Med anledning av viss del av propositionen 1978/79:111 om åtgärder mot krångel och onödig byråkrati m. m. samt motion om insamlingsverksamhet

NU 1979/80:21

Näringsutskottets betänkande 1979/80:21

med anledning av viss del av propositionen 1978/79:111 om åtgärder mot krångel och onödig byråkrati m. m. samt motion om insamlingsverksamhet Ärendet I

detta betänkande behandlas

dels propositionen 1978/79:111 om åtgärder mot krångel och onödig byråkrati m. m. bilaga 10 (handelsdepartementet) punkten 3.5 (Fortsatt frihet för insamlingar),

dels motionen 1978/79:2457 av Arne Blomkvist m. fl. (s), vilken har väckts med anledning av propositionen 1978/79:111 och vari hemställs att riksdagen hos regeringen hemställer att frågan om ett tillfredsställande system för insamlingsverksamhet blir föremål för ytterligare utredning och att förslag härom snarast föreläggs riksdagen.

Propositionen har hänvisats till konstitutionsutskottet, som i angiven del har överlämnat den till näringsutskottet.

Propositionen och motionen redovisas närmare i det följande (s. 6).

Skrivelser i ärendet har inkommit bl. a. från Föreningen Emmaus Stockholm m. fl. organisationer och från ABS (Sandbäckstvätten).

Inledning

Någon särskild rättslig reglering av insamlingsverksamhet förekommer i princip inte i Sverige. Marknadsföringslagen (1975:1418) kan emellertid vara tillämplig på insamlingsverksamhet som är förbunden med marknadsföring avvara, tjänst eller annan nyttighet. Marknadsdomstolen kan därvid vid vite meddela förbud mot otillbörlig marknadsföring (2 §) och utfärda åläggande om skyldighet att lämna viss information (3 §).

När det gäller insamlingar som faller utanför marknadsföringslagens tillämpningsområde kan nämnas att Näringslivets granskningsnämnd för gåvor och understödsannonser och styrelsen för internationell utveckling (SIDA) utövar viss kontroll inom sina respektive områden. Näringslivets granskningsnämnds verksamhet är baserad på upplåtelse av postgiro- och bankgirokonton i viss serie, i båda fallen 90 00 00-serien. SIDA lämnar varje år statliga bidrag till olika organisationers biståndsverksamhet och undersöker därvid omfattningen och inriktningen av organisationernas verksamhet.

1 Riksdagen 1979/80. 17 sami. Nr 21

NU 1979/80:21

2 Handel med begagnade kläder och lump regleras i förordningen (1949:723) angående handel med skrot, lump och begagnat gods. Förordningen är enligt 1 § tillämplig på yrkesmässig handel med bl. a. textilavfall, lump samt begagnade kläder och pälsverk. Handel som avses i förordningen får inte utövas utan tillstånd av polismyndighet (3 och 4 §§).

Tidigare riksdagsbehandling av frågor om insamlingsverksamhet

Insamlingsverksamheten och kontrollen härav har behandlats i två betänkanden av näringsutskottet (NU 1972:21, 1974:43) med anledning av motioner vari begärdes översyn av bestämmelserna om kontrollgirokonton för insamlingsverksamhet, de s. k. 90 00 00-kontona.

I betänkandet år 1972 uttalade utskottet att den kontroll som bedrivs av Näringslivets granskningsnämnd är av stor betydelse och att granskningsnämndens kontroll, som bedrivs till låga kostnader, av de flesta torde betraktas som opartisk och effektiv. Utskottet anförde vidare att den standard som tillämpas i insamlingsverksamhet bör vara av principiellt sett samma kvalitet som krävs i fråga om marknadsföring. Utskottet fann inte skäl för bifall till motionsyrkandet om att tilldelningen av kontrollgirokonton skulle överföras till poststyrelsen. Riksdagen följde utskottet.

Vid behandlingen år 1974 redovisade utskottet en framställning från konsumentombudsmannen (KO) om att regeringen skulle föranstalta om en utredning om omfattningen av och formerna för insamlingsverksamhet med uppgivet välgörande eller allmännyttigt syfte. Riksdagen uttalade att den förutsatte att de frågor som KO hade tagit upp skulle bli föremål för fortsatta överväganden inom regeringskansliet och att frågan om hur kontrollgirosystemet bör vara organiserat naturligen skulle aktualiseras i det sammanhanget.

I anslutning till en motion år 1975 om att ideella organisationer inte skulle omfattas av marknadsföringslagen anförde utskottet (NU 1975/76:14) bl. a. följande. Utskottet fann det uteslutet att den åsyftade stora och svåröverskådliga gruppen av sammanslutningar skulle generellt undantas från en väsentlig del av det kontrollsystem som samhället har byggt upp till skydd för konsumenterna. Samtidigt hade utskottet förståelse för att det kunde synas främmande för en ideell organisation att få sin insamlingsverksamhet angripen med stöd av en marknadsföringslag. Utskottet uttalade att marknadsföringslagen inte är ägnad som instrument för en allmän kontroll över offentliga insamlingar och erinrade om riksdagens uttalande år 1974 om att frågan om kontroll över insamlingar förutsattes bli föremål för överväganden inom regeringskansliet.

NU 1979/80:2 i

3 Översyn av insamlingsverksamheten

Betänkandet (SOU 1977:95) Måste insamlare kontrolleras?

I mars 1976 tillkallades en sakkunnig för att göra en översyn av insamlingsverksamheten. Uppdraget begränsades till att avse de insamlingar som vänder sig till allmänheten. Den sakkunnige skulle bl. a. göra en allmän och översiktlig kartläggning av insamlingsverksamhetens omfattning, struktur och utveckling samt klarlägga den ekonomiska betydelse som insamlingarna har för de organisationer som anordnar dem. Vidare skulle redovisas vilka metoder som vanligen används i samband med insamlingsverksamhet och förhållandet mellan de totala kostnaderna och de insamlade medlen. Med denna kartläggning av insamlingsverksamheten som utgångspunkt skulle den sakkunnige överväga behovet av samhälleliga åtgärder på detta område.

I betänkandet (SOU 1977:95) Måste insamlare kontrolleras? redovisas resultatet av utredningsarbetet. Därvid anförs sammanfattningsvis bl. a. att, såvitt utredningen har funnit, insamlingsverksamhet i allmänhet brukar skötas på godtagbart sätt. Det anges att standarden knappast är av lägre kvalitet än den som fordras vid marknadsföring. Förklaringen härtill är enligt betänkandet bl. a. att insamlingsorganisationerna sökt genomföra sina aktioner på ett sätt som inte skulle kunna ge anledning till anmärkningar och att Näringslivets granskningsnämnds verksamhet har bidragit till att göra standarden beträffande insamlingar godtagbar. I betänkandet uttalas vidare att något bärande skäl för att genomföra reglerande åtgärder i ordningens intresse inte har framkommit under utredningsarbetet.

Flärefter anförs följande:

För att bedöma behovet av kontroll över insamlingsmedlens användning har utredningen granskat några huvudområden för insamlingsorganisationernas arbete. Vad beträffar hjälpinsatser till förmån för u-länder, utövar styrelsen för internationell utveckling viss kontroll, och denna torde komma att kompletteras med resultatvärderingar. I fråga om användningen inom landet av medel, som insamlas av handikapporganisationer och trossamfund, har en bidragsgivare goda möjligheter att följa de olika föreningarnas arbete. Beträffande insamlingar för politiska ändamål till förmån för mottagare i utlandet anser utredningen, att medverkan från en officiell kontrollapparat i vissa fall skulle omintetgöra syftet med insamlingarna, i andra fall skulle kunna uppfattas som obehörig inblandning i annan stats egna angelägenheter. Ej heller i fråga om insamlingar till förmån för politiskt arbete inom vårt eget land är det rimligt att kräva kontroll. En sådan skulle te sig föga förenlig med vår regeringsform.

Såvitt avser frågan om fristående företags medverkan vid insamlingar anges i betänkandet att sådan förekommer bl. a. i samband med försäljning av brevmärken och andra småartiklar samt vid klädinsamlingar. Det uppges beträffande varuförsäljningsverksamheten att den numera i stor utsträckning bedrivs i de insamlande organisationernas egen regi samt att konsument 1*

Riksdagen 1979/80. 17 sand. Nr 21

NU 1979/80:21

verket arbetar med att försöka fastställa riktlinjer för försäljningsverksamheten. När det gäller klädinsamlingar anförs bl. a. att kritik har framförts i massmedia mot att flera förbund har bedrivit klädinsamlingar under medverkan av återvinningsföretag, vilka skulle ha haft stora inkomster av verksamheten. Det erinras om att en särskild utredning (H 1974:04) hade tillkallats för att se över den inledningsvis nämnda skrothandelsförordningen. Enligt betänkandet bör resultatet av detta utredningsarbete avvaktas innan någon säkrare bedömning kan göras i fråga om återvinningsföretagens framtida medverkan vid klädinsamlingar.

I betänkandet tas också upp det förslag om avdragsrätt vid beskattningen för gåvor till ideella och humanitära ändamål som framlades i betänkandet (Ds B 1977:2) Avdrag för gåvor. Det anges att ett genomförande av detta förslag skulle få betydande återverkningar för insamlingsverksamheten. En fortsatt kartläggning av insamlingsverksamheten borde därför inte genomföras förrän denna mer varaktigt anpassats till en blivande avdragsrätt.

Det erinras slutligen i betänkandet om att det inte finns någon lagstiftning beträffande de ideella föreningarna. Om en offentlig kontroll av insamlingsverksamheten anordnades, skulle det enligt utredningen innebära att man på en bakväg införde ett slags system för offentlig insyn i och kontroll av de ideella föreningarnas verksamhet.

Remissyttranden

Betänkandet (SOU 1977:95) Måste insamlare kontrolleras? har remissbehandlats. Flertalet remissinstanser ställer sig bakom utredningens överväganden. Här kan nämnas hovrätten över Skåne och Blekinge, styrelsen för internationell utveckling (SIDA), socialstyrelsen, kommerskollegium, marknadsdomstolen, näringsfrihetsombudsmannen, länsstyrelserna i Stockholms, Älvsborgs och Västernorrlands län, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), statens handikappråd, Handikappförbundens centralkommitté (HCK), De frivilliga hjälporganisationernas samarbetsråd, Lutherhjälpen, Sveriges frikyrkoråd, Sveriges riksidrottsförbund och stiftelsen Radiohjälpen.

Som skäl för sitt ställningstagande anför länsstyrelsen i Stockholms län bl. a. att den granskning av insamlingsverksamhet som utövas av Näringslivets granskningsnämnd, KO och marknadsdomstolen, genom polisens tillståndsprövning avseende penninginsamlingar på allmänna platser m. m. samt indirekt genom massmedia synes vara till fyllest för närvarande. Hovrätten över Skäne och Blekinge tar upp massmediernas granskning av insamlingsverksamheter och antar att den kritik som kan utövas genom en fri press är mera effektiv än en tungrodd byråkratisk kontrollapparat då det gäller att förhindra avarter av insamlingsverksamhet. Näringsfrihetsombudsmannen hälsar med tillfredsställelse att det inte införs någon särskild offentlig reglering med härtill hörande byråkratisk apparat för insamlings -

NU 1979/80:21

verksamheten.

Sveriges frikyrkoråd anför att man visserligen kan vara kritisk till en del insamlingar men att rådet inte tror på statlig kontroll utan i stället på självsanering och upplysning till allmänheten. Länsstyrelsen i Västernorrlands län menar att konsumentverket, t. ex. genom upplysningsverksamhet, skulle kunna försöka få till stånd en öppnare redovisning av insamlade medel så att bidragsgivare kan få kännedom om hur stor del av insamlat belopp som kommer att gå till det uppgivna ändamålet.

Konsumentverket och Näringslivets granskningsnämnd är kritiska till utredningsarbetet och resultatet av detta.

Konsumentverket anför bl. a. att det inte är möjligt att på grundval av betänkandet ta ställning till vilken omfattning och form som en kontroll av insamlingsverksamheten bör ha. Innan detta kan ske måste enligt verket en utredning av insamlingsverksamheten i enlighet med direktiven komma till stånd. Därvid måste man närmare utreda frågor som rör bl. a. insamlingsverksamhetens struktur, insamlingarnas ekonomiska betydelse för insamlarna, förhållandet mellan kostnader och insamlade medel, metoder som används vid insamlingar och om de insamlade medlen kommer de uppgivna ändamålen till godo och hur detta kontrolleras.

Näringslivets granskningsnämnd anför sammanfattningsvis att avsaknaden av en kartläggning av insamlingsverksamheten är en allvarlig brist i betänkandet, att utredningens slutsatser därigenom kommit att sakna egentligt underlag, att utredningens definition av begreppet insamling brister i stringens och att avsaknaden av utredning om vilka civil-, straff- och politirättsliga regler som gäller för insamlingar är anmärkningsvärd, att den styvmoderliga behandlingen av utländska förhållanden måste beklagas, att övervägandena om behovet av samhälleliga åtgärder på insamlingsområdet är anmärkningsvärt kortfattade och saknar analytisk skärpa, samt att en insamlingskontroll behövs, varvid nämnden för sin del förordar att ett privaträtfsligt organ inrättas med bred förankring. Nämnden uppger slutligen att den är beredd att fortsätta sin verksamhet under en övergångstid av högst två år.

De handikappades riksförbund (DHR) anför att förbundet inte kan ansluta sig till utredningens ställningstaganden. Förbundet anser att det är otillfredsställande att den största givargruppen - allmänheten - inte är representerad i Näringslivets granskningsnämnd och förordar att nämndens granskningsverksamhet överförs till ett samhällsorgan.

Näringslivets granskningsnämnd anmärker i sitt remissyttrande att man i dess kansli har ett subjektivt intryck av att fristående insamlingsentreprenörer fortfarande är ett problem, i synnerhet när det gäller brevmärkes- och varuförsäljning samt tidnings- och annan publikationsförsäljning. Föreningen Emmaus Stockholm m. fl. kräver att ”lumpgrossisterna” skall förbjudas använda välgörenhetsorganisationers namn för sina insamlingar

NU 1979/80:21

och att alla insamlare skall åläggas skyldighet att deklarera avsikten med insamlingen.

Propositionen

I propositionen 1978/79: lil om åtgärder mot krångel och onödig byråkrati m. m. erinras om (bilaga 10 s. 10) att frågan om insamlingar bör vara underkastade kontroll från samhällets sida har övervägts av en särskild utredare, som i betänkandet (SOU 1977:95) Måste insamlare kontrolleras? har avvisat tanken på en sådan kontroll. Enligt propositionen har så gott som samtliga remissinstanser delat denna uppfattning; dock har några instanser menat att frågan bör övervägas närmare.

Handelsministern anför att han inte avser att föreslå någon kontroll från samhällets sida av insamlingar. Han har enligt propositionen inte heller för avsikt att ta initiativ till någon ytterligare utredning av frågan. Handelsministern uttalar att det frivilliga kontrollsystem som hittills har upprätthållits av Näringslivets granskningsnämnd har fungerat tillfredsställande. Det bör enligt handelsministern också i fortsättningen vara möjligt att bygga på kontroll i sådan form.

Enligt hemställan i propositionen (bilaga 10 s. 11) har regeringen berett riksdagen tillfälle att ta del av bl. a. vad handelsministern sålunda anfört ”om åtgärder i övrigt mot krångel och onödig byråkrati”.

Motivering i motionen

Motionärerna menar att det har framförts berättigad kritik mot att den sakkunnige i betänkandet (SOU 1977:95) Måste insamlare kontrolleras? endast delvis har behandlat de frågor som angavs i direktiven och mot att betänkandet inte ger tillräckligt underlag för ett ställningstagande till vilken omfattning och form som en kontroll av insamlingsverksamhet bör ha. Motionärerna pekar på att konsumentverket har ansett att utredarens ställningstaganden inte är välgrundade eftersom någon kartläggning eller analys av problemen inte har gjorts i utredningen.

Motionärerna erinrar om att det genom marknadsdomstolens praxis fastslagits att marknadsföringslagen är tillämplig på insamlingsverksamhet som är förbunden med marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet. Emellertid faller, enligt motionärerna, största delen av alla insamlingar utanför marknadsföringslagens tillämpningsområde, eftersom de inte är förbundna med marknadsföring och lagen inte kan användas för kontroll av hur insamlade medel används.

Enligt motionärernas mening är de förhållanden som påtalades av KO i den inledningsvis nämnda framställningen (s. 2) alltjämt rådande, nämligen att det är otillfredsställande att insamlingsarbetet i allmänhet får bedrivas utan någon som helst offentlig insyn eller kontroll och att det saknas effektiva

NU 1979/80:21

möjligheter att stoppa missbruk i samband med insamlingar. Motionärerna påpekar vidare att Näringslivets granskningsnämnd i sitt remissyttrande över det aktuella betänkandet har angett att nämndens verksamhet kommer att upphöra inom en tvåårsperiod. Detta väcker enligt motionärerna frågan om hur de uppgifter nämnden har haft skall tas om hand i framtiden.

Sammanfattningsvis anser motionärerna att problemen i samband med insamlingsverksamheten nu bör få en tillfredsställande lösning, och de begär därför ytterligare utredning och förslag härom.

Inkomna skrivelser

I en skrivelse av den 15 november 1979 har Föreningen Emmaus Stockholm och några liknande föreningar tagit upp den insamlingsverksamhet som består i klädinsamlingar, vilka i vissa fall administreras av fristående företag. Föreningarna vänder sig mot det förhållandet att insamlingar får anordnas utan att det anges att privata företag medverkar och utan att det anges hur stor del av det insamlade som kommer välgörenhetsorganisationerna respektive de privata företagen till godo. Föreningarna ansluter sig till konsumentverkets remissyttrande över det förenämnda betänkandet och kräver således en ny utredning om insamlingsverksamheten.

Ett återvinningsföretag, ABS (Sandbäckstvätten), pekar i sin skrivelse på att det i det ovannämnda betänkandet bl. a. har uttalats att det är naturligt att organisationer som genomför klädinsamlingar samarbetar med företag i återvinningsbranschen och att flertalet organisationer inte skulle ha haft resurser att på egen hand genomföra dylika insamlingar. ABS menar att dessa uttalanden måste hållas i minnet när man ser massmedias kritik av återvinningsföretagen. Det sägs vidare att det finns flera obesvarade frågor rörande klädinsamlingsverksamheten och den hantering som hänger samman med denna och att man hoppas att den framtida debatten om återvinningsföretagens verksamhet skall kunna grundas på fakta och verklighet. ABS uppger också att dess verksamhet regleras av skrothandelsförordningen.

Ytterligare uppgifter i anslutning till motionen

Verkställande direktören för Näringslivets granskningsnämnd, Sten Tengelin, har bekräftat uppgiften om att nämnden avser att avveckla sin verksamhet. Detta beror, har det anförts, bl. a. på att näringslivet numera i begränsad utsträckning deltar i insamlingsverksamhet och att det därför inte längre kan anses vara något uttalat intresse från enbart näringslivets sida att svara för insamlingskontrollen. Enligt uppgift förhandlar nämnden för närvarande med organisationer bl. a. på arbetsmarknaden om ett övertagande av de uppgifter som nämnden hittills har haft ansvaret för. Verksamheten skulle, liksom tidigare, primärt baseras på 90 00 00-kontona.

NU 1979/80:21

8 De nämnda förhandlingarna avses vara slutförda under första halvåret år 1980.

Den ovannämnda utredningen för översyn av skrothandelsförordningen överlämnade i oktober 1978 sitt betänkande (Ds H 1978:5) Handeln med skrot och handeln med begagnade varor. Beträffande handeln med lump och textilavfall föreslår utredningen att bestämmelserna om denna utmönstras ur lagstiftningen. Som skäl för detta anför utredningen att lump och textilavfall knappast torde vara stöldbegärligt och att det därför inte är rationellt att tynga handeln och de övervakande polismyndigheterna med onödigt sysslande med dessa slag av gods. I huvudsak samma skäl åberopas av utredningen när det gäller förslaget om att handeln med begagnade kläder och pälsverk inte skall regleras genom den av utredningen föreslagna förordningen om handel med begagnade varor. Betänkandet har remissbehandlats och bereds f. n. i handelsdepartementet.

Det kan nämnas att riksdagen i våras avslog ett förslag om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till bl. a. internationell biståndsverksamhet. Förslaget hade framlagts i propositionen 1978/79:160 om fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m. Skatteutskottet hänvisade vid sin behandling (SkU 1978/79:55) bl. a. till de skäl som medfört att riksdagen under en följd av år avvisat tanken på att införa en rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål.

Slutligen kan framhållas att lagutskottet nyligen har behandlat en motion om en ramlagstiftning om ideella föreningar. Utskottet (LU1979/80:1) ansåg att ett ställningstagande till frågan om lagreglering borde anstå i avvaktan på resultaten av nya arbetsrättskommitténs (A 1976:02) och stiftelseutredningens (Ju 1975:01) arbete. Riksdagen följde utskottet.

Utskottet

Det förekommer, generellt sett, inte från samhällets sida någon insyn i eller kontroll av insamlingsverksamheten. En insamling som är förbunden med marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet kan dock angripas med stöd av marknadsföringslagen. I det sammanhanget kan nämnas att konsumentverket arbetar med att söka få fram riktlinjer för försäljning för ideellt ändamål. En stor del av insamlingsverksamheten faller emellertid utanför marknadsföringslagens tillämpningsområde, eftersom denna inte är tillämplig på renodlade insamlingar. Som har framhållits i det föregående utövas en viss kontroll av insamlingsverksamheten av bl. a. Näringslivets granskningsnämnd och SIDA. Nämnden avser att avveckla sin verksamhet men förhandlar f. n. med organisationer bl. a. på arbetsmarknaden om ett övertagande av nämndens uppgifter. I övrigt kan erinras bl. a. om polismyndigheternas tillståndsgivande verksamhet i samband med t. ex. penninginsamlingar på allmänna platser och insamlingar i samband med basarer och lottförsäljningar. Vidare bör beaktas massmedias granskning

NU 1979/80:21

och spridning av information om insamlingsverksamheter.

På grundval av övervägandena i betänkandet (SOU 1977:95) Måste insamlare kontrolleras? och remissyttrandena över detta avvisas i propositionen 1978/79:111 om åtgärder mot krångel och onödig byråkrati m. m. tanken på en kontroll från samhällets sida av insamlingar. I propositionen anför handelsministern också att han inte avser att ta initiativ till någon ytterligare utredning av frågan. Enligt handelsministerns mening bör det även i fortsättningen vara möjligt att bygga på ett frivilligt kontrollsystem.

I motionen 1978/79:2457 begärs att frågan om ett tillfredsställande system för insamlingsverksamhet blir föremål för ytterligare utredning och att förslag härom snarast föreläggs riksdagen. Motionärerna ansluter sig till den kritik som bl. a. konsumentverket har riktat mot den ovannämnda utredningen. De menar att det är otillfredsställande att insamlingsarbetet i allmänhet får bedrivas utan någon offentlig insyn eller kontroll och att det saknas effektiva möjligheter att stoppa missbruk i samband med insamlingar.

Utskottet kan i det väsentliga ansluta sig till ställningstagandet i propositionen och finner inte anledning att, såsom motionärerna begärt, nu förorda en ny, övergripande utredning av frågan om kontroll över insamlingsverksamheten. I det sammanhanget vill utskottet peka på att Näringslivets granskningsnämnds förhandlingar med organisationer bl. a. på arbetsmarknaden om ett övertagande av nämndens uppgifter ännu inte är avslutade och att konsumentverkets riktlinjearbete inom marknadsföringsområdet likaledes pågår.

Enligt utskottets mening bör emellertid den insamlingsmetod, som innebär att fristående företag medverkar vid insamlingar, bli föremål för ytterligare uppmärksamhet, liksom de marknadsförings- och informationsproblem som kan hänga samman härmed. Näringslivets granskningsnämnd anför i sitt remissyttrande över det ifrågavarande betänkandet att den har ett intryck av att fristående insamlingsentreprenörer fortfarande är ett problem, i synnerhet när det gäller viss försäljningsverksamhet. I skrivelser som har inkommit till utskottet och i massmedia har frågan om återvinningsföretags medverkan vid klädinsamlingar diskuterats. Såvitt gäller sistnämnda område kan erinras om att det i betänkandet uttalas att resultatet av skrothandelsutredningens arbete med översyn av skrothandelsförordningen borde avvaktas innan någon säkrare bedömning kunde göras i fråga om återvinningsföretagens framtida medverkan vid klädinsamlingar. Skrothandelsutredningen föreslog i sitt betänkande att den av utredningen förordade nya lagstiftningen rörande handeln med skrot och begagnade varor inte skulle omfatta handel med lump, textilavfall, begagnade kläder och pälsverk eftersom detta inte längre kunde räknas till stöldbegärlig egendom. Detta ärende bereds f. n. i handelsdepartementet.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att regeringen bör ytterligare

NU 1979/80:21

bereda frågan om fristående företags medverkan vid insamlingar och, om undersökningsresultatet ger anledning till det, lägga fram förslag till erforderliga åtgärder på området. Riksdagen bör göra en framställning till regeringen av denna innebörd.

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av propositionen 1978/79:111 bilaga 10 i ifrågavarande del (punkten 3.5) och motionen 1978/79:2457 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 11 december 1979

På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Johan Olsson (c). Hugo Bengtsson (s), Sven Andersson (fp), Margaretha af Ugglas (m), Birgitta Hambraeus (c). Lilly Hansson (s), Tage Adolfsson (m), Bengt Sjönell (c), Lennart Pettersson (s), Carl Tham (fp), Karl Björzén (m), Wivi-Anne Radesjö (s), Sivert Andersson (s) och Birgitta Johansson (s).

GOTAB 64131 Stockholm 1474