Med anledning av motion om Stora Sjöfallet m. m.

JoU 1979/80:12

Jordbruksutskottets betänkande 1979/80:12

med anledning av motion om Stora Sjöfallet m. m.

Motionen

I motionen 1978/79:754 av Göthe Knutson (m) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om 1. att de s. k. turisttappningarna i Stora Sjöfallet upphör, 2. att vattenfall för avsätta ca 1,5 milj. kr. årligen till vissa åtgärder i Sjaunjaområdet och i nationalparkerna Stora Sjöfallet, Padjelanta och Sarek, 3. att naturvårdsverket får i uppdrag att förvalta fonden och i samråd med berörda kommuner och vattenfallsverket besluta om fondmedlens användning.

I motionen behandlas de s. k. turisttappningarna i Stora Sjöfallet. Tappningarna av stora vattenmassor i fallet var, framhåller motionären, tänkta att bli en stor turistattraktion. Statens naturvårdsverk har dock beräknat att endast ett hundratal turister årligen ser dessa tappningar, som motsvarar en kostnad - eller tillspillogivet kraftvärde - om ca 1,5 milj. kr. Enligt motionen är detta inte försvarbart. Motionären hänvisar till ett av naturvårdsverket framlagt förslag, innebärande att turisttappningarna upphör och att motsvarande summa, 1,5 milj. kr. per år, i stället avsätts till en fond för naturvårdsoch andra turismbefrämjande åtgärder inom vissa nationalparker. Förslaget är enligt motionären välbetänkt, bl. a. med hänsyn till den sysselsättningseffekt som skulle kunna uppnås i de kommuner där berörda nationalparker är belägna.

Tidigare riksdagsbehandling m. m.

Inom Jokkmokks och Gällivare kommuner ligger Stora Sjöfallets nationalpark som omfattar ett vidsträckt fjällområde kring några av Stora Lule älvs källsjöar. Den avsattes genom beslut av 1909 års riksdag i syfte att bevara ett högnordiskt fjällandskap i dess naturliga tillstånd (prop. 125, SU 156). Dess ursprungliga areal omfattade ca 1 500 km2. Nationalparken sträcker sig tvärs igenom högfjällen från Sareks nationalpark i söder och barrskogen i öster till trakterna vid norska gränsen i väster. Parken uppvisar många olika typer av topografi, flora och fauna. I parken ligger Stora Sjöfallet, en gång ett av Sveriges mäktigaste vattenfall, beläget i Stora Lule älv mellan sjöarna Kårtjejaure och Langas. Sjöfallet består av två parallella fall i en övre rad och tre parallella fall i en nedre rad, skild från den förra av en ca 600 meter bred terrass. Den sammanlagda fallhöjden är 40 meter. Lilla Sjöfallet ligger ca en mil från Stora Sjöfallet mellan sjöarna Päskajaure och Kårtjejaure. Detta falls fallhöjd är 10 meter. Nationalparken har utsatts för ingrepp vid olika tillfällen

1 Riksdagen 1979180. 16 sami. Nr 12

JoU 1979/80:12

i samband med sjöregleringar och kraftverksbyggen. Före regleringarna var vattenflödet i Hermelinfallet (det största fallet i Stora Sjöfallet) vid normalt högvatten 700-800 m3/sek. och ibland ända upp till 1 250 m3/sek. Efter den sista regleringen är vattenflödet nu i Hermelinfallet 7-9 m3/sek. om inte s. k. turistvatten släpps på då vattenmängden i fallet kortvarigt kan uppgå till ca 20 m3/sek.

För att göra det möjligt att reglera sjöarna längs nationalparkens mitt från Lilla Sjöfallet väster ut - de s. k. Sourvasjöarna - utbröts dessa sjöar jämte vissa uppdämningsområden och erforderligt byggnadsområde ur nationalparken enligt beslut av 1919 års riksdag. 1 anslutning härtill meddelade Kungl. Maj:t vissa föreskrifter angående tillämpning av för nationalparker gällande bestämmelser inom de utbrutna områdena.

För att möjliggöra den s. k. tredje Suorvaregleringen - genom vilken dämningsgränsen höjdes över den nivå som förutsatts vid utbrytningen år 1919-och reglering av sjön Satisjaure medgav 1962 års riksdag vissa intrång i nationalparken, dock utan att någon ändring av parkens gränser tills vidare skulle företas. Vidare bemyndigade riksdagen Kungl. Maj:t att, om så senare kunde anses motiverat, medge intrång i nationalparken för en kraftstation vid Vietas och därmed sammanhängande till- och avloppsleder samt för tillfartsvägar och kraftledningar (prop. 126, JoU 17).

I samband med fjärde Suorvaregleringen bemyndigade 1966 års riksdag Kungl. Majit att medge de intrång i nationalparken som skulle föranledas av regleringen (prop. 152, JoU 28).

I syfte att möjliggöra regleringen av Autojaure och anläggandet av Ritsems kraftstation medgav 1970 års riksdag ånyo vissa intrång i nationalparken (prop. 153, JoU 51).

I motioner till 1973 års riksdag (mot. 788 och 1438) begärdes att vissa delar av Stora Sjöfallets nationalpark skulle föras till andra nationalparker eller skyddsområden. Jordbruksutskottet hemställde i sitt betänkande nr 42 att motionerna skulle överlämnas till statens naturvårdsverk för beaktande i samband med utredningen om de svenska fjällområdena. Riksdagen följde utskottet.

De s. k. turisttappningarna i Stora Sjöfallet

Som i det föregående nämts bemyndigades Kungl. Majit av 1962 års riksdag att medge intrång i Stora Sjöfallets nationalpark för anläggandet av Vietas kraftstation. Som villkor för medgivandet föreskrev Kungl. Majit i beslut den 27 juli 1964 att det varje sommar skulle ske en minimitappning från Suorvajaure till Stora Sjöfallet av 100 milj. m3 vatten eller den större vattenmängd som för viss tid av särskilda skäl kunde komma att föreskrivas. I samband därmed uppdrogs åt vattendomstolen att efter ytterligare utredning inkomma med förslag angående handhavandet av tappningen till Stora Sjöfallet. Bakgrunden till detta tappningsvillkor är att vatten till Vietas

Joll 1979/80:12

kraftstation tas från Suorvamagasinet i bergtunnel förbi Stora Sjöfallet. Detta medför att inget vatten tillförs fallet förutom den naturliga tillrinningen mellan dammen och fallet.

1 en skrivelse den 14 januari 1971 redovisade Övre Norrbygdens vattendomstol vissa förslag i fråga om tappningen. Förslaget innebar bl. a. att totalkvantiteten skulle för framtiden fastställas till 100 milj. m3 årligen, att en prövotid skulle fastställas för framsläppningen av denna vattenmängd samt att vattendomstolen efter prövotidens utgång skulle fastställa erforderliga slutliga bestämmelser för tappningen.

Kungl. Majit uppdrog därefter åt vattendomstolen att under en prövotid av fem år eller den längre tid som befanns erforderlig bedriva försöksverksamhet i huvudsaklig överensstämmelse med domstolens förslag samt att efter prövotidens utgång inkomma med slutligt förslag rörande tappningens handhavande.

Enligt uppgift har vattendomstolen avslutat sin försöksverksamhet under sommaren 1979. Utvärderingen härav beräknas bli färdig senare under innevarande höst. Resultatet av utvärderingen kommer att remitteras till berörda parter. Domstolsförhandlingar rörande de slutliga tappningsbestämmelserna kan troligen hållas i början av år 1980. Det ingår ej i vattendomstolens uppgifter att ta ställning till frågan om turisttappningar skall ske eller inte. Turisttappningarna sker i enlighet med de villkor som fastställdes av regeringen i samband med att medgivande gavs till visst intrång i nationalparken. Följaktligen ankommer det i första hand på regeringen att, efter vattenrättslig prövning i vederbörlig ordning, besluta om en eventuell ändring av villkoren.

Statens naturvårdsverk har i skrivelse den 8 februari 1979 till kammarkollegiet intagit den ståndpunkten att tappningarna från Suorvamagasinet genom Stora Sjöfallet f. n. är av ringa betydelse för turism, landskapsbild och naturvård.

De skador som vållats dessa intressen genom utförd vattenkraftsutbyggnad borde enligt verket i stället gottgöras genom att vattenfallsverket årligen till en nationalparksfond avsätter en summa motsvarande kraftvärdet av 100 milj. m3 vatten. Medlen föreslås användas för naturvård och friluftsfrämjande åtgärder inom nationalparkerna i Gällivare och Jokkmokks kommuner samt Sjaunjaområdet. Förvaltare av fonden skulle vara naturvårdsverket, som efter normalt samråd med länsstyrelse, kommuner och berörda samebyar skulle besluta om medlens användning.

Utskottet

Stora Sjöfallets nationalpark avsattes genom beslut av 1909 års riksdag i syfte att bevara ett högnordiskt fjällandskap i dess naturliga tillstånd. I nationalparken ligger Stora Sjöfallet, ett vattenfall beläget i Stora Lule älv

JoU 1979/80:12

mellan sjöarna Kårtjejaure och Langas. Nationalparken har flera gånger varit föremål för ingrepp i samband med sjöregleringar och kraftverksbyggen. Enligt beslut av 1962 års riksdag medgavs intrång i nationalparken för anläggandet av Vietas kraftstation. Detta innebar bl. a. att vatten kom att ledas till kraftstationen i en bergtunnel förbi fallet. Som villkor för medgivandet föreskrev därför Kungl. Maj:t att det varje sommar skulle ske en minimitappning från sjön Suorvajaure till Stora Sjöfallet av 100 milj. m3 vatten. Dessa s. k. turisttappningar behandlas i motionen 1978/79:754.

Enligt motionen har tappningarna inte blivit den stora turistattraktion som avsågs. Endast ett hundratal turister årligen beräknas se tappningarna, som motsvarar en kostnad — eller tillspillogivet vattenkraftsvärde-om ca 1,5 milj. kr. Motionären föreslår, med hänvisning till ett av statens naturvårdsverk i annat sammanhang framfört förslag, bl. a. att turisttappningarna upphör och att motsvarande summa avsätts till en fond för främjande av naturvård och turism inom vissa nationalparker.

Utskottet erinrar om att det i första hand ankommer på regeringen att - efter vederbörlig vattenrättslig prövning - ta ställning till huruvida förutsättningar föreligger för att upphäva eller ändra ifrågavarande tappningsvillkor. Som framgår av den föregående redogörelsen har naturvårdsverket funnit att tappningarna f. n. är av ringa betydelse för turism, landskapsbild och naturvård. Verket har därför föreslagit att de skador som genom vattenkraftsutbyggnaden vållats dessa intressen i stället gottgörs genom att vattenfallsverket till en nationalparksfond årligen avsätter en summa motsvarande kraftvärdet av 100 milj. m3 vatten. Enligt förslaget bör naturvårdsverket förvalta fonden och efter samråd med länsstyrelsen, kommunerna och berörda samebyar besluta om hur medlen skall användas.

Med hänsyn till de uppgifter som framkommit rörande turisttappningarna i Stora Sjöfallet finner utskottet för sin del att starka skäl föreligger för en omprövning av tappningsvillkoret. Skulle en sådan prövning leda till slutsatsen att de regelbundna turisttappningarna kan upphöra bör enligt utskottets uppfattning möjligheten dock hållas öppen att vid enstaka tillfällen genomföra tappningar som kan ge en föreställning om Stora Sjöfallets ursprungliga mäktighet. Utskottet utgår vidare från att prövningen kommer att innefatta överväganden om alternativa möjligheter att gottgöra de intressen som skadats i samband med vattenkraftsutbyggnaden. Mot bakgrund av bl. a. nu gällande principer för kommunernas medverkan i naturvårdsarbetet finnér utskottet det naturligt att berörda kommuner ges tillfälle till samråd rörande fördelningen av eventuella fondmedel e. d. Givetvis får förutsättas att samråd också sker med länsstyrelsen och berörda samebyar.

JoU 1979/80:12

5 Vad utskottet här anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Utskottet hemställer

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfort med anledning av motionen 1978/79:754.

Stockholm den 20 november 1979

På jordbruksutskottets vägnar EINAR LARSSON

Närvarande: Einar Larsson (c), Svante Lundkvist (s), Börje Stensson (fp), Hans Wachtmeister (m)*, Sven Lindberg (s), Sven Eric Lorentzon (m), Gunnar Olsson (s), Håkan Strömberg (s)*, Esse Petersson (fp)*. Jens Eriksson (m)*, Lennart Brunander (c), Martin Segerstedt (s), Maja Ohlin (s), Ingemar Hallenius (c)* och Jan Fransson (s).

Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 62956 Slockholm 1979