Med anledning av propositionen 1978/79:165 om den svenska kapitalmarknaden såvitt avser riktlinjerna jämte motioner

FiU 1979/80:8

Finansutskottets betänkande 1979/80:8

med anledning av propositionen 1978/79:165 om den svenska kapitalmarknaden såvitt avser riktlinjerna jämte motioner, m. m.

I detta betänkande behandlar utskottet

dels propositionen 1978/79: 165 om den svenska kapitalmarknaden i vad avser hemställan under 1 och 7,

dels de med anledning av propositionen 1978/79: 165 väckta motionerna 1978/79: 2527 av Gösta Bohman m. fl. (m) i vad avser yrkandena 1, 3-6 och 9,

1978/79: 2528 av Lars Werner m. fl. (vpk) i vad avser yrkandet 4 och 1979/80:24 av Kjell-Olof Feldt m. fl. (s) i vad avser yrkandena 1 och 2,

dels propositionen 1978/79: 209 om ändring i bostadsbeskattningen i vad avser hemställan under 2,

dels de med anledning av propositionen 1978/79:209 väckta motionerna 1978/79: 2697 av Lars Werner m. fl. (vpk) såvitt nu är i fråga och 1979/80: 36 av Erik Wärnberg m. fl. (s) i vad avser yrkandet 1 såvitt nu är i fråga,

dels de med anledning av propositionen 1978/79:170 med förslag till lag om finansbolag, m. m., väckta motionerna

1978/79: 2487 av Anton Fågelsbo m. fl. (c) i vad avser yrkandet 1 och 1979/80: 26 av Kjell-Olof Feldt m. fl. (s) i vad avser yrkandet 2,

dels de under allmänna motionstiden väckta motionerna 1978/79: 396 av Lars Werner m. fl. (vpk) om bostadspolitiken i vad avser yrkandet 10 såvitt nu är i fråga,

1978/79:488 av Maj-Lis Landberg (s) och Per Olof Håkansson (s) om bostadsförsörjningen i vad avser yrkandet 3,

1978/79:788 av Olof Palme m. fl. (s) om en solidarisk bostadspolitik i vad avser yrkandena 20 a och 21,

1978/79:790 av Per-Olof Strindberg m.fl. (m) om ökad möjlighet till belåning av äldre småhus,

1978/79: lill av Gösta Bohman m.fl. (m) om jordbrukets kapitalförsörjning,

1978/79:1128 av Hans Wachtmeister m. fl. (m) om lantbrukets kapitalförsörjning i vad avser yrkandena 1, 3 och 4,

1978/79: 1570 av Gösta Bohman m.fl. (m) om statliga bostadslån till ålderdomshem,

1 Riksdagen 1979/80. 5 sami. Nr 8

FiU 1979/80:8

1978/79: 2081 av Pär Granstedt (c) och Ivar Nordberg (s) om rätt till bostadslån för vissa sjukvårdsutrymmen och

1978/79: 2099 av Per Stjernström (c) om viss ändring av reglerna för bostadslån såvitt nu är i fråga.

Av dessa ärenden har överlämnats till finansutskottet

från näringsutskottet motionerna 2487 yrkandet 1 och 2528 yrkandet 4,

från civilutskottet - med eget yttrande - propositionen 209 hemställan under 2 och

motionerna 3% yrkandet 10 såvitt nu är i fråga, 488 yrkandet 3, 788 yrkandena 20 a och 21, 790, 1570, 2081, 2099 såvitt nu är i fråga, 2697 såvitt nu är i fråga och 36 yrkandet 1 såvitt nu är i fråga.

Utskottet har inhämtat yttrande över propositionen 165 jämte motioner från

näringsutskottet i vad avser avsnittet Företagens finansiering och från civilutskottet i vad avser avsnittet Bostadssektorns finansiering.

Yttrandena (NU 1979/80: 1 y och CU 1979/80:1 y) återfinns som bilaga 1 och 2 till detta betänkande.

Skrivelser i ärendet har inkommit från Svenska Bankföreningen, Sveriges Villaägareförbund, Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa, Finansieringsföretagens förening m. fl.

I propositionen 1978/79:165 har regeringen (ekonomidepartementet) — efter föredragning av statsrådet Ingemar Mundebo — såvitt nu är i fråga föreslagit riksdagen att dels godkänna de riktlinjer som har förordats i propositionen i fråga om politiken på kapitalmarknadens område, dels antaga förslaget till lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel.

Det i propositionen framlagda lagförslaget är av följande lydelse:

FiU 1979/80:8

3 Förslag till Lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel

Härigenom föreskrivs att 9 och 17 §§ lagen (1974:922) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Riksbanken anger

1. den tidpunkt då likviditetskrav skall vara uppfyllt (beräkningstidpunkt),

2. det procenttal som skall gälla för likviditetskravet,

3. vilka tillgångar som får räknas som likvida medel,

4. vilka skuldersom skall avdragas från summan av tillgångarna enligt 3,

5. i vad mån undantag från förbindelserna får göras.

Som likvida medel skall alltid räknas skattkammarväxlar, obligationer och andra förbindelser som utfärdats av staten samt obligationer som utfärdats av Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan eller Sveriges allmänna hypoteksbank eller av kreditaktiebolag och som avser bostadskreditgivning.

Som likvida medel skall alltid räknas dels skattkammarväxlar, obligationer och andra förbindelser som utfärdats av staten, dels obligationer som utfärdats av Sveriges allmänna hypoteksbank och dels sådana obligationer som utfärdats av Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan eller kreditaktiebolag och som avser kreditgivning för nyproduktion av bostäder eller, i den mån statligt bostadslån utgår, för annat byggande.

17 §

Med emissionskontroll avses att obligationer, förlagsbevis eller andra för den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev ej får utan tillstånd av riksbanken utges av annan än riksgäldskontoret och att andra skuldebrev, som ej avser inlåning på räkning från allmänheten, ej får utan sådant tillstånd utges av kreditinstitut.

Med emissionskontroll avses att obligationer, förlagsbevis eller andra för den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev ej får utan tillstånd av riksbanken utges av annan än riksgäldskontoret och att andra skuldebrev, som ej avser inlåning på räkning från allmänheten, ej får utan sådant tillstånd utges av kreditinstitut. Från emissionskontroll undantas dock obligationer som bankinstitut utger och vars löptid är högst ett år.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 17 §, den 1 juli 1979 och i övrigt den 1 januari 1980. I fråga om obligationer som har utfärdats före den 1 januari 1980 och obligationer som utfärdas i utbyte mot sådana obligationer gäller 9 § andra stycket fortfarande i sin äldre lydelse.

FiU 1979/80:8

4 FÖRETAGENS FINANSIERING

Under denna rubrik behandlar utskottet

dels propositionen 1978/79:165 i vad avser

hemställan under 1, vari föreslås att riksdagen godkänner de riktlinjer som har förordats i propositionen i fråga om politiken på kapitalmarknadens område (såvitt angår företagens finansiering) och

hemställan under 7, vari - såvitt nu är i fråga - föreslås att riksdagen antar vid propositionen fogat förslag till lag om ändring av 17 § lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel,

dels följande motioner

1978/79: lill av Gösta Bohman m.fl. (m) vari — med hänvisning till avsnittet Vårt jordbruk i motionen 1978/79:1108 — hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts rörande den långsiktiga kapitalförsörjningen till lantbruket,

1978/79: 1128 av Hans Wachtmeister m. fl. (m)i vad avser yrkandena 1, 3 och 4, vari hemställs

1. att riksdagen beslutar hos regeringen anhålla om skyndsam utredning och förslag till förbättrad långsiktig kapitalförsörjning till lantbruket,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lantbrukets lånebehov i förhållande till lånekö, i tid och pengar, vid hypoteken,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det särskilda lånebehov som föreligger med hänsyn till de arealer som f. n. utbjuds till försäljning,

1978/79:2487 av Anton Fågelsbo m.fl. (c) i vad avser yrkandet I, vari hemställs att riksdagen beslutar att grunden för ett ställningstagande till regleringen av finansbolagens verksamhet skall vara att dessa, med tanke på vikten av att trygga småföretagens kapitalförsörjning, icke bör göras till föremål för kreditpolitiska medel,

1978/79:2527 av Gösta Bohman m.fl. (m) i vad avser yrkandet 9, vari hemställs att riksdagen beslutar att godkänna de i motionen förordade riktlinjerna för politiken på kapitalmarknadens område (såvitt angår företagens finansiering),

1979/80:24 av Kjell-Olof Feldt m.fl. (s) i vad avser yrkandet 1, vari hemställs att riksdagen beslutar att med avslag på propositionens förslag till riktlinjer i fråga om politiken på kapitalmarknadens område hemställa att regeringen tillkallar en ny utredning med uppgift att i enlighet med vad som i motionen anförts analysera kapitalmarknadens struktur med hänsyn till den nya situation som nu uppstått (såvitt angår företagens finansiering) och

FiU 1979/80:8

1979/80:26 av Kjell-Olof Feldt m.fl. (s) i vad avser yrkandet 2, vari hemställs att riksdagen beslutar hemställa hos regeringen om ett snabbt förslag till en komplettering av lagen om kreditpolitiska medel så att den även omfattar finansieringsbolag.

Propositionen

De i propositionen redovisade riktlinjerna för politiken på kapitalmarknadens område kan i avseende på företagens finansiering sammanfattas på följande sätt.

Industrin måste förbättra sin produktivitet genom offensiva investeringar och bygga ut sin produktionskapacitet. För att företagen skall vara beredda att genomföra de nödvändiga investeringarna måste investeringarnas avkastning stå i ett rimligt förhållande till den risk som investeringarna medför och kostnaderna för lånekapital. Detta innebär att räntabiliteten inom industrin måste förbättras. Samtidigt är det av stabiliserings- och fördelningspolitiska skäl viktigt att undvika alltför höga vinstnivåer. En av förutsättningarna för att en rimlig investeringstakt skall upnås är att räntabiliteten på totalt kapital är högre än låneräntan.

Den starkt sjunkande soliditeten i svensk industri bidrar till att öka fluktuationerna i nettovinsterna. Det är önskvärt att företagens soliditet successivt ökar. Detta kan inte ske enbart med hjälp av företagens egna vinstmedel utan förutsätter att företagen får ett ökat tillskott av riskvilligt kapital utifrån.

En viss återhållsamhet med kreditgarantier och mjuka lån från olika statliga institutioner bör iakttas. En frikostig garanti- och långivning kan nämligen bidra till att man i många företag får en överexpansion och uttunning av det egna kapitalet som vid en konjunkturnedgång kan resultera i omfattande företagskriser. Ökat risktagande vid utlåning bör inte främst ses som ett medel att möjliggöra investeringar i företag med alltför svag soliditet. De statliga stödinsatserna bör i framtiden främst avse att minska sådana risker, bl. a. teknologiska, som är svåra för företag att kontrollera, medan företagen i större utsträckning än hittills bör hänvisas till att själva bära den finansiella risk som är förknippad med allt företagande.

Utbudet av riskvilligt kapital kan öka genom att man minskar risken eller på olika sätt förbättrar villkoren vid placering i aktier. Ur hushållens synvinkel kan en institutionalisering av ägandet i form av aktiefonder och investmentbolag ha intresse genom att den ger möjlighet till riskspridning och till professionell förvaltning av sparkapitalet. När det gäller vissa institutionella placerare skulle det kunna bli fråga om att liberalisera bestämmelser i placeringsreglementen etc. som utgör restriktioner för dessa placerares utbud av riskvilligt kapital.

FiU 1979/80:8

6 En central fråga är hur man kan få till stånd en ökad lönsamhet som skulle medföra att företagens lönsamhet, deras möjlighet att dra till sig nytt kapital och deras möjligheter att göra offensiva investeringar ökas. En kraftigt höjd lönsamhet kan inte accepteras om följden blir en ensidig förmögenhetsökning för företagens nuvarande ägare med därtill hörande stark ägarkoncentration. Rätt utformade löntagar- eller medborgarfonder kan vara en väg att minska konflikten mellan lönsamhets- och utjämningskraven.

Institutionernas ökade andel av aktiestocken innebär att dessa måste ta på sig ett ökat ägaransvar. Det är emellertid angeläget att aktieägandet inte koncentreras till ett litet antal stora institutioner. I stället bör man sträva efter att få en mångfald institutioner av olika slag.

Om utbudet av riskvilligt kapital skall öka är det nödvändigt att avkastningen vid aktieplaceringar stiger. Det är angeläget att detta sker utan att företagens kapitalkostnader därför höjs. Viktigt är emellertid att de förändringar som vidtas står i samklang med en rimlig fördelningspolitik. Av det skälet är någon större generell sänkning av bolagsskatten otänkbar. Däremot är det möjligt att genom modifieringar av den s. k. Annell-lagen minska beskattningen på nytillskjutet riskkapital utan att oönskade fördelningspolitiska effekter uppkommer. Härigenom kan villkoren vid nyemission förbättras utan att företagens kapitalkostnader stiger.

Hushållens avkastning efter skatt vid aktieplaceringar skulle också kunna förbättras genom att inkomst- och realisationsvinstbeskattningen ändras. De fördelningspolitiska konsekvenserna av omfattande förändringar i dessa hänseenden är emellertid svåröverskådliga. I sammanhanget erinras om det aktiesparande som sker inom ramen för det värdesäkra lönsparandet.

Utbudet av riskvilligt kapital kan också ökas genom åtgärder som ger de institutionella placerarna större möjligheter till placering i aktier. Bl. a. aktualiseras försäkringsbolagens placeringsmöjligheter.

I fråga om AP-fondens utbud av riskkapital avvisas förslaget att första, andra och tredje delfonderna skulle få rätt att förvärva s.k. konvertibla skuldebrev m. m. Däremot är det motiverat att inrätta en femte delfond i syfte att öka AP-fondens utbud.

Kapitalmarknadsutredningen har ansett en minskning av de rörelsegenererade krediterna (dvs. sådana som skulder till koncernföretag, pensions-, skatte- och löneskulder och interimistiska skulder) vara befogad i syfte att fördela krediterna på ett bättre sätt. Detta ökar emellertid företagens finansiella risk. En avvägning måste därför ske mellan de effekter som uppstår när det gäller effektivitet i kreditfördelningen resp. företagens finansiella risksituation.

Om mellanhandsinstituten skall kunna fortsätta sin verksamhet i samma omfattning som tidigare måste de i ökad utsträckning refinansiera sig på marknaden utanför allmänna pensionsfonden.

FiU 1979/80:8

7 Angeläget är att kreditvillkoren såväl på obligationsmarknaden som i kreditinstituten anpassas till den individuella låntagarens speciella behov. Även från långivarnas synpunkt torde en utveckling mot mer varierade lånevillkor på kapitalmarknaden vara av intresse. Den närmare utformningen av villkoren bör ske efter hand i samråd mellan marknadsparterna och riksbanken.

Några pågående utredningar berörs i detta avsnitt. I fråga om löntagareller medborgarfonder erinras om utredningen (Fi 1975: 03) om löntagarna och kapitaltillväxten. Beträffande de kooperativa företagens försörjning med riskvilligt kapital hänvisas till att utredningen (I 1977: 28) om kooperationen och dess roll i samhället nyligen enligt tilläggsdirektiv har fått till uppgift att belysa skatteregler som är väsentliga i sammanhanget.

I fråga om jordbrukets kapitalförsörjning understryks vikten av att investeringsverksamheten inom jordbruket inte hämmas av brist på lånekapital. Kapitalmarknadens resurser är emellertid begränsade. En avvägning måste därför alltid göras så att de begränsade resurserna fördelas på ett så bra sätt som möjligt. När det gäller jordbrukets finansieringsbehov är det uppenbart att vad som bör prioriteras är investeringar som innebär rationaliseringar. Sveriges allmänna hypoteksbanks andel av de totala obligationsemissionerna på kapitalmarknaden har ungefär fördubblats mellan 1970 och 1977.

I propositionen aviseras att frågan om jordbrukets kapitalförsörjning skall utredas. Det anges som viktigt att därvid även försöka klarlägga finansieringssystemets betydelse för prisstegringen på mark. byggnader och investeringsvaror inom jordbrukssektorn.

Bland de institutionella förändringar som, mot bakgrund av dessa riktlinjer, föreslås kan nämnas följande.

Nuvarande återlånerätt i AP-fonden bibehålls. Rätt medges därutöver att återlåna avgifter för de senaste fem åren intill ett belopp av 500000 kr. Återlåneräntan knyts till statsobligationsräntan i stället för till bankernas inlåningsränta. Reglementet för allmänna pensionsfonden ändras så att det klart framgår att fondstyrelserna i sin förvaltning skall ta hänsyn till vad som är förenligt med den allmänna ekonomiska politiken och att kreditmarknadens funktionssätt skall beaktas.

Fjärde AP-fondens innehav av aktier begränsas i varje enskilt bolag till 10 procent av aktiestocken. Någon begränsning av fjärde AP-fondens förvärv till att avse endast nyemitterade aktier och konvertibla skuldebrev skall inte föreligga.

Försäkringsbolagens s.k. fria sektor vidgas från 10 till 20 procent, varigenom bolagens möjligheter att förvärva bl. a. aktier ökar.

Bankerna får rätt att utge obligationer och s. k. bankcertifikat. De senare undantas från emissionskontroll. Detta erfordrar ändring i lagen om kreditpolitiska medel. Stämpelavgiften avskaffas vid emission av obligationer liksom även fondstämpeln.

FiU 1979/80:8

8 Industri- och Företagskredit slås samman, varvid det totala aktiekapitalet och garantikapitalet ökas. Även Lantbruksnäringamas primärkredit och sekundärkredit slås samman.

Frågor som rör de institutionella förändringarna bereds av näringsutskottet.

Motionerna

I motionen 2527 (m) understryks - liksom i propositionen - nödvändigheten av en förbättring av näringslivets lönsamhet och soliditet. En förbättring av näringslivets lönsamhet är enligt motionärerna en absolut förutsättning för den investeringsuppgång och ökade industriproduktion som 1978 års långtidsutredning redovisat i sina kalkyler. Det är en förutsättning för ökad anställningstrygghet på arbetsmarknaden och för att nya arbetstillfällen skall kunna skapas.

Den ekonomiska politiken och skattepolitiken måste medverka till att underlätta denna lönsamhetsförbättring.

För att den önskade investeringsutvecklingen skall kunna realiseras erfordras att företagen kan tillföras nytt, riskvilligt kapital. Detta förutsätter att avkastningen på aktieplaceringar stiger. Enligt motionärernas uppfattning bör i detta syfte dubbelbeskattningen av företagsvinster avskaffas. Den svenska beskattningen bör anpassas till de regler i detta hänseende som successivt har genomförts i EG-området.

Motionärerna delar uppfattningen i propositionen att återlånen från APfonden skall bibehållas liksom att återlånerätten reformeras så att en möjlighet att få återlåna för flera år inbetalda avgifter införs. Man har inga invändningar mot att räntan på dessa lån knyts till statsobligationsräntan.

Motionärerna finnér pläderingen i propositionen för löntagarfonder direkt märklig. I själva verket står ett system med löntagarfonder i direkt motsättning till kravet på lönsamhet. De förslag till fonder som hittills diskuterats innebär dels att ytterligare avgifter skall läggas på företagen för att finansiera fonduppbyggnaden, dels att i realiteten beskattningen av företagens vinster skärps genom att en del av vinsten skall avsättas till dessa fonder.

I motionen kritiseras också förslaget om bildandet av en femte AP-fond.

I motionen 24 (s) understryks att den fjärde AP-fonden måste komma att spela en betydande roll i en politik som syftar till att öka industrins investeringar under kommande år. Alltsedan sin tillkomst har den spelat en betydelsefull roll för att öka tillgången på riskvilligt kapital på den svenska kapitalmarknaden. Motionärerna avvisar förslaget att en tioprocentsgräns införs för den fjärde AP-fondens innehav av aktier i ett och samma bolag. De noterar vad som anförs i propositionen rörande överväganden om en femte AP-fond samt rörande eventuella kapitaltillskott till fjärde AP-fonden senare.

FiU 1979/80:8

9 Med hänsyn till den fortsatt svaga utvecklingen av industriinvesteringarna är det enligt motionärerna angeläget att den fjärde AP-fonden redan nu tillförs ökade resurser. Det finns enligt motionärerna inte några skäl att införa ytterligare begränsningar i fondens verksamhet. Förslaget om en begränsning av fondens möjligheter till förvärv av aktier i samma bolag med högst 10 procent innebär enligt motionärernas uppfattning en försvagning av dess möjligheter att bidra till en effektiv lösning av ett väsentligt finansieringsproblem för svensk industri. Vidare bör riksdagen uttala att hittillsvarande begränsning av fondens verksamhet i fråga om dispositionen av de under år 1978 tillförda medlen inte längre bör gälla.

En fråga av stort intresse är om fjärde AP-fonden skulle kunna engagera sig i andra företag än de största och de börsnoterade. Regeringen bör enligt motionärerna ge fondstyrelsen i uppdrag att studera denna fråga.

I fråga om jordbrukets kapitalförsörjning anförs i motionen lill (m) - med motivering i motionen 1108 - att kapitalförsörjningen för jordbruket befinner sig i otakt med den av riksdagen fastställda jordbrukspolitiken, främst i vad avser tillgången till långfristigt kapital. Det är angeläget att utslitet realkapital kan ersättas och ny teknik därigenom utnyttjas. Kapitalinsatser vid generationsväxlingar måste kunna tillgodoses. Det är vidare principiellt viktigt och praktiskt ändamålsenligt att den mark som frigörs till försäljning genom den nu pågående strukturomvandlingen inom skogsindustrin kan försäljas till enskilt ägda lantbruk och skogsbruksenheter.

BOSTADSSEKTORNS FINANSIERING

Under denna rubrik behandlar utskottet

dels propositionen 1978/79: 165 i vad avser

hemställan under 1, vari föreslås att riksdagen godkänner de riktlinjer som har förordats i propositionen i fråga om politiken på kapitalmarknadens område (såvitt angår bostadssektorns finansiering) och

hemställan under 7, vari - såvitt nu är i fråga - föreslås att riksdagen antar vid propositionen fogat förslag till lag om ändring av 9 § lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel,

dels propositionen 1978/79:209 i vad avser hemställan under 2, vari föreslås att riksdagen godkänner vad som i propositionen förordats i fråga om bostadslån till pantvärdelokaler,

dels de med anledning av propositionen 209 väckta motionerna

FiU 1979/80:8

1978/79:2697 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari såvitt nu är i fråga hemställs att riksdagen avslår propositionen 1978/79: 209 och begär nytt förslag i ärendet snarast möjligt och

1979/80:36 av Erik Wärnberg m. fl. (s) i vad avser yrkandet 1, vari såvitt nu är i fråga hemställs att riksdagen avslår propositionen 1978/79: 209,

dels de med anledning av propositionen 165 väckta motionerna

1978/79: 2527 av Gösta Bohman m. fl. (m) i vad avser yrkandena 3, 4 och 9, vari hemställs att riksdagen beslutar

3. att avslå vad som i propositionen föreslagits om borttagande av nu gällande regler att 10 % av bostadsfinansieringsinstitutens upplåning får avse icke prioriterad utlåning och ersättandet av detta system med två obligationsserier,

4. att hos regeringen hemställa om tillsättandet av en utredning med uppgift att utarbeta förslag till åtgärder ägnade att underlätta finansieringen vid köp av äldre villafastigheter,

9. att godkänna de i motionen förordade riktlinjerna för politiken på kapitalmarknadens område (såvitt angår bostadssektorns finansiering),

1978/79:2528 av Lars Wemer m.fl. (vpk) i vad avser yrkandet 4, vari hemställs att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa om förslag till bostadsbank i enlighet med motionen och

1979/80:24 av Kjell-Olof Feldt m.fl. (s) i vad avser yrkandet 2, vari såvitt nu är i fråga hemställs att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts i motionen om behovet av statlig totalfinansiering samt om finansieringen av bostäder som byggs utan statliga lån,

dels de under allmänna motionstiden väckta motionerna

1978/79: 396 av Lars Werner m. fl. (vpk) i vad avser yrkandet 10 såvitt nu är i fråga, vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att förslag snarast bör läggas fram till statlig totalfinansiering av bostadsbyggandet och dess följdinvesteringar genom enhetslån med lång amorteringstid samt till låg och fast ränta från en statlig bostads- och samhällsbyggnadsbank till allmännyttiga och sådana bostadsrättsföreningar som nu kan få 99-procentig belåning,

1978/79: 488 av Maj-Lis Landberg (s) och Per Olof Håkansson (s) i vad avser yrkandet 3, vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts beträffande finansieringsformerna för bostadsbyggandet m. m. i enlighet med vad som anges i motionen,

FiU 1979/80:8

II

1978/79:788 av Olof Palme m. fl. (s) i vad avser yrkandena 20 a och 21, vari hemställs

20 a. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att lån för enskilt finansierat byggande inte skall prioriteras på lånemarknaden,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statlig totalfinansiering av bostäder och bostadskomplement,

1978/79: 790 av Per-Olof Strindberg m.fl. (m) vari hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller att sådana åtgärder vidtas att kreditinstitutens möjligheter att bevilja lån i äldre småhus vidgas när förvärv av sådan fastighet kombineras med omfattande energibesparande renovering,

1978/79:1570 av Gösta Bohman m.fl. (m) vari - med hänvisning till motiveringen i avsnittet ”Socialpolitik” i motionen 1978/79:1108 - hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag, syftande till att samma möjligheter till statliga bostadslån införs för ålderdomshem som för bostadshotell, servicehus och liknande boendeformer, avsedda för pensionärer och handikappade,

1978/79: 2081 av Pär Granstedt (c) och Ivar Nordberg (s) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär en sådan ändring av bostadsfinansieringsförordningen att sjukplatser, integrerade i äldrevårdsanläggningar för vilka bostadslån utgår, jämställs med övriga komplementlokaler när det gäller möjligheten till bostadslån och

1978/79: 2099 av Per Stjernström (c) vari såvitt nu är i fråga hemställs att riksdagen begär hos regeringen att bostadslånereglerna förändras i enlighet med vad som anförts i motionen.

Propositionen

De reformer som under de senaste åren genomförts på det finansiella området innebär för bostadssektorns del att de låntagare som är berättigade till statliga lån i allt väsentligt är oberoende av kreditmarknadsläget. Samtidigt har räntesubventionerna möjliggjort en utveckling mot en mer marknadsanpassad räntestruktur på kreditmarknaden.

Det nuvarande finansieringssystemet har visat sig fungera relativt väl. Den långfristiga finansieringen har inte på länge vållat problem. Genom de tätare anpassningar av de statliga lånebestämmelserna till den faktiska kostnadsutvecklingen som sker fr. o. m. 1978 har förekomsten av överkostnader starkt reducerats. Att skapa några garantier på kreditmarknaden för överkostnadsfinansiering — något som påyrkats i en reservation till kapitalmarknadsutredningen - skulle strida mot centrala bostadspolitiska och kreditmarknadspolitiska mål.

FiU 1979/80:8

12 Under 1978 fungerade byggnadskreditgivningen åter relativt väl. Det finns anledning att räkna med en ytterligare förbättring i byggnadskreditgivningen under kommande år.

Vid ett väl fungerande befintligt finansieringssystem bortfaller det tyngsta argumentet för en övergång till en statlig totalfinansiering. De administrativa vinsterna med en statlig totalfinansiering bör i en sådan situation vägas mot kostnaderna för att införa ett sådant system. Vinsterna är inte av en sådan omfattning att de motiverar en övergång till en statlig totalfinansiering. Det nuvarande systemet bör bibehållas och efter hand jämkas i den mån det blir nödvändigt.

Endast sådant byggande som är föremål för real planering bör få sin finansiering säkerställd genom prioritet på kreditmarknaden. Av denna anledning förordas en ordning enligt vilken bostadsinstituten ger ut olika obligationsserier för upplåning. Endast de förstnämnda obligationerna bör vara likviditetsgrundande.

De obligationer som avser oprioriterad upplåning bör vara föremål för emissionskontroll. Avsikten med det nya systemet är emellertid inte att motverka bostadsinstitutens möjligheter att ge krediter till oprioriterade ändamål.

Det är angeläget att alla segregationstendenser i boendet, både i fråga om boendemiljö och boendeformer, motverkas. Även hushåll med begränsade ekonomiska resurser bör ges möjlighet att köpa ett äldre småhus om de så önskar. Det är emellertid inte en lämplig lösning att generellt öka möjligheterna till förvärv av äldre småhus, vare sig genom att vidga utrymmet för sådana lån i bostadsinstituten eller på något annat sätt. Däremot är förslaget om behovsprövade lån värt att studera närmare. Det finns anledning pröva frågan om behovsprövade lån även till förvärv av äldre småhus i anslutning till bostadsrättsutredningens arbete.

På sätt som kapitalmarknadsutredningen föreslagit bör en viss förkortning av amorteringstiden för bostadslån ske, varför det är önskvärt att institutens lånevillkor förändras i denna riktning.

Motionerna

I motionen 2527 (m) erinras om att några remissinstanser har menat att det föreslagna systemet med två typer av obligationer, den ena avseende prioriterade placeringsobjekt och den andra avseende oprioriterade placeringsobjekt, kan accepteras endast under förutsättning att de oprioriterade obligationerna får emitteras utan emissionskontroll och med fri räntebildning. Motionärerna påpekar att de förordar en sådan inriktning av kreditpolitiken att kapitalmarknadsregleringarna successivt kan avskaffas. Så länge emissionskontrollen består är det emellertid inte rimligt att just bostadsobligationer undantas från denna. Frihet från ränte- och emissionskontroll inom denna sektor skulle möjliggöra en sådan räntesättning att

FiU 1979/80:8

betydande belopp kan undandras marknaden för industriobligationer. Det är inte på denna sektor en lättnad av emissionskontrollen bör påbörjas. Mot den bakgrunden ställer sig motionärerna tveksamma till en avveckling av det nuvarande systemet, som åtminstone ger vissa garantier i vad avser finansieringen av oprioriterade låneobjekt. En reform bör anstå till dess det finns bättre förutsättningar att tillgodose kravet på frihet från emissionskontroll och räntereglering.

Motionärerna delar åsikten att det är önskvärt att förvärv av äldre fastigheter underlättas. En rimlig strävan bör vara att de finansiella spärrarna vid förvärv av sådan fastighet inte bör vara påtagligt mycket mer svårforcerade än vid köp av en villafastighet i nyproduktionen. Finansieringsfrågorna i samband med förvärv av äldre fastigheter bör göras till föremål för utredning. Enligt propositionen skulle det uppdras åt den nyligen tillsatta bostadsrättsutredningen att också närmare studera möjligheten att införa någon form av behovsprövade lån i samband med fastighetsförvärv av detta slag. Motionärerna är utomordentligt tveksamma till tanken på ett sådant system. Vidare är inte bostadsrättsutredningen rätt forum för en utredning av dessa frågor. I stället bör en särskild utredning tillsättas, anförs det i motionen.

I motionen 2528 (vpk) anförs att en låg och fast ränta är en förutsättning för låga boendekostnader liksom ett system för belåning som innebär att alla pengar kan erhållas på ett ställe i den takt som de behövs. Privata banker och kreditinrättningar skall ha skyldighet att bidra med kapital till bostadsbanken till låg fast ränta. De privata hyreshusen måste ställas vid sidan av den statliga långivningen, och inga statliga lån skall medges för ny- eller ombyggnad av enskilt ägda flerfamiljshus. Enskilt ägda småhus bör få statliga lån endast om de skall bebos av låntagaren och om de byggs där småhusbyggandet är den lämpligaste formen för bostadsförsörjningen. Särskilda lågräntelån med högst tre procents ränta utan årlig höjning och med 60 års amorteringstid skall ges till hyres- och flerfamiljshus hos de allmännyttiga och kooperativa bostadsföretagen, anför motionärerna.

I motionen 24 (s) understryks att det bostadsbyggnadsprogram som fastställs också skall tillföras erforderliga krediter. De senaste årens erfarenheter visar att samhället måste öka sitt engagemang i bostad sfinansieringsfrågorna. Detta gäller såväl byggnadskreditiv som långfristig upplåning, dvs. statlig totalfinansiering. Kreditförsörjningen under byggnadstiden skall kunna tryggas genom förskott på de långfristiga lånen. Självfallet måste dock dessa åtaganden ske inom ramen för den av samhället fastställda kreditpolitiken. Vilka institutionella former detta samhällets ansvar för kreditförsörjningen skall ges är i första hand en fråga om kapitalmarknadens organisation.

I de nuvarande reglerna för bankernas långivning till bostadsbyggandet görs ingen skillnad mellan den statligt belånade bostadsproduktionen och

FiU 1979/80:8

de privatfinansierade äganderättsbostäderna, påpekar motionärerna. De bostadspolitiska förutsättningarna är emellertid kännetecknade av stora skillnader. Den statsbelånade bostadsproduktionen rymmer ett betydande element av kostnads- och kvalitetskontroll genom den prövning länsbostadsnämnderna och kommunerna underkastar detta byggande. Här finns t. ex. villkor om kommunalt inflytande över tomtmarken och villkor om att upphandlingen av byggande skall äga rum med konkurrens. När det gäller privatfinansierat byggande ställs i dag betydande belopp till förfogande från den prioriterade kreditmarknaden utan någon som helst prövning i ovannämnda hänseenden.

För att säkra finansieringen av det socialt nödvändiga bostadsbyggandet bör prioriteringsreglerna ändras så att endast den del av bostadsproduktionen som erhållit statlig belåning prioriteras på kreditmarknaden. De bostäder som byggs utan statliga lån bör jämställas med annat icke prioriterat byggande och därmed finansieras i mån av utrymme på den oreglerade kapitalmarknaden, anför motionärerna.

DEN OFFENTLIGA SEKTORNS FINANSIERING

Under denna rubrik behandlar utskottet

dels propositionen 1978/79: 165 i vad avser hemställan under 1, vari föreslås att riksdagen godkänner de riktlinjer som har förordats i propositionen i fråga om politiken på kapitalmarknadens område (såvitt angår den offentliga sektorns finansiering),

dels de med anledning av propositionen 165 väckta motionerna

1978/79: 2527 av Gösta Bohman m. fl. (m) i vad avser yrkandena 5, 6 och 9, vari hemställs att riksdagen beslutar

5. att hos regeringen hemställa om tillsättandet av en utredning om hur skattesystemet påverkar sparandet samt hur nuvarande snedvridningseffekter skall kunna motverkas,

6. att hos regeringen hemställa om förslag till regler för utgivande av sparobligationer med förmånlig skatteberäkning,

9. att godkänna de i motionen förordade riktlinjerna för politiken på kapitalmarknadens område (såvitt angår den offentliga sektorns finansiering) och

1979/80:24 av Kjell-Olof Feldt m.fl. (s) i vad avser yrkandet 1, vari hemställs att riksdagen beslutar att med avslag på propositionens förslag till riktlinjer i fråga om politiken på kapitalmarknadens område hemställa att regeringen tillkallar en ny utredning med uppgift att i enlighet med vad som i motionen anförts analysera kapitalmarknadens struktur med hänsyn till den nya situation som nu uppstått (såvitt angår den offentliga sektorns finansiering).

FiU 1979/80:8

15 Propositionen

Det sätt på vilket staten finansierar sina utgifter har betydande konsekvenser för hela ekonomin. Avvägningen mellan skatte- och lånefinansiering är en viktig del av finanspolitiken, medan formerna för den statliga upplåningen ingår som en lika viktig del i kreditpolitiken.

Den statsfinansiella situationen är nu en annan än den som rådde under den första delen av 1970-talet. Fram till 1976 uppgick det årliga budgetunderskottet endast till några få procent av BNP. Därefter har budgetunderskottet stigit mycket kraftigt och uppgår f. n. till ca 10 procent av BNP. Enligt långtidsutredningens kalkyler förutses budgetunderskottet förbli relativt stort under prognosperioden. Mot den bakgrunden är det uppenbart att statsskuldpolitiken, dvs. inriktningen av och formerna för statens upplåning, får betydande verkningar på kreditmarknaden.

Det gäller, anför föredraganden, att förhindra att budgetunderskotten ger upphov till en alltför kraftig ökning av penningtillgången i ekonomin. En särskild fara ligger i att bankerna genom kreditexpansion kan förstärka budgetunderskottens likviditetsskapande effekt. Staten bör därför sträva efter att i ökad utsträckning placera sin upplåning på den inhemska kreditmarknaden utanför bankerna. Det är emellertid uppenbart att bankerna måste svara för betydande delar av finansieringen av statens budgetunderskott. Detta innebär att bankernas likviditetskvoter på sikt måste höjas.

En hög likviditet i form av inlåning i bankerna leder lätt till en kreditexpansion utanför banksystemet. Vid en sådan utveckling försvåras möjligheterna att föra en effektiv kreditpolitik. Det är därför angeläget att stimulera överföring av likvida medel i bankerna till medelfristiga och långa placeringar på kapitalmarknaden.

Den långfristiga statsupplåningen utanför banksystemet har successivt stigit. Denna utveckling bör ytterligare förstärkas under de närmaste åren.

I sammanhanget måste beaktas utvecklingen för det allmänna lönsparandet och för det nya s. k. skattesparandet. I den mån som hushållen väljer att hålla sitt sparande långsiktigt bundet i dessa former, minskar behovet för staten att dra ytterligare medel ur ekonomin genom ytterligare upplåning hos allmänheten.

Den långfristiga statliga upplåningen på kreditmarknaden utanför bankerna sker, när det gäller hushållen, främst i form av premie- och sparobligationer. Med hänsyn till nuvarande marginalskattesatser i den personliga inkomstbeskattningen och inflationen är hushållen relativt okänsliga för variationer i den nominella räntenivån. Om hushållen skall kunna attraheras till ett långsiktigt allmänt sparande utan att räntenivåerna blir orimligt höga är det därför nödvändigt med särskilda skatteförmåner som förbättrar den reala avkastningen efter skatt. Den utformning av ränte- och skatteförmåner som nu gäller för premie- och sparobligationer samt för det s.k. skattesparandet torde i stort sett vara till fyllest vad gäller avkastning.

FiU 1979/80:8

16 En snabb likviditetsuppbyggnad kan väntas inom företagssektorn. Det är därför inte uteslutet att det som ett led i statsskuldpolitiken kan bli angeläget att komplettera den likviditetsindragande effekt som investeringsfonden har med en direkt statsupplåning i företagssektorn.

När det gäller räntesättningen på statens upplåning i form av räntebärande obligationer erinrar föredraganden om att denna blir normerande även för kapitalmarknaden i övrigt. Avvägningen måste ske från i huvudsak två utgångspunkter. Å ena sidan måste räntan sättas med en tillräcklig differens gentemot den kortfristiga räntenivån så att ett tillräckligt utbud av långfristigt kapital säkerställs. Å andra sidan får kapitalmarknad svinsten inte bli så hög att företagen avstår från investeringsprojekt med en god förväntad räntabilitet på grund av att det ställer sig fördelaktigare att placera kapitalet i finansiella tillgångar. Det blir en uppgift för den löpande kreditpolitiken att göra denna avvägning på ett riktigt sätt.

Vid fortsatta underskott i såväl bytesbalansen som statsbudgeten kan det vara en lämplig politik att låta staten svara för en rimlig andel av utlandsupplåningen.

I fråga om den kommunala sektorns finansiering refereras det material som redovisades av den kommunalekonomiska utredningen. Enligt detta skulle de kommunala skattesatserna behöva höjas kraftigt fram till 1985 också vid relativt försiktiga antaganden om den kommunala sektoms expansion. Kommunernas nettoupplåning på kreditmarknaden beräknades uppgå till ungefär 1 miljard kr. per år.

Föredraganden erinrar om att han i propositionen om den kommunala ekonomin (prop. 1978/79: 95) tagit upp finansieringen av den kommunala sektorn i ett samhällsekonomiskt perspektiv. Därvid räknades inte med något väsentligt ökat utrymme på kreditmarknaden för den kommunala sektorns upplåning. Vikten av att den kommunala volymutvecklingen anpassas till det samhällsekonomiska resursutrymmet betonades. Det är nödvändigt att den kommunala expansionstakten dämpas ytterligare under de närmaste åren. Detta krav på en långsammare utbyggnad, som är realekonomiskt motiverat, medför också lättnader i finansiellt hänseende.

Det finns under överblickbar tid inte någonting som tyder på några väsentliga lättnader på kreditmarknaden för den kommunala sektorns upplåning. Samtidigt kan konstateras att upplåningsbehoven inte synes minska. Slutsatsen blir därför att den kommunala sektorn även i fortsättningen kommer att ha begränsade möjligheter att i önskad utsträckning finansiera sina investeringar med lån.

Vad gäller de institutionella formerna för den kommunala upplåningen redovisas den diskussion kapitalmarknadsutredningen fört om brister för kommunernas vidkommande. Utredningen har övervägt i vad mån inrättandet av ett nytt kreditinstitut för långivning till kommunerna skulle kunna medföra väsentliga förbättringar i fråga om formerna för kommuner -

FiU 1979/80:8

nas upplåning. Utredningen avvisar emellertid tanken, med hänvisning till att en enhetlig prövning av kommunernas lånebehov i ett institut skulle medföra en central planering på kreditmarknaden för kommunernas del. En sådan utveckling skulle inte vara förenlig med principerna för den kommunala självstyrelsen. Bland remissinstanserna är det heller inte någon som förordar inrättandet av ett nytt kommunkreditinstitut.

Föredraganden delar helt utredningens och remissinstansernas uppfattning att något nytt kommunkreditinstitut inte bör inrättas. Skälet för detta är främst att ett sådant institut skulle kunna komma i konflikt med principerna för den kommunala självstyrelsen. Det kreditutrymme som kunde ställas till kommunernas förfogande skulle heller inte bli större genom inrättandet av ett nytt institut.

Utvidgningar av bostadslånen kan i vissa fall vara ett smidigt instrument för att styra kreditströmmarna. En sådan styrning bör emellertid endast tillämpas för investeringar som på samma sätt som bostadsinvesteringar är föremål för real planering. Med hänsyn till den prioriterade sektorns storlek finns det över huvud taget skäl att inta en restriktiv inställning vid bedömning av vilka ytterligare typer av investeringar som skulle kunna bli berättigade till statliga lån.

Motionerna

I motionen 2527 (m) anförs att det statliga budgetunderskottet enligt långtidsutredningen kommer att bestå under betydande tid framöver. Underskottet medför självfallet problem för kapitalmarknaden. Det bör i främsta rummet angripas genom en begränsning av den offentliga sektorns utgiftsexpansion.

Teoretiskt kan man tänka sig att det statliga budgetunderskottet kan reduceras genom skattehöjningar. Dessa skulle kunna ta formen av arbetsgivaravgiftshöjningar eller införandet av den produktionsfaktorsskatt som det socialdemokratiska partiet förordar. Resultatet skulle bli att under det att statens finansiella underskott minskade skulle näringslivets finansiella underskott öka. Det vore en lösning som skulle stå i konflikt med de i långtidsutredningen uppsatta målen beträffande näringslivets investeringar.

Alternativt kan man tänka sig att det statliga budgetunderskottet reduceras genom en skärpt beskattning av hushållen i form av en höjd moms eller höjd inkomstskatt. Om skattebetalarna accepterade denna åtgärd genom att i motsvarade grad dra in på sin konsumtion skulle från kapitalmarknadens synpunkt en lättnad ha uppnåtts. Resultatet skulle emellertid snarare bli att hushållen dels drog ner sitt sparande, dels avtalsvägen skulle söka kompensera sig för de höjda skatterna. De problem som ytterligare skatteskärpningar skulle leda till skulle mer än väl överväga de eventuella vinster i fråga om ökad tillgång till långsiktigt kapital som skatteskärp 2

Riksdagen 1979/80. 5 sami. Nr 8

FiU 1979/80:8

ningen måhända marginellt skulle ge. Problemen med finansieringen av den offentliga sektorns finansieringsbehov kan endast lösas genom en begränsning av dess utgiftsanspråk.

För att motverka att budgetunderskottet ger upphov till en alltför kraftig ökning av penningmängden i ekonomin bör staten i ökad utsträckning placera sin upplåning på den inhemska kapitalmarknaden utanför bankerna. Det är uppenbart att en ökad statlig upplåning från hushållssektorn fordrar låneformer som är förenade med betydande skattefavörer. Det är angeläget att man bygger vidare på det system för skatte sparande som introducerats år 1978. De medgivna sparbeloppen bör ökas. Det är vidare nödvändigt att i ökad utsträckning emittera sparobligationer med betydande skattefavörer. Det bör uppdras åt regeringen att förelägga riksdagen förslag om regler för ett sådant obligationssparande.

Det bör enligt motionärerna emellertid framhållas att det är nödvändigt att den statliga lånepolitiken inte ges en sådan utformning att man med skattefavörer på de statliga lånen försvårar för andra placerare på kapitalmarknaden. Det vore t. ex. orimligt om placeringar i statliga sparobligationer för hushållen tedde sig avkastningsmässigt fördelaktigt framför t. ex. ett riskfyllt aktiesparande. Det är nödvändigt med en översyn av hur skattesystemet påverkar sparandet och hushållens prioritering mellan olika sparformer. I avvaktan på resultatet av en sådan utredning bör det s. k. sparavdraget höjas. Det bör uppdras åt regeringen att förelägga riksdagen förslag om en successiv höjning.

I motionen 24 (s) anförs att sedan kapitalmarknadsutredningens arbete slutfördes har dramatiska förändringar inträffat i vår samhällsekonomi. Underskottet i den statliga budgeten har vuxit lavinartat och uppgår nu till ca 50 miljarder kr. Den totala offentliga sektorn inkl. AP-fonden, som under 1960-talet och en stor del av 1970-talet positivt bidragit till vårt samlade sparande, har nu ett samlat underskott på ca 15 miljarder kr. Parallellt härmed har vinsterna inom näringslivet ökat mycket kraftigt, vilket tillsammans med den låga investeringsnivån lett till en oroväckande snabb likviditetsökning och en betydande valutautströmning från de ickefinansiella företagen under 1979.

I propositionen behandlas nästan inte alls dessa djupgående förändringar i den svenska ekonomin som inträffat under senare år, anför motionärerna. De grundläggande frågorna om hur vårt land på nytt skall kunna få balans i sina utrikes affärer samtidigt som det alltför stora underskottet i statsbudgeten nedbringas får inte annat än en marginell belysning i propositionen.

FiU 1979/80:8

19 RIKTLINJERNA

Under denna rubrik behandlar utskottet

dels propositionen 1978/79:165 i vad avser hemställan under 1, vari föreslås att riksdagen godkänner de riktlinjer som förordats i propositionen i fråga om politiken på kapitalmarknadens område,

dels följande motioner

1978/79: 2527 av Gösta Bohman m. fl (m) i vad avser yrkandena 1 och 9, vari hemställs att riksdagen beslutar

1. att ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om successiva lättnader i fråga om kapitalmarknadsregleringarna,

9. att godkänna de i motionen förordade riktlinjerna för politiken på kapitalmarknadens område och

1979/80:24 av Kjell-Olof Feldt m.fl. (s) i vad avser yrkandet 1, vari hemställs att riksdagen beslutar att med avslag på propositionens förslag till riktlinjer i fråga om politiken på kapitalmarknadens område hemställa att regeringen tillkallar en ny utredning med uppgift att i enlighet med vad som i motionen anförts analysera kapitalmarknadens struktur med hänsyn till den nya situation som nu uppstått.

Propositionen

I propositionen redovisas utöver de i det föregående refererade riktlinjerna för politiken på kapitalmarknadens område bl. a. följande problem.

Förändringar som hänför sig till kapitalmarknadens funktioner och funktionssätt kan inte på något avgörande sätt lösa den svenska ekonomins problem. Dessa måste lösas inom ramen för den allmänna ekonomiska politiken. En analys härav återfinns i 1978 års långtidsutredning.

Långtidsutredningen har förutsatt en kraftig förbättring av bytesbalansen under planperioden 1977—1983. Den kalkylerade förbättringen uttryckt i finansiella termer fördelar sig på institutionella sektorer på sätt som framgår av tabell 1.

Tabell 1 Finansiellt sparande 1965—1983

Procent av BNP, löpande priser

1965— 1969

1970-1973

1983 Konsoliderad offentlig

sektor 4,3

5,1

1,9

0,2

Hushåll 2,4

2,5

5,1

3,5

Bostäder -4,6

-3,7

-2,1

-2,6

Företag -2,4

-3,2

-8,6

-2,0

Summa (= bytesbalanssaldo)-2,4

0,7

-3,7

-0,8

I propositionen diskuteras därefter de följder för kapitalmarknaden som den förutsedda långsiktiga nedgången i det offentliga sparandet skapar. Föredraganden anger att han i huvudsak delar kapitalmarknadsutred -

FiU 1979/80:8

ningens uppfattning om de snedvridande effekterna av nuvarande skattesystem i kombination med en hög inflation. Några förändringar i rådande skatteregler föreslås emellertid inte i detta sammanhang.

I fråga om principerna för den svenska kapitalmarknadens funktionssätt anges i propositionen bl. a. följande.

Den svenska ekonomin arbetar i princip inom en marknadsekonomisk ram. Inom denna ram försöker samhället styra utvecklingen för att uppnå olika samhällsekonomiska mål. Exempel på detta är bostads-, regional-, närings- och sysselsättningspolitiken. Denna styrning innebär ofta att samhället eftersträvar en annan real resursallokering än den som skulle ha framkommit i en renodlad marknadsekonomi. Spegelbilden av detta är självfallet att också den finansiella resursallokeringen måste bli annorlunda än vad som skulle ha framkommit i en sådan ekonomi.

Från dessa utgångspunkter är det naturligt att tänka sig att de ingrepp i den finansiella resursallokeringen som är nödvändig för att uppnå de samhällsekonomiska målen görs på ett sådant sätt att kreditmarknadens allokeringsförmåga när det gäller den resterande marknadsbestämda delen av ekonomin skadas så litet som möjligt.

Detta skulle då som några remissinstanser påpekat bl. a. innebära att de prioriterade sektorernas upplåning säkerställdes genom att de erbjöd den ränta som marknaden krävde för att frivilligt lämna krediter. Steg i denna riktning har redan tagits genom att staten via budgeten subventionerar bostadsräntan, vilken därigenom kunnat höjas utan att detta lett till oacceptabla höjningar av boendekostnaden.

Det är emellertid inte självklart att en fortsatt anpassning mot större marknadsmässighet skall innebära en höjning av räntenivån till de krav som marknaden nu ställer. Dessa krav är nämligen i sin tur delvis bestämda av de snedvridningseffekter som beskattningsreglerna i kombination med inflation ger upphov till. Bankernas krav för att frivilligt placera i bostads- och statsobligationer är dessutom betingade av att de kan använda pengarna på lönsammare sätt på annat håll och att de har en organisation som är mer lämpad för andra uppgifter. Om vi kunde minska de olika snedvridningseffekterna så skulle ytterligare ränteanpassningar för att uppnå marknadsjämvikt kunna komma att visa sig onödiga. Genom att förbättrade förutsättningar för en utvecklad obligationsmarknad skulle föreligga, så skulle troligen inte heller bankerna behöva svara för en så stor del av obligationsköpen som nu och deras höga förräntningskrav därmed spela mindre roll än nu.

Så länge vi inte kommit till rätta med olika faktorers snedvridande effekter så finns det enligt min mening små förutsättningar att släppa obligationsräntan helt fri eller slopa emissionskontrollen. Hushållens kreditefterfrågan skulle visserligen inte direkt kunna komma till uttryck på obligationsmarknaden, men goda marknadsförutsättningar skulle föreligga för olika företag att ta upp obligationslån för att bevilja konsumtionskrediter av olika slag. Detta skulle inte, som bankföreningen menar, bara gälla institut som bedriver konsumtionskreditgivning utan också de varuproducerande företagen.

När det gäller sedvanliga bankkrediter är det uppenbart att om en helt fri räntesättning tilläts, så skulle detta kunna leda till en kraftigt ökad konsumtionskreditgivning. De ekonomiska incitamenten föreligger för såväl banker som hushåll samtidigt som många hushåll på grund av de kraftigt

FiU 1979/80:8

höjda fastighetspriserna kan erbjuda fullgoda säkerheter. Det skulle därför vara nödvändigt att para frisläppandet av räntan med en kvantitativ reglering av konsumtionskreditgivningen.

Genom att kontrollera räntan bibehåller man i stället de ekonomiska incitamenten för bankerna att i första hand tillgodose företagens kreditbehov, vilket ur samhällelig synvinkel ofta är nödvändigt och önskvärt. Önskemålet att hålla nere räntenivån på kreditgivningen till företag på rimliga nivåer, kommer delvis i konflikt med önskemålet att ge nya investeringsprojekt möjlighet att dra till sig kreditresurser genom räntekonkurrens. Som bankföreningen påpekar kräver en högre risknivå högre ränta. Nya företag och projekt behöver också kunna erbjuda högre ränta än etablerade företag på grund av att de har relativt få övriga bankaffärer. Bankerna har nämligen ett företagsekonomiskt intresse av att beakta hela kundförhållandet vid kreditbeviljningen. Mot behovet av en högre ränta talar å andra sidan att banken — om den tror på det nya företaget - kan hoppas på goda framtida affärer. Även om jag med hänsyn till vad jag nu anfört ser ett visst behov av en fri räntesättning, väger de argument som talar mot en sådan enligt min mening tyngre.

Jag anser det emellertid lämpligt att, som utredningen framhållit, i mycket hög grad anpassa räntenivån till vad jämvikten på kreditmarknaden kräver. Med de förutsättningar som föreligger är det emellertid enligt min mening svårt att se hur man f. n. helt skall kunna avstå från att genom regleringar styra resursallokeringen i enlighet med samhällets önskemål. Jag vill i sammanhanget erinra om att den kreditpolitiska regleringen kommer att ses över i enlighet med uttalanden i propositionen om förlängning av lagen om kreditpolitiska medel (prop. 1978/79: 47).

Motionerna

I motionen 2527 (m) erinras om att 1978 års långtidsutredning räknat med en betydande uppgång i investeringsaktiviteten i den svenska ekonomin under perioden 1977- 1983. Bruttoinvesteringarna skulle öka med 2,8 procent per år; bostadsinvesteringarna skulle öka med 4,1 procent per år efter att tidigare ha minskat under hela 1970-talet; industrins investeringar skulle öka med 4,7 procent per år. Samtidigt förutses betydande underskott i den statliga budgeten, dvs. ett fortsatt behov av statlig upplåning på kapitalmarknaden.

Allt detta leder enligt motionärerna till att ökade krav kommer att ställas på en väl fungerande kapitalmarknad. Vi har i dag inte denna väl fungerande marknad. Kapitalmarknadens funktionsförmåga har undergrävts dels genom en rad regleringar, dels genom de snedvridningar som skattesystemet skapat. Motionärerna tror inte att man genom något alexanderskt svärdshugg kan lösa denna knut. För att balansera skattesystemets snedvridningseffekter är regleringar sannolikt nödvändiga. Bostadspolitiken gör andra regleringar nödvändiga. Enligt motionärernas uppfattning bör emellertid ett mål för kreditpolitiken vara att successivt reducera behovet av regleringar för att därigenom steg för steg öka marknadens funktionsduglighet. Det bör ske genom att, såsom också framhålls i propositionen, i

FiU 1979/80:8

mycket hög grad anpassa räntenivån till vad jämvikten på kreditmarknaden kräver. Det bör vidare ske genom att man söker begränsa skattesystemets snedvridande effekter. Det bör ske genom en fortsatt internationalisering av kredit- och kapitalmarknaderna. Det bör ske genom att man lättar på emissionskontrollen.

I motionen 24 (s) anförs att sedan kapitalmarknadsutredningen slutförts har dramatiska förändringar inträffat i vår samhällsekonomi. Underskottet i den statliga budgeten har vuxit lavinartat och uppgår nu till ca 50 miljarder kronor. Den totala offentliga sektorn inkl. AP-fonden, som under 1960-talet och en stor del av 1970-talet positivt bidragit till vårt samlade sparande, har nu ett samlat underskott på ca 15 miljarder kronor.

Samtidigt har industriinvesteringarna sjunkit med nära 30 procent sedan 1976. Bostadsbyggandet är alldeles för lågt i förhållande till en växande efterfrågan. Underskottet i bytesbalansen ökar nu på nytt kraftigt och kommer sannolikt att redan i år vara större än den tidigare rekordnivån från 1977.

Parallellt härmed har vinsterna inom näringslivet ökat mycket kraftigt, vilket tillsammans med den låga investeringsnivån lett till en oroväckande snabb likviditetsökning och en betydande valutautströmning från de icke finansiella företagen under 1979.

I fråga om såväl den totala samhällsekonomin som när det gäller läget på kredit- och kapitalmarknaderna företer den svenska ekonomin nu under 1979 tecken på mycket klara balansbrister. Det nu rådande läget kommer — om man inte kraftfullt förändrar den nuvarande inriktningen - att successivt leda till ett alltmer svårbemästrat läge där en allvarlig sysselsättningskris och ett direkt hot mot vår nuvarande levnadsstandard inte kan uteslutas.

I propositionen behandlas nästan inte alls dessa djupgående förändringar i den svenska ekonomin som inträffat under senare år. De grundläggande frågorna om hur vårt land på nytt skall kunna få balans i sina utrikes affärer samtidigt som det alltför stora underskottet i statsbudgeten nedbringas får inte annat än en marginell belysning i propositionen.

Den allmänna inriktning av politiken på detta område som förordas i propositionen kan därför icke läggas till grund för en politik som syftar till att återföra den svenska ekonomin till intern och extern balans. Riksdagen bör därför hemställa om att en ny utredning tillsätts med uppgift att studera de krav på kapitalmarknaden som det mycket stora upplåningsbehovet från statens sida kommer att ställa. Denna utredning bör då samordnas med de mera övergripande ekonomisk-politiska perspektiv som bl. a. behandlingen av långtidsutredningen leder fram till. 1 avvaktan på att resultatet av detta arbete redovisas för riksdagen föreslås att de allmänna riktlinjer som förordats i propositionen i fråga om politiken på kapitalmarknadens område avslås.

FiU 1979/80:8

23 UTSKOTTET

FÖRETAGENS FINANSIERING

Kapitalmarknadsutredningen har haft tyngdpunkten i sitt arbete förlagd till frågan hur näringslivet skall kunna försöijas med kapital i sådan omfattning och i sådana former att den nödvändiga industriella expansionen kan komma till stånd. De flesta - i och för sig begränsade - förslagen till institutionella förändringar berör också banker och kreditinstitut i deras relationer till företagssektorn.

De synpunkter och ståndpunkter som förs fram i propositionen utgår i vad avser den realekonomiska bedömningen i första hand från det material som presenterades i 1978 års långtidsutredning. Frågan var föremål för riksdagsbehandling i våras (prop. 1978/79:150, FiU 1978/79:40, rskr 1978/ 79:452, 453). Kraven p& industriell expansion i syfte att bringa ned Sveriges underskott i utbytet med andra länder framträdde i långtidsutredningen med stor skärpa. Behovet av åtgärder i syfte att begränsa underskottet i bytesbalansen måste sägas ha blivit än mer accentuerat till följd av de sedan i våras kraftigt ökade priserna på olja. Ehuru icke omedelbart måste dock den nu inträffade försämringen av vårt bytesförhållande med omvärlden vid oförändrad import kompenseras genom en snabbare ökning av exporten av varor och tjänster än vad vi tidigare har behövt utgå ifrån. Långtidsutredningen räknade fram att industriproduktionen behövde öka med 6,6 procent per år under prognosperioden 1977-1983 och industriinvesteringarna med 4,7 procent per år. Som påpekas i propositionen minskade industrins investeringar kraftigt under år 1978, det första året av prognosperioden, varför investeringarna måste visa mycket höga ökningstal under återstoden av perioden. Också år 1979 synes nu innebära en besvikelse i fråga om industrins investeringar samtidigt som den internationella efterfrågan åter mattas.

I sammanhanget kan erinras om att riksdagen vid sin behandling av långtid sbedömningen i den reviderade finansplanen i våras ansåg att fördjupade studier på vissa centrala avsnitt skulle vara värdefulla som underlag för beslut om den ekonomiska politikens inriktning på längre sikt (FiU 1978/79:40 s. 36).

Det redovisade pekar enligt utskottets mening med ytterligare skärpa på vissa huvudproblem som tas upp i propositionen. Det är sålunda uppenbart att räntabiliteten inom industrin måste förbättras för att investeringarna skall komma i gång i nödvändig utsträckning. Ett problem i sammanhanget som påpekas i propositionen är att det starkt växande statliga upplåningsbehovet sannolikt leder till en hög real kapitalmarknadsränta på långa placeringar. Det innebär samtidigt att företagen måste ställa högre krav på avkastning på det investerade kapitalet.

FiU 1979/80:8

24 Ett annat huvudproblem är den under en följd av år kraftigt sjunkande soliditeten i svensk industri. Det gör företagen sårbarare vid konjunkturavmattningar och tillfälliga lönsamhetskriser samtidigt som, i motsatta situationer, vinstnivån kan förefalla hög i förhållande till det egna kapitalet men förbli låg i förhållande till det totala i företaget arbetande kapitalet. Föredraganden anser det önskvärt att företagens soliditet successivt ökar och poängterar att man inte genom mjuka lån och statliga kreditgarantier kan lösa den osäkerhet för företag, företagsledning och anställda som den växande instabiliteten i nettoresultatet ger upphov till. Det finns, anför han, därför anledning visa en viss återhållsamhet med garantigivning och mjuka lån från olika statliga institutioner. Utskotter delar denna uppfattning.

I propositionen diskuteras utförligt frågan om med vilka medel utbudet av riskvilligt kapital kan bringas att öka. Nödvändigt är, anför föredraganden, att höja avkastningen vid aktieplaceringar. Han pekar i sammanhanget på möjligheterna att genom modifieringar av den s.k. Annell-lagen minska beskattningen på nytillskjutet riskkapital utan att oönskade fördelningspolitiska effekter uppkommer samt på det aktiesparande som sker inom ramen för det värdesäkra lönsparandet.

I motionen 1978/79: 2527 framförs den meningen att dubbelbeskattningen av företagsvinster bör upphöra och anslutning ske till det inom EG gällande regelsystemet.

Utskottet är i likhet med föredraganden inte främmande för möjligheten att fortsatta modifieringar av gällande skatteregler kan behöva övervägas i syfte att öka utbudet av riskvilligt kapital. Sådana förändringar av skattesystemen måste, som poängteras i propositionen, emellertid alltid vägas mot de fördelningspolitiska effekter som uppstår.

I motionen 2527 kritiseras vidare de uttalanden som görs i propositionen rörande inrättandet av en femte AP-fond och om att någon form av löntagarfonder eller medborgarfonder kan vara nödvändig.

Finansutskottet noterar i likhet med vad näringsutskottet gör i sitt yttrande (NU 1979/80:1 y) att det här rör sig om frågor som befinner sig på utredningsstadiet och sålunda inte nu behöver bli föremål för några egentliga ställningstaganden från riksdagens sida.

Vad gäller industrins försörjning med lånekapital tillbakavisas i propositionen det mest långtgående av kapitalmarknadsutredningens förslag, nämligen att företagens nuvarande rätt till återlån av AP-fondsmedel skulle avvecklas och ersättas med en mer begränsad sådan rätt med speciell inriktning mot de mindre och medelstora företagen. Föredraganden menar i sin motivering att strävandena att fördela krediterna på ett effektivt sätt här måste vägas mot den ökning av företagens finansiella risk som skulle bli följden av att nuvarande återlånerätt slopas. Han föreslår att den hittillsvarande möjligheten till återlån blir kvar samtidigt som den komplet -

FiU 1979/80:8

teras med den av utredningen föreslagna nya möjligheten till återlån. Vidare föreslås att räntan på återlånen av kreditfördelningsskäl i fortsättningen knyts till statsobligationsräntan i stället för till bankernas inlåningsränta. De ställningstaganden föredraganden gör i dessa avsnitt föranleder ingen erinran från de utgångspunkter finansutskottet har att bedöma.

Vad föredraganden anfört rörande strävandena att anpassa kreditvillkoren såväl på obligationsmarknaden som i kreditinstituten till den individuella låntagarens speciella behov föranleder heller ingen erinran från utskottets sida. Frågor som rör de konkreta uttryck dessa strävanden tar i lagstiftning och reglementen bereds av näringsutskottet.

Bankernas utlåning är i praktiken till mycket stor del av relativt långsiktig karaktär. Samtidigt är de uppsägningstider som gäller för inlåningsräkningarna i allmänhet mycket korta. I syfte att förankra viss del av inlåningen i bankerna för längre tid föreslås bankerna få rätt att ge ut obligationer. Dessa skall vara underkastade emissionskontroll från riksbankens sida. Föredraganden anför i propositionen att introduktionen av bankobligationer på marknaden bör ske med försiktighet.

I fråga om obligationer med en löptid av högst ett år, s. k. bankcertifikat, föreslås dessa kunna ges ut utan krav på emissionskontroll. Syftet är att sådana obligationer med kort löptid skall innebära bättre möjligheter för bankerna att effektivt konkurrera om de medel som annars söker sig till den grå marknaden.

Utskottet anser liksom föredraganden att det är önskvärt att åtgärder vidtas som i största möjliga utsträckning kanaliserar medel till bankerna och minskar strömmarna utanför det reguljära kreditväsendet. Utskottet tillstyrker mot denna bakgrund från sina utgångspunkter förslagen i propositionen på denna punkt. Det innebär bl. a. ändring i 17 § lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel. Denna bör träda i kraft den 1 januari 1980. Näringsutskottet bereder i övrigt frågan om erforderliga lagändringar m. m. vid införande av bankcertifikat.

Utskottet vill i detta sammanhang ta upp till behandling yrkandet i motionen 1979/80: 26 (s) att riksdagen skall begära ett snabbt förslag till en komplettering av lagen om kreditpolitiska medel så att den även omfattar finansieringsbolag. I motionen 1978/79:2487 hävdas å andra sidan att finansbolagens verksamhet inte bör omfattas av lagstiftningen om kreditpolitiska medel, eftersom enligt motionärernas mening en ådan reglering kan inverka menligt på småföretagens kapitalförsörjning.

Riksdagen har på finansutskottets hemställan redan i tidigare sammanhang uttalat att det är angeläget att lagen om kreditpolitiska medel omfattar även finansbolagen (FiU 1978/79:12, rskr 1978/79:71). Utskottet konstaterade därvid att detta kunde ske först sedan en lag om finansieringsbolag antagits av riksdagen. Ett regeringsförslag härom bereds nu av näringsutskottet och kan antas av riksdagen före årsskiftet. Enligt vad som inhäm -

FiU 1979/80:8

tats från näringsutskottet torde dock lagstiftningen kunna träda i kraft först den 1 juli 1980 för att bl. a. medge erforderlig förberedelsetid hos bankinspektionen.

Enligt vad finansutskottet inhämtat har regeringen för avsikt att lägga fram förslag som innebär att lagen om kreditpolitiska medel kompletteras med avseende på finansbolagens verksamhet. Förslaget beräknas kunna föreläggas riksdagen i sådan tid att riksdagen får möjlighet att komplettera lagen om kreditpolitiska medel i vad avser finansbolagen vid samma tidpunkt som lagstiftningen om finansbolag träder i kraft. Med det anförda får yrkandet 2 i motionen 26 anses vara tillgodosett. Yrkandet 1 i motionen 2487 avstyrks.

I ett par under den allmänna motionstiden väckta motioner behandlas frågan om jordbrukets kapitalförsörjning. Såväl i motionen 1978/79:1111 (m) - med motivering i motionen 1108 - som i motionen 1978/79:1128 understryks vikten av ökad tillgång till långfristigt kapital för jordbruket liksom behovet av särskilt kapital för att möjliggöra att mark som bjuds ut till försäljning i samband med den pågående strukturomvandlingen inom skogsindustrin kan försäljas till enskilt ägda lantbruk och skogsbruksenheter. Huvudyrkandet i motionen 1128 är att en utredning tillsätts om den långsiktiga kapitalförsörjningen till jordbruket.

Utskottet tog upp frågan om jordbrukets aktuella försörjning med kapital i betänkandet 1978/79: 20. I vad avser kapitalförsörjningen i ett långsiktigt perspektiv kan konstateras att regeringen efter det att de båda nu aktuella motionerna väcktes har beslutat tillsätta en utredning om jordbrukets kapitalförsörjning (dir. 1979: 58). 1 utredningsdirektiven anges bl. a. att en allmän utgångspunkt för översynen bör vara att jordbruket skall ha samma möjligheter som andra näringar att få sin kapitalförsörjning ordnad. De krav om utredning, tillkännagivanden m.m. som förts fram i motionerna lill och 1128 får mot denna bakgrund anses tillgodosedda.

BOSTADSBYGGANDETS FINANSIERING

Den reala och finansiella utvecklingen. Bostadsbyggandet är en tungt vägande del av de totala investeringarna. Det svarar för 1/4 av hela samhällets bruttoinvesteringar. I finansiellt hänseende är bostadssektorn en underskottssektor; huvuddelen av investeringarna måste finansieras på kredit- och kapitalmarknaderna. Bostadssektorn är sålunda mycket känslig för förändringar på kreditmarknaden. Även små förändringar skulle kunna få kraftiga verkningar på bostadsbyggandets omfattning på en oreglerad kreditmarknad. Detta är bakgrunden till att statsmakterna gått in och givit bostadsbyggandet en prioriterad ställning på kreditmarknaden. Bostadsobligationer är i likhet med statsobligationer likviditetsgrundande vid tilllämpning av den kreditpolitiska lagstiftningens regler om likviditetskvoter.

FiU 1979/80:8

27 Vidare träffas årliga överenskommelser mellan statsmakterna och bankerna om byggnadskrediternas omfattning och fördelning.

I propositionen redovisas de nybyggnadsprogram som räknats fram för de närmaste åren. Bostadsstyrelsen har ansett att statsmakternas planering bör inriktas mot en nyproduktion av ca 65000 lägenheter per år fram till 1985. 1978 års långtidsutredning räknade med att i genomsnitt 63000 nya lägenheter per år skulle byggas under perioden 1978-1983. Det skulle enligt långtidsutredningen innebära att de totala bostadsinvesteringarna inkl. investeringar i fritidshus ökade med 4 procent per år under prognosperioden. Det är en markant uppgång jämfört med utvecklingen under mitten av 1970-talet, påpekas det i propositionen. Bostadssektorns finansiella sparandeunderskott skulle därmed komma att mer än fördubblas från år 1977 - långtidsutredningens basår - till år 1983, eller från drygt 7 till nära 16 miljarder kr. Bostadssektorn skulle därmed behöva öka sin andel av den totala kreditmarknadens omslutning från ca 11 procent år 1977 till knappt 13 procent år 1983. I propositionen görs den bedömningen att bostadssektorns ökade lånebehov inte är av en sådan omfattning att den skall behöva förorsaka några betydande svårigheter på kreditmarknaden.

Civilutskottet erinrar i sitt yttrande (CU 1979/80: 1 y) om att riksdagen som sin mening gett regeringen till känna att bostadsbyggandet bör öka snabbare än vad nuvarande planering ger vid handen (CU 1878/79: 26, rskr 1978/79: 250). Målet har därvid angivits vara att inte endast nå en årlig igångsättning om 65 000 lägenheter. Otillfredsställda grundbehov och önskvärd standardstegring bör leda till att målet sätts högre och bostadsbyggandet sålunda öka till en volym som är högre än de i kapitalmarknadspropositionen godtagna utgångspunkterna. En fortsatt om än något dämpad standardutveckling liksom den snabba utvecklingen av entreprenadpriserna förstärker enligt civilutskottet de planeringsmässiga kraven på utrymme på kreditmarknaden för bostadsinvesteringar. Sammanfattningsvis säger sig civilutskottet inte ha blivit övertygat om riktigheten i de redovisade utgångspunkterna för bedömningen att lånebehovet inte kommer att förorsaka några betydande svårigheter på kreditmarknaden.

Finansutskottet vill för sin del anföra följande. Det har inte inneburit några större svårigheter att finansiera bostadsbyggandet de allra senaste åren. Det torde till en del ha samband med att igångsättningen dröjt kvar på en nivå under 60000 lägenheter. Vidare har industrins behov av utrymme på kreditmarknaden minskat kraftigt de båda senaste åren. Det kan naturligtvis inte uteslutas att det i ett läge med t. ex. snabbt stigande industriinvesteringar kan uppstå svårigheter att finansiera ett bostadsbyggande som ligger högre än det nuvarande och som är väsentligt mer kapitalkrävande. Det bör i sammanhanget noteras att långtidsutredningens framräkning av bostadsmarknadens behov av utrymme på kreditmarknaden baseras på förhållandena 1977. Därefter har emellertid under år 1978 skett en kraftig uppgång i de totala bostadsinvesteringarna. En igångsättning av den om -

FiU 1979/80:8

fattning som långtidsutredningen kalkylerat med kan mot denna bakgrund bedömas ta i anspråk en något större andel av kreditmarknadsutrymmet år 1983 än det som långtidsutredningen räknade med i sina finansiella kalkyler. Detta gäller självfallet i än högre grad vid en igångsättning av den omfattning som riksdagen bedömt erforderlig från bostadspolitiska utgångspunkter. För att mot denna bakgrund undgå problem med finansieringen av bostadsbyggandet framöver är det bl. a. nödvändigt att bromsa uppkommande tendenser till en snabb kostnadsutveckling på byggområdet.

Totalfinansiering m.m. Trots att bostadsbyggandet givits en prioriterad ställning på kreditmarknaden har av och till förelegat vissa svårigheter med dess finansiering, bl. a. under år 1977.1 propositionen diskuteras på grundval av kapitalmarknadsutredningens betänkande karaktären av dessa svårigheter och frågan huruvida erfarenheterna av det nuvarande systemet bör föranleda ändringar i nuvarande finansieringssystem.

Föredraganden anför i propositionen att det nuvarande finansieringssystemet har visat sig fungera relativt väl. Den långfristiga finansieringen har inte på länge vållat problem. De svårigheter i byggnadskreditgivningen som uppstod under 1977 var, anför han, av speciell karaktär och sammanhängde främst med att en bankinstitutgrupp som tidigare ökat sin marknadsandel kraftigt kände behov av att åter minska denna andel samtidigt som övriga bankinstitutgrupper inte ansåg sig kunna öka sin andel i motsvarande mån. Föredraganden håller inte för otroligt att överkostnaderna i någon utsträckning kan ha bidragit till svårigheterna. Genom de tätare anpassningar av de statliga lånebestämmelserna till den faktiska kostnadsutvecklingen som sker fr. o. m. 1978 har förekomsten av överkostnader emellertid starkt reducerats och torde härför enligt föredragandens mening inte i framtiden komma att förorsaka några mer betydande finansieringsproblem. Han är av den meningen att det, med den nya typ av överenskommelser som träffats mellan bankerna om byggnadskreditgivningen fr. o.m. år 1978, finns anledning räkna med en ytterligare förbättring av byggnadskreditgivningen under kommande år.

Vid ett väl fungerande befintligt finansieringssystem bortfaller det tyngsta argumentet för en övergång till en statlig totalfinansiering, anförs det i propositionen. De administrativa vinster med en statlig totalfinansiering som boende- och bostadsfinansieringsutredningarna pekat på i ett gemensamt betänkande (SOU 1975: 12) bör i en sådan situation vägas mot kostnaderna för att införa ett sådant finansieringssystem. Enligt föredragandens mening är inte vinsterna av en sådan omfattning att de motiverar en övergång till en statlig totalfinansiering.

I motionerna 1978/79:788 (s) och 1979/80:24 (s) hävdas att de senaste årens erfarenheter visar att samhället måste öka sitt engagemang i bostadsfinansieringsfrågorna. Detta gäller såväl byggnadskreditiv som långfristig

FiU 1979/80:8

finansiering. Kapitalförsörjningen under byggnadstiden skall kunna tryggas genom förskott på de långfristiga lånen.

Civilutskottet anför i sitt yttrande att även om det nuvarande systemet fungerar väl i en situation med låga anspråk och tillräckliga finansieringsmöjligheter i bankerna så har utskottet inte övertygats om att förhållandet blir likartat eller bättre under andra förutsättningar med större påfrestningar för systemet. Tanken på en integrerad finansiering kan därför enligt utskottet nu inte avföras på i propositionen anförda skäl. Vad gäller de administrativa motiven för övergång till totalfinansiering menar civilutskottet att den analys i kapitalmarknadsutredningen som föredraganden åberopar inte är fullföljd så långt att man kan dra den slutsats som görs i propositionen, nämligen att de administrativa vinsterna vid en övergång till totalfinansiering skulle vara för små för att väga upp olägenheterna. Civilutskottet menar för sin del att fördelarna med en integrerad och samordnad finansiering är belagda och förordar att finansutskottet hos regeringen begär en ytterligare konkretisering av de administrativa och organisatoriska övervägandena i syfte att nå fram till en alternativ lösning med totalfinansiering av bostadsbyggandet. Någon bindning i fråga om de institutionella formerna bör enligt civilutskottets mening nu inte ske från riksdagens sida.

Finansutskottet vill för sin del anföra följande.

Några delade meningar torde inte råda om det angelägna i att det realt planerade bostadsbyggandet kan genomföras utan störningar. Enligt utskottets mening bör emellertid detta vara möjligt inom ramen för nuvarande finansieringssystem. Några direkta vinster totalt sett av att övergå till en statlig totalfinansiering av bostadsbyggandet på sätt som förordas i motionerna 788 och 24 torde inte föreligga. Dessa motioner avstyrks såvitt nu är i fråga.

Som berörts i civilutskottets yttrande kan det emellertid inte uteslutas att vissa rationaliseringar i administrationen av bostadsfinansieringssystemet är möjliga. Den frågan behöver enligt utskottets mening ses över. Härvid kan också övervägas om de statliga bostadslånen skulle kunna överföras till instituten, så att dessa kom att svara för hela den långfristiga finansiering som är knuten till låneunderlaget. Någon ändring i formerna för byggnadskreditivgivningen anser utskottet ej bör genomföras. Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna med anledning av vad som anförs i propositionen.

Med det anförda avstyrker utskottet också den statliga totalfinansiering i form av en statlig bostadsbank som förordas i motionerna 1978/79: 396 (vpk) och 2528 (vpk).

Förändringar i nuvarande finansieringssystem. En genomgående princip bör enligt propositionen vara att endast sådant byggande som är föremål för real planering skall få sin finansiering säkerställd genom priorite -

FiU 1979/80:8

ring på kreditmarknaden. Av denna anledning förordas att en sådan ordning införs i fråga om bostadsinstitutens finansieringsmöjligheter att instituten ger ut skilda obligationsserier för prioriterad och för oprioriterad utlåning. Endast obligationer för prioriterade ändamål bör vara likviditetsgrundande. Den möjlighet bostadsinstituten nu har att disponera 10 procent av sitt utrymme för oprioriterad långivning i samband med överlåtelser, om- och tillbyggnader utan statliga lån och icke statsbelånade affärs- och kontorshus skulle alltså försvinna.

I motionen 1978/79: 2527 (m) ställer man sig tveksam till en avveckling av det nuvarande systemet, eftersom detta enligt motionärernas mening åtminstone ger vissa garantier i fråga om finansiering av oprioriterade låneobjekt. En reform bör anstå till dess det finns bättre förutsättningar att tillgodose kravet på frihet från emissionskontroll och räntereglering. Motionärerna yrkar avslag på förslaget i propositionen.

Utskottet noterar uttalandet i propositionen att avsikten med det nya systemet inte är att motverka bostadsinstitutens möjligheter att ge krediter till oprioriterade ändamål. Sett över en längre tidsperiod bör dessa krediter kunna vara av ungefär samma omfattning som i nuvarande system. En viss räntehöjning på de oprioriterade obligationerna kan dock komma att visa sig nödvändig för att underlätta emissionerna, anför föredraganden.

Utskottet kan ansluta sig till principen att endast det realt planerade byggandet bör få prioritet på kreditmarknaden. Härav följer att den del av bostadsinstitutens upplåning som avser medel för oprioriterade ändamål inte längre får prioritet på kreditmarknaden och att de obligationer för ändamålet som ges ut inte blir omedelbart likviditetsgrundande. Det kan i sammanhanget förtjäna påpekas att det ankommer på riksbanken att avgöra vad som får räknas som likvida medel vid sidan av det som enligt lagen skall räknas in.

Utskottet vill understryka vad som redovisas i propositionen om att det nya systemet inte är avsett att motverka bostadsinstitutens möjligheter att ge krediter för dessa ändamål. Detta innebär enligt utskottets mening att emissionstillstånd bör lämnas i en omfattning som medger kreditgivning i samma omfattning som hittills. Denna utskottets uppfattning bör med anledning av motionen 2527 och vad som anförs i propositionen ges regeringen och fullmäktige i riksbanken till känna.

Det kan nämnas att framställningar gjorts till regeringen om att bilda nya bostadsinstitut som avser att - i likhet med några bankägda kreditaktiebolag - låna upp medel mot reverser och låna ut dem för oprioriterade bostadsändamål. Utskottet vill med anledning härav påpeka att utskottet inte i detta sammanhang har beaktat konsekvenserna av en reversupplåning för nämnda ändamål.

Utskottet tillstyrker med det anförda det i propositionen redovisade förslaget till ändring i 9§ lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel med den ändringen att lagändringen bör träda i kraft först den 1 juli 1980 för att

FiU 1979/80:8

ge kreditinstituten möjlighet att administrativt förbereda sig för den nya ordningen med skilda obligationsserier. Analogt med vad som anförs i propositionen i detta stycke bör obligationer emitterade av bostadsinstituten före den 1 juli 1980 alltid räknas som likvida medel vid tillämpning av lagens bestämmelser om likviditetskrav. Detta bör också alltid gälla för obligationer som emitteras vid s. k. konvertering av lån som emitterats före denna tidpunkt.

I motionerna 1978/79: 788 (s), yrkandet 20 a, begärs att riksdagen skall som sin mening ge till känna att enskilt finansierat byggande inte skall prioriteras på lånemarknaden. I sak samma yrkande ställs i motionen 1979/ 80:24 (s), yrkandet 2. Motionärerna åberopar att den statsbelånade bostadsproduktionen rymmer ett betydande element av kostnads- och kvalitetskontroll genom den prövning länsbostadsnämnderna och kommunerna underkastar detta byggande. När det gäller privatfinansierat byggande ställs i dag betydande belopp till förfogande från den prioriterade kreditmarknaden utan någon som helst motsvarande prövning, anför motionärerna.

Den i propositionen angivna utgångspunkten är att det är det realt planerade bostadsbyggandet som skall säkerställas genom prioritering på kreditmarknaden.

Civilutskottet ansluter sig till den i propositionen redovisade utgångspunkten och anser att ifrågavarande yrkande i motionen 788 bör avstyrkas. Enligt civilutskottets mening är också det enskilt finansierade bostadsbyggandet, främst av småhus, viktigt från bostadspolitisk synpunkt. Detta byggande ersätter anspråk på eljest subventionskrävande statslån.

Finansutskottet delar civilutskottets uppfattning i frågan och ställer sig bakom den utgångspunkt som anges i propositionen. Ifrågavarande yrkanden i motionerna 788 och 24 avstyrks sålunda.

I motionen 1978/79: 396 (vpk) föreslås att riksdagen skall begära förslag om statlig totalfinansiering även av bostadsbyggandets följdinvesteringar.

Civilutskottet avstyrker bifall till motionsyrkandet. Anspråken måste konkretiseras, menar utskottet, eftersom det inte nu finns förutsättningar för att i en samlad lånemarknad prioritera samtliga följdinvesteringar.

Finansutskottet delar civilutskottets bedömning. Som anförs i propositionen under avsnittet Den offentliga sektorns finansiering finns det med hänsyn till den prioriterade sektorns storlek över huvud taget skäl att inta en restriktiv hållning vid bedömningen av vilka ytterligare typer av investeringar som skulle kunna bli berättigade till statliga lån. Motionen 396 avstyrks såvitt nu är i fråga.

I motionen 1978/79:788 (s) föreslås en statligt garanterad finansiering, dvs. en prioritering på kreditmarknaden, även av byggandet av bostadskomplement.

FiU 1979/80:8

32 Civilutskottet föreslår att motionsyrkandet avstyrks. När det gäller bostadskomplement får konkretiserade anspråk behandlas inom lånesystemets ram, anför civilutskottet. Finansutskottet delar denna bedömning och avstyrker bifall till yrkandet i motionen 788 såvitt nu är i fråga.

En särskild aspekt på finansieringen av bostadskomplement tas upp i motionen 1978/79: 488 (s), yrkandet 3. Där föreslås ett uttalande av innebörd att en ökande förnyelse av den befintliga bostadsbebyggelsen ställer nya krav på en statlig finansiering.

Civilutskottet hänvisar i sitt yttrande till direktiven för utredningen om stadsförnyelse (dir. 1979:127). Finansutskottet avstyrker motionsyrkandet på den grund civilutskottet angivit.

Regeringen har i propositionen 1978/79: 209 om ändring i bostadsbeskattningen, m. m., bl. a. föreslagit att i låneunderlaget vid såväl ny- som ombyggnad skall få ingå även de lokaler som nu endast kan räknas in i pantvärdet liksom inte belåningsbara lokaler om dessa är av ringa omfattning eller eljest särskilda skäl föreligger. Yrkandena i motionerna 1978/ 79:2697 (vpk) och 1979/80: 36 (s) om avslag på propositionen i dess helhet har kommit att omfatta även det här upptagna yrkandet i propositionen.

Civilutskottet har ingen erinran mot förslaget i propositionen, varför finansutskottet tillstyrker bifall till propositionen i förevarande del.

På de grunder som redovisas i civilutskottets yttrande avstyrker finansutskottet bifall till motionen 1978/79: 2081 rörande möjligheter till bostadslån vid integrering av långvårdsavdelningar i äldrevårdsanläggningar liksom till motionen 1978/79: 1570 (m) rörande statliga bostadslån för ålderdomshem.

I propositionen 165 tas frågan om finansiering vid förvärv av äldre småhus upp till behandling. Föredraganden anför att det inte är en lämplig lösning att generellt öka möjligheterna till lån för sådana förvärv, vare sig genom att vidga utrymmet för sådana lån i bostadsinstituten eller på annat sätt. Mot en sådan lösning talar enligt föredraganden inte endast de mer övergripande negativa effekterna på kapitalmarknaden i stort och på samhällets möjligheter att styra kapitalströmmama som en sådan åtgärd skulle få utan också att den skulle inverka prishöjande på äldre småhus. Det finns däremot anledning, anför föredraganden, att pröva frågan om behovsprövade lån även till förvärv av äldre småhus i anslutning till bostadsrättsutredningens arbete (dir. 1978:91).

I motionen 1978/79: 2527 (m) anförs att man är utomordentligt tveksam till tanken på ett system med behovsprövade lån. Motionärerna anser inte heller att bostadsrättskommittén är rätt forum för utredning av dessa frågor. De föreslår i stället att en särskild utredning tillsätts (yrkandet 4).

Civilutskottet avstyrker från sina utgångspunkter förslaget till särskild utredning.

FiU 1979/80:8

33 Finansutskottet avstyrker på de grunder som redovisas i propositionen och i civilutskottets yttrande yrkandet i motionen 2527 om tillsättandet av en särskild utredning med uppgift att utarbeta förslag till åtgärder ägnade att underlätta finansieringen vid köp av äldre villafastigheter.

I motionen 1978/79: 790 begärs sådana åtgärder att kreditinstitutens möjligheter att bevilja lån i äldre småhus vidgas när förvärv av sådan fastighet kombineras med omfattande energibesparande renovering. Av motiveringen framgår att motionärerna i första hand tänker sig vidgade möjligheter till statliga lån för själva förvärvet, vid sidan av nuvarande möjligheter till lån för de energibesparande åtgärderna. Det har till sin innebörd därmed stora likheter med kravet i motionen 1978/79: 2099, som är att öka möjligheterna till räntebidragsberättigande kredit så att denna vid förvärv i samband med upprustning kommer att omfatta även förvärvskostnaden.

Utskottet har i det föregående tagit ställning för en mer renodlad prioritering av kreditgivningen. Det skulle vara ologiskt om utskottet samtidigt förordade att stora volymer av nya krediter fördes in i den prioriterade sektorn genom att hela eller en stor del av kostnaden för förvärv av fastighet skulle bli föremål för statlig kreditgivning eller eljest gavs en förmånlig ställning i kredithänseende. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 790 och 2099, såvitt nu är i fråga.

I propositionen tas slutligen upp också vissa frågor rörande förändring av bostadsinstitutens utlåningsvillkor så att amorteringstiden förkortas när det gäller lån för nybyggnad och vissa ombyggnader och i vissa fall förlängs vid genomgripande ombyggnad. Finansutskottet har i likhet med civilutskottet ingen erinran mot att reglerna ändras i dessa hänseenden.

DEN OFFENTLIGA SEKTORNS FINANSIERING

Statens roll på kapitalmarknaden är en annan än den som gäller för övriga parter. Staten agerar som låntagare men har också det övergripande ansvaret för att kreditpolitiken samordnas med den ekonomiska politiken i övrigt. För staten gäller det sålunda att finansiera sitt eget utgiftsöverskott på marknaden utan att det leder till allvarligt men för övriga låntagares möjligheter att finansiera rimliga reala resursanspråk. Statens roll är också unik därigenom att den kan fastställa sina egna villkor för upplåningen - med de begränsningar som övergripande samhällsekonomiska och andra hänsyn drar upp för agerandet. Statens egen upplåning härjämte bostadsbyggandets kapitalbehov givits en prioriterad ställning på kreditmarknaden.

Som redovisas i propositionen har den statsfinansiella situationen i grunden förändrats under senare hälften av 1970-talet. Fram till år 1976

3 Riksdagen 1979/80. 5 sami. Nr 8

FiU 1979/80:8

uppgick det årliga underskottet i statsbudgeten till några få procent av bruttonationalprodukten. Därefter har underskottet stigit snabbt och uppgår nu till ca 10 procent av BNP. Enligt långtidsutredningens kalkyler förutses budgetunderskottet förbli relativt stort under åren framöver. Det är uppenbart att en så kraftig ökning av statens utgiftsöverskott som ägt rum innebär stora förändringar för den svenska kapitalmarknadens struktur och funktionssätt.

1 propositionen redovisas med de i det föregående skisserade utgångspunkterna de principiella uppgifterna för statsskuldpolitiken på längre sikt.

Statens upplåning bör enligt föredraganden i ökad utsträckning placeras på den inhemska kreditmarknaden utanför bankerna. Därigenom begränsas den ökning av penningtillgången i ekonomin som budgetunderskottet ger upphov till och det blir lättare att hålla bankernas kreditexpansion nere utan att tillgripa selektiva kreditpolitiska medel. Föredraganden konstaterar emellertid att även om denna strävan att placera statsupplåningen utanför bankerna når framgång, så kommer bankerna att behöva svara för betydande delar av finansieringen av statens budgetunderskott framöver. Det innebär fortsatt höjda likviditetskvoter.

Utskottet kan helt instämma i de anförda synpunkterna. I perspektiv av det stora budgetunderskott som vi har att räkna med framöver måste mycket betydande ansträngningar göras att placera budgetunderskotten direkt hos allmänhet och i institutioner i stället för i bankerna. Ju större andel av underskottet som placeras i bankerna, desto kraftigare måste de administrativa ingripandena bli i mer ansträngda kreditmarknadslägen. Det måste vara en strävan att undvika att utvecklingen går för långt i den riktningen, eftersom de kreditpolitiska instrumenten då riskerar att bli allvarligt försvagade.

En stor volym sparmedel som omedelbart kan tas i anspråk innebär alltid en stabiliseringspolitisk risk. I fråga om möjligheterna att locka över en större andel av hushållens tillgångar till mer långsiktigt bundet sparande konstaterar föredraganden att i den mån lönsparandet i dess skilda former är framgångsrikt så minskar behovet för staten att dra ytterligare medel ur ekonomin genom egen upplåning hos allmänheten. Hushållens placeringar i statspapper är koncentrerade till premie- och sparobligationer.

Föredraganden konstaterar i anslutning härtill att hushållen med hänsyn till nuvarande marginalskatter och inflation är relativt okänsliga för variationer i den nominella räntenivån. Om hushållen skall kunna förmås till ett långsiktigt allmänt sparande utan att räntenivåerna blir orimligt höga är det därför nödvändigt med särskilda skatteförmåner som förbättrar den reala avkastningen efter skatt.

I motionen 1978/79: 2527 (m) begärs förslag till regler för utgivande av sparobligationer med förmånlig skatteberäkning.

Utskottet konstaterar att motionärerna i betydande utsträckning bör ha

FiU 1979/80:8

blivit bönhörda genom utgivandet i dagarna av det nya sparobligationslånet SPAR 79. De nya sparobligationerna som vänder sig till småsparare löper med en fast ränta på 8 1/2 procent. Ovanpå den fasta räntan läggs en skattefri bonus om sammanlagt 48,5 procent för hela löptiden fram till den 1 maj 1986. Det innebär en årlig totalränta om 13 procent. Något initiativ från riksdagens sida erfordras enligt utskottets mening inte med anledning av motionsyrkandet i fråga.

SPAR-obligationema har, särskilt på senare år, haft betydande framgång. SPAR 78 tecknades sålunda till ett belopp av 2 144 milj. kr. Enligt vad riksgäldskontoret redovisat står sparobligationer i stor utsträckning också kvar oinlösta efter lång tid. SPAR-obligationerna är personliga. Det kan i sammanhanget förtjäna påpekas att befrielse från skatt för kapitalavkastning av detta slag självfallet har sina begränsningar och i huvudsak måste vara individuellt anknuten. Det kan t. ex. noteras att det i fråga om premieobligationer vuxit fram en finansieringsmarknad som utnyttjar det förhållandet att räntan på lån för köp av premieobligationer i likhet med andra låneräntor är avdragsgill vid beskattning medan avkastningen i form av premier på obligationerna inte är skattepliktig sedan vinstskatten dragits av.

1 motionen 2527 tas den större frågan om skatter och sparande upp till behandling. Motionärerna anser det nödvändigt med en utredning om hur skattesystemet påverkar sparandet och hushållens prioritering mellan olika sparformer.

Såvitt utskottet kan finna är denna frågeställning en av de centrala i utredningen om real beskattning av räntor och kapitalvinster (dir. 1978: 95). 1 direktiven framhålls bl. a. att det är uppenbart att de skattelättnader som f. n. ges åt vissa sparformer endast i begränsad utsträckning kan motverka den kombinerade effekten av inkomstskatt och inflation. En real beskattning av ränteintäkter skulle, heter det i direktiven, avsevärt öka hushållens möjligheter att erhålla en positiv avkastning på sitt utlånade kapital. Med hänvisning till att problemet sålunda är föremål för utredning i särskild ordning avstyrks bifall till motionen 2527 yrkandet 5.

Vad därefter gäller möjligheterna till upplåning inom företagssektorn gör föredraganden den bedömningen att man, mot bakgrund av den industriexpansion och förbättrade vinstutveckling som måste komma till stånd under de närmaste åren, kan vänta en snabb likviditetsuppbyggnad i företagssektorn. Han anser det därför inte uteslutet att det som ett led i statsskuldpolitiken kan bli angeläget att komplettera investeringsfonderna med en direkt statsupplåning i företagssektorn.

Utskottet vill här erinra om det system med likviditetsutjämningskonton som infördes efter beslut av riksdagen i våras (FiU 1978/79: 40, rskr 1978/ 79:452, 453). På dessa konton fanns den 15 november 1979 uppsamlade ca 2,4 miljarder kr.

FiU 1979/80:8

36 Utskottet noterar vidare att riksgäldskontoret under året emitterat obligationer som i fråga om löptid och villkor i övrigt varit speciellt utformade för att passa företag som kunnat och velat placera likvida medel under ett begränsat antal år. De har också varit försedda med räntejusteringsklausul. Också dessa strävanden torde få fortsättas.

I propositionen diskuterar föredraganden den viktiga frågan huruvida staten i ett visst läge genom sin räntesättning på statsobligationer — som är normerande för räntesättningen på obligationsmarknaden i övrigt - kan tänkas negativt påverka företagens benägenhet att investera i realkapital. Avvägningen måste ske från i huvudsak två utgångspunkter, anför föredraganden. Å ena sidan måste räntan sättas med en tillräcklig differentiering gentemot den kortfristiga räntenivån, så att tillräckligt utbud av långfristigt kapital säkerställs. Å andra sidan får kapitalmarknadsräntan inte bli så hög att företagen avstår från investeringsprojekt med en god förväntad räntabilitet på grund av att det ställer sig fördelaktigare att placera kapitalet i finansiella tillgångar. Det blir, anför föredraganden, en uppgift för den löpande kreditpolitiken att göra denna avvägning på ett riktigt sätt.

Utskottet vill kraftigt understryka hur viktig denna avvägning är. Det förhållandet att industrins investeringar trots kraftigt förbättrad likviditet hos företagen ännu år 1979 ligger kvar vid en volym som är långt under nivån vid 1970-talets mitt kan tyda på att det vid nuvarande räntenivå ter sig mer lönande och/eller mindre riskfyllt att placera pengarna finansiellt än i egna projekt. Om så skulle vara fallet kan de avvägningsproblem som den ekonomiska politiken står inför vara än allvarligare än vad som hittills kommit till allmänt uttryck. Utskottet har uppmärksammat att konjunkturinstitutet i sin höstrapport för en diskussion rörande dessa centrala problem.

Både i motionen 2527 (m) och 24 (s) varnas för effekterna på kreditmarknaden av ett fortsatt stort budgetunderskott. Utskottet delar dessa farhågor. Utskottet vill i fråga om finansieringen av statens utgiftsöverskott sammanfattningsvis som sin mening anföra att det givetvis finns en gräns där underskottet, om gränsen överskrids, får sådana dimensioner att en aldrig så skicklig statsskuldpolitik inte förmår balansera de negativa effekterna. Vid mycket stora årliga underskott, som till sin huvuddel måste placeras på den inhemska marknaden, uppstår till slut ett mycket besvärligt läge. Antingen blir likviditeten i samhällsekonomin så stor att en effektiv stabiliseringspolitik blir omöjlig eller också går räntenivån, genom strävandena att placera underskottet i långfristiga former, upp till en nivå där få investeringsprojekt av företagen bedöms som lönsamma. Slutsatsen härav är givetvis att endast en hårdhänt begränsning av underskottet i statsbudgeten kan lösa detta dilemma. Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna.

I fråga om kommunernas finansieringsfrågor hänvisas i propositionen i

FiU 1979/80:8

stora stycken till den behandling dessa frågor fick i propositionen om den kommunala ekonomin (prop. 1978/79:95, FiU 1978/79:35, rskr 1978/ 79: 335). Föredraganden erinrar om att han därvid betonade vikten av att utvecklingen av den kommunala verksamheten anpassas till det samhällsekonomiska resursutrymmet och att det därför är nödvändigt att den kommunala expansionstakten dämpas under de närmaste åren. Detta krav på en långsammare utbyggnad, som är realekonomiskt betingat, medför också lättnader i finansiellt hänseende, anför föredraganden.

Utskottet vill för sin del instämma häri. Den prognos förden kommunala konsumtionens utveckling under år 1979 som nu finns ligger utifrån en bedömning av det långsiktiga utrymmet så uppseendeväckande högt att allvaret i föredragandens maning framträder med än större skärpa nu än i våras, då propositionen 95 lades fram.

Sammanfattningsvis ser föredraganden inte under överblickbar tid något som tyder på möjligheter till några väsentliga lättnader på kreditmarknaden för den kommunala sektorns upplåning. Samtidigt konstateras att upplåningsbehoven inte synes minska. Föredragandens slutsats blir att den kommunala sektorn även i fortsättningen kommer att ha begränsade möjligheter att i önskad utsträckning finansiera sina investeringar med lån.

Utskottet delar de bedömningar som görs i propositionen i förevarande avsnitt.

Utskottet konstaterar slutligen i fråga om det i kapitalmarknadsutredningen diskuterade behovet av ett nytt kommunkreditinstitut att tanken avvisas såväl av utredningen och en enhällig remissopinion som av föredraganden.

RIKTLINJERNA

Den proposition om den svenska kapitalmarknaden som förelagts riksdagen utgör sista etappen i ett mer än tioårigt utredningsarbete. Propositionen bygger på 1968 års kapitalmarknadsutredning som avlämnade sitt huvudbetänkande i januari månad 1978. Utredningen utgör en omfattande och synpunktsrik sammanställning och analys av den svenska kapitalmarknadens struktur och funktionssätt. De förslag som utredningen lade fram rörde i huvudsak institutionella frågor, bl. a. AP-fonden och de mellanhandsinstitut som inrättats för att kanalisera medel från AP-fonden till de skilda sektorer i vårt näringsliv som behöver kapital utifrån.

Mot denna bakgrund är också i propositionen de faktiska förslagen koncentrerade till förändringar i kapitalmarknadens institutioner. Härutöver redovisas emellertid en rad bedömningar rörande politiken på kapitalmarknadens område som föreslås antagna av riksdagen i form av riktlinjer. Dessa riktlinjer knyter i vad avser företagens finansiering i stora stycken an till den långtidsbedömning av den svenska ekonomin som

FiU 1979/80:8

regeringen redovisade i den reviderade finansplanen. De föreslagna riktlinjerna rörande den offentliga sektorns finansiering knyter i sin tur bl. a. an till vad föredraganden anförde i propositionen om den kommunala ekonomin i våras.

I ett inledande avsnitt. Allmän bakgrund och problembild, har i propositionen därutöver redovisats vissa synpunkter i fråga om utvecklingen av sparande och investeringar i samhället, inberäknat långtidsutredningens bedömningar av den finansiella utvecklingen framöver, samt frågan om kapitalmarknadspolitiken som instrument i resursallokeringen. Sammantaget utgör de sålunda redovisade synpunkterna, bedömningarna och förslagen de riktlinjer för politiken på kapitalmarknadens område som regeringen har hemställt att riksdagen skall godkänna.

I motionen 1978/79:2527 (m) hemställs att riksdagen skall godkänna de i motionen förordade riktlinjerna för politiken på kapitalmarknadens område. Häri innefattas en rad av de synpunkter och ställningstaganden i motionen som tagits upp till behandling i de föregående delavsnitten och vidare återfinns en begäran om tillkännagivande till regeringen om successiva lättnader i fråga om kapitalmarknadsregleringarna. Enligt motionärerna bör därvid komma till uttryck att det är ett mål för kreditpolitiken att successivt reducera behovet av regleringar för att därigenom steg för steg öka marknadens funktionsduglighet. Det bör ske genom att i mycket hög grad anpassa räntenivån till vad jämvikten på kreditmarknaden kräver. Det bör vidare ske genom att man söker begränsa skattesystemets snedvridande effekter. Det bör ske genom en fortsatt internationalisering av kredit- och kapitalmarknaderna. Det bör också ske genom att man lättar på emissionskontrollen, anför motionärerna.

Utskottet vill, utöver den behandling utskottet gett de i motionen föreslagna riktlinjerna under avsnitten om företagens, bostadssektorns och den offentliga sektorns finansiering i det föregående, anföra följande. Den huvudlinje som löper genom propositionen är att låta marknadskrafterna komma till klarare uttryck på kredit- och kapitalmarknaderna. De konkreta förslag som läggs fram i propositionen präglas i betydande utsträckning av denna grundsyn.

Som också konstateras i motionen 2527 är det emellertid inte möjligt att i ett slag avskaffa nuvarande regleringar. Bl. a. behövs regleringar för att balansera skattesystemets snedvridande effekter. Som framhålls i propositionen finns det sålunda små förutsättningar att släppa obligationsräntan helt fri eller att slopa emissionskontrollen så länge vi inte kommit till rätta med olika faktorers snedvridande effekter. Goda marknadsförutsättningar skulle i ett sådant läge föreligga för olika företag att ta upp obligationslån för att bevilja konsumtionskrediter av olika slag. När det gäller sedvanliga bankkrediter är det också uppenbart att om en helt fri räntesättning tilläts så skulle det kunna leda till en kraftigt ökad konsumtionskreditgivning.

FiU 1979/80: 8

39 Hushållen skulle kunna skaffa sig ökade krediter bl. a. genom att erbjuda säkerhet för lån i fastigheter. Ett frisläppande av räntan skulle därför behöva kopplas samman med en kvantitativ reglering av konsumtionskrediterna. Genom att kontrollera räntan motverkar man inte bankernas ekonomiska incitament att tillgodose företagens kreditbehov.

Dessa från propositionen hämtade argument för att det nu inte går att släppa kreditmarknadsregleringarna står enligt utskottets mening inte i strid med det i motionen 2527 uttryckta målet att successivt reducera behovet av regleringar på kreditmarknaden.

Vad gäller önskemålet om en fortsatt internationalisering av kredit- och kapitalmarknaderna får utskottet hänvisa till den utredning som arbetar med att se över valutaregleringen (dir. 1977: 85). Av direktiven framgår att utredningen skall värdera betydelsen av tillämpade valutarestriktioner och bedöma i vad mån det går att undvara sådana restriktioner eller byta ut dem mot andra medel inom den ekonomiska politiken.

Med det anförda får yrkandet 1 i motionen 2527 anses tillgodosett.

Av vad utskottet anfört i det föregående torde framgå att utskottet ansluter sig till de i propositionen redovisade riktlinjerna för politiken på kapitalmarknadens område. Dessa bör godkännas av riksdagen.

De i motionen 2527 redovisade riktlinjerna för politiken på kapitalmarknadens område låter sig i stor utsträckning väl förena med de i propositionen anvisade riktlinjerna. På enstaka punkter har dock utskottet markerat en annan mening. Mot denna bakgrund avstyrks de i motionen 2527 förordade riktlinjerna för politiken på kapitalmarknadens område.

1 motionen 1979/80:24 (s) anses det ha inträffat så dramatiska förändringar i vår samhällsekonomi sedan kaptialmarknadsutredningen lade fram sina förslag att förutsättningarna ryckts undan för en del av de bedömningar som gjorts på grundval av kapitalmarknadsutredningens material. Underskottet i den statliga budgeten har vuxit lavinartat och uppgår nu till ca 50 miljarder kr. Den totala offentliga sektorn inkl. AP-fonden, som under 1960-talet och en stor del av 1970-talet positivt bidragit till vårt samlade sparande, har nu ett samlat underskott på ca 15 miljarder kr. Samtidigt har industriinvesteringarna sjunkit med nära 30 procent sedan 1976. Bostadsbyggandet är alldeles för lågt i förhållande till en växande efterfrågan. Underskottet i bytesbalansen ökar nu på nytt kraftigt. Vidare har vinsterna i näringslivet ökat mycket kraftigt, vilket tillsammans med den låga investeringsnivån lett till en oroväckande snabb likviditetsökning och en betydande valutautströmning från de icke Finansiella företagen under 1979. I fråga om såväl den totala samhällsekonomin som när det gäller läget på kredit- och kapitalmarknaderna företer den svenska ekonomin sålunda nu tecken på mycket klara balansbrister, anför motionärerna.

Motionärerna menar att dessa djupgående förändringar i den svenska ekonomin som inträffat under senare år nästan inte alls behandlas i propo -

FiU 1979/80:8

sitionen. Den allmänna inriktning av politiken på detta område som förordas i propositionen kan enligt deras mening därför inte läggas till grund för en politik som syftar till att återföra den svenska ekonomin till intern och extern balans. Riksdagen föreslås därför hemställa om en ny utredning med uppgift att studera de krav på kapitalmarknaden som det mycket stora upplåningsbehovet från statens sida kommer att ställa. Denna utredning bör enligt motionärerna samordnas med de mer övergripande ekonomiskpolitiska perspektiv som bl. a. behandlingen av långtidsutredningen leder fram till. I avvaktan på att resultatet av detta arbete redovisas för riksdagen föreslås att de allmänna riktlinjer som förordats i propositionen i fråga om politiken på kapitalmarknadens område avslås.

Utskottet kan instämma med motionärerna i att mycket stora förändringar i svensk ekonomi har inträffat sedan kapitalmarknadsutredningen slutförde sitt arbete år 1977. Detta framgår bl. a. av tabell 2, där utvecklingen av det finansiella sparandet för åren 1977- 1979 ställts samman. Under respektive delavsnitt i det föregående har tagits upp till diskussion de problem som den ekonomiska politiken därvid ställs inför sett i ett kreditpolitiskt perspektiv. Sålunda ställer det snabbt växande underskottet i statsbudgeten krav på kreditpolitiken av en annan dimension än tidigare. Utskottet har i det föregående också tagit upp de avvägningsproblem man möter när räntan når nivåer som vi tidigare inte upplevt.

Tabell 2. Finansiellt sparande 1977—1979

Miljarder kr.

1979 Hushåll

+ 18

+ 19

+ 19

Bostäder

- 7

-11

-13

Näringsliv

-24

- 6

+ 3

Offentlig sektor

± 0

- 6

-15

varav

staten

-12

-25

-33

socialförs.

+ 15

+ 15

+ 16

kommunerna

- 3

+ 4

+ 2

Saldo

-13

- 4

- 6

Källa: Finansplaner och reviderade finansplaner

Anm.: Bl. a. av jämförelseskäl har hänsyn här inte tagits till de uppgifter betalningsbalansdelegationen redovisat. Det under år 1979 successivt försämrade bytesbalansunderskottet kommer heller inte till uttryck vare sig i saldot eller i fördelningen på de skilda kategorierna.

Utskottet vill emellertid erinra om att de förslag som förelagts riksdagen i förevarande proposition visserligen baseras på det utredningsarbete som kapitalmarknadsutredningen lade fram men att de bedömningar som gjorts i propositionen i vad avser riktlinjerna för kapitalmarknadspolitiken kunnat baseras även på senare material, främst 1978 års långtidsutredning. Långtidsutredningens material innefattar också finansiella kalkyler. Vidare har regeringen gjort en egen bedömning i 1979 års reviderade finansplan. Över huvud taget ter det sig för utskottet orimligt att först tillsätta en

FiU 1979/80:8

utredning av kapitalmarknadsutredningens omfattning och sedan, när resultatet av arbetet föreligger, vänta med att fatta beslut på området till dess ett nytt utredningsarbete avslutats. En sådan handlingsförlamning är oacceptabel. Även om betydande förändringar skett sedan utredningsarbetet avslutades måste kompletterande bedömningar av denna art kunna göras, t. ex. inom ramen för arbetet med finansplan och reviderad finansplan. Utskottet avstyrker med det anförda att en ny övergripande utredning av det slag som förordas i motionen 24 tillsätts.

Även i övrigt förordas i motionen 24 riktlinjer som i viktiga hänseenden bryter sig mot dem som förts fram i propositionen. Utskottet avstyrker sålunda bifall till de i motionen 24 förordade riktlinjerna för politiken på kapitalmarknadens område.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande s. k. bankcertifikat att riksdagen antar det i propositionen 1978/79: 165 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel såvitt avser 17 §,

2. beträffande komplettering av lagen om kreditpolitiska medel att även omfatta finansbolag

a. att riksdagen avslår motionen 1978/79: 2487 yrkandet 1,

b. att riksdagen avslår motionen 1979/80: 26 yrkandet 2,

3. beträffande jordbrukets kapitalförsörjning

a. att riksdagen avslår motionen 1978/79: lill,

b. att riksdagen avslår motionen 1978/79: 1128 yrkandena 1, 3 och 4.

4. beträffande totalfinansiering av bostäder att riksdagen avslår motionerna 1978/79: 788 yrkandet 21 såvitt nu är i fråga och 1979/ 80: 24 yrkandet 2 såvitt nu är i fråga samt med anledning av propositionen 1978/79: 165 såvitt nu är i fråga som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. beträffande statlig bostadsbank att riksdagen avslår motionerna 1978/79:396 yrkandet 10 såvitt nu är i fråga och 1978/79:2528 yrkandet 4,

6. beträffande bostadsinstitutens finansieringsmöjligheter att riksdagen med avslag på motionen 1978/79: 2527 yrkandet 3 antar det i propositionen 1978/79: 165 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel såvitt avser 9 § samt som sin mening ger regeringen och fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet anfört,

7. att riksdagen antar det i propositionen 1978/79: 165 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel i den mån det inte omfattas av vad utskottet hemställt

FiU 1979/80:8

under 1 och 6 med den ändringen atl ikraftträdandebestämmelserna erhåller följande som utskottets förslag betecknade lydelse: -

Regeringens förslag

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 17 §, den 1 juli 1979 och i övrigt den 1 januari 1980. I fråga om obligationer som har utfärdats före den 1 januari 1980 och obligationer som utfärdas i utbyte mot sådana obligationer gäller 9 § andra stycket fortfarande i sin äldre lydelse.

Utskottets förslag Denna lag träder i kraft, såvitt avser 17 §, den 1 januari 1980 och i övrigt den 1 juli 1980. I fråga om obligationer som har utfärdats före den I juli 1980 och obligationer som utfärdas i utbyte mot sådana obligationer gäller 9 § andra stycket fortfarande i sin äldre lydelse.

8. beträffande enskilt finansierat byggande att riksdagen avslår motionerna 1978/79: 788 yrkandet 20 a och 1979/80: 24 yrkandet 2 såvitt nu är i fråga,

9. beträffande bostadsbyggandets följdinvesteringar att riksdagen avslår motionen 1978/79:396 yrkandet 10 såvitt nu är i fråga,

10. beträffande finansiering av bostadskomplement

a. att riksdagen avslår motionen 1978/79:788 yrkandet 21 såvitt nu är i fråga,

b. att riksdagen avslår motionen 1978/79:488 yrkandet 3,

11. beträffande lokaler som nu endast kan räknas in i pantvärdet att riksdagen med avslag på motionerna 1978/79: 2697 såvitt nu är i fråga och 1979/80: 36 yrkandet 1 såvitt nu är i fråga godkänner

vad i propositionen 1978/79: 209 hemställan 2 förordats i fråga

om bostadslån till pantvärdelokaler,

12. beträffande statliga bostadslån för långvårdsavdelningar och ålderdomshem

a. att riksdagen avslår motionen 1978/79:2081,

b. att riksdagen avslår motionen 1978/79: 1570,

13. beträffande utredning om finansieringen vid förvärv av äldre småhus att riksdagen avslår motionen 1978/79: 2527 yrkandet 4,

14. beträffande jinansieringen vid förvärv av äldre småhus i samband med ombyggnad m. m.

a. att riksdagen avslår motionen 1978/79: 790,

b. att riksdagen avslår motionen 1978/79:2099 såvitt nu är i fråga,

15. beträffande utgivande av sparobligationer med förmånlig skatteberäkning att riksdagen avslår motionen 1978/79:2527 yrkandet 6,

16. beträffande utredning om skattesystemets påverkan på sparandet att riksdagen avslår motionen 1978/79:2527 yrkandet 5,

FiU 1979/80:8

17. beträffande lättnader i fråga om kapitalmarknadsregleringarna att riksdagen avslår motionen 1978/79: 2527 yrkandet 1,

18. beträffande riktlinjerna att riksdagen med avslag på motionerna 1978/79:2527 yrkandet 9 och 1979/80:24 yrkandet 1 godkänner de riktlinjer för politiken på kapitalmarknadens område som förordas i propositionen 1978/79: 165 samt som sin mening ger regeringen och fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 22 november 1979

På finansutskottets vägnar ERIC ENLUND

Närvarande: Eric Enlund (fp), Kjell-Olof Feldt (s), Lars Tobisson (m). Torsten Gustafsson (c), Paul Jansson (s), Bo Siegbahn (m), Rolf Rämgård (c), Per-Axel Nilsson (s), Anita Gradin (s), Christina Rogestam (c), Roland Sundgren (s). Mona S:t Cyr (m). Torsten Karlsson (s). Karin Flodström (s) och Hadar Cars (fp).

RESERVATIONER

1) beträffande totalfinansiering av bostäder av Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin, Roland Sundgren, Torsten Karlsson och Karin Flodström (alla s) som anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 29 som börjar med ”Finansutskottet vill” och slutarmed ”i propositionen” bort ha följande lydelse:

Finansutskottet kan ansluta sig till vad civilutskottet anfört. Finansutskottet begär därför hos regeringen en ytterligare konkretisering av de administrativa och organisatoriska övervägandena i syfte att nå fram till en alternativ lösning med totalfinansiering av bostadsbyggandet. Något uttalande som binder de institutionella formerna från riksdagens sida är inte nu påkallat.

dels utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande totalfinansiering av bostäder att riksdagen med anledning av propositionen 1978/79: 165 såvitt nu är i fråga och motionerna 1978/79: 788 yrkandet 21 såvitt nu är i fråga och 1979/ 80: 24 yrkandet 2 såvitt nu är i fråga som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

FiU 1979/80:8

2) beträffande bostadsinstitutens finansieringsmöjligheter av Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin, Roland Sundgren, Torsten Karlsson och Karin Flodström (alla s) som anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 30 som börjar med ”Utskottet noterar” och slutar med ”nämnda ändamål” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den i motionen 1978/79: 788 uttalade meningen att enskilt finansierat byggande inte skall prioriteras på lånemarknaden. Härav följer att utskottet ansluter sig till det i propositionen framförda förslaget att instituten bör ge ut skilda obligationsserier för prioriterat och för oprioriterat byggande. Yrkandet i fråga i motionen 2527 bör avslås av riksdagen.

dels utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande bostadsinstitutens finansieringsmöjligheter att riksdagen med avslag på motionen 1978/79: 2527 yrkandet 3 antar det i propositionen 1978/79: 165 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel såvitt avser 9 §,

3) beträffande enskilt finansierat byggande av Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin, Roland Sundgren, Torsten Karlsson och Karin Flodström (alla s) som anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 31 som börjar med ”Finansutskottet delar civilutskottets uppfattning” och slutar med ”avstyrks sålunda” bort ha följande lydelse:

Finansutskottet delar motionärernas uppfattning i frågan och förordar att riksdagen med bifall till motionerna 788, yrkandet 20 a, och 24. yrkandet 2 såvitt nu är i fråga, ger regeringen till känna vad utskottet anfört om finansieringen av bostäder som byggs utan statliga lån.

dels utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande enskilt finansierat byggande att riksdagen med bifall till motionerna 1978/79: 788 yrkandet 20 a och 1979/80: 24 yrkandet 2 såvitt nu är i fråga som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4) beträffande finansiering av bostadskomplement av Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin, Roland Sundgren, Torsten

FiU 1979/80:8

45 Karlsson och Karin Flodström (alla s) som anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 32 som börjar med "Civilutskottet föreslår” och slutar med ”i fråga” bort ha följande lydelse:

Civilutskottet föreslår att motionsyrkandet avstyrks. När det gäller bostadskomplement får konkretiserade anspråk behandlas inom lånesystemets ram, anför civilutskottet. Finansutskottet delar för sin del motionärernas bedömning och yrkar bifall till motionen 1978/79:788 såvitt nu är i fråga.

dels utskottets hemställan under 10 a bort ha följande lydelse:

10. beträffande finansiering av bostadskomplement

a. att riksdagen med bifall till motionen 1978/79: 788 yrkandet 21 såvitt nu är i fråga som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5) beträffande utredning om finansieringen vid förvärv av äldre småhus av Lars Tobisson, Bo Siegbahn och Mona S:t Cyr (alla m) som anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 33 som börjar med ”Finansutskottet avstyrker” och slutar med ”äldre villafastigheter” bort ha följande lydelse:

Betydande svårigheter a/t sälja äldre hus uppstår ofta med hänsyn till finansieringsfrågan. Den enda lösningen är ofta att den gamle ägaren ligger kvar med ett betydande ägarhypotek. När detta sedan, efter endast kort tid, skall inlösas ställs köparen inför nya svårigheter. Det hävdas att värdet av ägarhypotek årligen växer med omkring tre miljarder kr. och f. n. uppgår till sammanlagt närmare 15 miljarder kr. Det finns enligt utskottets mening anledning att närmare pröva hithörande frågor. Detta bör dock inte ske inom ramen för bostadsrättsutredningen, som har helt andra uppgifter, utan genom en särskild utredning.

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till motionen 2527 såvitt nu är i fråga.

dels utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande utredning om finansieringen vid förvärv av äldre småhus att riksdagen med bifall till motionen 1978/79: 2527 yrkandet 4 hos regeringen hemställer om tillsättandet av en utredning med uppgift att utarbeta förslag till åtgärder ägnade att underlätta finansieringen vid köp av äldre villafastigheter.

FiU 1979/80:8

6) beträffande finansieringen vid förvärv av äldre småhus i samband med ombyggnad m. m. av Lars Tobisson, Bo Siegbahn och Mona S:t Cyr (alla m) som - under förutsättning av bifall till reservationen 5 - anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 33 som börjar med ”Utskottet har” och slutar med ”i fråga” bort ha följande lydelse:

Utskottet har i det föregående hemställt att en särskild utredning tillsätts för att pröva frågan om finansieringen vid förvärv av äldre småhus. De i motionerna 790 och 2099 påtalade finansieringsproblemen vid förvärv av äldre småhus i samband med omfattande energibesparande renovering resp. i samband med upprustning bör enligt utskottets mening också tas upp i den förordade utredningen.

dels utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande finansieringen vid förvärv av äldre småhus i samband med ombyggnad m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1978/79:790 och 1978/79:2099 såvitt nu är i fråga som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7) beträffande riktlinjerna av Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin, Roland Sundgren, Torsten Karlsson och Karin Flodström (alla s) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ”1 sammanhanget” och på s. 24 slutar med ”riksdagens sida” bort utgå,

dels den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med ”Statens roll" och på s. 41 slutar med ”kapitalmarknadens område” bort ha följande lydelse:

När kapitalmarknadsutredningen tillsattes 1968 var en av dess huvuduppgifter att analysera hur AP-fonden hade inpassats på kapitalmarknaderna och vilka effekter sparandet i pensionsfonden haft på kreditpolitik och kreditfördelning. Mot bakgrunden av en analys av detta skulle sedan utredningen enligt sina direktiv studera den långsiktiga sparutvecklingen i den svenska ekonomin efter det att AP-fondens inledande uppbyggnadsskede genomförts. Detta skulle då bl. a. ske mot bakgrunden av att industrins ”finansieringsbehov kan komma att öka påtagligt, om de investeringar inom näringslivet skall kunna genomföras som krävs för att på sikt upprätthålla en hög takt i produktionstillväxten i ekonomin".

FiU 1979/80:8

47 Vid tidpunkten för utredningens tillsättande befann sig den svenska ekonomin i ett relativt väl balanserat läge. Bytesbalansen var i stort sett i jämvikt och underskottet i statsbudgeten tog endast en ringa del av det samlade sparandet i anspråk. Under 50- och 60-talen hade investeringarna ökat inom såväl industrin som bostadssektorn och den offentliga sektorn och vi hade kunnat finansiera denna växande kapitalbildning genom ett ökat inhemskt sparande. Den grundläggande uppgiften för utredningen var således att undersöka förutsättningarna för en fortsatt sådan utveckling — en utveckling innebärande fortsatt ökande industriinvesteringar och ett fortsatt ökat bostadsbyggande - finansierade genom ett motsvarande, inhemskt sparande.

Redan under den tid som utredningen arbetade kom emellertid dessa förhållanden att på ett avgörande sätt förändras. För första gången under efterkrigstiden uppstod en betydande sparandebrist i den svenska ekonomin, vilket kom till uttryck genom de växande underskott i bytesbalansen som bl. a. oljeprisstegringarna medförde. Utredningens analyser kom därför att, allteftersom utvecklingen förändrades, även behandla den nya situation som uppstått och vilka alternativa vägar som fanns att öka det inhemska sparandet så att underskottet i förhållande till vår omvärld successivt skulle kunna nedbringas.

Efter det att utredningens arbete slutförts har emellertid ytterligare dramatiska förändringar inträffat i vår samhällsekonomi. Underskottet i den statliga budgeten har vuxit lavinartat och uppgår nu till ca 50 miljarder kr. Den totala offentliga sektorn inkl. AP-fonden, som under 1960-talet och en stor del av 1970-talet positivt bidrog till vårt samlade sparande, har nu ett samlat underskott på ca 15 miljarder kr.

Underskottet i bytesbalansen, som uttrycker den totala sparandebristen i den svenska ekonomin, kunde till följd av åtstramningspolitiken reduceras en del under 1978 men har på nytt ökat kraftigt under 1979. Utsikterna för de närmaste åren pekar på klara risker för ytterligare ökande underskott - om man inte lyckas skapa förutsättningar för en växande industriproduktion och positiv exportutveckling.

Samtidigt har emellertid industriinvesteringarna sjunkit kraftigt sedan 1976. Vi riskerar m. a. o. att få en industrisektor som är för liten i förhållande till de krav som ställs från bytesbalansen. Bostadsbyggandet är vidare alldeles för lågt i förhållande till den växande efterfrågan. De samlade investeringarna ligger alltså kvar på en i förhållande till kraven från såväl bytesbalansen som bostadsbyggandet alltför låg nivå.

Parallellt härmed har vinsterna inom näringslivet ökat mycket kraftigt vilket tillsammans med den låga investeringsnivån lett till en oroväckande snabb likviditetsökning och en betydande valutautströmning från de icke finansiella företagen under 1979. Företagen har således inte använt sina ökade vinster till att öka sin produktionskapacitet, vilket skulle vara nödvändigt av sysselsättnings- och bytesbalansskäl, utan har i stället använt

FiU 1979/80:8

dessa till olika finansiella placeringar.

I fråga om såväl den totala samhällsekonomin som läget på kredit- och kapitalmarknaderna företer den svenska ekonomin nu tecken på mycket klara balansbrister. Finansieringen av det stora budgetunderskottet ställer kredit- och kapitalmarknaderna inför mycket stora problem. Finansieringen av en upplåning av denna storlek måste — om den skall ske inom ramen för de krav som en balans i övrigt i samhällsekonomin ställer - leda till så kraftiga förändringar i de andra sektorernas kreditsituation att man har svårt att bortse från riskerna för allvarliga störningar i dessa sektorers verksamhet. Alternativt kommer en finansiering av statsupplåningen som inte i någon nämnvärd utsträckning tillåts påverka andra sektorers kreditbehov sannolikt att verka klart inflationsdrivande. Vi har redan nu kunnat se tecken på hur statsupplåningen kraftigt driver upp räntenivån. Det kan inte undvikas att denna kraftiga höjning kommer att få vittgående konsekvenser i den svenska ekonomin. Trots den omläggning som skedde under 70-talet av finansieringen av bostadsbyggandet - med ett betydande inslag av subventionering av kapitalkostnaderna - kommer denna högre räntenivå att på sikt få en klart hyresuppdrivande effekt.

Även när det gäller industriinvesteringarna får ränteutvecklingen en klart negativ verkan. Alltfler investeringsprojekt kommer inte längre att klara de räntabilitetskrav som indirekt ställs på dem genom den allt högre räntenivå som den statliga upplåningen driver fram. Den borgerliga politiken under perioden 1976-1979 har fört in ekonomin i en ond cirkel där växande budgetunderskott, stigande räntor och allt svagare investeringar utgör de styrande leden. För att man skall kunna bryta denna onda cirkel krävs en helt annan inriktning inte endast av politiken på kapitalmarknaden utan av den ekonomiska politiken i stort.

I propositionen behandlas nästan inte alls dessa djupgående förändringar i den svenska ekonomin som inträffat under senare år. De grundläggande frågorna om hur politiken på kapitalmarknadens område påverkas av bristen på balans i våra utrikes affärer och av det stora underskottet i statsbudgeten får inte annat än en marginell belysning i propositionen.

Den allmänna inriktning av politiken på kapitalmarknadens område som förordas i propositionen kan därför inte läggas till grund för riksdagens beslut. Den i propositionen förordade politiken baseras på en analys av ett redan passerat stadium i den ekonomiska utvecklingen. Den analysen är därför föga ägnad att utgöra basen för en politik som skall kunna lösa de problem som vi nu ser framför oss på 1980-talet. Riksdagen bör enligt utskottets mening hemställa om att en ny utredning tillsätts med uppgift att, utifrån en analys av de krav på kapitalmarknaden som bl. a. det mycket stora upplåningsbehovet från statens sida kommer att ställa, lägga fram förslag som kan medverka till att lösa balansproblemen i den svenska ekonomin. Denna utredning bör samordnas med arbetet i den långtidsutredning som avses lägga fram sitt resultat under år 1980. I avvaktan

FiU 1979/80:8

härpå bör de allmänna riktlinjer som förordas i propositionen i fråga om politiken på kapitalmarknadens områden avslås.

I motionen 1978/79: 2527 (m) framförs vidare några särskilda yrkanden. Ett av dessa innebär en begäran om förslag till regler för utgivande av sparobligationer med förmånlig skatteberäkning.

Utskottet konstaterar att motionärerna i betydande utsträckning bör ha blivit bönhörda genom utgivandet i dagarna av det nya sparobligationslånet SPAR 79. De nya sparobligationerna som vänder sig till småsparare löper med en fast ränta på 8 1/2 procent. Ovanpå den fasta räntan läggs en skattefri bonus om sammanlagt 48,5 procent för hela löptiden fram till den 1 maj 1986. Det innebär en årlig totalränta om 13 procent. Något initiativ från riksdagens sida erfordras enligt utskottets mening inte med anledning av motionsyrkandet i fråga.

SPAR-obligationerna har, särskilt på senare år, haft betydande framgång. SPAR 78 tecknades sålunda till ett belopp av 2 144 milj. kr. Enligt vad riksgäldskontoret redovisat står sparobligationer i stor utsträckning också kvar oinlösta efter lång tid. SPAR-obligationerna är personliga. Det kan i sammanhanget förtjäna påpekas att befrielse från skatt för kapitalavkastning av detta slag självfallet har sina begränsningar och i huvudsak måste vara individuellt anknuten. Det kan t. ex. noteras att det i fråga om premieobligationer vuxit fram en finansieringsmarknad som utnyttjar det förhållandet att räntan på lån för köp av premieobligationer i likhet med andra låneräntor är avdragsgill vid beskattning medan avkastningen i form av premier på obligationerna inte är skattepliktig sedan vinstskatten dragits av.

1 motionen 2527 tas frågan om skatter och sparande upp till behandling. Motionärerna anser det nödvändigt med en utredning om hur skattesystemet påverkar sparandet och hushållens prioritering mellan olika sparformer.

Enligt utskottets mening är detta en av flera frågor som kan tas upp av den nya utredning om kapitalmarknaden som utskottet förordat. Med hänvisning till detta avstyrks bifall till motionen 2527 yrkandet 5.

I motionen 2527 hemställs vidare att riksdagen skall godkänna de i motionen förordade riktlinjerna för politiken på kapitalmarknadens område. Häri innefattas en rad av de synpunkter och ställningstaganden i motionen som tagits upp till behandling i de föregående delavsnitten och vidare återfinns en begäran om tillkännagivande till regeringen om successiva lättnader i fråga om kapitalmarknadsregleringarna. Enligt motionärerna bör därvid komma till uttryck att det är ett mål för kreditpolitiken att successivt reducera behovet av regleringar för att därigenom steg för steg öka marknadens funktionsduglighet. Det bör ske genom att i mycket hög grad anpassa räntenivån till vad jämvikten på kreditmarknaden kräver. Det bör vidare ske genom att man söker begränsa skattesystemets snedvridande effekter. Det bör ske genom en fortsatt internationalisering av

4 Riksdagen 1979180. 5 sami. Nr 8

FiU 1979/80:8

kredit- och kapitalmarknaderna. Det bör också ske genom att man lättar på emissionskontrollen, anför motionärerna.

Enligt utskottets mening bygger motionen på en helt verklighetsfrämmande grundsyn. Huvudproblemet för kredit- och kapitalmarknaderna i dag utgörs inte av de regleringar som statsmakterna har funnit nödvändiga att införa, utan av de allvarliga balansproblem som har skapats under de senaste åren genom de borgerliga regeringarnas ekonomiska politik. Att i detta läge avskaffa de rådande regleringarna skulle ytterligare kunna förvärra de redan svåra problemen på kredit- och bytesmarknaderna. Mot denna bakgrund avstyrks de i motionen 2527 förordade riktlinjerna för politiken på kapitalmarknadens område.

dels utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:

18. beträffande riktlinjerna att riksdagen med bifall till motionen 1979/80: 24 yrkandet I avslår motionen 1978/79: 2527 yrkandet 9 och förslaget i propositionen 1978/79: 165 om riktlinjer i fråga om politiken på kapitalmarknadens område samt hos regeringen hemställer om tillkallande av en ny utredning med uppgift att i enlighet med vad utskottet anfört analysera kapitalmarknadens struktur med hänsyn till den nya situation som nu uppstått.

SÄRSKILT YTTRANDE

beträffande finansieringen vid förvärv av äldre småhus i samband med ombyggnad m.tn. av Torsten Gustafsson, Rolf Rämgård och Christina Rogestam (alla c) som anför:

Vi delar utskottets uppfattning att det är det realt planerade byggandet som skall prioriteras på kreditmarknaden. Frågan om hur man skall underlätta möjligheterna till förvärv av äldre småhus får prövas i anslutning till det arbete som pågår i bostadsrättsutredningen. I det sammanhanget får också prövas möjligheterna till behovsprövade prioriterade lån för förvärvskostnaden i samband med ombyggnad, modernisering och energisparande renovering, frågor som tagits upp i motionerna 1978/79:790 och 1978/79: 2099.

Däremot har finansutskottet i huvudsak gått förbi den i motionen 2099 också berörda frågan om amorteringsvillkoren för bottenlån vid nybyggnad. I de fall, utanför detaljplanelagda områden, där kreditinstituten inte ger lån upp till det statliga bostadslånets undre gräns erbjuds i stället fördjupning av statslånet, dvs. en utökning av detta. För denna fördjupade lånedel bestämmer länsbostadsnämnden amorteringstiden med ledning av

FiU 1979/80:8

den allmänna lånemarknadens villkor för lån med motsvarande förmånsrätt. Motionärens syfte har i denna del varit att slå fast att denna amorteringstid, även utanför detaljplaneområden, bör fastställas till samma längd som vid lån till nybyggnad inom detaljplaneområden. I annat fall blir boendekostnaden högre. Enligt vår mening bör denna orättvisa för människor som bor på landsbygden undanröjas.

FiU 1979/80:8 52

Näringsutskottets yttrande 1979/80:1 y

över propositionen 1978/79:165 om den svenska kapitalmarknaden jämte motioner

Till finansutskottet

Finansutskottet har berett näringsutskottet tillfälle att avge yttrande över propositionen 1978/79: 165 om den svenska kapitalmarknaden i vad avser avsnittet Företagens finansiering (s. 62-81) jämte motioner.

Regeringens förslag i anslutning till det angivna avsnittet är (mom. 1. s. 182) att riksdagen skall godkänna de riktlinjer som där förordas i fråga om politiken på kapitalmarknadens område.

Till detta avsnitt i propositionen hänför sig delvis två motioner, nämligen — i vad avser företagens finansiering -

1978/79:2527 av Gösta Bohman m.fl. (m) såvitt gäller yrkandet (9) att riksdagen godkänner de i motionen förordade riktlinjerna för politiken på kapitalmarknadens område,

1979/80:24 av Kjell-Olof Feldt m.fl. (s) såvitt gäller yrkandet (1) att riksdagen med avslag på propositionens förslag till riktlinjer i fråga om politiken på kapitalmarknadens område hemställer att regeringen tillkallar en ny utredning med uppgift att i enlighet med vad som i motionen anförts analysera kapitalmarknadens struktur med hänsyn till den nya situation som nu uppstått.

Den del av innehållet i det ifrågavarande avsnittet i propositionen som kan betecknas som riktlinjer för politiken på kapitalmarknadens område kan - utan ställningstagande från utskottets sida - sammanfattas på följande sätt.

Industrin måste förbättra sin produktivitet genom offensiva investeringar och bygga ut sin produktionskapacitet. För att företagen skall vara beredda att genomföra de nödvändiga investeringarna måste investeringarnas avkastning stå i ett rimligt förhållande till den risk som investeringarna medför och kostnaderna för lånekapital. Detta innebär att räntabiliteten inom industrin måste förbättras. Samtidigt är det emellertid av stabiliserings- och fördelningspolitiska skäl viktigt att undvika alltför höga vinstnivåer. En av förutsättningarna för att en rimlig investeringstakt skall uppnås är att räntabiliteten på totalt kapital är högre än låneräntan (s. 69).

Den starkt sjunkande soliditeten i svensk industri bidrar till att öka fluktuationerna i nettovinsterna. Det är önskvärt att företagens soliditet successivt ökar. Detta kan inte ske enbart med hjälp av företagens egna vinstmedel utan förutsätter att företagen får ett ökat tillskott av riskvilligt kapital utifrån (s. 70).

FiU 1979/80:8

53 En viss återhållsamhet med kreditgarantier och mjuka lån från olika statliga institutioner bör iakttas. En frikostig garanti- och långivning kan nämligen bidra till att man i många företag får en överexpansion och uttunning av det egna kapitalet som vid en konjunkturnedgång kan resultera i omfattande företagskriser. Ökat risktagande vid utlåning bör inte främst ses som ett medel att möjliggöra investeringar i foretag med alltför svag soliditet. De statliga stödinsatserna bör i framtiden främst avse att minska sådana risker, bl. a. teknologiska, som är svåra för företag att kontrollera, medan företagen i större utsträckning än hittills bör hänvisas till att själva bära den finansiella risk som är förknippad med allt företagande (s. 71).

Utbudet av riskvilligt kapital kan öka genom att man minskar risken eller på olika sätt förbättrar villkoren vid placering i aktier. Ur hushållens synvinkel kan en institutionalisering av ägandet i form av aktiefonder och investmentbolag ha intresse genom att den ger möjlighet till riskspridning och till professionell förvaltning av sparkapitalet. När det gäller vissa institutionella placerare skulle det kunna bli fråga om att liberalisera bestämmelser i placeringsreglementen etc. som utgör restriktioner för dessa placerares utbud av riskvilligt kapital.

En central fråga är hur man kan få till stånd en ökad lönsamhet som skulle medföra att företagens lönsamhet, deras möjlighet att dra till sig nytt kapital och deras möjligheter att göra offensiva investeringar ökas. En kraftigt höjd lönsamhet kan inte accepteras om följden blir en ensidig förmögenhetsökning för företagens nuvarande ägare med därtill hörande stark ägarkoncentration. Rätt utformade löntagar- eller medborgarfonder kan vara en väg att minska konflikten mellan lönsamhets- och utjämningskraven (s. 72).

Institutionernas ökade andel av aktiestocken innebär att dessa måste ta på sig ett ökat ägaransvar. Det är emellertid angeläget att aktieägandet inte koncentreras till ett litet antal stora institutioner. I stället bör man sträva efter att få en mångfald institutioner av olika slag (s. 73).

Om utbudet av riskvilligt kapital skall öka är det nödvändigt att avkastningen vid aktieplaceringar stiger. Det är angeläget att detta sker utan att företagens kapitalkostnader därför höjs. Viktigt är emellertid att de förändringar som vidtas står i samklang med en rimlig fördelningspolitik. I detta sammanhang aktualiseras vissa skattefrågor (s. 73 f.).

Vilken mekanism bör styra kreditfördelningen? I anslutning till kapitalmarknadsutredningen blir svaret att även en inte helt perfekt fungerande kreditmarknad bör ha möjlighet att fördela krediterna på ett bättre sätt än vad som blir följden av ett system med rörelsegenererade krediter (dvs. sådana som skulder till koncernföretag, pensions-, skatte- och löneskulder och interimistiska skulder). En minskning av de rörelsegenererade krediterna ökar emellertid företagens finansiella risk. En avvägning måste därför ske mellan de effekter som uppstår när det gäller effektivitet i kreditfördelningen resp. företagens finansiella risksituation (s. 78).

FiU 1979/80:8

54 Om mellanhandsinstituten skall kunna fortsätta sin verksamhet i samma omfattning som tidigare måste de i ökad utsträckning refinansiera sig på marknaden utanför allmänna pensionsfonden (s. 79).

Angeläget är att kreditvillkoren såväl på obligationsmarknaden som i kreditinstituten anpassas till den individuella låntagarens speciella behov. Även från långivarnas synpunkt torde en utveckling mot mer varierade lånevillkor på kapitalmarknaden vara av intresse. Den närmare utformningen av villkoren bör ske efter hand i samråd mellan marknadspartema och riksbanken (s. 79 f.).

Några pågående utredningar berörs i detta avsnitt. I fråga om löntagareller medborgarfonder erinras om utredningen (Fi 1975: 03) om löntagarna och kapitaltillväxten. Beträffande de kooperativa företagens försöijning med riskvilligt kapital hänvisas till att utredningen (I 1977: 28) om kooperationen och dess roll i samhället nyligen enligt tilläggsdirektiv har fått till uppgift att belysa skatteregler som är väsentliga i sammanhanget.

Frågor om åtgärder som ger institutionella placerare större möjlighet till placering i aktier återkommer i propositionen vid behandlingen av de olika institutionella sektorerna. Dessa delar av propositionen har hänvisats till näringsutskottet, som kommer att behandla dem i ett särskilt betänkande. De nu avsedda frågorna förbigås därför här. I sammanhanget aktualiseras frågan om de mindre och medelstora företagens försörjning med riskvilligt kapital. Denna fråga, som i propositionen (s. 75) betecknas som utomordentligt viktig, kommer näringsutskottet också att — i anslutning till ett par motionsyrkanden — beröra i sitt kommande betänkande.

I motionen 1978/79: 2527, den ena av de båda motioner som berör detta avsnitt i propositionen, yrkas att riksdagen skall godkänna de riktlinjer för politiken på kapitalmarknadens område som förordas i motionen. Såvitt utskottet kan finna är det två uttalanden i motionen (s. 3) som kan anses gå ut på avvikelser från de riktlinjer i fråga om företagens finansiering som föreslås i propositionen. I dessa kritiseras regeringens resonemang om dels löntagarfonder, dels en ev. femte delfond inom allmänna pensionsfonden. I båda fallen rör det sig alltså om frågor som befinner sig på utredningsstadiet och inte nu skall bli föremål för några egentliga ställningstaganden från riksdagens sida. Diskussioner på dessa punkter kommer att fortsätta i andra sammanhang. Mot denna bakgrund finner näringsutskottet det inte motiverat att särskilt kommentera motionen 1978/79: 2527 i här avsedd del.

Det yrkande i den andra motionen, 1979/80: 24, som nu är aktuellt hänför sig likaså till hela den framställning i propositionen som gäller riktlinjer i fråga om politiken på kapitalmarknadens område. Motionärerna anför att dramatiska förändringar har inträffat i den svenska samhällsekonomin sedan kapitalmarknadsutredningen slutförde sitt arbete. De pekar på det växande underskottet i statsbudgeten och vidare bl. a. på industriinvesteringarnas nedgång sedan år 1976 och den ökning av vinsterna inom nä -

FiU 1979/80:8

ringslivet som har skett parallellt härmed. Dessa djupgående förändringar i den svenska ekonomin behandlas nästan inte alls i propositionen, säger motionärerna. Deras slutsats är att de riktlinjer som förordas i propositionen inte kan läggas till grund för en politik som syftar till att återföra den svenska ekonomin till intern och extern balans. Motionärerna vill att riksdagen skall avslå regeringens förslag till riktlinjer och begära att en ny utredning får i uppdrag att studera de krav som statens stora upplåningsbehov kommer att ställa på kapitalmarknaden.

Näringsutskottet kan i allt väsentligt ansluta sig till de riktlinjer som regeringen anvisar i avsnittet ”Företagens finansiering”. Utskottet vill starkt betona vikten av att industriföretagen kan uppnå förbättrad lönsamhet och en tillräcklig avkastning på det riskbärande kapitalet, så att det skapas förutsättningar för en ökning av investeringarna. Likaså behövs en ökad soliditet i företagen, så att de får förbättrad kreditvärdighet och en buffert mot påfrestningar vid kommande konjunkturförsämringar. Näringsutskottet har från sin utgångspunkt inte anledning att diskutera tänkbara ändringar i skattelagstiftningen eller medel för att främja sparandet. Utskottet vill emellertid allmänt framhäva betydelsen av åtgärder för att behovet av riskkapital skall kunna tillgodoses, bl. a. genom ett breddat aktieägande. Utskottet har ingen erinran mot vad som i propositionen sägs om viss återhållsamhet i fråga om statliga åtgärder för att minska företagens risker. Givetvis måste man dock i sådana sammanhang ta stor hänsyn till de sysselsättningspolitiska konsekvenserna av olika alternativ. Den pågående utredningen (I 1977: 28) om kooperationen och dess roll i samhället bör när det gäller kapitalfrågor beakta de kooperativa företagens behov inte bara av erforderligt riskkapital utan också av ökat rörelsekapital. Till andra frågor om företagens — särskilt de mindre och medelstora företagens - kapitalförsörjning återkommer utskottet i sitt eget betänkande med anledning av propositionen.

Av det sagda framgår att utskottet inte ansluter sig till yrkandet i motionen 1979/80: 24 att riksdagen skall avvisa regeringens förslag till riktlinjer. Utskottet finnér det anmärkningsvärt att motionärerna inte har ansett sig kunna ta ställning i sak till detta förslag utan blott har förordat en ny utredning. De centrala problem rörande räntabilitet, soliditet etc. inom i första hand industrin som tas upp i propositionen måste statsmakterna rimligen göra något åt långt tidigare än en kompletterande kapitalmarknadsutredning kan ha genomförts och dess förslag prövats.

Stockholm den 6 november 1979

På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG

FiU 1979/80:8

56 Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Johan Olsson (c). Erik Hovhammar (m), Hugo Bengtsson (s), Sven Andersson (fp), Nils Erik Wååg (s), Margaretha af Ugglas (m), Birgitta Hambraeus (c), Tage Adolfsson (m), Thage Peterson (s), Lennart Pettersson (s), Carl Tham (fp), Rune Jonsson (s), Ingegärd Oskarsson (c) och Birgitta Johansson (s).

Avvikande mening

Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson, Nils Erik Wååg, Thage Peterson, Lennart Pettersson, Rune Jonsson och Birgitta Johansson (alla s) anser att den del av yttrandet som börjar med ”Näringsutskottet kan” och slutar med ”förslag prövats” bort ha följande lydelse:

Näringsutskottet instämmer i de nyss återgivna synpunkterna i motionen 1979/80: 24. Frågan om åtgärder på kapitalmarknadens område måste bedömas mot bakgrund av den drastiska försämring som kännetecknar den samhällsekonomiska utvecklingen i vårt land under de senaste åren. Propositionen. som i allt väsentligt är baserad på kapitalmarknadsutredningens betänkande, utgör inte ett godtagbart beslutsunderlag. Tänkbara generella åtgärder avseende företagens finansiering måste ställas i relation till förhållandena på kapitalmarknaden i stort, sådana dessa förhållanden gestaltar sig i det aktuella läget. Utskottet finner det anmärkningsvärt att regeringen inte har presterat det underlag som krävs för detta. Riksdagen bör, såsom påyrkas i motionen, avslå regeringens förslag till riktlinjer i den del som behandlas här och begära en kompletterande kapitalmarknadsutredning som skyndsamt kan skapa förutsättningar för den totalbedömning som är erforderlig.

FiU 1979/80:8

57 Bilaga 2

Civilutskottets yttrande 1979/80:ly

med anledning av propositionen 1978/79:165 om den svenska kapitalmarknaden såvitt avser bostadsbyggandets finansiering, m. m., jämte motioner

Till finansutskottet

1 Finansutskottets begäran om yttrande

Finansutskottet har den 19 april 1979 berett civilutskottet tillfälle att avge yttrande över dels propositionen 1978/79: 165 (ekonomidepartementet) om den svenska kapitalmarknaden i vad avser avsnittet Bostadssektorns finansiering, dels de motioner som kunde komma att väckas rörande ifrågavarande avsnitt.

Under hand har angetts att till angivet avsnitt i propositionen knyter an de till finansutskottet hänvisade motionerna

1978/79:2527 av Gösta Bohman m.fl. (m) vari, såvitt nu är i fråga, hemställs att riksdagen beslutar

3. att avslå vad i propositionen föreslagits om borttagande av nu gällande regler att 10 % av bostadsfmansieringsinstitutens upplåning får avse icke prioriterad upplåning och ersättandet av detta system med två obligationsserier,

4. att hos regeringen hemställa om tillsättandet av en utredning med uppgift att utarbeta förslag till åtgärder ägnade att underlätta finansieringen vid köp av äldre villafastigheter,

1978/79:2528 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari, såvitt nu är i fråga, föreslås att riksdagen beslutar

4. att hos regeringen hemställa om förslag till bostadsbank i enlighet med motionen,

1979/80:24 av Kjell-Olof Feldt m.fl. (s) vari, såvitt nu är i fråga, hemställs att riksdagen beslutar att

2. ge regeringen till känna vad som anförts i motionen om behovet av statlig totalfinansiering samt om finansieringen av bostäder som byggs utan statliga lån.

2 Vissa till civilutskottet hänvisade förslag, m. m.

I propositionen !978/79;209 om ändring i bostadsbeskattningen, m. m., föreslås riksdagen bl. a. godkänna vad i regeringsprotokollet förordats i fråga om bostadslån till pantvärdelokaler.

5 Riksdagen 1979/80. 5 sami. Nr 8

FiU 1979/80:8

58 Med anledning av propositionen 1978/79: 209 har väckts bl. a. motionerna 1978/79:2697

av Lars Werner m.fl. (vpk) vari, såvitt nu är i fråga, föreslås att riksdagen avslår propositionen 1978/79: 209,

1979/80:36 av Erik Wärnberg m. fl. (s) vari, såvitt nu är i fråga, hemställs att riksdagen

I. avslår propositionen 1978/79:209.

De två sistnämnda motionsförslagen innefattar sålunda yrkanden om avslag på propositionen även i vad den rör bostadslån till pantvärdelokaler.

Vidare har till civilutskottet hänvisats de under allmänna motionstiden år 1979 väckta motionerna

1978/79:396 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari, såvitt nu är i fråga, föreslås 10. (delvis) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att förslag snarast bör läggas fram till statlig totalfinansiering av bostadsbyggandet och dess följdinvesteringar genom enhetslån från en statlig

bostads- och samhällsbyggnadsbank

(motionsyrkandet i övrigt behandlat i betänkandet CU 1978/79: 26), 1978/79:488 av Maj-Lis Landberg (s) och Per Olof Håkansson (s) vari, såvitt nu är i fråga, hemställs

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts beträffande finansieringsformerna för bostadsbyggandet m. m. i enlighet med vad som anges i motionen,

1978/79:788 av Olof Palme m.fl. (s) vari, såvitt nu är i fråga, hemställs

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

a. att lån för enskilt finansierat byggande inte skall prioriteras på lånemarknaden,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statlig totalfinansiering av bostäder och bostadskomplement,

1978/79:790 av Per Olof Strindberg m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller att sådana åtgärder vidtas att kreditinstitutens möjligheter att bevilja lån i äldre småhus vidgas när förvärv av sådan fastighet kombineras med omfattande energibesparande renovering, 1978/79:1570 av Gösta Bohman m. fl. (m) vari, med hänvisning till motiveringen i motionen 1978/79: 1108 avsnittet ”Socialpolitik”, hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag, syftande till att samma möjligheter till statliga bostadslån införs för ålderdomshem som för bostadshotell, servicehus och liknande boendeformer, avsedda för pensionärer och handikappade,

1978/79:2081 av Pär Granstedt (c) och Ivar Nordberg (s) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär en sådan ändring av bostadsfinansieringsförordningen att sjukplatser, integrerade i äldrevårdsanläggningar för

FiU 1979/80:8

vilka bostadslån utgår, jämställs med övriga komplementlokaler när det gäller möjligheten till bostadslån,

1978179:2099 (i tidigare inte behandlad del) av Per Stjernström (c) vari hemställs att riksdagen begär hos regeringen att bostadslånereglerna förändras i enlighet med vad som anförts i motionen om prioritering av vissa krediter.

Svenska bankföreningen har i skrivelse den 22 oktober 1979 till civilutskottet fört fram synpunkter på förslagen i kapitalmarknadspropositionen såvitt avser bostadsfinansieringen. Civilutskottet har även tagit del av synpunkter som framförts till finansutskottet i skrivelser den 29 oktober 1979 från Sveriges villaägareförbund och den 1 november 1979 från Konungariket Sveriges stadshypotekskassa.

3 Överlämnande av förslag till finansutskottets fortsatta beredning

Civilutskottet har, efter samråd under hand med företrädare för finansutskottet, beslutat överlämna de under 2 ovan angivna förslagen till finansutskottet för fortsatt beredning. Förslagen faller i och för sig inom civilutskottets ansvarsområde. Den nära anknytningen till förslagen i propositionen 1978/79: 165 har dock ansetts motivera en sammanhållen behandling. Utskottet yttrar sig nedan även över de sålunda överlämnade förslagen.

4 Utskottets yttrande

4.1 Den reala och finansiella utvecklingen

I kapitalmarknadspropositionen (s. 84) anför föredragande statsrådet att han delar kapitalmarknadsutredningens och långtidsutredningens slutsatser att bostadssektorns finansieringsanspråk under de närmaste åren kommer att få ökad betydelse. Det förutses en mindre ökning av bostadssektorns lånebehov - en ökning som emellertid inte antas ha en sådan omfattning att den skall behöva förorsaka några betydande svårigheter på kreditmarknaden.

När det gäller nybyggnad har långtidsutredningen räknat med i genomsnitt 63 000 nya bostäder per år under perioden 1978- 1983. I årets budgetproposition (prop. 1978/79: 100 bilaga 16) beräknar bostadsministern (s. 125) igångsättningen under år 1979 till sammanlagt drygt 60000 lägenheter. Riktmärket anges dock (s. 117) vara att under de närmaste åren öka årsproduktionen till en nivå av ca 65 000 lägenheter. Riksdagen (CU 1978/ 79: 26 s. 43 —44) gav som sin mening regeringen till känna att denna i sina samlade åtgärder på skilda sektorer skall utgå från att bostadsbyggandet bör öka snabbare. Målet angavs vara att inte endast nå en årlig igångsättning om 65000 lägenheter - otillfredsställda grundbehov och önskvärd standardstegring bör leda till att målet sätts högre. För 1979 har ingen

FiU 1979/80:8

nybyggnadsram fastställts. Riksdagen har bemyndigat regeringen att anpassa det statligt belånade bostadsbyggandets omfattning ”med hänsyn till uppkommande behov”.

De av bostadsministern i budgetpropositionen redovisade beräkningarna av behovet av byggnadskrediter under år 1979 utgick från att bostadslån för ombyggnad kan lämnas för 25000 lägenheter. Härtill kommer om- och tillbyggnad utan statligt stöd. Utskottet noterade (CU 1978/79: 26 s. 45) att det inom utskottet inte fanns några delade meningar om att ombyggnadstakten bör höjas ytterligare.

Civilutskottet konstaterar med hänvisning till det anförda att bostadsbyggandet ansetts böra öka till en volym som är högre än de i kapitalmark - nadspropositionen godtagna utgångspunkterna. En fortsatt om än något dämpad standardutveckling liksom den snabba utvecklingen av entreprenadpriserna förstärker de planeringsmässiga kraven på låneutrymme. Utskottet noterar i detta sammanhang att byggnadsprisindex — rensad - för kvalitetsändringar för flerbostadshus under år 1978 stigit kraftigt och snabbare än konsumentpriserna. Priserna per kvm våningsyta i dessa hus, sålunda inklusive kvalitetsökning, har stigit med närmare 20 % från 1977 till 1978. Även om kapacitetsbrister kan hålla tillbaka en sådan utveckling har utskottet inte övertygats om riktigheten i redovisade utgångspunkter för bedömningen av att lånebehovet inte kommer att förorsaka några betydande svårigheter på kreditmarknaden. Civilutskottet har förutsatt att bedömningens riktighet prövas ytterligare vid finansutskottets beredning av ärendet.

4.2 Totalfinansiering

Regeringen föreslår att riksdagen godkänner att det nuvarande finansieringssystemet på bostadsmarknaden bibehålls och efter hand jämkas i den mån det blir nödvändigt. Därmed tas ställning mot en övergång till statlig totalfinansiering. Häremot ställs förslag i de under allmänna motionstiden väckta och till civilutskottet hänvisade motionerna 1978/79: 3% (vpk) yrkandet 10 i motsvarande del, 2528 (vpk) yrkandet 4 och 788 (s) yrkandet 21 likaledes i motsvarande del. De förstnämnda förslagen (vpk) innebär att riksdagen bör begära förslag snarast till en statlig totalfinansiering genom en bostadsbank. Det sistnämnda förslaget (s) innebär att riksdagen skall ge regeringen till känna vissa principuttalanden om statlig totalfinansiering - vari dock lämnas öppet frågorna om de institutionella formerna. Mot propositionsförslaget ställs vidare den till finansutskottet hänvisade motionen 1979/80: 24 (s) i vars yrkande 2 ingår ett krav att riksdagen gör ett uttalande i fråga om behovet av statlig totalfinansiering. I motiveringen hänvisas till den ovan nämnda motionen 1978/79:788.

1 propositionen (s. 89- 90) redovisas endast kortfattat de överväganden som lett föredragande statsrådet till slutsatsen att det nuvarande systemet för bostadsfinansieringen bör bibehållas.

FiU 1979/80:8

61 En utgångspunkt är att den långfristiga finansieringen inte på länge vållat problem, att byggnadskreditgivningen efter svårigheter år 1977 åter fungerar relativt väl och att det finns anledning räkna med en ytterligare förbättring under kommande år. Ett sålunda väl fungerande befintligt finansieringssystem skulle innebära att det tyngsta argumentet för en statlig totalfinansiering bortfallit.

En andra utgångspunkt är att de administrativa vinsterna med en statlig totalfinansiering inte anses vara så stora att de - vägda mot kostnaderna för att införa en sådan — motiverar en övergång.

Enighet torde råda om att bostadsfinansieringssystemet bör fungera så att ett i reala termer planerat bostadsbyggande skall kunna genomföras utan störningar som beror pä brister i detta system. Detta innebär i första hand att ett godtaget bostadsprojekt inte skall försenas på grund av att byggnadskredit inte kan ställas till förfogande. Även om det nuvarande systemet fungerar relativt väl i en situation med låga anspråk och tillräckliga finansieringsmöjligheter i bankerna har utskottet inte övertygats om att förhållandet blir likartat eller bättre under andra förutsättningar med större påfrestningar på systemet. I detta sammanhang har bortsetts från de svårigheter som oavsett system är förenade med överkostnaderna. Tanken på en integrerad finansiering kan därför enligt utskottets mening nu inte avvisas på här angivna skäl.

Det andra i propositionen redovisade motivet för att bibehålla det nuvarande finansieringssystemet är, som nämnts, att de administrativa vinsterna vid övergång till totalfinansiering skulle vara för små för att väga upp olägenheterna. 1 denna del hänvisas i propositionen endast till kapitalmarknadsutredningens överväganden. Enligt civilutskottets mening är utredningens analys av de administrativa huvudformerna för integrerad och fullständig finansiering inte fullföljd så långt att denna slutsats kan godtas. Tanken på en totalfinansiering kan därför inte heller avvisas på angivna skäl.

Utskottet kan sålunda inte förorda ett riksdagens direkta beslut som innebär att det nuvarande finansieringssystemet på bostadsmarknaden skall bibehållas. Fördelarna med en integrerad och samordnad finansiering är enligt civilutskottets mening belagda.

Civilutskottet förordar i stället att finansutskottet hos regeringen begär en ytterligare konkretisering av de administrativa och organisatoriska övervägandena i syfte att nå fram till en alternativ lösning med totalfinansiering av bostadsbyggandet. Något uttalande som binder de institutionella formerna från riksdagens sida är inte nu påkallat.

4.3 Förändringar inom nuvarande finansieringssystem

4.3.1 Enskilt finansierade bostäder

Propositionens utgångspunkter när det gäller det realt planerade byggandets ställning innebär enligt regeringsprotokollet (s. 92 n) att såväl statligt

FiU 1979/80:8

som privat finansierad nyproduktion av bostäder skall säkerställas genom prioriterad upplåning. I fråga om ombyggnad görs i denna del inga uttalanden. Detta uttalande möter invändning genom motionen 1978/79: 788 (s) yrkandet 20 a med dess förslag att det enskilt finansierade bostadsbyggandet inte skall finansieras med prioriterade lån.

Uttalandet i propositionen motiveras med att den enskilt finansierade bostadsproduktionen används i den ekonomiska politiken för att påverka arbetskraftsefterfrågan och därmed sysselsättningen. Motionsförslaget hänvisar å sin sida dels till att det enskilt finansierade byggandet faller utanför den bostadspolitiska prövningen, dels till behovet av att i första hand säkra krediter för det socialt nödvändiga bostadsbyggandet.

Enligt civilutskottets mening är också det enskilt finansierade bostadsbyggandet, främst av småhus, viktigt även från bostadspolitisk synpunkt. Detta byggande avlöser utan subventionskrav anspråk på eljest subventionskrävande statslån. Det kan tillgodose de boendes önskemål och bidra till en önskvärd utveckling. Det motverkar inte de allmänt omfattade bostadspolitiska ambitionerna. Avsikten är (prop. s. 92 n-93 ö) att det maximala beloppet för bottenlån inte skall höjas snabbare än lånetaket för statliga bostadslån. Civilutskottet föreslår att finansutskottet tillstyrker regeringsförslaget i denna del och därmed avstyrker motionen 1978/79: 788 (s) yrkandet 20 a.

4.3.2 Bostadskomplement och följdinvesteringar

I motionen 1978/79: 396 (vpk) yrkandet 10 (delvis) föreslås att riksdagen begär förslag om en statlig - och därmed prioriterad - totalfinansiering av även bostadsbyggandets följdinvesteringar. Yrkandet har inte fått någon specifik motivering i motionen. Vidare föreslås i motionen 1978/79: 788 (s) yrkandet 21 (delvis) en statligt garanterad finansiering - sålunda en prioritering - även av byggandet av bostadskomplement.

Kraven som sådana på en god total bostadsmiljö för boende i skilda typer av bostadsområden har inte mött invändning från något håll. När det gäller frågan om att på bostadskreditmarknaden prioritera följdinvesteringar måste emellertid ytterligare krav ställas på en konkretisering av anspråken. Det finns nu inte förutsättningar för att i en samlad lånemarknad prioritera samtliga följdinvesteringar. Motionen 1978/79:396 (vpk) yrkandet 10 bör därför avstyrkas såvitt nu är i fråga.

När det gäller bostadskomplement får konkretiserade anspråk behandlas inom lånesystemets ram. Sådana frågor berörs nedan. Det anförda leder civilutskottet till att föreslå finansutskottet att avstyrka även motionen 1978/79: 788 (s) yrkandet 21 i här behandlad del.

En specifik aspekt på finansieringen av vissa bostadskomplement vid ombyggnad av bostäder tas upp i motionen 1978/79: 488 (s) yrkandet 3. Där föreslås ett uttalande av innebörd att en ökande förnyelse av den befintliga bostadsbebyggelsen ställer nya krav på en statlig finansiering, krav som bör tillgodoses.

FiU 1979/80:8

63 Den sedermera tillkallade utredningen om stadsförnyelse (Bo 1979: 04, direktiv 1979: 127) har till huvuduppgift att se över de regler som påverkar verksamheten med förnyelse av bebyggelsemiljön — såväl de regler som i tekniskt och ekonomiskt hänseende styr förnyelsen som de regler som avser beslutsprocessen och olika parters medverkan i denna. Bland aktuella uppgifter ingår också de finansieringsvillkor som gäller. I direktiven anförs bl. a. att det är viktigt att uppmärksamma att ombyggnad och sanering i många fall kan och bör leda till att en byggnad utnyttjas både för bostäder och andra ändamål.

Motionsförslagets syfte torde täckas av och får prövas i det angivna utredningsarbetet. Det får därmed anses vara så långt som möjligt tillgodosett. Finansutskottet bör därför avstyrka motionen 1978/79: 488 (s) yrkandet 3.

4.3.3 Lokaler som nu endast räknas in i pantvärdet

Regeringen har i propositionen 1978/79:209 om ändring i bostadsbeskattningen, mm., bl. a. föreslagit riksdagen att godkänna vad i regeringsprotokollet förordats i fråga om bostadslån till pantvärdelokaler. Där anförs (s. 32) att i låneunderlaget vid såväl ny- som ombyggnad skall få ingå även de lokaler som nu endast kan räknas in i pantvärdet liksom inte belåningsbara lokaler om dessa är av ringa omfattning eller eljest särskilda skäl föreligger. Förslagen i motionerna 1978/79: 2697 (vpk) och 1979/80: 36 (s) om avslag på propositionen omfattar även det här upptagna yrkandet.

En allmän förutsättning för att lokaler skall få räknas in i låneunderlaget har varit att de har till ändamål att förse de boende inom ett bostadsområde med varor och tjänster - ett klart behov har krävts. Enbart i pantvärdet räknas f. n. in lokaler som är till påtaglig nytta för i huvudsak de boende inom området och som fyller ett normalt servicebehov. Icke belåningsbara är lokaler som betjänar ett betydligt större område. Som exempel kan anges teatrar, biografer, hotell, större simhallar, kontor och industrier, sjukvårdsinrättningar för sluten och halvöppen vård och större kommersiella lokaler.

Civilutskottet har ingen erinran mot det ovan nämnda förslaget i propositionen 1978/79:209. Det bör med avstyrkan av motionsförslagen i motsvarande del tillstyrkas av finansutskottet. Vad som anförts i regeringsprotokollet om belåning i vissa undantagsfall av eljest inte belåningsbara lokaler innebär ingen ändring av vad som redan gäller.

4.3.4 Vårdinstitutionen för äldre m. fl.

I årets budgetproposition (prop. 1978/79: 100 bilaga 16 s. 134- 135) konstateras att det finns en väl etablerad ansvarsfördelning mellan staten, landstingskommunerna och kommunerna inom äldreomsorgerna och att denna ansvarsfördelning inte har ifrågasatts. Bostadsministern anser att det inte finns några skäl att förändra den. Hon anför i anslutning därtill att det

FiU 1979/80:8

inte heller finns anledning att överväga att mera generellt vidga bostadslånesystemets tillämpningsområde till att omfatta delar av långtidsvården - något som även kreditpolitiska överväganden anses tala emot.

I motionen 1978/79:2081 (c, s) föreslås att riksdagen begär en sådan ändring av bostadsfinansieringsförordningen ”att sjukplatser, integrerade i äldrevårdsanläggningar för vilka bostadslån utgår, jämställs med övriga komplementlokaler när det gäller möjligheten till bostadslån”. I motionstexten hänvisas till kreditsvårigheter när långvårdsavdelningar skall integreras i bostadsprojekt. Syftet torde inte vara att påkalla sådana lån som kan förenas med räntebidrag.

Inte heller civilutskottet anser det finnas skäl att principiellt överföra finansieringen av sjukvårdslokaler som långvårdsavdelningar eller sjukhem till bostadssektorn. Möjlighet finns redan nu att med bostadslån finansiera sjukrum eller läkarmottagning för den som bor t. ex. i ett servicehus.

Om det emellertid gäller att i enstaka fall underlätta finansieringen av lokaler, där en integration i bostäderna är önskvärd, kan det kanske vara befogat att en undantagsmöjlighet öppnas på likartat sätt som i fråga om integrerade skollokaler. Utan att ta ställning i den bakomliggande lämpligheten av integrerade anläggningar, något som närmast skulle falla under socialutskottets prövning, har civilutskottet förutsatt att den genom motionen väckta frågan tas upp i äldrevårdsberedningens arbete. Skulle ändringar anses befogade i regeringens prövning får därav påkallade förslag föreläggas riksdagen. Något uttalande från riksdagens sida är nu inte lämpligt. Finansutskottet bör därför avstyrka motionen 1978/79: 2081 (c, s).

Vidare föreslås i motionen 1978/79: 1570 (m), med hänvisning till motiv i motionen 1978/79:1108, att riksdagen begär förslag som syftar till att samma möjligheter till statliga bostadslån införs för ålderdomshem som för bostadshotell, servicehus och liknande boendeformer avsedda för äldre och handikappade. Yrkandet innefattar sålunda krav såväl på prioritering av dessa krediter på bostadsmarknaden som på räntebidragsmöjligheter.

I den till socialutskottet hänvisade propositionen 1979/80: 1 om samhällets socialtjänst m.m. föreslås bl. a. (s. 286) att begreppet servicehus används även för ålderdomshem. Bl. a. har därvid förutsatts en strävan att successivt övergå från helinackordering till ett boende med mer individuellt anpassad service. I anslutning därtill anmäls socialutredningens förslag att alla kostnader för att bygga servicehus, inberäknat de nuvarande ålderdomshemmen, skall kunna finansieras med hjälp av statliga lån. Frågan anges komma att ytterligare övervägas inom regeringskansliet. Med hänsyn därtill är det enligt civilutskottets mening inte lämpligt att nu föregripa dessa överväganden. Förslaget i motionen 1978/79: 1570 (m) bör därför avstyrkas.

FiU 1979/80:8

4.3.5 Förvärv av äldre småhus

I det till propositionen 1978/79: 165 fogade regeringsprotokollet (s. 93- 94) anmäler föredraganden frågan om finansiering av förvärv av äldre småhus och anför att det inte är en lämplig lösning att generellt öka möjligheterna till lån för sådana, nu oprioriterade, förvärvslån — vare sig genom att vidga utrymmet för sådana lån i bostadsinstituten eller på något annat sätt. Skälen för denna ståndpunkt är - förutom de mer övergripande effekterna på kapitalmarknaden m. m. - att sådana ökade lånemöjligheter skulle inverka prishöjande och sålunda motverka sitt syfte. Det finns däremot, enligt föredraganden, anledning att i anslutning till bostadsrättsutredningens arbete pröva frågan om behovsprövade lån även till förvärv av äldre småhus. De närmare riktlinjerna skall prövas i utredningsarbetet och i bostadsministerns överväganden i anslutning därtill.

Motionen 1978/79: 2527 (m) yrkandet 4 innehåller förslaget att riksdagen begär en utredning om åtgärder som underlättar finansieringen vid köp av äldre villafastigheter. Motionärerna anför att de är utomordentligt tveksamma mot en ordning med behovsprövade lån. En särskild utredning bör i stället studera bl. a. hur man genom en lämplig anpassning av amorteringsreglerna skall kunna förbättra refinansieringsreglerna utan att småhuspriserna stiger.

Bostadslån för förvärv av hus kan nu utgå endast om huset uppförts med stöd av sådant lån och då endast till kommun, allmännyttigt bostadsföretag eller vissa bostadsrättsföreningar.

I låneunderlaget vid ombyggnad av flerfamiljshus får i vissa fall ingå, förutom ombyggnadskostnaderna, ett ingångsvärde för ombyggnadsfastigheten - högst 40% av godkänd ombyggnadskostnad. Då detta system infördes (CU 1975/76: 22 s. 35-36) föreslogs i motioner, (c) resp. (m), ett motsvarande system även för småhus. Utskottet avstyrkte förslaget med hänvisning till att det skulle ställa stora anspråk på den prioriterade sektorn och öka kostnaderna för räntebidrag. Riksdagen följde utskottet.

1 det nyssnämnda betänkandet anförde civilutskottet enhälligt att - om önskemålet är att öka möjligheterna för personer i vissa inkomstlägen att köpa och bygga om småhus — det fanns möjlighet att överväga mer riktade stödformer utan en bred spridning av vissa negativa effekter till hela sektorn som sådan.

Vid ombyggnad av småhus får — om underliggande kredit för ombyggnadskostnaden inte kan erhållas - bostadslånet fördjupas. Därutöver finns särskilda regler om fördjupning vid ombyggnad av egna hem i vissa områden. Denna möjlighet är liksom ingångsvärdet maximerad så att lånet totalt inte får överstiga 140% av låneunderlaget för ombyggnaden.

Ett allmänt krav på att öka finansieringsmöjligheterna vid överlåtelser av småhus är enligt utskottets mening en fråga vars tyngdpunkt ligger på kapitalmarknadssektorn. Bostadslångivningen och vad därtill anknyter har hittills riktat intresset mot krediter som syftar till att öka och förbättra

FiU 1979/80:8

bostadsbeståndet. Möjligheterna att frigöra uppkommet eget kapital vid försäljningar av småhus och bostadsrätter har endast undantagsvis aktualiserats som en bostadspolitisk fråga. Civilutskottet har inte funnit anledning att nu gå ifrån denna principiella ansvarsfördelning. Utskottets ovan refererade bedömningar av kreditmöjligheterna vid försäljning som följs av upprustning är dock fortfarande gällande - endast ett riktat stöd har ansetts kunna övervägas. Civilutskottet har fr. n sina utgångspunkter sålunda den meningen att förslaget i motionen 1978/79:2527 (m) yrkandet 4 bör avstyrkas. Detta innebär en anslutning, från samma utgångspunkter, till uttalandet i propositionen att det inte är en lämplig lösning att generellt öka möjligheterna att få nu oprioriterade förvärvslån. Anmälan av regeringens avsikter när det gäller avsedda utredningar bör inte föranleda något riksdagens uttalande.

Ett mer begränsat krav på ökade möjligheter till förvärvskrediter när förvärvet följs av genomgripande ombyggnad har en mer direkt anknytning till det bostadspolitiska fältet. Som ovan angetts har sådana frågeställningar tidigare diskuterats och reformer även genomförts när det gäller flerbostadshus. Denna specifika fråga aktualiseras nu genom motionerna 1978/ 79: 790 (m) och 2099 (c) i tidigare inte behandlad del. Dessa förslag syftar till att underlätta finansieringen av köp som följs av väsentlig upprustning. Den förstnämnda motionen (m) går ut på att kreditinstitutens möjligheter att ge förvärvslån skall ökas när förvärvet kombineras med omfattande energisparande renovering. Den senare motionen (c) tar sikte på att öka möjligheterna till räntebidragsberättigande kredit så att sådan kredit vid upprustning omfattar även förvärvskostnaden. Detta innebär ett krav på att förvärvskrediten prioriteras.

Med hänsyn emellertid till att de aviserade övervägandena får anses täcka även de sålunda aktualiserade förslagen, bör några åtgärder enligt motionsyrkandena inte påkallas av riksdagen. Förslagen i motionerna 1978/79: 790 (m) och 2099 (c) såvitt nu är i fråga bör därför enligt civilutskottets mening avstyrkas.

4.3.6 Bostadsinstitutens finansieringsmöjligheter m. m.

Bostadsinstitutens finansieringsmöjligheter styrs av den gällande kreditpolitiska lagstiftningen. Institutens nyutlåning styrs genom riksbankens rekommendation att denna till 90 % skall avse prioriterade objekt medan återstoden får avse t. ex. förvärvskrediter, om- och tillbyggnad utan statliga lån samt inte statsbelånade affärs- och kontorshus. Regeringen föreslår nu att riksdagen godkänner en ordning enligt vilken bostadsinstituten ger ut olika obligationsserier, en likviditetsgrundande för att finansiera prioriterade ändamål och en inte likviditetsgrundande för den oprioriterade utlåningen. Obligationerna för oprioriterade krediter skall vara föremål för emissionskontroll.

Innebörden i regeringens förslag är att bättre kunna anpassa krediter för

FiU 1979/80:8

oprioriterade ändamål med hänsyn till kreditmarknadsläget, medan denna kreditvolym sett över en längre tidsperiod bör kunna vara av ungefär samma omfattning som i nuvarande system.

Härmed ställs förslaget i motionen 1978/79:2527 (m) yrkandet 3 enligt vilket riksdagen bör avslå regeringens förslag.

Enligt civilutskottets mening är, utifrån de synpunkter som utskottet har att företräda, förslaget i propositionen välmotiverat. Frågorna om gränsdragningen mellan vad som skall vara prioriterade resp. oprioriterade ändamål har ovan behandlats. Omfattningen av de oprioriterade krediterna vid skilda tillfällen måste kunna anpassas till kreditmarknadsläget. Förslaget i propositionen syftar till att göra detta möjligt utan att, sett över en längre period, åstadkomma någon principiell minskning av dessa krediters omfattning. Civilutskottet föreslår därför att finansutskottet tillstyrker regeringens förslag i denna del och sålunda avstyrker motionen 1978/79: 2527 (m) yrkandet 3.

4.3.7 Amorteringstiden för bottenlån

Regeringens förslag är att riksdagen godkänner uttalandet att bostadsinstitutens utlåningsvillkor ändras så att amorteringstiden dels förkortas enligt kapitalmarknadsutredningens förslag när det gäller nybyggnad och vissa ombyggnader, dels i vissa fall något förlängs i fråga om genomgripande ombyggnad till nybyggnadsstandard. Förslaget har inte mött invändningar i motioner.

Civilutskottet föreslår att finansutskottet tillstyrker regeringens förslag.

Stockholm den 8 november 1979

På civilutskottets vägnar KJELL A. MATTSSON

Närvarande: Kjell A. Mattsson (c), Per Bergman (s), Rolf Dahlberg (m), Oskar Lindkvist (s). Lars Henrikson (s), Knut Billing (m), Maj-Lis Landberg (s), Bertil Danielsson (m), Birgitta Dahl (s), Sven Eric Åkerfeldt (c), Magnus Persson (s), Bertil Dahlén (fp), Per Olof Håkansson (s). Eivor Nilson (c) och Kerstin Ekman (fp).

FiU 1979/80:8

68 Avvikande meningar

1 Totalfinansiering (4.2)

Rolf Dahlberg (m). Knut Billing (m). Bertil Danielsson (m). Bertil Dahlén (fp) och Kerstin Ekman (fp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar ”1 propositionen” och på s. 5 slutar ”nu påkallat" bort lyda:

Enligt utskottets mening har det nuvarande finansieringssystemet fungerat tillfredsställande. Uppgörelsen med bankerna om byggnadskreditiven för innevarande år blev t. ex. klar på ett mycket tidigt stadium. Det finns f. n. ingen anledning att tro att systemet inte skulle fungera i framtiden. Mot den bakgrunden bör man f. n. inte överväga en totalfinansiering. Om det mot förmodan skulle finnas anledning att utreda förekomsten av administrativa problem i samband med den långfristiga finansieringen bör det enligt civilutskottets mening ankomma på delegationen för bostadsfinansiering att göra dessa överväganden.

Utskottet förordar sålunda att finansutskottet tillstyrker ett godkännande av vad i regeringsprotokollet förordats i denna del och därmed avstyrker de här behandlade motionsförslagen.

2 Enskilt finansierade bostäder (4.3.1)

Per Bergman, Oskar Lindkvist, Lars Henrikson, Maj-Lis Landberg, Birgitta Dahl, Magnus Persson och Per Olof Håkansson (alla s) anser att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar ”Enligt civilutskottets” och slutar ”yrkandet 20 a” bort lyda:

Kreditprioriteringens grundläggande syfte är att av otillräckliga totala resurser säkra finansieringen av de för samhällsutvecklingen oundgängliga byggnadsprojekten. En fortsatt prioritering av enskilt finansierade bostäder främjar ett bostadsbyggande som är avsett att tillgodose höga anspråk från en betalningsstark grupp och som inte styrs av bostadssociala överväganden. Det i propositionen anförda argumentet att man genom en fortsatt prioritering vill säkra efterfrågan på arbetskraft saknar anknytning till nuvarande situation på byggarbetsmarknaden.

3 Bostadskomplement och följdinvesteringar (4.3.2)

Per Bergman, Oskar Lindkvist, Lars Henrikson, Maj-Lis Landberg, Birgitta Dahl, Magnus Persson och Per Olof Håkansson (alla s) anser att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar ”När det” och slutar ”behandlad del” bort lyda:

När det gäller bostadskomplementen bör gränsen mellan det prioriterade och oprioriterade området bestämmas med utgångspunkt i bostadssociala

FiU 1979/80:8

värderingar. Inom den statsbelånade eller eljest prioriterade sektorn bör falla samtliga de bostadskomplement som krävs för en fullvärdig boendemiljö. Finansutskottet bör därför tillstyrka motionen 1978/79:788 (s) yrkandet 21 i här behandlad del.

4 Förvärv av äldre småhus (4.3.5)

Rolf Dahlberg, Knut Billing och Bertil Danielsson (alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar ”Bostadslån för” och på s. 10 slutar ”riksdagens uttalande” bort lyda:

Civilutskottet ansluter sig till de redovisade bedömningarna och förordar att finansutskottet tillstyrker motionen 1978/79:2527 (m) yrkandet 4.

dels den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar ”Med hänsyn” och slutar ”mening avstyrkas” bort lyda:

Den enligt ovan förordade utredningen bör även studera möjligheterna att underlätta finansieringen av köp som följs av väsentlig upprustning i enlighet med vad som anförts i motionerna 1978/79: 790 (m) och 2099 (c) i nu behandlad del. Civilutskottet förordar att finansutskottet med anledning av dessa motioner föreslår riksdagen att som sin mening ge regeringen detta till känna.

5 Bostadsinstitutens finansieringsmöjligheter m. m. (4.3.6)

Rolf Dahlberg, Knut Billing och Bertil Danielsson (alla m) anser att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar ”Innebörden i” och slutar ”yrkandet 3” bort lyda:

Flera av remissinstanserna, däribland Bankföreningen och Näringslivets byggnadsdelegation har menat att en sådan ordning endast kan accepteras under förutsättning att de oprioriterade obligationerna får emitteras utan emissionskontroll och med fri räntebildning.

Man bör utgå från en sådan inriktning av kreditpolitiken att kapitalmarknadsregleringarna successivt kan avskaffas. Så länge emissionskontrollen består är det emellertid inte rimligt att just oprioriterade bostadsobligationer skulle undantas från denna. De låneobjekt det här är frågan om — bl. a. belåning av fastigheter i samband med överlåtelser, om- och tillbyggnader utan statliga lån - torde höra till de minst räntekänsliga på lånemarknaden till följd av gällande skatteregler. Frihet från ränte- och emissionskontroll inom denna sektor skulle möjliggöra en sådan räntesättning att betydande belopp kan undandras marknaden för industriobligationer. Det är inte på denna sektor en lättnad av emissionskontrollen bör påbörjas.

Mot denna bakgrund ställer sig civilutskottet tveksamt till en avveckling av det nuvarande systemet, som åtminstone ger vissa garantier i vad avser

FiU 1979/80:8

finansieringen av oprioriterade låneobjekt. En reform bör anstå till dess det finns bättre förutsättningar att tillgodose kravet på frihet från emissionskontroll och räntereglering.

Med hänvisning till det anförda förordar civilutskottet att finansutskottet med tillstyrkan av motionen 1978/79: 2527 (m) yrkandet 3 föreslår riksdagen att inte godkänna vad i regeringsprotokollet förordats i motsvarande del.

FiU 1979/80:8

71 INNEHÅLL

Inledning 1

Företagens finansiering 4

Inledning 4

Propositionen 5

Motionerna 8

Bostadssektorns finansiering 9

Inledning 9

Propositionen 11

Motionerna 12

Den offentliga sektorns finansiering 14

Inledning 14

Propositionen 15

Motionerna 17

Riktlinjerna 19

Inledning 19

Propositionen 19

Motionerna 21

Utskottet 23

Företagens finansiering 23

Bostadssektorns finansiering 26

Den offentliga sektorns finansiering 33

Riktlinjerna 37

Hemställan 41

Reservationer 43

Särskilt yttrande 50

Bilagor

Bilaga I Näringsutskottets yttrande (1979/80:1 y) 52

Bilaga 2 Civilutskottets yttrande (1979: 80 1 y) 57

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979