Med anledning av motioner om ledighet från anställning
AU 1979/80:8
Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1979/80:8
med anledning av motioner om ledighet från anställning
I betänkandet behandlas tre motioner som rör olika frågor om ledighet. En motion avser rätt till tjänstledighet för biståndsarbete, en annan rätt för gravida kvinnor att utan löneavdrag besöka mödravårdscentral och en tredje utbildning på betald arbetstid för blivande pensionärer.
Motionerna har remissbehandlats.
Motionsyrkandena
1978/79:267 av Pär Granstedt (c)
I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen hemställer om en pensioneringsutbildning av det slag som föreslås i motionen.
Motionären vill att särskilda kurser på betald arbetstid skall anordnas för att förbereda personer som skall gå i pension.
1978/79:1035 av Arne Blomkvist m. fl. (s)
1 motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär utredning om tjänstledighet för biståndsarbete i enlighet med vad som i motionen anförts.
1978/79:1647 av Lars Werner m. fl. (vpk)
I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag som syftar till att garantera gravida kvinnor rätt att under arbetstid utan löneavdrag besöka bl. a. mödravårdscentral. Motiveringen till yrkandet återfinns i motionen 1645.
Motionen 1645 behandlas av socialutskottet i betänkandet SoU 1979/ 80:6.
Ledighet för biståndsarbete
Motionen
I motionen 1035 av Arne Blomkvist m. fl. (s) framhålls att det under de senaste åren blivit allt svårare att rekrytera kvalificerad personal till internationellt biståndsarbete. En orsak härtill anges vara att personal i biståndsarbete vid återkomsten till Sverige ofta inte har garanterat arbete här. Motionärerna hänvisar till att andra kategorier som arbetar utomlands, exempelvis FN-soldater, har rätt att få tjänstledighet under utlandstjänstgöringen. Mot bakgrund av de svårigheter som börjat uppstå att få kvalificerade sökande till biståndsarbete samt till arbetsgivarnas olika praxis när det gäller
1 Riksdagen 1979/80. 18 sami. Nr 8
AU 1979/80:8
att bevilja tjänstledighet för biståndsarbete begär motionärerna att tjänstledighetsfrågan utreds.
Nuvarande ordning m. m.
Den privata sektorn
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) rekommenderar i ett under 1977 utfärdat cirkulär delägarföretagen att ge tjänstledighet för uppdrag inom Sveriges internationella biståndsverksamhet. Tjänstledighet kan beviljas för följande slag av uppdrag:
- av SIDA kontraktsanställd personal
- deltagande i fredskår
- experter och biträdande experter inom ramen för FN-verksamheten. Tjänstledighet beviljas enligt rekommendationen om det kan ske utan
olägenhet för företaget. Hänsyn tas därvid till företagets storlek, den anställdes befattning och omfattningen av tjänstledigheten. Biståndsprojektet får dock inte konkurrera med det egna företaget. Vid tjänstledighetens slut rekommenderas att den anställde så långt möjligt får samma eller likvärdig anställning som tidigare i fråga om arbetsförhållanden, lön och andra anställningsvillkor. Tjänstledighet beviljas således inte från särskild befattning inom företaget. Anställningsskydd gäller så till vida att anställningen består under ledigheten. Detta innebär t. ex. att turordningen vid uppsägning på grund av arbetsbrist ej förändras. Vidare finns i rekommendationen regler om återinträde, förlängd tjänstledighet, anställning av vikarie m. m.
Den offentliga sektorn
Rätten till tjänstledighet för statligt anställda regleras i ”Förordningen om rekrytering av biståndspersonal, m. m.” (SFS 1975:439). Enligt förordningen bör statsmyndighet aktivt medverka till att biståndsverksamheten tillförs kvalificerad personal, och tjänsteman bör därför medges tjänstledighet för anställning inom denna verksamhet. Även tjänsteman som är gift med eller stadigvarande lever samman med anställd inom biståndsverksamheten bör enligt förordningen medges tjänstledighet. Tiden är dock i det senare fallet maximerad till fyra år.
Förordningen avser endast biståndsverksamhet som sker genom eller med bidrag av staten.
Anställda hos kommuner eller landsting beviljas i princip tjänstledighet för uppdrag inom bilateral, nordisk eller multilateral biståndsverksamhet som Sverige medverkar i. För beviljad tjänstledighet tillämpas villkor som motsvarar dem som gäller för statliga tjänstemän.
AU 1979/80:8
3 Kooperationen
Kooperativa förbundet beviljar inte tjänstledighet för biståndsuppdrag. Däremot tillförsäkras de anställda som tar sådant uppdrag återanställningsgaranti.
Lantbrukarnas riksförbund har med vissa medlemsförbund (Sveriges slakteriförbund, Svenska lantmännens riksförbund m. fl.) en överenskommelse enligt vilken anställda som åtar sig biståndsuppdrag beviljas tjänstledighet upp till sex månader och återanställningsgaranti för högst tre år, i undantagsfall kortare tid.
Antal personer i biståndsarbete
Enligt uppgift från SIDA var den 30 juni i år ca 850 personer verksamma i biståndsarbete inom SIDA eller olika FN-organ. Av dessa kom ca 70 % från statlig eller kommunal verksamhet. Härtill kommer ett stort antal personer engagerade i andra biståndsprojekt, t. ex. sådana som drivs av enskilda organisationer.
Utredning inom regeringens kansli
En interdepartemental arbetsgrupp tillsattes tidigare i år med uppgift att studera behovet av och föreslå åtgärder som kan underlätta hemvändande biståndsarbetares återanpassning på den svenska arbetsmarknaden. Arbetsgruppen skall även ta upp tjänstledighets- och meritfrågor.
I arbetsgruppen ingår representanter för utrikes-, arbetsmarknads-, utbildnings- och budgetdepartementen samt för SIDA. Budgetdepartementets personalpolitiska enhet har det övergripande ansvaret för arbetet. Gruppen har under arbetet haft kontakter med de centrala fackliga organisationerna.
Enligt vad utskottet inhämtat pågår f. n. under medverkan av den pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet en kartläggning med hjälp av enkäter till hemvändande biståndsarbetare. Bearbetning av det materialet beräknas ske under våren 1980.
R emissyttranden
Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionen från SIDA, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, SAF, TCO och SACO/ SR.
Statens arbetsgivarverk och LO har också beretts tillfälle att yttra sig men inte inkommit med svar.
SIDA delar i sitt yttrande motionärernas uppfattning att möjligheten att få tjänstledighet för biståndsuppdrag har stor betydelse för dem som överväger att ta sådant uppdrag. Enligt SIDA brukar tjänstemän inom den offentliga
AU 1979/80:8
sektorn nästan alltid få tjänstledighet. Inom det privata näringslivet söker SIDA så långt möjligt påverka arbetsgivaren att åtminstone ge återanställningsgaranti.
De senaste årens förhållanden på den svenska arbetsmarknaden och säkerhetssituationen i vissa u-länder har enligt SIDA avsevärt minskat benägenheten att åta sig u-landsuppdrag. Även om tjänstledighet beviljas kan en intresserad person tveka att lämna sin karriär i Sverige och ta den minskning i personlig trygghet som vistelsen i u-land kan medföra.
För att underlätta den hemvändande personalens återanpassning på den svenska arbetsmarknaden har SIDA fått möjlighet att erbjuda kortare tids anställning på SIDA för dem som saknar fast anställning vid hemkomsten. Hittills har denna möjlighet årligen utnyttjats av ca 5 personer.
SIDA är medveten om att rätt till tjänstledighet, återanställning och meritvärdering är frågor av stor betydelse för rekryteringen och därför kräver fortsatt uppmärksamhet. Verket hänvisar till det pågående utredningsarbetet inom den särskilda ”återanpassningsgruppen” i regeringens kansli. (Arbetsgruppen presenteras tidigare i betänkandet.) SIDA anser att denna grupp bör få arbeta en tid för att pröva sig fram innan andra utvägar, exempelvis en särskild utredning, övervägs.
Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet hänvisar i sina yttranden till att primär- och landstingskommunalt anställda beviljas tjänstledighet för biståndsverksamhet i vilken Sverige medverkar, såvida inte synnerliga skäl föreligger häremot. För sådan tjänstledighet tillämpas villkor som motsvarar dem som gäller för tjänstemän i statlig tjänst. Svenska kommunförbundet anför härutöver att man inte har något emot att den av motionärerna upptagna frågan utreds.
SAF hänvisar till den av föreningen utgivna rekommendationen till delägarföretagen att ge tjänstledighet för uppdrag inom biståndsverksamheten. Enligt SAF:s uppfattning har företagen i det närmaste genomgående följt rekommendationen. I de få fall då så inte skett har mycket tungt vägande skäl förelegat.
SAF ser stora svårigheter i en lagfäst ovillkorlig rätt till ledighet för biståndsarbete men vill inte avvisa en utredning i frågan under förutsättning att också konsekvenserna för det svenska näringslivet utreds. Vidare måste enligt SAF:s mening en sådan utredning även kartlägga effekterna av alla de slag av laglig tjänstledighet, som redan i dag finns, t. ex. studieledighet, ledighet för fackligt arbete, föräldraledighet, som sammantagna ger betydande negativa effekter för företagen. En lagfäst möjlighet till ledighet för biståndsarbete utöver dessa andra slag av ledighet skulle ytterligare öka påfrestningarna. Om en utredning kommer till stånd förutsätter SAF att föreningen blir representerad.
TCO och SACO/SR ställer sig bakom motionärernas förslag om en utredning om tjänstledighet för biståndsarbete. Enligt TCO bör den föreslagna utredningen även omfatta tjänstledighetens förutsättningar. Organisatio -
AU 1979/80:8
nen delar motionärernas uppfattning att det f. n. är oklart hur anställningsförhållanden och anställningsskydd regleras för biståndsanställda, speciellt för dem som rekryteras från den privata sektorn.
TCO påpekar även att motionen kan ge intryck av att motionären avser att ge biståndsanställda ett bättre anställningsskydd än dem som är kvar i företagen, t. ex. genom absolut återanställningsgaranti. Enligt TCO kan en sådan garanti inte tillåtas bli bättre än för andra grupper som genom lagstiftning garanteras rätt till tjänstledighet, t. ex. vid värnplikt eller havandeskap.
Ledighet för besök vid mödravårdscentral m. m.
Motionen
I motionen 1647 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas att gravida kvinnor skall få lagstadgad rätt att på betald arbetstid besöka mödravårdscentral eller annan vårdinrättning som har samband med graviditeten. I motiveringen anförs bl. a. att det råder olika förhållanden när det gäller förvärvsarbetande kvinnors rätt att under arbetstid utan löneavdrag besöka mödravårdscentral.
Nuvarande ordning m. m.
Den privata sektorn
I enlighet med en rekommendation i 1975 års överenskommelse mellan SAF och LO har i kollektivavtalen på SAF/LO-området införts en bestämmelse om permission för bl. a. läkar- och tandläkarbesök. Med permission avses enligt bestämmelsen ”kort ledighet med bibehållen lön under högst en dag”. Besök vid mödravårdscentral finns inte medtaget i rekommendationen.
Den statliga sektorn
I förordningen 1976:1060 om sjukvård i statligt reglerad anställning, m. m., regleras rätten till ledighet för läkarbesök.
Enligt förordningen har arbetstagare rätt att på arbetstid besöka mottagning för öppen vård anordnad av staten, landstingskommun eller kommun. Mödravårdscentral torde vara mottagning av det slag som åsyftas i förordningen.
Den kommunala sektorn
De kommunalanställdas möjligheter att erhålla ledighet för s. k. enskilda angelägenheter regleras i kollektivavtal. Enligt avtalet kan arbetstagare beviljas ledighet under förutsättning att så kan ske utan avsevärd olägenhet
AU 1979/80:8
för arbetet. Denna ledighet är normalt förenad med avstående av avlöningsförmåner.
Ledighet utan ersättning för besök vid mödravårdscentral torde regelmässigt beviljas kommunalt anställda men rätt till ersättning vid sådant besök föreligger endast om graviditeten har samband med sjukdom.
Remissyttranden
Utskottet har inhämtat remissyttranden från Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, SAF, LO, TCO och SACO/SR. Även statens arbetsgivarverk och socialstyrelsen har beretts tillfälle att yttra sig men har inte inkommit med svar.
Rätten för gravida kvinnor att utan löneavdrag besöka mödravårdscentral m. m. bör enligt samtliga remissinstanser regleras genom avtal mellan parterna.
Svenska kommunförbundet framhåller bl. a. att de anställdas möjligheter till olika former av ledighet med eller utan betalning kommer att vara en av de största frågorna i avtalsrörelserna under 1980-talet. Under de senaste åren har de anställda fått kraftigt ökade möjligheter till ledighet för t. ex. facklig verksamhet, studier och föräldraledighet. Förkortad arbetstid, utökad föräldraledighet, betald ledighet i samband med studier är exempel på krav som framförts från olika håll. Detta innebär att frågan om en garanterad rätt till ledighet för att besöka mödravårdscentral inte kan ses isolerad. Här måste göras prioriteringar mellan olika typer av betalda ledigheter. Dessa prioriteringar bör enligt förbundet göras av parterna på arbetsmarknaden.
En eventuell lagreglering enligt motionärens önskemål innebär också administrativa svårigheter samt ökade kostnader för kommunerna, slutar förbundet.
Landstingsförbundet anför liknande synpunkter i sitt yttrande.
SACO/SR framhåller att i den mån rätten att besöka mödravårdscentral på arbetstid inte är reglerad i lag eller praxis bör denna rätt införas. Ersättningen under sådana besök är enligt centralorganisationens uppfattning en kollektivavtalsfråga.
Utbildning inför pensionering
Motionen
I motionen 267 av Pär Granstedt (c) erinras inledningsvis om att ålderssammansättningen i Sverige medför att pensionärerna beräknas utgöra en växande del av landets befolkning under de närmaste årtiondena. Enligt en beräkning från 1975 ökar antalet pensionärer från 1 249 900 personer det året till 1 469 400 år 1990. Det innebären ökning från drygt 15 % till närmare 17 % av totalbefolkningen
AU 1979/80:8
7 Övergången från aktiv verksamhet till pensionering är en av de största omställningarna som möter människan i livet. Stora krav ställs på den enskilde att fylla sin tillvaro med nytt meningsfullt innehåll. Förbättrad hälsosituation bland människor i högre åldrar och en Förbättrad ekonomisk situation jämfört med vad som tidigare var vanligt skapar i och för sig goda Förutsättningar för att pensioneringen inte innebär en passivisering utan en övergång till en ny sorts aktivitet. Om detta skall kunna ske utan alltför stora svårigheter krävs det dock att den enskilde pensionären är väl förberedd på den nya situationen både psykiskt och kunskapsmässigt, fortsätter motionären.
Samhällets stöd till pensionärerna har successivt byggts ut och fått en betydande omfattning. Det gäller såväl olika ekonomiska stödformer som olika former av service. Detta skapar stora möjligheter för pensionären att forma sin tillvaro med utgångspunkt i skilda önskemål och behov men har också gjort systemet mer svåröverskådligt. För att rätt kunna utnyttja de olika formerna av samhällsstöd och service krävs en betydande kunskap om vad samhället har att erbjuda och vad olika företeelser innebär i det enskilda fallet.
Enligt motionären bör mot denna bakgrund var och en som närmar sig pensionsåldern erbjudas en grundläggande pensioneringsutbildning. Den kan lämpligen ske i studiecirkelform. För löntagare bör studierna få bedrivas på betald arbetstid och utbildningen ske i samarbete mellan företaget, de fackliga organisationerna och studieFörbunden. Kostnaderna utöver lönen bör bestridas av staten. För hemarbetande och ensam företagande bör kurser arrangeras av studieförbunden och kurskostnaderna täckas av statsbidrag. Utbildningen skall erbjudas varje medborgare efter fyllda 50 år.
I motionen redovisas även ett 20-tal moment som föreslås ingå i kursen. Bland dessa moment ingår de ekonomiska villkoren för ålderspension, olika bidragsformer, kostlära, vuxenutbildning, sjukvård samt de äldres rättigheter i arbetslivet.
Förutom dessa allmänna avsnitt bör kursen för löntagare enligt motionären också innehålla ett avsnitt som är anpassat till den egna arbetsplatsen och som syftar till att underlätta för den som så önskar att kvarstanna på arbetsplatsen efter pensioneringen eller utnyttja deltidspension. Genomgående bör utbildningspaketet vara lokalt anpassat och särskilt informera om Förhållandena på den egna orten och i den egna kommunen.
Slutligen framhåller motionären att en utbildning av det skisserade slaget innebär ett betydande åtagande från samhälle, företag och enskilda. Att pensionärer kan uppleva tillvaron som stimulerande, hålla en hög aktivitetsnivå och utnyttja samhällets resurser på bästa möjliga sätt måste dock enligt motionären anses så angeläget att en sådan satsning är motiverad.
AU 1979/80:8
8 Proposition om socialtjänsten
1 propositionen 1979/80:1 om socialtjänsten behandlas bl. a. frågan om förberedelse inför en meningsfylld pensionstid. Departementschefen uttalar i frågan (s. 279-280):
Genom de senaste årens pensionsreformer har allt Der aktiva och vitala människor fått möjlighet till ålderspension. Somliga når en hög ålder med relativt väl bevarade krafter och funktioner, medan andra långt tidigare får betydande försämringar av fysisk eller psykisk natur. De biologiska förändringarna påverkas av den sociala situationen t. ex. genom förlust av make, andra anhöriga, gamla vänner eller genom utträde ur arbetslivet. Pensioneringen blir därför för många en ny situation som man måste förbereda sig inför.
Direkta förberedelser inför pensioneringen tycks vara mindre vanliga. Under senare år har det kommit igång viss kursverksamhet som syftar till att underlätta övergången från aktivt yrkesliv till pensionering. Enligt socialutredningen är det viktigt att genom information m. m. underlätta anpassningen till de nya förhållandena så att pensionstiden upplevs som meningsfull och positiv.
Pensionärsundersökningen anser att den verksamhet som nu håller på att växa fram för förberedelse till livet som pensionär är splittrad till såväl innehåll som organisation. En samordnad ledning saknas. Ett samarbete bör komma till stånd mellan statliga och kommunala myndigheter, utbildningsanstalter, fackliga organisationer, pensionärsorganisationer, studieförbund och arbetsgivare. Utredningen anser att de problem som möter blivande och nyblivna pensionärer inte har belysts på ett tillfredsställande sätt. Bättre kartläggningar och analyser bör därför ligga till grund som underlag för åtgärder.
Både socialutredningen och pensionärsundersökningen anser det viktigt att blivande pensionärer förbereds på de förändringar pensioneringen för med sig. Härigenom ökar förutsättningen för att pensionstiden upplevs som meningsfull och positiv för den enskilde. Enligt socialutredningen är detta en uppgift för såväl myndigheter och folkrörelser som företag och fackliga organisationer. Socialutredningen har föreslagit en särskild bestämmelse i socialtjänstlagen om stöd för att underlätta övergången från ett yrkesverksamt liv.
Jag anser det självklart att pensionstiden måste få upplevas som meningsfull och innehållsrik för den enskilde. Antalet pensionärer har ökat kraftigt dels genom den sänkta pensionsåldern, dels förändringarna i åldersstrukturen. Detta stryker alldeles särskilt under vikten av att samhället medverkar i utvecklingen. En god början är, som både socialutredningen och pensionärsundersökningen framhåller, att myndigheter, folkrörelser, företag och fackliga organisationer samverkar i förberedelserna inför pensioneringen. Som har framhållits under remissbehandlingen av bl. a. LO, Stockholms kommun och Föreningen Sveriges socialchefer är det viktigt att pensionärerna kan hålla kontakt med tidigare arbetskamrater.
Frågor om förberedelsen inför pensioneringen hör till dem som bör tas upp av äldreberedningen. Jag vill för egen del peka på önskvärdheten av att det i den del av kommunernas verksamhetsplanering som gäller de äldre också ingår ett avsnitt om behovet av samordnade resurser för att förbereda människor inför pensioneringen. Det är kommunerna som bäst känner de
AU 1979/80:8
enskildas situation. Kommunerna har också goda kontakter med folkrörelser, fackliga organisationer och företag. De bästa insatserna torde därför kunna göras inom ramen för kommunens samordningsansvar.
Propositionen jämte motioner behandlas senare i höst i socialutskottet.
Remissyttranden
Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionen från Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, SAF, socialstyrelsen, LO, TCO, SACO/SR, Pensionärernas riksorganisation (PRO) samt Sveriges folkpensionärers riksförbund (SFRF). Statens arbetsgivarverk har avstått från att yttra sig i ärendet.
Svenska kommunförbundet framhåller inledningsvis att övergången från arbetsliv till pensionering för åtskilliga människor innebär problem av varierande slag. Förbundet anser att insatser för att underlätta denna övergång i och för sig är angelägna. Med hänsyn till att motionärens förslag skulle innebära att huvuddelen av kostnaderna för förslaget skulle uppkomma i arbetsanställningen anser förbundet emellertid att motionärens förslag till hur pensioneringsutbildningen skall ordnas är en fråga för arbetsmarknadens parter. Dessa måste även i detta sammanhang göra prioriteringar och därvid bl. a. beakta det utbildningsbehov som finns i själva yrkeslivet. Med de ambitioner som motionen med föreslaget utbildningsinnehåll ger uttryck för kan det dock enligt förbundet ifrågasättas om staten inte borde svara för alla kostnader. Formerna för utbildningen bör under alla förhållanden ytterligare övervägas och omfattningen av utbildningen måste byggas upp successivt under hänsynstagande till samhällsekonomiskt utrymme.
Landstingsförbundet delar i sitt yttrande motionärens uppfattning att det är riktigt att de som går in i pensionsåldern får information och kunskap om vad samhället kan erbjuda, såväl ekonomiskt som servicemässigt,och vilka regler och bestämmelser som gäller i det enskilda fallet. En satsning på utbildning/ information i någon form i god tid före pensionering - men också för dem som redan gått i pension - anser förbundet därför vara en angelägen fråga.
Den utbildning som skisseras i motionen berör främst arbetstagare och föreslås ske på betald arbetstid. Pensioneringsutbildningen blir därför främst en fråga för arbetsmarknadens parter och huvuddelen av kostnaderna uppkommer i anställningen, fortsätter förbundet. Med hänsyn härtill och till det stora utbildningsbehov i yrkeslivet som arbetsmarknadens parter har att beakta - bl. a. är den grundläggande yrkesutbildningen för stora grupper kommunalt anställda otillräcklig - avstyrker Landstingsförbundet en pensioneringsutbildning i den form som skisseras i motionen.
SAF anser i likhet med motionären att det är motiverat att genom kurser med lämpligt innehåll förbereda för pensionärslivet och att därigenom stimulera till en ny sorts aktivitet som ej medför passivisering. Enligt SAF bör man dock mer omsorgsfullt överväga organisationsform och huvudmannaskap för sådan kursverksamhet. Intresse och kompetens för uppgiften torde stå att finna hos pensionärsorganisationerna, både de rikstäckande och de
AU 1979/80:8
lokala. Stöd i olika former för sådana kurser torde studieorganisationerna och även kommunala organ, t. ex. fritidsnämnder, kunna erbjuda. Kurser av detta slag bedrivs redan nu av pensionärernas riksorganisation i samverkan med studieförbunden, fortsätter SAF.
1 kurserna bör enligt SAF inrymmas en information från den blivande pensionärens arbetsgivare om de fortsatta kontakterna dem emellan. Som exempel härpå nämner SAF möjligheter till deltids- eller uppdragstjänst, tillgång till fortsatt företagshälsovård och arbetsplatsens fritidsverksamheter. Då detta kursavsnitt genomförs på ordinarie arbetstid torde det inte föranleda löneavdrag. I övrigt ger utbildning av detta slag, i den mån den förläggs till ordinarie arbetstid, rätt till ledighet enligt lag härom.
SAF framhåller slutligen att det således redan torde finnas både legala och organisatoriska förutsättningar för anordnande av pensioneringsutbildning. Enligt SAF:s uppfattning skulle motionens förslag inte väsentligt förbättra möjligheterna härtill. Föreningen vill dock i detta sammanhang uttrycka förhoppningen att de ovannämnda organisationerna initierar och får stöd till utbildning enligt de förutsättningar som redan nu finns.
LO hänvisar inledningsvis till att de frågor motionären tar upp tidigare behandlats av LO-kongressen år 1976. I en rapport till kongressen - ”Fackföreningsrörelsen och socialpolitiken” - framhölls bl. a. att krav måste ställas på att arbetsgivarna tar ansvar för att den blivande pensionären får en smidig övergång till pensioneringen. Studiecirklar och samtalsgrupper bör komma till stånd på betald arbetstid i lämpliga former. Speciellt viktigt är att dessa frågor beaktas även på de små företagen. Detta kan t. ex. ske genom samarbete med ABF, så att flera företag samordnar denna aktivitet för blivande pensionärer, framhölls vidare. Rapporten godkändes av kongressen.
Angående utbildningens innehåll konstaterar LO att organisationen har medverkat vid planeringen av studiematerial för PRO:s pensionärsutbildning. LO har därmed kunnat redovisa sin syn på ämnesval m. m. för den utbildningen. LO har också i samarbete med Metall, PRO och ABF påbörjat ett projekt som handlar om förberedelser till pensionering. För övrigt hänvisar LO till den av PRO och ABF bedrivna kursverksamheten för pensionärer samt förutsätter att liknande verksamhet bedrivs av övriga studieförbund och pensionärsorganisationer.
Med hänvisning till att den utbildning som motionären syftar till således redan har påbörjats i ABF, PRO och inom fackföreningsrörelsen i samarbete med PRO krävs enligt LO inte någon ytterligare åtgärd från samhällets sida.
TCO framhåller i sitt yttrande att de fackliga organisationerna i dag bedriver en relativt omfattande informationsverksamhet när det gäller pensioneringsutbildning m. m. Som exempel nämner TCO det system med försäkringsrådgivare som sedan 1979 tillämpas på den privata sektorn inom industrins område. Ca 3 000 försäkringsrådgivare är utsedda enbart bland
AU 1979/80:8
tjänstemännen. Även LO har på motsvarande sätt tillgång till försäkringsrådgivare. Denna verksamhet kommer att ytterligare utvecklas. Organisationen med försäkringsombud utgör en lämplig bas för en eventuellt utvidgad informationsspridning.
TCO anser liksom motionären att det är motiverat med ett ökat samhälleligt informationsansvar i vad gäller förberedelser inför pensionering. Vilka insatser från samhällets sida som kan anses vara lämpliga, t. ex. i fråga om ekonomiskt stöd till pensioneringsutbildning och framtagande av informationsmaterial, bör enligt TCO närmare övervägas av en statlig utredning. 1 denna bör i sedvanlig ordning de stora arbetsmarknadsorganisationerna vara representerade.
Frågan om utbildning inom företagen eller motsvarande, dess omfattning och anpassning till den enskilda arbetsplatsens förutsättningar samt lönekostnader härför bör i nuläget inte regleras genom lagstiftning utan i stället bli föremål för förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter, slutar TCO.
SACO/SR tillstyrker motionärens förslag om pensioneringsutbildning.
Socialstyrelsen framhåller i sitt yttrande att förberedelsen för tiden som pensionär tveklöst är ett stort problem, som sannolikt är växande. Detta orsakas väsentligen av den stora, och för många sannolikt ökande, skillnaden mellan livet som yrkesverksam och livet som pensionär.
Skolutbildningen, och annan utbildning, inriktas alltmer på att förbereda människorna främst för den yrkesverksamma tiden. Utbildningen anpassas till arbetsmarknadens krav och förändringarna i dessa. Bakom denna utveckling ligger ökande krav på en ofta snäv effektivitet och på lönsamhet.
En av riskerna med en sådan utveckling av utbildningens mål och inriktning blir lätt att många människor inte ges möjligheter att på ett aktivt och meningsfullt sätt använda den icke yrkesverksamma tiden, fritiden. Konsekvenserna härav blir för många särskilt kännbara när den yrkesverksamma tiden övergår i pensionärstiden med för de allra flesta drastiskt ökade möjligheter att själva disponera sin tid, fortsätter styrelsen.
Enligt socialstyrelsen kan det på sikt knappast vara rationellt att passivt godta att - generellt sett - den mest formbara tiden i en människas liv (barnaoch ungdomstiden) används för en viss målsättning, styrd av arbetsmarknadens krav, och att långt senare när pensionsåldern nalkas ”omskola” människorna till pensionärstillvaron. I det senare skedet är flertalet mindre öppna för förändringar och mindre formbara, menar styrelsen.
Socialstyrelsen hänvisar slutligen till propositionen 1979/80:1 med förslag till socialtjänstlag m. m., som innebär att äldreberedningen skall ta upp frågan om förberedelse till pensionering. I avvaktan härpå bör motionen enligt socialstyrelsen avstyrkas.
Pensionärernas riksorganisation (PRO) stryker i sitt yttrande starkt under behovet av en förberedelse inför pensionering, vilket man anser kan ske i form av cirkelstudier. Studierna bör ge kunskap som stimulerar till ett aktivt
AU 1979/80:8
liv som pensionär, kunskaper om pensionärernas ekonomiska villkor och hur samhällets äldreomsorg utformas.
Under vilka förhållanden och på vilka villkor sådana studier skall kunna erbjudas förvärvsaktiva måste enligt PRO bli en fråga för arbetsmarknadens parter att lösa. De erfarenheter om pensionärers situation i samhället som finns inom PRO bör tillvaratas vid utformning av innehållet i studier av detta slag.
PRO bedriver vid sin kursgård, Gysinge herrgård, en omfattande kursverksamhet med i princip ovan nämnda innehåll. Denna verksamhet kommer, om PRO:s ansökan om folkhögskola bifalls, att ytterligare kunna utvecklas med kursverksamhet som förberedelse inför pensioneringen, slutar PRO.
Sveriges folkpensionärers riksförbund (SFRF) framhåller i sitt yttrande att omställningen från arbetsliv till pensionering bör ägnas större uppmärksamhet från samhällets sida.
Förbundet anser bl. a. att pensionssystemet bör förenklas. Att bereda blivande pensionärer möjlighet till en mera systematisk utbildning i dessa frågor anser man vara väl motiverat inte minst med tanke just på svårigheterna att kunna sätta sig in i alla de bestämmelser och förordningar och andra praktiska detaljer som berör pensionären och hans nya situation.
SFRF anser vidare att en mera flexibel övergång från arbetslivet till pensionärstillvaron borde få prägla pensioneringen. I vissa länder har man med framgång praktiserat en sådan mjukare övergång, genom att den nyblivne pensionären bereds tillfälle att vara kvar i arbetet under en övergångsperiod och då tjänstgöra som t. ex. instruktör eller rådgivare till unga nytillträdande arbetskamrater. På det sättet kan också den erfarenhetsresurs som pensionärens yrkeskunnande utgör tas till vara. Möjligen skulle en utbildning enligt motionärens modell kunna kompletteras och kombineras med sådana övergångsformer av arbetsuppgifter, menar förbundet. SFRF anser vidare att den föreslagna utbildningen bör handhas av studieförbunden, som redan bedrivit sådan kurs- eller cirkelverksamhet och således har skaffat sig viss rutin inom området.
Förbundet är tveksamt till motionärens förslag att utbildningen skall påbörjas redan i 50-årsåldern. 50-åringar torde inte vara tillräckligt motiverade att börja studera pensionsfrågor. Tiden fram till 65 år är nämligen relativt lång och många förändringar hinner inträffa under de 15 åren. Vid 57-58-årsåldern torde det vara mera lämpligt att starta den mera systematiskt drivna utbildningen. Däremot anser förbundet att det är av största vikt att arbetsgivarnas personalvårdande institutioner ägnar stor uppmärksamhet åt den åldersgrupp som börjar komma upp i 50-årsåldern. Det är i den åldern man börjar känna sig äldre utan att därför direkt börja tänka på pensionen. Det finns alltför många exempel på hur personalvården försummats på denna punkt med ofta besvärande följder, fortsätter SFRF.
AU 1979/80:8
13 Motionens förslag till moment som bör ingå i utbildningen täcker enligt förbundet i stort sett de intresseområden som är relevanta i sammanhanget. Förbundet stryker dock under vikten av att dessutom information om pensionärsorganisationerna och deras verksamhet obligatoriskt meddelas.
Utskottet
I föreliggande betänkande behandlar utskottet tre motioner med krav på lagfäst rätt till ledighet för skilda ändamål. Kraven gäller ledighet för biståndsarbete, för besök på mödravårdscentral samt för utbildning som förberedelse för pensionering. Motionerna har remissbehandlats.
I motionen 1035 av Arne Blomkvist m. fl. (s) begärs att möjligheterna till ledighet för biståndsarbete utreds. Enligt motionärerna har det under de senaste åren blivit allt svårare att rekrytera kvalificerad personal till biståndsuppdrag. En orsak härtill anges vara att biståndspersonal vid återkomsten till Sverige ofta inte har garanterat arbete.
Antalet personer från Sverige verksamma i biståndsarbete inom SIDA eller FN-organ uppgick vid halvårsskiftet i år till ca 850, varav ca 70 % rekryterats från statlig eller kommunal verksamhet. Härtill kommer ett stort antal personer som är engagerade i andra biståndsprojekt, t. ex. sådana som drivs av enskilda organisationer.
Som framgår tidigare i betänkandet har anställda inom den offentliga sektorn inga egentliga problem att få tjänstledighet för biståndsuppdrag. Inom den privata sektorn finns ingen absolut rätt till ledighet, men SAF har utfärdat en rekommendation till delägarföretagen att bevilja tjänstledighet för biståndsverksamhet. Tjänstledighet förutsätts bli beviljad om det kan ske utan olägenhet för företaget. Kooperativa förbundet beviljar inte tjänstledighet för biståndsuppdrag. I stället får de anställda en garanti om återanställning. Lantbrukarnas riksförbund har med vissa medlemsförbund en överenskommelse som innebär att anställda som åtar sig biståndsuppdrag beviljas tjänstledighet och i vissa fall rätt till återanställning.
SIDA delar motionärernas uppfattning att möjligheten att få tjänstledighet för biståndsuppdrag har stor betydelse för dem som överväger att ta sådant uppdrag. SIDA bekräftar i sitt remissyttrande även motionärernas uppfattning att benägenheten att åta sig u-landsuppdrag minskat. Verket hänvisar till att frågor av betydelse för rekryteringen av biståndspersonal f. n. ses över inom regeringens kansli.
Av remissvaren framgår vidare att TCO och SACO/SR ställer sig bakom motionärernas förslag. SAF, Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet hänvisar i sina yttranden till de befintliga bestämmelserna på området. SAF avvisar tanken på ett system med lagfäst rätt till ledighet. De båda kommunförbunden tar inte uttrycklig ställning till den frågan, men Svenska kommunförbundet avvisar inte tanken på en utredning.
Det är ett allmänt intresse att personer verksamma på den svenska
AU 1979/80:8
arbetsmarknaden som är villiga att åta sig biståndsuppdrag också bereds tillfälle till detta. Som framgår av bl. a. SIDA:s yttrande har möjligheten att få tjänstledighet till sådana uppdrag betydelse för rekryteringen. Det är följaktligen viktigt att det finns goda möjligheter att få sådan ledighet. I första hand bör man enligt utskottets uppfattning, liksom hittills, söka lösa ledighetsfrågor av detta slag genom överenskommelse mellan parterna på arbetsmarknaden.
När det gäller motionärernas begäran om utredning får utskottet hänvisa till att en interdepartemental arbetsgrupp i år fått i uppdrag att studera behovet av och föreslå åtgärder som kan underlätta hemvändande biståndsarbetares återanpassning på den svenska arbetsmarknaden. Arbetsgruppen torde komma in på de problem motionärerna aktualiserar. Med hänvisning härtill och till vad i övrigt anförts bör motionen inte föranleda någon åtgärd.
En annan ledighetsfråga tas upp i motionen 1647 av Lars Werner m. fl. (vpk). Det gäller rätten till betald ledighet för besök på mödravårdscentral eller annan vårdinrättning.
Som framgår av remissvaren anser samtliga remissinstanser att denna fråga bör regleras genom avtal mellan parterna på arbetsmarknaden. Utskottet delar denna uppfattning och avstyrker därför motionsyrkandet. Frågan har f. ö. redan reglerats på den statliga sektorn.
Pär Granstedt (c) föreslår i motionen 267 att man skall ordna utbildning av blivande pensionärer på betald arbetstid. Kostnaderna utöver lönen föreslås bestridas med statliga medel. Motionären framhåller bl. a. att övergången från aktiv verksamhet till pensionering är en av de största omställningarna som möter människor i livet. Det är därför viktigt att den enskilde pensionären är väl förberedd på den nya situationen både psykiskt och kunskapsmässigt. Detta kan ske bl. a. genom en grundläggande utbildning i exempelvis de ekonomiska villkoren för ålderspension, olika bidragsformer, kostlära samt de äldres rättigheter i arbetslivet.
Remissinstanserna delar motionärens uppfattning att förberedelsen för livet som pensionär är en viktig fråga och för fram olika synpunkter på hur problemen skall lösas. Frågan om förberedelse inför pensioneringen har också tagits upp i den nyligen avgivna propositionen 1979/80:1 om socialtjänst. Det föredragande statsrådet uppger bl. a. att ämnet skall behandlas av den s. k. äldreberedningen.
När det gäller rätten till ledighet för utbildning hänvisar flertalet remissinstanser till att den frågan bör lösas av parterna på arbetsmarknaden. Utskottet har för sin del inte annan uppfattning men vill peka på att studieledighetslagen kan ge vissa möjligheter till ledighet (utan lön) för organiserad utbildning på området. Med hänvisning härtill och till den s. k. äldreberedningens uppdrag bör motionen inte föranleda någon åtgärd.
AU 1979/80:8
15 Utskottet hemställer
1. beträffande rätt till ledighet för biståndsarbete att riksdagen avslår motionen 1978/79:1035,
2. beträffande rätt till ledighet för besök på mödravårdscentral m. m. att riksdagen avslår motionen 1978/79:1647,
3. beträffande utbildning av blivande pensionärer på betald arbetstid att riksdagen avslår motionen 1978/79:267.
Stockholm den 20 november 1979
På arbetsmarknadsutskottets vägnar ELVER JONSSON
Närvarande: Elver Jonsson (fp), Anna-Greta Leijon (s). Bernt Nilsson (s), Sten Svensson (m). Frida Berglund (s). Pär Granstedt (c). Margit Odelsparr (c). Marianne Stålberg (s). Eva Winther (fp), Sune Johansson (s), Börje Hörnlund (c). Lahja Exner(s), Bengt Wittbom (m), Nils-Olof Grönhagen (s) och Sonja Rembo (m).