Med anledning av motion om spillvirket i vissa kustområden
JoU 1979/80:20
Jordbruksutskottets betänkande 1979/80:20
med anledning av motion om spillvirket i vissa kustområden Motionen
I motionen 1978/79:470 av Stig Olsson m. fl. (s) hemställs att riksdagen uttalar att frågan om spillvirket vid våra kuster görs till föremål för snabb utredning genom regeringens försorg.
Enligt motionen vållar förekomsten av spillvirke besvärande problem inom vissa kustområden i Bottenhavet. I samband med flottning i Ångermanälven, kusttransport i virkesflottar och lagring av virke i anslutning till industrier förekommer ett icke obetydligt spill av virke. Spillvirket är enligt motionärerna ett stort problem från miljövårdssynpunkt, för fritidsbåtar, kustfart och fiske. Men också från råvarusynpunkt förefaller det gåtfullt att inte spillvirkesfrågan klarats upp av virkesägarna.
Gällande ordning
Bestämmelser som är tillämpliga i fråga om bärgning och omhändertagande av sjunket eller strandat spillvirke finns f. n. i flera författningar.
När det gäller bärgning av övergivet fartyg eller gods, som har hittats sjunket på botten, drivande i vattnet eller drivet på land. finns bestämmelser härom i lagen (1918:163) med vissa bestämmelser om sjöfynd. I lagen föreskrivs skyldighet för bärgare att anmäla sjöfyndet antingen till polisen eller till tullen. Sistnämnda myndighet har sedan att utfärda kungörelse. Ger sig någon ägare ej till känna, tillfaller godset staten, om det har anträffats på stranden, och i annat fall bärgaren. I förstnämnda fall skall staten utbetala skälig bärgarlön.
Sjöfyndslagen omfattar enligt ordalydelsen bl. a. fartyg eller ”till fartyg hörande redskap eller gods”. Vidare förutsätts för lagens tillämpning att ägaren till det omhändertagna godset är okänd. Enligt uppgift från generaltullstyrelsen tillämpas sjöfyndslagen i fråga om spillvirke endast om särskilda omständigheter tyder på att virket utgjort fartygslast eller härrör från ett fartygsbogserat timmersläp.
Beträffande virke som utgjort flottgods gäller, som närmare framgår av den följande redogörelsen, skyldighet att på visst sätt märka godset, vilket innebär att ägarförhållandena i allmänhet kan klarläggas. I sådant fall torde i första hand lagen (1938:121) om hittegods bli tillämplig. Någon uttrycklig legal anvisning om vad som är att hänföra till sjöfynd och vad som är att betrakta som hittegods finns emellertid inte. Hittegods skall anmälas till polisen, som därefter har att kungöra fyndet på det sätt som polisen i varje
1 Riksdagen 1979180. 16 sami. Nr 20
JoU 1979/80:20
fall finner lämpligt. Är ägaren till godset känd skall han underrättas. Anmäler sig ingen ägare inom förelagd tid tillfaller godset upphittaren mot att denne betalar polisens kostnader med anledning av fyndet.
Beträffande virke som påträffas i allmän flottled gäller särskilda bestämmelser enligt lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled (flottningslagen). Allt flottgods som framflottas i sådan led skall, som nyss antytts, vara försett med tydliga märken, som skall vara godkända av flottningsstyrelsen (67 §).
I 73 § flottningslagen behandlas det fallet att virke har sjunkit i allmän flottled. Reglerna om sjunket virke gäller även virke, ”sorn i sjunkande tillstånd står upprätt i flottleden”. Olika regler är tillämpliga beträffande icke avlysta resp. avlysta flottleder.
I fråga om icke avlyst flottled gäller följande. Har virket sjunkit på sådant ställe där det kan vålla olägenhet, t. ex. uppgrundning, får länsstyrelsen anmoda flottningsföreningens styrelse att skaffa bort virket eller vidta åtgärder på föreningens bekostnad. Även strandägare eller annan som kan lida men av att virket kvarlämnas får på föreningens bekostnad ta upp virket. Förutsättning härför är bl. a. att föreningen inte efter tillsägelse skyndsamt för bort virket. Föreningens styrelse skall genast underrättas om upptagandet. Sedan får styrelsen avgöra om det upptagna virket skall omhändertas av föreningen eller överlåtas till upptagaren.
Gäller det avlyst allmän flottled får strandägare eller annan som kan lida men av kvarlämnat sjunkvirke ta upp virket och fritt förfoga över det. Virkets ägare, om han är känd, eller förvaltare som har utsetts med anledning av avlysningen skall dock först underrättas och få skäligt rådrum att avlägsna virket. Detta krav bortfaller tre år efter avlysningen.
Vissa bestämmelser om ensamrätt till bärgning av sjunket och övergivet gods finns i kungörelsen (1841:44 s. 2) ”angående rättigheter och skyldigheter för dem, hvilka upptaga sjunket gods, som af ägare blifwit öfwergifwet”. Sådan ensamrätt kan utverkas hos länsstyrelsen. Med övergivet gods menas att det är herrelöst eller att ägaren inte avser att bärga det. Ensamrätt kan ges den som först anmäler sig att under en tid av högst två år utföra bärgning på viss plats utan intrång av annan. I vissa fall kan förlängning av tiden ske. Frågan om äganderätten till gods som bärgas regleras inte i kungörelsen. Är ägaren känd skall godset överlämnas till honom. Är han okänd skall fyndet anmälas enligt sjöfyndslagen.
Bestämmelserna i 1841 års kungörelse om ensamrätt till bärgning m. m. kan vara tillämpliga även i fråga om bärgning av virke som har sjunkit i allmän flottled eller flutit i land vid sådan led.
Till skydd för vissa allmänna intressen, såsom sjöfarten och fisket, finns regler i kungörelsen (1951:321) om undanröjande avför sjöfarten eller fisket hinderliga vrak. Enligt denna får sjöfartsverket föranstalta om undanröjande av fartyg eller annat större föremål som har sjunkit i allmän farled och föranleder hinder eller fara för sjöfarten. Motsvarande regel gäller om
JoU 1979/80:20
väsentligt förfång för fisket av betydenhet uppkommer inom vattenområde där fiske får bedrivas utan stöd av enskild fiskerätt.
I sammanhanget förtjänar framhållas att naturvårdslagens (1964:822) regler om förbud mot nedskräpning utomhus också omfattar vattenområde. Nedskräpning kan medföra straffansvar och ersättningsskyldighet. Hälsovårdsnämnd kan förelägga den som är ansvarig för nedskräpning att ställa platsen i ordning.
Tidigare riksdagsbehandling
Näringsutskottet behandlade under våren 1979 en motion med yrkande om statliga insatser för att det sjunktimmer som finns i sjöar och vattendrag skall tas till vara. I det av riksdagen godkända betänkandet (NU 1978/79:34) anförde näringsutskottet bl. a.:
I motionen 1978/79:285 begärs statliga insatser för att det sjunktimmer som finns i sjöar och vattendrag skall tas till vara. Motionärerna vill att regeringen skall förelägga riksdagen förslag till dels lag om att detta sjunktimmer utan ekonomisk ersättning skall övergå i statlig ägo, dels åtgärder för upptagning av timret. Frågan är redan föremål för uppmärksamhet. Fyndlagstiftningsutredningen sysslar med de rättsliga förutsättningarna för tillvaratagande av sjunktimmer. Åtgärder för att åstadkomma en förbättrad virkesbärgning vid kusten i Västernorrlands län har övervägts av en inom länet tillsatt särskild utredningsgrupp, Skog 80. Utskottet utgår från att berörda organ även fortsättningsvis följer frågan och anser därför att det inte finns skäl för riksdagen att göra någon särskild framställning till regeringen med anledning av motionen 1978/79:285.
Pågående verksamhet
Frågan om utvidgade befogenheter för statliga och kommunala myndigheter och ökade skyldigheter för enskilda i fråga om undanröjande av farliga fartygsvrak o. d. har behandlats av utredningen (K 1970:43) angående åtgärder mot övergivna fartyg m. m. I betänkandet (SOU 1975:81) Farliga vrak har utredningen bl. a. lagt fram förslag till en strandningslag. Enligt förslaget (s. 56) bör lagen omfatta även andra föremål i vatten än fartyg och fartygsvrak. Som exempel nämns oljeborrningsplattformar, flottar, timmerpaket, behållare, bojar, kasuner.
Utredningens förslag har remissbehandlats och övervägs f. n. i kommunikationsdepartementet.
Fyndlagstiftningsutredningen (Ju 1978:05) har till uppgift att utreda frågor angående lagstiftningen om hittegods samt om bärgning och sjöfynd. Översynen bör enligt direktiven samordnas med den fortsatta behandlingen av förslaget till strandningslag. En fråga som enligt direktiven bör tas upp av utredningen är om det finns behov av att även i framtiden ha särskilda regler som ger offentlig myndighet rätt att under viss tid upplåta ensamrätt till
JoU 1979/80:20
bärgning av visst fartyg eller gods. Därvid bör beaktas att samhällets allmänna intresse av att ekonomiska värden inte förfars kan leda till att yrkesmässig bärgning bör prioriteras. I detta sammanhang bör utredaren också beakta att det kan finnas skäl att utvidga möjligheten för dem som yrkesmässigt sysslar med bärgning att få ta till vara sjunkvirke i numera avlysta allmänna flottleder.
Som framgår av näringsutskottets i det föregående redovisade betänkande har en inom Västernorrlands län tillsatt utredningsgrupp. Skog 80, övervägt åtgärder för att åstadkomma en förbättrad virkesbärgning vid kusten. Vidare har inom länet bildats en samrådsgrupp, ”Spillvirkesgruppen”, med representanter för bl. a. länsstyrelsen, skogsföretagen, flottningsföreningarna, kustbevakningen och sjöfartsverket.
Genom styrelsen för teknisk utveckling (STU) har statligt stöd utgått till finansieringen av vissa projekt som bl. a. inriktats på lokalisering, mätning och upptagning av sjunktimmer.
Utskottet
I motionen hemställs om ett riksdagsuttalande att frågan om spillvirket vid våra kuster görs till föremål för snabb utredning genom regeringens försorg. Förekomsten av spillvirke från industrier, flottning och transport av virkesflottar m. m. vållar enligt motionen besvärande problem framför allt inom vissa kustområden i Bottenhavet. Spillvirket är, framhålls det, ett stort problem från miljövårdssynpunkt, för kustfart, fiske och fritidsbåtverksamheten. Men också från råvarusynpunkt är det enligt motionen gåtfullt att inte spillvirkesfrågan klarats upp av virkesägarna.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att förekomsten av spillvirke kan vålla olägenheter längs vissa kuststräckor. Bl. a. med hänsyn till sjöfarten, fisket och allmänna naturvårdsintressen synes det angeläget att åtgärder vidtas för att komma till rätta med dessa problem. Därvid torde hänsyn böra tas också till den råvarutillgång som t. ex. sjunktimret representerar. Som framgår av den tidigare redogörelsen har hithörande problem beaktats i regionala sammanhang m. m. För den fortsatta bedömningen av dessa frågor bör enligt utskottets mening fyndlagstiftningsutredningens (Ju 1978:05) överväganden kunna få betydelse. Denna utredning har till uppgift att behandla frågor angående lagstiftningen om hittegods samt om bärgning av sjöfynd. I uppdraget ingår t. ex. att utreda de rättsliga förutsättningarna för tillvaratagande av sjunktimmer. Utskottet finner med hänsyn till det anförda lämpligt att motionen överlämnas till utredningen.
Utskottet hemställer
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om överlämnande av motionen 1978/79:470 till fyndlagstiftningsutredningen (Ju 1978:05).
JoU 1979/80:20
Stockholm den 4 december 1979
På jordbruksutskottets vägnar EINAR LARSSON
Närvarande: Einar Larsson (c), Svante Lundkvist (s). Arne Andersson i Ljung (m), Maj Britt Theorin (s)*, Börje Stensson (fp). Hans Wachtmeister (m), Sven Lindberg (s)*, Sven Eric Lorentzon (m)*, Gunnar Olsson (s), Märta Fredrikson (c), Lennart Brunander (c), Martin Segerstedt (s), Ingvar Eriksson (m), Jan Fransson (s), och Lars-Erik Lövdén (s)*.
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
GOTAB 64056 Stockholm 1979