Med anledning av motioner om domänverkets markpolitik

NU 1978/79:7

Näringsutskottets betänkande 1978/79:7

med anledning av motioner om domänverkets markpolitik Ärendet

I detta betänkande behandlas motionerna

1977/78:481 av Anna Wohlin-Andersson m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen begär direktiv för domänverket om sådan ändring av dess markpolitik att det rörliga friluftslivets intressen bättre tillgodoses,

1977/78:1720 av Hans Wachtmeister m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen i enlighet med vad som sägs i motionen 1977/78:1718 [som sin mening] ger regeringen till känna vad i motionen anförts rörande

1. förslag om att jordfonden skall tillföras medel från domänverket,

2. förslag om att lagreglerna för domänfond[en] och domänverket ändras i så måtto att någon ökning av den statsägda jorden och skogsmarken ej får ske.

Motionen 1977/78:1718 har behandlats av civilutskottet i betänkandet CU 1977/78:23. Den innehåller motivering även till motionen 1977/78:1719, som har behandlats av skatteutskottet i betänkandet SkU 1977/78:28.

Domänverket har avgett remissyttranden över de båda motioner som behandlas här.

Allmänt om domänverket

Domänverkets huvuduppgift är - enligt förordningen (1975:1021) med instruktion för domänverket - att bedriva skogsbruk och därmed sammanhängande verksamhet samt att förvalta den fasta egendom och de andra tillgångar som hör till domänverkets fond (domänfonden). Under denna fond redovisar domänverket det statskapital som verket förvaltar. För fonden gäller krav på inbetalning av vinst till staten enligt vad regeringen bestämmer. Målet för verksamheten vid domänverket anges vara att gemensamt med AB Statens Skogsindustrier på lång sikt åstadkomma bästa möjliga samlade ekonomiska utbyte och därvid prestera ett från företagsekonomisk synpunkt rimligt årsresultat. En ökande del av verksamheten bedrivs i aktiebolagsform.

Domänkoncernen förvaltar skogar fördelade över hela landet. Av landets totala produktiva skogsmark innehar domänkoncernen ca en femtedel eller omkring 4,1 milj. ha. Därav är ca 600 000 ha belägna ovan den s. k. skogsodlingsgränsen. Domänkoncernen förvaltar vidare 88 000 ha jordbruksmark, varav 6 000 ha disponeras av andra statliga myndigheter. Med få

1 Riksdagen 1978/79. 17 sami. Nr 7

NU 1978/79:7

undantag är all jordbruksmark utarrenderad. Endast tre jordbruk drivs i domänverkets egen regi.

Enligt gällande bestämmelser skall domänverket som avkastning på domänfonden för vart och ett av åren 1975-1979 till statsverket inleverera dels en fast del av 20 milj. kr., dels en rörlig del motsvarande 30 % av den redovisade årsvinsten.

Reglering av domänverkets jord- och skogsinnehav

Motionen 1977/78:1720

I motionen 1977/78:1718, som innehåller motiveringen till vad som yrkas i motionen 1977/78:1720, hävdas inledningsvis att den personliga äganderätten till mark är en till alla delar överlägsen ägandeform när det gäller att ta till vara markens produktionsförmåga och vårda marken som naturresurs, samtidigt som möjlighet ges till rekreation och friluftsliv. Till följd av markpolitisk lagstiftning och skärpt belastning har emellertid, säger motionärerna, fastighetspriserna drivits upp. Utvecklingen går därhän att framtidens lantbrukare får en allt mindre del av Sveriges jord att fördela mellan sig på färre men i storlek ökande driftsenheter. Denna utveckling måste, anser motionärerna, ändras i första hand genom att man hindrar staten, kommunerna och juridiska personer från att öka sin andel av marken. I andra hand bör fördelningen av den totala arealen ändras till förmån för ett ökat enskilt personligt ägande.

En försäljning av delar av den jord som tillhör staten och förvaltas av domänverket skulle bidra till att öka den andel av marken som är tillgänglig för lantbrukare. Den skulle därmed också dämpa prisutvecklingen för jordoch skogsbruksfastigheter, säger motionärerna. De uttalar att det från rationaliseringssynpunkt är angeläget att lantbruksnämndernas inköps- och försäljningsverksamhet kan hållas vid en hög nivå. Mot denna bakgrund föreslår de att en del av statens markinnehav under domänfonden skall tillföras jordfonden och sålunda tas i anspråk för rationaliseringsändamål. Man skulle sålunda medvetet minska det allmännas ägoinnehav. Vissa tekniska aspekter på överföring av mark från domänfonden till jordfonden berörs. De arealer som kan ifrågakomma betecknas som marginella. Förslaget är endast i andra hand ett uttryck för ett visst synsätt i fråga om ökad privatisering kontra ökad socialisering, anför motionärerna. 1 första hand avser det ett praktiskt sätt att tillföra rationaliseringsverksamheten de arealer som oundgängligen behövs. Detta kan, menar motionärerna, inte ses som någon nämnvärd privatisering, lika litet som enstaka förvärv från domänverkets sida under gångna år har betraktats som en medveten socialisering. En fortsatt rationaliseringsverksamhet kommer att vara nödvändig och medföra stort kapitalbehov. Det är enligt motionärerna viktigt att detta behov även i framtiden skall tillgodoses uteslutande med budgetmedel.

NU 1978/79:7

3 Statlig markpolitik i allmänhet

Statens markpolitiska insatser omfattar främst lantbruksnämndernas köp och försäljning av mark samt prövning av förvärv av jordbruksfastighet enligt jordförvärvslagen. De markpolitiska insatserna har till syfte att underlätta bildandet av lämpliga brukningsenheter. Mark som bjuds ut till försäljning kan i viss utsträckning utnyttjas för förstärkning av närliggande brukningsenheter eller för bytesändamål i syfte att underlätta omarrondering och storleksrationalisering såväl ijordbruk som i skogsbruk. I syfte att begränsa jordinnehavet till vissa ägarkategorier och att underlätta rationaliseringen av fastigheterna har sedan länge i den jordpolitiska lagstiftningen uppställts hinder mot vissa förvärv av jordbruks- och skogsfastigheter.

Den nu gällande jordförvärvslagen (1965:290) syftar till att förhindra förvärv som motverkar statens insatser till stöd för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering. Lagen är vidare inriktad på att underlätta för aktiva jordbrukare att etablera sig och att vidareutveckla sina företag. Den ger emellertid visst företräde åt bl. a. förädlings- och distributionsföretag som åsyftar att tillgodogöra sig jordbruks- och skogsprodukter från egendomen i sin rörelse. Statens förvärv och överlåtelser av jordbruksfastighet är f. n. undantagna från prövning enligt jordförvärvslagen.

Riksdagen antog i december 1977 nya riktlinjer för jordbrukspolitiken (prop. 1977/78:19, JoU 1977/78:10, rskr 1977/78:103). Enligt detta beslut bör den framtida jordbrukspolitiken främja ett rationellt utnyttjande av de naturliga resurserna för jordbruksproduktion. Rationaliseringspolitiken bör i första hand främja uppbyggnaden och vidmakthållandet av effektiva familjeföretag. En fortsatt strukturrationalisering inom jordbruket och skogsbruket har betecknats som en nödvändig del av rationaliseringsarbetet. Samhällets insatser inom jordbrukssektorn skall enligt riksdagsbeslutet samordnas med och ingå som ett led i en aktiv regionalpolitik.

1 en lagrådsremiss, daterad den 7 september 1978, har framlagts förslag till en ny jordförvärvslag som skall ersätta den nu gällande. Denna lagstiftning syftar till att tillgodose de nya riktlinjerna för jordbrukspolitiken. Enligt lagrådsremissen skall i fortsättningen, till skillnad från vad som nu gäller, med vissa undantag behövas förvärvstillstånd om egendom skall förvärvas från staten genom överlåtelse av annan än lantbruksnämnd eller lantbruksstyrelsen och om egendom skall förvärvas av staten genom ett affarsdrivande verk (t. ex. domänverket).

Nya riktlinjer för skogspolitiken förbereds f. n. inom regeringskansliet.

Jordfonden innefattar de fastigheter som har förvärvats av lantbruksnämnderna för rationaliseringsändamål. Vid utgången av år 1975 var fastighetsinnehavet ca 14 600 ha åkermark (mot ca 20 000 ha år 1971) och ca 103 600 ha skogsmark (mot ca 120 200 ha år 1971). Varje år omsätts grovt räknat en tredjedel å hälften av innehavet av åkermark och en tredjedel av skogsinnehavet. År 1975 förvärvade lantbruksnämnderna ca 5 300 ha åkermark, medan

NU 1978/79:7

ca 5 900 ha avyttrades (motsvarande siffror år 1971 var ca 10 300 ha resp. ca 9 100 ha). Deras förvärv resp. försäljning av skogsmark år 1975 omfattade ca 24 100 ha resp. ca 24 800 ha (ca 41 700 ha resp. ca 46 500 ha år 1971).

Domänverkets köp och försäljningar av jordbruks- och skogsmark Gällande bestämmelser och praxis

Enligt förordningen (1975:1021) med instruktion för domänverket åligger det verket att vidta åtgärder för sådana förvärv för domänfondens räkning och sådana avyttringar av fonden tillhörig egendom som lämpligen bör äga rum (4 §). Före den 1 februari varje år skall domänverket till chefen för industridepartementet avge en sammanfattande redogörelse för de förvärv och försäljningar av fast egendom som verket har genomfört under närmast föregående kalenderår (5 §).

Om domänverkets befogenheter när det gäller förvärv av fast egendom och om jordpolitisk prövning av förvärven finns följande bestämmelser (8 §). Domänverket får besluta om förvärv av fast egendom, om syftet med förvärvet står i överensstämmelse med verkets förvaltningsuppgifter. Verket får också besluta om byte av mark med annan i arronderingssyfte. Förvärv eller byte av fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet skall ha tillstyrkts av lantbruksnämnd eller lantbruksstyrelsen. Förvärv av sådan fast egendom skall godkännas av regeringen, om egendomens värde överstiger 500 000 kr. Understiger inköpspriset 1 000 000 kr. prövar regeringen förvärvet endast från jordpolitisk synpunkt.

Då domänverket avser att förvärva eller byta fast egendom, taxerad som jordbruksfastighet, är gången i ärendet enligt praxis följande. Domänverket begär yttrande från lantbruksnämnden i det län där egendomen är belägen. Tillstyrker lantbruksnämden förvärvet kan domänverket genomföra det om köpeskillingen är högst 500 000 kr. Om köpeskillingen överstiger detta belopp skall förvärvet godkännas av regeringen. Innan godkännande sker infordras, framför allt vid förvärv av större egendomar, yttrande även från lantbruksstyrelsen. I förekommande fall inhämtas sedermera även lantbruksnämndens yttrande över lämpligheten av försäljning till den som av den säljande myndigheten bedöms närmast komma i fråga för köp av egendomen. Om myndigheten icke kan godtaga lantbruksnämndens förslag, skall ärendet hänskjutas till regeringen.

Det vanliga är att domänverket säljer hel egendom till arrendator eller del av fastighet som tillskottsmark till ägare av grannfastighet. Innan så sker inhämtas yttrande från vederbörande lantbruksnämnd. Vid försäljning av hel jordbruksegendom, som av domänverket bedöms bestående som självständig brukningsenhet, till annan än arrendator, underrättas lantbruksnämnden om att försäljning skall ske. Sedan domänverket via anbudsförfa -

NU 1978/79:7

rande (28 §) har fått fram en köpare begärs yttrande från lantbruksnämnden.

Avstyrker lantbruksnämnden ett förvärv kan domänverket låta sig nöja med beslutet och ej genomföra förvärvet, om det finner de av lantbruksnämnden anförda skälen godtagbara. Om så ej är fallet kan domänverket begära lantbruksstyrelsens yttrande. Tillstyrker härvid lantbruksstyrelsen, gäller samma som i ovan angivna fall när lantbruksnämnd tillstyrkt. Avstyrker lantbruksstyrelsen kan domänverket låta sig nöja härmed eller begära hos regeringen att få genomföra förvärvet.

1 fråga om försäljning av fast egendom under domänverkets förvaltning finns bestämmelser i cirkuläret (1971:727) om försäljning av staten tillhörig fast egendom, m. m. (ändrat 1971:1069, 1972:589, 1976:170).

Enligt cirkuläret får regeringen utan värdemässig begränsning besluta om försäljning av staten tillhörig mark till kommun för samhällsbyggnadsändamål och om överföring till jordfonden från annan statlig fond av sådan fast egendom, som behövs för jordbrukets yttre rationalisering. I annat fall beslutar regeringen om försäljning av staten tillhörig fast egendom, om taxeringsvärdet ej överstiger 2 milj. kr.

Domänverket får besluta om försäljning av staten tillhörig fast egendom, som det förvaltar, när taxerings- eller saluvärde ej överstiger 1 milj. kr. (5 §). Bemyndigandet gäller även byte av fast egendom. Domänverket får också besluta om överföring från domänfonden till jordfonden av sådan egendom som behövs för jordbrukets yttre rationalisering (6 §). Även här gäller värdegränsen 1 milj. kr.

Statlig egendom får, om inte annat föreskrivs särskilt, säljas endast om egendomen inte längre behövs för vederbörande myndighets behov eller för annat statligt ändamål (10 §). Om försäljningsförfarandet finns följande bestämmelser (18 §). När det blir aktuellt med försäljning av sådan staten tillhörig egendom som är taxerad som jordbruksfastighet skall den säljande myndigheten inhämta yttrande från den lantbruksnämnd, inom vars verksamhetsområde egendomen är belägen, angående sättet för den ifrågasatta försäljningen.

Statistiska uppgifter

Jordförvärvsutredningen har i betänkandet (SOU 1977:93) Ny jordförvärvslag (med särskild bilagedel) redovisat uppgifter om domänverkets köp och försäljningar av jordbruks- och skogsmark under åren 1970-1975.

Den helt dominerande delen av markrörelserna gäller mark avsedd för jordbruks- och skogsbruksändamål. Domänverket har under perioden ökat sitt markinnehav med 68 000 ha. Huvuddelen härav - 60 000 ha - är produktiv skogsmark. Av nettotillskottet skogsmark utgör 38 000 ha mark som tidigare har tillhört bolag, och 15 000 ha hänför sig till markägande bolag, där domänverket har köpt samtliga aktier. Nettotillskottet från enskilda

NU 1978/79:7

markägare och dödsbon uppgår till 11 800 ha skogsmark.

Åkerinnehavet har minskat något under perioden. Från enskilda markägare och dödsbon har förvärvats 2 500 ha, och till samma ägarkategori har sålts 4 300 ha, en skillnad på 1 800 ha.

Försäljningarna till kommuner omfattar 5 400 ha eller 22 % av försäljningarna av jordbruks- och skogsbruksmark. Köpeskillingarna härför-56 milj. kr. - utgör däremot 46 % av motsvarande försäljningssumma. Detta innebär att en viss del av domänverkets marktillskott har kunnat finansieras genom försäljning av exploateringsmark.

Närmare framgår transaktionerna av följande tabell.

Domänverkets köp och försäljningar av jordbruks- och skogsmark 1970-1975: areal (ha)

Motpart

Åker

Skog

Köp

Försäljning

Köp

Försäljning

Enskild och dödsbo

2 507

4 290

16 352

4 580

Bolag

1 871

40 498

2 305

Lantbruksnämnd

3 092

4 073

Kommun

-

3711 Summa

4 545

6 421

60 114

14 669

Inköpen är koncentrerade till de södra delarna av landet. Sålunda hänför sig endast 3 % av den inköpta skogsmarken till Norrlandslänen. Vad försäljningarna beträffar återfinns 28 % av den försålda skogsmarken i Norrlandslänen.

Härutöver kan nämnas att domänverket under åren 1970-1975 för naturvårdsfondens räkning förvärvade 9 300 ha mark, varav 672 ha åker och 5 656 ha produktiv skogsmark.

Som bakgrund till de siffror som har redovisats i det föregående kan meddelas uppgifter om den totala åkerarealens fördelning på ägarkategorier. Det senaste år för vilket sådana uppgifter föreligger är 1966. Av åkerarealen (brukningsenheter med mer än 2 ha åker) innehades då 89,0 % av enskilda personer (inkl. stärbhus), 3,6 % av bolag och stiftelser, 2,4 % av staten (inkl. lantbruksnämnderna), 1,8 % av kommun och allmänningar, 2,9 % av kyrkan och universitet samt 0,3 % av övriga.

Verksamhetsberättelse och yttrande av domänverket

1 sin verksamhetsberättelse för år 1977 anför domänverket bl. a. följande.

En allt större del av den svenska jordbruksmarken brukas av arrendatorer. Ca 40 % av all åker är nu arrenderad. Arrendeformen ger möjlighet för ungdomar med god jordbruksutbildning men med begränsat eget kapital att

NU 1978/79:7

bli egna företagare. Vid de tillfällen då domänverket får en egendom arrendeledig brukar 40-50 seriösa spekulanter anmäla sig. Verket prövar deras lämplighet med hänsyn till bl. a. kunnighet, ekonomiska förutsättningar och planerad driftform.

Anpassning till jordbrukspolitik och jordbruksutveckling förutsätter också förändring av fastighetsinnehavet. Orationella enheter läggs samman med bestående eller avyttras för rationaliseringsändamål. En omdisponering av fastighetsinnehavet mot större egendomar är av intresse för såväl jordägare som arrendatorer. Bägge parter kan t. ex. uppnå rationaliseringsvinster.

Då domänverket köper större jordbrukskomplex sker det normalt inte i konkurrens med aktiva jordbrukare. Egendomarna är ofta så stora att endast bolag eller andra större markägare med stora finansiella resurser kan konkurrera. Oavsett ägare är sådana jordbruk av den storleken att de kommer att förbli arrendeegendomar. Förvaltning av dessa kräver den organisation och kunskap som domänverket redan har.

I sitt remissyttrande över motionen 1977/78:1720 anför domänverket inledningsvis bl. a. att flera intressen konkurrerar om den resurs som marktillgångarna utgör och att stor möda har lagts ned på att genom den fysiska riksplaneringen väga mellan konkurrerande markintressen. När det gäller mark för jord- och skogsbruk ligger enligt domänverket knappast något kontroversiellt i målet att sådan mark skall brukas så att produktionsförmågan tas till vara på bästa sätt med vederbörligt hänsynstagande till andra - långsiktiga och kortsiktiga - samhällsintressen. En debatt om vilken ägandeform som är bäst ägnad att förverkliga ett sådant mål kan aldrig ställas på saklig grund, säger verket. Den baseras enbart på politiska värderingar och upplevs därför som doktrinär.

Enligt domänverkets bedömning får man av motionen intrycket att domänverket på senare år har ökat sitt markinnehav markant på det enskilda ägandets bekostnad. Detta är vilseledande, säger verket och hänvisar till jordförvärvsutredningens uppgifter om domänverkets köp och försäljningar av mark under åren 1970-1975 (se s. 5 f.). Nettotillskottet av produktiv skogsmark och åker till jordfonden torde helt komma det enskilda ägandet till del, anför verket. Det kan då konstateras att den förändring som skett är att det enskilda ägandet har tillförts 2 501 ha åker mot att avstå 10 791 ha produktiv skogsmark. Detta innebär i stort sett ett jämviktsförhållande i relationerna enskilt ägande kontra statligt ägande genom domänverket om man ser till avkastningens värde. Domänverkets köp och försäljningar av jordbruks- och skogsbruksmark under åren 1976-1977 har inte ändrat denna bild, uppger verket.

Domänverket påpekar att praktiskt taget all dess jordbruksmark är utarrenderad till lantbrukare. Försäljning av jordbruksmark till annan än arrendatorn ger således ingen annan effekt än att marken överförs från ett lantbruksföretag, arrendatorns, till ett annat, kommenterar verket. Försälj -

NU 1978/79:7

ning till arrendatorn förändrar över huvud taget inte situationen i fråga om tillgång på jordbruksmark.

Den skogsbruksmark som är tillgänglig för lantbrukare skulle i och för sig öka om domänverket skulle försälja delar av sitt innehav av sådan mark. Enligt domänverket har motionärerna emellertid förbisett att denna skogsbruksmark utgör sysselsättningsunderlaget för domänverkets personal. Med utgångspunkt i motionärernas uttalande att det inte spelar någon roll från skogsbrukssynpunkt om ett domänrevir omfattar 50 000 ha eller 48 000 ha belyser verket konsekvenserna för verkets personal av en minskning av skogsarealen med 4 %. Resultatet blir att ca 200 anställda i skogsarbete och ca 50 anställda i administrativt arbete för sin försörjning är beroende av de 150 000 ha som det gäller. De anställda är, säger domänverket, inte beredda att avstå från sin sysselsättning och försörjning för att - som de uppfattar situationen - förbättra redan välbeställda lantbrukares försörjningsunderlag och möjligheter att bygga upp förmögenhet. Verket anser att all mark under dess förvaltning utnyttjas för en med hänsyn till markens egenskaper rationell produktion. Varje ändring av markinnehavet skulle därför påverka de anställda och verkets kunder, såsom jordbruksarrendatorer och skogsförädlande industri.

Förvärvs- och skötsellagar för jordbruks- och skogsbruksmark bör omfatta även det statliga fastighetsinnehav som förvaltas av domänverket, uttalar verket och fortsätter:

Marknadens utbud av jordbruks- och skogsbruksmarksfastigheter bör med tillämpning av jordförvärvslagen styras till de aktiva brukare - privatpersoner, bolag, domänverket m. fl. -som med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet är bäst skickade att ta ansvaret för fastigheternas utnyttjande. Härvid är det angeläget att beakta rationaliseringsbehovet för samtliga ägarekategorier. Genom skötsellagarna övervakas utnyttjandet av jordbruksoch skogsbruksmarken. En sådan ordning stämmer med riksdagens beslut att domänverket skall handla och behandlas som varje annat ansvarskännande företag och ej beläggas med större restriktioner eller ålägganden än andra stora företag. Varje ytterligare styrning av domänverket härvidlag från statsmakternas sida avstyrker verket.

Domänverket erinrar om att det på olika sätt har medverkat och fortlöpande medverkar i lantbruksnämndernas rationaliseringsverksamhet. Under ledning av en arbetsgrupp inom jordbruksdepartementet pågår f. n., meddelas det, inom domänverket och lantbruksorganisationen en inventering med syfte att intensifiera denna verksamhet. Målet är att finna sådana objekt och former när det gäller domänverkets medverkan att verkets intressen inte allvarligt skadas.

Motionärernas uppgift att domänverket är helt befriat från statliga skatter vitsordas. Domänverket påpekar emellertid att det jämfört med andra företag belastas med en relativt sett högre kommunalskatt. Verket menar också att regeringen vid sina beslut om utdelning från verket väger in det förhållandet att verket är befriat från statsskatt. Sådan skatt belastar f. ö. den ökande del av

NU 1978/79:7

domänkoncernens verksamhet som bedrivs i aktiebolagsform.

Sammanfattningsvis säger domänverket att motionärernas förslag innebär att redan rationella brukningsenheter skulle brytas sönder och att människor som i dag har sin utkomst från verkets markinnehav skulle förlora denna. Domänverket, som har inemot en femtedel av landets skog under sin förvaltning, skulle hindras i sin strävan att genomföra en för näringens konkurrenskraft nödvändig strukturrationalisering. Mot denna bakgrund avstyrker domänverket motionärernas förslag.

Riksdagsbehandling av t idigare motion

1 en motion år 1975 föreslogs med hänvisning till sysselsättningsproblem i Ljusdals kommun att en parlamentarisk utredning skulle få i uppdrag att lägga fram förslag om överförande av statlig skog till jordbrukare och skogsarbetare i kommunen. Samma ordning skulle enligt motionen kunna appliceras även på andra kommuner, framför allt i det norrländska inlandet. Näringsutskottet (NU 1976/77:48 s. 37) uttalade att motionärernas förslag i rådande läge framstod som orealistiskt. Utskottet sade sig inte kunna förorda en utredning som skulle ta sikte på en uppsplittring av domänverkets skogsinnehav genom överföring av skogslotter till privatpersoner. Motionen avstyrktes alltså, och riksdagen avslog den.

Upplåtelse av mark till anläggningar för det rörliga friluftslivet

Motionen 1977/78:481

Motionärerna erinrar om att det är en uppgift för kommunerna att på olika sätt tillgodose det rörliga friluftslivet. Det är emellertid, påpekar de, på många håll i kusttrakterna svårt att finna nya områden för campingplatser. Kommunernas engagemang i fritidsanläggningar kommer även folk från andra håll till godo. Också staten borde intressera sig för att det skapas resurser för det rörliga friluftslivet, säger motionärerna, och statliga organ borde handla i konsekvens därmed. På en hel del ställen i södra Sverige innehar domänverket mark som kan vara lämplig för campingplatser och ibland även för stugbyar. Domänverket är emellertid inriktat på vinstmaximering, och kommunernas förhandlingar med verket är mycket svåra. Enligt motionärernas mening borde staten som markägare prioritera det rörliga friluftslivet. Kommunerna borde få möjlighet att lägga campingplatser, stugbyar o. d. på domänverkets mark. I de fall då kommunerna vill köpa marken borde domänverket inte räkna med exploateringsvinster utan endast med markvärdet hos en anläggning för det rörliga friluftslivet. För att kommunerna skall hindras att utnyttja marken för andra ändamål skulle man kunna kräva planläggning för det föreslagna ändamålet.

NU 1978/79:7

10 Gällande bestämmelser

Det i det föregående (s. 5) berörda cirkuläret (1971:727) om försäljning av staten tillhörig fast egendom, m. m. innehåller särskilda bestämmelser för samordnad planläggning av det statliga och kommunala markbehovet liksom för upplåtelse och försäljning av mark som kommunen behöver eller kan komma att behöva för samhällsbyggnadsändamål. En anledning till de särskilda bestämmelserna i dessa hänseenden är att statens mark inte kan exproprieras. Markförvaltande myndighet skall således vid upplåtelse av mark, som kommun inom överskådlig tid kan komma att behöva för samhällsbyggnadsändamål och som bedöms kunna avstås av staten för sådant ändamål, tillse att upplåtelsevillkoren inte försvårar en framtida överlåtelse till kommunen samt - om fråga uppkommer om upplåtelse av mark utan att den framtida dispositionen är klarlagd - göra sig underrättad om kommunens behov av marken (12 §). Kommunen kan få förhandsbesked om möjligheten att förvärva staten tillhörig mark för samhällsbyggnadsändamål (15 §). Därvid skall kommunen styrka sitt behov av marken genom översiktlig planläggning eller på annat sätt (16 §). Kommunen har även möjlighet att få förhandstillträde (17 §). Vid försäljning av mark till kommun för samhällsbyggnadsändamål skall pris och övriga villkor för överlåtelsen så långt möjligt bestämmas genom förhandlingar mellan kommunen och den markförvaltande myndigheten (23 §). Ersättningen skall bestämmas enligt de grunder som föreskrivs i expropriationslagen (24 §). Om kommunen och den markförvaltande myndigheten inte kan enas om priset och övriga villkor får kommunen eller myndigheten hänskjuta frågan till statskommunala marknämnden, som enligt instruktion skall tillse att pris och övriga villkor bestäms så att kommunen inte åläggs vidare förpliktelser än sådana som skulle ha kunnat komma i fråga, om marken i stället hade förvärvats genom expropriation (23 §).

Fysisk riksplanering; turist- och rekreationspolitik

Vissa grundläggande frågor om naturresursernas användning för rekreationsändamål behandlades när statsmakterna år 1972 angav riktlinjer för den fysiska riksplaneringen (prop. 1972:111, CU 1972:35, rskr 1972:348). Det underströks att det var angeläget att den kommunala planeringen särskilt i storstädernas närhet men också inom andra särskilt attraktiva områden i landet inriktades på att mark för t. ex. stugbyar och campingplatser skulle kunna ställas till förfogande även i ett längre tidsperspektiv.

Det fortsatta arbetet i län och kommuner med den fysiska riksplaneringen delades upp i ett programskede och ett planeringsskede. Resultatet av arbetet underprogramskedet förelädes riksdagen år 1975 (prop. 1975/76:1, CU 1975/ 76:1, rskr 1975/76:45). Bl. a. fastställdes ansvarsfördelningen i den fortsatta fysiska riksplaneringen. Regeringen uppdrog sedan åt länsstyrelserna och

NU 1978/79:7

berörda ämbetsverk att medverka i det planeringsarbete som enligt programmen skulle genomföras av kommunerna. Länsstyrelserna lämnade i september 1977 en samlad redovisning och utvärdering av kommunernas arbete under planeringsskedet. Länsstyrelsernas redovisningar har varit föremål för en omfattande remissbehandling. Inom bostadsdepartementet förbereds en ny rapport om hushållningen med landets mark- och vattenresurser. Den avses innehålla en övergripande utvärdering av det hittillsvarande arbetet med fysisk riksplanering och förslag om dess fortsättning. Vissa frågor behandlas i särskild ordning.

Till det arbete som har utförts under planeringsskedet kommer regeringen att ta ställning genom beslut län för län. Till dessa beslut skall fogas en promemoria, ”Fysisk riksplanering. Fullföljande av fastlagda riktlinjer”, daterad den 7 september 1978. Regeringen har nämnda dag uppdragit åt ett antal ämbetsverk, bl. a. lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk och statens planverk, att med beaktande av innehållet i promemorian medverka i det fortsatta arbetet. Vidare har regeringen bl. a. uppdragit åt planverket att efter samråd med andra myndigheter bistå kommuner och länsstyrelser med råd och vägledning beträffande det fortsatta planeringsarbete som gäller fritidsbebyggelsen. Promemorian berörs i det följande (s. 12).

Riktlinjer för planering och samordning av samhällets insatser för rekreation och turism godkändes av riksdagen år 1975 (prop. 1975:46, CU 1975/76:2, rskr 1975/76:46). Beslutet innebar bl. a. att samhällets insatser skulle inriktas på att göra det möjligt för alla att utnyttja områden och anläggningar för rekreation och turism. 25 områden med särskilda förutsättningar för rekreation och turism, s. k. primära rekreationsområden, angavs. Ett nytt organ, beredningen för samordning av statens insatser för turism och rekreation (rekreationsberedningen), inrättades. I rapporten (Ds Jo 1978:2) Statliga insatser för turism och rekreation har beredningen framlagt förslag om olika åtgärder avsedda att stimulera en mera positiv utveckling än hittills av turism och rekreation. Sålunda föreslås bl. a. vissa förändringar i befintliga stödformer, inrättande av en ny markförvärvslånefond och inrättande av ett rekreationspolitiskt investeringsstöd i form av lån eller bidrag.

Beträffande den tilltänkta markförvärvslånefonden anför beredningen att en viktig förutsättning för en önskvärd utveckling av turism och rekreation är att kommunerna kan driva en i detta avseende mera aktiv markpolitik, bl. a. genom att förvärva mark som är lämpad för en utbyggnad av turism och rekreation. Det gäller i första hand sådan mark som enligt översiktlig plan avses användas för gemensamhetsturism eller annan mark som är eller kommer att bli intensivt utnyttjad för turism och rekreation. Vissa lånemöjligheter står till buds enligt kungörelsen (1968:227) om markförvärvslån till kommun. Lånevillkoren bedöms emellertid inte vara tillräckligt förmånliga för det ändamål som nu avses. Beredningen föreslår därför att en ny markförvärvslånefond inrättas. Under ett inledningsskede skulle staten till

NU 1978/79:7

en sådan fond årligen avsätta 15 milj. kr. av budgetmedel. Lånen skulle förbehållas kommuner, som dock via tomträtt e. d. skulle kunna upplåta marken till kommunala bolag, stiftelser eller andra. En lånetid av 20 år och möjligheter till anstånd med amortering och räntebetalning föreslås. Vidare föreslår rekreationsberedningen ett särskilt rekreationspolitiskt investeringsstöd för infrastrukturåtgärder samt för boende- och aktivitetsanläggningar. Detta stöd skulle bl. a. kunna avse uppförande i kommunal eller enskild regi av anläggningar som stugbyar och campingplatser.

Rekreationsberedningens förslag övervägs nu inom jordbruksdepartementet.

I den ovannämnda promemorian om fysisk riksplanering anförs att fritidsbebyggelsens omfattning, utveckling och problem har hört till huvudfrågorna i planeringsarbetet för ett stort antal kommuner. Kommunernas arbete med turism och rekreationsfrågor har haft sin tonvikt på frågor som rör områden av riksintresse för det rörliga friluftslivet och för närrekreationen. Samtliga primära rekreationsområden har behandlats i upprättade kommunöversikter. Planverket har erinrat om att verket i olika sammanhang har hävdat att valet av upplåtelseform är väsentligt när föreslagna exploateringar för fritidsbebyggelse skall lämplighetsbedömas från planmässig synpunkt. I områden med stort rekreationsvärde bör enligt planverket korttidsuthyrning förekomma i de attraktivaste lägena. Genom en lämplig hushållning med marken bör det enligt planverket vara möjligt att bereda utrymme för en omfattande utbyggnad av anläggningar för olika aktiviteter och för inkvartering utan att man nämnvärt behöver inkräkta på de areella näringarna eller bevarandeintressena. De lokala konflikterna kan emellertid bli omfattande och behöver mötas med en omsorgsfull planering. Naturvårdsverket anser att kommunomfattande markdispositionsplaner bör upprättas för att olika markanvändningsintressen skall vägas mot varandra.

I promemorian förutsätts att planeringsarbetet för de primära rekreationsområdena fullföljs i enlighet med upprättade program och med beaktande av eventuella beslut med anledning av rekreationsberedningens rapport, så att erforderliga markområden kan reserveras för att möjliggöra en utveckling på sikt av rekreationslivet inom områdena. Länsstyrelserna bör under år 1982 lämna regeringen en redovisning av planeringsläget och vidtagna åtgärder i övrigt beträffande de primära rekreationsområdena i den omfattning som anges i iänsbesluten. I planeringsarbetet för områden med s. k. geografiska riktlinjer bör förutsättningarna för olika bebyggelseformer och upplåtelseformer m. m. undersökas. I områden med stort rekreationsvärde bör beaktas önskvärdheten av att skapa förutsättningar för ett högt utnyttjande av bebyggelsen.

En redovisning av arbetet under den fysiska riksplaneringens planeringsskede, inkl. ställningstaganden av regeringen i beslut län för län, torde komma att framläggas för riksdagen i början av år 1979.

NU 1978/79:7

13 Fritidsboendets framtida utveckling utreds av en kommitté (Bo 1978:01; ordförande: riksdagsman Kjell Mattsson). Kommittén skall enligt sina direktiv (Dir 1978:13) bl. a. analysera hur önskemålen om olika former av fritidsbostäder kan komma att utvecklas, studera nya former av fritidsboende och föreslå åtgärder som gör det möjligt att skapa ett utbud av fritidsbostäder vilket är anpassat till efterfrågan.

Yttrande av domänverket

Domänverket anser att man i nu gällande bestämmelser om försäljning av staten tillhörig fast egendom, m. m. (se s. 10) har ett bra regelsystem som tillgodoser rimliga krav från kommunernas sida på att statlig mark som erfordras för samhällsbyggnadsändamål finns tillgänglig när behov föreligger. Domänverkets försäljningar av mark för samhällsbyggnadsändamål till kommunerna regleras alltså inte av bestämmelser i verkets instruktion, påpekas det, och kommunerna har faktiskt en särställning som förvärvare av statlig mark för sådana ändamål. Upplåtelse av mark sker på marknadsmässiga villkor.

Det är enligt domänverket inte den bristande tillgången på lämplig mark och i vart fall inte svårigheterna att åtkomma lämplig domänverksmark som hindrar kommunala satsningar på anläggningar för det rörliga friluftslivet och turismen. De verkliga svårigheterna ligger på ett annat plan, menar verket. De bottnar i första hand i bristande finansieringsmöjligheter men också i en hårdnande konkurrens om marktillgångarna.

Avslutningsvis anförs följande:

Domänverket delar motionärernas uppfattning att det är angeläget med ett vidgat engagemang från statens sida när det gäller anläggningar för rörligt friluftsliv och turism. Förutom en väsentlig förstärkning av det finansiella stödet till turismen som näring och en förenkling av den administrativa apparaten för hithörande frågor bör undersökas vad som kan göras för att få en större geografisk och tidsmässig spridning av efterfrågan och för att bryta de ensidiga semestervanorna. Genom semesterspridning skulle utnyttjandet av aktuella anläggningar kunna utvidgas med därav följande förbättrade ekonomiska möjligheter att få till stånd önskade projekt.

Med åberopande av de synpunkter som har återgetts här avstyrker domänverket motionen 1977/78:481.

Utskottet

Tre olika önskemål rörande domänverkets markpolitik framförs i de båda motioner som behandlas i detta betänkande.

I motionen 1977/78:1720 begärs för det första regler som skall begränsa domänverkets innehav av jordbruks- och skogsmark till högst den areal som verket nu förfogar över, för det andra direktiv om att en del av den mark som

NU 1978/79:7

redovisas under domänfonden skall tillföras jordfonden och sålunda tas i anspråk för rationaliseringsändamål. Till grund för dessa yrkanden ligger motionärernas uppfattning att mark utnyttjas och vårdas bäst om de som brukar den äger den personligen.

Jordbrukspolitiken är enligt riksdagens beslut inriktad bl. a. på att främja uppbyggnaden och vidmakthållandet av effektiva familjeföretag. Strukturrationalisering under medverkan av lantbruksnämnderna - och även lantmäteriet - är härvid ett viktigt instrument. Som framgår av det föregående (s. 7) har domänverket under 1970-talet lämnat ett nettotillskott av åkermark till jordfonden att utnyttjas i rationaliseringsverksamheten. 1 gengäld har domänverket ökat sitt skogsinnehav något. Förvärven av skog har emellertid till övervägande del skett från bolag.

Riksdagen torde inom en nära framtid få pröva frågan om en ny jordförvärvslag. Det förslag som regeringen har remitterat till lagrådet innebär bl. a. att domänverkets egendomsförvärv i fortsättningen, till skillnad från vad som nu gäller, skall prövas enligt jordförvärvslagen. De markpolitiska principfrågor som tas upp i de båda nämnda motionsyrkandena har nära samband med det kommande lagstiftningsärendet. Det synes därför naturligt att de i första hand aktualiseras i det sammanhanget. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motionen 1977/78:1720.

Det tredje av de här aktuella önskemålen framförs i motionen 1977/78:481. Det går ut på att domänverket genom försäljning på gynnsamma villkor eller genom upplåtelse i annan form skall tillhandahålla mark till kommunala anläggningar för det rörliga friluftslivet, t. ex. campingplatser och stugbyar.

Det finns, som framgår av redogörelsen i det föregående (s. 10), generella bestämmelser om samordnad planläggning av statens och kommunernas markbehov och om upplåtelse och försäljning av statlig mark som kommun behöver för samhällsbyggnadsändamål. Behovet av mark för rekreationsändamål beaktas i det pågående arbetet med den fysiska riksplaneringen. Bland statliga insatser för turism och rekreation som rekreationsberedningen nyligen har föreslagit i en rapport (Ds Jo 1978:2) märks inrättande av en ny markförvärvslånefond till kommunernas förfogande och av ett rekreationspolitiskt investeringsstöd.

Mot bakgrund av vad som anförts anser utskottet att riksdagen inte har anledning att företa någon särskild åtgärd med anledning av motionen 1977/ 78:481. Utskottet avstyrker sålunda denna motion.

NU 1978/79:7

15 Utskottet hemställer

att riksdagen avslår

1. motionen 1977/78:481.

2. motionen 1977/78:1720.

Stockholm den 24 oktober 1978

På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Bengt Sjönell (c), Erik Hovhammar (m), Hugo Bengtsson (s), Fritz Börjesson (c). Sven Andersson i Örebro (fp), Nils Erik Wååg (s). Birgitta Hambraeus (c), Lilly Hansson (3), "a.i-Anders Petersson (c). Ivar Högström (s). Rune Ångström, (fp^. Lennart Pettersson (s), Rune Jonsson i Husum (s) och Sven Eric Lorentzon (m).

GOTAB Stockholm 1978