Bet. 1979/80:JoU19

Med anledning av motioner om naturvårdslagen, m. m.

Typ: Betänkande
Datum: 1979-12-04
Källa: data.riksdagen.se

JoU 1979/80:19

Jordbruksutskottets betänkande 1979/80:19

med anledning av motioner om naturvårdslagen, m. m.

Motionerna

Yrkande

I motionen 1978/79: 1439 av Gösta Bohman m. fl. (m) hemställs — med hänvisning till vad som anförts i motionen 1978/79: 1108 - att riksdagen uttalar att avtal, förenade med rätt till ersättning åt markägare, skall kunna träffas för skyddande av naturmiljöer.

1 motionen 1978/79: 1670 av Gösta Bohman m. fl. (m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av reglerna om strandskydd i enlighet med vad som anförts i motionen 1978/79: 1108.

1 motionen 1978/79: 1990 av Olof Palme m. fl. (s) hemställs, såvitt nu är i fråga (yrkandena 10 och 11) att riksdagen beslutar 10. att anta det i bilaga till denna motion framlagda förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822), 11. att hos regeringen begära att naturvårdsverket ges i uppdrag att meddela rekommendationer och anvisningar för att främja ett bättre utnyttjande av institutet naturvårdsområde.

Motivering

I motionen 1978/79: 1108 anförs under rubriken Miljöpolitik bl. a. vissa synpunkter på naturvårdspolitiken. Motionärerna erinrar om att staten har möjlighet att för kommande generationer bevara värdefulla naturvårdsobjekt. Enligt motionen bör naturvårdspolitiken söka stöd i det aktiva jordoch skogsbruket. Staten och kommunerna bör som ett alternativ framför allt till inrättande av naturvårdsområden söka ett organiserat samarbete med markägare. Samarbetet kan t. ex. ha formen av avtal om vissa naturvårdande insatser från jordbrukets sida. Enligt motionen bör riksdagen klarlägga att också sådana avtal som träffas för att skydda naturmiljöer skall kunna förenas med rätt till ersättning åt markägare.

Under rubriken Mark och bostadspolitik i motionen 1978/79: 1108 diskuteras de år 1974 ändrade reglerna för strandskydd. Det generella kravet på dispens i fråga om allt byggande intill 100 meter från strandlinjer som då infördes framstår enligt motionärerna i många fall som omotiverat. De tidigare reglerna, som innebar att länsstyrelserna förordnade om strandskydd i de områden där detta ansågs erforderligt, fungerade på ett smidigare och mindre byråkratiskt sätt. Motionärerna förordar därför en återgång till den tidigare regleringen av strandskyddet.

I motionen 1978/79: 1990 framläggs förslag till vissa ändringar i naturvårdslagen i syfte bl. a. att skapa ett bättre skydd för våtmarkerna. Enligt

1 Riksdagen 1979180. 16 sami. Nr 19

JoU 1979/80:19

motionärerna är det oacceptabelt från miljösynpunkt att avvakta naturvårdsverkets våtmarksinventering och införandet av en ny vattenlag. Nödvändiga skyddsbestämmelser måste meddelas omgående. Lagförslaget innebär bl. a. att regler om tillståndsplikt för markavvattningsföretag infors i naturvårdslagen. Vidare föreslås i motionen åtgärder som skall främja ett ökat utnyttjande av institutet naturvårdsområde. Det i detta sammanhang framlagda lagförslaget innebär att det i naturvårdslagen klart utsägs att ett område inte får avsättas som naturreservat om syftet med åtgärden i allt väsentligt kan tillgodoses genom att området i stället förklaras som naturvårdsområde.

Gällande bestämmelser, tidigare riksdagsbehandling m. m.

Naturvårdsområde m. m.

Möjligheten att säkerställa visst markområde genom att förklara detta som naturvårdsområde tillkom i samband med de ändringar i naturvårdslagen som beslutades av 1974 års riksdag (prop. 1974: 166, JoU 1974:52). Institutet naturvårdsområde är närmast avsett för områden där mera begränsade åtgärder är tillräckliga för att skydda eller vårda naturmiljön. Om åtgärd som skall vidtas är så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras skall området dock avsättas till naturreservat (19 § naturvårdslagen). 1 sådant fall är markägaren berättigad till ersättning. Beslut angående naturvårdsområde grundar däremot ingen rätt till ersättning för markägaren. I princip finns inget som hindrar att ett förordnande enligt naturvårdslagen kompletteras med ett avtal mellan det allmänna och markägaren vari den senare åtar sig att mot ersättning svara för vissa skötselåtgärder.

I samband med behandlingen av prop. 1974: 166 underströk jordbruksutskottet det väsentliga i att inrättande av naturvårdsområde så långt möjligt skedde i samråd med markinnehavarna. Samförståndslösningar i samband med bildande av naturvårdsområde borde enligt utskottet underlättas av att såväl det allmännas företrädare som markinnehavaren ofta kunde ha intresse av att den senare genom avtal åtog sig att mot ersättning svara för vissa skötselåtgärder inom området.

Jordbruksutskottet behandlade i betänkandet JoU 1978/79: 8 ett motionsyrkande (s) angående ett ökat utnyttjande av institutet naturvårdsområde. Utskottet anförde därvid bl. a.:

Utskottet vill erinra om att det enligt riksdagens beslut anförtrotts åt de naturvårdande myndigheterna att sköta den praktiska tillämpningen av nu åsyftade bestämmelser. Institutet naturvårdsområde är sålunda i första hand avsett att prövas av vederbörande länsstyrelse. Det förhållandet att institutet hittills kommit till användning endast i mindre omfattning utgör enligt utskottets mening inte anledning till något riksdagsinitiativ i frågan. Den tid som den nya skyddsformen varit i kraft synes f. ö. vara för kort för

JoU 1979/80:19

att kunna ge annat än högst begränsade erfarenheter av densamma. Utskottet avstyrker i enlighet med det anförda motionen 1977/78: 791 i förevarande del.

Av jordbruksutskottets nyssnämnda betänkande framgår att antalet naturvårdsområden den 1 juli 1978 uppgick till 4, omfattande en areal av totalt 1 301 hektar.

Den I juli 1979 hade antalet stigit till 9. Den sammanlagda arealen omfattade 9200 hektar.

Strandskyddet

Enligt 15 § naturvårdslagen (1964:822) råder strandskydd vid havet, insjöar och vattendrag, omfattande land- och vattenområdet intill 100 meter från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd. Syftet med denna bestämmelse är att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv. Strandskyddets innebörd framgår av 16 § samma lag. Bl. a. är i princip all nybyggnad och viss annan markanvändning förbjudna inom strandskyddsområde. Enligt 15 § 2 st naturvårdslagen kan emellertid regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer förordna att strandområde som uppenbarligen saknar betydelse för bad och friluftsliv inte skall omfattas av strandskyddet. Strandskyddet kan också, om så erfordras, utvidgas intill högst 300 meter från strandlinjen. Vid fastställelse av generalplan, stadsplan eller byggnadsplan kan, när särskilda skäl föreligger, förordnas att i planen ingående strandområde ej längre skall omfattas av strandskydd. Inom område där strandskydd råder får länsstyrelsen medge undantag från förbudet mot nybyggnad m. m. om särskilda skäl föreligger.

Reglerna om generellt strandskydd tillkom i samband med 1974 års ändringar i naturvårdslagen, vilka närmare angetts i det föregående.

Enligt äldre bestämmelser om strandskydd kunde länsstyrelsen efter prövning i vaije särskilt fall förordna att visst strandområde skulle vara strand skydd sområde.

Ett av syftena med det generella strandskyddet var enligt uttalanden i prop. 1974:166 att bevara den möjlighet att bada och idka friluftsliv inom strandområde som allmänheten har enligt allemansrätten. Enligt propositionen hade vissa undersökningar gett vid handen att strandskyddsförordnanden inte kommit till stånd i sådan omfattning att tillträde till de från friluftssynpunkt värdefulla stränderna kunnat bevaras för den ej strandägande befolkningen i önskvärd omfattning. Dispens för bebyggelse inom strandskyddsområde hade vidare getts i förhållandevis stor utsträckning. Enligt propositionen fanns det därför anledning att skärpa de dåvarande bestämmelserna och införa ett generellt strandskydd.

Skyddet av våtmarkerna

Jordbruksutskottet behandlade i betänkandet JoU 1978/79: 8 ett motionsyrkande angående förstärkt skydd av våtmarkerna. Utskottet anförde därvid bl. a. följande:

tl -Riksdagen 1979180. 16 sami. Nr 19

JoU 1979/80:19

4 Vad beträffar bevarandet av våtmarkerna vill utskottet erinra om att riksdagen under riksmötet 1976/77 i anslutning till en motion i ämnet uttalade sig för att en inventering av landets våtmarker skulle komma till stånd (JoU 1976/77: 36, rskr 1976/77: 337). Regeringen har med anledning härav uppdragit åt statens naturvårdsverk att genomföra en kartläggning av dessa marker. Kartläggningen avses bl. a. omfatta en inventering, utvärdering och prioritering av våtmarkerna från naturvårdssynpunkt och med hänsyn till intresset av en långsiktig hushållning med den naturresurs som våtmarkerna utgör. Med hänsyn till de motstående intressen som kan komma att beröras i ärendet avser vissa andra statliga myndigheter att samtidigt genomföra inventeringar med avseende på våtmarkers utnyttjande för energiproduktion. I samband härmed kommer olika intressen i fråga om våtmarker att belysas såvitt gäller jordbruk, skogsbruk, torvutvinning samt odling av snabbväxande skog och bladvass för energiändamål.

Som i motionen 1977/78:791 anförts ger gällande rättsregler endast begränsade möjligheter att hävda allmänna intressen vid prövningen av vissa markavvattningsföretag. I vattenlagsutredningens betänkande (SOU 1977:27) har emellertid framlagts förslag som syftar till en friare tillåtlighetsbedömning i fråga om vattenföretagets inverkan på skyddsvärda allmänna intressen. Enligt utredningen torde med möjligheten till en friare tillåtlighetsbedömning än f. n. hänsyn lättare kunna tas till naturvårdskrav, t. ex. dem som gäller s. k. våtmarker (s. 141). Av betydelse i sammanhanget är bl. a. också utredningens förslag om en något vidare förprövningsskyldighet för markavvattningsföretag än som gäller f. n. Också i detta avseende hänvisar utredningen till naturvårdsintressen och de under senare år ofta framförda kraven på skydd för vissa våtmarker (s. 322).

Frågan om våtmarkernas bevarande kan självfallet också komma att påverkas av överväganden som görs inom den fysiska riksplaneringen och i den ovan nämnda naturresurs- och miljökommittén resp. kommittén för vattenplanering.

Utskottet vill för sin del med skärpa understryka att man vid en samhällsutveckling som leder till ett ökat utnyttjande av våtmarker för bl. a. energiproduktion måste ägna särskild uppmärksamhet åt möjligheterna att hävda allmänna miljö- och naturvårdsintressen. Med hänsyn härtill hälsar utskottet med tillfredsställelse den i olika sammanhang igångsatta inventerings- och utredningsverksamhet berörande våtmarksfrågor, vilken i korthet redovisats ovan. Bl. a. bör enligt utskottets mening naturvårdsverkets våtmarksinventering och i anslutning härtill påbörjade inventeringar av olika energikällor med anknytning till våtmarker kunna ge ett värdefullt underlag för de avvägningar av olika motstående intressen som kan bli nödvändiga att göra. Utskottet utgår sålunda från att riskerna för skador på miljön genom ett ökat utnyttjande av våtmarker för olika ändamål liksom de positiva effekterna på lokalklimat och skogsbruk av dessas bevarande blir särskilt beaktade av regeringen i anslutning till pågående eller kommande överväganden rörande den inventerings- och utredningsverksamhet som har anknytning till våtmarksfrågor. I samband därmed synes även böra prövas i vad mån de formella rättsreglerna på förevarande område ger utrymme för det förstärkta skydd av våtmarkerna som framstår som nödvändigt vid ett ökat ianspråktagande av dessa marker för t. ex. ett intensifierat skogsbruk eller utveckling av nya energiformer. Vad utskottet här anfört med anledning av motionen 1977/78:791, yrkande 11, bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

JoU 1979/80:19

5 Riksdagen följde utskottet (rskr 1978/79: 63).

Beträffande dikningsforetagens inverkan på naturmiljön bör i sammanhanget påpekas att naturvårdslagen ger vissa möjligheter att bevaka miljöintressen m. m. i ifrågavarande sammanhang. Sålunda är den som ämnar utföra vissa arbetsföretag, som kan komma att väsentligt ändra naturmiljön, skyldig att samråda med länsstyrelsen innan företaget utförs. Länsstyrelsen kan därvid förelägga företagaren att vidta nödvändiga åtgärder för att begränsa eller motverka skador på naturmiljön (20 § naturvårdslagen). Länsstyrelsen kan vidare föreskriva att anmälan för samråd alltid skall ske i fråga om vissa slag av arbetsföretag.

Genom en nyligen beslutad ändring i naturvårdsförordningen (SFS 1979:794) har regeringen föreskrivit att anmälningsplikten enligt 23 § nämnda förordning rörande markberedning genom hyggesplöjning nu skall gälla även våtmarksdikning för virkesproduktion. Bestämmelsen innebär att den som ämnar utföra sådan dikning snarast möjligt och senast två månader i förväg skall anmäla detta till skogsvårdsstyrelsen. Denna skall, med eget yttrande om företagets skogliga lämplighet, överlämna anmälan till länsstyrelsen för samråd enligt 20 § första stycket naturvårdslagen.

Författningsändringen träder i kraft den 1 januari 1980.

Enligt uppgift från regeringskansliet ämnar man under hösten 1980 förelägga riksdagen en proposition med förslag till ny vattenlag. Lagen beräknas kunna träda i kraft den 1 januari 1982.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet motioner och motionsyrkanden med anknytning till naturvårdslagens (1964:822) regler om naturvårdsområde, strandskydd och skydd för naturmiljön i övrigt.

Naturvårdsområde m.m. I motionen 1978/79:1108, huvudmotion till den här behandlade foljdmotionen 1978/79:1439, anförs under rubriken Miljöpolitik bl. a. vissa synpunkter på naturvårdspolitiken. Denna politik bör söka stöd i det aktiva jord- och skogsbruket. Enligt motionärerna bör stat och kommun som ett alternativ framför allt till inrättande av naturvårdsområden söka ett organiserat samarbete med markägare. Samarbetet kan t. ex. ha formen av avtal om vissa naturvårdande insatser från jordbrukets sida. Det bör enligt motionen klarläggas att sådana avtal skall kunna ge rätt till ersättning åt berörda markägare.

I motionen 1978/79:1990 yrkandet 11 hemställs om åtgärder som kan främja ett ökat utnyttjande av institutet naturvårdsområde. Det i motionen framlagda lagförslaget i denna del (yrkandet 10 delvis) innebär att det i 7 § naturvårdslagen klart utsägs att ett område inte får avsättas som naturreservat om syftet med åtgärden i allt väsentligt kan tillgodoses genom att området i stället förklaras som naturvårdsområde. Som motivering anförs

JoU 1979/80:19

bl. a. att detta skyddsinstitut inte kommit till användning i den utsträckning som avsågs när riksdagen år 1974 fattade beslut härom.

Utskottet konstaterar inledningsvis att syftet med motionen 1978/ 79:1990 i berörd del i viss mån tillgodosetts genom den inte obetydliga ökning av antalet naturvårdsområden som under senare tid ägt rum. Som framgår av den tidigare redogörelsen har antalet naturvårdsområden under tiden 1 juli 1978-1 juli 1979 stigit från 4 till 9. Ökningen är mest påtaglig i arealhänseende: den sammanlagda arealen omfattade sist angivna dag 9200 ha, jämfört med 1301 ha vid jämförelsetillfället året innan. Som utskottet anförde under föregående riksmöte vid behandlingen av ett liknande motionsyrkande har det anförtrotts åt de naturvårdande myndigheterna att sköta den praktiska tillämpningen av här åsyftade bestämmelser. Utskottet finner liksom föregående år inte anledning förorda något riksdagsinitiativ i frågan, i synnerhet mot bakgrund av de fakta som nyss redovisats. Yrkandet 11 i motionen 1978/79:1990 avstyrks således.

Beträffande förslaget till ändring av 7 § naturvårdslagen får utskottet framhålla att det redan av förarbetena till bl. a. 1974 års ändringar i sagda lag klart framgår att naturreservat inte skall komma i fråga i fall med begränsat åtgärds- och kontrollbehov. Det är främst för sådana fall, där således mindre ingripande åtgärder behövs för att skydda naturmiljön, som institutet naturvårdsområde är avsett. Möjligheten att utnyttja sistnämnda skyddsform inskränks i övrigt i princip endast av stadgandet i 19 § första stycket sista punkten. Där anges att området i stället skall avsättas till naturreservat om åtgärd som bör vidtas är så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Enligt motionärernas förslag skulle emellertid denna skyddsform inte få komma i fråga om ”syftet med åtgärden i allt väsentligt kan tillgodoses genom att området i stället med stöd av 19 § förklaras som naturvårdsområde”. Enligt utskottets mening leder den föreslagna lydelsen till viss oklarhet rörande vilket kriterium som skall vara avgörande i fråga om tillåtligheten av ett naturreservatsförordnande. Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet även yrkandet 10 i förevarande del.

I motionen 1978/79:1108 framhålls värdet av ett nära samarbete mellan det allmänna och markägarna i fråga om bevarandet av skyddsvärda naturvårdsobjekt. Utskottet delar i viss mån motionärernas synpunkter härvidlag. Denna uppfattning står också i samklang med de riksdagsuttalanden som gjordes i samband med tillkomsten av institutet naturvårdsområde. Bl. a. framhölls därvid att samförståndslösningar vid bildande av naturvårdsområde borde underlättas av att såväl det allmännas företrädare som markinnehavaren ofta kunde ha intresse av att den senare genom avtal åtog sig att mot ersättning svara för vissa skötselåtgärder inom området.

Uppfattningen om skötselavtalets värde som komplement till förordnande enligt naturvårdslagen får ses mot bakgrund av det faktum att

JoU 1979/80:19

förordnandet som sådant i princip endast kan medföra s. k. negativa förpliktelser för markägaren; härmed avses att denne är skyldig att tåla det intrång i driften m. m. och övriga inskränkningar i den privata rättssfären som beslut om inrättande av t. ex. naturreservat eller naturvårdsområde innebär. Det finns enligt utskottets mening otvivelaktigt många fall där aktiva naturvårdande insatser från markägarens sida kan fylla en viktig funktion i bevarandearbetet. Sådana åtgärder torde ofta kunna ingå som ett naturligt led i driften av ett lantbruksföretag och därmed bli mindre kostnadskrävande för det allmänna. Enligt vad utskottet erfarit förekommer det också — om än i begränsad omfattning - att förordnanden enligt naturvårdslagen kompletteras med ett avtal mellan det allmänna och markägaren vari den senare åtar sig att mot ersättning svara för vissa skötselåtgärder. Utskottet vill för sin del understryka det angelägna i att denna möjlighet till samarbete med markägaren tillvaratas. 1 sammanhanget vill utskottet också betona värdet av att markägaren i förekommande fall på ett så tidigt stadium som möjligt kopplas in i beslutsprocessen och i naturvårdsplaneringen över huvud taget. Vad utskottet anfört med anledning av motionen 1978/79:1439 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Strandskydd. Enligt 15 § naturvårdslagen råder generellt strandskydd vid havet, insjöar och vattendrag, omfattande land- och vattenområdet intill 100 meter från strandlinjen vid normalt medel vattenstånd. Syftet med denna bestämmelse är att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv. Strandskyddet innebär bl. a. att nybyggnad och viss annan markanvändning i princip är förbjudna inom nyss angivna område.

I motionen 1978/79:1108, huvudmotionen till den här behandlade följdmotionen 1978/79:1670, förordas en återgång till den tidigare regleringen av strandskyddet. Denna innebar att länsstyrelsen från fall till fall förordnade om strandskydd inom de områden där detta ansågs nödvändigt. Enligt motionärerna fungerade detta system på ett smidigare och mindre byråkratiskt sätt än det nuvarande.

Utskottet erinrar om att ett av syftena med det generella strandskyddet var att bevara den möjlighet att bada och idka friluftsliv inom strandområde som allmänheten har enligt allemansrätten (prop. 1974:166). I propositionen anfördes bl. a. att de från friluftssynpunkt värdefulla stränderna i stor utsträckning blivit otillgängliga för den ej strandägande befolkningen. Enligt utskottets mening ger utvecklingen under den tid det generella strandskyddet varit i kraft inte stöd för uppfattningen att en återgång till det tidigare gällande systemet är motiverad. Motionen 1978/79:1670 avstyrks således.

Skyddet av våtmarkerna. Enligt motionen 1978/79:1990 i förevarande del (del av yrkande 10) är det nödvändigt att omgående införa bestämmelser om förstärkt skydd för våtmarker. Motionärerna finner det oaccepta -

JoU 1979/80:19

belt från miljösynpunkt att avvakta naturvårdsverkets våtmarksinventering och införandet av en ny vattenlag. I motionen framläggs förslag om lagstiftning, innebärande att tillståndsplikt för vissa markavvattningsföretag införs i naturvårdslagen.

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen behandlade utskottet under föregående riksmöte ett motionsyrkande (s) angående förstärkt skydd av våtmarkerna (JoU 1978/79: 8). Utskottet pekade därvid bl. a. på de krav på utnyttjande av våtmarker för olika ändamål som utvecklingen kunde leda till och på de begränsade möjligheter som vattenlagen gav när det gällde att hävda allmänna intressen vid prövningen av vissa markavvattningsföretag. Det framhölls dock att vattenlagsutredningen framlagt förslag som skulle innebära bättre möjligheter att beakta naturvårdsintressena och kravet på skydd för vissa våtmarker. Vidare hänvisade utskottet till den våtmarksinventering m. m. som pågick vid naturvårdsverket. Sammanfattningsvis anförde utskottet att det borde prövas huruvida de formella rättsreglerna på området gav utrymme för det förstärkta skydd av våtmarker som syntes nödvändigt vid ett ökat ianspråktagande av dessa för t. ex. ett intensifierat skogsbruk eller utvecklingen av nya energiformer. Vad utskottet anfört med anledning av den då aktuella motionen beslöt riksdagen sorn sin mening ge regeringen till känna.

Utskottet vill med anledning av den nu behandlade motionen tillägga att redan nu gällande regler i naturvårdslagen ger viss möjlighet att bevaka miljöintressen m.m. i samband med t. ex. markavvattningsföretag inom skogsbruket. Härmed åsyftas samrådsskyldigheten enligt 20§ nämnda lag. vilken närmare beskrivits i det föregående. Av särskild betydelse i sammanhanget är en av regeringen nyligen beslutad ändring i naturvårdsförordningen (SFS 1979:794), som träder i kraft den I januari 1980. Denna innebär att anmälningsplikt införs beträffande våtmarksdikning för virkesproduktion. Den som ämnar utföra sådan dikning skall snarast möjligt och senast två månader i förväg anmäla detta till skogsvårdsstyrelsen. Denna skall, med eget yttrande om företagets skogliga lämplighet, överlämna anmälan till länsstyrelsen för samråd enligt 20 § naturvårdslagen.

Enligt utskottets mening är syftet med förevarande motionsyrkande till stor del tillgodosett genom angivna författningsändring. Lagtekniskt torde motionsförslaget om tillståndsplikt enligt naturvårdslagen för vissa markavvattningsföretag nödvändiggöra följdändringar i bl. a. vattenlagens bestämmelser om torrläggning av mark genom dikning, vattenavledning eller invallning. Inom regeringskansliet utarbetas f. n. ett förslag till ny vattenlag, vilket avses föreläggas riksdagen redan under år 1980. Mot angivna bakgrund har utskottet inte ansett sig böra biträda motionsförslaget. Utskottet avstyrker således motionen 1978/79:1990 yrkandet 10 i här behandlad del.

JoU 1979/80:19

9 Hemställan. Utskottet hemställer

1. beträffande skötselavtal i samband med förordnande enligt naturvårdslagen att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört med anledning av motionen 1978/ 79:1439,

2. beträffande strandskydd att riksdagen avslår motionen 1978/ 79:1670,

3. beträffande ökad användning av institutet naturvårdsområde att riksdagen avslår motionen 1978/79:1990 yrkandet 10 i denna del och yrkandet 11,

4. beträffande skyddet av våtmarkerna att riksdagen avslår motionen 1978/79:1990 yrkandet 10 i återstående del.

Stockholm den 4 december 1979

På jordbruksutskottets vägnar EINAR LARSSON

Närvarande: Einar Larsson (c), Svante Lundkvist (s), Arne Andersson i Ljung (m), Maj Britt Theorin (s)*, Börje Stensson (fp), Sven Lindberg (s)*. Sven Eric Lorentzon (m)*, Gunnar Olsson (s), Märta Fredrikson (c), Lennart Brunander (c), Martin Segerstedt (s), Ingvar Eriksson (m), Jan Fransson (s), Bertil Jonasson (c) och Lars-Erik Lövdén (s)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

1. Skötselavtal i samband med förordnande enligt naturvårdslagen (mom. 1)

Svante Lundkvist, Maj Britt Theorin, Sven Lindberg, Gunnar Olsson, Martin Segerstedt, Jan Fransson och Lars-Erik Lövdén (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”1 motionen” och på s. 7 slutar med ”till känna” bort ha följande lydelse: Utskottet vill med anledning av motionen 1978/79: 1439 erinra om att det inte finns något principiellt hinder mot kombinationen skötselavtal/förordnande enligt naturvårdslagen och att denna möjlighet till samarbete mellan markägaren och det allmänna också tillvaratas i alla de fall där detta anses lämpligt. I motionen 1978/79: 1108, som innehåller motiveringen till den här behandlade motionen 1978/79: 1439, redovisas avtal med markägaren som ett alternativ till inrättande av naturvårdsområde. Enligt utskottets mening måste dock tyngdpunkten i bevarandearbetet ligga på en tilllämpning av naturvårdslagens regler om skydd av naturmiljöer; den nödvändiga fastheten och kontinuiteten i detta arbete uppnås enligt utskottets

JoU 1979/80: 19

mening i första hand genom åtgärder som är knutna till fastigheterna och inte genom tillfälliga avtal som tecknas med den som äger eller utnyttjar marken i fråga. Det bör också framhållas att åtskilliga av de skötselåtgärder som erfordras inom ett skyddsområde kan ge värdefulla sysselsättningseffekter om de t. ex. utförs som beredskapsarbete. Med hänvisning till det anförda föreslår utskottet att motionen avslås.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

I. beträffande skötselavtal i samband med förordnande enligt naturvårdslagen att riksdagen avslår motionen 1978/79: 1439,

2. Ökad användning av institutet naturvärdsomräde (mom. 3)

Svante Lundkvist, Maj Britt Theorin, Sven Lindberg, Gunnar Olsson, Martin Segerstedt. Jan Fransson och Lars-Erik Lövdén (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med "Utskottet konstaterar” och slutar med "förevarande del” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser det i likhet med vad som anförts i motionen 1978/ 79: 1990 angeläget att skyddsformen naturvärdsomräde kommer till användning i större utsträckning än vad som hittills varit fallet. Som motionärerna anfört är behovet att säkra markområden för rekreation, vetenskap och kultur stort. De anslag som står till förfogande för ersättningar i samband med inrättande av naturreservat är emellertid begränsade. Det är därför enligt utskottets mening viktigt att naturreservat kommer i fråga endast när utnyttjandet av marken för nyss angivna ändamål inte kan kombineras med pågående markanvändning. I flertalet fall torde det vara fullt möjligt att utnyttja ett markområde för t. ex. rekreation utan att ett normalt jord- eller skogsbruk hindras. I sådana fall bör det vara självklart att naturvårdsområdesinstitutet kommer till användning. Utskottet biträder motionärernas yrkande att riksdagen ger regeringen till känna att naturvårdsverket bör få i uppdrag att vidta åtgärder för ett ökat utnyttjande av ifrågavarande skyddsform. För att understryka vikten av att naturreservat inte kommer i fråga i här åsyftade fall bör 7 § naturvårdslagen kompletteras med en bestämmelse som innebär att länsstyrelsen inte får utnyttja nämnda skyddsform om syftet med åtgärden i allt väsentligt kan tillgodoses genom att området i stället förklaras som naturvårdsområde.

dels utskottets hemställan under 3. bort ha följande lydelse:

3. beträffande ökad användning av institutet naturvårdsområde

a) att riksdagen med bifall till motionen 1978/79: 1990 yrkandet 10 i förevarande del antar följande förslag till lag om ändring i naturvårdslagen:

JoU 1979/80:19

Förslag till

Lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)

Härigenom föreskrivs att 7 § naturvårdslagen (1964: 822) skall ha nedan angivna lydelse:

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 §

Område, som finnes böra särskilt skyddas eller vårdas på grund av sin betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet eller emedan området är av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv, må av länsstyrelsen förklaras som naturreservat. Länsstyrelsen får inte avsätta ett område till naturreservat, om syftet med åtgärden i allt väsentligt kan tillgodoses genom att området i stället med stöd av 19 § förklaras sorn naturvårdsområde.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1980.

b) att riksdagen med bifall till motionen 1978/79: 1990 yrkandet 11 hos regeringen begär att naturvårdsverket ges i uppdrag att meddela rekommendationer och anvisningar för att främja ett bättre utnyttjande av institutet naturvårdsområde,

3. Skyddet av våtmarkerna (mom. 4)

Svante Lundkvist, Maj Britt Theorin, Sven Lindberg, Gunnar Olsson, Martin Segerstedt, Jan Fransson och Lars-Erik Lövdén (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Utskottet vill” och slutar med ”behandlad del” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning om det angelägna i att effektivare skyddsbestämmelser för våtmarkerna kommer till stånd snarast möjligt. Ytterligare dröjsmål härvidlag kan innebära risker för att oersättliga naturvärden spolieras. Som motionärerna anfört kan inte resultatet av naturvårdsverkets våtmarksinventering eller ikraftträdandet av en ny vattenlag avvaktas innan åtgärder sätts in för att skydda våtmarkerna. Utskottet biträder förslaget att det i naturvårdslagen införs bestämmelser om tillståndsplikt för sådana markavvattningsföretag som anges i motionen.

JoU 1979/80: 19

12 Även om smärre följdändringar i vattenlagen kan visa sig nödvändiga bör förslag om en sådan tillståndsplikt kunna utarbetas tämligen omgående. Under förutsättning att den nya vattenlagen kommer att innehålla tillräckligt långtgående skyddsregler i här åsyftat hänseende bör den av utskottet förordade regleringen kunna gälla som en temporär lösning i avbidan på den nya vattenlagens ikraftträdande. Utskottet föreslår således att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag snarast möjligt till lagstiftning på i huvudsak de grunder som anges i motionen 1978/79: 1990.

dels att utskottets hemställan under 4. bort ha följande lydelse:

4. att riksdagen med anledning av motionen 1978/79: 1990 yrkandet 10 i återstående del hos regeringen anhåller om förslag snarast möjligt rörande förstärkt skydd av våtmarkerna i huvudsak enligt de grunder som anges i motionen.

Särskilt yttrande (mom. 2)

Arne Andersson, Sven Eric Lorentzon och Ingvar Eriksson (alla m) anför:

Riksdagen fattade är 1974 beslut om nya, generellt gällande bestämmelser om strandskydd. De tidigare reglerna innebar att länsstyrelserna förordnade om strandskydd när detta ansågs erforderligt. Enligt vår uppfattning skulle man även vid en återgång till detta system kunna tillgodose de till naturvård och friluftsliv m. m. knutna allmänna intressen som man avsåg skydda med 1974 års beslut. De tidigare reglerna fungerade också på ett smidigare och mindre byråkratiskt sätt. Vi utgår från att regeringen med uppmärksamhet följer utvecklingen på hithörande område och tar de initiativ till förenklingar av regelsystemet som anses motiverade. Vi har därför inte ansett oss f. n. böra förorda någon särskild framställning från riksdagens sida med anledning av motionen 1978/79: 1670.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979