Bet. 1979/80:JoU40

Med anledning av motioner om avfallshantering m. m.

Typ: Betänkande
Datum: 1980-05-08
Källa: data.riksdagen.se

JoU 1979/80:40

Jordbruksutskottets betänkande 1979/80:40

med anledning av motioner om avfallshantering m. m.

Motionerna

I motionen 1979/80:385 av Rolf Dahlberg och Erik Olsson (båda m) yrkas att riksdagen hos regeringen begär skyndsamma åtgärder så att kommunerna startar insamlandet av returpapper i enlighet med 1975 års riksdagsbeslut.

I motionen 1979/80:386 av Pär Granstedt m. fl. (c) yrkas att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till insamling av förbrukade batterier i enlighet med vad som framförs i motionen.

I motionen 1979/80:389 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas 1. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag om procentavgifter på pappersprodukternas saluvärde till en fond ur vilken finansiering av kommunernas insamling av returpapper kan ske, 2. att riksdagen uttalar att fondens medel bör fördelas enligt en plan, som i första hand skall garantera fortsatt drift på de små nedläggningshotade enheterna som är beroende av returpapper.

I motionen 1979/80:554 av Rune Torwald (c) yrkas att riksdagen anhåller att regeringen låter undersöka möjligheten att genom ett pantsystem för batterier, lysrör etc. minska problemen med tungmetaller i miljön.

I motionen 1979/80:691 av Bonnie Bernström m. fl. (fp) yrkas, såvitt nu är i fråga (yrkande 5), att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till lagstiftning om regler för betryggande insamling av batterier innehållande kadmium.

I motionen 1979/80:943 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas, såvitt nu är i fråga (yrkandena 2-4), att riksdagen hos regeringen hemställer 2. att överenskommelsen med Tandläkarförbundet, landstingen, dental- och batteribranscherna skärps tidsmässigt och överförs i ett bindande åläggande grundat på lagen om hälso- och miljöfarliga varor, 3. att märkning sker av kvicksilver- och kadmiumhaltiga batterier och en så hög pant införs att ett verksamt ekonomiskt motiv erhålls för batteriernas återlämnande, 4. att en återvinningsanläggning för kvicksilverhaltigt avfall, bl. a. för batterier, byggs i Sverige.

I motionen 1979/80:1394 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas, såvitt nu är i fråga (yrkande 1), att riksdagen hos regeringen hemställer att en så hög pant sätts på batterier som innehåller kadmium att ett verksamt motiv för deras återlämnande till återvinning uppnås.

1 Riksdagen 1979180. 16 sami. Nr 40

JoU 1979/80:40

2 I motionen 1979/80:1760 av Olof Palme m. fl. (s) yrkas, såvitt nu är i fråga (yrkandena 3, 4. 10-12), att riksdagen beslutar 3. att hos regeringen begära att beslut omgående fattas om lokalisering av central behandlingsanläggning för miljöfarligt avfall samt att SAKAB ges de resurser som erfordras för uppbyggnaden av anläggningen, 4. att hos regeringen begära att den upptar överläggningar med kommunerna dels om lokalisering av erforderliga mottagnings- och lagringsanläggningar för miljöfarligt avfall, dels om genomförandet av 1975 års riksdagsbeslut om kommunal insamling av miljöfarligt kemiskt avfall, 10. att hos regeringen begära att den vidtar i motionen föreslagna åtgärder för att öka insamlingen av tidningspapper från hushållen, 11. att hos regeringen begära en utredning om möjligheterna av successiv övergång till användning av endast returförpackningar för öl och läskedrycker, 12. att hos regeringen begära sådana åtgärder att alla vin- och spritförpackningar beläggs med pant och återtas.

I motionen 1979/80:1762 av Börje Stensson och Esse Petersson (båda fp) yrkas att riksdagen 1. hos regeringen anhåller om utredning, i enlighet med vad som anförts i motionen, av återvinnings- och avfallshanteringsproblem, däribland frågor rörande styrmedel för bättre utnyttjande av hushållsavfall,

2. hos regeringen anhåller om förslag till reviderad bilskrotningslagstiftning, med förbättrad skrotningsstimulans, 3. hos regeringen anhåller om förslag till lagstiftning rörande styrmedel för återvinning av aluminiumburkar m. m. i enlighet med vad som anförts i motionen, 4. hos regeringen anhåller om förslag till lagstiftning om betryggande insamling av batterier innehållande kadmium.

Utskottet

Ärendets handläggning m. m.

I detta betänkande behandlas ett antal motioner om avfallshantering m. m.

Motionerna rör följande specifika avfallstyper, nämligen pappersavfall. främst tidningspapper från hushållen, förbrukade batterier, lysrör och kvicksilveravfall från tandvårdens kliniker och laboratorier, dryckesemballage och skrotbilar. Vidare berörs hanteringen av miljöfarligt avfall och lokaliseringen av Svensk avfallskonvertering AB:s (SAKAB) planerade centrala behandlingsanläggning samt återvinning av bl. a. hushållsavfall.

Frågan om dryckesemballage har även varit föremål för motioner som berör andra utskotts ämnesområden. Sålunda har sex motioner om vissa engångsförpackningar (1979/80:316,720.945,1409,1766 och 1768) hänvisats till näringsutskottet (se NU 1979/80:45). medan två motioner om förpackningsskatt (1979/80:346 och 1088) hänvisats till skatteutskottet.

Representanter för jordbruksdepartementet, statens naturvårdsverk. Svenska kommunförbundet. Kemikontoret och SAKAB har inför utskottet

JoU 1979/80:40

lämnat information och synpunkter rörande det aktuella läget i fråga om behandling av miljöfarligt avfall m. m. (central behandlingsanläggning m. m.).

Systembolaget AB har i skrivelse till utskottet lämnat upplysningar och synpunkter i frågan om dryckesemballage.

Flertalet motionsyrkanden berör frågor som omfattas av 1975 års riksdagsbeslut angående återvinning och omhändertagande av avfall (prop. 1975:32, JoU 1975:10), Beslutet innebar bl. a. följande:

I syfte att möjliggöra ökad återvinning av pappersavfall beslöts att insamling av sådant avfall framdeles väsentligen skulle ske i kommunernas regi inom ramen för det kommunala renhållningsmonopolet. Vidare beslöts att föra in sådant kemiskt avfall som kan anses miljöfarligt under det kommunala renhållningsmonopolet. Regeringen bemyndigades ålägga företag hos vilka miljöfarligt avfall uppkommer att årligen lämna uppgifter om avfallets art, sammansättning, mängd och hantering. Men beslöt inrätta ett behandlingsföretag vari staten har inflytande och vilket i princip skulle få ensamrätt till behandling och långtidsförvaring av miljöfarligt avfall.

Det förutsågs vid beslutet att reformerna skulle vara helt genomförda inom en femårsperiod.

För bättre omhändertagande av skrotbilar antogs en bilskrotningslag med bestämmelser om auktorisation av bilskrotare, skrotningspremier och skrotningsavgifter.

Pappersavfall

1975 års riksdagsbeslut syftade till att öka pappersinsamlingen från hushållen för att skaffa råvara åt pappersbruken. Kommunerna skulle inom ramen för sitt renhållningsmonopol ordna regelbunden insamling av tidningar från hushållen vilka skulle åläggas att skilja ut pappersavfall från övrigt avfall. Renhållningsmonopolet skulle efter hand utvidgas till att omfatta även pappersavfall från affärer och kontor.

Systemet skulle genomföras successivt, i takt med att pappersbruken byggde ut sin kapacitet att utnyttja pappersavfall som råvara vid nytillverkningen. Kommunerna ålades att göra anmälan hos regeringen när de anordnat pappersinsamlingen enligt de nya reglerna. Systemet beräknades vara fullt genomfört före 1980. Sammanlagt beräknade man komma upp till över 200 000 ton insamlat tidningspapper hos hushållen.

I motionen 385 konstateras att det går trögt med insamlandet av pappersavfallet. Motionärerna framhåller att pappersåtervinningen från alla synpunkter är en för hela landet mycket viktig angelägenhet som inte får fuskas bort genom kommunernas passivitet. Enligt motionen 1760 har pappersbruken investerat i anläggningar för att kunna ta hand om returpapper. Motionärerna konstaterar att bruken i dag måste importera

1* Riksdagen 1979/80. 16 sami Nr 40

JoU 1979/80:40

pappersavfall för att klara råvaruförsörjningen och hävdar att pappersinsamlingen måste öka väsentligt för att klara råvaruförsörjningen till de bruk som nu byggt sin produktion på returpapper. Det är nu nödvändigt att regeringen vidtar omedelbara åtgärder för att se till att 1975 års riksdagsbeslut genomförs, framhåller motionärerna. Riksdagen bör därför ge regeringen i uppdrag att uppta omedelbara överläggningar med kommunerna, insamlingsföretagen och pappersbruken, så att den obligatoriska insamlingen av tidningspapper från hushållen snarast kommer att omfatta landets samtliga kommuner. Motionärerna anför vidare att regeringen vid dessa överläggningar bör verka för att kommunerna får skälig ersättning för insamlingen av papperet.

Utskottet konstaterar att pappersinsamlingen från hushållen otvivelaktigt försenats jämfört med vad som förutsattes i 1975 års beslut. Olika skäl ligger bakom denna försening. Bl. a. har, enligt vad utskottet erfarit, pappersbrukens inköpsorganisationer och kommunerna haft svårigheter att komma överens om priset för pappersavfallet. Enligt Svenska kommunförbundet har man dock nu förhoppningar om att komma fram till en prissättning som är godtagbar både för kommunerna och pappersbruken. Kommunförbundet har under den senaste månaden gjort en undersökning av hur pappersinsamlingen är ordnad i de olika kommunerna. Enligt ett preliminärt resultat av utredningen anordnas systematiskt pappersinsamling i ca 200 kommuner av landets 272. I en del kommuner används det insamlade tidningspapperet som bränsle i kommunernas anläggningar för avfallsbränning. Kommunförbundets beräkningar tyder på att man kan samla in högst 230 000 ton tidningspapper från hushållen i landet. 1979 insamlades ca 110 000 ton för fiberåtervinning vartill kommer papper som återvunnits som energi i avfallsbränningen. ca 35 000 ton. Utredningen pekar enligt Kommunförbundet på att bortemot två tredjedelar av det återvinningsbara papperet hos hushållen tagits om hand 1979.

Utskottet vill vidare hänvisa till den frågedebatt om hanteringen av returpapper som hölls i riksdagen den 5 februari 1980. Jordbruksministern meddelade då att hittills bara tolv kommuner på sätt som förutsattes i riksdagsbeslutet 1975 har anmält till regeringen att de bedriver insamling av returpapper. Förra året insamlades i kommunerna drygt 100 000 ton returpapper från hushållen, medan det enligt gjorda uppskattningar bör vara möjligt insamla en dubbelt så stor kvantitet, sade han.

Jordbruksministern framhöll vidare att han anser det vara utomordentligt angeläget för hushållningen med landets råvaror att insamlingen av pappersavfall kommer till stånd i den omfattning som tidigare har beslutats. De kommuner som ännu inte har organiserat sin insamling av pappersavfall måste nu ta sitt ansvar och sätta i gång verksamheten. Enligt jordbruksministerns bedömning borde det numera vara möjligt att träffa överenskommelser i prisfrågan som tillgodoser såväl kommunernas som brukens intressen. Om pappersinsamlingen mot förmodan inte skulle få den

JoU 1979/80:40

omfattning som har beslutats, förklarade sig jordbruksministern beredd att vidta behövliga åtgärder. Han påpekade dock att det med den kapacitet som nu finns på industrisidan alltid kommer att föreligga ett behov av import, även om man skulle komma upp till 60-70 % retur vid insamlingarna. Han förutsatte att bruken skulle komma att anpassa sin produktion så, att de alltid kan ta hand om den i landet insamlade kvantiteten. Detta bör göra det möjligt för kommunerna att få en större stabilitet i insamlingsarbetet, sade jordbruksministern.

Utskottet anser det för sin del angeläget att insamlingen av tidningspapper hos hushållen liksom annan pappersinsamling för återvinning snarast når de kvantiteter som förutsattes i 1975 års beslut. Även om det nu, som Kommunförbundets ovan omnämnda undersökning tyder på, insamlas två tredjedelar av de mängder som finns tillgängliga, är det nödvändigt att nya ansträngningar görs för att även resterande tredjedel av tidningspapperet i landet samlas in och återvinns i pappersbruken. Av jordbruksministerns nyss redovisade uttalanden framgår att han är beredd vidta behövliga åtgärder om pappersinsamlingen mot förmodan inte skulle få den omfattning som har beslutats. Mot bakgrund härav finner utskottet inte nödvändigt att riksdagen nu tar något särskilt initiativ i frågan. Motionerna 385 och 1760 yrkandet 10 bör kunna anses besvarade med vad utskottet här anfört.

I motionen 389 föreslås att procentavgifter tas ut på pappersprodukternas saluvärde för uppbyggnad av en fond ur vilken kommunernas insamling av returpapper kan finansieras. Fondens medel bör enligt motionen fördelas enligt en plan, som även skall garantera fortsatt drift på de små nedläggningshotade enheterna som är beroende av returpapper.

Som ovan redovisats bedömer Kommunförbundet att prisfrågan inte längre bör utgöra hinder för kommunerna att genomföra den beslutade pappersinsamlingen. Utskottet finner heller inte att de nedläggningshotade pappersbrukens problem löses genom inrättande av den föreslagna fonden. Det är enligt utskottets bedömning under dessa förhållanden inte erforderligt att inrätta en fond för finansieringen av pappersinsamlingen. Utskottet föreslår därför att riksdagen avslår motionen 389.

Batterier, lysrör, kvicksilveravfall frän tandvärdens kliniker och laboratorier m. m.

Den relativt nyligen gjorda upptäckten att kadmiumhalten ökar snabbt i jorden och i organismer och rapporterna om fortlöpande ökning av kvicksilverhalten i näringskedjorna utgör bakgrunden till en rad motioner som syftar till att undanröja orsakerna till att giftiga tungmetaller sprids i naturen. Motionerna 386, 554, 691, 943. 1394 och 1762 riktar helt eller delvis in sig på att förbrukade batterier som innehåller kadmium eller kvicksilver skall samlas in för omhändertagande och återvinning av metallen. I motionen 386 konstateras att förbrukade batterier utgör en av de viktigaste källorna till

JoU 1979/80:40

tungmetallutsläpp i miljön. Enligt motionen 691 har de totala mängderna av kadmium som kan komma att tillföras miljön från förbrukade batterier uppskattats vara 3-7 gånger högre än de mängder kadmium som på olika sätt tillförs åkerjorden. Problemet är möjligt att lösa t. ex. genom pant och obligatorisk återvinning, framhåller motionärerna. 1 motionen 554 påpekas att lysrör innehåller kvicksilver som borde tillvaratas vid destruktionen. Enligt motionen 943 bör batterier som innehåller kvicksilver och kadmium märkas för att underlätta hanteringen. I denna motion uppmärksammas även att statens naturvårdsverk och andra berörda myndigheter träffat avtal med batteribranschen om frivillig insamling av kvicksilverbatterier. Motionärerna förutser att denna överenskommelse inte kommer att fungera med mindre ytterligare åtgärder vidtas som innehåller tvingande moment. Motionärerna noterar vidare att naturvårdsverket m. fl. träffat överenskommelse med företrädare för tandvården om att samtliga tandvårdskliniker och dentallaboratorier före ingången av 1985 skall vara utrustade med avskiljningsanordningar i avloppen för undvikande av kvicksilverutsläpp. Enligt motionen bör denna överenskommelse omvandlas till en tvingande regel genom att en förordning utfärdas med stöd i lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Bestämmelserna bör därvid träda i kraft före 1985. Slutligen föreslås i motionen 943 att en återvinningsanläggning för kvicksilverhaltigt avfall byggs i Sverige, lämpligen i anslutning till att en behandlingsanläggning för miljöfarligt avfall uppförs i SAKAB:s regi.

Utskottet får erinra om att riksdagen under föregående riksmöte övervägde olika förslag till åtgärder i syfte att förhindra eller begränsa skadeverkningar till följd av utsläpp i miljön av kvicksilverhaltiga ämnen och andra tungmetaller. I utskottets betänkande 1978/79:13 upptogs till behandling bl. a. de problem som sammanhänger med hanteringen av tandläkaramalgam samt elbatterier o. d. Utskottet erinrade därvid om att det enligt lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor närmast åvilar produktkontrollnämnden att svara för de centrala bedömningarna i hithörande frågor.

I betänkandet konstaterades att de i motionerna berörda frågorna var föremål för särskild uppmärksamhet från de ansvariga miljövårdsorganens sida. Utskottet förordade därför att motionerna inte skulle föranleda någon riksdagens ytterligare åtgärd, vilket också blev riksdagens beslut.

Enligt vad utskottet inhämtat i anslutning till nu aktuella motioner har ingen statistik förts över försäljningen av nickel/kadmiumbatterier (Ni/Cd) vilka först under senare år fått större spridning på den svenska marknaden. Då de är omladdningsbara känner man inte heller till deras genomsnittliga livslängd. För att få material till eventuella beslut om insamling och återvinning förbereder statens naturvårdsverk en inventering av Ni/Cd-celler i Sverige. Denna utredning beräknas bli klar under 1980.

I avvaktan på undersökningens resultat har Batteriföreningen, vilken är

JoU 1979/80:40

gemensam organisation för grossister och återförsäljare av batterier, beslutat rekommendera återförsäljare att ta emot uttjänta nickel/kadmiumbatterier från konsumenterna. Ett tillverkningsföretag bygger f. n. med statsbidrag en återvinningsanläggning för omhändertagande av Ni/Cd-celler. Anläggningen beräknas bli klar i slutet av år 1980 och skall kunna ta emot i första hand batterier av bolagets egen tillverkning men även andra Ni/Cd-batterier.

Förekomsten av kvicksilver är betydligt bättre kartlagd än förekomsten av kadmium. Inte minst gäller detta kvicksilverbatterierna. Såsom framhållits i motionen 943 har en överenskommelse träffats mellan vederbörande myndigheter och företrädare för batteribranschen om återtagande av kvicksilverbatterier från allmänheten.

Andra bruksföremål som innehåller kvicksilver är lysrör och termometrar. Den mängd kvicksilver som skulle återvinnas om alla lysrör återlämnades skulle vara begränsad - 330 kg/år - och de praktiska omgångarna är tämligen vidlyftiga. Uttjänta termometrar, däremot, lagras enligt vad utskottet inhämtat systematiskt av de stora förbrukarna sjukhusen.

Den nordiska ämbetsmannakommittén för miljövårdsfrågor har nyligen föranstaltat om en utredning om återvinning av kvicksilver från kvicksilverbatterier. Utredningen har i februari 1980 publicerat sitt betänkande (Nordiska ministerrådet, projekt 180.21-5.4). Syftet med projektet har varit att undersöka behovet av en samordning i Norden av hanteringen av kvicksilverbatterier samt att utarbeta planer som syftar till återvinning av kvicksilver från i första hand batterier.

Av utredningen framgår att det i slutet på 1970-talet såldes bortemot 2 miljoner kvicksilverbatterier årligen i Sverige.

Insamlade batterier har tidigare levererats till en anläggning i Belgien för återvinning av kvicksilvret. Från och med 1977 levererades inga batterier, då tillstånd till utförsel saknades. Under 1980 kommer leveranserna att återupptas sedan utförseltillstånd numera lämnats.

Enligt utredningen kan kvicksilverbatterier för de flesta användningsområden ersättas av andra typer av batterier. Inom en femårsperiod bör användningen av kvicksilverbatterier ha kunnat reduceras till en bråkdel av nuvarande nivå, framhåller man. Utredningen förordar ett system med selektiv avgift på kvicksilverbatterier framför ett pantsystem, i vart fall om man eftersträvar snabbare försäljningsminskning och övergång till andra batterityper.

I utredningen behandlas frågan om märkning av batterier av olika slag för att underlätta identifiering och sortering av inlämnade batterier. Märkning med exempelvis identitetsfärg kan vara lämpligt anser man, eventuellt inom ett system gemensamt för de nordiska länderna och EG.

Utredningen diskuterar även önskvärdheten av att inlämnade batterier tas om hand för återvinning av metallen så att den kan användas på nytt. Enligt utredningen har ett företag i Sverige utarbetat en prototypanläggning som

JoU 1979/80:40

givit mycket goda resultat vid behandling av kvicksilverbatterier. Mängden insamlade kvicksilverbatterier under det närmaste året beräknas uppgå till ca 13 ton för hela Norden, varav 10 ton från Sverige på grund av uppdämt behov.

Naturvårdsverket har enligt vad utskottet inhämtat sänt ut betänkandet från nordiska ämbetsmannakommittén på remiss för att därefter ta ställning till vilka åtgärder som bör vidtas från svensk sida med anledning av detta.

Som nämnts i motionen 943 har överenskommelse träffats mellan vederbörande myndigheter och företrädare för tandvården om att reningsanläggningar installeras så att så gott som allt kvicksilveravfall från tandvården skiljs av från avloppsvattnet. Enligt överenskommelsen skall dessa anläggningar vara installerade före 1985. Tidsgränsen har enligt uppgift från naturvårdsverket bedömts realistisk med hänsyn till att det ännu finns endast ett fåtal typer av anordningar för sådan avskiljning i marknaden, och att utvecklingsarbete för sådana installationer fortfarande pågår.

Utskottet finner det angeläget att snara och verkningsfulla åtgärder vidtas så att utsläpp av giftiga tungmetaller i miljön minimeras. Som framgår av redovisningen ovan kartlägger naturvårdsverket och produktkontrollnämnden spridningen i riket av kadmiumbatterier. Utskottet förutsätter att det med ledning av denna kartläggning skall bli möjligt att vidta lämpliga åtgärder för att hindra att dessa batterier orsakar spridning av kadmium m. m. Det är vidare viktigt att berörda myndigheter tillsammans med vederbörande tillverkare och avnämare av produkter som innehåller kvicksilver fullföljer det arbete som påbörjats genom de tidigare omnämnda frivilliga överenskommelserna och genom rapporten från den nordiska ämbetsmannakommittén. Utskottet utgår från att den verksamhet som pågår på förevarande område kommer att resultera i åtgärder som är ägnade att tillgodose det huvudsakliga syftet med motionerna 386, 554, 691, 943, 1394 och 1762 i de avsnitt varom här är fråga. Motionerna bör kunna anses besvarade med vad utskottet här anfört.

Miljöfarligt avfall

I motionen 1760 erinras om att den socialdemokratiska regeringen år 1975 föreslog riksdagen en rad åtgärder för att förbättra förhållandena i fråga om kemiskt avfall. Bl. a. föreslogs att ett samhällsdominerat behandlingsföretag skulle byggas upp med ensamrätt till omhändertagande och behandling av miljöfarligt avfall.

I motionen påpekas att det samhällsdominerade behandlingsföretaget - Svensk Avfallskonvertering AB (SAKAB) - sedan 1977 planerat uppförandet av en ny behandlingsanläggning. Enligt planerna skulle anläggningen kunnat tas i drift i maj 1981, men frågan har fördröjts. Om inte situationen när det gäller det miljöfarliga avfallet skall bli ohållbar måste regeringen

JoU 1979/80:40

ingripa, framhåller motionärerna. Beslut måste omgående fattas om lokaliseringen av en central behandlingsanläggning. Vidare måste regeringen ta upp överläggningar med kommunerna för att möjliggöra uppbyggandet av erforderliga mottagnings- och lagringsanläggningar samt diskutera med Kommunförbundet om genomförandet av 1975 års riksdagsbeslut, där det förutsattes att samtliga landets kommuner senast under 1980 skulle ha vidtagit erforderliga åtgärder för att ta hand om också det miljöfarliga avfallet, anför motionärerna.

Utskottet erinrar om att frågan om SAKAB :s centrala anläggning för omhändertagande av miljöfarligt avfall vid flera tillfällen har diskuterats i riksdagen (se JoU 1977/78:12 p. 48 och 1979/80:14). Senast har frågan varit föremål för en interpellationsdebatt. I sitt interpellationssvar den 19 mars 1980 yttrade jordbruksministern bl. a. följande:

Genom beslut av riksdag och regering år 1975 har ansvaret för insamlingen av det miljöfarliga avfallet lagts på kommunerna, och ansvaret för det slutliga omhändertagandet har lagts på det samhällsägda företaget Svensk Avfallskonvertering AB (SAKAB).

För att ta emot miljöfarligt avfall har SAKAB inrättat regionala mottagningsstationer i Umeå, Stockholm, Kumla, Göteborg, Helsingborg och Karlskrona. Det slutliga omhändertagandet av det avfall som tas emot av SAKAB sker i huvudsak vid tre mindre behandlingsanläggningar och i vissa anläggningar utomlands. Sedan lång tid planerar SAKAB att uppföra en central behandlingsanläggning på fastigheten Norrtorp i Kumla kommun.

Koncessionsnämnden för miljöskydd har lämnat SAKAB tillstånd att uppföra och driva den planerade behandlingsanläggningen i Norrtorp. Beslutet har som bekant överklagats till regeringen. 1 anledning av att lokaliseringen till Norrtorp har ifrågasatts från olika håll tillsatte regeringen en utredning som hade till uppgift att studera alternativa platser där ett uppförande av SAKAB.s anläggning framstod som möjligt. Utredningen, som lämnade sitt betänkande i december 1979, har jämfört sex alternativa lokaliseringsorter med Norrtorp och funnit att Norrtorp bör föredras framför de övriga orterna. Remissbehandlingen av utredningens betänkande har nyligen avslutats.

Sveriges Kemiska Industrikontor har i framställning till regeringen hemställt om en översyn av bestämmelserna om hanteringen av miljöfarligt avfall. Därvid har Kemikontoret ifrågasatt om en central behandlingsanläggning av den typ som planeras i Norrtorp behövs. Kemikontorets framställning har remissbehandlats.

Den ordning som gäller beträffande hanteringen av miljöfarligt avfall har tillkommit för att säkerställa hanteringen på ett från hälso- och miljösynpunkt betryggande sätt. En av de viktigaste förutsättningarna för att detta syfte skall kunna tillgodoses är att det finns tillräckliga resurser för att behandla eller på annat sätt slutligt omhänderta det miljöfarliga avfallet. Som jag nyss har antytt räcker inte de resurser till som f. n. kan utnyttjas i vårt land när det gäller att ta hand om den mängd miljöfarligt avfall som uppkommer varje år. Vi kan inte räkna med att långsiktigt anlita utländska anläggningar för det miljöfarliga avfall som inte kan tas om hand i våra egna anläggningar. Vi måste därför på olika sätt tillskapa de resurser som saknas.

JoU 1979/80:40

10 Jag har nyss redovisat att frågor som har samband med uppförandet av en central anläggning för behandling av miljöfarligt avfall f. n. bereds inom regeringskansliet. Det är regeringens avsikt att så snart som möjligt fatta de beslut som behövs för att få till stånd tillfredsställande behandlingsresurser.

Avslutningsvis framhöll jordbruksministern som sin uppfattning att vi skall ha en central anläggning för behandling av miljöfarligt avfall. Regeringen skulle inom de närmaste månaderna fatta ett beslut om det.

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen framhållit att tillräckliga resurser måste skapas för behandlingen av det miljöfarliga avfallet. Nuvarande möjligheter att omhänderta och oskadliggöra t. ex. det kemiska avfallet har därvid av utskottet betecknats som klart otillfredsställande. De uppgifter som utskottet inhämtat vid beredningen av nu aktuella motioner ger ytterligare stöd för denna uppfattning. Det finns därför anledning att ånyo starkt understryka det angelägna i att en central behandlingsanläggning för miljöfarligt avfall snarast möjligt kan komma till stånd. Av jordbruksministerns nyss redovisade uttalande framgår att denna fråga nu synes befinna sig i ett avgörande skede. Med hänsyn härtill anser sig utskottet f. n. inte böra förorda något särskilt riksdagsinitiativ med anledning av motionen 1760 yrkandet 3.

Utskottet har erfarit att kommunalt monopol för transport av miljöfarligt avfall nu genomförts eller är på väg att genomföras i ett antal kommuner i enlighet med 1975 års beslut. Som nämnts i interpellationssvaret har SAKAB inrättat ett antal regionala mottagningsstationer för att ta emot det miljöfarliga avfallet.

Företaget planerar även enligt vad utskottet inhämtat att i samråd med kommunerna anlägga lagringsstationer för s. k. mellanlagring av avfallet. Behovet av sådana anläggningar beräknas bli särskilt stort under tiden fram till dess den centrala behandlingsanläggningen kommer i drift. Principöverenskommelser för lokalisering av två lagringsanläggningar, i Södermanlands och Malmöhus län, har träffats.

Utskottet finner det ytterst angeläget att förutsättningar skapas för ett fullständigt genomförande av 1975 års beslut rörande kommunernas ansvar för insamlingen av det miljöfarliga avfallet. Härvidlag bör bl. a. framhållas betydelsen av att anläggningar för s. k. mellanlagring av miljöfarligt avfall inrättas på ett tillräckligt antal platser i landet. Med hänsyn bl. a. till den verksamhet som här redovisats utgår utskottet från att syftet med motionen 1760 yrkandet 4 kommer att tillgodoses utan någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Motionen 1760 yrkandena 3 och 4 bör kunna anses besvarad med vad utskottet här anfört.

JoU 1979/80:40

11 Dryckesförpackningar

En övergång till returflaskor eller annan returförpackning för öl och läsk skulle innebära energivinster, minskad råvarutillgång och minskad nedskräpning, framhålls i motion 1760. Ett forsknings- och utvecklingsarbete bör enligt motionärerna omedelbart sättas i gång för att förbättra såväl emballage som hanteringsförfarande. I motionen hävdas att hälften av Systembolagets försäljning av vin och sprit sker i engångsförpackningar. Detta är från resurs- och miljösynpunkt oacceptabelt, framhåller motionärerna.

Motionen 1762 aktualiserar frågan om återvinning av aluminium till följd av planerad tillverkning av aluminiumburkar för drycker i stor skala. Frågan är betydelsefull inte bara för resurshushållningen utan också för naturvården. På detta område erfordras beslut om styrmedel för att säkerställa återvinning av aluminiumburkar. En utredning bör enligt motionärerna överväga möjligheterna att i detta sammanhang få underlag för en återvinning även av andra råvaror samt förutsättningarna för att ha kvar ett retursystem för öl- och läskförpackningar av glas och plåt.

Utskottet erinrar om att riksdagen under senare år vid ett flertal tillfällen understrukit vikten av att återanvändningsprincipen skall utgöra grunden för avfallshanteringen. I 1975 års ovan nämnda beslut betonades såväl från regeringens som från riksdagens sida (JoU 1975:10) att avfall åren resurs som i största möjliga utsträckning skall användas på nytt. Återanvändning måste, framhölls det, vara en ledande princip vid omhändertagande och behandling av avfall. Sparsamhet, hushållning och återanvändning borde vara grundläggande för vårt utnyttjande av naturresurser och för inriktningen av vår varuproduktion.

Vid fjolårets riksmöte hade riksdagen att behandla bl. a. ett motionsyrkande vari begärdes utredning om övergång från burk- till glasförpackningar inom bryggerihanteringen. Utskottet framhöll i sitt betänkande 1978/79:12 att utredningen om kostnaderna för miljövården i sitt delbetänkande (SOU 1976:35) Dryckesförpackningar och miljö bl. a. föreslagit att en särskild arbetsgrupp tillsätts med uppgift att från miljö-, konsument- och samhällsekonomiska synpunkter undersöka möjligheterna att ta fram och införa ett bättre retursystem för dryckesförpackningar. Detta betänkande var vid tiden för riksdagsbehandlingen föremål för övervägande i regeringskansliet. Utskottet fann mot bakgrund härav inte något initiativ från riksdagens sida då påkallat.

I oktober 1979 offentliggjordes att PLM efter en överenskommelse med Pripps bryggerier beslutat bygga en förpackningsfabrik, i vilken man fr. o. m. år 1981 skall tillverka 900 miljoner dryckesförpackningar av aluminium per år. Avsikten är i första hand att ersätta den nuvarande burken av bleckplåt.

Enligt vad utskottet inhämtat har bryggeriet med hänsyn till lönsamhets -

JoU 1979/80:40

kraven och även till handelns önskemål om emballage som underlättar hanteringen och förbättrar de anställdas arbetsmiljö kommit fram till att såväl engångsburkar som returflaskor bör saluföras i framtiden i ungefär samma proportioner som i dag. Som engångsemballage avser man ersätta nuvarande bleckplåtburkar med aluminiumburkar. Dessa är billigare och enligt bryggeriets uppfattning lättare att återinsamla på grund av sitt relativt höga skrotvärde (5-6 öre/burk) samt beräknas därför komma att bli mindre kringspridda i naturen.

1 det ovannämnda betänkandet om dryckesförpackningar och miljö (SOU 1976:35) föreslog utredningen om kostnaderna för miljövården bl. a. att Systembolaget skulle införa pant på samtliga förpackningar - såväl engångssom retur - för vin och sprit. Denna pant borde ej understiga panten för 33 cl returglas. Med anledning av yrkandet i motionen 1760 om att åtgärder vidtas så att alla vin- och spritförpackningar beläggs med pant och återtas har Systembolaget i skrivelse till utskottet bl. a. påpekat att en icke obetydlig del av engångsglasen kan utbytas mot returglas av leverantören Vin- & Spritcentralen, och i något fall av den utländske producenten.

Däremot avstyrker Systembolaget förslaget att bolaget skulle återköpa engångsglas. Inköp av engångsglas skulle medföra en mycket kraftig försämring av arbetsmiljön i systembutikerna, framhåller bolaget.

Som svar på en interpellation i riksdagen om riskerna för ett ökat energibehov och en växande nedskräpning genom tillverkningen av öl- och läskburkar av aluminium anförde jordbruksministern bl. a. följande.

I samband med behandlingen av proposition 1975:32 om återvinning och omhändertagande av avfall uttalade riksdagen att det bör vara klarlagt innan produktionen av en vara påbörjas hur varan skall omhändertas sedan den har använts och blivit avfall. Vidare uttalades att det är producenten som i första hand har ansvaret för att avfallet tas om hand på ett riktigt sätt från miljö- och resurssynpunkt.

Utan en väl fungerande återvinning skulle en övergång till aluminiumburken komma att medföra inte bara en ökad energiåtgång utan också miljöolägenheter i form av ökad nedskräpning. Dessa problem kan komma att växa om burken tar marknadsandelar från returglaset. Det ankommer på de berörda företagen att svara för att frågan om återvinningen av aluminiumburkarna löses på ett från samhällets synpunkt tillfredsställande sätt. Regeringen kommer att noga följa utvecklingen på detta område och är beredd att vidta erforderliga åtgärder för att säkerställa att en sådan återvinning kommer till stånd.

Jordbruksministern upplyste även om att de berörda företagen samverkar i ett projekt för återvinning av aluminiumburkar. Han hade för avsikt att försöka få till stånd en utredning. Tänkbart vore att låta en utredning om styrmedel för att säkerställa återvinning av aluminiumburkar även undersöka möjligheterna att genom förbättringar hålla kvar ett retursystem för öloch läskförpackningar, sade han. Enligt jordbruksministern måste minst 70-80 procent av de planerade aluminiumburkarna samlas in om man skall

JoU 1979/80:40

uppnå ett hyggligt resultat.

Utskottet understryker sin under de gångna åren vid olika tillfällen framförda uppfattning att resursslöseri måste motarbetas och att sparsamhet, hushållning och återanvändning bör vara grundläggande för vårt utnyttjande av naturresurser och för inriktningen av vår varuproduktion. Från de synpunkter utskottet har att företräda vill utskottet framhålla betydelsen av att dessa principer blir vägledande också i fråga om den industriella framställningen av dryckesförpackningar. Utskottet ansluter sig till den i motionen 1760 framförda uppfattningen attén övergång till returflaskor eller annan returförpackning för öl och läsk skulle innebära energivinster, minskad råvaruåtgång och minskad nedskräpning. Mot bakgrund av de upplysningar som utskottet inhämtat angående förpackningsindustrins planer på tillverkning av dryckesförpackningar i aluminium synes det nödvändigt att särskild uppmärksamhet ägnas hithörande frågor. Utskottet förordar därför, med instämmande i vad som anförts i motionerna 1760 och 1762, att den utredning riksdagen hemställt om hos regeringen i samband med sitt ställningstagande till näringsutskottets betänkande 1979/80:45 också prövar möjligheterna till en successiv övergång till användning av endast returförpackningar för öl och läskedrycker. Utredningen bör bl. a., som påpekats i motionen 1762 och i jordbruksministerns interpellationssvar, framlägga förslag om lämpliga styrmedel för att uppnå detta. Vad särskilt beträffar vin- och spritförpackningar vill utskottet framhålla att det från nyss angivna synpunkter framstår som ytterst otillfredsställande att en mycket stor del av vin- och spritförsäljningen sker i engångsemballage. Utskottet föreslår att riksdagen av regeringen begär sådana åtgärder att vin- och spritförpackningar beläggs med pant och återtas.

Vad utskottet anfört med anledning av motionen 1760 yrkandena 11 och 12 och motionen 1762 yrkandet 3 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Bilskrotning

I motionen 1762 framhålls att den bilskrotningspremie som infördes 1975 inte helt haft avsedd effekt att stimulera bilägare att låta skrota sin bil under kontrollerade former. Motionärerna anför vidare att trafiksäkerhetsverket och naturvårdsverket i enlighet med tidigare riksdagsbeslut fått i uppdrag att inom sina resp. förvaltningsområden följa genomförandet av och den fortsatta utvecklingen av bilskrotningssystemet och att de sedermera redovisat sina slutsatser av denna uppföljning och föreslagit vissa åtgärder.

Utskottet behandlade under riksmötet 1978/79 två motioner med innehåll likartat det i årets motion. Utskottet lämnade i anledning härav en utförlig redogörelse av frågans utveckling i sitt betänkande 1978/79:12. Sammanfattningsvis yttrade utskottet följande:

JoU 1979/80:40

14 Utskottet delar den i motionerna uttryckta uppfattningen att det år 1975 införda systemet för bilskrotning hittills inte visat sig fullt så effektivt som man från början hoppades, när det gällt att komma till rätta med det miljöproblem som de i naturen kvarlämnade bilvraken innebär. Aven om det nya systemet medfört vissa inte oväsentliga förbättringar av förhållandena torde åtskilligt mera kunna göras i syfte att skapa ett ändamålsenligare och mera effektivt bilskrotningssystem. Naturvårdsverket och trafiksäkerhetsverket har gett flera exempel på åtgärder härvidlag. Som Kommunförbundet anför torde dock krävas en mera djupgående analys och vissa fortsatta överväganden innan beslut fattas om ändringar i systemet. Mot bakgrund av tidigare riksdagsuttalanden i ämnet och av vad i ärendet i övrigt utretts finner utskottet inte nödvändigt att riksdagen nu tar något särskilt initiativ i frågan.

Utöver det utredningsarbete och de förslag till åtgärder från naturvårdsverket, trafiksäkerhetsverket och Kommunförbundet som redovisades i utskottets betänkande 1978/79:12 kan nämnas att naturvårdsverket tillsammans med övriga berörda myndigheter och industri bildat en arbetsgrupp i syfte att främja en effektiv bilskrotning. Enligt vad utskottet erfarit avser arbetsgruppen lägga fram förslag som bl. a. innehåller en plan för hur kommunernas uppstädning av gammalt bilskrot m. m. skall effektiviseras. Utskottet har vidare erfarit att bilskrotningsfonden vuxit till sådan storlek att städaktionerna utan svårighet skall kunna finansieras till den del som fonden svarar för.

Utskottet anser, i likhet med vad som anfördes i betänkandet 1978/79:12, att åtskilligt mer kan göras i syfte att skapa ett ändamålsenligare och effektivare bilskrotningssystem. Det är enligt utskottets mening angeläget att de förslag som framkom i anledning av ett tidigare riksdagsbeslut och som redovisas i nyssnämnda betänkande liksom i motionen 1762 blir föremål för en grundlig prövning från vederbörande myndigheters sida. Bland dessa förslag nämndes en översyn av avställningsinstitutet. förbättringar av skrotningspremierna och en eventuell utvidgning av bilskrotningslagstiftningen till att omfatta exempelvis elektriska hushållsmaskiner.

Med hänsyn till utskottets tidigare uttalanden i denna fråga och till den verksamhet som pågår på förevarande område utgår utskottet från att motionens syfte kommer att tillgodoses utan något initiativ från riksdagens sida. Motionen 1762, yrkandet 2. bör kunna anses besvarad med vad utskottet nu anfört.

Återvinning i allmänhet

Det stora intresset under 1970-talet för återvinning och modern avfallshantering har, om inte på annat sätt, tagit sig uttryck i åtskilliga positiva uttalanden från riksdagens sida, påpekas i motionen 1762. Dock har det, trots det stora intresset och trots det ökade ekonomiska incitament som prisstegringen på olja bör ha medfört, enligt motionen inte blivit något

JoU 1979/80:40

genombrott för återvinningsprincipen annat än för ett fåtal varor och i enstaka industriella sammanh-.ng. Det finns enligt motionärerna anledning att studera orsakerna till att återvinningen inte fått större omfattning.

I motionen framhålls att en traditionell deponering av i princip obehandlat hushållsavfall inte är godtagbar. Det finns flera metoder för mer avancerad avfallsbehandling. Motionärerna föreslår att hela återanvändningspolitiken underkastas en översyn med uppgift att ta ställning till vilka styrmedel gentemot företag, hushåll och kommuner som staten bör använda för att få en bättre avfallshantering.

Utskottet erinrar om att riksdagen under de senaste åren vid en rad tillfällen framhållit att avfall är en resurs som i största möjliga utsträckning skall användas på nytt och att återanvändning måste vara en ledande princip vid omhändertagande och behandling av avfall. Hösten 1978 överlämnades en motion, vari yrkades på intensifierade åtgärder i syfte att främja avfallshantering som baseras på återvinning av resurser, till den då nyligen tillsatta naturresurs- och miljökommittén. Denna har enligt sina direktiv (Dir 1978:7) att utföra en samlad utvärdering av det hittillsvarande miljövårdsarbetet. Kommitténs arbete bör enligt direktiven ses som inledning till en planmässig utredningsverksamhet inom naturresurs- och miljöområdet. Hushållningen med naturresurser bör inriktas mot användning av förnybara naturresurser, en såväl kvantitativt som kvalitativt uthållig avkastning, en så långt möjligt fullständig återanvändning samt mot mer hållbara, reparerbara och återvinningsbara produkter.

Utskottet har erfarit att naturresurs- och miljökommittén f. n. arbetar med sikte på att lägga fram ett delbetänkande om naturresurspolitiken mot slutet av 1981. Kommittén kommer därvid att undersöka referensramarna för naturresurspolitiken utifrån en helhetssyn på naturresurserna, deras utnyttjande och möjligheterna till återanvändning.

Statens naturvårdsverk utreder, enligt vad utskottet inhämtat, i samarbete med vederbörande intressenter och organisationer olika konkreta projekt för förbättrad avfallshantering. Ett exempel rör avfall av plast, gummiskrot och trä där man genomför en undersökning om återvinningsmöjligheterna i samarbete med Industriförbundet. Ett annat gäller miljöfarligt avfall där man diskuterar praktiska lösningar tillsammans med Industriförbundet. Kommunförbundet och SAKAB.

Utskottet instämmer så till vida i motionärernas synpunkter att återvinningsprincipen bör sätta sin prägel på avfallshanteringen. En utredning av den art som föreslås i motionen skulle emellertid enligt utskottets mening komma att i ganska hög grad röra samma frågor som behandlas av naturresurs- och miljökommittén. Däremot vore det enligt utskottets bedömning av intresse om naturvårdsverket inom ramen för sina projektinriktade utredningar undersökte möjligheterna att åstadkomma sådan sortering av hushållsavfallet att en stor del av detta kunde återvinnas, i form av exempelvis glasemballage, lump. metallskrot, kompost och värmeenergi.

JoU 1979/80:40

16 Under hänvisning till vad sålunda anförts och mot bakgrund av tidigare riksdagsuttalanden finner utskottet inte nödvändigt att riksdagen nu tar något särskilt initiativ i frågan. Motionen 1979/80:1762 yrkandet 1 bör kunna anses besvarad med vad utskottet här anfört.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande insamling av pappersavfall m. m.

a) att riksdagen förklarar motionerna 1979/80:385 och 1760 yrkandet 10 besvarade med vad utskottet anfört.

b) att riksdagen avslår motionen 1979/80:389.

2. beträffande batterier, lysrör m. m. innehållande giftiga tungmetaller att riksdagen förklarar motionerna 1979/80:386, 554, 691 yrkandet 5, 943 yrkandena 2^1, 1394 yrkandet 1 samt 1762 yrkandet 4 besvarade med vad utskottet anfört,

3. beträffande miljöfarligt avfall att riksdagen förklarar motionen 1979/80:1760 yrkandena 3 och 4 besvarad med vad utskottet anfört,

4. beträffande dryckesentballage att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört med anledning av motionen 1979/80:1760 yrkandena 11 och 12 och motionen 1979/80:1762 yrkandet 3,

5. beträffande bilskrotning att riksdagen förklarar motionen 1979/80:1762 yrkandet 2 besvarad med vad utskottet anfört,

6. beträffande återvinning i allmänhet att riksdagen förklarar motionen 1979/80:1762 yrkandet 1 besvarad med vad utskottet anfört.

Stockholm den 8 maj 1980

På jordbruksutskottets vägnar EINAR LARSSON

Närvarande: Einar Larsson (c), Svante Lundkvist (s), Arne Andersson i Ljung (m), Maj Britt Theorin (s), Börje Stensson (fp), Grethe Lundblad (s), Sven Lindberg (s), Gunnar Olsson (s), Märta Fredrikson (c), Håkan Strömberg (s), Esse Petersson (fp), Lennart Brunander (c), Ingvar Eriksson (m), Maja Ohlin (s) och Arne Svensson (m).

JoU 1979/80:40

17 Reservationer

1. Pappersavfall (morn. I)

Svante Lundkvist, Maj Britt Theorin, Grethe Lundblad, Sven Lindberg, Gunnar Olsson, Håkan Strömberg och Maja Ohlin (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med ”Utskottet anser” och slutar med ”utskottet här anfört” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser det för sin del nödvändigt att omedelbara åtgärder vidtas för att 1975 års riksdagsbeslut blir genomfört. Regeringen bör omgående uppta överläggningar med kommunerna, insamlingsföretagen och pappersbruken, så att den obligatoriska insamlingen av tidningspapper från hushållen snarast kommer att omfatta landets samtliga kommuner. Det är så mycket mer nödvändigt som industrin nu gjort erforderliga investeringar och därmed har ett stort behov av returpapper. Det är också oförsvarligt från råvarusynpunkt att den råvara tidningspapper representerar inte tas till vara. Regeringen bör vid dessa överläggningar också verka för att kommunerna får skälig ersättning för insamlingen av papperet. Vad utskottet här anfört med anledning av motionerna 385 och 1760 yrkandet 10 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 a bort ha följande lydelse:

1. beträffande insamling av pappersavfall m. m.

a) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört med anledning av motionerna 1979/80:385 och 1979/80:1760 yrkandet 10,

2. Miljöfarligt avfall (mom. 3)

Svante Lundkvist, Maj Britt Theorin, Grethe Lundblad, Sven Lindberg. Gunnar Olsson, Håkan Strömberg och Maja Ohlin (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med "Det finns därför” och slutar med ”utskottet här anfört” bort ha följande lydelse:

Det är enligt utskottets mening nödvändigt att regeringen omgående fattar beslut om lokaliseringen av en central behandlingsanläggning för miljöfarligt avfall. Erforderliga medel för uppförandet av en sådan anläggning bör snarast ställas till SAKAB:s förfogande.

Utskottet finner det ytterst angeläget att förutsättningar skapas för ;tt fullständigt genomförande av 1975 års beslut rörande kommunernas ansvar för insamlingen av det miljöfarliga avfallet. Härvidlag bör bl. a. framhållas betydelsen av att mottagningsstationer och anläggningar för s. k. mellanlagring av miljöfarligt avfall inrättas på ett tillräckligt antal platser i landet. För att omhändertagandet av det miljöfarliga avfallet skall kunna genomföras på ett säkert sätt och i enlighet med 1975 års riksdagsbeslut måste regeringen ta

JoU 1979/80:40

upp överläggningar med tänkbara kommuner för att säkra att mottagningsoch lagringsanläggningar byggs upp i erforderlig omfattning. Regeringen bör vidare enligt utskottets uppfattning omgående ta upp diskussioner med Kommunförbundet om genomförandet av 1975 års riksdagsbeslut, där det förutsattes att samtliga landets kommuner senast under 1980 skulle ha vidtagit erforderliga åtgärder för att ta hand också om det miljöfarliga avfallet.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande miljöfarligt avfall att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört med anledning av motionen 1979/80:1760 yrkandena 3 och 4,

3. Återvinning i allmänhet (mom. 6)

Börje Stensson och Esse Petersson (båda fp) anser att

dels den del av utskottets betänkande som på s. 15 börjar med ”Utskottet erinrar” och på s. 16 slutar med ”här anfört” bort ha följande lydelse:

Hösten 1978 överlämnades en motion, vari yrkades på intensifierade åtgärder i syfte att främja avfallshantering som baseras på återvinning av resurser, till den då nyligen tillsatta naturresurs- och miljökommittén. Mot denna bakgrund har utskottet övervägt om även motionen 1762 yrkandet 1 kan besvaras med hänvisning till det utredningsarbete som utförs inom den nämnda kommittén.

Naturresurs- och miljökommittén skall enligt sina direktiv söka utforma ett första förslag till långsiktiga och allmänna riktlinjer och mål för det framtida arbetet inom naturresurs- och miljövårdsområdet. Att utredningsarbetet i huvudsak skall befinna sig på det principiella planet kommer bl. a. till uttryck i att ”begreppet livskvalité och vad som kan bedömas vara en rimlig nivå för denna bör utvecklas och konkretiseras”. Att olika specialfrågor enligt regeringens mening lämpligen bör behandlas separat framgår bl. a. av att det i direktiven angavs att naturresurs- och miljökommittén, om den finner att någon fråga inom dess ämnesområde påkallar särskild utredning som inte är av den övergripande karaktär att den lämpligen bör utformas av kommittén, bör kunna föreslå att frågan utreds i särskild ordning.

Något utredningsarbete för att slå fast principen om återvinning av avfall är inte längre befogat, och motionen 1762 yrkandet 1 har också ett annat syfte, vilket svårligen kan tillgodoses genom arbetet inom naturresurs- och miljökommittén.

JoU 1979/80:40

19 Statens naturvårdsverk utreder, enligt vad utskottet inhämtat, i samarbete med några intressenter och organisationer vissa konkreta projekt för förbättrad avfallshantering.

Utskottet anser, i likhet med motionärerna, att det därutöver finns anledning att studera orsakerna till att återvinningen inte fått större omfattning. Det finns anledning att ta ett samlat grepp för att skapa bättre förutsättningar för en effektiv och naturvårdsinriktad avfallshantering från kommuners, landstings, statliga myndigheters, företags och enskilda hushålls sida. Vad som därvid erfordras är, såsom anförs i motionen 1762, en genomgång av möjligheterna att undanröja olika hinder som finns mot att återvinning av råvaror kan ske på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt. Det blir därför fråga om att granska vilka styrmedel staten bör använda för att få bättre avfallshantering, varvid bl. a. statsbidragsbestämmelserna för stöd till avfallsbehandling m. m. bör ses över.

Inte minst prisstegringen på olja bör ha ökat de ekonomiska incitamenten för en bättre avfallshantering. En sådan bör för t. ex. kommunerna kunna innebära vissa möjligheter till intäkter eller begränsning av kostnader.

Redan på förhållandevis kort sikt borde möjligheterna till fungerande återanvändning kunna förbättras för ett antal nya varugrupper, och det på ett antal rent praktiska frågor av ekonomisk, juridisk och teknisk karaktär inriktade utredningsarbetet som åsyftas i motionen 1762 bör kunna slutföras avsevärt fortare än arbetet i naturresurs- och miljökommittén. Utskottet tillstyrker mot denna bakgrund att riksdagen bifaller motionen 1762 yrkandet 1.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande återvinning i allmänhet att riksdagen med bifall till motionen 1979/80:1762 yrkandet 1 hos regeringen anhåller om utredning, i enlighet med vad utskottet anfört, av återvinningsoch avfallshanteringsproblem, däribland frågor rörande styrmedel för bättre utnyttjande av hushållsavfall.