Med anledning av motion om åtgärder för att göra fridlysning mer effektiv
JoU 1979/80:9
Jordbruksutskottets betänkande 1979/80:9
med anledning av motion om åtgärder för att göra fridlysning mer effektiv
Motionen
I motionen 1978/79:1000 av Ingegerd Troedsson och Hans Wachtmeister (båda m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att fridlysningsinstitutet (14 § naturvårdslagen) utreds i syfte att göra detta skyddsinstrument mer effektivt, speciellt i fråga om växterna.
I motionen framhålls att många djur och växter i dag hotas till sin existens i Sverige. Orsakerna härtill är många. Det största hotet mot sällsynta växt- och djurarter består enligt motionen i miljöförändringar, dvs. förändringar eller förstörelse av de platser där respektive art förekommer. I bevarandearbetet har man främst använt fridlysningar och inrättande av naturreservat. Fridlysningarna innebär dock inget skydd för arternas miljö. Särskilt i fråga om växter har fridlysningarna enligt motionen haft mindre god verkan. I dag är ca 140 växter fridlysta i landet. Många av dessa är stora sällsyntheter, och det aktuella hotet mot dem ligger vanligen i miljöförändringar. Dessa arter kan ej bevaras genom fridlysning, utan andra bevarandeåtgärder behövs. Genom en omprövning av fridlysningsinstitutets värde för enskilda arter kan framtagandet av bättre bevarandeåtgärder påskyndas. Motionärerna framhåller på bl. a. nu anförda skäl det nödvändiga i att en utredning görs i fråga om fridlysningsskyddet, främst med avseende på växterna.
Bakgrund
I naturvårdslagen (1964:822) finns flera bestämmelser som ger möjlighet att ingripa till skydd för bl. a. hotade växtarter. I 1 § naturvårdslagen anges de allmänna förutsättningar som gäller i samband med naturens utnyttjande för olika ändamål. Där stadgas bl. a. att envar skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen. Om skada inte kan undvikas vid arbetsföretag eller eljest skall enligt samma paragraf de åtgärder vidtas som behövs för att begränsa eller motverka skadan.
Fridlysning av viss växtart enligt 14 § förutsätter för sin tillämpning att arten i fråga löper fara att antingen försvinna eller utsättas för plundring. Beslut om fridlysning kan avse hela landet eller viss del därav. Åtgärden riktar sig i första hand mot samlare av sällsynta arter eller mot allmänheten till skydd mot plundring av attraktiva arter, särskilt i närheten av större tätorter. Fridlysning kan också ge ett visst skydd mot olämplig användning av växtlokalen.
1 Riksdagen 1979/80. 16 sami. Nr 9
JoU 1979/80:9
2 Bestämmelserna om fridlysning av naturminne i 13 § ger möjlighet att inom en begränsad yta totalstyra markanvändningen till skydd för vissa naturföremål. Skyddet är främst avsett att gälla enstaka naturföremål, såsom t. ex. flyttblock och träd, men kan också syfta till att bevara en växtlokal.
Möjligheten att bevara större naturområden med stöd av reglerna om nationalpark (4 §), naturreservat (7 §), naturvårdsområde (19 §) och s. k. samrådsområde (20 §) innebär givetvis också ett mer eller mindre långtgående skydd för växtlivet inom det markområde som avses. I princip ger de två förstnämnda bevarandeinstituten de bästa möjligheterna att skydda växtlivet. I ett naturvårdsområde kan markanvändningen bara styras så långt att inte pågående markanvändning avsevärt försvåras. Möjligheten att meddela mera långtgående föreskrifter förutsätter således att området i fråga avsätts till naturreservat. Beträffande samrådsområde gäller att markägaren är skyldig att göra anmälan hos länsstyrelsen innan han utför vissa slag av arbetsföretag. Länsstyrelsen kan därvid vidta åtgärder om t. ex. en växtlokal hotas av det tilltänkta företaget.
Från de naturvårdande myndigheternas sida har i olika sammanhang hävdats att plundring eller samlande av växter inte utgör huvudorsaken till de förändringar som den svenska floran genomgått under 1900-talet. Som ett allvarligare hot mot växtbeståndet framstår, anser man, de biotopförändringar som bl. a. förorsakats av ändrade brukningsformer inom jord- och skogsbruket.
I nya skogsvårdslagen, som antogs av riksdagen under riksmötet 1978/79 (prop. 1978/79:110, JoU 1978/79:30, rskr 1978/79:387, SFS 1979:429), har bl. a. intagits bestämmelser om vilken hänsyn som skall tas till naturvårdens intressen vid skötseln av skog (21 §). Enligt 21 § skogsvårdsförordningen (1979:791) skall föreskrifter i nämnda hänseende meddelas av skogsstyrelsen efter samråd med statens naturvårdsverk och annan central förvaltningsmyndighet som kan beröras. Skogsvårdsstyrelsen skall samråda med kommunen i frågor av särskild vikt med hänsyn till de lokala förhållandena.
Nya skogsvårdslagen och hithörande förordning träder i kraft den 1 januari 1980.
Under riksmötet 1978/79 antogs vidare en lag om skötsel av jordbruksmark (prop. 1978/79:163, JoU 1978/79:33, rskr 1978/79:402, SFS 1979:425). Vid remissbehandlingen hade ifrågasatts om inte den nya lagen borde innehålla bestämmelserom jordbrukets hänsyn till naturvården. Dåvarande jordbruksministern anförde härom för sin del följande (prop. s. 8):
Jag vill i detta sammanhang nämna att naturvårdsverket i sitt remissyttrande föreslår att i den nya lagen också skall föras in bestämmelser om jordbrukets hänsyn till naturvården. Liknande synpunkter har av riksantikvarieämbetet framförts i ämbetets yttrande över den fysiska riksplaneringens planeringsskede. Naturvårdsverket anför att den föreslagna lagstiftningen stärker skyddet av odlingsjorden och dess nyttjande för jordbruksproduktion men framhåller samtidigt att jordbruksmarken också är av stor
JolJ 1979/80:9
betydelse från naturvårdssynpunkt, särskilt i landets skogs- och mellanbygder. Jag vill understryka att det numera inte råder det minsta tvivel om att ett hänsynstagande till naturvårds-, kulturminnesvårds- och de övriga miljövårdsintressena måste ingå som ett nödvändigt led i all verksamhet som avser utnyttjande av naturresurser. Detta gäller självfallet även i fråga om ingrepp inom jordbruksområden liksom inom andra områden som påtagligt fått sin prägel av människans åtgärder. Det får numera anses vara en allmänt accepterad uppfattning att markägare inte har frihet att använda sin egendom på ett sätt som skulle vara till skada för andra människor och för samhället. Den skärpning i samhällets inställning som har inträtt härvidlag har bl. a. kommit till uttryck i den allmänna regeln i 1 § naturvårdslagen (1964:822) och i lagens bestämmelser till skydd för naturmiljön (prop. 1974:166, JoU 1974:52, rskr 1974:405). I begreppet naturmiljö inbegrips landformer, vegetation och alltså även t. ex. kultur- och odlingslandskapet. Jordförvärvsutredningen har forsin del ansett att naturvårdsintressena inom jordbruket liksom hittills bör tillvaratas med stöd av naturvårdslagen. Jag ansluter mig till utredningens uppfattning.
Pågående verksamhet m. m.
De frågor som berörs i motionen har länge varit föremål för uppmärksamhet från bl. a. de naturvårdande myndigheternas sida. Som exempel kan nämnas att statens naturvårdsverk under åren 1969-1970 genomförde en enkät angående en eventuell generell fridlysning av orkidéerna i landet. Mot bakgrund av utfallet av denna enkät har frågan om en revidering av fridlysningsbestämmelserna diskuterats inom verket. Inom ramen för anslaget Särskilda undersökningar inom miljövårdsområdet, m. m. har verket igångsatt ett projekt benämnt Floravård - revision av fridlysningsbestämmelser för vilda växter. Projektet har til! syfte bl. a. att revidera nuvarande fridlysningsbestämmelser, att upprätta ett centralt register över hotade växter och att utarbeta information till allmänheten om fridlysning och andra bevarandeåtgärder.
Också i form av frivilliga insatser från naturskyddsorganisationer och enskilda har åtgärder vidtagits för att bevara en artrik flora i vårt land. Ett exempel på sådan verksamhet är Projekt Linné, som igångsattes hösten 1972 med målsättning att bevara hotade svenska växter, i första hand kärlväxter. Verksamheten stöds ekonomiskt av den svenska avdelningen av Världsnaturfonden samt av naturvårdsverket. En serie rapporter med specialiserad information om närmare 200 utrotningshotade arter sänds genom de projektansvarigas försorg till naturvårdsverket. Därifrån distribueras rapporterna till de berörda länsstyrelsernas naturvårdsenheter för kännedom och eventuella åtgärder.
Inom ramen för det nordiska samarbetet har skyddet av fauna och flora i Norden ägnats uppmärksamhet. Nordiska ministerrådet beslöt i februari 1974 utföra en kartläggning av naturtyper samt djur- och växtarter i Norden, vilkas existens är hotad. En särskilt tillsatt arbetsgrupp avlämnade i mars 1977 en rapport med titeln Hotade djur och växter! Norden (NU A 1978:9). Rapporten
JoU 1979/80:9
innehåller bl. a. en förteckning över hotade, sårbara och sällsynta arter för varje nordiskt land. Rapporten avser att utgöra ett underlag för gemensamma nordiska åtgärder och anger för de enskilda länderna insatser som är av gemensamt nordiskt intresse.
Frågor av det slag som aktualiseras i motionen ägnas givetvis uppmärksamhet även inom ramen för länsstyrelsernas allmänna naturvårdsplanering.
Utskottet
I motionen föreslås att fridlysningsinstitutet i 14 § naturvårdslagen (1964:822) utreds med syfte att göra detta skyddsinstrument mera effektivt, särskilt i fråga om växterna. Enligt motionärerna är i dag många djur och växter i Sverige hotade av utrotning. I bevarandearbetet används främst fridlysning och inrättande av naturreservat. Det största hotet mot sällsynta växt- och djurarter består i förändringar i den miljö där respektive art förekommer. Fridlysningarna ger enligt motionärerna inget effektivt skydd mot sådana miljöförändringar. Genom en omprövning av fridlysningsinstitutets värde för enskilda arter kan, framhåller motionärerna, framtagandet av bättre bevarandeåtgärder påskyndas.
Utskottet vill erinra om att naturvårdslagen innehåller flera bestämmelser som ger möjlighet att ingripa till skydd för bl. a. hotade växtarter. För närmare uppgifter härom hänvisas till den föregående redogörelsen. Vad särskilt beträffar fridlysning enligt 14 § naturvårdslagen vill utskottet nämna att denna skyddsform för sin tillämpning förutsätter att arten i fråga löper fara alt antingen försvinna eller utsättas för plundring. Beslut om fridlysning kan avse hela landet eller viss del därav. Åtgärden riktar sig i första hand mot samlare av sällsynta arter eller mot allmänheten till skydd mot plundring av attraktiva arter, särskilt i närheten av större tätorter. Fridlysning kan också ge ett visst skydd mot olämplig användning av växtlokalen.
Vad motionärerna anfört om fridlysningsinstitutets svagheter i fråga om skyddet av arternas miljöer m. m. överensstämmer med de uttalanden som i olika sammanhang gjorts av bl. a. de naturvårdande myndigheterna. Det har härvidlag framhållits att plundring eller samlande av växter inte utgör huvudorsaken till de förändringar som den svenska floran genomgått under 1900-talet. Som ett allvarligare hot mot växtbeståndet anses de biotopförändringar som bl. a. förorsakats av ändrade brukningsformer inom jord- och skogsbruket. Mot denna bakgrund har, som närmare redovisats i det föregående, olika åtgärder vidtagits för att åstadkomma ett bättre skydd för hotade djur och växter. Bl. a. bör nämnas ett av statens naturvårdsverk igångsatt projekt med syfte att revidera nuvarande fridlysningsbestämmelser för vilda växter, m. m. Ett exempel på frivilliga insatser till förmån för en artrik flora är det s. k. Projekt Linné, som igångsattes hösten 1972 med målet att bevara hotade svenska växter, i första hand kärlväxter. Inom ramen för det
JoU 1979/80:9
nordiska samarbetet har skyddet av fauna och flora i Norden ägnats uppmärksamhet. Det arbetet har bl. a. resulterat i en rapport år 1977 med titeln Hotade djur och växter i Norden. 1 rapporten finns en förteckning över hotade, sårbara och sällsynta arter för varje nordiskt land. Rapporten är avsedd som ett underlag för gemensamma nordiska åtgärder och anger för de enskilda länderna insatser som är av gemensamt nordiskt intresse.
Utskottet vill för sin del framhålla att värdet av en levande och variationsrik fauna och flora inte är föremål fördelade meningar. I likhet med motionärerna anser utskottet det angeläget att skyddet för bl. a. sällsynta växtarter blir så effektivt som möjligt. Med hänsyn till de olika initiativ som tagits och för vilka här i korthet redogjorts anser sig utskottet emellertid kunna förutsätta att motionens syfte kommer att tillgodoses utan något initiativ från riksdagens sida.
Utskottet hemställer
att riksdagen lämnar motionen 1978/79:1000 utan vidare åtgärd.
Stockholm den 20 november 1979
På jordbruksutskottets vägnar EINAR LARSSON
Närvarande: Einar Larsson (c), Svante Lundkvist (s), Börje Stensson (fp), Hans Wachtmeister (m)*, Sven Lindberg (s). Sven Eric Lorentzon (m), Gunnar Olsson (s). Håkan Strömberg (s)*, Jens Eriksson (m)*, Lennart Brunander (c), Torkel Lindahl (fp). Martin Segerstedt (s), Maja Ohlin (s), Ingemar Hallenius (c)* och Jan Fransson (s).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
I