Bet. 1979/80:JoU37

Med anledning av propositionen 1979/80:91 om statligt stöd till åtgärder för en ändrad vattenhushållning i Hjälmaren jämte motioner

Typ: Betänkande
Datum: 1980-04-24
Källa: data.riksdagen.se

JoU 1979/80:37

Jordbruksutskottets betänkande 1979/80:37

med anledning av propositionen 1979/80:91 om statligt stöd till åtgärder för en ändrad vattenhushållning i Hjälmaren jämte motioner Propositionen I

propositionen 1979/80:91 har regeringen (jordbruksdepartementet) föreslagit riksdagen att

1. godkänna att statligt stöd till fortsatt utrednings- och projekteringsarbete för en ändrad vattenhushållning i Hjälmaren och härmed förenade åtgärder lämnas enligt de grunder som förordats i propositionen,

2. medge att kostnaderna för det statliga stödet får bestridas från förslagsanslaget Ersättningar för vissa besiktningar och syneförrättningar under tionde huvudtiteln.

I propositionen föreslås att statligt stöd skall lämnas till vissa åtgärder för en ändrad vattenhushållning i Hjälmaren.

Motionerna

I motionen 1979/80:1917 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas att riksdagen avslår regeringens proposition 1979/80:91 och begär nytt förslag i enlighet med motionen.

I motionen 1979/80:1925 av Svante Lundkvist m. fl. (s) yrkas att riksdagen uttalar att regleringen och tappningsplanen skall inriktas mot att den tidigare fastställda sänkningsgränsen för Hjälmaren inte får underskridas.

Utskottet

Hjälmaren har en yta av ca 480 km2 och är därmed till storleken landets fjärde sjö. Hjälmaren har sitt utlopp i Eskilstunaån som rinner ut i Mälaren vid Torshälla. Från Hjälmaren rinner också Hjälmare kanal. De största tillflödena är Svartån och Täljeån (Kvismare kanal).

Hjälmaren regleras alltsedan sjön år 1888 blev föremål för en sjösänkning, ”den stora sjösänkningen”, varvid medelvattenståndet sänktes 1,3 m. Vattenhushållningsbestämmelserna för regleringen har därefter inte ändrats. Enligt dessa bestämmelser skall regleringen bedrivas mellan dämningsgränsen +22,22 m och sänkningsgränsen +21,62 m. Regleringen sker vid Hyndevadsdammen i Eskilstunaån. Huvudman för regleringen är Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag.

De olika intressen som framför allt berörs av vattenståndet i Hjälmaren är

1 Riksdagen 1979/80. 16 sami. Nr 37

JoU 1979/80:37

jordbruk, fiske, naturvård, friluftsliv, sjöfart och kraftproduktion.

Det har visat sig att regleringsgränserna ofta över- resp. underskrids. Sålunda har under perioden 1888-1978 dämningsgränsen i samband med stora flöden i medeltal överskridits vart fjärde år och sänkningsgränsen i samband med torra somrar och höstar underskridits i medeltal vartannat eller vart tredje år. Det högsta vattenstånd som har uppmätts är +22,48 m (år 1924) och det lägsta är +21,15 m (år 1976). De höga vattenstånden, vilka i allmänhet inträffar under våren, leder till skador för jordbruket. De låga vattenstånden är till olägenhet för naturvård, friluftsliv, sjöfart och fiske.

År 1976 tillkallade chefen för jordbruksdepartementet en särskild utredare med uppdrag att utreda frågan om en ändrad reglering av Hjälmaren. Utredningen, som antog namnet Hjälmarutredningen 1976 (Jo 1976:10), avlämnade i april 1978 rapporten (Ds Jo 1978:3) Vattenförbund för Hjälmaren och i augusti 1979 betänkandet (Ds Jo 1979:10) Ändrad vattenhushållning i Hjälmaren.

På grundval av Hjälmarutredningens betänkande och däröver avgivna remissyttranden lägger regeringen i förevarande proposition fram förslag om statligt stöd till vissa åtgärder för en ändrad vattenhushållning i Hjälmaren.

Utredningens förslag till ändrad vattenhushållning syftar till att eliminera nackdelarna med nuvarande reglering utan att man därför ändrar på medelvattenståndet sommartid. Utredningen har därför föreslagit olika förändringar av nuvarande vattenhushållningsbestämmelser samt olika åtgärder i Svartån, Eskilstunaån och Hjälmare kanal, vilka samtliga har till ändamål att göra det möjligt att dämpa vattenståndsstegringen i samband med stora vårflöden och minska vattenståndssänkningen under torrperioder.

De föreslagna vattenhushållningsbestämmelserna avviker från de nu gällande framför allt genom att de föreskriver att tappningen från sjön om möjligt skall avpassas så att vattenståndet sommartid följer en linje med vattenståndet +21,95 m den 20 maj och +21,73 m den 30 september. Sänkningsgränsen +21,62 m får i vissa fall underskridas under vintern dock med högst 12 cm ned till nivån +21,50 m. Dessutom sänks minimitappningen från Hjälmaren genom Eskilstunaån och Hjälmare kanal från nuvarande 5,1 m3/s till 3,1 m3/s, varav 3,0 m3/s genom Eskilstunaån och 0,1 m3/s genom Hjälmare kanal. För bestämmande av tappningen från Hjälmaren inför vårfloden utnyttjas en hydrologisk modell för Hjälmaren, vilken utarbetats av SMHI.

Utredningen har dessutom föreslagit att vissa rensningar utförs i Eskilstunaån samt att en del av Hyndevadsdammen byggs om. Åtgärderna i Svartån innebär ett något ändrat handhavande av de befintliga regleringarna där samt utvidgning av ett par regleringar. Utredningen anser det nödvändigt med förbättrad vattenståndsbestämning i Hjälmaren och föreslår att tre nya mätstationer uppförs.

JoU 1979/80:37

3 Enligt utredningen bör den föreslagna vattenhushållningsplanen och därmed sammanhängande åtgärder genomföras av ett vattenförbund för Hjälmaren. Kostnaderna för att genomföra den ändrade regleringen bör enligt utredningen helt bestridas av staten.

Föredraganden framhåller att Hjälmarområdet i den fysiska riksplaneringen tillmätts stor betydelse från skilda synpunkter. Enligt länsstyrelsernas redovisning omfattar Hjälmarområdet betydande områden av primärt intresse för jordbruket. Hjälmaren har även klassificerats som riksobjekt från fritidsfiskesynpunkt och anses också betydelsefull för yrkesfisket. Några öar samt vissa områden kring Hjälmaren har bedömts vara av riksintresse från naturvårdssynpunkt. Hjälmaren är också av stor betydelse för det rörliga friluftslivet, främst fritidsfiske, båtsport och bad. Större delen av Hjälmarområdet har i flera avseenden angetts vara av riksintresse för kulturminnesvården.

Med hänvisning till bl. a. det nu anförda anser föredraganden att det är ett betydande allmänt intresse att åtgärder vidtas för att förbättra vattenståndsförhållandena i Hjälmaren. Som redovisas i propositionen ansluter sig föredraganden i allt väsentligt till utredningens förslag till ändrad vattenhushållning i Hjälmaren.

Den sammanlagda kostnaden för en ändrad vattenhushållning i Hjälmaren i enlighet med de förordade riktlinjerna och de ytterligare åtgärder som enligt föredragandens uppfattning bör vidtas i samband härmed uppgår till 7 milj. kr. i det penningvärde som rådde vid utgången av år 1978. Härtill kommer kostnaderna för detaljprojektering, vattendomstolsbehandling m. m., vilka kan uppskattas till 15 % av genomförandekostnaderna, dvs. till drygt 1 milj. kr. Även dessa kostnader bör bestridas av statsmedel. Det sammanlagda medelsbehovet uppgår därför till ca 8 milj. kr.

Med hänsyn till tidsåtgången för planering och projektering av arbetena samt för prövningen enligt vattenlagen beräknas endast en mindre del av det totala beloppet behöva tas i anspråk under de närmaste åren.

Under budgetåret 1980/81 torde därför medelsbehovet inskränka sig till 0,5 milj. kr. för fortsatta utrednings- och projekteringskostnader. Detta belopp bör enligt propositionen belasta anslaget Ersättningar för vissa besiktningar och syneförrättningar under tionde huvudtiteln.

I de båda i anslutning till propositionen väckta motionerna 1917 och 1925 anförs kritiska synpunkter på regeringens förslag. I den förstnämnda motionen hänvisas till att det enligt utredningens betänkande finns två snarliknande sätt att åstadkomma en tappningsplan för Hjälmaren. Bägge skulle jämna ut skillnaderna mellan högsta och lägsta vattenstånd, till förmån inte minst för dem som äger jord- och skogsbruk längs stränderna. Skillnaderna i kostnad mellan de två tappningsplanerna är emellertid betydande. Vissa åtgärder är gemensamma - dessa kan uppskattas till knappt 4 milj. kr. i 1978 års penningvärde - men till denna summa kommer i den ena tappningsplanens fall ytterligare närmare 4 milj. kr. för rensningar och

JoU 1979/80:37

erosionsskydd i Eskilstunaån. Motionärerna vänder sig mot att staten skall stå för dessa kostnader trots att bl. a. avkastningsvärdet på strandägarnas jord- och skogsbruk beräknas öka med 2 milj. kr. I motionen riktas också stark kritik mot att åtgärder vidtas som innebär att den nuvarande lägsta sänkningsgränsen underskrids. Motionärerna påpekar att naturvårdsverket i sitt remissvar över utredningen uttryckligen varnar härför, enär viktiga delar av Hjälmaren då kan ödeläggas på samma sätt som skett med Hornborgasjön. Risken för att så sker är enligt motionärernas mening rimligtvis större om man genomför den tappningsplan som innebär att Eskilstunaåns avbördningsförmåga ökas genom rensningar. Motionärerna anser mot bakgrund av det anförda att propositionen i dess nuvarande skick bör avslås. Om regeringen kan göra det troligt att även miljöintressen skulle ha väsentlig nytta av rensningar i Eskilstunaån bör ett nytt förslag om sådana förenas med ett förslag om hur gynnade strandägar- och kraftintressen kan bidra till åtgärderna med ett belopp som står i proportion till de vinster de gör därför att åtgärderna kommer till stånd. I annat fall bör förslaget till åtgärder utgå från den snarliknande tappningsplan, som inte inbegriper åtgärder i Eskilstunaån. Även i detta fall bör regeringen enligt motionärernas uppfattning pröva möjligheten att låta de intressen som gynnas av åtgärderna bära en del av kostnaderna.

Även i motionen 1925 är man kritisk mot förslaget att rådande sänkningsgräns i vissa fall förutsätts få underskridas under vintern. I motionen anförs att jordbrukets svårigheter och känslighet för höga vattenstånd under årens lopp har ökat på grund av hopsjunkning av de torrlagda markerna. Det kan förutsättas att dessa förändringar kommer att fortsätta. En tappningsplan som enligt motionen skulle innebära att den tidigare fastställda sänkningsgränsen skulle få underskridas kommer i realiteten att föra med sig en legalisering av en ökad sänkning av Hjälmarens vattenstånd i takt med att nivån på de lägst belägna jordbruksmarkerna sjunker. Därmed skulle väsentliga naturvårds- och rekreationsintressen offras för att under en begränsad tid framöver klara problem för jordbruket. Om man vill behålla torrläggningseffekten på den jordbruksmark det gäller bör man redan nu enligt motionärernas mening pröva möjligheten till invallning i stället för ytterligare sänkning av sjön. Under hänvisning till det anförda föreslår motionärerna att riksdagen gör ett uttalande av innebörd att regleringen och tappningsplanen skall inriktas mot att den tidigare fastställda sänkningsgränsen för Hjälmaren inte får underskridas.

Utskottet vill till en början erinra om att, som även anförs i propositionen, frågor om tillåtligheten av vattenreglering som inte huvudsakligen avser torrläggning av mark samt byggande i vatten och ändrad vattenhushållning prövas enligt vattenlagen (1918:523) av vattendomstol eller av regeringen. Normalt sker prövningen vid vattendomstol. Regeringen har dock enligt 4 kap. 17 § vattenlagen möjlighet att förbehålla sig prövningen av tillåtligheten av vissa slags företag som är av betydande omfattning eller ingripande

JoU 1979/80:37

beskaffenhet. Med stöd av denna bestämmelse har regeringen i vattenrättskungörelsen (1971:789) förbehållit sig tillåtlighetsprövningen av vattenreglering i de största sjöarna i landet, bl. a. Hjälmaren. Alla ändringar av nuvarande reglering, vilka påverkar vattenståndet i sjön eller vattenavrinningen ur sjön, skall därför prövas av regeringen.

I den föreslagna tappningsplanen ingår som i det föregående redovisats rensningar av viss omfattning i Eskilstunaån. Syftet med rensningarna är att öka avbördningsförmågan i ån och på så vis minska vattenståndsstegringarna i samband med stora vårflöden. Rensningarna skulle därför vara till nytta för jordbruket. I utredningen visas att avbördningsförmågan i Eskilstunaån försämrats kontinuerligt sedan sjösänkningen genomfördes och den är numera långt ifrån tillräcklig för att hindra att vattenståndet vid stora vårflöden inte skall överskrida dämningsgränsen. Denna försämring kan antas komma att fortgå i oförminskad takt. En resning av ån är därför enligt propositionen närmast att betrakta som ett led i ett normalt underhåll av vattendraget. Utskottet är av samma mening och anser därför i likhet med föredraganden att de förordade rensningarna bör utföras.

Förslaget att staten och inte jordbrukarna, som i första hand har nytta av rensningarna, även bör bekosta dessa motiveras i propositionen på följande sätt. Om jordbruket skulle svara för ifrågavarande kostnader, skulle dessa fördelas på delägarna i Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, som är huvudman för den nuvarande regleringen. Sjösänkningsbolaget saknar emellertid aktuell delägarförteckning och att upprätta en ny sådan förteckning är med hänsyn till tidsåtgången och kostnaderna enligt föredragandens mening ogörligt. Den skulle inte heller, som någon remissinstans har hävdat, komma till användning vid bildandet av ett vattenförbund för Hjälmaren. Endast de större torrläggningsföretagen påverkar nämligen vattenståndet på ett sådant sätt att de bör vara medlemmar i ett vattenförbund och långtifrån alla jordbruksföretag kommer därför att vara medlemmar i förbundet.

Utskottet finner de i propositionen anförda skälen bärande och ansluter sig därför till uppfattningen att staten bör stå för de kostnader som föranleds av rensningar i Eskilstunaån.

Som anförts i det föregående blir det inte ens med den av Hjälmarutredningen förordade tappningsplanen möjligt att undvika att sänkningsgränsen ibland underskrids. Detta skulle dock komma att inträffa betydligt mer sällan och under kortare perioder än f. n. Sänkningen av vattenståndet ned till nivån +21,50 m skulle endast få ske inför väntade stora vårflöden och då endast under tiden från nyår till vårflodens inledningsskede. Förhandstappningen förutsätter att tillförlitliga prognoser för vårfloden kan lämnas i god tid före dess början. Möjligheter härtill finns numera sedan SMHI kalibrerat en hydrologisk modell för Hjälmaren. Vattenståndet skulle med föreslagen tappning inte komma att sjunka så lågt som nu. Vill man helt undvika att sänkningsgränsen underskrids, vilket enligt naturvårdsverket är ett mycket starkt krav från naturvårdssynpunkt, måste enligt utredningen minimitapp -

JoU 1979/80:37

ningen i Eskilstunaån minskas till betydligt under 3 m3/s. Vid så låga vattenföringar kan det emellertid enligt utredningen befaras att vattenkvalitén i Eskilstunaån blir oacceptabel från hälsovårds- och miljövårdssynpunkt. En annan möjlighet är att vattenståndet i Hjälmaren under våren och försommaren höjs för att man på detta sätt skall få ett större magasin att ta av under en långvarig torrperiod under senare delen av sommaren och hösten. Detta skulle vara till avsevärd nackdel för jordbruket. I likhet med föredraganden bedömer utskottet att dessa åtgärder inte är realistiska. Utskottet delar därför föredragandens uppfattning att en förhandstappning av sjön ned till nivån +21,50 m inför stora vårflöden knappast skulle leda till några skador av betydelse.

Även i övrigt ansluter sig utskottet i allt väsentligt till regeringens förslag till ändrad vattenhushållning i Hjälmaren. Detta förslag måste som föredraganden anför bearbetas vidare samt därefter prövas enligt vattenlagen. Som också betonas i propositionen är det först efter den ingående behandling av förslagets inverkan på olika intressen som sker vid en sådan prövning som den ändrade vattenhushållningen kan få sin slutliga utformning.

Vad utskottet här anfört innebär bl. a. att utskottet avstyrker det i motionen 1917 framlagda yrkandet om avslag på propositionen och begäran om nytt förslag i ämnet. Ej heller finner utskottet anledning att ansluta sig till den i motionen 1925 framförda begäran om ett riksdagsuttalande till förmån för en omarbetning av tappningsplanen, grundad på en prövning av möjligheterna till invallning i stället för ytterligare sänkning av sjön. Som redovisas i propositionen har Hjälmarutredningen redan prövat denna fråga och funnit att kostnaderna för ifrågavarande invallningar skulle bli mycket stora och flerfaldigt överstiga värdet av de skador de skulle förebygga.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

1. att riksdagen beträffande krav på avslag på propositionen och begäran om nytt förslag avslår motionen 1979/80:1917,

2. att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motionen 1979/80:1925 godkänner att statligt stöd till fortsatt utrednings- och projekteringsarbete för en ändrad vattenhushållning i Hjälmaren och härmed förenade åtgärder lämnas enligt de grunder som förordats i propositionen,

3. att riksdagen medger att kostnaderna för det statliga stödet får bestridas från förslagsanslaget Ersättningar för vissa besiktningar och syneförrättningar under tionde huvudtiteln.

Stockholm den 24 april 1980

På jordbruksutskottets vägnar SVANTE LUNDKVIST

JoU 1979/80:37

7 Närvarande: Einar Larsson (c), Svante Lundkvist (s), Arne Andersson i Ljung (m), Börje Stensson (fp), Grethe Lundblad (s), Hans Wachtmeister (m), Sven Lindberg (s). Filip Johansson (c), Åke Wictorsson (s)*, Sven Eric Lorentzon (m), Gunnar Olsson (s), Håkan Strömberg (s), Esse Petersson (fp). Lennart Brunander (c) och Maja Ohlin (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation (mom. 2)

Svante Lundkvist, Grethe Lundblad, Sven Lindberg, Åke Wictorsson, Gunnar Olsson, Håkan Strömberg och Maja Ohlin (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med ”1 den” och på s. 6 slutar med ”skulle förebygga” bort ha följande lydelse:

Regeringen föreslår i föreliggande proposition riksdagen att godkänna att statligt stöd till fortsatt utrednings- och projekteringsarbete för en ändrad vattenhushållning i Hjälmaren och härmed förenade åtgärder lämnas enligt grunder, som i allt väsentligt överensstämmer med Hjälmarutredningens förslag. Med anledning härav får utskottet anföra följande.

Hjälmarområdet har som i det föregående omnämnts i den fysiska riksplaneringen tillmätts stor betydelse från skilda synpunkter. Vid en ändrad reglering av Hjälmaren anser utskottet det vara angeläget att särskilt beakta den stora och växande betydelse Hjälmaren och dess vattenområde har för rekreationslivet, för fritidsfiske, båtsport och rörligt friluftsliv, för bad och fritidsbebyggelse. Från naturvårdssynpunkt finns öar och områden som är angelägna att skydda. Större delar av Hjälmarområdet har också i flera avseenden angetts vara av riksintresse för kulturminnesvården.

Enligt utskottets mening är det oroande att dessa intressen i propositionen fått stå tillbaka för vissa fördelar som man på kort sikt skulle kunna vinna för jordbruket. Från naturvårdsintressets sida är det som naturvårdsverket understryker i sitt remissvar ett mycket starkt krav att vattenståndet i Hjälmaren inte under några omständigheter tillåts sjunka under den redan 1877 fastställda sänkningsgränsen + 21,62 m. Som redovisas i propositionen anser naturvårdsverket att varje underskridande av denna gräns är ett steg på vägen mot en ödeläggning av viktiga delar av Hjälmaren i princip på samma sätt som skett med Hornborgasjön.

Jordbrukets svårigheter och känslighet för höga vattenstånd har ökat under årens lopp på grund av hopsjunkning av de torrlagda markerna. Det kan förutsättas att dessa förändringr kommer att fortsätta. En tappningsplan som skulle innebära att den tidigare fastställda sänkningsgränsen skulle få underskridas kommer enligt utskottets uppfattning att i realiteten föra med sig en legalisering av en ökad sänkning av Hjälmarens vattenstånd i takt med att nivån på de lägst belägna jordbruksmarkerna sjunker. Därmed skulle

JoU 1979/80:37

väsentliga naturvårds- och rekreationsintressen offras för att under en begränsad tid framöver klara problem för jordbruket. Om man vill behålla torrläggningseffekten på den jordbruksmark det gäller bör man redan nu enligt utskottets mening pröva möjligheten till invallning i stället för ytterligare sänkning av sjön. Som framhålls i motionen 1925 kan den skada en legalisering av ökad sänkning av Hjälmaren skulle medföra för naturvårdens och rekreationslivets intressen inte repareras när den en gång är vållad.

Mot bakgrund av vad här anförts delar utskottet den i motionen 1925 framförda uppfattningen att regleringen av Hjälmaren bör ske med beaktande av den tidigare fastställda sänkningsgränsens okränkbarhet. En omarbetning av tappningsplanen, grundad på en prövning av möjligheterna till invallning i stället för ytterligare sänkning av sjön, bör därför genomföras. På grundval härav bör ärendet ånyo snarast underställas riksdagen för slutligt ställningstagande till frågan om statligt stöd till det fortsatta utrednings- och projekteringsarbetet.

Utskottet har för sin del inte något att erinra mot att för nästa budgetår medel från det under tionde huvudtiteln uppförda anslaget Ersättningar för vissa besiktningar och syneförrättningar intill ett belopp av 0,5 milj. kr. får disponeras för fortsatt utredningsarbete för en ändrad vattenhushållning i Hjälmaren.

Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet med anledning av propositionen och motionen 1925 här anfört.

Då utskottet anser det angeläget att utredningsarbetet får fortsätta har utskottet inte velat ställa sig bakom det i motionen 1917 framlagda yrkandet om avslag på propositionen. Ifrågavarande motion avstyrks därför.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. att riksdagen med anledning av regeringens förslag och motionen 1979/80:1925 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om ytterligare överväganden och förslag beträffande ändrad vattenhushållning i Hjälmaren samt godkänner att statligt stöd till fortsatt utredningsarbete i ämnet under budgetåret 1980/81 lämnas med högst 500 000 kr.,

GOTAB 64988 Stockholm 1980