Med anledning av motioner om miljöskyddsutredningen

JoU 1979/80:4

Jordbruksutskottets betänkande 1979/80:4

med anledning av motioner om miljöskyddsutredningen

Motionerna

Yrkanden

I motionen 1978/79:471 av Margit Sandéhn och Maj-Lis Landberg (båda s) hemställs att riksdagen beslutar att ge regeringen till känna vad som i motionen anges om det fortsatta arbetet med att låta utreda en samordnad tillsynsorganisation av miljökontrollen.

I motionen 1978/79:843 av Per Olof Håkansson m. fl. (s) hemställs att riksdagen beslutar om att i 13 kap. brottsbalken ta in en bestämmelse om olaga giftdeponering i enlighet med vad som anges i motionen.

I motionen 1978/79:844 av Per Olof Håkansson m. fl. (s) hemställs att riksdagen beslutar om att i 13 kap. brottsbalken ta in en bestämmelse om giftspridning i enlighet med vad som anges i motionen.

I motionen 1978/79:1990 av Olof Palme m. fl. (s) hemställs, såvitt nu är i fråga (yrkande 9), att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att motionens krav i fråga om a. inrättande av en för den kemiska industrin gemensam skadeståndsfond, b. precisering av begreppet fara i brottsbalken, c. förlängning av preskriptionstiden för miljöbrott till minst 10 år, d. utredning angående tillskapande av ett tillsynsorgan benämnt AB Svensk Miljökontroll, e. övervägande av behovet av lagregler för genomförande av principen om producentens ansvar beaktas i samband med ställningstagande till miljöskyddsutredningens förslag.

Motivering

1 motionen 1978/79:1990 (yrkande 9) erinras om att den som orsakar skada genom miljöfarlig verksamhet enligt miljöskyddslagen (ML) skall betala ersättning för det. Det finns emellertid många svårigheter i den praktiska tillämpningen av ML:s regler som kan göra det strikta skadeståndsansvaret verkningslöst. En sådan svårighet är den långa tid som ofta förflyter innan skadorna visar sig, en annan den stora omfattning som skadorna kan visa sig få. Också utredningstekniska svårigheter finns. Enligt motionen skall man i första hand givetvis förebygga skaderisker genom skärpt lagstiftning och stränga krav på företagen. Om skada likväl uppkommer bör den ersättas av den som vållar skadan. Kan detta inte ske, bör den kemiska industrin som helhet stå ansvarig. Någon form av fond bör därför byggas upp. Fonden kan t. ex. bygga på avgifter från företag som i sin produktion hanterar vissa angivna kemiska ämnen. Ur fonden bör sedan de skador ersättas som

1 Riksdagen 1979/80. 16 sami. Nr 4

JoU 1979/80:4

verksamheten vållar.

I motionen framhålls vidare att begreppet fara i brottsbalken bör definieras klarare. Annars kommer möjligheterna att beivra miljöbrott också i fortsättningen att vara begränsade. Motionärerna beklagar att miljöskyddsutredningen i sitt delbetänkande inte aktualiserat denna fråga. Motionärerna föreslår därför att ett tillägg görs till brottsbalkens 13 § lydande: ”Den som handhar gift eller smittämne på sätt, som är ägnat att medföra risk för människors liv eller hälsa eller för djur eller växter, dömes till ansvar enligt vad som sägs i 13 kap. 7-9 §§ även om allmän fara inte visats i det enskilda fallet.” Vidare bör övervägas ett sådant tillägg till brottsbalken att den som utan tillstånd grävt ner eller på annat sätt gjort sig av med gift skall kunna dömas till böter eller fängelse.

Den nu gällande preskriptionstiden för brott mot gällande miljölagstiftning är enligt motionen för kort. Beroende på den långa tid som kan förflyta mellan skadans uppkomst och dess avslöjande är det nödvändigt att preskriptionstiden förlängs kraftigt. Vidare bör straffsatserna skärpas och en obligatorisk skyldighet för kontrollmyndighet att polisanmäla miljöbrott införas. Enligt motionärernas mening är de av miljöskyddsutredningen framlagda förslagen i detta avseende otillräckliga. En preskriptionstid om minst tio år bör övervägas.

I motionen anförs att socialdemokraterna i miljöskyddsutredningen har förordat en förbättrad tillsyn genom tillskapandet av ett organ benämnt AB Svensk Miljökontroll. Tanken är att tillsynsarbetet därigenom skall samordnas och göras mera enhetligt. Enligt motionärernas mening bör den i reservationen skisserade lösningen prövas i det fortsatta utredningsarbetet och förslag i frågan utan ytterligare dröjsmål framläggas.

Motionen utmynnar i förevarande del i en hemställan att de framlagda kraven beaktas i samband med ställningstagandet till miljöskyddsutredningens förslag.

I motionerna 1978/79:471,1978/79:843 och 1978/79:844 framförda yrkanden överensstämmer med några av de nyss redovisade förslagen i motionen 1978/79:1990.

Utskottet

Miljöskyddsutredningen (Jo 1976:06) överlämnade i december 1978 delbetänkandet Bättre miljöskydd I (SOU 1978:80). Betänkandet omfattar förslag i fråga om förprövnings-, tillsyns- och påföljdssystemen samt besvärsrätten m. m.

I fråga om tillsyn vill utredningen utforma en effektivare tillsynsorganisation och föreslår att hälsovårdsnämnden, som har god kännedom om de lokala förhållandena, görs till lokal tillsynsmyndighet. Den skall få ansvar för tillsynen av en stor del av den miljöfarliga verksamheten. Under en övergångstid skall dock länsstyrelsen ha ansvar för tillsyn över sådan

JoU 1979/80:4

miljöfarlig verksamhet som förprövas av koncessionsnämnden. Utredningen anser att tillsynsansvaret över all miljöfarlig verksamhet kan överföras till hälsovårdsnämnderna efter denna övergångstid.

Utredningen har vidare funnit att en stor brist i fråga om tillsynen är att det saknas en samordnad organisation för besiktning och kontroll. Den vill därför att en särskild utredning tillsätts för att utreda en sådan organisation som i en bilaga till betänkandet har kallats ”AB Svensk Miljökontroll”.

De socialdemokratiska ledamöterna i utredningen har dock i en reservation sett något annorlunda på tillvägagångssättet för att nå fram till en sådan organisation. De menar att miljöskyddsutredningen borde fullfölja detta arbete så att tillsynsansvaret i sin helhet vid en och samma tidpunkt kan läggas på hälsovårdsnämnderna. Utredningens majoritet håller med om att det kan ifrågasättas om man inte borde vänta med att överföra tillsynsuppgifter till hälsovårdsnämnderna i avvaktan på resultatet av en fortsatt utredning och sedan ta ett samlat grepp över hela tillsynsområdet. Majoriteten har emellertid funnit att problemet med den uppsplittrade undersöknings- och mätverksamheten i princip är lika stort oavsett om hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse utövar tillsynen. Utredningen har funnit det angeläget att snabbt åstadkomma en förbättring av tillsynen och vill redan nu lägga en stor del av tillsynsansvaret på hälsovårdsnämnderna.

Beträffande påföljdssystemet gör utredningen bl. a. den bedömningen att preskriptionstiden bör förlängas från två till fem år vid överträdelser som kunnat innebära betydande kränkning av miljöskyddsintresset. I sådana fall bör påföljden med hänsyn till allmän laglydnad regelmässigt bestämmas till fängelse. I sammanhanget bör man enligt utredningen också hålla i minnet att miljöbrottet ibland kan räknas till gruppen organiserad ekonomisk brottslighet. De socialdemokratiska ledamöterna anser att preskriptionstiden i det här fallet bör bestämmas till tio år.

Miljöskyddsutredningen har vid sin granskning funnit att de aktuella bestämmelserna i brottsbalken bör utformas så att de kan svara mot kravet på ett fullgott miljöskydd. Utredningen har här skisserat olika lösningar, men avstår från att lägga ett eget förslag eftersom brottsförebyggande rådet arbetar med bl. a. samma bestämmelser. De socialdemokratiska ledamöterna anser att miljöskyddsutredningen redan på detta stadium borde ha lagt ett förslag om skärpningar i brottsbalken. Utredningens majoritet menar emellertid att brottsförebyggande rådet är bättre rustat för att revidera de aktuella bestämmelserna i brottsbalken.

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen för de nu aktuella motionernas innehåll överensstämmer flertalet motionsyrkanden med förslag som framlagts som minoritetsyrkanden i miljöskyddsutredningens delbetänkande Bättre miljöskydd I. Förslagen avser precisering av begreppet fara m. m. i brottsbalken, förlängning av preskriptionstiden för miljöbrott samt utredning om en samordnad tillsynsorganisation för miljökontrollen.

Med anledning härav vill utskottet nämna att miljöskyddsutredningens

JoU 1979/80:4

delbetänkande under våren 1979 har varit föremål för remissbehandling. Ärendet bereds f. n. i jordbruksdepartementet med sikte på att förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen skall föreläggas riksdagen under innevarande riksmöte. I anslutning till remissbehandlingen av miljöskyddsutredningens betänkande har brottsförebyggande rådet till sitt yttrande fogat en promemoria (1979:6) om kriminalisering av föroreningar av miljön, m. m. I promemorian diskuteras möjligheten att redan nu kriminalisera föroreningar som är farliga för miljön. Förslaget har utformats med hänsyn dels till miljöbrottens speciella karaktär, dels till de krav som i miljölagstiftningen ställs på förorenarens aktsamhets- och undersökningsplikt. Förslaget innebär en kriminalisering av föroreningar av jord, vatten eller luft om gärningen kan antas medföra icke obetydliga hälsorisker för människor, skador av icke ringa betydelse på djur eller växter eller annan betydande olägenhet i miljön i övrigt.

De i motionerna upptagna frågorna är enligt utskottets mening av stor vikt och värda ingående beaktande. Emellertid kommer riksdagen, som framgår av vad i det föregående anförts, att inom kort få tillfälle att diskutera förslag från regeringen, grundade på miljöskyddsutredningens delbetänkande i sin helhet och däröver avgivna remissyttranden. Utskottet finnér i avvaktan härpå inte skäl att nu gå in påen närmare prövning av vissa utbrutna delar av utredningens förslag. Motionsyrkandena avstyrks därför, såvitt nu är i fråga.

Utöver nyss angivna frågor behandlas i den socialdemokratiska partimotionen 1978/79:1990 också frågor om inrättande av en för den kemiska industrin gemensam skadeståndsfond och om behovet av lagregler för genomförande av principen om producentens ansvar.

Utskottet vill erinra om att sistnämnda problemställningar torde falla inom ramen för de uppdrag som lämnats den år 1978 tillsatta utredningen (Ju 1978:08)om skadestånd vid miljöskador resp. produktansvarskommittén (Ju 1973:08) som utreder frågor om ersättning för produktskador.

Mot angiven bakgrund finner utskottet inte heller nu berörda motionsyrkanden påkalla någon riksdagens ytterligare åtgärd.

Utskottet hemställer alltså

att riksdagen avslår motionerna 1978/79:471, 1978/79:843, 1978/ 79:844 och 1978/79:1990 yrkandet 9.

Stockholm den 8 november 1979

På jordbruksutskottets vägnar SVANTE LUNDKVIST

JoU 1979/80:4

5 Närvarande: Svante Lundkvist (s), Arne Andersson i Ljung (m), Maj Britt Theorin (s)*, Börje Stensson (fp), Hans Wachtmeister (m), Sven Lindberg (s), Filip Johansson (c)*, Gunnar Olsson (s), Märta Fredrikson (c), Håkan Strömberg (s), Esse Petersson (fp), Lennart Brunander (c), Martin Segerstedt (s), Ingvar Eriksson (m) och Maja Ohlin (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

Svante Lundkvist, Maj Britt Theorin, Sven Lindberg, Gunnar Olsson, Håkan Strömberg, Martin Segerstedt och Maja Ohlin (alla s) anser att utskottets yttrande fr. o. m det stycke på s. 3 som börjar med ”Sorn framgår” och utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

Miljöskyddsutredningens delbetänkande har under våren 1979 varit föremål för remissbehandling. Ärendet bereds f. n. i jordbruksdepartementet. Enligt uppgift avser man att under innevarande riksmöte förelägga riksdagen förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen, grundat på nyssnämnda utredningsmaterial.

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen för de nu aktuella motionernas innehåll överensstämmer flertalet motionsyrkanden med förslag som framlagts som minoritetsyrkanden i miljöskyddsutredningens delbetänkande Bättre miljöskydd I. Yrkandena avser precisering av begreppet fara m. m. i brottsbalken, förlängning av preskriptionstiden för miljöbrott samt utredning om en samordnad tillsynsorganisation för miljökontrollen. Utöver nyss angivna frågor behandlas i den socialdemokratiska partimotionen 1978/79:1990 ocksåfrågorom inrättande av en förden kemiska industrin gemensam skadeståndsfond och om behovet av lagregler för genomförande av principen om producentens ansvar. Med anledning av föreliggande motionsyrkanden vill utskottet anföra följande.

De i motionen upptagna frågorna är enligt utskottets mening av stor vikt och värda ingående beaktande. Händelserna vid BT-Kemi har starkt visat på nödvändigheten av en förbättrad och förstärkt samhällskontroll över företagens miljöstörande verksamhet. Inte minst gäller detta företag som i sin produktion arbetar med kemiska produkter. Svenska naturskyddsföreningen påtalade i skrivelse till regeringen 1977 nödvändigheten av att länsstyrelserna får de personella förstärkningar som är nödvändiga för att de skall kunna fullgöra den kontrollverksamhet som lagstiftning och bestämmelser i samband med lämnade tillstånd förutsätter. Tyvärr har detta ännu inte skett.

Enligt miljöskyddslagen skall den som orsakar skada genom miljöfarlig verksamhet betala ersättning för det. Skadeståndsansvaret är alltså strikt. Det finns emellertid många svårigheter i den praktiska tillämpningen av miljö -

JoU 1979/80:4

skyddslagens regler som kan göra det strikta skadeståndsansvaret verkningslöst. En sådan svårighet är den långa tid som ofta förflyter innan skadorna visar sig, en annan den stora omfattning som skadorna kan visa sig få. Ett problem i samband med användningen av kemiska ämnen är nämligen att skadorna ofta visar sig först i efterhand. Det kan innebära att det företag som orsakat skadorna har lagts ner när skadorna kommer i dagen, varför det inte längre finns någon som kan göras ansvarig för det inträffade. Skadorna kan också visa sig vara så omfattande att även om företaget finns kvar, kan det inte ekonomiskt klara skadeståndskraven.

Också utredningstekniska svårigheter finns. Även om det är klarlagt att en skada förorsakats av ett bestämt kemiskt ämne kan det vara svårt att visa från vilket företag det utsläpp kommit som orsakat skadan. Ofta är flera företag inblandade. Vidare kan ovisshet råda om vilket av flera tänkbara kemiska ämnen som vållat skadan. Skadan kan också ha vållats av flera samverkande ämnen som släppts ut av skilda företag.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att man i första hand skall förebygga skaderisker genom skärpt lagstiftning och stränga krav på företagen. Om skada likväl uppkommer bör den ersättas av den som vållar skadan. Kan detta av t. ex. nyss redovisade orsaker inte ske, bör den kemiska industrin som helhet stå ansvarig. Någon form av fond bör därför byggas upp. Fonden kan t. ex. bygga på avgifter från företag som i sin produktion hanterar vissa angivna kemiska ämnen. Ur fonden bör sedan de skador ersättas som verksamheten vållar.

Begreppet fara i brottsbalken bör som motionärerna framhåller definieras klarare. Annars kommer möjligheterna att beivra miljöbrott också i fortsättningen att vara begränsade. Utskottet beklagar att miljöskyddsutredningens majoritet i sitt delbetänkande inte velat aktualisera denna fråga. Utskottet finner för sin del starka skäl tala för det i motionerna framförda förslaget att ett tillägg görs till brottsbalkens 13 § lydande: ”Den som handhar gift eller smittämne på sätt, som är ägnat att medföra risk för människors liv eller hälsa eller för djur eller växter, dömestill ansvar enligt vad som sägs i 13 kap. 7-9 §§ även om fara inte visats i det enskilda fallet.”

Vidare bör övervägas ett sådant tillägg till brottsbalken att den som utan tillstånd grävt ner eller på annat sätt gjort sig av med gift skall kunna dömas till böter eller fängelse.

Utskottet har i likhet med motionärerna den uppfattningen att den nu gällande preskriptionstiden för brott mot gällande miljölagstiftning är för kort. Beroende på den långa tid som kan förflyta mellan skadans uppkomst och dess avslöjande är det nödvändigt att preskriptionstiden kraftigt förlängs. Vidare synes straffsatserna böra skärpas och en obligatorisk skyldighet för kontrollmyndighet att polisanmäla miljöbrott införas. Enligt utskottets mening är de av miljöskyddsutredningen framlagda förslagen i detta avseende otillräckliga. En preskriptionstid om minst tio år bör i stället övervägas.

JoU 1979/80:4

7 Socialdemokraterna i miljöskyddsutredningen har i en reservation förordat en förbättrad tillsyn genom tillskapandet av ett organ benämnt AB Svensk Miljökontroll. Tanken är att tillsynsarbetet därigenom skall samordnas och göras mera enhetligt. Enligt vår mening bör den i reservationen skisserade lösningen prövas i det fortsatta utredningsarbetet och förslag i frågan utan ytterligare dröjsmål framläggas.

Utskottet hemställer

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört med anledning av motionerna 1978/79:471, 1978/79:843, 1978/79:844 och 1978/79:1990 yrkandet 9.

GOTAB 62885 Stockholm 1979