Med anledning av propositionen 1979/80:100 i vad avser statens provningsanstalt jämte motioner

NU 1979/80:33

Näringsutskottets betänkande 1979/80:33

med anledning av propositionen 1979/80:100 i vad avser statens provningsanstalt jämte motioner

Ärendet

I detta betänkande behandlas

dels propositionen 1979/80:100 bilaga 17 (industridepartementet) punkterna F 5-F 7 (statens provningsanstalt) jämte en motion från allmänna motionstiden om stickprovsundersökning av färdigförpackade varor,

dels ett yrkande - om viss verksamhet vid statens provningsanstalt och vid AB Statens Anläggningsprovning - i en motion som har väckts med anledning av propositionen 1978/79:134 om behandlingen av gällande särställningar för vissa företag och myndigheter vid leveranser till staten, m. m.

Utskottet har inhämtat yttranden i ärendet från statens livsmedelsverk, konsumentverket, statens provningsanstalt och AB Statens Anläggningsprovning.

Propositionen och motionerna redovisas i det följande.

Propositionen 1979/80:100

Under angivna punkter i propositionen 1979/80:100 bilaga 17 föreslås följande:

F 5. Statens provningsanstalt: Uppdragsverksamhet (s. 272-282)

att riksdagen till Statens provningsanstalt: Uppdragsverksamhet för budgetåret 1980/81 anvisar ett förslagsanslag av 1 000 kr.

F 6. Bidrag till statens provningsanstalt (s. 282) att riksdagen till Bidrag till statens provningsanstalt för budgetåret 1980/81 anvisar ett reservationsanslag av 31 965 000 kr.

F7. Statens provningsanstalt: U t r u s t n i n g (s. 282 f.)

att riksdagen till Statens provningsanstalt: Utrustning för budgetåret 1980/81 anvisar ett reservationsanslag av 6 000 000 kr.

1 Riksdagen 1979180. 17 sami Nr 33

NU 1979/80:33

2 Motionerna

Den motion som har väckts med anledning av propositionen 1978/79:134 och som behandlas i detta betänkande är

1978/79:2454 av Erik Hovhammar m. fl. (m), såvitt avser hemställan (4) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande viss verksamhet vid [AB] Statens Anläggningsprovning och statens provningsanstalt.

Motionen har hänvisats till finansutskottet, som i angiven del har överlämnat den till näringsutskottet. 1 övriga delar har motionen - liksom propositionen 1978/79:134 i sin helhet-behandlats av riksdagen hösten 1979 (FiU 1979/80:6, rskr 1979/80:45).

Den motion från allmänna motionstiden som behandlas i detta betänkande

är

1979/80:955 av Wilhelm Gustafsson (fp), vari hemställs att riksdagen [som sin mening] ger regeringen till känna vad som [i motionen] anförts om behovet av utredning om frekvens och finansieringsform av stickprovskontroll av mängduppgifter hos färdigförpackade varor.

Stickprovsundersökning av färdigförpackade varor

Bakgrund

Enligt 2 § lagen (1971:1018, omtryckt 1978:276) om bestämning av volym och vikt kontrolleras riktigheten av volym- eller viktuppgift på färdigförpackad vara genom stickprovsundersökning. I kungörelsen (1973:85) om bestämning av volym och vikt föreskrivs (7 §) att sådan undersökning görs av statens provningsanstalt.

Finansiering och kostnader

I budgetpropositionen 1975 (prop. 1975:1 bil. 15 s. 152) föreslogs att verksamheten med bl. a. stickprovskontroll av färdigförpackade varor skulle fr. o. m. budgetåret 1975/76 finansieras med avgifter. I en motion kritiserades detta förslag och hemställdes om en höjning méd 0.5 milj. kr. av anslaget Bidrag till statens provningsanstalt i syfte att stickprovskontrollen skulle kunna öka. Näringsutskottet (NU 1975:15 s. 22) delade regeringens uppfattning att denna verksamhet borde avgiftsfinansieras och avstyrkte motionen. Riksdagen följde utskottet (rskr 1975:99).

Statens provningsanstalt har till utskottet lämnat följande uppgifter om kostnaderna för stickprovskontrollen. Kostnaderna uppgick budgetåret 1975/76 till 0,6 milj. kr. och finansierades då med intäkter från justeringsverksamheten. Fr. o. m. budgetåret 1976/77 har de finansierats med medel från anslaget Bidrag till statens provningsanstalt. Kostnaderna har uppgått

NU 1979/80:33

till 0,5 milj. kr. budgetåret 1976/77, 0,6 milj. kr. budgetåret 1977/78 och 1,0 milj. kr. budgetåret 1978/79. Innevarande budgetår beräknas de till 0,7 milj. kr. och för budgetåret 1980/81 till 0,8 milj. kr. Kostnaderna motsvarar - utom budgetåret 1978/79 - en insats av ca fyra personår.

I anslagsframställningen för budgetåret 1980/81 har provningsanstalten framhållit att stickprovskontrollen syftar till att skydda konsumenterna och begärt att bidragsanslaget skall ökas med 0,6 milj. kr. för att den tidigare verksamhetsnivån skall kunna återställas.

Föredragande statsrådet uttalar i propositionen (s. 280) att han delar provningsanstaltens bedömning att en begränsning av kontrollverksamheten är olycklig. Regeringen har dock inte funnit det nödvändigt att beräkna särskilda medel för stickprovskontrollen. Detta motiveras med att den kontrollen i enlighet med riksdagens beslut år 1975 bör finansieras på samma sätt som före år 1975, dvs. med avgifter från justering och ädelmetallkontroll.

Motionen 1979/80:955

Motionären understryker att stickprovskontrollen skyddar konsumenterna och anför att verksamheten i ett hårdnande budgetläge har kommit att minska i omfattning. Han ifrågasätter om det är lämpligt att finansiera denna verksamhet med inkomster från justering och ädelmetallkontroll. En fortsatt minskning av antalet kontrolltillfällen måste enligt motionären beklagas från konsumentsynpunkt. Det synes därför lämpligt, anför han, att man utreder både hur frekvent stickprovskontrollen bör vara och hur den lämpligen bör finansieras. Motionären pekar bl. a. på möjligheten att inlemma verksamheten i konsumentverkets budget, varvid provningsanstalten skulle kunna utföra arbetet mot ersättning.

Remissyttranden över motionen 1979180:955

Förslaget i motionen om en utredning kring provningsanstaltens verksamhet med stickprovsundersökningar av färdigförpackade varor tillstyrks av remissinstanserna.

Statens provningsanstalt anför att de uppgifter som lämnas i motionen överensstämmer med de verkliga förhållandena. Anstalten är kritiskt inställd till den finansieringsform som förordas i budgetpropositionen och uttalar att det inte finns något naturligt samband mellan stickprovskontroll och den obligatoriska justeringen. Provningsanstalten föreslår att den finansieringsform som anstalten f. n. tillämpar bibehålls i avvaktan på resultatet av den föreslagna utredningen.

Konsumentverket och statens livsmedelsverk understryker båda betydelsen av en väl fungerande stickprovskontroll. Enligt konsumentverket finns det inte några direkta fördelar med att överföra finansieringsansvaret från

NU 1979/80:33

provningsanstalten till verket. Livsmedelsverket anser att medel för verksamheten med stickprovsundersökningar bör ställas direkt till provningsanstaltens förfogande.

Statens provningsanstalts och AB Statens Anläggningsprovnings riksprovplatsuppgifter och övriga uppgifter på provningsområdet

Organisationen av provning och kontroll i Sverige

Nu gällande riktlinjer för organisationen av officiell provnings- och kontrollverksamhet godkändes av riksdagen år 1972 (prop. 1972:54. NU 1972:38, rskr 1972:199). Riktlinjerna kompletterades år 1974 med lagen (1974:896) om riksprovplatser m. m. (prop. 1974:162, NU 1974:52, rskr 1974:349). I anslutning till lagen har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelsen (1974:898) om riksprovplatser m. m.

I samband med tillkomsten av 1972 års riktlinjer klargjordes skillnaden mellan olika typer av provning. I ett interpellationssvar den 14 november 1977 (jfr nedan s. 8) belystes dessa frågor av statsrådet Olof Johansson (RD 1977/78:26 s. 22). I interpellationssvaret lämnas inledningsvis en redogörelse för skillnaden mellan obligatorisk och frivillig provning. Den mest betydelsefulla formen av obligatorisk provning är den s. k. officiella provningen. Utmärkande för denna provning är att den är föreskriven i lag eller annan författning och att provningen skall utföras av ett utomstående opartiskt organ. En annan form av obligatorisk provning är föreskriven egenkontroll , dvs. kontroll som en anläggningsägare eller tillverkare är skyldig att utföra men som denne utan krav på opartiskhet utför på eget ansvar. Vid sidan av dessa typer av provning förekommer frivillig provning. Sådan provning sker helt på tillverkarens eller anläggningsägarens initiativ och ansvar.

I 1 § lagen om riksprovplatser m. m. definieras riksprovplats som organ som enligt nämnda lag har utsetts att svara för officiell provning. Med officiell provning avses i lagen "sådan teknisk provning, kontroll eller besiktning som är föreskriven i lag eller annan författning och som ej är egenkontroll". Det måste alltså vara fråga om en rättslig skyldighet att utföra provningen. Varje annan provning är att betrakta som en frivillig provning. Med det i lagtexten använda begreppet "egenkontroll" förstås enligt specialmotiveringen (prop. 1974:162 s. 15) "kontroll som någon utan krav på opartiskhet hos den provande låter utföra i egen verksamhet på eget ansvar".

Riksprovplats utses av regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer och har att svara för visst objektområde. Verksamheten vid en riksprovplats är en form av myndighetsutövning. Riksprovplats behöver emellertid inte vara en statlig myndighet. Också ett bolag eller en stiftelse kan utses till riksprovplats. Genom en särskild lag (1975:444, ändrad 1978:278) har det skapats möjlighet för regeringen att överlämna myndig -

NU 1979/80:33

hetsutövande beslutsfunktioner åt riksprovplats som är bolag eller stiftelse vari staten har ett bestämmande inflytande.

I 7-10 §§ lagen om riksprovplatser m. m. finns bestämmelser om auktorisation av andra organ än riksprovplatser att utföra provning som ej är officiell. Auktorisationen innebär en prövning av att organet har kompetent personal och lämplig utrustning för viss provning. Organ som erhållit auktorisation benämns auktoriserad provplats. Som exempel på organ som kan komma i fråga för auktorisation nämns i specialmotiveringen (prop. 1974:162 s. 18) statliga och kommunala verk med teknisk verksamhet samt industrilaboratorier och konsultföretag som för egen eller annans räkning utför provning och kontroll.

1 förarbetena till lagen om riksprovplatser m. m. ägnades särskild uppmärksamhet åt frågan om vilka krav som bör ställas på en riksprovplats i fråga om opartiskhet (prop. 1974:162 s. 9 f.). Vikten av att diskutera riksprovplatsens ägarförhållanden, beslutsordning, vinstintressen och verksamhet utöver officiell provning betonades. Föredragande departementschefen fortsatte:

I detta sammanhang bör man ha i minnet att den verksamhet som det här är fråga om i själva verket är en myndighetsuppgift. Rent principiellt ligger det därför närmast till hands att den utövas av myndigheter. Emellertid kan detta föra med sig olägenheter, eftersom verksamheten har en teknisk karaktär med stark anknytning till industriella förhållanden. Verksamheten bör därför på många områden kunna bedrivas också i andra former om det anses lämpligt med hänsyn till kraven på att verksamhetens omfattning och inriktning snabbt skall kunna anpassas till behoven. Självfallet får härvid kraven på opartiskhet och oberoende inte eftersättas.

Verksamhet utöver officiell provning och kontroll vid en riksprovplats bör enligt min uppfattning tillåtas endast om det är uppenbart att riksprovplatsens opartiskhet och oberoende därmed inte sätts i fråga. Det bör exempelvis inte få förekomma att riksprovplatsen åtar sig sådana uppdrag som gör att man påtar sig ett ansvar för egenskaperna hos en produkt som är underkastad krav på officiell provning. På riksprovplatsen kan detta komma att ställa stora krav på insikter och omdöme så fort man går utanför det område för vilket man har riksprovplatsansvar.

Central förvaltningsmyndighet för officiell provning och kontroll är statens provningsanstalt (instruktion 1965:650, omtryckt 1977:318). Inom anstalten svarar enheten Provcentrum för organisationen och samordningen av den officiella provningen i landet. Verksamheten vid Provcentrum finansieras genom avgifter från riksprovplatserna, vilka i sin tur tar ut dessa kostnader av sina kunder.

Provningsanstalten är också själv riksprovplats för vissa objektområden, bl. a. byggmaterial. Uppgiften som riksprovplats utförs av anstaltens tekniska avdelningar och är skild från den samordning av alla riksprovplatsers verksamhet som Provcentrum svarar för. De tekniska avdelningarna kan också utföra andra provningar och undersökningar.

En precisering av anstaltens uppgifter på provnings- och kontrollområdet

NU 1979/80:33

finns i dokumentet Verksamhetsplan 1979, som anger inriktningen av statens provningsanstalts verksamhet under perioden 1979/80-1984/85. Enligt denna publikation, som har utgivits av provningsanstalten, utför anstalten dels sådan provning och kontroll som är avsedd att utgöra underlag för myndighetsbeslut eller eljest är föranledd av myndighetsregler och är ett led i samhällets åtgärder för skydd av enskildas liv, hälsa, egendom och ekonomi, dels sådan provning och kontroll som främjar landets ekonomi och tekniska utveckling eller motiveras av krav på opartiskhet och hög kompetens (s- 4).

AB Statens Anläggningsprovning äx sedan den 1 januari 1977 riksprovplats för tryckkärl, cisterner och lyftanordningar. Företaget är ett helstatligt aktiebolag som bildades år 1975 (prop. 1975:49, NU 1975:20. rskr 1975:198). Som riksprovplats står boläget under tillsyn av enheten Provcentrum inom statens provningsanstalt.

Motionen 1978179:2454

I motionen anförs att AB Statens Anläggningsprovning - som är riksprovplats för tryckkärl, cisterner och lyftanordningar - inte till fullo följt de principuttalanden om riksprovplatsers opartiskhet och oberoende som gjordes i propositionen 1974:162 (s. 10) och som har återgetts i närmast föregående avsnitt. Bolaget har, uttalar motionärerna, inte gjort åtskillnad mellan vad som skall anses vara officiell provning och s. k. egenkontroll. Vidare är det enligt motionärerna uppenbart att bolaget utnyttjar sin särställning som riksprovplats för vissa objekt till att söka uppnå en faktisk monopolställning beträffande alla former av provning av ifrågavarande anläggningar. Motionärerna pekar på att detta förhållande har uppmärksammats av Stockholms handelskammare och föranlett uttalanden av konsumentombudsmannen och av näringsfrihetsombudsmannen. De anser det väsentligt att principen om åtskillnad mellan officiell provning och egenkontroll upprätthålls. Därför bör, hävdar de, AB Statens Anläggningsprovning åläggas att upphöra med egenkontrollverksamheten. Lagen om riksprovplatser m. m. bör i detta syfte kompletteras med en bestämmelse av innebörd att riksprovplats inte får utföra egenkontroll av objekt som skall undergå officiell provning, uttalar motionärerna.

Vidare kritiserar motionärerna det förhållandet att statens provningsanstalt driver egen verksamhet med termografering, dvs. värmefotografering av byggnader, samtidigt som anstalten ger auktorisation åt och har tillsyn över enskilda företag som sysslar med termografering. Motionärerna ifrågasätter om inte provningsanstalten har lagt anbud på termografering på en sådan nivå att förluster har accepterats för att erhålla ett uppdrag och uttalar att sådana konkurrensmetoder inte är lämpliga gentemot företag över vilka anstalten har att utöva tillsyn.

NU 1979/80:33

7 Uppgifter i anslutning till motionen 1978179:2454 Tillkomsten av AB Statens Anläggningsprovning

I propositionen 1975:49 (s. 9) redovisade regeringen att den officiella provningen av tryckkärl och stationära lyftanordningar inte vid denna tidpunkt var organiserad på ett sätt som stämde överens med de riktlinjer för systemet med riksprovplatser som statsmakterna hade uttalat sig för åren 1972 och 1974. Provningsverksamheten var splittrad på ett flertal företag och ett stort antal enskilda besiktningsmän. Den konkurrens som förekom var enligt föredragande statsrådet ägnad att rubba allmänhetens förtroende för det skydd som provningen skall ge den enskilde. Regeringen hade kommit fram till att den lämpligaste organisationsformen för att bedriva officiell provning av tryckkärl och stationära lyftanordningar var ett aktiebolag i vilket staten skulle äga det avgörande inflytandet. Riksdagen föreslogs bemyndiga regeringen att godkänna ett konsortialavtal mellan staten och vissa enskilda intressenter om att bilda ett aktiebolag med uppgift att vara riksprovplats för nyssnämnda objekt. Avtalet förutsatte att staten skulle äga 51 % av aktierna, medan återstoden skulle delas lika mellan Ångpanneföreningen och Tekniska Röntgencentralen AB.

Näringsutskottet (NU 1975:20) ansåg att det inte var lämpligt att officiell provning på ifrågavarande område skulle anförtros åt ett bolag vari två privata företag på området skulle få ett betydande inflytande. I stället uttalade sig utskottet för att ett helstatligt bolag skulle bildas och avstyrkte propositionen i ifrågavarande del. Moderata samlingspartiets företrädare i utskottet tog i en reservation avstånd från tanken på ett helstatligt företag. Reservanterna ville också göra det möjligt för ytterligare enskilda företag att bli delägare i det nya provningsbolaget. Riksdagen beslöt enligt utskottets förslag.

Det helstatliga företaget AB Statens Anläggningsprovning bildades hösten 1975. Bolaget började arbeta som riksprovplats den 1 januari 1977.

Kritik och prövning åren 1977-197 8 av verksamheten vid AB Statens Anläggningsprovning

Stockholms handelskammare begärde i april 1977 i brev till statens provningsanstalt att denna skulle instruera AB Statens Anläggningsprovning ”att icke åta sig egenkontroll beträffande objekt som skall underkastas officiell provning". Enligt handelskammaren förelåg det oklarhet vad gällde gränsdragningen mellan begreppen officiell provning och egenkontroll. Handelskammaren upprepade sina synpunkter i en skrivelse till regeringen i september 1977.

Med anledning härav uttalade provningsanstalten i oktober 1977 att begreppet egenkontroll föreföll ha missuppfattats av handelskammare*). Med hänvisning till 1 § lagen om riksprovplatser m. m. och specialmotive -

NU 1979/80:33

ringen för denna paragraf j- som har återgetts på s. 5 - anförde provningsanstalten att begreppet egenkontroll enligt 1 § riksprovplatslagen är en provningsverksamhet som föreskrivs av myndighet men som får utföras av t. ex. en tillverkare och riktas mot hans egna produkter.

I anslutning härtill uttalade provningsanstalten:

Arbetarskyddsstyrelsen har i sitt meddelande 1976:42 visat hur detta kan tillämpas för t. ex. enkla, serietillverkade tryckkärl. Egenkontrollen är då huvudsakligen ett alternativ till officiell provning utförd av riksprovplats. Riksprovplatsens insatser kan samtidigt begränsas till en övervakning - i form av officiell provning - av egenkontrollen.

Handelskammaren synes emellertid ha använt beteckningen egenkontroll även för sådan frivillig provning som innebär att man provar ett besiktningspliktigt objekt med tätare intervall än som är föreskrivet. Samtidigt har Handelskammaren dragit slutsatsen att denna provning inte får göras av riksprovplats.

Detta är enligt SP:s mening en missuppfattning. Om SA inom sitt område utför sådan provning tar SA således inte på sig något otillbörligt ansvar för det provade objektet. SA medverkar i stället till att säkerhetsnivån kan bli högre än myndigheterna f. n. kräver. Självklart är det uppdragsgivarens egen sak om han för dessa mellanliggande frivilliga provningar vill anlita någon annan än SA. Någon befogenhet att ålägga SA särskild upplysningsplikt om detta har emellertid inte SP.

Däremot får inte riksprovplatsen medverka vid utformningen av en produkt - genom konstruktion eller egenkontroll i tillverkningen - om riksprovplatsen senare skall utföra den officiella provningen av produkten.

I en interpellation (1977/78:51) i riksdagen hösten 1977 frågade Kurt Söderström (m) industriministern bl. a. om denne var beredd att föranstalta om att frågorna om gränsdragningen mellan officiell och inofficiell provning skulle klart fastställas.

Interpellationen besvarades den 14 november 1977 av statsrådet Olof Johansson (RD 1977/78:26 s. 22 ff.), som redogjorde för skillnaderna mellan olika typer av provning (jfr s. 4) och uttalade att den tidigare oklarheten i gränsdragningen mellan officiell och icke-officiell provning "i huvudsak" var undanröjd. Interpellanten fann det egendomligt att man på ansvarigt håll måste göra denna genomgång år 1977, när riktlinjerna för officiell provning hade antagits åren 1972 och 1974. Han erinrade om skrivelserna från Stockholms handelskammare till statens provningsanstalt i april 1977 och till regeringen i augusti 1977 och påpekade att dessa skrivelser var resultatet av rådande oklarheter.

Regeringen beslöt i december 1977 att - med hänsyn till vad som hade förevarit i ärendet - lämna handelskammarens skrivelse utan åtgärd.

Under hösten 1977 anförde Stockholms handelskammare till konsumentverket att AB Statens Anläggningsprovning i strid mot marknadsföringslagen (1975:1418) använt negativ säljmetod vid marknadsföring av bolagets tjänster i fråga om frivillig besiktning. Innan ärendet hade slutbehandlats av

NU 1979/80:33

konsumentverket meddelade bolaget sina kunder att tidigare marknadsföring varit felaktig och redogjorde för de metoder som avsågs bli använda i fortsättningen. I beslut den 16 februari 1978 konstaterade konsumentverket att negativ säljmetod hade använts. Ärendet avskrevs emellertid med hänvisning till företagets utfästelse att ändra sin marknadsföring.

I november 1977 anmälde ett företag till näringsfrihetsombudsmannen (NO) att AB Statens Anläggningsprovning vid provning av lyftanordningar hos klaganden hade debiterat priser som låg "mångdubbelt högre" än vad den förut anlitade besiktningsmannen hade uttagit. Klagandeföretaget hade bibringats uppfattningen att AB Statens Anläggningsprovning fått ensamrätt till all provning av lyftanordningar. NO påpekade i beslut den 1 juni 1978 att AB Statens Anläggningsprovnings marknadsföring hade ändrats efter ingripande av konsumentverket. Vad gällde klagomålen om taxesättningen erinrade NO om sin uppgift enligt 1 § lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet (konkurrensbegränsningslagen) att företräda samhälleliga intressen inför marknadsdomstolen, som har att genom förhandling söka undanröja skadlig verkan av konkurrensbegränsning. Skadlig verkan föreligger då konkurrensbegränsningen på ett från allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen, hämmar effektiviteten inom näringslivet eller hindrar eller försvårar annans näringsutövning (5 8).

Efter att ha konstaterat att konkurrensbegränsningslagen var tillämplig endast på den icke officiella provningsverksamheten vid AB Statens Anläggningsprovning uttalade NO att de aktuella taxorna hade fastställts av tillsynsmyndigheten, dvs. statens provningsanstalt, att vissa modifieringar hade gjorts i den taxa som resulterade i den påtalade debiteringen och att ytterligare justeringar förutsågs av provningsanstalten på grundval av framtida erfarenheter av kostnaderna vid bolaget. Med hänsyn härtill fanns enligt NO förutsättningar för att taxesättningen skulle komma att anpassas till kostnadsnivån för en rationellt driven verksamhet. NO beslöt mot denna bakgrund att inte vidta ytterligare åtgärd i saken.

Kritik och prövning år 1978 av statens provnings anst alts verksamhet inom termografiom rådet

Kring årsskiftet 1977-1978 anförde Nordisk termografiförening. en sammanslutning av ett 20-tal företag i termografibranschen, hos NO att det förelåg grundläggande missförhållanden i konkurrenshänseende genom statens provningsanstalts dubbelroll dels som auktorisationsorgan. dels som provningsorgan på termografiområdet. Enligt föreningen skulle auktoriserade termografiföretag komma att belastas med kostnader för auktorisation, konfroll och utbildning som inte ålades provningsanstalten. Utbildningstidens förläggning mitt under termografiperioden sades också innebära särskilda nackdelar för enskilda företag. I början av år 1978 anmälde ett av

NU 1979/80:33

föreningens medlemsföretag till NO att det uppkom skillnad i konkurrenshänseende mellan olika termograferingsföretag genom att alla företag inte samtidigt fick tillfälle delta i den första kurs som provningsanstalten anordnade för att ge den utbildning som krävdes för auktorisation. Företaget ansåg att auktorisation inte borde tilldelas något företag förrän alla befintliga termograferingsföretag hade fått tillfälle att utnyttja utbildningen.

I beslut den 9 och den 17 mars 1978 uttalade NO att statsmakterna bl. a. av hänsyn till konsumentintresset har intagit en restriktiv hållning till auktorisation och andra former av etableringsregleringar. Enligt NO bör det på områden där auktorisation införs i princip föreligga starka säkerhetsintressen som väger tyngre än det allmännas intresse av en fungerande konkurrens. I föreliggande fall ansåg NO att det fick förutsättas att införandet av ett auktorisationssystem för termograferingsföretag hade föregåtts av sådana bedömningar.

Med anledning av Nordisk termografiförenings skrivelse anförde NO att det principiellt kan ifrågasättas om det är lämpligt att ansvaret för auktorisation och tillsyn inom ett område ligger inom ett organ som samtidigt självt bedriver verksamhet som konkurrerar med de auktoriserades. En sådan ordning ställer stora krav på objektiviteten inom organet. De högre kostnader som uppkommer för auktoriserade företag i jämförelse med icke auktoriserade motverkas i och för sig ofta av fördelar i andra hänseenden för de auktoriserade, anförde NO vidare. I vad mån olikheter i konkurrensförutsättningarna mellan provningsanstalten och de auktoriserade termögraferingsföretagen får ej förutsedda negativa effekter från allmän synpunkt kunde enligt NO knappast bedömas förrän närmare erfarenheter av systemet vunnits under någon tids tillämpning. NO fann "för närvarande” inte anledning till vidare åtgärd i saken.

Den påtalade olikhet i konkurrensvillkor som uppkom genom att olika företag fick auktorisation vid olika tillfällen syntes enligt NO "i någon mån kunna innebära ett temporärt försvårande av näringsutövningen för vissa företag”. NO fann dock detta förhållande vara ”en negativ effekt av själva auktorisationssystemet som är svår att komma ifrån och som bör ha beaktats vid systemets införande”. Med detta uttalande fann NO att ärendet var slutfört.

Remissyttranden över motionen 1978/79:2454

AB Statens Anläggningsprovning uttalar att dess verksamhet vid sidan av officiell provning inte är sådan att företagets opartiskhet kan ifrågasättas. Företaget menar att dess information om en kontrollinsats är officiell eller inte kan ha varit bristfällig i begynnelseskedet men numera är bra. Företagets andel av marknaden för icke-officiell provning inom tryckkärlsområdet är mycket ringa och uppskattas till ca 5 %. Egenkontroll av lyftanordningar utförs i stor utsträckning av företagens egen underhållspersonal. När

NU 1979/80:33

företagen har behov av en opartisk kontroll som accepteras både av arbetsgivar- och av arbetstagarparten anlitas numera vanligen AB Statens Anläggningsprovning. Härigenom har de enskilda besiktningsmännen i stort sett förlorat denna marknad, påpekas det i yttrandet.

Statens provningsanstalt anför att dess möjligheter att meddela auktorisation för visst organ att utföra provning som inte är officiell hittills har utnyttjats mycket restriktivt. Följande riktlinjer anges ha varit vägledande: 1.

Det måste finnas ett allmänt samhällsintresse av auktorisationen.

2. Villkoren för auktorisation måste ligga på sådan nivå att auktorisation är meningsfull.

3. Auktorisationsområdet måste vara klart avgränsat.

4. En effektiv tillsyn måste kunna utföras.

I samband med att kraven på energibesparing i byggnader växte för några år sedan konstaterades, anför provningsanstalten, att utbildningsmöjligheter för termograförer saknades och att köpare av termograferingstjänster hade mycket svårt att själva bedöma kvalitén på resultatet. Provningsanstalten hade inom sig stor sakkunskap, men de egna resurserna bedömdes vara helt otillräckliga. Genom att provningsanstalten etablerade ett auktorisationssystem fick andra företag än provningsanstalten möjlighet att få sin kompetens officiellt bekräftad.

För att belysa konkurrenssituationen gentemot andra företag anför provningsanstalten bl. a. att dess termograferingsverksamhet till avsevärd del är inriktad på forskningsprojekt. Termograferingsverksamhet av rutinkaraktär krävs dock samtidigt för att kontakten med de praktiska problemen på byggområdet inte skall gå förlorad på sikt. Provningsanstalten har f. n. totalt fyra termograferingsgrupper, vilket kan jämföras med att det f. n. finns 13 auktoriserade provplatser med ca 27 termograferingsgrupper. Enligt provningsanstalten uppgår dess marknadsandel till mindre än 13 %.

Prissättningen är fri. Provningsanstaltens egna taxor är kostnadsbaserade, och någon subventionering förekommer inte. Några klagomål från auktoriserade provplatser om provningsanstaltens prissättning har inte inkommit till Provcentrum. Mot denna bakgrund uttalar provningsanstalten att uppgifterna i motionen om att anstalten tillämpar onormalt låga priser förefaller vara ogrundade.

Förslag om utvärdering av provningsverksamhetens organisation

I en skrivelse som inkom till industridepartementet den 15 februari 1980 föreslår NO att en utvärdering görs av provningsverksamhetens organisation.

Förslaget motiveras med att det till NO under de senaste åren har inkommit uppgifter som kan tyda på att effekterna av 1972 och 1974 års

NU 1979/80:33

beslut om riktlinjer för provningsverksamheten "delvis blivit annorlunda och måhända kan visa sig bli mer negativa i vissa avseenden än vad statsmakterna förutsatt vid reformens genomförande". En utvärdering bör därför göras "innan alltför många ytterligare delområden inordnas under det införda systemet”.

Av skrivelsen framgår bl. a. att NO syftar på risker för bristande effektivitet och kostnadsmedvetande hos de organ som handhar officiell provning, risker för att de krav på kostnadsutredningar som finns i kungörelsen (1970:641. ändrad 1977:629) om begränsning i myndighets rätt att meddela föreskrifter, anvisningar eller råd (begränsningskungörelsen) inte uppfylls samt risker för att riksprovplatser får ett försteg också inom icke officiell provning så att konkurrensen inte kan ske på lika villkor. Vidare är NO tveksam till om tillräckligt starka skäl fanns för bl. a. beslutet år 1978 att införa det frivilliga auktorisationssystemet för termografering och för ett senare beslut att införa ett auktorisationssystem av obligatorisk karaktär för provning av vissa cisterner för förvaring av brandfarliga vätskor. NO menar också att riksrevisionsverkets medverkan vid avgiftssättningen "knappast" kan anses som någon återhållande faktor.

NO:s skrivelse har av industridepartementet för yttrande remitterats till riksrevisionsverket, arbetarskyddsstyrelsen, statens industriverk, statens provningsanstalt och AB Statens Anläggningsprovning. Remisstiden utgår den 1 april 1980.

Utskottet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning för statens provningsanstalts verksamhet.

I motionen 1979/80:955 föreslås att riksdagen skall begära en utredning om frekvens av och finansieringsform för den stickprovskontroll av färdigförpackade varor som statens provningsanstalt utför. Denna verksamhet grundas på bestämmelser i lagen (1971:1018, omtryckt 1978:276) och kungörelsen (1973:85) om bestämning av volym och vikt. Statens livsmedelsverk, konsumentverket och provningsanstalten har tillstyrkt motionärens förslag.

Av den föregående redogörelsen (s. 2) framgår att riksdagen år 1975 uttalade att statens provningsanstalts stickprovsundersökningar borde finansieras med intäkter från justeringsverksamheten och att industriministern i årets budgetproposition har erinrat om detta riksdagsuttalande. Statens provningsanstalt är kritiskt inställd till denna form för finansiering av verksamheten.

Utskottet vill - i likhet med motionären och remissinstanserna - understryka betydelsen av en väl fungerande stickprovskontroll. En förutsättning är emellertid att frågan om verksamhetens finansiering kan få en

NU 1979/80:33

ändamålsenlig lösning. De invändningar som har riktats mot den nyss angivna ordningen synes motivera att frågan prövas på nytt. Mot denna bakgrund anser utskottet att regeringen bör låta göra en översyn av frågan om lämpligaste form för finansiering av den stickprovskontroll av färdigförpackade varor som föreskrivs i 2 S lagen om bestämning av volym och vikt. 1 en sådan översyn bör ingå att också bedöma frågan om erforderlig frekvens av stickprovsundersökningarna. Resultatet av översynen bör redovisas för riksdagen senast inför ställningstagandena beträffande anslag till berörda myndigheter för budgetåret 1981/82.

Utskottet tillstyrker sålunda motionen 1979/80:955 och föreslår att riksdagen gör ett uttalande av här angiven innebörd.

Motionen 1978/79:2454 inhåller kritik mot det helstatliga företaget AB Svensk Anläggningsprovning. Som riksprovplats för tryckkärl, cisterner och lyftanordningar står det under tillsyn av statens provningsanstalt. I motionen kritiseras bolaget för att eftersträva monopol på alla former av provning inom sitt område. Motionärerna vill att verksamheten skall begränsas. De kritiserar vidare provningsanstalten för sammanblandning av myndighetsuppgifter och uppdragsverksamhet på ett annat område, värmefotografering av byggnader.

I det föregående (s. 4) har lämnats en redogörelse för organisationen av provning och kontroll i Sverige. Redogörelsen innehåller också redovisningar av den kritik - av samma innebörd som den motionärerna för fram - som tidigare anförts bl. a. i skrivelser til! regeringen, provningsanstalten, näringsfrihetsombudsmannen och konsumentverket samt av de åtgärder som skrivelserna föranlett.

AB Statens Anläggningsprovning och statens provningsanstalt har i remissyttranden till utskottet avvisat den kritik som framförs i motionen.

Sedan dessa yttranden avgavs har näringsfrihetsombudsmannen föreslagit att regeringen skall låta göra en utvärdering av provningsverksamhetens organisation. Förslaget remissbehandlas f. n.

Utskottet finner inte anledning föreslå riksdagen att göra ett sådant uttalande som föreslås i motionen 1978/79:2454. Denna avstyrks sålunda i här behandlad del.

Utskottet hemställer

1. beträffande anslag till starens provningsanstalt att riksdagen

a) med bifall till propositionen 1979/80:100 bilaga 17 punkten F 5 till Statens provningsanstalt: Uppdragsverksamhet för budgetåret 1980/81 anvisar ett förslagsanslag av 1 000 kr..

b) med bifall till propositionen 1979/80:100 bilaga 17 punkten F 6 till Bidrag till statens provningsanstalt för budgetåret 1980/81 anvisar ett reservationsanslag av 31 965 000 kr..

c) med bifall till propositionen 1979/80:100 bilaga 17 punkten

NU 1979/80:33

14 F 7 till Statens provningsanstalt: Utrustning för budgetåret 1980/81 anvisar ett reservationsanslag av 6 000 000 kr.,

2. beträffande stickprovsundersökning av färdigförpackade varor att

riksdagen med bifall till motionen 1979/80:955 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande statens provningsanstalts och AB Statens Anläggningsprovnings riksprovplatsuppgifter och andra uppgifter på provningsområdet

att riksdagen avslår motionen 1978/79:2454 yrkandet 4.

Stockholm den 13 mars 1980

På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Erik Hovhammar (m). Hugo Bengtsson (s). Sven Andersson (fp). Nils Erik Wååg (s). Lilly Hansson (s). Tage Adolfsson (m). Bengt Sjönell (c). Lennart Pettersson (s). Karl Björzén (m), Wivi-Anne Radesjö (s). Birgitta Johansson (s). Ivar Franzén (c) och Christer Eirefelt (fp).

Särskilt yttrande

Statens provningsanstalts och AB Statens Anläggningsprovnings riksprovplatsuppgifter och andra uppgifter på provningsområdet (moment 3)

Erik Hovhammar (m). Tage Adolfsson (m). Karl Björzén (m). Ivar Franzén (c) och Christer Eirefelt (fp) anför:

Motionärernas kritik mot vissa inslag i provningsverksamheten ingår bland de skäl som näringsfrihetsombudsmannen anför till stöd för sitt nyligen framlagda förslag om en utvärdering av provningsverksamhetens organisation. Frågan om behovet av en sådan utvärdering kommer alltså att prövas av regeringen. I det läget finner vi det inte erforderligt att riksdagen gör ett sådant uttalande som föreslås i motionen 1978/79:2454.

-