Med anledning av motioner om strålskydd
JoU 1979/80:35
Jordbruksutskottets betänkande 1979/80:35
med anledning av motioner om strålskydd Motionerna
I motionen 1978/79:281 av Sture Ericson m. fl. (s) hemställs att riksdagen hos regeringen begär snara åtgärder för att minska strålningsriskerna vid skärmbildsundersökningar.
I motionen 1978/79:1450 av Margot Håkansson och Marianne Lundqvist (båda fp) hemställs 1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av strålskyddslagen i syfte att åstadkomma ökad säkerhet för patienter och personal, 2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av ansvarsfördelningen mellan jordbruks- och socialdepartementen i vad avser verksamhet med joniserande strålning.
Yttrande över motionerna
Utskottet har berett socialutskottet tillfälle att avge yttrande över motionerna. Socialutskottets yttrande (1979/80:2 y) är fogat som bilaga till detta betänkande.
Användning inom medicinen av röntgenstrålning m. m.
Allmänt om strålning
Med strålning förstås i korthet utsändning och utbredning av energi i form av vågor. Vågorna kan vara mekaniska, elektromagnetiska eller avse materiella partiklar. Vågrörelserna karakteriseras allmänt av sina frekvenser, våglängder och utbredningsförmåga i olika material. Frekvensen avser antalet hela svängningar (perioder) per tidsenhet och uttrycks i hertz (förkortat Hz), vilket är detsamma som perioder per sekund. Våglängden avser avståndet mellan två angränsande vågtoppar.
Mekaniska vågor alstras av främst tryckkrafter. Exempel på mekaniska vågor är ljud, eller mera allmänt akustiska vågor. Som ljud kan strålning inom frekvensområdet mellan 20 Hz och 20 kilohertz (kHz) uppfattas. För frekvenser som är lägre än de hörbara begagnas vanligen beteckningen ”infraljud” och för frekvenser som är högre än de hörbara ”ultraljud”. Växelverkan mellan mekaniska vågor och materia ger upphov till mekaniska påkänningar och uppvärmning. Vid höga effekttätheter kan vävnad sönderslitas.
Elektromagnetiska vågor alstras av elektriska laddningar som satts i
1 Riksdagen 1979/80. 16 sami. Nr 35
JoU 1979/80:35
svängning. All elektromagnetisk strålning utbreder sig med en bestämd hastighet i luft. I ordning efter ökande våglängd (och minskande frekvens) indelas elektromagnetisk strålning i gammastrålning (som uppstår vid radioaktiva processer, dvs. i atomkärnor som undergår spontana omvandlingar), röntgenstrålning, ultraviolett strålning, ljus, infraröd strålning, mikrovågor och radiovågor (innefattande bl. a. kortvågsområdet). Ju kortare våglängd den elektromagnetiska strålningen har desto energirikare är den. Områdena ultraviolett strålning, ljus och infraröd strålning brukar sammanfattande benämnas optisk strålning. All strålning med längre våglängder kan sammanfattas som radiofrekvent strålning. Gammastrålning, röntgenstrålning och delvis ultraviolett strålning har förmåga att på sin väg genom materia frigöra elektriska laddningar (jonisation), vilket i biologisk materia medför förändringar av cellernas ämnesomsättning, delningsförmåga och struktur. Strålning med längre våglängder än ultraviolett är huvudsakligen icke-joniserande men har värmeverkan. Strålningen inom vissa våglängdsområden kan även orsaka kemiska reaktioner.
Vid partikelstrålning slungas energirika partiklar ut från strålkällan med stor hastighet. Former av sådan strålning är elektronstrålning, jonstrålning och neutronstrålning, vilka är joniserande. En form av jonstrålning är s. k. alfa-strålning. Elektronstrålning som uppstår vid radioaktiva processer benämns beta-strålning.
Röntgenstrålningen och dess användning vid undersökningar inom sjuk- och tandvården
Röntgenstrålning är en elektromagnetisk vågrörelse av samma natur som det synliga ljuset men med avsevärt kortare våglängd. Strålningen kan alstras i ett speciellt urladdningsrör, röntgenrör. Röntgenstrålningen har fått sitt namn efter den tyske fysikern Wilhelm von Röntgen, som upptäckte strålarna under experiment med urladdningsrör år 1895.
Röntgenstrålarnas mest karakteristiska egenskap är att de kan passera genom föremål som är ogenomträngliga för vanligt ljus, alltså även kroppsvävnaderna. Genomträngningsförmågan skiftar emellertid med vävnadernas täthet. Således har skelettdelarna större täthet till följd av sin halt av tyngre ämnen och de absorberar därför en relativt stor mängd strålning, medan däremot sådana mjukdelar som muskler och fettvävnad i mindre grad utgör hinder för strålningen.
Vid röntgenundersökning, röntgendiagnostik, registreras den skuggbild som uppstår när strålarna passerar vävnaderna, och genom dessas avbildning kan man sålunda avslöja sjukliga tillstånd. Avbildningen sker eventuellt med hjälp av s. k. kontrastmedel. Genomlysning innebär att bilden fångas upp med en platta med lysande substans, en genomlysningsskärm, fluorescensskärm. Vid röntgenfotografering byter man ut genomlysningsskärmen mot en kassett med fotografisk film, och på denna erhålls efter framkallningen en bild.
JoU 1979/80:35
3 Kontrastmedel används vid undersökning av vissa inre organ och utgörs av täta, strålabsorberande ämnen, t. ex. bariumsulfat och speciella jodföreningar. Dessa tillförs på olika sätt och utfyller organen, vilka härigenom kan avbildas.
Vid skärmbildsundersökning fotograferar man bilden på genomlysningsskärmen med en kamera. Skärmbilderna är lätta att arkivera och förhållandevis billiga i framställning.
Med en s. k. bildförstärkare kan man omvandla röntgenstrålarna till ett knippe elektronstrålar, vilka via ett elektronoptiskt system ger en synlig bild med många hundra gångers relativ ljusförstärkning. Bilden kan studeras direkt eller tas upp med film eller TV-kamera.
Gällande bestämmelser rörande strålskydd
I strålskyddslagen (1958:110) finns bestämmelser angående skydd mot joniserande strålning. Med sådan strålning avses i lagen strålning från radioaktivt ämne, röntgenstrålning och till sin biologiska verkan likartad strålning (1 §). Genom senast vidtagna ändring (1976:245) har lagen gjorts tillämplig också i fråga om icke-joniserande strålning.
För att bedriva radiologiskt arbete krävs enligt 2 § strålskyddslagen tillstånd av myndighet som regeringen bestämmer (strålskyddsmyndigheten). Strålskyddsmyndighet är statens strålskyddsinstitut. Med radiologiskt arbete förstås i lagen arbete med radioaktivt ämne, arbete vari används röntgenutrustning eller annan teknisk anordning, avsedd att sända ut joniserande strålning, och arbete vid anläggning för utvinning av atomenergi. För innehav av sådan utrustning eller anordning krävs tillstånd av strålskyddsmyndigheten. Inte heller får radioaktivt ämne innehas, överlåtas eller importeras utan tillstånd av denna myndighet. Tillstånd får meddelas för viss yrkesgrupp eller för vissa inrättningar, institutioner eller företag.
Strålskyddsmyndigheten får enligt 3 § första stycket strålskyddslagen besiktiga lokal som är avsedd att användas i radiologiskt arbete eller för förvaring av radioaktivt ämne. Enligt paragrafens andra stycke får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, strålskyddsmyndigheten föreskriva att röntgenutrustning eller annan teknisk anordning som är avsedd att användas i radiologiskt arbete eller för förvaring av radioaktivt ämne skall besiktigas hos tillverkare eller försäljare innan anordningen avlämnas för att tas i bruk här i landet.
När tillstånd ges skall strålskyddsmyndigheten enligt 5 § första stycket strålskyddslagen meddela de villkor och övriga föreskrifter som behövs från strålskyddssynpunkt. Myndigheten får senare meddela nya eller ändrade villkor eller föreskrifter.
Den som bedriver radiologiskt arbete är enligt 10 § strålskyddslagen skyldig att, under särskilt beaktande av vad som föreskrivs i lagen och med stöd därav meddelade bestämmelser, iaktta allt som med hänsyn till
JoU 1979/80:35
omständigheterna skäligen kan göras för att förebygga skador av strålningen. I samma paragraf åläggs envar som är sysselsatt med radiologiskt arbete att använda de skyddsanordningar som finns. Enligt 11 § är tillverkare och försäljare av röntgenutrustning eller annan teknisk anordning som kan alstra joniserande strålning skyldiga att tillse att anordningen, närden avlämnas för att tas i bruk, är försedd med nödig strålskyddsutrustning och även i övrigt ger betryggande säkerhet mot skada genom strålningen. Vidare föreskrivs skyldighet att tillhandahålla de anvisningar som behövs för installation och drift av anordningen. Den som installerar sådan anordning skall enligt 11 § tredje stycket tillse att föreskrivna strålskyddsanordningar sätts upp.
I 12 § strålskyddslagen finns bestämmelser om läkarundersökning av den som utför radiologiskt arbete. Om anledning förekommer att misstänka att någon har tillfogats skada av joniserande strålning, skall den som bedriver radiologiskt arbete eller innehar radioaktivt ämne ofördröjligen anmäla detta till strålskyddsmyndigheten (13 §).
Tillsynen över efterlevnaden av strålskyddslagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen utövas enligt 14 § av strålskyddsmyndigheten och tillsynsmän. De sistnämndas verksamhet sker under myndighetens överinseende och ledning.
Statens strålskyddsinstituts uppgifter
Statens strålskyddsinstitut är såsom tidigare nämnts strålskyddsmyndighet enligt strålskyddslagen. I den egenskapen är institutet central förvaltningsmyndighet för ärenden om skydd mot joniserande och icke-joniserande strålning.
Enligt gällande instruktion åligger det strålskyddsinstitutet särskilt att skaffa sig noggrann kännedom om de risker som är förenade med joniserande strålning och med uppmärksamhet följa utvecklingen inom de biologiska strålskyddsverkningarnas och strålningsfysikens område. Det åligger vidare institutet att bedriva forsknings- och utvecklingsarbete inom strålskyddsområdet samt samordna olika strålskyddsintressen i landet. Institutet skall vidare sprida upplysning om faror och olägenheter som kan orsakas av strålning.
Tidigare riksdagsbehandling
Riksdagen behandlade under riksmötet 1977/78 en motion med krav på åtgärder mot brister i strålskyddet på röntgen- och radioterapiavdelningarna inom sjukvården. Det konstaterades vid riksdagsbehandlingen att frågan om strålskydd vid röntgenverksamhet särskilt uppmärksammats av närmast ansvariga myndigheter, nämligen socialstyrelsen och strålskyddsinstitutet. I socialstyrelsens rapport om patientsäkerheten vid röntgenundersökningar (Socialstyrelsen anser, 1976:4) hade lämnats synpunkter och förslag rörande
JoU 1979/80:35
organisation, tillsyn och drift av röntgenverksamhet. Styrelsen underströk vikten av att personalen är ändamålsenligt utbildad för uppgiften och fortlöpande informeras om centralt eller lokalt utfärdade föreskrifter eller anvisningar. I skriften rekommenderades sjukvårdshuvudmännen att inrätta lokala röntgenkommittéer med uppgift att övervaka den röntgendiagnostiska verksamheten inom sjukvårdsområdet. Utskottet delade för sin del då ifrågavarande motionärs uppfattning om säkerhetsfrågornas stora betydelse när det gällde röntgenverksamheten inom sjukvårdsområdet. Utskottet ansåg det självfallet angeläget att den verksamhet som i olika sammanhang bedrevs för att förbättra säkerheten på förevarande område fullföljdes på sådant sätt att den snarast möjligt kunde leda till praktiska resultat. Med hänsyn till den positiva inställning i angivna frågor som visats från regeringens och ansvariga myndigheters sida ansågs behandlad motion inte påkalla någon särskild åtgärd från riksdagens sida. Frågan om ökade kontroll- och övervakningsmöjligheter för strålskyddsinstitutet befanns närmast höra samman med behandlingen av institutets budgetfrågor. I sammanhanget nämndes att institutet tillförts viss resursförstärkning, bl. a. på personalsidan (JoU 1977/78:24).
Interpellationssvar
Frågan om bättre strålskydd inom hälso- och sjukvården har behandlats i interpellationsdebatter såväl vid föregående som innevarande riksmöte. Det senaste tillfället var den 18 januari 1980, då statsrådet Elisabet Holm besvarade en interpellation av Margot Håkansson (fp) och bl. a. anförde följande.
Enligt strålskyddslagen (1958:110) fordras tillstånd av strålskyddsmyndigheten, statens strålskyddsinstitut, för att inneha röntgenutrustning och för att bedriva radiologiskt arbete. Den som bedriver sådant arbete är skyldig att vidta allt som - med hänsyn till arbetets natur och personalens yrkesvana - kan göras för att förebygga skador av strålningen. Inom sjukhusen är det i regel klinikchefen för röntgenavdelningen eller radioterapeutisk avdelning som har det direkta ansvaret för verksamheten.
Strålskyddsinstitutet ger fortlöpande ut föreskrifter, anvisningar och råd om användningen av röntgenutrustning och annan teknisk utrustning som sänder ut joniserande strålning. Särskilda tillsynsmän inom institutet inspekterar verksamheten.
Socialstyrelsen har i egenskap av tillsynsmyndighet för sjukvården att se till att säkerheten för patienterna är tillfredsställande. Detta sker genom inspektion och överläggningar med huvudmän och personal. Styrelsen ger också ut råd och anvisningar i ämnet. Jag vill här erinra om att socialstyrelsen i en kungörelse, SOSFS (M) 1978:26, om ansvar för medicinteknisk utrustning i sjukvården m. m. ingående behandlat sjukvårdshuvudmännens och medicinalpersonalens ansvar i samband med sådan utrustning. Styrelsen anför att det följer av huvudmännens ansvar för att sjukvården bedrivs ändamålsenligt att huvudmannen tillhandahåller nödvändiga resurser.
JoU 1979/80:35
6 Personal med erforderlig teknisk kompetens måste anlitas för att granska och godkänna ny utrustning samt hålla den funktionsduglig. Detta gäller naturligtvis i hög grad radiologisk verksamhet. Huvudmannens arbetsgivaransvar innebär också att arbetsskyddsaspekter måste beaktas. Socialstyrelsen understryker också behovet av utbildning av personal som handhar medicinteknisk utrustning. Styrelsen erinrar om att det ingår i det administrativa ansvar som läkare i överordnad ställning har att ansvara för att apparatur används rationellt och att underställd personal har erforderlig kompetens för att handha den.
I svar på en interpellation i samma ämne av Margot Håkansson i januari 1979 lämnades en ingående redogörelse för de åtgärder som vidtagits för att förbättra strålskyddet inom hälso- och sjukvården. Jag vill därför nu endast redogöra för utvecklingen inom det aktuella området sedan dess.
Strävandena på centralt håll att förbättra strålskyddet har fortsatt under år 1979. Sålunda har Landstingsförbundet i en särskild cirkulärskrivelse i maj 1979 informerat sjukvårdshuvudmännen om strålskyddsproblemen och särskilt pekat på behovet av periodisk tillsyn av röntgenapparatur och ersättning av försliten materiel så att onödigt höga strålrisker kan undvikas för patienter och personal. Vidare har sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) beslutat att starta ett projekt som syftar till att förbättra strålskyddet inom sjukvården. Strålskyddsinstitutets och socialstyrelsens samarbetsgrupp för patientstrålskydd har fortsatt sitt arbete, och dessa myndigheter avser att snarast komma ut med ett gemensamt nytt cirkulär i ämnet. Socialstyrelsen har också så sent som i december 1979 i en särskild skrivelse till strålskyddsinstitutet tagit upp frågan om kompetensen hos personal som arbetar med joniserande strålning och därvid understrukit vikten av att det inom röntgendiagnostisk verksamhet alltid - vid sidan av sakkunnig läkare - måste finnas assisterande personal som är väl förtrogen med apparaturen och genomförandet av undersökningarna.
För tillstånd att bedriva radiologiskt arbete inom röntgendiagnostisk verksamhet bör enligt socialstyrelsens uppfattning i normalfallet krävas specialistkompetens i röntgendiagnostik. I sådana fall där detta krav skulle te sig ovanligt - exempelvis vid mindre vårdcentraler i glesbygd med långa avstånd - bör enligt styrelsens förslag krävas att det finns tillgång till specialistkompetent röntgenläkare, t. ex. som konsult, och sakkunnig personal för träning av röntgenpersonal och tillsyn av apparatur. Motsvarande krav bör enligt styrelsens mening gälla för sjukvård som bedrivs i privat regi. Detta innebär en betydande skärpning av kraven för radiologisk verksamhet. Enligt vad jag har inhämtat räknar strålskyddsinstitutet med att kunna ta ställning till socialstyrelsens förslag under de närmaste månaderna. För egen del anser jag att vi bör avvakta resultaten av detta arbete och vad som i övrigt görs för att förbättra strålskyddet, innan initiativ tas till andra åtgärder av tvingande karaktär, t. ex. preciserade kompetensregler för olika personalkategorier.
Kontrollen av röntgenutrustning har successivt förbättrats under senare tid. Allt flera landsting har anställt sjukhusfysiker med uppgift att bl. a. svara för teknisk tillsyn av apparatur. Ett flertal sjukvårdshuvudmän har i egen regi börjat se över rutinerna för handläggning av strålskyddsfrågorna. I flera fall har man planer på att införa periodiska kontrollmätningar som en del av röntgenassistenternas arbetsuppgifter. Det är enligt min mening angeläget att dessa strävanden fortsätter.
JoU 1979/80:35
7 När det gäller frågan om registrering av alla röntgenundersökningar som en individ utsätts för är det tveksamt om en sådan särskild registrering på individbasis har fördelar som uppväger de betydande kostnader för huvudmännen som registreringen medför. Nuvarande patientjournaler innehåller i regel tillräcklig information för att man vid behov skall få besked om patientens stråldos. En registrering av stråldoser kan f. ö. lätt bli missvisande och kommer sannolikt inte nämnvärt att förbättra noggrannheten i dosuppskattningen.
Av stor betydelse för såväl patientstrålskyddet som personalstrålskyddet är de nya undersökningsmetoder som vuxit fram under senare år. Här kan erinras om ultraljudsdiagnostikens och endoskopins ökande betydelse. Undersökningsmetoder som dessa medför avsevärt minskad belastning av joniserande strålning. I detta sammanhang bör också datortomografin nämnas. Den har medfört att vissa särskilt dosbelastade undersökningsmetoder som innebär komplikationsrisker i hög grad kunnat ersättas. Den snabba tekniskt vetenskapliga utvecklingen kan väntas ge oss ytterligare alternativ till röntgenundersökningar.
Det bör här också nämnas att socialstyrelsens och strålskyddsinstitutets informationsinsatser beträffande strålskyddet och strävandena under 1970- talet att begränsa den tidigare röntgenexpansionen synes ha varit mycket framgångsrika. Den totala röntgenvolymen har minskat under senare år. Skärpta indikationer för att använda röntgendiagnostik har börjat tillämpas, och angelägenheten av att hålla stråldoserna vid varje undersökning låga beaktas numera allmänt.
Jag vill här erinra om de lokala röntgenkommittéer som efter rekommendation av socialstyrelsen och strålskyddsinstitutet har börjat inrättas inom vissa landstingsområden med uppgift att samordna röntgenverksamheten och bevaka strålskyddsfrågor. Dessa kommittéer bör kunna spela en viktig roll i strävandena att förbättra strålskyddet och motverka onödig användning av röntgenstrålning.
Ansvarsfördelningen mellan jordbruks- och socialdepartementen i vad avser verksamhet med joniserande strålning
Denna fråga faller inom regeringens ansvarsområde.
I samband med att riksdagen år 1976 fattade beslut om vidgade uppgifter för statens strålskyddsinstitut anförde dåvarande chefen för jordbruksdepartementet bl. a. följande (prop. 1975/76:123):
Strålskyddsinstitutets nya uppgifter medför att frågan om samordningen mellan institutet och vissa andra myndigheter behöver ägnas särskild uppmärksamhet. Som expertmyndighet inom strålskyddsområdet får institutet ta ställning till frågor som berör allmän hälsovård, arbetarskydd, patientskydd, livsmedelskontroll och skydd för den yttre miljön. Det är därför viktigt med ett nära samarbete mellan institutet och de myndigheter som har det centrala förvaltningsansvaret inom nämnda områden.
För egen del anser jag att det knappast torde vara möjligt att genom allmänna föreskrifter reglera alla de fall där samverkan behövs. För att underlätta samverkan bör såsom jag senare ämnar föreslå regeringen närmast berörda myndigheter, nämligen socialstyrelsen, naturvårdsverket,
JoU 1979/80:35
arbetarskyddsstyrelsen och kärnkraftinspektionen, bli företrädda i strålskyddsinstitutets styrelse. På så sätt bör myndigheterna fortlöpande och på grundval av gjorda erfarenheter kunna söka sig fram till de lösningar som från strålskyddssynpunkt är lämpligast. Huvudansvaret för att ett effektivt strålskydd upprätthålls ligger självfallet alltid hos strålskyddsinstitutet.
Utskottet
I nu behandlade motioner tas upp frågan om patienternas och sjukvårdspersonalens säkerhet vid röntgen- och skärmbildsundersökningar. I motionen 1978/79:1450 pekas på vissa händelser vid ett sjukhus som belyser hur bristfälligt strålskyddet tidigare har varit. Enligt motionärerna måste all personal som arbetar med och utsätter patienter för joniserande strålning ha erforderliga kunskaper i strålfysik och strålskydd. Det bör också övervägas att förse patienter med ett s. k. röntgenkort på vilket alla undersökningar och behandlingar med strålning registreras. Motionärerna begär en översyn av strålskyddslagen i syfte att åstadkomma ökad säkerhet för patienter och personal. I motionen 1978/79:281 uppges att lungröntgen i fullformat medför lägre stråldoser än skärmbildsundersökning. Enligt motionärerna bör riksdagen hos regeringen begära snara åtgärder för att minska strålningsriskerna vid skärmbildsundersökningar.
Som redovisas i socialutskottets yttrande över motionerna har frågan om strålskyddet inom sjukvården varit föremål för riksdagens intresse vid flera tillfällen under senare år. Det kan här hänvisas till de av riksdagen godkända betänkandena SoU 1975/76:3 och JoU 1977/78:24 samt till svar på interpellationer i ämnet i januari 1979 och senast den 18 januari 1980. Av riksdagsbehandlingen framgår att riskerna med medicinska röntgenundersökningar rönt betydande uppmärksamhet från socialstyrelsens och strålskyddsinstitutets sida. Enligt sjukvårdsministerns interpellationssvar i januari i år har frågan om kompetensen hos personal som arbetar med joniserande strålning tagits upp av socialstyrelsen i en skrivelse i december 1979 till strålskyddsinstitutet. Socialstyrelsen understryker vikten av att det inom röntgendiagnostisk verksamhet alltid - vid sidan av sakkunnig läkare - måste finnas assisterande personal som är väl förtrogen med apparaturen och genomförandet av undersökningarna. För tillstånd att bedriva radiologiskt arbete inom röntgendiagnostisk verksamhet bör enligt socialstyrelsens uppfattning i normalfallet krävas specialistkompetens i röntgendiagnostik. I sådana fall där detta krav skulle te sig ovanligt - exempelvis vid mindre vårdcentraler i glesbygd med långa avstånd - bör enligt styrelsens förslag krävas att det finns tillgång till specialistkompetent röntgenläkare, t. ex. som konsult, och sakkunnig personal för träning av röntgenpersonal och tillsyn av apparatur. Motsvarande krav bör enligt styrelsen gälla för sjukvård som drivs i privat regi.
Landstingsförbundet har i en särskild cirkulärskrivelse i maj 1979 informerat sjukvårdshuvudmännen om strålskyddsproblem och särskilt
JoU 1979/80:35
pekat på behovet av periodisk tillsyn av röntgenapparatur och ersättning för förslitet material. Vidare har sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (SPRI) beslutat att starta ett projekt som syftar till att förbättra strålskyddet inom sjukvården.
Socialutskottet erinrar om att frågan om registrering av alla röntgenundersökningar som en individ utsätts för behandlades av utskottet i betänkandet SoU 1975/76:3. Socialutskottet ansåg det inte påkallat med någon åtgärd och hänvisade till de synpunkter socialstyrelsen anfört i remissvar till utskottet. Socialstyrelsen ansåg bl. a. att försök med individuella hälsokort varit föga övertygande. Information om genomgångna röntgenundersökningar fanns dessutom i flertalet fall i patientens journaluppgifter.
Sjukvårdsministern framhöll i sitt interpellationssvar nyligen att företagna röntgenundersökningar finns dokumenterade på varje röntgenavdelning. I samband med begäran om ny röntgenundersökning tas sålunda fram kopior av gamla remisser beträffande patienten. Det kan därför uppmärksammas om patienten genomgått ett onormalt stort antal röntgenundersökningar under viss tid.
Socialstyrelsen utfärdade år 1978 en kungörelse (SOSFS (M) 1978:5) med allmänna råd om lungröntgen vid hälsoundersökningar i vissa fall. Socialstyrelsen anser att skärmbildsundersökningar i samband med nyanställning många gånger är onödiga och anger närmare i anvisningarna i vilken utsträckning lungröntgenundersökningar bör ske. Som alternativ till skärmbild anvisas lungröntgen i fullformat, vilket minskar stråldosen. Av socialutskottets yttrande framgår att skärmbildsundersökningarna har minskat i antal under samma år. Inom strålskyddsinstitutet pågår vidare ett arbete som syftar till att föreskrifter skall utfärdas rörande maximal stråldos vid hälsoundersökningar med skärmbild eller mammografiapparat.
Jordbruksutskottet vill erinra om att utskottet vid behandling av motionsyrkanden i hithörande ämne tidigare gett uttryck för sin uppfattning om säkerhetsfrågornas stora betydelse när det gäller röntgenverksamheten inom sjukvårdsområdet. Utskottet har därvid bl. a. understrukit det angelägna i att den verksamhet som i olika sammanhang bedrivs för att förbättra säkerheten på förevarande område fullföljs på sådant sätt att den snarast möjligt leder till praktiska resultat.
I det föregående lämnad redogörelse visar, som också socialutskottet framhållit, att närmast ansvariga myndigheter och organ bedriver ett aktivt arbete för att förbättra strålskyddet inom sjukvården. På grund härav och då en översyn av strålskyddslagen f. n. övervägs inom jordbruksdepartementet anser jordbruksutskottet liksom socialutskottet att det inte är påkallat med något initiativ av riksdagen på grund av motionen 1978/79:281 och motionen 1978/79:1450 yrkandet 1.
Utskottet föreslår att riksdagen förklarar de båda motionsyrkandena besvarade med vad utskottet här anfört.
JoU 1979/80:35
10 Beträffande motionärernas begäran i motionen 1978/79:1450 yrkandet 2 om en översyn av ansvarsfördelningen mellan jordbruks- och socialdepartementen i fråga om verksamhet med joniserande strålning vill utskottet framhålla att det ankommer på regeringen att ta ställning till hur arbetet inom dess kansli skall organiseras för att den på ett så effektivt sätt som möjligt skall kunna fullgöra sin uppgift. Härav följer att det i första hand ankommer på regeringen att ta initiativ till de ändringar i ansvarsfördelningen mellan departementen som befinns motiverade. Det anförda innebär att utskottet i likhet med socialutskottet anser att riksdagen inte bör vidta någon åtgärd med anledning av motionsyrkandet.
Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
1. att riksdagen beträffande säkerheten vid röntgen- och skärmbildsundersökningar förklarar motionen 1978/79:281 och motionen 1978/79:1450 yrkandet 1 besvarade med vad utskottet anfört,
2. att riksdagen beträffande ansvarsfördelningen mellan jordbruks- och socialdepartementen i fråga om verksamhet med joniserande strålning avslår motionen 1978/79:1450 yrkandet 2.
Stockholm den 24 april 1980
På jordbruksutskottets vägnar SVANTE LUNDKVIST
Närvarande: Einar Larsson (c)*, Svante Lundkvist (s), Arne Andersson i Ljung (m)*, Börje Stensson (fp)*, Grethe Lundblad (s), Sven Lindberg (s)*, Filip Johansson (c), Åke Wictorsson (s)*, Sven Eric Lorentzon (m), Gunnar Olsson (s), Håkan Strömberg (s), Esse Petersson (fp), Jens Eriksson (m), Lennart Brunander (c) och Maja Ohlin (s).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
Särskilt yttrande
Börje Stensson och Esse Petersson (båda fp) anför:
Utskottet framhåller att för strålskyddsfrågorna inom sjukvården närmast ansvariga myndigheter och organ bedriver ett aktivt arbete för att förbättra strålskyddet inom sjukvården. Det förtjänar också att framhållas att detta arbete för att förbättra strålskyddet verkligen erfordras därför att det under en följd av år varit en otillfredsställande situation, där skyddet för personal
JoU 1979/80:35
och/eller patienter alltför ofta visat sig bristfälligt.
Såsom anförts i motionen 1978/79:1450 av Margot Håkansson (fp) och Marianne Lundqvist (fp) är en översyn av strålskyddslagen i syfte att åstadkomma ökad säkerhet för såväl patienter som personal befogad. Mot bakgrund av socialutskottets yttrande i ärendet delar vi utskottets uppfattning att ett initiativ av riksdagen inte f. n. är påkallat eftersom utskottet erfarit att en översyn av strålskyddslagen övervägs inom jordbruksdepartementet.
Vi vill dock understryka vikten av att detta arbete och övriga åtgärder för en förbättrad säkerhet genomförs med största skyndsamhet.
JoU 1979/80:35
12 Socialutskottets yttrande Bilaga
1979/80:2 y
över motioner rörande strålskyddet inom hälso- och sjukvården
Till jordbruksutskottet
Jordbruksutskottet har berett socialutskottet tillfälle att yttra sig över motionen 1978/79:281 av Sture Ericson m. fl. (s) om åtgärder för att minska strålningsrisken vid skärmbildsundersökning och motionen 1978/79:1450 av Margot Håkansson (fp) och Marianne Lundqvist (fp) om brister i strålskyddet, m. m.
Utskottet
Motionerna gäller patienternas och sjukvårdspersonalens säkerhet vid röntgen- och skärmbildsundersökningar. I motionen 1978/79:1450 tas upp vissa händelser vid ett sjukhus som belyser hur bristfälligt strålskyddet tidigare har varit. Enligt motionärerna måste all personal som arbetar med och utsätter patienter för joniserande strålning ha erforderliga kunskaper i strålfysik och strålskydd. Det bör också övervägas att förse patienter med ett s. k. röntgenkort på vilket alla undersökningar och behandlingar med strålning registreras. Motionärerna önskar en översyn av strålskyddslagen i syfte att åstadkomma ökad säkerhet för patienter och personal. I motionen 1978/79:281 uppges att lungröntgen i fullformat medför lägre stråldoser än skärmbildsundersökning. Enligt motionärerna bör riksdagen hos regeringen begära snara åtgärder för att minska strålningsriskerna vid skärmbildsundersökningar.
Frågan om strålskyddet inom sjukvården har varit föremål för riksdagens intresse vid flera tillfällen under senare år. Det kan här hänvisas till de av riksdagen godkända betänkandena SoU 1975/76:3 och JoU 1977/78:24 samt till svar på interpellationer i ämnet i januari 1979 och den 18 januari 1980. Av riksdagsbehandlingen framgår att riskerna med medicinska röntgenundersökningar rönt betydande uppmärksamhet från socialstyrelsens och strålskyddsinstitutets sida. Enligt sjukvårdsministerns interpellationssvar i januari i år har frågan om kompetensen hos personal som arbetar med joniserande strålning tagits upp av socialstyrelsen i en skrivelse i december 1979 till strålskyddsinstitutet. Socialstyrelsen understryker vikten av att det inom röntgendiagnostisk verksamhet alltid - vid sidan av sakkunnig läkare - måste finnas assisterande personal som är väl förtrogen med apparaturen och genomförandet av undersökningarna. För tillstånd att bedriva radiologiskt arbete inom röntgendiagnostisk verksamhet bör enligt socialstyrelsens uppfattning i normalfallet krävas specialistkompetens i röntgendiagnostik. I
JoU 1979/80:35
sådana fall där detta krav skulle te sig ovanligt - exempelvis vid mindre vårdcentraler i glesbygd med långa avstånd - bör enligt styrelsens förslag krävas att det finns tillgång till specialistkompetent röntgenläkare, t. ex. som konsult, och sakkunnig personal för träning av röntgenpersonal och tillsyn av apparatur. Motsvarande krav bör enligt styrelsen gälla för sjukvård som drivs i privat regi.
Landstingsförbundet har i en särskild cirkulärskrivelse i maj 1979 informerat sjukvårdshuvudmännen om strålskyddsproblem och särskilt pekat på behovet av periodisk tillsyn av röntgenapparatur och ersättning av förslitet material. Vidare har sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (SPRI) beslutat att starta ett projekt som syftar till att förbättra strålskyddet inom sjukvården.
Frågan om registrering av alla röntgenundersökningar som en individ utsätts för behandlades av socialutskottet i betänkandet SoU 1975/76:3. Utskottet ansåg det inte påkallat med någon åtgärd och hänvisade till de synpunkter socialstyrelsen anfört i remissvar till utskottet. Socialstyrelsen ansåg bl. a. att försök med individuella hälsokort varit föga övertygande. Information om genomgångna röntgenundersökningar fanns dessutom i flertalet fall i patientens journaluppgifter. Sjukvårdsministern framhöll i sitt interpellationssvar nyligen att företagna röntgenundersökningar finns dokumenterade på varje röntgenavdelning. I samband med begäran om ny röntgenundersökning tas sålunda fram kopior av gamla remisser beträffande patienten. Det kan därför uppmärksammas om patienten genomgått ett onormalt stort antal röntgenundersökningar under viss tid.
Socialstyrelsen utfärdade år 1978 en kungörelse (SOSFS (M) 1978:5) med allmänna råd om lungröntgen vid hälsoundersökningar i vissa fall. Socialstyrelsen anser att skärmbildsundersökningar i samband med nyanställning många gånger är onödiga och anger närmare i anvisningarna i vilken utsträckning lungröntgenundersökningar bör ske. Som alternativ till skärmbild anvisas lungröntgen i fullformat, vilket minskar stråldosen. Enligt vad utskottet har inhämtat har skärmbildsundersökningarna minskat i antal under senare år. Inom strålskyddsinstitutet pågår enligt vad utskottet inhämtat ett arbete som syftar till att föreskrifter skall utfärdas rörande maximal stråldos vid hälsoundersökningar med skärmbild eller mammografiapparat.
Det anförda visar enligt utskottets mening att olika organ bedriver ett aktivt arbete för att förbättra strålskyddet inom sjukvården. På grund härav och då en översyn av strålskyddslagen enligt uppgift övervägs inom jordbruksdepartementet anser utskottet att det inte är påkallat med något initiativ av riksdagen såvitt avser motionen 1978/79:281 och motionen 1978/79:1450 yrkandet 1. Utskottet förutsätter att om en sådan översyn kommer till stånd problemet med joniserande strålning inom sjukvården särskilt uppmärksammas.
Beträffande motionärernas begäran i motionen 1978/79:1450 yrkandet 2
JoU 1979/80:35
om en översyn av ansvarsfördelningen mellan jordbruks- och socialdepartementen såvitt avser verksamhet med joniserande strålning vill utskottet anföra följande. Det ankommer på regeringen att ta ställning till hur arbetet inom regeringens kansli skall organiseras för att regeringen på ett så effektivt sätt som möjligt skall kunna fullgöra sin uppgift. Om regeringen anser det motiverat att sådan ändrad ansvarsfördelning mellan departementen som motionärerna förordar närmare undersöks, ankommer det därför i första hand på regeringen att ta initiativ härtill. Av detta följer att utskottet anser att riksdagen inte bör vidta någon åtgärd med anledning av motionsyrkandet.
Stockholm den 27 mars 1980
På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON
Närvarande: Göran Karlsson (s), Gabriel Romanus (fp), Karl Leuchovius (m)*, Rune Gustavsson (c)*, Evert Svensson (s), Anna-Greta Skantz (s)*, Mårten Werner (m), John Johnsson (s), Erik Larsson (c), Ivar Nordberg (s), Kjell Nilsson (s), Sven-Gösta Signell (s)*, Kersti Swartz (fp), Anita Bråkenhielm (m) och Sigvard Persson (c)**.
* Ej närvarande vid yttrandets justering.
** Sigvard Perssons uppdrag som ersättare för riksdagsledamot har upphört vid yttrandets justering.
.
'