Med anledning av motion om utbildning och utveckling i statsförvaltningen
AU 1979/80:2
Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1979/80:2
med anledning av motion om utbildning och utveckling i statsförvaltningen Motionen I
motionen 1978/79:2494 av Alf Wennerfors (m), som väckts med anledning av propositionen 1978/79:111 om åtgärder mot onödig byråkrati m. m. men som inte har direkt samband med denna, yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om en satsning på ökad utveckling och utbildning inom statsförvaltningen.
Motionären framhåller inledningsvis att den offentliga sektorns andel av den samlade produktionen har vuxit under en lång följd av år i alla industriländer. För Sveriges del har denna utveckling gått längre än på de flesta andra håll. Den offentliga sektorns tillväxttakt bör enligt motionären inte bara dämpas utan även inskränkas.
Det framhålls vidare att förtroendet för den offentliga sektorn måste vara förankrat hos den allmänhet som den är satt att tjäna. Detta förtroende bör bygga på den statliga förvaltningens effektivitet och på att den tillgodoser samhällsmedlemmarnas krav på frihet och rättssäkerhet.
Motionären förordar en rejäl satsning på de anställda enskilda människorna inom statsförvaltningen. Hittills har en hel del rationaliseringsvinster gjorts genom satsningar på tekniken. Nu bör den sociala effektiviseringen dominera handlandet. De enskilda människornas kapacitet måste utvecklas vilket kan ske bl. a. genom att visa dem ökat förtroende, i större omfattning delegera arbetsuppgifter och ge mer utrymme för personligt omdöme och initiativkraft. För att möjliggöra detta bör man inom statsförvaltningen satsa på ett målmedvetet utbildnings- och utvecklingsarbete som gör dessa människor - låg- eller högavlönade, arbetsledare eller arbetsledda, nydanare eller traditionsbevarare - rustade att motsvara såväl dagens som morgondagens krav.
Ett förnyat sätt att arbeta effektivare inom den offentliga sektorn och därmed bättre hushålla med skattebetalarnas pengar måste också växa fram bland de anställda själva. Även om flertalet anställda inom den offentliga sektorn är besjälade av god vilja och förmåga att fullgöra sina arbetsuppgifter så kan det f. n. föreligga brister i arbetsledning och samordning. Det är således viktigt att all personal med arbetsledande uppgifter - från generaldirektör till förmän - motiverar, stödjer och utvecklar sina medarbetare.
När regeringen utser verkschefer måste man i högre grad än i dag beakta kandidaternas administrativa skicklighet, arbetsledarförmåga och personliga egenskaper. Vid tillsättning av arbetsledande befattningar bör över huvud taget i kriteriet ”skicklighet” som ett absolut villkor läggas in dokumenterad
1 Riksdagen 1979/80. 18 sand. Nr 2
AU 1979/80:2
praktisk administrativ förmåga liksom förmåga att på ett konstruktivt sätt lösa motsättningar mellan exempelvis olika fackliga intressen på arbetsplatsen, slutar motionären.
Aktuella utredningar
Personalutbildningsutredningen
Utredningen, som tillsattes år 1974 och sedan oktober 1976 letts av utbildningschefen Lars Jeding, har i sitt slutbetänkande (SOU 1978:41) behandlat bl. a. frågan om fortsatt inriktning av utbildning för ledande personal inom statsförvaltningen. Utredningen framhåller att kraven på den som innehar en chefsbefattning efter hand har vidgats. Tidigare var anspråken mer ensidigt produktionsinriktade medan man i dag också kräver trygg sysselsättning, god arbetsmiljö etc. De som i dag har ledande befattningar i statsförvaltningen måste enligt utredningen på ett annat sätt än tidigare vara medvetna om samhällsutvecklingen och dess konsekvenser för den verksamhet de bedriver.
Utredningen har även gjort en inventering av förekommande chefsutbildning i statsförvaltningen och konstaterat att nuvarande insatser inom detta område är klart otillräckliga. Det är i dag i stort sett bara vid de affärsdrivande verken som någon systematisk chefsutbildning förekommer. Medelstora och små myndigheter är i allmänhet hänvisade till externutbildning och har hittills inte på den vägen kunnat få sina utbildningsbehov tillgodosedda i önskvärd utsträckning. Central statlig utbildning för dessa grupper har haft en marginell omfattning och betydelse.
Staten som arbetsgivare har enligt utredningen ett ansvar för utbildningen av sina företrädare. Inriktningen och omfattningen av denna utbildning är en fråga för statens arbetsgivarverk (SAV). Det framhålls även att ansvaret för ledningsutvecklingen i princip bör åligga varje myndighet.
Bland de konkreta förslagen från utredningen kan nämnas:
1. Varje myndighet bör utarbeta en utvecklingsplan för sin verksamhet. Av planen bör framgå önskvärda insatser för ledningsutveckling, övrig personalutveckling och organisatorisk och administrativ utveckling.
2. Myndigheterna bör beakta behovet av utbildning i personalledning. Särskilt viktigt är att planera utbildning för de årligen inemot 5 000 personer som utses till personalledande befattning.
3. Myndigheterna måste ges tillgång till kvalificerad rådgivning och annan service, bl. a. i form av produktion av utbildningsmaterial, utbildning av handledare och arrangerande av seminarier m. m.
4. Väsentligt ökade insatser är nödvändiga för utbildning av ledande personal med ansvar för övergripande planering och styrning av myndigheternas verksamhet.
5. En arbetsgrupp bör inrättas med uppgift att styra och prioritera ledningsutvecklingen i statsförvaltningen med särskild inriktning på ledande
AU 1979/80:2
personal på högre nivåer. Personalorganisationerna bör ges inflytande. Formerna för detta inflytande bör lösas genom förhandling mellan parterna.
Utredningens förslag har remissbehandlats. De 103 remissinstanser som uttalat sig - däribland de anställdas organisationer - instämmer i huvudsak i utredningens förslag. Man understryker genomgående behovet av ledningsutveckling och chefsutbildning.
Remissinstanserna framhåller särskilt behovet av centrala insatser avseende -
utbildning för chefer i verksamhetsledande och arbetsgivarföreträdande ställning
- utveckling och tillhandahållande av uppläggning, hjälpmedel och utbildningsmaterial för ledningsutveckling
- rådgivning och förmedling av vunna erfarenheter.
1 många remissvar betonas att ansvaret för ledningsutveckling bör bäras av varje myndighet för sig och att myndigheterna därför bör tillföras resurser för detta ändamål.
Kommitté för utbildning av högre chefer inom statsförvaltningen
Regeringen utfärdade den 21 juni i år direktiv till en utredning som skall komma med förslag om hur utbildning för högre chefer inom statsförvaltningen skall läggas upp. Utbildningen skall enligt direktiven vara avpassad för chefer på såväl verksledningsnivå som på nivån närmast därunder. Kommittén har fått namnet Kommittén för utbildning av högre chefer inom statsförvaltningen (Dir. 1979:74).
I direktiven redovisas huvuddragen i den ovan nämnda utredningen. Det framhålls även att utredningen vid remissbehandlingen av slutbetänkandet fått ett starkt stöd för sin uppfattning om behovet av chefsutbildning och ledarutveckling.
Kravet på effektivitet är enligt direktiven ett starkt argument för en ökad satsning på chefsutbildning och ledarutveckling inom statsförvaltningen. Betydande vinster kan göras om ledningsfunktionen hos myndigheterna fungerar väl.
Utbildningen av statsförvaltningens chefer bör enligt direktiven i första hand ses som ett av statsmakternas instrument för utvecklingen av statsförvaltningens funktion och effektivitet. Härtill kommer att utbildningen kan medverka till att staten som arbetsgivare kan uppträda på ett enhetligt sätt. Inriktning och omfattning m. m. av denna utbildning måste därför bestämmas av statsmakterna.
Mot denna bakgrund bör, framhålls det vidare, olika vägar prövas att åstadkomma samordnade insatser för en effektiv ledarutveckling och utbildning av högre chefer i statsförvaltningen.
Regeringen har därefter - den 18 juli i år - tillsatt kommittén för högre chefsutbildning med statssekreteraren Rolf Skillner som ordförande. Kom -
AU 1979/80:2
mittén skall mot bakgrund av bl. a. de pedagogiska erfarenheter och det fackkunnande som finns hos SAV och statens institut för personaladministration och personalutbildning (SIPU) samt vissa andra myndigheter, främst de affärsdrivande verken, statskontoret och riksrevisionsverket, komma med förslag om hur utbildning för högre chefer inom statsförvaltningen skall läggas upp. Utbildningen bör vara avpassad för chefer på såväl verksledningsnivå som på nivån närmast därunder.
Förvaltningsutredningen
1 Förvaltningsutredningens huvudbetänkande Förnyelse genom omprövning (SOU 1979:61) behandlas bl. a. kravet på en flexibel förvaltning.
Utredningen framhåller därvid att förvaltningens uppgift är att förverkliga statsmakternas intentioner. För att utföra denna uppgift måste förvaltningen vara flexibel. En flexibel förvaltning skall inte endast kunna verkställa statsmakternas beslut. Den måste också kunna ta egna initiativ, så att dess verksamhet anpassas till nya och förändrade behov i samhället.
Med en flexibel förvaltning avser utredningen dels en förvaltning som snabbt och utan förvanskningar kan genomföra statsmakternas beslut, dels en förvaltning med förmåga att på eget initiativ anpassa sig till nya och förändrade krav från olika delar av samhället. En sådan anpassning till förändringar i samhället förutsätter att myndigheterna håller god kontakt med olika intressenter och uppmärksamt följer utvecklingen inom sitt ansvarsområde. I en flexibel förvaltning krävs vidare att myndigheternas resurser inte är låsta utan kan frigöras och sättas in på andra arbetsuppgifter. Hur långt kraven på flexibilitet kan drivas måste emellertid avvägas mot andra väsentliga mål såsom stabilitet och kontinuitet, framhåller utredningen.
I ett avsnitt diskuterar utredningen de särskilda krav som en ökad flexibilitet i förvaltningen ställer på myndigheternas personaladministration. Personalen är en dominerande resurs vid flertalet myndigheter. Utredningen anser att myndigheternas personaladministration i högre grad bör inriktas på åtgärder som syftar till att vidga personalens kompetens och öka dess rörlighet. Man anser däremot inte att en hög personalrörlighet, generellt sett, är eftersträvansvärd. Däremot kan det i samband med omprövning av verksamheter vara önskvärt att rörligheten ökar. Det är därför angeläget att man med personaladministrativa metoder kan främja och underlätta en ökad rörlighet, såväl inom som mellan myndigheter och gentemot arbetsmarknaden i övrigt.
Vid myndigheterna bör det personaladministrativa arbetet enligt utredningen därför i högre grad inriktas på personalplanering, personalutveckling och intern omplaceringsverksamhet.
AU 1979/80:2
5 Utskottet
1 motionen, 2494 av Alf Wennerfors (m), behandlas problemet med att skapa en effektivare statlig administration. Motionärerna efterlyser i det syftet insatser bl. a. för att utveckla och utbilda personalen, inte minst på olika chefsnivåer. De enskilda människornas kapacitet måste utvecklas och detta ställer i sin tur ökade krav på personal med arbetsledande uppgifter. Enligt motionären bör man vidare vid utseende av exempelvis verkschefer lägga större vikt än hittills på kandidaternas administrativa skicklighet, arbetsledarförmåga och personliga egenskaper.
Utskottet delar motionärens uppfattning att det fordras insatser för att främja personalens utveckling inom statsförvaltningen. Detta gäller inte minst dem som har arbetsledande ställning. Kraven på cheferna har ökat under senare år. Deras uppgift har i allt högre grad blivit att initiera och stimulera medarbetarna samt att tillvarata och samordna kunskaper, idéer och intressen inom olika arbetsgrupper. De som i dag har ledande befattningar i statsförvaltningen måste på ett annat sätt än tidigare vara medvetna om samhällsutvecklingen.
De frågor motionären aktualiserat har uppmärksammats i olika utredningssammanhang på senare tid. Det gäller bl. a. förvaltningsutredningen som i sitt slutbetänkande tagit upp frågan bl. a. om personalutveckling som ett led i ansträngningarna att skapa en bättre förvaltning. Vidare har personalutbildningsutredningen påtalat de otillräckliga insatserna inom den statliga chefsutbildningen. Utredningen har också lagt fram förslag med syfte att förbättra situationen. Detta har i sin tur lett till att regeringen nyligen tillsatt en särskild kommitté för utbildning av högre chefer inom statsförvaltningen.
I direktiven för utredningen framhålls att betydande vinster kan gör^s om ledningsfunktionen hos myndigheterna fungerar väl och att kravet på effektivitet är ett starkt argument för ökad satsning på chefsutbildning. Kommittén skall därför pröva olika vägar att åstadkomma samordnade insatser för effektiv ledarutveckling och chefsutbildning i statsförvaltningen. Utredningen skall vidare beakta möjligheterna att genom sin verksamhet verka för jämställdhet mellan kvinnor och män. Arbetet förutsätts bli uppdelat i etapper, och enligt vad utskottet inhämtat skall arbetet bedrivas skyndsamt. Vissa resultat kan beräknas föreligga redan inom de närmaste månaderna.
På senare tid har alltså ökad uppmärksamhet riktats på behovet av insatser för att utveckla och utbilda personalen på den statliga sektorn. Ett viktigt motiv för ökad satsning är kravet på större effektivitet i statsförvaltningen. De åtgärder som initierats, bl. a. inom den statliga chefsutbildningen, är ägnade att förbättra möjligheterna till en effektivare användning av resurserna. Utskottet vill stryka under vikten av att de angivna strävandena understöds med kraft av regering och myndigheter. Vad här har anförts ligger
AU 1979/80:2
i linje med motionärens önskemål, och enligt utskottet finns det inte behov av att nu föreslå regeringen att vidta ytterligare åtgärder i frågan. Motionen bör därför inte leda till något initiativ från riksdagens sida.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionen 1978/79:2494.
Stockholm den 23 oktober 1979
På arbetsmarknadsutskottets vägnar ELVER JONSSON
Näiyarande: Elver Jonsson (fp), Anna-Greta Leijon (s), Alf Wennerfors (m), Arne Fransson (c), Erik Johansson (s), Bernt Nilsson (s). Sten Svensson (m), Frida Berglund (s), Lars Ulander (s), Margit Odelsparr (c), Marianne Stålberg (s), Bengt Wittbom (m), Sune Johansson (s), Börje Hörnlund (c)och tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson (fp).
GOTA B 62695 Stockholm 1979