Med anledning av motioner om ändring i marknadsföringslagen m. m.

NU 1979/80:12

Näringsutskottets betänkande 1979/80:12

med anledning av motioner om ändring i marknadsföringslagen m. m.

Ärendet

I detta betänkande behandlas fem motioner med anknytning till marknadsföringslagen (1975:1418). Motionsyrkandena avser skärpt förbud mot s. k. kombinerade utbud, informationsplikt i fråga om tjänster inom byggnadsbranschen, prisangivelser på varor, innehållsangivelser på varor,

översyn av marknadsföringslagen med sikte på begränsning av vissa marknadsföringsåtgärder.

Motionerna redovisas nedan.

Över de båda motioner som gäller kombinerade utbud resp. prisangivelser har utskottet inhämtat yttrande från konsumentverket. Näringslivets delegation för marknadsrätt har inkommit med en skrivelse avseende motionen om kombinerade utbud.

Motionerna

Motionerna är följande:

1978/79:766 av Hans Pettersson i Helsingborg (s) och Bengt Silfverstrand (s), vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om en lagändring syftande till att förbjuda ”kombinerade utbud”,

1978/79:767 av Hans Pettersson i Helsingborg m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen hemställer att regeringen inför informationsplikt för dem som erbjuder sina tjänster inom byggbranschen i likhet med den informationsplikt som nu finns i hemförsäljningen,

1978/79:1077 av Arne Blomkvist m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om en översyn av marknadsföringslagen i syfte att ändra marknadsföringslagens generalklausul till att begränsa åtgärder som förhindrar eller försvårar ett självständigt konsumtionsval; samtidigt bör företagen åläggas att informera uteslutande om en varas eller en tjänsts väsentliga egenskaper,

1978/79:2004 av Bertil Fiskesjö m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär att bestämmelser om innehållsangivelser utarbetas i enlighet med vad som anförts i motionen,

1 Riksdagen 1979/80. 17 sami. Nr 12

NU 1979/80:12

1978/79:2010 av Grethe Lundblad m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen hos regeringen hemställer om initiativ till en sådan ändring av marknadsföringslagen att man vid marknadsföring och reklam för vara alltid är skyldig att ange varans pris, om detta inte möter avsevärda hinder.

Allmänt om marknadsföringslagen

Marknadsföringslagen (1975:1418) har enligt sin inledande bestämmelse till ändamål att främja konsumenternas intressen i samband med näringsidkares marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. En generalklausul i lagen gör det möjligt att meddela förbud mot reklamåtgärd eller annan vid marknadsföring företagen handling som strider mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig. Vidare kan enligt lagen en näringsidkare åläggas att lämna information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt om de produkter som han marknadsför. Om en vara på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom kan försäljning av varan förbjudas. Detsamma gäller om varan är uppenbart otjänlig försitt huvudsakliga ändamål. Ett förbud eller åläggande enligt dessa nämnda bestämmelser skall i regel förenas med vite.

Lagen innehåller även bestämmelser om vissa straffbelagda förfaranden vid marknadsföring. Bestämmelserna avser dels vilseledande reklam, dels s. k. rabattmärken, dels vissa slag av tilläggs- och kombinationserbjudanden.

För tillämpning av lagen svarar konsumentombudsmannen (KO) - vilken befattning är förenad med 'jänsten som chef för konsumentverket - och marknadsdomstolen. KO skall övervaka marknaden, ta upp förhandlingar och träffa överenskommelser med företrädare för näringsidkarna och föra det allmännas talan inför marknadsdomstolen. Domstolen avgör som slutinstans ärenden om informationsåiäggande och förbud. I fall som inte är av större vikt får KO utfärda informations- resp. förbudsföreläggande.

Nya utredningar

Regeringen har i augusti 1979 beslutat om till kalif nde av en kommitté för översyn av vissa konsumentpolitiska medel för producentpåverkan m. m. Denna kommitté (H 1979:04; ordförande: professor Solveig Wikström) skall enligt sina direktiv (Dir 1979:105) bl. a. granska systemet med riktlinjer. Härmed avses de riktlinjer som konsumentverket enligt sin instruktion (1976:429) kan utfärda för företagens marknadsföring och produktutformning. Enligt direktiven kan kommittén också överväga behovet av ändringar på andra särskilda punkter när det kommer upp frågor som gör detta påkallat.

Samtidigt har också tillkallats en utredning om marknadsöversikter,

NU 1979/80:12

varuprovningar och andra produktundersökningar (H 1979:05). Kommittén skall lägga fram förslag om hur arbetet inom dessa områden skall organiseras och finansieras i framtiden så att konsumenterna får tillgång till aktuell information inom angelägna varuområden (Dir 1979:129).

Skärpt förbud mot kombinerade utbud

Gällande bestämmelser

I marknadsföringslagen finns förbud mot s. k. kombinerade utbud. En näringsidkare kan enligt 8 § dömas till böter eller fängelse om han till konsument bjuder ut två eller flera varor för ett gemensamt pris eller erbjuder konsument att vid köp av vara förvärva även annan vara utan ersättning eller mot särskilt lågt pris. En förutsättning för straffansvar är dock att varorna uppenbart saknar naturligt samband och förfarandet försvårar för konsumenten att bedöma erbjudandets värde. Det sagda gäller även utbud av tjänst och annan nyttighet.

Det är vidare (7 §) förbjudet för näringsidkare att erbjuda konsument att mot märke eller annat bevis, vilket utlämnas vid försäljning av vara, tjänst eller annan nyttighet, erhålla annat än pengar. Näringsidkaren kan dömas till böter eller fängelse. Detta gäller dock inte om beviset ger rätt endast till översyn, reparation eller liknande med avseende på det sålda.

Dessa straffbelagda förfaranden är också att betrakta som otillbörliga enligt generalklausulen i 2 § marknadsföringslagen om otillbörlig marknadsföring. Även kombinerade utbud som inte direkt faller under straffbestämmelserna kan angripas med stöd av denna generalklausul.

Motionen 1978/79:766

Motionärerna menar att erfarenheterna sedan marknadsföringslagens tillkomst visar att kombinerade utbud kan ta sig sådana former att konsumenterna har stora svårigheter att bedöma värdet av dem. De erinrar om att den konsumentpolitiska lagstiftningen är till för att hjälpa de svagaste grupperna i samhället. Det måste därför enligt motionärerna vara ett minimikrav att de lagar och regler som gäller är klara och lättillgängliga. Motionärerna anser att enligt lagens anda varje vara skall åsättas sitt pris så att konsumenterna får en reell möjlighet att bedöma och jämföra olika utbud. Motionärerna vill helt förbjuda kombinerade utbud och föreslår följande ändring i 8 § marknadsföringslagen:

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8§

Näringsidkare som i annat fall än Näringsidkare som i annat fall än som avses i 7 § till konsument bjuder som avses i 7 § till konsument bjuder

1* Riksdagen 1979/80. 17 sami Nr 12

NU 1979/80:12

4 Nuvarande lydelse

ut två eller flera varor för ett gemensamt pris eller erbjuder konsument att vid köp av vara förvärva även annan vara utan ersättning eller mot särskilt lågt pris dömes, om varorna uppenbart saknar naturligt samband och förfarandet försvårar för konsumenten att bedöma erbjudandets värde, till böter eller fängelse i högst ett år. Vad som sägs här om vara gäller även tjänst och annan nyttighet.

Remissyttrande och skrivelse

Konsumentverket erinrar i sitt remissyttrande om att KO år 1974 i en skrivelse till handelsdepartementet ifrågasatte ändring av bestämmelsen om kombinationsutbud i 4§ lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring (nuvarande 8 § marknadsföringslagen). KO ansåg att det med gällande lagstiftning inte hade varit möjligt att i önskvärd utsträckning motverka tilläggs- och kombinationserbjudanden som är förvirrande för konsumenterna. KO förordade att uttrycket ”försvårar för konsumenten att bedöma erbjudandets värde” inte längre skulle uppställas som ett särskilt rekvisit. Vidare föreslogs att kravet på samband mellan varorna eller tjänsterna skulle skärpas genom slopandet av ordet ”uppenbart”. Enligt KO borde kombinerade utbud tillåtas bara om det mellan varorna eller tjänsterna finns ett brukssamband som är funktionellt betingat på så sätt att de normalt behövs samtidigt och det är praktiskt att köpa dem tillsammans.

1 propositionen 1975/76:34 med förslag till marknadsföringslag, m. m. behandlades KO:s skrivelse(s. 118 fl). Handelsministern ansåg sig inte kunna tillstyrka att de av KO föreslagna ändringarna genomfördes. Som skäl härför angavs bl. a. att de straffsanktionerade specialbestämmelserna i lagen måste ha ett klart angivet tillämpningsområde. I frågan om vilka tilläggs- och kombinationserbjudanden som borde betraktas som otillbörliga i generalklausulens mening anförde handelsministern att avgörande vid denna bedömning borde, liksom dittills, vara om förfarandet försvårar för konsumenten att bedöma erbjudandets värde. Så torde enligt handelsministern normalt vara fallet om det mellan de utbjudna nyttigheterna inte finns ett funktionellt betingat brukssamband av det slag som KO angett. Handelsministern anförde slutligen att tillräcklig praxis inte kunde anses föreligga för att man skulle kunna avgöra om otillbörlighetsbegreppet fått en snävare innebörd än den som angetts i propositionen.

Konsumentverket vidhåller i sitt yttrande att bestämmelsen i 8 § marknadsföringslagen är olyckligt snävt utformad och att innebörden av bestämmelsen inte framgår klart. Med hänvisning till en redogörelse för marknadsdomstolens praxis anför verket att svårigheter finns att komma till rätta med

Föreslagen lydelse

ut två eller flera varor för ett gemensamt pris eller erbjuder konsument att vid köp av vara förvärva även annan vara utan ersättning eller mot särskilt lågt pris dömes till böter eller fängelse i högst ett år. Vad som sägs här om vara gäller även tjänst och annan nyttighet.

NU 1979/80:12

de kombinerade utbuden, något som sammanhänger med bestämmelsens utformning.

I yttrandet påpekas också att det i Danmark, Finland och Norge finns lagstiftning som syftar till att motverka användningen av kombinerade utbud i strid mot konsumentintresset. Enligt konsumentverket präglas dessa länders lagstiftning av en påtagligt restriktivare inställning än den svenska till kombinerade utbud. Det framhålls i yttrandet att lagstiftningen på marknadsföringsområdet till större delen är likartad i Norden men att bestämmelserna om kombinerade utbud utgör ett undantag. Det kan enligt verket ifrågasättas om marknadsföringsmetoder som är förbjudna i övriga nordiska länder bör accepteras i Sverige.

Verket förordar att bestämmelsen i 8 § marknadsföringslagen ses över i syfte att skapa förutsättningar för en effektivare sanering av icke önskvärda erbjudanden och därmed åstadkomma ett bättre konsumentskydd på området. Det finns därvid enligt verket skäl att studera regleringen av kombinerade utbud i de andra nordiska länderna.

Verket ställer sig tveksamt till motionärernas förslag om ett förbud mot alla former av kombinerade utbud. Det framhålls att vissa kombinerade utbud kan vara förmånliga från konsumentsynpunkt, t. ex. då två varor som erbjuds tillsammans har uppenbart brukssamband och det är naturligt att köpa dem tillsammans. Ett allmänt förbud mot marknadsföringsmetoden skulle enligt yttrandet också kunna hindra en i och för sig önskvärd lansering och utveckling av nya produkter.

Näringslivets delegation för marknadsrätt (NDM) anför i sin skrivelse att ett totalförbud mot kombinerade utbud är opåkallat och oförenligt med konsumentintresset. NDM hävdar vidare att hittillsvarande erfarenheter visar att den nuvarande lagstiftningen ger KO och marknadsdomstolen fullgoda möjligheter att på ett effektivt sätt beivra oarter och övertramp. Härvid pekas bl. a. på den historiska skillnaden mellan Sverige och t. ex. Danmark och Norge såvitt avser det näringspolitiska klimatet, manifesterat i den svenska näringsfrihetsförordningen av år 1864. Vidare hänvisas till de överväganden som föregick bestämmelserna om kombinerade utbud i lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring och till att marknadsdomstolen i sina avgöranden synes ha följt lagstiftarens intentioner att intresset av aktiv konkurrens och intresset av skydd mot missbruk av konkurrensen skall vägas samman.

Enligt NDM kan mycket av den kritik som riktas mot kombinerade utbud hänföras till presentationen av utbudet. Reklamen för och kring erbjudandet har inte varit sådan att konsumenten fått en klar bild av faktorernas pris, kvalitet och service. Detta kan emellertid enligt NDM beivras av marknadsdomstolen och det bör därför vara en förutsättning för en meningsfylld diskussion om kombinationsutbud att man skiljer mellan själva åtgärden och det sätt på vilket åtgärden presenteras för konsumenterna.

NDM anför att det är ett starkt näringslivsintresse att säljfrämjande åtgärder som är dokumenterat olämpliga från konsumentsynpunkt motarbe -

NU 1979/80:12

tas. Men det är också, menar NDM, ett näringslivsintresse att säljfrämjande åtgärder som visas vara till fördel för konsumenterna kan användas som konkurrensmedel.

NDM anser att rekvisitet ”försvårar för konsumenten att bedöma erbjudandets värde” på ett korrekt sätt återspeglar lagstiftarens grundtanke med att reglera användningen av kombinations- och tilläggserbjudanden och att den valda lagstiftningstekniska lösningen har fungerat i praktiken. Ett slopande av preciseringen ”uppenbart” skulle, enligt NDM, bara innebära att bedömningsgränsen flyttas. NDM hävdar att erfarenheter från länder där lagstiftningen om kombinerade utbud bygger på sambandsrekvisitet inte är positiva. Rekvisitet leder, anför NDM, till en praxis präglad av formalism och subtila, ofta verklighetsfrämmande, konstruktioner.

Tidigare behandling av frågan

I samband med behandlingen av propositionen 1975/76:34 med förslag till marknadsföringslag, m. m. prövade näringsutskottet (NU 1975/76:14, s. 23 f.) ett motionsyrkande rörande tilläggs- och kombinationserbjudanden. Motionärerna ville att den föreslagna bestämmelsen i 8 § marknadsföringslagen skulle utformas på sätt som KO hade förordat i sin skrivelse av år 1974. Utskottet avstyrkte bifall till yrkandet med hänvisning till det uttalande som har angivits i det föregående (s. 4). Riksdagen följde utskottet.

Informationsplikt i fråga om tjänster inom byggnadsbranschen

Gällande bestämmelser m. m.

Inledningsvis kan erinras om att generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring i 2 § marknadsföringslagen är tillämplig även på tjänster. Marknadsdomstolen kan således bl. a. förbjuda en näringsidkare att fortsätta med en reklamåtgärd eller annan handling som strider mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter. Bestämmelsen är även tillämplig på muntliga framställningar.

13 § marknadsföringslagen föreskrivs att näringsidkare som underlåter att vid marknadsföring av bl. a. tjänst lämna information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt kan åläggas att lämna sådan information.

Förbud och åläggande enligt dessa bestämmelser kan också meddelas den som är anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar. Marknadsdomstolen kan meddela förbud eller åläggande, i regel förenat med vite. Konsumentverket/KO kan även genom förhandlingar med organisationer inom näringslivet eller berörda näringsidkare träffa överenskommelser om marknadsföringsåtgärder i bl. a. dessa fall.

Lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor är tillämplig på villkor som näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet använder vid

NU 1979/80:12

erbjudande av vara, tjänst eller annan nyttighet till konsument för huvudsakligen enskilt bruk. Lagen omfattar bl. a. avtalsvillkor - standardkontrakt

o. d. - som används vid försäljning och upplåtelse av fast egendom till konsument.

Enligt bestämmelser i 7 § konsumentköplagen (1973:877) kan underlåtelse att följa ett informationsåläggande enligt marknadsföringslagen medföra att en vara anses behäftad med fel. Konsumentköplagen reglerar dock inte frågan om ansvar för prisuppgifter i reklam. Konsumentköpsutredningen (Ju 1977:13) skall enligt sina direktiv bl. a. överväga om bestämmelserna i nämnda paragraf är alltför snävt inriktade och behöver byggas ut.

I sammanhanget kan också nämnas att domstol enligt 36 § avtalslagen kan jämka eller lämna utan avseende alla slag av avtalsvillkor om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt.

Enligt lagen (1971:238) om hemförsäljning m. m. har en konsument rätt att i vissa fall frånträda ett avtal (ångerrätt). Detta gäller bl. a. när lös egendom avsedd huvudsakligen för enskilt bruk försäljs i köparens bostad. Lagen är också tillämplig då en näringsidkare under motsvarande förutsättningar åtar sig att mot vederlag fortlöpande tillhandagå någon med underhåll eller tillsyn av egendom, undervisning eller andra liknande tjänster (s. k. abonnemangsavtal). Konsumenten skall erhålla en särskild blankett till avbeställningssedel. Han kan frånträda köpet eller beställningen genom skriftligt meddelande till säljaren inom en vecka från sammanträffandet. Om säljaren underlåter att upplysa konsumenten om hans möjlighet att ångra sig och att överlämna ångerblankett blir följden att avtalet saknar rättslig verkan.

Motionen 1978/79:767

I motionen redogörs inledningsvis för ett fall där några småhusbyggare hade anlitat en murare som skulle sätta upp fasaderna till deras hus. Överenskommelse hade träffats om att muraren skulle ta ut fast timpenning för arbetet vilken skulle inkludera de sociala avgifterna. Muraren deklarerade emellertid de erhållna beloppen som inkomst av tjänst. Detta fick till följd att riksförsäkringsverket i efterhand krävde småhusbyggarna på sociala avgifter för muraren.

Motionärerna anför att det ofta förekommer att den som erbjuder sig att utföra en tjänst underlåter att informera konsumenten om att denne kan bli att betrakta som arbetsgivare i och med att arbetet påbörjas. Denna bristande information - främst från de icke seriösa ”företagarna” - är enligt motionärerna orsaken till att så många konsumenter blir lurade. Motionärerna menar att detta kan lösas genom åläggande om en informationsplikt liknande den som gäller vid hemförsäljning.

NU 1979/80:12

8 Utredningsförslag

I juni 1979 överlämnade konsumenttjänstutredningen sitt betänkande (SOU 1979:36) Konsumenttjänstlag. I betänkandet läggs fram förslag om en särskild konsumenttjänstlag som skulle bli tillämplig på avtal mellan näringsidkare och konsument om tjänst som näringsidkaren i sin yrkesmässiga verksamhet utför huvudsakligen för konsumentens enskilda bruk. Med tjänst avses i lagen dels arbete på lös sak, dels arbete på fast egendom eller i övrigt på byggnad eller annan anläggning på mark eller i vatten. I detta sammanhang kan erinras om att småhusköpkommittén (Ju 1975:02) har i uppdrag att från lagstiftningssynpunkt utreda behovet av konsumentskydd vid köp och uppförande av småhus.

Lagförslaget innehåller också bestämmelser om näringsidkares ansvar för uppgifter som han har lämnat vid marknadsföringen eller vid avtalets ingående. Näringsidkaren svarar för uppgiften gentemot konsumenten om uppgiften om tjänsten eller annat förhållande av betydelse för beställning av tjänsten kan antas ha inverkat på avtalet. I vissa fall ställs näringsidkaren enligt förslaget också till ansvar om han underlåter att lämna relevant information. Har näringsidkaren underlåtit att lämna upplysning om sådant förhållande rörande tjänsten som han måste ha känt till och som han borde ha upplyst konsumenten om på grund av att det är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt eller i övrigt av vikt, svarar han för underlåtelsen om den kan antas ha inverkat på avtalet. Som exempel på relevanta uppgifter i detta sammanhang nämner utredningen bl. a. priset för tjänsten. Det kan tilläggas att bestämmelsen om underlåtelse att lämna information enligt utredningens mening utgör ett viktigt civilrättsligt komplement till den i 3 § marknadsföringslagen stadgade skyldigheten att vid marknadsföring lämna information som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt.

Betänkandet remissbehandlas f. n.

Hemförsäljningskommittén lade fram sitt slutbetänkande (SOU 1979:76) Ny hemförsäljningslag i mitten av november i år. Såvitt avser bl. a. tjänster föreslår kommittén att en näringsidkare innan han besöker en konsument i dennes bostad för att sälja något - en vara, tjänst eller annan nyttighet - skall avisera sitt besök skriftligen eller per telefon. Besök får ske bara hos konsumenter som har lämnat sitt samtycke. Avtal som ingås vid ett besök som inte är aviserat och där samtycke inte har lämnats skall inte gälla mot konsumenten. Enligt förslaget skall ett sådant besök också anses som otillbörlig marknadsföring enligt 2 § marknadsföringslagen. Någon utvidgning av den nuvarande rätten att frånträda avtal om tjänst föreslås inte. Denna rätt skall enligt kommitténs förslag alltjämt vara begränsad till abonnemangsavtalen.

NU 1979/80:12

9 Prisangivelser på varor

Gällande bestämmelser

Enligt 3 § marknadsföringslagen kan en näringsidkare, som vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet underlåter att lämna information, som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt, åläggas att lämna sådan information. Åläggande kan innehålla att informationen skall lämnas genom märkning på varan eller tillhandahållas i annan form på säljställe, lämnas i annonser eller andra framställningar eller lämnas i viss form till konsument som begär det.

Marknadsdomstolen kan vid vite ålägga näringsidkare att lämna viss information. Vidare kan konsumentverket efter förhandlingar med berörda företag eller organisationer utfärda riktlinjer för bl. a. information i företagens marknadsföring.

Motionen 1978/79:2010

Motionärerna menar att det fortfarande finns luckor i den konsumentpolitiska lagstiftningen som kan göra konsumentens fria val av varor illusoriskt. De pekar på att det inom dagligvaruområdet nu ofta finns prismärkning med jämförpriser men att prismärkningen mera sällan är tydlig vid marknadsföring av t. ex. kostymer, skor och inredningsdetaljer. Det sistnämnda gäller enligt motionärerna särskilt i påkostade reklambroschyrer och vid skyltning i bl. a. boutiquer. För att det skall bli möjligt för konsumenterna att göra ett fritt och obehindrat val av varor med hänsyn till pris och kvalitet föreslår motionärerna att marknadsföringslagen ändras så att näringsidkare alltid skall vara skyldig att ange priset på varan om det inte möter avsevärda hinder.

Remissyttrandet

Konsumentverket anför i sitt yttrande över motionen att de undersökningar som verket har utfört och ett för varje år ökande antal anmälningar rörande bristande eller ofullständig prisinformation visar att prisinformationen måste förbättras. Under de senaste åren har verket satsat betydande resurser på att tillgodose konsumenternas behov av och önskemål om bättre prisinformation. Som exempel nämner verket en riksomfattande kampanj om jämförpriser, riktlinjer för information till konsument vid tillfälliga prisaktiviteter för dagligvaror och regler för den framtida prisinformationen och för information på kassakvitton vid införandet av datoriserade utgångskassor i dagligvaruhandeln.

Enligt yttrandet förhandlar verket f. n. med näringslivet om allmänna riktlinjer för prisinformation. Dessa riktlinjer syftar till att man vid marknadsföring av alla varor skall lämna fullständig och rättvisande prisinforma -

NU 1979/80:12

tion i anslutning till varan och i skyltfönster, annonser, kataloger och liknande. Riktlinjearbetet bedrivs i två arbetsgrupper i vilka olika branscher är representerade. Verket anger att näringslivet har ifrågasatt om riktlinjer behövs på detta område. Näringslivets inställning gör det enligt verket svårt att nu förutsäga utgången av det pågående riktlinjearbetet. Verkets mål är emellertid att förhandlingarna skall kunna avslutas under våren 1980.

Verket anser att erfarenheter och resultat av det nämnda arbetet bör avvaktas innan ytterligare åtgärder vidtas. Om arbetet inte leder till önskvärt resultat avser verket att hos statsmakterna aktualisera frågan om särskild lagstiftning på området.

Innehållsangivelser på varor

Gällande bestämmelser

Såsom framhållits i det föregående (s. 9) innehåller marknadsföringslagen (3 §) bestämmelser om att en näringsidkare vid marknadsföring av en vara kan åläggas att lämna information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt. I sammanhanget kan också erinras om generalklausulen i 2 § om otillbörlig marknadsföring och förbudet i 4 § mot försäljning av varor som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom eller är uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål. Näringsidkare som uppsåtligen använder vilseledande framställning vid marknadsföring kan fällas till ansvar enligt 6 § marknadsföringslagen.

Lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor innehåller bestämmelser om kontroll av varor som med hänsyn till sina kemiska eller fysikaliskkemiska egenskaper och hantering kan befaras medföra skada på människor eller i miljön. Lagen innehåller dels grundläggande bestämmelser om tillverkning, försäljning, annan hantering och import av hälso- och miljöfarliga varor, dels bemyndigande för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att ingripa mot sådana varor. Frågor om hälso- och miljöfarliga varor prövas av produktkontrollnämnden. För den centrala tillsynen svarar statens naturvårdsverk och arbetarskyddsstyrelsen.

Livsmedelslagen (1971:511) och med stöd av denna utfärdade föreskrifter innehåller bestämmelser om bl. a. livsmedels beskaffenhet, hantering, märkning och saluhållande. Statens livsmedelsverk är central myndighet för livsmedelsfrågor.

Motionen 1978/79:2004

Motionärerna framhåller att det saknas innehållsangivelser på en rad varor som dagligen används av konsumenter. Detta gäller enligt motionärerna t. ex. kosmetiska och hygieniska artiklar samt rengöringsmedel av olika slag. För att man skall kunna avgöra om det i varan finns substanser som man t. ex. på grund av allergi vill undvika att komma i beröring med och för att

NU 1979/80:12

man skall kunna göra relevanta prisjämförelser är det enligt motionärerna nödvändigt att det finns noggranna innehållsangivelser på förpackningarna. Motionärerna anser att alla varor som saluförs för allmänt bruk bör ha en innehållsdeklaration av i princip samma slag som förekommer på livsmedelsförpackningarna.

Pågående arbete

Produktkontrollnämnden har påbörjat uppbyggnaden av ett centralt produktregister med uppgifter om vilka kemiska produkter som finns i landet och vilka ämnen de innehåller. Registret skall också ge information om produkternas användningsområden och om vem som tillverkar, importerar eller byter namn på dem. Avsikten är att registret skall ge underlag för fortsatt planering och prioritering i produktkontrollen och att man bl. a. skall få fram vilka produktgrupper som kan tänkas vara speciellt hälso- och miljöfarliga.

1 konsumentverkets anslagsframställning för budgetåret 1980/81 framhålls att övergången från det frivilliga, snävare VDN-systemet - det varudeklarationssystem som inriktats på att ge konsumenterna saklig information i standardiserad form om varors egenskaper - till det mer omfattande och komplexa system som baserar sig på 3 § marknadsföringslagen fordrar en viss omställningstid. Det gäller enligt verket att inom det nya riktlinjesystemets ram inarbeta de värdefulla delarna av VDN-systemet och komplettera med nya informationskrav. Begränsade resurser medför att verket får prioritera vissa informationsinsatser såsom information till bredare konsumentgrupper genom företagens försorg, information till konsumentgrupper med svagare resurser och förhandlingar och samverkan med näringslivet om information.

Av anslagsframställningen framgår även att verket ägnar uppmärksamhet åt produkter som kan innebära hälsorisker eller ekonomiska risker för konsumenten. Verket anser att det är mycket angeläget att få möjlighet att lämna nödvändig information till konsumenter om åtgärder för att begränsa riskerna med skadliga ämnen inom bl. a. det kemisk-tekniska området. Verket anför därvid bl. a. att det ofta är fråga om kemiska risker som produktkontrollnämnden inte har ansett vara tillräckligt allvarliga för att föranleda vådlighetsmärkning och att konsumentverket ofta har anledning att göra en strängare bedömning av produkter när de hanteras av barn, handikappade eller invandrare.

Tidigare behandling av frågan och ny utredning

Utskottet har i olika sammanhang behandlat frågan om vidgad varudeklaration (jfr bl. a. NU 1978/79:5). Utskottet har också förutsatt att konsumentverket fortsätter arbetet med att förbättra varudeklarationssystemet och att

NU 1979/80:12

regeringen fortlöpande foijer utvecklingen på området (NU 1975/76:14 s. 32).

Konsumentverket har i augusti 1979 fått regeringens uppdrag att pröva utformningen av konsumentinformationen på säljstället. Då det tidigare VDN-systemet har visat sig inte till alla delar effektivt och f. n. håller på att avvecklas bör konsumentverket göra ett samlat försök att utarbeta principer för hur konsumentinformationen på säljstället effektivt kan utformas. En utgångspunkt för arbetet skall vara att konsumenterna lätt måste förstå den information som ges i olika sammanhang. Verket skall belysa vilka kriterier som bör användas för urval av de egenskaper som bör ingå i informationen och överväga hur dessa produktegenskaper bäst kan presenteras för konsumenterna. Syftet är att konsumenterna enkelt skall kunna dels tillgodogöra sig informationen avseende en särskild produkt, dels jämföra produkter inom en produktgrupp.

Översyn av marknadsföringslagen

Gällande bestämmelser

Såsom har anförts inledningsvis har marknadsföringslagen till ändamål att främja konsumenternas intressen i samband med näringsidkares marknadsföring. Lagen skall också motverka otillbörlig marknadsföring. Marknadsdomstolen kan vid vite förbjuda en marknadsföringsåtgärd som strider mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter. Näringsidkare kan också åläggas informationsplikt enligt vad som sagts i det föregående.

Konsumentverket/KO har till uppgift att övervaka marknaden och beivra överträdelser på marknadsföringsområdet. Vidare skall verket enligt sin instruktion bl. a. söka påverka producenter, distributörer och marknadsförare att anpassa sin verksamhet efter konsumenternas behov. Verket kan också utarbeta riktlinjer för företagens marknadsföring och produktutformning. Här kan också erinras om den forsknings-, utrednings- och informationsverksamhet som bedrivs av bl. a. verket.

Motionen 1978/79:1077

I motionen anförs att en mängd förekommande marknadsföringsåtgärder sannolikt ger upphov till allvarliga snedvridningar i konsumentbeteendet. Motionärerna menar att konsumenternas preferenser inte blir välgrundade och rationella eftersom värderingsfrågor tas upp i marknadsföringen. Det finns enligt motionärerna anledning att genom lagstiftning söka få bort alla marknadsföringsmetodersom försvårar konsumentens självständiga, välplanerade och förnuftiga köpbeslut. Lagstiftningen om inskränkning av reklam för alkohol och tobak kan enligt motionen vara vägledande vid den förordade översynen av marknadsföringslagen.

NU 1979/80:12

13 Litteratur

I en i början av år 1979 utgiven debattbok, Konsten att förföra konsumenten-en kritisk granskning av läroböcker i marknadsföring (Stockholm 1979), ställer författaren, Ernst Jonsson, frågan om samhällsskadliga metoder används i marknadsföringen. Han anför därvid följande:

Av de granskade skrifterna att döma tycks forskningen och utbildningen kring företagets marknadsföring i hög grad vara inriktad på att utveckla metoder, som undergräver konsumentens självständiga ställning. Redan därigenom störs samhällsintresset. Motsvarande forsknings- och utbildningsresurser kan nämligen alternativt användas i någon samhällsnyttig verksamhet. Samhällsintresset störs ännu mer, om metoderna i fråga även används i praktiken. En rad förhållanden tyder på att så är fallet:

O De granskade skrifterna består i huvudsak av läroböcker, som är vanligt förekommande i universitets- eiler fortbildningskurser för blivande eller redan verksamma marknadsförare. Böckernas syfte sägs dessutom vara att förbättra företagens beslutsunderlag i marknadsföringsfrågor (Kotler, 1972, sid. xi, Engel m. fl., 1973, sid. vi, Nicosia, 1966, sid. viii, Nyström, 1972, sid. 8, 16, 29). Den granskade litteraturen består i övrigt av populärvetenskapliga skrifter eller säljhandböcker avsedda för praktiker. Det är då rimligt att vänta sig att de metoder, som lärs ut, också används i praktiken;

O En mängd konsumentforskning har utförts på direkt uppdrag av marknadsförare, annonsbyråer och massmedia (Nicosia, 1966, sid. 73-74, Engel m. fl., 1973, sid. 9). Via särskilda forskningsinstitut (t. ex. Marknadstekniskt Centrum i Sverige) söker näringslivet likaså stimulera praktiskt inriktad forskning och utbildning i marknadsföring (Kelley, 1969, sid. 175). Man strävar dessutom efter att sprida marknadstekniska forskningsresultat till företag och förvaltningar;

O Av de samhällsskadliga åtgärder, som litteraturgranskningen påvisat, har ca en tredjedel även uppmärksammats av den tidigare reklamkritiken (av bland annat Packard och Galbraith). Denna kritik (se kapitel 2), vilken genomgående utgått från företagens faktiska beteende, bekräftas följaktligen entydigt av den gjorda litteraturgranskningen. Detta kan då också ses som ett belägg för att motsvarande råd i litteraturen har genomslagskraft på hur företagen i praktiken marknadsför sina produkter;

O I den granskade litteraturen finns det spridda uttalanden, som uttryckligen fastslår att olika marknadsföringsmetoder används i praktiken;

O Enligt utförda innehållsanalyser av tidnings- och tidskriftsannonser i såväl Sverige som USA kan dessa endast i obetydlig utsträckning tjäna som underlag för rationella köpbeslut (se t. ex. Andrén m. fl. 1978).

Författaren diskuterar tänkbara åtgärder för att förebygga samhällsskadlig marknadsföring eller dess verkningar. För att motverka effekter av samhällsskadlig marknadsföring är det enligt författaren tänkbart att sätta in konsumentupplysning och konsumentutbildning. Författaren menar emellertid att det från samhällsekonomisk synpunkt är fördelaktigare att förhindra den störande marknadsföringen som sådan och inte enbart dess verkningar. För att få en heltäckande garanti mot samhällsskadlig marknadsföring kan

NU 1979/80:12 14

/

man enligt författaren utforma generalklausulen i 2 § marknadsföringslagen på följande sätt:

Marknadsföringsåtgärder, som inskränker eller försvårar ett självständigt konsumtionsval, är otillåtna.

Samtidigt kan företagen åläggas att informera om väsentliga fysiska varuegenskaper. Författaren ser nuvarande regler för marknadsföring av tobaks- och alkoholvaror som ett typexempel på hur en saklig varuinformation kan förverkligas.

Utskottet

De fem motioner som utskottet behandlar i detta betänkande innehåller olika förslag till ändringar i eller kompletteringar av marknadsföringslagen (1975:1418).

Skärpt förbud mot s. k. kombinerade utbud

1 motionen 1978/79:766 föreslås en ändring i 8 § marknadsföringslagen. Denna bestämmelse reglerar kombinerade utbud och straffbelägger sådana erbjudanden där varorna uppenbart saknar naturligt samband och förfarandet försvårar för konsumenten att bedöma erbjudandets värde. Ett kombinerat utbud kan också angripas med stöd av bestämmelsen i 2 § marknadsföringslagen om otillbörlig marknadsföring. Motionärerna begär nu att 8 § ändras så att kombinerade utbud helt förbjuds.

Konsumentverket anför i sitt remissyttrande över motionen att ett totalförbud mot kombinationserbjudanden är mindre lämpligt eftersom det kan finnas utbud av detta slag som är förmånliga för konsumenterna och ett förbud skulle kunna hindra en i och för sig önskvärd lansering och utveckling av nya produkter. Verket menar emellertid att bestämmelsen i 8 § marknadsföringslagen har fått en så snäv utformning att det har visat sig svårt att med stöd av den på ett effektivt sätt komma till rätta med icke önskvärda erbjudanden. Verket förordar att bestämmelsen ses över. Näringslivets delegation för marknadsrätt hävdar i skrivelse till utskottet att den nuvarande lagstiftningen ger fullgoda möjligheter att beivra oarter och övertramp på området.

Frågan om utformningen av bestämmelsen om kombinerade utbud övervägdes senast vid behandlingen av propositionen 1975/76:34 med förslag till marknadsföringslag, m. m. I en motion hade begärts att den aktuella bestämmelsen skulle skärpas. Näringsutskottet (NU 1975/76:14) ställde sig bakom ett uttalande i propositionen av handelsministern enligt vilket tillräcklig praxis inte förelåg för att man skulle kunna avgöra om otillbörlighetsbegreppet hade fått en snävare innebörd än den som borde gälla. Någon ändring i bestämmelsen vidtogs inte.

Utskottet delar konsumentverkets uppfattning att ett totalförbud mot

NU 1979/80:12

kombinerade utbud i enlighet med motionärernas yrkande inte är påkallat. Därför kan utskottet inte tillstyrka begäran om förslag till lagändring med sådant syfte.

Utvecklingen sedan frågan om den aktuella bestämmelsens utformning senast behandlades har enligt utskottets mening inte på något avgörande sätt visat att det finns skäl för riksdagen att ompröva sitt ställningstagande. Det anförda innebär att utskottet f. n. inte heller är berett att förorda någon översyn av bestämmelsen i 8 § marknadsföringslagen.

Mot denna bakgrund avstyrker utskottet motionen 1978/79:766.

Informationsplikt i fråga om tjänster inom byggnadsbranschen

I motionen 1978/79:767 begärs att det skall införas en informationsplikt för dem som erbjuder tjänster inom byggnadsbranschen. Bakgrunden till motionen är ett fall där småhusägare i efterhand fått betala sociala avgifter för en murare som utfört vissa arbeten på deras hus trots att det avtalade priset skulle inkludera de sociala avgifterna.

Bland bestämmelser som f. n. reglerar relationer mellan näringsidkare och konsument vill utskottet här peka på 3 § marknadsföringslagen. Med tillämpning av denna kan näringsidkare som underlåter att vid marknadsföring av bl. a. tjänst lämna information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt åläggas att lämna sådan information. En informationsplikt liknande den som motionärerna syftar till föreslås av konsumenttjänstutredningen i betänkandet (SOU 1979:36) Konsumenttjänstlag. Enligt förslaget skall en näringsidkare ansvara för de uppgifter han lämnar i sin marknadsföring och vid avtalets ingående. Ansvaret föreslås gälla såväl uttalade uppgifter om tjänsten som underlåtenhet att lämna upplysningar. En närmare redogörelse för konsumenttjänstutredningens förslag har lämnats i det föregående. Det kan slutligen nämnas att hemförsäljningskommittén i sitt slutbetänkande (SOU 1979:76) Ny hemförsäljningslag har föreslagit en aviseringsplikt vid säljbesök rörande bl. a. tjänster och som komplement därtill en bestämmelse om att avtal som ingås vid besök som inte är aviserat inte skall gälla mot konsumenten.

Enligt utskottets mening är den av motionärerna aktualiserade frågan redan föremål för sådan uppmärksamhet att det inte finns skäl för riksdagen att göra någon framställning til) regeringen i denna fråga. Utskottet avstyrker således motionen 1978/79:767.

Prisangivelser på varor

I motionen 1978/79:2010 begärs en sådan ändring i marknadsföringslagen att näringsidkare vid marknadsföring och reklam för en vara alltid skall ha skyldighet att ange varans pris om det inte möter avsevärda hinder.

Av konsumentverkets remissyttrande över motionen framgår bl. a. att

NU 1979/80:12

verket f. n. förhandlar med näringslivet om allmänna riktlinjer för prisinformation. Riktlinjearbetet syftar enligt yttrandet till att vid marknadsföring av alla varor skall lämnas fullständig och rättvisande prisinformation. Förhandlingarna beräknas vara avslutade under våren 1980.

Konsumentverket framför i yttrandet åsikten att resultatet av det nämnda riktlinjearbetet bör avvaktas innan ytterligare åtgärder vidtas. Utskottet instämmer häri och avstyrker sålunda motionen 1978/79:2010.

Innehällsangivelser på varor

1 motionen 1978/79:2004 hävdas att alla varor som säljs för allmänt bruk bör ha en innehållsdeklaration av i princip samma slag som förekommer på livsmedelsförpackningarna. Motionärerna begär att bestämmelser om innehållsangivelser på varor utarbetas i enlighet härmed.

Utskottet har i tidigare sammanhang (NU 1975/76:14 s. 32) framhållit att ett varudeklarationssystem som är anpassat efter konsumenternas informationsbehov är en betydelsefull del av den konsumentpolitiska verksamheten. Utskottet förutsatte då också att konsumentverkets arbete med att förbättra varudeklarationssystemet fortsatte och att regeringen fortlöpande följde utvecklingen på området. Konsumentverket har nyligen, enligt vad som har redovisats i det föregående, fått i uppdrag av regeringen att försöka utarbeta principer för hur konsumentinformationen på säljstället effektivt kan utformas. Utgångspunkten för verkets arbete bör enligt uppdraget bl. a. vara att konsumenterna lätt skall kunna förstå den information som ges i olika sammanhang och att de skall kunna jämföra produkter inom en produktgrupp.

Konsumentverkets nämnda uppdrag borde enligt utskottets uppfattning kunna leda till ett utbyggt varudeklarationssystem av ett slag som ligger i linje med det förevarande motionsyrkandet. Utskottet vill också peka på att konsumentverket enligt sin anslagsframställning redan nu prioriterar information rörande skadliga ämnen inom bl. a. det kemisk-tekniska området. Därutöver pågår inom produktkontrollnämnden ett arbete med att bygga upp ett centralt produktregister med uppgifter om vilka kemiska produkter som finns i landet och vilka ämnen de innehåller.

Konsumentverkets uppdrag är begränsat till överväganden om konsumentinformation på säljstället. Utskottet vill i det sammanhanget erinra om att produkter ofta är föremål för hantering, förpackning m. m., i tidigare led, sålunda innan de når konsumenterna. I den mån produkterna innehåller skadliga ämnen är det väsentligt att man anlägger en helhetssyn på dessa problem. Konsumentverket skall vid sina överväganden samarbeta med bl. a. andra myndigheter, näringsliv och forskare. Utskottet förutsätter att de samordningsbehov som kan aktualiseras blir uppmärksammade så att man så långt möjligt kan förebygga risker för skador såväl hos konsumenter som hos dem som hanterar produkter i tidigare led.

NU 1979/80:12

17 Mot bakgrund av dessa uttalanden avstyrker utskottet motionen 1978/ 79:2004.

Översyn av marknadsföringslagen

I motionen 1978/79:1077 framförs önskemål om en översyn av marknadsföringslagen med syfte dels att generalklausulen i 2 § marknadsföringslagen skall ändras så att åtgärder som förhindrar eller försvårar ett självständigt konsumtionsval blir förbjudna, dels att näringsidkare skall åläggas att vid information om varor och tjänster uteslutande redovisa väsentliga egenskaper. Som exempel nämner motionärerna lagstiftningen om marknadsföring av alkoholdrycker och tobaksvaror.

Utskottet vill erinra om att lagstiftningsarbetet på konsumentområdet i huvudsak har ägt rum under den senaste tioårsperioden. Genom lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring gavs KO och marknadsdomstolen befogenheter att ingripa mot överträdelser på marknadsföringsområdet. Ytterligare överväganden har lett till en utökad lagstiftning, bl. a. den nya marknadsföringslagen (1975:1418), som trädde i kraft den 1 juli 1976. Lagstiftningen på konsumentområdet har i huvudsak karaktäriserats av att man steg för steg, allt eftersom behoven har framträtt, sökt värna konsumenternas ställning och successivt sökt vägleda konsumenterna mot rationella val. Bl. a. konsumentverket/KO:s arbete och marknadsdomstolens avgöranden har enligt utskottets uppfattning i hög grad bidragit till att konsumenternas intressen tillvaratagits. Också annan lagstiftning har genomförts eller föreslagits som beaktar konsumentförhållanden. Här kan bl. a. nämnas lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor, konsumentköplagen (1973:877) och konsumentkreditlagen (1977:981) samt förslagen om konsumentförsäkringslag, konsumenttjänstlag och ny hemförsäljningslag. Dessutom har nyligen tillsatts utredningar som dels skall se över vissa konsumentpolitiska medel för producentpåverkan m. m., dels skall utreda marknadsöversikter, varuprovningar och andra produktundersökningar, dels skall överväga utformningen av konsumentinformation på säljstället.

En omfattande konsumentpolitisk verksamhet pågår genom bl. a. konsumentverkets försorg. Flera utredningsförslag och pågående utredningar tar sikte på ytterligare konsumentpolitiska insatser. Enligt utskottets uppfattning finns tillfredsställande garanti för att ansvariga myndigheter beaktar utvecklingen på marknadsföringsområdet och successivt föreslår åtgärder på områden där behoven är framträdande. Det är därför enligt utskottets mening nu inte påkallat att begära en sådan översyn som förespråkas i motionen 1978/79:1077. Utskottet avstyrker därför denna.

NU 1979/80:12

18 Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande skärpt förbud mot kombinerade utbud att riksdagen avslår motionen 1978/79:766,

2. beträffande informationsplikt i fråga om tjänster inom byggnadsbranschen att

riksdagen avslår motionen 1978/79:767,

3. beträffande prisangivelser på varor

att riksdagen avslår motionen 1978/79:2010,

4. beträffande innehällsangivelser på varor

att riksdagen avslår motionen 1978/79:2004,

5. beträffande översyn av marknadsföringslagen att riksdagen avslår motionen 1978/79:1077.

Stockholm den 27 november 1979

På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Johan Olsson (c), Hugo Bengtsson (s), Sven Andersson (fp), Margaretha af Ugglas (m), Birgitta Hambraeus (c), Lilly Hansson (s), Thage Peterson (s), Lennart Pettersson (s), Karl Björzén (m), Rune Jonsson (s), Sivert Andersson (s), Per Westerberg (m), Ivar Franzén (c) och Christer Eirefelt (fp).

Reservation

Skärpt förbud mot kombinerade utbud (mom. 1)

Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson, Lilly Hansson, Thage Peterson, Lennart Pettersson, Rune Jonsson och Sivert Andersson (alla s) anser dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ”Utvecklingen sedan” och slutar med ”motionen 1978/79:766” bort ha följande lydelse:

Med hänsyn till vad konsumentverket har anfort i sitt remissyttrande finnér utskottet emellertid att bestämmelsen i 8 § marknadsföringslagen har en utformning som är alltför snäv för att man på ett tillfredsställande sätt skall kunna komma till rätta med kombinerade utbud av icke önskvärt slag. Enligt utskottets mening bör bestämmelsen därför nu ses över och skärpas till sitt innehåll. En lagändring bör därvid lämpligen ske på sätt KO förordade år 1974, nämligen att ordet ”uppenbart” i sambandsrekvisitet utgår liksom

NU 1979/80:12

också uttrycket ”förfarandet försvårar för konsumenten att bedöma erbjudandets värde” som särskilt rekvisit.

Utskottet föreslår att riksdagen med anledning av motionen 1978/79:766 gör ett uttalande av denna innebörd till regeringen. dels att utskottet under 1 bort hemställa:

1. beträffande skärpt förbud mot kombinerade utbud

att riksdagen med anledning av motionen 1978/79:766 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

■