Med anledning av motionen 1978/79:1030 om förstatligande av läkemedelsindustrin
NU 1979/80:4
Näringsutskottets betänkande 1979/80:4
med anledning av motionen 1978/79:1030 om förstatligande av läkemedelsindustrin
Ärendet
I motionen 1978/79:1030 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen uttalar att läkemedelstillverkningen bör förstatligas, även innebärande att staten övertar all läkemedelsinformation till läkare och allmänhet.
Motionen
Läkemedelsindustrin drivs av vinstintresse och jakten på profit leder till avsevärda risker och nackdelar för patienter och anställda inom sjukvården, säger motionärerna. De anser att enda sättet att komma till rätta med dessa missförhållanden är att överföra läkemedelstillverkningen i samhällets ägo och låta staten överta all läkemedelsinformation till läkare och allmänhet. Ytterligare ett skäl som skulle tala för förstatligande av läkemedelsindustrin är att samhället bör kunna styra den framtida inriktningen inom den medicinska forskningen. Läkemedelsindustrin utnyttjar den grundforskning som bedrivs vid statliga institutioner, anför motionärerna. De hävdar att forskningen inom de större läkemedelskoncernerna är inriktad främst på att få fram säljbara produkter. Allmännyttiga behov tillgodoses inte. Om läkemedelsindustrin förstatligas skulle detta skapa förutsättningar för en läkemedelstillverkning och en sjukvård som styrs av samhällsekonomiska hänsyn och enskilda människors behov.
Läkemedelsreklamen kostar ca 150 milj. kr. årligen, och någon kontroll av den från de statliga myndigheternas sida förekommer knappast, uttalar motionärerna vidare. De önskar att staten skall satsa på producentobunden läkemedelsinformation till läkare och annan sjukvårdspersonal. Läkemedelskonsulenterna bör överföras till socialstyrelsen och utbildas. Fler kliniska farmakologer bör tillsättas för att ombesörja en regelbunden läkemedelsinformation på varje sjukhusklinik och öppenvårdsmottagning. Alla läkemedel som används bör omprövas efter fem år.
Läkemedelsindustrin
Vissa uppgifter om läkemedelsindustrin i Sverige
Näringsutskottet lämnade i betänkandet NU 1977/78:21 en utförlig redogörelse för läkemedelsindustrin i Sverige. Följande framställning är en
1 Riksdagen 1979/80. 17 sami. Nr 4
NU 1979/80:4
aktualisering och komplettering av de uppgifter som lämnades i detta betänkande.
Av de ca 30 svenska läkemedelsföretagen svarar de fem koncerner som ingår i Läkemedelsindustriföreningen (LIF) för ca 95 % av produktionsvärdet. Ett av dessa företag - Kabikoncernen - är statsägt.
Det totala försäljningsvärdet av läkemedel i Sverige uppgick år 1978 till ca 3 000 milj. kr. (beräknat på apotekens utförsäljr.ingspriser). Läkarordinationer svarar för ca 90 % av den totala läkemedelskonsumtionen, medan drygt 10 % är självmedikation.
Endast läkemedel som är godkända och registrerade av socialstyrelsen får säljas. Antalet registrerade specialiteter utgjorde år 1978 enligt socialstyrelsen drygt 2 400. Antalet läkemedel uppgick till ca 1 800.
Av de i Sverige försålda läkemedlen tillverkas ungefär hälften - värdemässigt sett - inom landet. Den svenska och den utländska läkemedelsindustrin svarar vardera för ca hälften av läkemedelsförsäljningen. Den svenska läkemedelsindustrin har totalt ca 12 000 anställda, varav drygt 7 000 i Sverige. Av de fem LIF-föreiagens totala försäljning, som år 1978 uppgick till ca 2 600 milj. kr., avser mer än hälften export eller verksamhet i utländska dotterbolag.
Läkemedelsindustridelegationen (I 1975:09) redogör i ett delbetänkande (Ds 1 1978:18) ”Svensk läkemedelsindustri - några uppgifter och synpunkter” för läget och vissa aktuella problem inom branschen. I betänkandet redovisas bl. a. att i utbudet av industritillverkade läkemedel på den svenska marknaden år 1975 utländsk industri dominerade antalsmässigt ungefär i proportionen sju av tio produkter. Utvecklingen kännetecknas av att de utländska företagen, relativt sett, ökat mest medan de svenska företagen under 1970-talet tillsammans haft en ganska oförändrad marknadsandel. De svenska företagen har dock en klar dominans när det gäller generiska produkter, dvs. läkemedel som tillverkas på basis av ett för industriell exploatering allmänt tillgängligt kunnande och som vanligen saluförs under sitt kemiska namn. Vidare påtalas att studier av konkurrensförhållanden inom de försäljningsmässigt största läkemedelsgrupperna på den svenska marknaden visar en långt driven specialisering. Inom fyra av femton studerade produktgrupper, som år 1975 svarade för 2/3 av försäljningen, fanns praktiskt taget ingen konkurrens mellan svenska läkemedel å den ena sidan och utländska å den andra. Den största produktkoncentrationen, dvs. att få produkter svarar för en stor del av omsättningen, fanns inom de två grupper som helt dominerades av utländska produkter. Ser man till den totala läkemedelsförsäljningen och läkemedelskonsumtionen i landet, framträder också bilden av produktkoncentration. Omkring 20 96 av läkemedlen svarar sålunda för 80 % av omsättningen. Ett stort antal farmacevtiska specialiteter har en relativt låg omsättning.
I detta sammanhang anför delegationen att det utöver de produktsa -
NU 1979/80:4
neringar som fortlöpande görs av företagen bör undersökas om det inte finns utrymme för ytterligare rationalisering (sortimentminskning) utan att patientintresset äventyras.
I betänkandet diskuteras även olika möjligheter att utveckla den svenska läkemedelsindustrin. Följande alternativ tas upp:
- fortsatt satsning på forskning efter nya läkemedel eller annan kvalitetsutveckling genom nya beredningsformer,
- ytterligare utbyggd produktion av generiska produkter i (viss) konkurrens
med utländska företag främst på hemmamarknaden,
- en kombination av bådadera.
I anslutning härtill anförs bl. a. följande:
I fråga om nya läkemedel i betydelsen nya kemiska strukturer gäller sedan länge ”exportera eller dö”. Enbart forsknings- och utvecklingskostnaderna för sådana produkter är nämligen genomsnittligt synnerligen höga, f. n. från totalt kanske 50 milj. kr. och uppåt under en tid av ca 10 år. En fortsatt kontinuerlig ökning kan förutses.
Alternativet att enbart bygga ut den generiska produktionen inom landet ger mycket små utvecklingsmöjligheter. Däremot bör övervägas huruvida ökat samarbete eller samordning mellan svenska företag vad gäller den generiska produktionen skulle kunna innebära några rationaliseringsfördelar.
För fortsatt utveckling men också för att hålla positionerna måste svensk läkemedelsindustri även i framtiden satsa på forskning och på den internationella marknaden. Från denna synpunkt bör det vara viktigt att närmare utreda förutsättningarna för ökat samarbete eller samordning inom svensk läkemedelsindustri vad gäller den utländska marknadsföringen.
Vidare konstateras att den långsiktiga seriösa industriella läkemedelsforskningen kommer att förbli dyrbar och relativt sett kanske kräva ännu mera insatser än i dag trots företagens strävan mot specialisering. Det räcker inte att få fram ett nytt läkemedel för den internationella marknaden. Produkten måste också kunna säljas. Inte ens ett mycket bra läkemedel säljer sig självt.
Här kommer, enligt delegationen, frågan om de svenska läkemedelsföretagens ekonomiska styrka (storlek) in i bilden. Enligt dess mening bör det diskuteras huruvida en strukturförändring, ett samgående mellan två eller flera svenska företag, av ovan nämnda skäl är angelägen eller nödvändig och i vilket tidsperspektiv frågan i så fall bör ses. I det korta tidsperspektivet bör under alla omständigheter diskuteras huruvida s. k. produktutbyten, i förekommande fall även inkluderande forskning på motsvarande produktområden, kan ske i ökad utsträckning mellan svenska läkemedelsföretag för att påskynda specialiseringsprocessen.
1* Riksdagen 1979/80. 17 sami. Nr 4
NU 1979/80:4
4 Prissättning på läkemedel
I betänkandet (Ds S 1978:11) Pillerpriser föreslås en ny organisation för priskontroll av läkemedel. Utredaren anser att priskontrollen i tillverkningsledet bör ligga under en nyinrättad prisnämnd med en liten läkemedelsekonomisk enhet som kansli under läkemedelsverket/socialstyrelsens läkemedelsavdelning. Härigenom kan samma myndighet göra både de medicinska och ekonomiska bedömningarna av läkemedel. Samtidigt blir ett departement ansvarigt för både läkemedelskostnader och övriga sjukvårdskostnader.
Priskontrollens syfte skall vara att åstadkomma en allmän prispress. Den skall samtidigt befrämja initiativ till effektivitetsförbättringar och kostnadssänkningar och ge företagen största möjliga handlingsfrihet.
Den priskontroll i grossist- och detaljistleden som f. n. utövas av SPK bör enligt utredaren aktiveras för att skapa incitament till kostnadsbesparingar.
Utredaren diskuterar ingående de problem som uppkommer vid prissättning på läkemedel. Han konstaterar att det är kontrollen av prissättningen i läkemedelsindustrin som är det svåra problemet beroende på läkemedlens speciella karaktär samt industrins forskningsintensitet, internationalisering och kostnadsstruktur. Vidare anförs följande:
Läkemedelsföretagens konsumentförpackade produkter, de s. k. farmacevtiska specialiteterna, utmärks bl. a. av att varans värde för förbrukaren och samhället har så litet samband med de direkta kostnaderna för varans tillverkning. De stora kostnadsposterna för läkemedelstillverkarna avser forskning och utveckling, information och distribution, administration och produktionskapacitet. Läkemedelskonsumenternas prismedvetenhet är dessutom mycket låg. Samhället betalar drygt 3/4 av läkemedelskostnaderna och läkarna bestämmer val av produkt för 90 96 av omsättningen av farmacevtiska specialiteter.
Läkemedel kan liknas vid en producentvara i så måtto att de måste säljas tillsammans med information, som i detta fall anger hur läkemedlet skall användas och vilka eventuella biverkningar som kan tänkas. Ett nytt läkemedel på marknaden är sällan en färdig produkt. Den utvecklas hela tiden på grundval av erfarenheter från dess användning i sjukvården. För att förbättra existerande produkter och utveckla nya krävs både information och forskning. Läkemedelsindustrins forskning är mycket kostnadskrävande och utdragen i tiden. Bara en del av forskningsinsatserna resulterar i produkter, som kan marknadsföras och generera överskott för fortsatt forskning. Intäkterna från försäljningen av de produkter som i dag finns på marknaden skall således täcka kostnaderna för utveckling av framtida produkter.
Med tanke på de höga forskningskostnaderna är det helt nödvändigt för den forskande läkemedelsindustrin i Sverige att kunna avsätta sina produkter också i utlandet och mer än hälften av försäljningen sker där. Samtidigt är det så att importerade farmacevtiska specialiteter svarar för halva omsättningen på den svenska marknaden. Det stora handelsutbytet av läkemedel gör att priskontrollen också måste ses i ett internationellt perspektiv. De priser som industrin får ut på hemmamarknaden är ofta avgörande för vilka priser som kommer att godkännas av utländska myndigheter.
NU 1979/80:4
5 Den statliga läkemedelskontrollen
Läkemedelskontrollutredningen föreslår i betänkandet (Ds S 1978:12) Den statliga läkemedelskontrollen att socialstyrelsens avdelning för läkemedelsärenden skall ombildas till ett självständigt verk, statens läkemedelsverk. Det föreslagna läkemedelsverket skulle ha tillsyn över läkemedelsförsörjningens alla led. Utredningen anför att läkemedel behöver kontrolleras med hänsyn till säkerhet och effektivitet men att kontrollen inte får bli så omfattande att användning av angelägna läkemedel i onödan fördröjs. Kontrollen måste kontinuerligt utvecklas och förändras i takt med den vetenskapliga utvecklingen.
I propositionen 1979/80:6 om socialstyrelsens uppgifter och organisation m. m. avvisas utredningens förslag om inrättande av ett särskilt läkemedelsverk. Med utgångspunkt i utredningsförslaget diskuteras (s. 96) var tonvikten i läkemedelskontrollen bör ligga. Föredragande statsrådet instämmer i utredningens uppfattning om målinriktningen för läkemedelskontrollen. Tonvikten i läkemedelskontrollen bör i framtiden inte ligga på rutinmässig laboratoriekontroll, utan huvuduppgiften bör vara att kontinuerligt arbeta för att främja god läkemedelsanvändning i sjukvården. Detta leder till slutsatsen att det i framtiden blir svårare att avgränsa läkemedelskontrollens uppgifter från övriga myndighetsuppgifter inom hälso- och sjukvården. Samarbetet mellan läkemedelskontrollen och övriga funktioner inom socialstyrelsen bör utvecklas och förstärkas. Ett sådant samarbete är nödvändigt för en rad områden. Som exempel nämns överförskrivning och missbruk av läkemedel, biverkningsstudier, underlag till vårdprogram samt hälsoupplysning.
Information om läkemedel
Utredningen(S 1977:1 Dom läkemedelsinformation har gjort en beräkning av de totala kostnaderna för läkemedelsinformation i Sverige. I rapporten (Ds S 1978:13) Läkemedelsinformationen - synpunkter och förslag anges dessa till ca 138 milj. kr. för år 1976. Uppgifterna hänför sig till de rörliga kostnaderna för information. Utredningen konstaterar att det bl. a. på grund av olika normer för beräkning av basorganisation och kapitalkostnader är svårt att åstadkomma en korrekt beräkning av de totala kostnaderna. Härtill kommer att information till patienter och allmänhet från läkarna, den övriga vårdpersonalen och apotekspersonalen är en del av yrkesutövningen och inte föremål för några mätningar.
Av de totala kostnaderna uppgick år 1976 läkemedelsindustrins till 127 milj. kr. Härav faller ca 67 milj. kr. på annonser, trycksaker m. m. samt symposier och utbildning. Utgifterna för muntlig information genom läkemedelskonsulenter m. m. beräknas til! ca 59 milj. kr. Apoteksbolagets kostnader för läkemedelsinformation har för år 1977 beräknats till 8,7 milj. kr. och socialstyrelsens för budgetåret 1977/78 till 2,4 milj. kr.
NU 1979/80:4
6 När det gäller läkemedlens roll i samhället uttalar utredningen bl. a. följande.
De moderna läkemedlen började utvecklas forst på 1930-talet. De har radikalt förbättrat behandlingsmöjligheterna inom en rad viktiga sjukdomsområden, såsom bakteriella infektioner, mentalsjukdomar, hjärt-kärlsjukdomar och luftvägssjukdomar.
Utvecklingen har dock inte varit problemfri. Praktiskt taget alla läkemedel har biverkningar. De är ibland mer eller mindre betydelselösa men i vissa fall av allvarlig natur. Ett annat problem är underanvändning av läkemedel, som kan bero på att patientens följsamhet mot ordinationen är låg till följd av otillräcklig motivation eller rädsla för biverkningar. Ytterligare problem är överanvändning av läkemedel och det förhållandet att läkemedel trots att de används korrekt ibland ej kunnat påverka patientens hälsa på lång sikt såsom man hade förväntat.
För att medverka till en förbättrad läkemedelsanvändning måste läkemedelsinformationen göras mindre preparatbunden och mer problemorienterad, dvs. också diskutera läkemedlens rätta utnyttjande. Ökade åtgärder i syfte att uppnå en optimal, problemorienterad läkemedelsinformation riktad till läkare, övrig sjukvårdspersonal och patienterna borde kunna ge bättre resultat inom hälso- och sjukvården och vinster i form av mindre lidande och sjuklighet. Läkemedelsinformationen måste ske i två riktningar: från myndigheter och företag till läkare, annan sjukvårdspersonal och patienter samt till myndigheter och företag från sjukvårdens personal och patienter.
Studier över vissa läkemedelsgrupper (cost-benefit-analyser) visar att man med läkemedel kan lyckas kraftigt minska kostnaderna försluten vård. Det är intressant att konstatera, säger utredningen, att läkemedelskostnadens ande! av det allmännas kostnader för hälso- och sjukvård i flera länder, bl. a. Sverige, ligger tämligen konstant. I vårt land utgör andelen ca 10 %.
För att främja utvecklingen av läkemedelsinformationen föreslår utredningen att ett läkemedelsinformationsråd inrättas. Detta skall vara ett samarbetsorgan för ökad läkemedelskunskap och därigenom en riktig användning av läkemedel. Vidare skall rådet i tillämpliga delar formulera mål för och ange inriktningen av läkemedelsinformationen till olika berörda yrkesgrupper och till allmänheten. Rådet skall även verka för god sed inom området. Rådet bör ges en av enskilda producenter av läkemedelsinformation oberoende ställning och därför vara direkt underställt socialdepartementet.
Utredningen för även fram vissa synpunkter på den information som läkemedelsindustrin lämnar. I detta sammanhang anförs bl. a. följande.
Läkemedelsindustrins produktinformation utgör den dominerande delen av företagens marknadsföring av läkemedel. Syftet är bl. a. att öka det enskilda företagets marknadsandel, och företaget använder därvid de kommersiella media som medger en snabb, effektiv och selektiv marknadsföring. Därutöver genomför industrin också andra aktiviteter som bl. a. kan syfta till att öka företagens goodwill, t. ex. kurser för distriktsläkare och andra grupper
NU 1979/80:4
i fortbildningssyfte. Tillfällena att därvid framhålla de egna läkemedlens fördelar är begränsade. Vid dessa kurser får nämligen den produktorienterade läkemedelsinformationen ett ringa utrymme. Företagens kompetens bör även fortsättningsvis tillvaratas i problemorienterad information, t. ex. vid symposier och andra informationsaktiviteter.
Enligt utredningens uppfattning är en stor del av industrins läkemedelsinformation välmotiverad. Den bör dock bättre än f. n. avvägas mot en av kommersiella intressen oberoende läkemedelsinformation.
Tidigare behandling av förslag om ökat statligt inflytande över läkemedelsindustrin Förslag
om förstatligande av läkemedelsindustrin har väckts åren 1973, 1974 och 1977. Vid sin behandling av förslagen åren 1973 och 1974 avstyrkte näringsutskottet (NU 1973:19,1974:48) motionsyrkandena i ämnet,och dessa avslogs av riksdagen. Vänsterpartiet kommunisternas representant i utskottet reserverade sig. Hösten 1977avstyrkte utskottet (NU 1977/78:21) förslaget med hänvisning till det omfattande utredningsarbete rörande läkemedelsfrågorna som pågick eller inom kort skulle påbörjas. Riksdagen följde utskottet.
Våren 1978 behandlade utskottet (NU 1977/78:39) ett motionsyrkande som rörde läkemedelsindustridelegationens arbete. Motionärerna (s) kritiserade de tilläggsdirektiv som trepartiregeringen lämnat för delegationens fortsatta arbete. Enligt den socialdemokratiska regeringens ursprungliga direktiv år 1975 skulle arbetet bedrivas med inriktning på att samhällets krav på inflytande över läkemedelsindustrin skulle tillgodoses. Vidare skulle läkemedelsindustrins verksamhet föras samman i samhällets regi. Tilläggsdirektiven gick ut på att dessa övergripande mål för delegationens arbete inte längre skulle gälla. Utskottet anslöt sig till tilläggsdirektiven och avstyrkte alltså motionen. De socialdemokratiska representanterna reserverade sig till förmån för motionen. Riksdagen följde utskottet.
Konstitutionsutskottet (KU 1978/79:12) behandlade hösten 1978 ett motionsyrkande om reglering av läkemedelsreklamen. Motionärerna (s) önskade att yttrandefrihetsutredningen (Ju 1977:10) skulle få i uppdrag att - inom ramen för sitt allmänna uppdrag - särskilt undersöka de tryckfrihetsrättsliga förutsättningarna för en reglering av läkemedelsreklamen. Utskottet förutsatte att yttrandefrihetsutredningens överväganden bl. a. skulle komma att omfatta den fråga som hade tagits upp i motionen. Härmed ansåg utskottet att motionen var besvarad. Riksdagen följde utskottet och avslog motionen.
NU 1979/80:4
8 Utskottet
I motionen hemställs att riksdagen skall uttala att läkemedelsindustrin bör förstatligas. Detta skulle också innebära att staten övertar all läkemedelsinformation till läkare och allmänhet.
Den svenska läkemedelsindustrin omfattar ca 30 företag. Av dessa svarar fem koncerner - varav en är statsägd - för ca 95 % av produktionsvärdet. De svenska läkemedelsföretagens totala försäljning uppgick år 1978 till ca 2 600 milj. kr. Härav faller mer än hälften på export eller verksamhet i utländska dotterbolag. Försäljningen av läkemedel uppgick år 1978 till ca 3 000 milj. kr. Ungefär hälften, värdemässigt sett, tillverkades inom landet.
Av redovisningen i det föregående framgår att en rad frågor som kan komma att påverka läkemedelsindustrins utveckling är eller nyligen har varit föremål för utredning. Förslag om en ny organisation för priskontroll av läkemedel föreslås i betänkandet (Ds S 1978:11) Pillerpriser. Vissa riktlinjer för läkemedelskontrollen föreslås i propositionen 1979/80:6 om socialstyrelsens uppgifter och organisation m. m., vilken f. n. behandlas av socialutskottet. Dessa riktlinjer utgår bl. a. från förslag och synpunkter som lades fram i betänkandet (Ds S 1978:12) Den statliga läkemedelskontrollen. I delbetänkandet (Ds I 1978:18) Svensk läkemedelsindustri - några uppgifter och synpunkter redogör läkemedelsindustridelegationen förläget inom industrin och för vissa aktuella problem inom branschen. I betänkandet diskuteras även olika möjligheter att utveckla den svenska läkemedelsindustrin.
Enligt vad utskottet inhämtat avser läkemedelsindustridelegationen att slutföra sitt utredningsuppdrag i början av år 1980. Utskottet räknar med att regeringen med utgångspunkt i de slutsatser och förslag som delegationen lägger fram kommer att överväga eventuella insatser för att stärka och bygga ut läkemedelsindustrin.
Motionärerna föreslår även vissa åtgärder för att få till stånd en fastare samhällelig kontroll och styrning av läkemedelsinformationen. Det är otvivelaktigt en viktig fråga som här aktualiseras. Den uppmärksammas också av statsmakterna och berörda myndigheter. De totala kostnaderna för information om läkemedel anges i betänkandet (Ds S 1978:13) Läkemedelsinformationen - synpunkter och förslag uppgå till ca 138 milj. kr. för år 1976. Härav svarade läkemedelsindustrin för ca 127 milj. kr. År 1977 uppgick Apoteksbolagets kostnader för ändamålet till 8,7 milj. kr. och socialstyrelsens till 2,4 milj. kr. Utredningen har föreslagit att ett läkemedelsinformationsråd skall inrättas. Detta råd skall vara ett samarbetsorgan med uppgift att arbeta för ökad läkemedelskunskap och därigenom en riktig användning av läkemedel. Det skall vidare formulera mål för och ange inriktningen av läkemedelsinformationen till olika berörda yrkesgrupper och till allmänheten. Inom socialdepartementet har nyligen en särskild samarbetsgrupp tillsatts för att förbereda inrättandet av ett samrådsorgan för läkemedelsinformation. I arbetsgruppen ingår representanter för socialdepartementet,
NU 1979/80:4
socialstyrelsen, konsumentverket, Landstingsförbundet, Apoteksbolaget och de båda branschorganisationerna Läkemedelsindustriföreningen (LIF) och Representantföreningen för utländska farmacevtiska industrier (RUFI).
Socialutskottet avser att i samband med behandlingen av regeringsförslaget om socialstyrelsens uppgifter och organisation behandla motionsyrkanden rörande läkemedelsinformationen.
Mot bakgrund av vad som anförts finnér näringsutskottet inte anledning att förorda någon särskild framställning till regeringen.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionen 1978/79:1030.
Stockholm den 6 november 1979
På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG
Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Johan Olsson (c), Erik Hovhammar (m), Hugo Bengtsson (s), Sven Andersson (fp). Nils Erik Wååg (s), Margaretha af Ugglas (m). Birgitta Hambraeus (c), Tage Adolfsson (m), Lennart Pettersson (s), Carl Tham (fp). Rune Jonsson (s), Ingegärd Oskarsson (c), Birgitta Johansson (s) och Sylvia Pettersson (s).
Särskilt yttrande
av Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson, Nils Erik Wååg, Lennart Pettersson, Rune Jonsson, Birgitta Johansson och Sylvia Pettersson (alla s):
Läkemedelsindustridelegationen (LIND) har fått sina arbetsuppgifter ändrade på ett radikalt sätt genom de tilläggsdirektiv som lämnades i januari 1978. Enligt de riktlinjer för LIND:s arbete som den socialdemokratiska regeringen drog upp år 1975 skulle delegationen agera aktivt och ta initiativ till olika samarbetsprojekt avseende bl. a. produktion och forskning. Målet var att läkemedelsindustrins verksamhet skulle föras över i samhällets ägo. LIND avser nu att inom kort avsluta sitt arbete. Detta innebär att delegationen har begränsat sitt utredningsuppdrag i enlighet med tilläggsdirektiven. Vi anser att detta är ett olyckligt förhållande som inte kan accepteras. LIND:s arbete bör fullföljas enligt de ursprungliga direktiven och inriktas på att samhällets roll inom läkemedelsindustrin skall öka, i första hand inom forsknings- och utvecklingsarbetet.
GOTAB 62838 Stockholm 1979