Med anledning av motioner om användningen av kadmium

JoU 1979/80:45

Jordbruksutskottets betänkande 1979/80:45

med anledning av motioner om användningen av kadmium Motionerna

I motionen 1979/80:247 av Bengt Silfverstrand m. fl. (s) yrkas att riksdagen hos regeringen begär skyndsamma åtgärder för att sänka kadmiumhalten i handelsgödsel.

I motionen 1979/80:691 av Bonnie Bernström m. fl. (fp) yrkas, såvitt nu är i fråga (yrkandena 1-4), 1. att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till lagstiftning om åtgärder för att skära ned eller förbjuda användningen av den mest kadmiumhaltiga konstgödseln, 2. att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till insatser för utökade kadmiumtest av spannmål och grönsaker, 3. att riksdagen hos regeringen anhåller om utredning rörande möjligheten att i större skala framställa kadmiumfattig handelsgödsel ur inhemsk apatit, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts rörande tidplan för borttagande av kadmium i plaster, färger o. d.

I motionen 1979/80:692 av Bonnie Bernström m. fl. (fp) yrkas att riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla om förslag till ökade forskningsinsatser beträffande rening av fosfatgödsel och produktion av apatitbaserad fosfatgödsel.

I motionen 1979/80:1382 av Einar Larsson m. fl. (c) yrkas att riksdagen anhåller att regeringen tar initiativ i motionens syfte för att förhindra försurning av sjöar och åkerjord.

I motionen 1979/80:1394 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas, såvitt nu är i fråga (yrkandena 2-4), 2. att riksdagen hos regeringen hemställer att åtgärder snarast vidtas för att minska halten av kadmium i gödselmedel till jordbruket, bl. a. genom användande av råvara från Norrbotten, 3. att riksdagen hos regeringen hemställer att svenskt gränsvärde för kadmium i livsmedel fastställs och sätts på en från folkhälsosynpunkt betryggande nivå, 4. att riksdagen hos regeringen hemställer att en noggrann uppföljning av kadmiumfrågan sker även i fortsättningen från den miljövårdande myndighetens sida.

Hearing

I samband med utskottets behandling av detta ärende har representanter för produktkontrollnämnden, statens naturvårdsverk, statens livsmedels -

1 Riksdagen 1979/80. 16 sami. Nr 45

JoU 1979/80:45

verk, lantbruksstyrelsen, generaltullstyrelsen, Sveriges kemiska industrikontor, Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges grossistförbund inför utskottet lämnat information och synpunkter rörande frågan om kadmiumspridningen i samhället och vidtagna resp. planerade åtgärder för att begränsa ytterligare spridning av kadmium i miljön.

Bakgrund

Kadmium är en giftig tungmetall som finns i hela vår omgivning i mycket små doser, ofta i kemiska föreningar. Metallen har vissa egenskaper som gör att den lämpar sig väl för industriellt bruk. Bl. a. används den vid ytbehandling av plåt (kadmiering), som stabilisator i plastindustrin, som färgpigment och som beståndsdel i vissa ackumulatorer och batterier.

Konsumtion och produktion av kadmium har ökat kraftigt under 1900-talet. I seklets början producerades endast något tiotal ton per år medan världsproduktionen 1975 var uppe i ca 15 000 ton per år.

Enligt vissa undersökningar finns det säkra tecken på en ökande förorening av vår miljö av kadmium. Bl. a. har man påvisat att kadmiumhalterna i vete ungefär fördubblats under en period av 50 år.

Spridningen till miljön av kadmium härrör från en rad olika källor. Punktutsläpp av kadmium sker från industriella installationer, sopförbränningsanläggningar och kabelbränning. En svårmätbar spridning orsakas av en mångfasetterad hantering av olika kadmiumhaltiga produkter i samhället. Tillförseln av ämnet till jordbruksmark samt annan indirekt spridning har lett till en successiv ökning av kadmiumhalten i livsmedel.

De medicinska risker som är förknippade med förekomsten av kadmium består främst i att regelbunden tillförsel till den mänskliga organismen över en viss nivå i t. ex. födan framkallar en rad sjukliga förändringar, varav njurskadorna är de allvarligaste. Enligt vissa forskare skulle en fördubbling av nuvarande kadmiumbelastning kunna resultera i att ca 400 000 personer i vårt land uppnår den kritiska nivå vid vilken njurskador kan uppträda.

Enligt vissa forskaruppgifter är den nyfödde praktiskt taget fri från kadmium medan en medelålders svensk som medelvärde har en kadmiumkoncentration på 20 /ng Cd/g (miljondels gram kadmium per gram våtvikt i njurbarken). Spridningen av kadmiumkoncentrationen mellan olika individer är emellertid stor vilket får till följd att en hel del svenskar redan i dag har kadmiumhalter i njurbarken som ligger nära den kritiska nivån på ca 200 /Lig Cd/g. Redan en relativt liten ökning av de nuvarande kadmiumhalterna skulle därför innebära att en del av befolkningen får kadmiumkoncentrationer i njurarna som överstiger den kritiska nivån.

Vilka mängder kadmium som totalt tillförs landet är endast ofullständigt känt. Enligt uppskattningar som gjorts av naturvårdsverkets tekniska avdelning och produktkontrollbyrå kan det årliga tillskottet av kadmium i den svenska miljön vara så högt som 500-600 ton, sedan den betydande

JoU 1979/80:45

exporten av produkter där kadmium ingår frånräknats. Det atmosfäriska nedfallet av kadmium har beräknats till 60-100 ton/år varav det som härrör från utlandet förmodas svara för 45-85 ton/år.

Ett viktigt användningsområde för kadmium utgörs av nickel/kadmium(Ni/Cd) ackumulatorer. Svensk industri intar en ledande ställning på världsmarknaden när det gäller tillverkning av stora s. k. öppna Ni/ Cd-ackumulatorer medan små Ni/Cd-batterier importeras i betydande kvantiteter. De problem som sammanhänger med ackumulatorer och småbatterier av Ni/Cd-typ har nyligen behandlats i utskottets betänkande 1979/80:40 om avfallshantering.

Kadmium förekommer även i råfosfater och tillförs jorden vid spridningen av handelsgödsel. Enligt uppgift från den ledande svenska handelsgödseltiilverkaren spreds i början av 1970-talet ca åtta ton kadmium årligen med handelsgödsel av företagets produktion som svarar för 90 % av den svenska marknaden. Genom att företaget avstått från inköp av råfosfater med relativt hög kadmiumhalt har kadmiumhalten i produkterna minskat med 60 % från 1971 till 1978. Sistnämnda år tillfördes svensk åkerjord 3 400 kg kadmium motsvarande 1,3 g/ha av företagets produkter.

Pågående utredningar m. m.

Frågan om användningen av kemiska medel i jord- och skogsbruket behandlasf. n. aven parlamentarisk utredning (Dir. 1979:119). Kommitténs uppgift är enligt direktiven i första hand att redovisa konsekvenserna i olika avseenden av en minskad användning av kemiska preparat (dvs. bekämpningsmedel och handelsgödselmedel) i jordbruket, skogsbruket och trädgårdsnäringen. Kommittén bör också utvärdera det underlagsmaterial som kommittén tar fram och utifrån en avvägning mellan bl. a. näringspolitiska intressen och miljöintressen föreslå lämpliga åtgärder samt redovisa alternativa förslag.

Frågan hur fosfaten i handelsgödsel bäst skall kunna befrias från kadmium och andra tungmetaller är f. n. under utredning. På uppdrag av produktkontrollnämnden och vissa handelsgödselfabrikanter har ett amerikanskt forskningslaboratorium i Schweiz nyligen påbörjat en undersökning varvid elva olika metoder för kvittblivning av kadmium ur fosfaten testas. Genom denna undersökning hoppas man få fram vilken metod som ger bäst reningsresultat med hänsyn till ekonomiska och tekniska faktorer samt angelägenheten av att den avskilda metallen kan samlas upp och inte tillåts emittera genom avlopp eller förgasning. En första rapport beräknas föreligga före 1980 års utgång. Med ledning av bl. a. detta undersökningsresultat räknar sedan produktkontrollnämnden med att göra upp ett program för hur kadmiumhalten i handelsgödseln skall avtrappas.

Kadmiumfattig fosfat förekommer bl. a. i de svenska järnmalmerna i Lappland, apatiten. Fosfaten framkommer som biprodukt vid kulsintring.

JoU 1979/80:45

4 Den innehåller emellertid även arsenik i större eller mindre mängder. Problemen att bli kvitt arseniken är likartade med dem som hänger samman med kadmium. I samband med den ovan redovisade undersökningen avser man även att testa metoder för kvittblivning av arsenik ur fosfaten.

Gällande ordning på produktkontrollens område m. m.

De grundläggande bestämmelserna rörande hanteringen av hälso- och miljöfarliga varor finns i lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor och den till lagen hörande kungörelsen (1973:334) om hälso- och miljöfarliga varor.

Huvudprincipen i lagstiftningen är att skada på människor eller i miljön genom kemiska produkter skall förebyggas så långt som möjligt. Detta sker på i huvudsak två olika vägar. Dels åläggs var och en som tillverkar, försäljer eller på annat sätt hanterar eller importerar kemiska varor att vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått som behövs för att hindra eller motverka att varorna får skadliga verkningar. Dels kontrollerar myndigheter verksamheten och kan ingripa med tvångsmedel för att förebygga skadeverkningar. En grundprincip är att redan misstanke om att en kemisk produkt kan vara skadlig för människan eller miljön medför att producenter m. fl. måste vidta försiktighetsmått och att annan myndighet kan ingripa mot produkten.

Lagen om hälso- och miljöfarliga varor har formen av en central ramförfattning. Den innehåller dels grundläggande bestämmelser om tillverkning, försäljning, annan hantering och import av hälso- och miljöfarliga varor, dels bemyndiganden för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att i olika avseenden utfärda särskilda tillämpningsförfattningar och föreskrifter. Utförliga bestämmelser med förbud mot användning av vissa hälso- och miljöfarliga varor har meddelats i kungörelsen om hälso- och miljöfarliga varor.

De centrala bedömningarna enligt lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor åvilar produktkontrolinämnden. Nämnden har bl. a. att meddela generella föreskrifter om hantering och import samt att leda, samordna och i stort övervaka produktkontrollen i övrigt. Nämnden handlägger vidare ärenden rörande registrering av bekämpningsmedel och skall därvid bl. a. pröva behovet av villkor och föreskrifter för användningen.

I december 1978 föreslog produktkontrolinämnden att regeringen skulle förbjuda användningen av kadmium för visst industriellt bruk. Med anledning härav beslöt regeringen genom en förordning den 30 augusti 1979 (SFS 1979:771) att förbjuda användning av kadmiumämne (dvs. metallen kadmium eller en kemisk förening vari metallen ingår) för ytbehandling eller som stabilisator eller som färgämne. Genom beslutet utvidgades kungörelsen om hälso- och miljöfarliga varor till att omfatta förbud mot industriell användning av kadmium i nämnda hänseende och mot import av varor som

JoU 1979/80:45

innehåller kadmiumämne för samma ändamål. Produktkontrollnämnden fick under vissa omständigheter meddela dispens från förbudet. Förbudet skulle träda i kraft den 1 juli 1980.

Under hösten 1979 visade kartläggningar som genomfördes med anledning av förbudet såväl inom näringslivet som inom produktkontrollbyrån att kadmiumförekomsten i samhället och framför allt dess spridning är mycket mer omfattande än vad som kunde förutses när förbudet beslutades. I skrivelse till regeringen i januari 1980 framhöll produktkontrollnämnden att omställningsproblemen för näringslivet under en övergångstid och de administrativa problem som av detta skäl kunde förväntas förutsågs bli så omfattande att ett ikraftträdande av förbudet den 1 juli 1980 inte längre syntes realistiskt. På produktkontrollnämndens förslag beslöt regeringen skjuta upp kadmiumförbudets ikraftträdande. Genom förordning den 21 februari 1980 (SFS 1980:84) ändrades det tidigare beslutet så till vida att förbudet fram till utgången av juni månad 1982 enbart gäller sådan användning eller import som produktkontrollnämnden meddelar särskilda föreskrifter om. För det stora flertalet produkter torde således gälla att kadmiumförbudet träder i kraft först den 1 juli 1982.

Förbudet mot användning av kadmiumämnen innefattar inte kadmium i handelsgödsel. De problem som sammanhänger med en reglering av halten i handelsgödsel kompliceras enligt produktkontrollnämnden av den begränsade tillgången på världsmarknaden på fosfatmineral med låg kadmiumhalt. Nämnden har mot denna bakgrund ansett att eventuella åtgärder i detta hänseende kan vidtagas först sedan ytterligare utredningar gjorts.

Enligt arbetarskyddsstyrelsens anvisningar rörande hanteringen av kadmium skall kadmium ersättas med icke hälsofarlig eller mindre hälsofarlig vara närhelst så är möjligt. Denna bestämmelse avses få till följd bl. a. att en stor del av all hantering som inbegriper kadmium och kadmiumföreningar i vårt land försvinner helt. Risken för yrkesskador vid dammande hantering av pigment, svetsning, lödning och slipning av kadmiumhaltiga produkter kan förväntas minska kraftigt.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet några motioner som bl. a. tar upp de problem från hälso- och miljösynpunkt som är förknippade med förekomsten av kadmium i vår omgivning.

I motionen 691 konstateras att den ökande tillförseln av kadmium i organismernas omgivning huvudsakligen är en följd av kortsynta eller aningslösa mänskliga åtgärder. Motionärerna anför att det åtgärdspaket som beslöts i Sverige 1979 innehåller vissa dispensmöjligheter vilket möjliggör ett snabbt infört principiellt förbud. Tidpunkten för detta bör enligt motionen ligga fast, så att inte den betydande nedgången i kadmiumbelastningen skjuts på framtiden.

JoU 1979/80:45

6 Återstående yrkanden i motionen 691 liksom övriga här behandlade motioner rör främst förekomsten av kadmium i handelsgödsel och hur den på olika sätt kan minskas resp. hindras från att tas upp av organismerna. Enligt motionen 247 har beräkningar visat att den växttillgängliga mängden kadmium i åkrarna ökat. Enligt motionen 691 har spenat och sojabönor särskilt lätt att ta upp kadmium, men höga värden har också uppmätts i morötter, broccoli, sallad och rädisor. Motionärerna anser att Sverige möjligen kan producera handelsgödsel genom att tillvarata apatit från malmfälten. LKAB övergår nu till att leverera en stor del av sin malm som kulsinter vilket kan ge kadmiumfattig fosfat som andrahandsprodukt, framhåller de. Sammanfattningsvis föreslår motionärerna att ett åtgärdsprogram utarbetas för att nedbringa riskerna med kadmium i livsmedel. I följdmotionen 692 hemställs om forskningsinsatser beträffande rening av fosfatgödsel och produktion av apatitbaserad fosfatgödsel.

I motionen 1382 påpekas att växternas upptagning av tungmetaller minskar avsevärt om kalkhalten (pH-värdet) i marken är högre. Den ökade försurningen av marken har lett till minskad näringstillgång, försämrad kvävefixering, ökad löslighet av tungmetaller och en minskad mineralisering, framhåller motionärerna. Av detta framgår enligt motionen att markens pH-värde är direkt avgörande för mängden tungmetaller som tas upp av växterna.

I motionen 1394 tas bl. a. frågan om kadmiumintaget via mat och drycker upp. F. n. finns enligt motionen inte något nedre gränsvärde för kadmium i svenska livsmedel. Det förefaller angeläget att ett sådant fastläggs på en för folkhälsan betryggande nivå, hävdar motionärerna.

Som framgår av den föregående redogörelsen har i olika sammanhang kunnat konstateras att förekomsten av giftiga tungmetaller, bl. a. kadmium, ökat i vår omgivning. I den medicinska forskningen har påvisats att denna utveckling lett till ett ökat intag av kadmium, främst via livsmedel, och i samband härmed ökade kadmiumhalter i den mänskliga organismen. De långsiktiga verkningarna härav på hälsa och miljö ger enligt utskottets mening anledning till oro. Utskottet hälsar därför med tillfredsställelse att regeringen på förslag av produktkontrollnämnden beslutat om förbud mot användning av kadmium i vissa hänseenden. Närmare bestämt omfattar förbudet användning av kadmium - eller kemisk förening vari metallen ingår - för ytbehandling, som stabilisator eller som färgämne. Varor som på motsvarande sätt behandlats med denna metall får när förbudet trätt i kraft inte importeras yrkesmässigt. Som framgår av den föregående redogörelsen avsågs förbudet ursprungligen träda i kraft den 1 juli 1980. Av skäl som närmare framgår av nämnda redogörelse har emellertid ikraftträdandebestämmelsen ändrats så att förbudet fram till den 1 juli 1982 gäller enbart sådan användning eller import som produktkontrollnämnden meddelar särskilda föreskrifter om. Utskottet vill i anslutning härtill kraftigt under -

JoU 1979/80:45

stryka det angelägna i att den reviderade tidsplanen för förbudets ikraftträdande verkligen fullföljs och att den förlängda respit som näringslivet nu erhållit för en anpassning till de nya bestämmelserna utnyttjas så effektivt som möjligt från såväl näringslivets som de produktkontrollerande myndigheternas sida. Det anförda innebär bl. a. att de möjligheter som föreligger att med verkan redan fr. o. m. den 1 juli 1980 vidta åtgärder mot användningen av kadmium bör tillvaratas i största möjliga utsträckning. Härigenom skapas förutsättningar för ett smidigt och effektivt genomförande av det generella förbudet. Utskottet förutsätter att regeringen i detta sammanhang beaktar i vad mån produktkontrollnämnden behöver tillföras ytterligare resurser för att lösa sina uppgifter i åsyftat hänseende.

Vad utskottet här anfört - delvis med anledning av motionen 691 yrkandet 4 - om tidsplan för kadmiumförbudets genomförande och åtgärder i anslutning därtill bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Förbudet mot användning av kadmium m. m. omfattar som tidigare nämnts inte förekomsten av kadmium i handelsgödsel. Strävandena att nedbringa kadmiumhalten i konstgödsel försvåras, enligt vad utskottet erfarit, av den begränsade tillgången på världsmarknaden på fosformineral med låg kadmiumhalt. Allmän enighet torde råda om att tillförsel till jordbruksmark av bl. a. fosfor är nödvändig för att upprätthålla den svenska livsmedelsproduktionen. Mot denna bakgrund är det viktigt att sådana metoder för rening av beståndsdelarna i handelsgödseln utarbetas att tillförseln av kadmium och andra tungmetaller till jordbruksmarken minimeras. Utskottet räknar med att den undersökning rörande reningsprocesser m. m. som nyligen igångsatts på initiativ av produktkontrollnämnden och berörd industri kan bli vägledande för de fortsatta ansträngningarna på förevarande område.

I samband med den hearing i hithörande frågor som utskottet nyligen genomförde framkom bl. a. att problemen med kadmiumförekomst i miljön är föremål för undersökningar hos ett flertal myndigheter och organisationer. Denna verksamhet är självfallet i stor utsträckning ägnad att tillgodose syftet med de aktuella motionerna.

Utskottet anser det emellertid - med hänsyn bl. a. till den stora betydelse dessa frågor har från folkhälsosynpunkt - motiverat att riksdagen erhåller någon form av samlad redovisning av hittills gjorda insatser och vilka ytterligare åtgärder som regeringen är beredd att vidta för att motverka olägenheterna med kadmiumhanteringen. Detta torde lämpligen kunna ske i form av ett åtgärdsprogram, som bör föreläggas riksdagen före utgången av år 1981. Vid utformningen av detta program bör bl. a. synpunkterna i nu behandlade motioner tjäna som vägledning. Detta innebär t. ex. att möjligheterna till en sänkning av kadmiumhalten i handelsgödsel bör beaktas, liksom sambandet mellan försurningen av åkerjorden och växternas

JoU 1979/80:45

benägenhet att ta upp kadmium. Vidare bör programmet omfatta åtgärder för utökade kadmiumtester av spannmål och grönsaker. Också arbetarskyddsaspekter torde böra beaktas. Särskild uppmärksamhet bör ägnas frågan om fastställande av ett gränsvärde för intag av kadmium i födan.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna 247, 691 yrkandena 1-3,692,1382 och 1394 yrkandena 2-4bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet med anledning av motionen 1979/80:691 yrkandet 4 anfört om tidsplanen för genomförande av beslutat förbud mot viss användning av kadmium m. m.,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet med anledning av motionen 1979/80:247, motionen 1979/80:691 yrkandena 1-3, motionerna 1979/80:692 och 1979/ 80:1382 samt motionen 1979/80:1394 yrkandena 2-4 anfört om ett samlat åtgärdsprogram beträffande användningen av kadmium m. m.

Stockholm den 20 maj 1980

På jordbruksutskottets vägnar EINAR LARSSON

Närvarande: Einar Larsson (c), Svante Lundkvist (s), Arne Andersson i Ljung (m), Maj Britt Theorin (s), Grethe Lundblad (s). Sven Lindberg (s), Filip Johansson (c), Sven Eric Lorentzon* (m). Gunnar Olsson (s), Håkan Strömberg (s), Esse Petersson* (fp), Jens Eriksson* (m), Lennart Brunander (c), Torkel Lindahl (fp) och Jan.Fransson (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 65188 Stockholm 1980