Bet. 1979/80:NU54

Med anledning av propositionen 1979/80:100 i vad avser anslag till konsumentverket jämte motioner

Typ: Betänkande
Datum: 1980-05-22
Källa: data.riksdagen.se

NU 1979/80:54

Näringsutskottets betänkande 1979/80:54

med anledning av propositionen 1979/80:100 i vad avser anslag till konsumentverket jämte motioner

Ärendet

I detta betänkande behandlas

dels propositionen 1979/80:100 bilaga 14 (handelsdepartementet) i vad avser anslag till konsumentverket,

dels fem motioner i följande ämnen med anknytning till konsumentverkets verksamhet: konsumentpolitikens inriktning,

kompetensfördelningen mellan konsumentverket och andra myndigheter,

kommunal konsumentpolitisk verksamhet,

bidrag till studieförbunden för verksamhet på konsumentområdet, varumärkning enligt EAN-systemet.

Generaldirektör Sven Heurgren, konsumentverket, och företrädare för Svenska EAN-kommittén har inför utskottet lämnat upplysningar i det sistnämnda ärendet.

Näringslivets delegation för marknadsrätt har ingivit en skrivelse rörande kompetensfördelningen mellan konsumentverket och andra myndigheter (se s. 12 f.).

Propositionen

Förslag

Under angivna punkter i propositionen 1979/80:100 bilaga 14 föreslås följande:

D 4. Konsumentverket: Förvaltningskostnader (s. 81-86)

att riksdagen till Konsumentverket: Förvaltningskostnader för budgetåret 1980/81 anvisar ett förslagsanslag av 38 241 000 kr.

D 5. Konsumentverket: Undersökningsverksamhet m . m . (s. 87 f.)

att riksdagen till Konsumentverket: Undersökningsverksamhet m. m. för budgetåret 1980/81 anvisar ett reservationsanslag av 1 046 000 kr.

1 Riksdagen 1979180. 17 sami. Nr 54

NU 1979/80:54

2 Förslagens innebörd och motivering

Medel till konsumentverket för förvaltningskostnader (anslaget D 4) anvisas i programtermer. Vérket har fyra huvudprogram - Marknadsinriktade aktiviteter, Systeminriktade aktiviteter, Allmän information och Varuprovningar m. m. på uppdrag.

Den huvudsakliga innebörden av konsumentverkets förslag beträffande de olika programmen redovisas i propositionen (s. 82-84). Föredraganden uttalar (s. 85) att insatser i fråga om hushållsekonomin, utbildning och information är angelägna uppgifter för konsumentverket och att dess resurser i större omfattning än hittills bör inriktas på dessa frågor. Den förstärkning verket har äskat för de angivna ändamålen bör, anförs det, åstadkommas genom att verket omfördelar medel inom den ekonomiska ram som gäller för den totala verksamheten. I övrigt godtas de prioriteringar som konsumentverket har föreslagit. Medel anges böra tillföras för konsumentskydd på bilområdet och för stöd till kommunal konsumentpolitisk verksamhet.

Regeringens förslag beträffande anslaget D 5, Konsumentverket: Undersökningsverksamhet m. m., innebär en minskning från 1 802 000 kr. till 1 046 000 kr.

Motionerna

De motioner som behandlas här är följande:

1979/80:948 av Karin Flodström m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om att prismärkning i form av kod även skall kunna utläsas i klarskrift på förpackningen,

1979/80:975 av Sten Svensson m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som [i motionen] anförts om inriktningen av samhällets konsumentpolitik,

1979/80:1410 av Filip Fridolfsson m. fl. (m, c, fp), vari hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om en översyn av riktlinjerna för konsumentverkets verksamhet så att kompetenskonflikter med andra myndigheter undviks,

1979/80:1448 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen

1. hos regeringen hemställer om förslag till lag om kommunal konsumentverksamhet,

2. hos regeringen hemställer att erforderliga åtgärder vidtas för att möjliggöra kommunernas utbyggnad av den egna konsumentverksamheten så att under 1 föreslagna krav kan uppfyllas,

3. till Konsumentverket: Undersökningsverksamhet m. m. anvisar ett i

NU 1979/80:54

förhållande till regeringens förslag med 756 000 kr. förhöjt belopp för utbildningsändamål,

1979/80:1783 av Ingvar Svanberg m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen beslutar att från anslaget Konsumentverket: Undersökningsverksamhet m. m. för budgetåret 1980/81 stöd även skall utgå till studieförbundens konsumentpolitiska verksamhet.

Konsumentpolitikens inriktning

Motionen 1979180:975

Konsumentpolitiken har förändrats under 1970-talet, hävdas i motionen 1979/80:975. Efter att under 1950- och 1960-talen i hög grad ha präglats av information och rådgivning till de enskilda konsumenterna inriktas den i dagens läge främst på producentpåverkan och omfattande konsumentskydd. Motionärerna berör konsumentverkets utfärdande av riktlinjer och frågar ”om det är rimligt att hart när alla konsumentvaror skall regleras i ett byråkratiskt nätverk av lagparagrafer och andra bestämmelser”. Ytterligare frågor om riktlinjearbetet gäller vilka kostnader det medför - för företagen och, genom prishöjningar, för konsumenterna -, hur riktlinjerna hjälper konsumenterna i köpsituationer och i vad mån de hämmar företagens produktutveckling.

Ledmotivet i en samhällelig konsumentpolitik måste, säger motionärerna, vara att ge konsumenten en chans att själv bestämma. Samhället måste genom lagar och andra regler dra upp de ramar inom vilka företag och enskilda får agera. De konsumentpolitiska åtgärderna får emellertid inte syfta till att ensidigt stärka konsumentens ställning. De måste också ge producenterna ökad kunskap om konsumenternas situation och önskemål.

I följande punkter sammanfattar motionärerna vad de betecknar som en moderat konsumentpolitik:

o Det är konsumenternas fria val som skall bestämma företagens inriktning av produktionen.

o För att underlätta konsumentens eget val är en effektiv konsumentupplysning nödvändig, o Förbättrad information och goda kunskaper stärker konsumenternas möjligheter att påverka utbudet av varor och tjänster, o En öppen redovisning av fakta om varor och tjänster, o Konsumenternas inflytande stärks genom förbättrad varudeklaration och konsumentupplysning, o Stöd till hushållsekonomisk och hushållsteknisk forskning för hemarbetets rationalisering.

o Skydd mot vilseledande reklam och osunda försäljningsmetoder.

1* Riksdagen 1979180. 17 sami. Nr 54

NU 1979/80:54

o Bättre information om samhällets tjänster.

o Större inslag av konsumentutbildning i den grundläggande undervisningen.

o Bibehållandet av fria affärstider, o Ingen onödig förbudslagstiftning.

Det får inte vara så, deklarerar motionärerna, att den statliga myndigheten konsumentverket ses som konsumenternas ställföreträdare med rätt att tala om för företagen hur konsumenterna vill ha det. En utveckling mot alltmer lagstiftning om och reglering av konsumenternas och producenternas situation kan inte vara rimlig. Motionärerna upprepar ett från moderat håll framfört krav på en översyn av konsumentpolitiken och i synnerhet konsumentverkets verksamhet.

Konsumenternas krav på en allsidig och tillförlitlig information om varor och tjänster har alltmer åsidosatts, hävdar de. Därmed har konsumenternas situation försvagats. Konsumentverkets verksamhet borde därför i högre grad inriktas på hushållsekonomisk forskning, varutester, utbildning och information. Nya riktlinjer för verkets verksamhet borde alltså utarbetas.

Tidigare behandling av liknande förslag

I en motion år 1978 av Olle Wästberg i Stockholm m. fl. (fp) hemställdes att riksdagen skulle uttala att tyngdpunkten i konsumentpolitiken borde förskjutas i riktning mot utbildning och upplysning. Motionen avslogs av riksdagen sedan den avstyrkts av näringsutskottet med i huvudsak följande motivering (NU 1977/78:64 s. 14):

Det anslag som konsumentverket får till förvaltningskostnader anvisas i programtermer. Programmen rymmer aktiviteter av mångahanda slag. Målet för verksamheten inom det första - och ekonomiskt sett största - programmet, Marknadsinriktade aktiviteter, är att påverka producenter, distributörer och marknadsförare att anpassa sin verksamhet efter konsumenternas behov och att för konsumenterna ange möjligheter till ett resursutnyttjande som tillgodoser deras behov. Som det viktigaste medlet för programmet nämns producentpåverkan genom sådana riktlinjer för företagens marknadsföring och produktutveckling som verket enligt sin instruktion har att utfärda. Så till vida har motionärerna rätt i att producentpåverkan framhävs som inslag i konsumentpolitiken.

Arbetet med riktlinjer liksom handläggningen av ärenden enligt marknadsföringslagen (1975:1418) och avtalsvillkorslagen (1971:112) går emellertid till stor del ut på att söka få till stånd fylligare och mera korrekt information om varor och tjänster, till grund för rationella beslut av konsumenterna. Konsumentverkets aktiviteter med inriktning på producenterna och dess aktiviteter med inriktning på konsumenterna betingar varandra ömsesidigt. Det är därför enligt utskottets mening missvisande att såsom motionärerna sätta producentpåverkan och konsumentupplysning i motsatsställning till varandra.

Utskottet vill också erinra om att insynsutredningen (H 1976:03) f. n. i

NU 1979/80:54

viktiga hänseenden studerar förutsättningarna för producentpåverkan. Enligt uppgift avser utredningen att i år lägga fram en lägesrapport som kan utgöra grund för fortsatt debatt. Utskottet finner det naturligt att statsmakterna avvaktar denna rapport och diskussionen kring den innan de överväger nya direktiv till konsumentverket i fråga om producentpåverkan kontra verksamhet med annan inriktning.

I en motion år 1979 av Sten Svensson m. fl. (m) föreslogs en utredning med uppgift att utarbeta nya riktlinjer för konsumentverkets verksamhet. Motionärernas argumentation överensstämde i väsentliga delar med den som nu förekommer i motionen 1979/80:975. Näringsutskottet (NU 1978/79:27 s. 25) hänvisade till de principiella synpunkter som utskottet föregående år hade anfört med anledning av den motion som refereras inledningsvis i detta avsnitt. Utskottet erinrade också om insynsutredningen (H 1976:03) och uttalade att det skulle vara föga rationellt att vid sidan av denna tillsätta ytterligare en utredning beträffande konsumentverkets verksamhet. Härutöver tilläde utskottet:

Som har redovisats i det föregående tillämpas programbudgetering för konsumentverket. Riksdagen har alla möjligheter att genom närmare reglering av de olika programmen och delprogrammen styra konsumentverkets aktiviteter. Det missnöje med den nuvarande verksamheten som kommer till uttryck i motionen borde i första hand föranleda förslag till villkor i samband med anslagsgivningen. Motionens förespråkare inom utskottet har emellertid inte velat lämna några sådana förslag.

Utskottet avstyrkte sålunda motionen, som också avslogs av riksdagen. Moderata samlingspartiets representanter i utskottet reserverade sig till förmån för yrkandet i motionen.

Pågående utredningar

Insynsutredningen (H 1976:03; ordförande: generaldirektör Åke Englund) har i uppdrag att utreda frågan om insyn i företagens marknads- och produktplanering. I de ursprungliga direktiven för utredningen (1977 års kommittéberättelse del II H 1), utfärdade av handelsminister Lidbom, framhålls inledningsvis att ett uppmärksammat inslag i det konsumentpolitiska arbetet under senare år har varit myndigheternas strävan att påverka producenter, distributörer och marknadsförare (producentpåverkan). I detta sammanhang erinras om marknadsföringslagens bestämmelser och om systemet med riktlinjer. Utredningens överväganden skall enligt direktiven ta sikte på att tillförsäkra de konsumentpolitiska organen, i första hand konsumentverket, möjligheter att från företagen eller eventuellt deras organisationer i mån av behov erhålla sådana uppgifter om företagens verksamhet som är av betydelse i det konsumentpolitiska arbetet. Särskilt skall uppmärksammas behovet av att få del av uppgifter som möjliggör en påverkan på företagen redan i deras planeringsstadium. 1 tilläggsdirektiv av handelsminister Burenstam Linder i januari 1977 (1978 års kommittéberät -

NU 1979/80:54

telse del II H 1) görs ”vissa preciseringar av utredningsuppdraget”. Utredningen bör i första hand bygga sina överväganden på den samarbetsvilja som finns inom näringslivet. Det betonas att en utgångspunkt måste vara att företagen själva skall ha ansvaret för produktutvecklingen. Utredningsuppdraget lämnar, framhålls det, i praktiken utrymme för mycket skilda ambitioner.

Enligt anvisningar i tilläggsdirektiven har utredningen efter en första probleminventering i en rapport angett tänkbara modeller för den diskuterade verksamheten. Rapporten och debatten kring den är avsedd som hjälpmedel när det gäller att ta närmare ställning till utredningsarbetets fortsatta bedrivande. I rapporten - Konsumentinflytande genom insyn? (SOU 1979:5) - redogörs för den konsumentpolitiska organisationen, för bestämmelser om företagens uppgiftsskyldighet och för gällande rätt i fråga om samhällets producentpåverkan. Erfarenheter från en del andra länder presenteras. Vad gäller erfarenheter av tillämpade metoder för konsumentverkets producentpåverkan konstateras bl. a. följande. Konsumentverket har funnit att det för en effektiv producentpåverkan i enlighet med dess instruktion krävs tillgång till uppgifter från enskilda företag och en bred kunskapsbas som inte kan byggas upp enbart med interna resurser. Utredningen anger olika modeller för konsumentverkets uppgiftsinhämtning. Uppgiftsinhämtning genom frivilligt samarbete kan ha formen av interna undersökningar och provningar inom konsumentverket, frivilligt icke formaliserat samarbete mellan verket och enskilda företag eller frivilligt formaliserat samarbete. En annan möjlighet är att uppgiftsskyldigheten regleras i lag. Utredningen presenterar ett utkast till lag med vissa bestämmelser om uppgiftsskyldighet rörande produktutformning m. m. Rapporten har remissbehandlats. Insynsutredningens arbete beräknas bli slutfört under år 1980.

Kommittén (H 1979:04) för översyn av vissa konsumentpolitiska medel för producentpåverkan m. m. (ordförande: professor Solveig Wikström) tillkallades av handelsminister Hadar Cars i september 1979. I direktiven berörs den på senare år successivt utbyggda lagstiftningen på konsumentområdet - särskilt marknadsföringslagen (1975:1418) - och konsumentverkets uppgift att utarbeta riktlinjer för företagens marknadsföring och produktutformning. Efter en redogörelse för praxis i riktlinjearbetet och för riktlinjernas rättsliga karaktär diskuteras fördelar och nackdelar med riktlinjesystemets tillämpning på olika områden, invändningar bl. a. mot sättet för framtagande av riktlinjer samt vissa kostnadsaspekter.

Om kommitténs uppdrag uttalas därefter i huvudsak att kommittén inom den ram som angivits skall kartlägga om problem förekommer samt, om så skulle vara, lämna förslag om de förändringar i eller kompletteringar av det nuvarande systemet som bedöms möjliga och lämpliga. Kommittén bör, sägs det också, i sitt arbete tillgodogöra sig de erfarenheter som på olika håll har

NU 1979/80:54

vunnits vid framtagandet av riktlinjer samt det omfattande material som har redovisats i samband med den förda debatten.

Varuprovningskommittén ( 1979:05; ordförande: borgarrådet Lennart Rydberg) som också har tillkallats hösten 1979, likaledes med direktiv av handelsminister Hadar Cars, skall utreda frågan om jämförande varuprovningar och marknadsöversikter. I direktiven berörs inledningsvis den konstaterade efterfrågan på produktinformation och konsumentverkets insatser på varuprovningsområdet:

Traditionellt har samhället mött efterfrågan på information om produktutbudet genom att göra jämförande varuprovningar och ställa samman resultatet av dessa (ofta kallade marknadsöversikter). I dag ingår det i konsumentverkets uppgifter att göra varuprovningar och andra undersökningar. Verket utför sålunda varuprovningar i egen regi men låter också utföra sådana vid andra provningsorgan. Dessutom deltar man i internationellt samarbete på området. Särskilt bör här nämnas den försöksverksamhet med gemensamma provningar av kapitalvaror som bedrivs inom Nordiska ministerrådets ram. Vidare utför verket varuprovningar m. m. på uppdrag från bl. a. olika företag. Resultatet av verkets provningar publiceras ofta i form av marknadsöversikter, köpråd och handböcker samt i tidningen Råd och Rön. Också vissa privata organ utför och publicerar resultat av varuprovningar.

Därefter erinras om föreskriften i 3 § marknadsföringslagen (1975:1418) om åläggande att lämna information i vissa fall och om vad som gäller i fråga om s. k. officiell provning.

Marknadsundersökningar, varuprovningar och andra enklare produktundersökningar är ett inslag i arbetet för att stärka konsumenternas ställning och får avvägas mot andra medel i konsumentpolitiken, sägs vidare i direktiven.

Under 1970-talet har som redan har beskrivits nya vägar prövats för att ge konsumenterna bästa möjliga information vid köp. Under den tid nya system har byggts upp har det ansetts att varuprovningar i viss mån har kommit i bakgrunden. Efterfrågan på denna typ av information har emellertid visat sig stor. Samtidigt kan konstateras att varuprovningar i traditionell mening ställer stora krav på resurser både i den bemärkelsen att de är kostnadskrävande och att personalen som arbetar i verksamheten måste vara specialiserad. Mot denna bakgrund torde det inte vara möjligt att möta den ökande efterfrågan på utvidgad provningsverksamhet och publicering av marknadsöversikten inom ramen för de resurser som tilldelas de statliga organ som arbetar med dessa frågor.

Bland frågor i anslutning till varuprovningar och marknadsöversikter som behöver bli belysta nämns följande. Vem skall ha ansvaret för och utföra provningar? Vem skall utforma och sprida information i form av marknadsöversikter? Vilka resurser kan samhället och andra avsätta för sådan verksamhet? Vilka egenskaper hos en produkt bör bli föremål för provning och vilka krav bör ställas på mätmetoderna?

1** Riksdagen 1979180. 17 sami. Nr 54

NU 1979/80:54

Kommitténs uppgift är att analysera vilka problem som finns när det gäller att tillhandahålla sammanställd information om produktutbudet. Denna analys skall bygga bl. a. på en utvärdering av den hittillsvarande varuprovningsverksamheten samt arbetet med att ställa samman och föra ut informationen till konsumenterna. Kommittén skall lägga fram förslag om hur den framtida verksamheten med varuprovningar samt sammanställningen och spridningen av provningsresultaten bör utformas och organiseras för att konsumenterna skall ges tillgång till de data om produktutbudet som erfordras för att deras val skall underlättas och köpen bli väl övervägda. Som utgångspunkt skall härvid gälla att förslag skall lämnas som utgör alternativ till nuvarande ordning.

Kommitténs arbete skall omfatta en inventering av de provningsmetoder och resurser som finns på olika håll i samhället och hur de används för konsumentinformation.

När det gäller ansvarsfördelning skall för- och nackdelar med myndighetskontrollerande resp. företagskontrollerande provningssystem analyseras. Därvid bör möjligheterna att fördela ansvaret mellan t. ex. myndigheter, företag, näringslivs- och konsumentorganisationer noga övervägas. Av särskilt intresse anges vara att pröva en modell som innebär att myndigheterna är kravställare medan ansvaret för verksamhetens genomförande främst ligger utanför myndighetsorganisationen.

Mot bakgrund av sin granskning bör kommittén kunna skissera hur den fortsatta provningsverksamheten med sikte på information till konsumenterna bör vara beskaffad vad gäller ansvar, tillsyn, genomförande och finansiering. Dessutom bör kommittén lägga fram förslag om hur marknadsöversikterna bör komma konsumenterna till del.

Regeringen gav i augusti 1979 i uppdrag åt konsumentverket att pröva utformningen av konsumentinformationen på säljstället. Direktiv för utredningsarbetet ges i en promemoria där bl. a. följande anförs:

I den allmänna debatten har under senare år frågan om avvägningen mellan information på säljstället och annan information tagits upp. Här kan nämnas att riksdagen har ställt sig bakom uppfattningen att ett varudeklarationssystem som är anpassat efter konsumenternas informationsbehov är en betydelsefull del av den konsumentpolitiska verksamheten. Det har förutsatts att arbetet med att förbättra varudeklarationssystemet fortsätter och att regeringen fortlöpande följer utvecklingen på området (NU 1975/76:14 rskr 108).

Man kan konstatera att den produktnära informationen f. n. i hög grad varierar mellan dels olika produktgrupper, dels skilda tillverkare. Detta försvårar konsumenternas möjligheter att väga pris mot kvalitet och att göra produktjämförelser.

Ett samlat försök att utarbeta principer för hur konsumentinformationen på säljstället effektivt kan utformas bör därför göras.

En utgångspunkt för detta arbete bör vara att konsumenterna lätt måste förstå den information som ges i olika sammahang.

NU 1979/80:54

9 I arbetet bör särskilt belysas vilka kriterier som bör användas för urval av de egenskaper som bör ingå i informationen till konsumenterna. Vidare bör övervägas hur dessa produktegenskaper bäst kan presenteras för konsumenterna.

Informationen på sälj stället kan i varierande grad göras likformig. Traditionellt har man ansett att standardiserade mätmetoder är en förutsättning för att information skall kunna ges på ett systematiskt sätt. Detta bör uppmärksammas vid verkets prövning av här behandlade frågor.

Kompetensfördelningen mellan konsumentverket och andra myndigheter

Motionen 1979180:1410

Konsumentverket har i snabb takt utvidgat sitt verksamhetsfält, säger motionärerna. Under åberopande av 3 § marknadsföringslagen (1975:1418) - om åläggande att lämna information - har verket gripit sig an med frågor som normalt handläggs av andra myndigheter. Fallen är många, hävdar motionärerna och lämnar två exempel. Det ena gäller åtgärder för att sprida information om faror till följd av gift i jordnötter. Det naturliga hade varit, menar motionärerna, att statens livsmedelsverk utan medverkan av konsumentverket fått förhandla om sådana åtgärder. Det andra fallet avser de åtgärder med avseende på kemisk-tekniska produkter som konsumentverket i sin anslagsframställning förbudgetåret 1980/81 sagt sig vilja prioritera. Till följd av konsumentverkets agerande tycks nu flera myndigheter samtidigt syssla med samma produkter, anför motionärerna. Företagen tvingas anpassa sina produkter till olika bestämmelser från olika myndigheter. Detta kräver en stor insats i form av tid och pengar. Därtill kommer att myndigheternas dubbelarbete är ineffektivt och onödigt kostnadskrävande.

Konsumentverkets anslagsframställning

Det avsnitt i konsumentverkets anslagsframställning för budgetåret 1980/81 som åsyftas i motionen 1979/80:1410 innehåller bl. a. följande:

Konsumenten utsätts i dag för en stor mängd kemikalier i sin hemmiljö. Bostäder och deras inredning har under 60- och 70-talet försetts med nya, i regel syntetiska ytmaterial. Nya typer av lim, färger och lacker har börjat användas. Kunskapen om dessa materials egenskaper är otillräcklig. Det finns en rad exempel på förbisedda, felbedömda eller befarade risker. KOV förfogar över en omfattande provkarta över mer eller mindre allvarliga konsumentproblem på detta område.

KOV anser att det är en mycket angelägen uppgift för verket att initiera och driva på forskning för att få fram säkrare underlag för bedömning av ämnen, som är eller misstänks vara skadliga, att med ledning av sådana kunskaper vidta eller föreslå åtgärder och att lämna nödvändig information till konsumenter om åtgärder för att begränsa riskerna.

Flera av de kemikalier som förekommer i konsumentprodukter är relativt okända för de flesta konsumenter och riskerna vid felanvändning svåra att bedöma. Kemiska tillsatser i dagligvarusortimentet är otillräckligt deklare -

NU 1979/80:54

rade och kan ge långtidseffekter eller allergiska reaktioner mot vilka

konsumenten har svårt att skydda sig. Den information som i vissa fall

framgår av märkningen på varan är ofta för knapphändig och i många fall

oförståelig för stora konsumentgrupper.

KOV har under senare tid handlagt ett relativt stort antal ärenden, där

bedömning av kemiska risker ingått. Ofta är det fråga om kemiska

risker som produktkontrollnämnden (PKN) inte har ansett vara tillräckligt allvarliga för att föranleda vådlighetsmärkning. Verket har ofta anledning att göra en strängare bedömning av produkter när de hanteras av barn, handikappade eller vuxna med språk- eller lässvårigheter (t. ex. invandrargrupper).

För att skydda konsumenterna mot skador orsakade av kemiska produkter, antingen de är akuta eller av långtidskaraktär, fordras att verket får ökade möjligheter att direkt påverka näringslivet att vidta lämpliga olycksförebyggande åtgärder.

De enskilda ärendena fordrar ofta visst utredningsarbete där en kvalificerad bedömning av riskerna ingår, innan adekvata olycksförebyggande åtgärder kan vidtas. Därvid måste produktens sammansättning och halt av vådliga ämnen kartläggas samt produktens eventuella vådlighet bedömas. Vådligheten skall sedan vägas mot konsumenternas behov av produkten, förväntad exponering av produkten i konsumentledet samt förutsebar felaktig hantering och förvaring av produkten i hemmet. Särskild hänsyn

måste tas till om barn kan komma att exponeras.

Det finns ett stort informationsmaterial om kemiska substanser tillgängligt i litteraturen och i internationella databaser. Toxikologisk utvärdering av detta material i de enskilda ärendena är dock en kvalificerad och tidskrävande uppgift för vilken verket i dag saknar resurser.

För att kunna ålägga eller förmå näringslivet att vidta åtgärder, som syftar till att skydda konsumenterna, måste verket stödja sig på ett tillförlitligt utredningsunderlag. Vissa forskningsinsatser som gäller t. ex. medicinsk/ toxikologisk bedömning, förpackningsutformning, beteendestudier hos barn, användnings- och förvaringsrutiner i hemmen samt funktionskrav på produkter måste göras. Denna starkt konsumentinriktade forskning bör ligga inom KOV:s ansvarsområde, men kan ofta utföras inom institutioner med specialinriktning för dessa frågor. Ett sådant forskningsarbete förutsätter emellertid större ekonomiska resurser samt en aktiv insats från verket vid uppläggning och utvärdering av forskningsprojekten.

Även tillsynsarbetet inom det kemisk-tekniska konsumentvaruområdet

ligger naturligt inom verkets ansvarsområde.

Inom ramen för nuvarande resurser ha KOV påbörjat en omprioritering till området kemisk-tekniska konsumentvaror. I framtiden behöver ytterligare resurser tillföras denna sektor.

Lagen om hälso- och miljöfarliga varor; produktkontrollnämnden

Lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor trädde i kraft den 1 juli 1973. Därigenom infördes en förbättrad produktkontroll över varor som med hänsyn till sina kemiska och fysikalisk-kemiska egenskaper och hantering kan befaras medföra skada på människan eller i miljön. En grundregel i lagen är att den som hanterar hälso- och miljöfarliga varor skall vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått som behövs för att hindra eller motverka att

NU 1979/80:54

varorna får skadliga verkningar. Detta innebär således bl. a. en långtgående undersökningsskyldighet. Tillverkare och importör har att vidta aktiva åtgärder för att förvissa sig om sammansättningen av sina varor och klarlägga riskerna för skada på människan och miljön.

Lagen om hälso- och miljöfarliga varor, som har formen av en central ramförfattning, ger också regeringen och berörda myndigheter långtgående möjligheter att kontrollera och ingripa mot olika kemiska produkter. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan således föreskriva att vissa slag av hälso- och miljöfarliga varor får hanteras eller importeras endast efter särskilt tillstånd eller att för hantering eller import skall gälla särskilda villkor. Totalförbud mot användningen av vissa varor kan också meddelas.

För de centrala bedömningar som är aktuella vid tillämpningen av lagen om hälso- och miljöfarliga varor svarar produktkontrollnämnden, som administrativt är knuten till statens naturvårdsverk. Som ledamöter i nämnden ingår chefen för naturvårdsverket, som också är nämndens ordförande, samt cheferna för arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen, livsmedelsverket, lantbruksstyrelsen och konsumentverket. Dessutom ingår representanter för arbetstagarna och näringslivet i nämnden. Nämndens kansli är naturvårdsverkets produktkontrollbyrå, som även svarar för verkets tillsyn över efterlevnaden av lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor.

Produktkontrollnämndens främsta uppgift är att meddela generella föreskrifter om import och hantering av hälso- och miljöfarliga varor, att leda, samordna och i stort övervaka produktkontrollen samt att i övrigt fungera som centralt organ för ärenden som kan aktualiseras genom lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Bland nämndens uppgifter ingår att ta initiativ till och samordna kartläggning och undersökning av varor som kan misstänkas vara farliga. Nämnden handlägger vidare bl. a. ärenden rörande registrering av bekämpningsmedel.

Översyn av produktkontrollens organisation

Jordbruksminister Anders Dahlgren tillkallade i september 1978 en kommitté (Jo 1978:06) för översyn av produktkontrollens organisation (ordförande: vattenrättsdomare Lennart af Klintberg). I direktiven anförs bl. a. följande:

Produktkontrollfrågorna berör ett flertal olika myndigheter. De viktigaste av dessa är företrädda i nämnden. Kommittén bör kartlägga de resurser för produktkontroll som finns såväl inom produktkontrollnämndens kansli som hos övriga berörda myndigheter. Kommittén bör vidare kartlägga förekommande former för behandling av avgränsnings- och samordningsfrågor mellan berörda myndigheter. Med utgångspunkt i denna beskrivning av produktkontrollorganisationens uppbyggnad bör kommittén göra en utvär -

NU 1979/80:54

dering av produktkontrollverksamheten under den femårsperiod som gått sedan den nuvarande organisationen infördes. Med produktkontroll avser jag därvid frågor inom tillämpningsområdet för lagen om hälso- och miljöfarliga varor.

Mot bakgrund av en sådan utvärdering av det hittillsvarande arbetet bör kommittén överväga vilka åtgärder som behöver vidtas för att effektivisera produktkontrollen.

I samband med att produktkontrollnämnden inrättades behandlades bl. a. olika frågor rörande samordningen mellan skilda organ av produktkontrollverksamheten. Det är nödvändigt att olika samordningsaspekter beaktas också vid den kommande översynen. Vid sina överväganden bör kommittén utgå från att det också i fortsättningen bör finnas ett centralt samordnande organ inom produktkontrollområdet med ansvar t. ex. för sådana frågor som den fortsatta uppbyggnaden av produktregistret. Sammansättningen av detta organ bör övervägas. Kommittén bör vidare utgå från att inte alla uppgifter inom produktkontrollen kan tas om hand av detta organ. Det är därvid angeläget att kommittén ingående prövar hur ansvaret för behandlingen av olika produktkontrollfrågor bör fördelas mellan det centrala samordnande organet och övriga myndigheter såsom i första hand naturvårdsverket och arbetarskyddsstyrelsen. Klara principer för ansvarsfördelningen bör därvid eftersträvas. Vid prövningen bör beaktas de reformer av lagstiftning och organisation inom t. ex. arbetsmiljö- och konsumentområdena som skett sedan den nuvarande produktkontrollorganisationen inrättades år 1973.

Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under våren 1980.

Skrivelse från Näringslivets delegation för marknadsrätt

Näringslivets delegation för marknadsrätt (NDM) har tillställt näringsutskottet en skrivelse med anledning av motionen 1979/80:1410.

NDM säger sig vilja understryka att motionärerna har tagit upp ett väsentligt problem. Inom näringslivet ser man, uppger NDM, med växande bekymmer på konflikter mellan olika myndigheter som av statsmakterna ålagts att beakta och bevaka konsumenternas intressen.

Konfliktproblemen ligger enligt NDM på två delvis olika plan. En fråga är lagkollisioner, t. ex. mellan marknadsföringslagen och livsmedelslagstiftningen. En annan fråga är behörighetskollision mellan olika myndigheter enligt de instruktioner som gäller för dem, t. ex. mellan konsumentverket och statens livsmedelsverk.

NDM erinrar om uttalanden, bl. a. i förarbetena till den nuvarande och den förutvarande marknadsföringslagen, om uppkommande lagkollisionsproblem. Det är emellertid, menar NDM, svårt att värja sig för intrycket att man inte var benägen att tillmäta problemen större praktisk vikt. Marknadsdomstolen har, påpekar NDM, introducerat en doktrin av innebörd att förfarandet vid marknadsföring som strider mot lag så att säga automatiskt också bedöms otillbörlig enligt MFL.

Marknadsföringslagstiftningens generalklausuler och denna doktrin medför enligt NDM att lagkollisioner mellan generalklausulerna i marknadsfö -

NU 1979/80:54

ringslagen och i speciallagstiftningen blir mycket vanliga. Särskilt bekymmersamma uppges förhållandena på informationsområdet vara.

NDM hävdar att det föreligger behörighetskollisioner mellan konsumentverket/konsumentombudsmannen (KO) - och i viss mån även marknadsdomstolen - och bl. a. följande myndigheter: bankinspektionen, bostadsstyrelsen, försäkringsinspektionen, produktkontrollnämnden, riksförsäkringsverket, socialstyrelsen, sjöfartsverket statens planverk, statens livsmedelsverk, statens trafiksäkerhetsverk, transportrådet.

Från behörighetskollisioner i egentlig mening - dvs. situationer där olika myndigheter parallellt verkar för vissa konsumentpolitiska syften - bör man enligt NDM skilja sådana kompetenskollisioner som föranleds av att olika myndigheter har till uppgift att värna eller främja olika slags konsumentintressen - på skilda ekonomiska nivåer. Som exempel nämns motsättningar mellan konsumentverket/KO, å ena sidan, och näringsfrihetsombudsmannen, kommerskollegium och, i vissa frågor, statens pris- och kartellnämnd, å andra sidan.

NDM menar sig kunna konstatera att kompetenskonflikterna mellan de olika myndigheterna beror dels på hur den gällande konsumentskyddslagstiftningen är konstruerad, dels på att konsumentverkets instruktion är så allmänt avfattad och verkets mandat därigenom så vidsträckt att behörighetskollisioner mellan verket och ett flertal andra myndigheter blir ofrånkomliga. Detta kan anses vara i och för sig betänkligt, säger NDM. Besvärande blir det emellertid om det leder till ineffektivitet och dubbelarbete och verkligt bekymmersamt om det sätter företagen och konsumenterna på mellanhand.

Avgörande är, framhålls det, om det bestående normsystemets konstruktion och föreliggande behörighetskollisioner medför praktiska olägenheter. Enligt NDM:s och dess huvudmäns uppfattning är detta otvivelaktigt fallet. Som särskilt besvärande betecknar man kollisionerna mellan konsumentverket och statens livsmedelsverk och mellan konsumentverket och produktkontrollnämnden. NDM betonar att situationen kan bli besvärlig i praktiken även i sådana fall då de behörighetskolliderande myndigheterna slutligen kan enas om en viss handlingslinje eller var för sig driver samma policy. Företagen, och deras organisationer, blir tvungna att bevaka sina intressen i flera riktningar.

Problemen är många och kräver att grundligt penetreras innan man kan

NU 1979/80:54

förslå konkreta åtgärder, uttalar NDM. Enligt NDM:s mening har man anledning att i första hand efterlysa en genomtänkt princip när det gäller kompetensfördelningen mellan konsumentverket och specialmyndigheter med konsumentpolitiska uppgifter. En sådan princip måste komma att påverka såväl normsystemet som myndighetsinstruktionerna.

Sammanfattningsvis har NDM velat starkt understryka att det är angeläget att en översyn kommer till stånd av det konsumenträttsliga regelsystemet i enlighet med motionärernas intentioner.

Kommunal konsumentpolitisk verksamhet

Motionen 1979/80:1448

Motionärerna erinrar om riksdagens beslut år 1975 rörande kommunal konsumentpolitisk verksamhet (prop. 1975:40, NU 1975:26, rskr 1975:170) och om bakgrunden till detta beslut. År 1980 står vi fortfarande långt från det mål som har uppställts för samhällets konsumentpolitik, konstaterar de. Fortfarande saknas varje form av konsumentverksamhet i ca 100 kommuner. Få kommuner har satsat tillräckliga personella resurser. Utbyggnaden av den kommunala konsumentpolitiska verksamhten har nära nog stagnerat. Detta beror delvis på kommunernas ansträngda ekonomiska läge men också, menar motionärerna, på att många kommunalpolitiker saknar förståelse för behovet av konsumentvägledning. I vårt konsumtionssamhälle, som styrs av reklam och ohämmad marknadsföring, blir den direkta konsumentinformationen en tvingade nödvändighet, säger motionärerna. Erforderlig hjälp till konsumenterna, inte minst när det gäller vardagsinköpen, kan bara lämnas genom en fungerande lokal konsumentverksamhet.

Lägesrapport

Konsumentverket har upprättat en lägesrapport avseende utbyggnaden av den kommunala konsumentverksamheten per den 1 januari 1980. I rapporten redovisas följande:

Den 1 januari i år har 185 av landets 279 kommuner beslutat om konsumentverksamhet. Jämfört med föregående år innebär det en ökning med 10 kommuner. Dessa är Bjuv, Jokkmokk, Krokom, Laxå, Säter, Ulricehamn, Vallentuna, Vilhelmina, Västervik och Ånge. Västervik har gjort den ambitiösaste satsningen med både konsumentnämnd och konsument vägledare på heltid.

Förändringen i kommunernas utbyggnad av konsumentverksamheten under 1979 har till stor del präglats av ökade satsningar i redan igångsatta verksamheter. Sålunda har antalet särskilda konsumentnämnder ökat med 14 till numera 80. Antal kommuner som har en eller flera anställda vägledare på heltid har ökat från 30 till 38 den 1 januari 1980.

Drygt 80 % av landets befolkning bor i kommuner som har beslutat om

NU 1979/80:54

konsumentverksamhet. I 3 av 24 län finns konsumentverksamhet i varje kommun. Dessa är Södermanlands, Malmöhus och Västernorrlands län.

Mera detaljerade uppgifter för landet i dess helhet finns i följande tablå.

Översikt av kommunal konsumentverksamhet per den 1 januari 1980

NU 1979/80:54

c/)

B js

U ca

:ca ■*- f—

oo c/i

o £

i i i I i i I i i i i I i i i

v— | —' C4 <N —' I I rn M I CO rf m cO

ff) H | (N| H H H I IMOOl I M I ’—I | | | | |

rf OJ rO I HMT I I | ro CM I CM | H H -H ^ O M

U1-H I | rO CM CM | MMi-^OHMrHrJM^t I CM CM I CO

tHnMH | (M I rH -S fT) rH rH M I T-H cg I M M M M n

o- —i m M n h m | MrHoi-Hr-ronr-.Ttin | m ro s— | ro

CM -h I ^ M H h | ,—< .—i | — I h rt M

M | | ,-H ,-1 | r-H V£> | IrttOMMHHtOH I I ICN

N | I —I I I I I | | I -H r- N I fO I I II | O- |

Tt in in n n in rf | roNt^Mro^-r-cj-it^MTfto^ro^

CQ U Q

<UQulfcOlH!i!jSZOfcö!»HD?X>'N<ffl

<u >

3 °

C G

C oo3

:nJ s

c cg

<u ~

B >

3 OJ 4>

B -s

ca t--

c/j «ca

00 C«

w S *5b 2 J2

— . c

C/5 =

u «

0 c •

C :ea

1 £

B E

O C/5 '

3 E

3 C/5

— «N f*5

! °3 .2

1 00 "3

’£ 3

NU 1979/80:54

17 Bidrag till studieförbunden för verksamhet på konsumentområdet

Konsumentverkets anslagsframställning

I sin anslagsframställning för budgetåret 1980/81 anför konsumentverket beträffande bidrag till studieförbunden bl. a. följande (s. 99, 102 f.):

Behovet av konsumentpolitiskt väl utbildade personer på den lokala nivån ökar kraftigt i samband med den kommunala konsumentverksamhetens expansion. Mot denna bakgrund är det särskilt viktigt att studieförbunden har resurser att svara för utbildningsinsatser på konsumentområdet. KOV:s stöd till studieförbunden utgör en förutsättning för deras vuxenutbildning i konsumentpolitik. Bidrag ges för utbildning av studieorganisatörer, cirkelledare, informatörer, opinionsbildare och förtroendevalda. Dessutom beviljas bidrag för uppsökande verksamhet och viss materialproduktion.

Studieförbunden har redovisat verksamhet för ca 600 000 kronor för år 1977/78. Över 3 500 personer har deltagit i kursverksamhet för informatörer, cirkelledare, konsumentnämndsledamöter, studieorganisatörer m. m. som fått stöd av KOV. Till detta kommer uppsökande verksamhet och viss materialproduktion.

För studieverksamhet under år 1978/79 beviljades 750 000 kronor. Dessutom överfördes lil 000 kronor från beviljningen för år 1977/78.

För verksamhet under år 1979/80 har studieförbunden beviljats drygt 800 000 kronor.

Motionerna 1979/80:1448 och 1979180:1783

Omfattningen av den kommunala konsumentverksamheten är långt ifrån tillfredsställande, sägs i motionen 1979/80:1783. Konsumentverket har anfört att behovet av konsumentpolitiskt väl utbildade personer ökar kraftigt i samband med att denna verksamhet expanderar. Statsmakterna har, framhåller motionärerna, på olika sätt gett uttryck åt att folkrörelsernas och organisationernas verksamhet på konsumentområdet är väsentlig och väl värd ett speciellt samhälleligt stöd. Studieförbundens konsumentpolitiska verksamhet har också fått en betydande bredd och stabilitet. En sådan kursändring som föreslås i propositionen kommer, hävdar motionärerna, att rasera den verksamhet som studieförbunden har byggt upp för att stärka konsumenternas ställning. Inskränkningen kommer främst att drabba de konsumentgrupper som av sociala, ekonomiska och utbildningsmässiga skäl har svårt att tillvarata sina intressen. Motionärernas slutsats är att riksdagen även i fortsättningen bör anvisa medel för bidrag till studieförbundens verksamhet på det konsumentpolitiska området. Dessa medel kan, anför motionärerna, lämpligen liksom hittills anvisas över anslaget Konsumentverket: Undersökningsverksamhet m. m. Nästa budgetår bör för ändamålet tas upp 800 000 kr.

Med anknytning till begäran om en obligatorisk utbyggnad av den kommunala konsumentpolitiska verksamheten (se s. 14) anförs i motionen

NU 1979/80:54

1979/80:1448 att det krävs en bättre utbildning i hushållsekonomi för att konsumentvägledarna skall kunna fullgöra sin uppgift. Motionärerna går inte med på den omfördelning inom tillgänglig ekonomisk ram som enligt propositionen (bilaga 14 s. 85) skall genomföras för att insatserna i fråga om hushållsekonomi, utbildning och information skall kunna förstärkas. De pekar på risken för att de medel som hittills har använts för utbildningsändamål försvinner i en allmänna kostnadsökning. Anslaget D 5, Konsumentverket: Undersökningsverksamhet m. m., föreslås bibehållas oförändrat. De medel som anslås utöver vad regeringen har föreslagit skall då användas för utbildning av i första hand konsumentvägledare i hushållsekonomi.

Varumärkning enligt EAN-systemet

EAN-systemet

EAN - vilket betyder Europeisk Artikel Numrering - är ett nytt identifikationssystem för i första hand dagligvaror. EAN bygger på och överensstämmer tekniskt med ett amerikanskt system (UPC) som utvecklades i början av 1970-talet.

Systemet innehåller dels en unik sifferkod, dels en optiskt läsbar strecksymbol. EAN-symbolen blir varans unika identifikation (jämför personnummer) under hela distributionsprocessen. Märkningen är till övervägande del en uppgift för leverantörerna. EAN-systemet uppges ge rationaliseringsvinster för alla administrativa rutiner kring varans förflyttning från producent till detaljist, för detaljhandelns kassafunktion och för information till konsument.

Ansvarig för dess utveckling i Sverige är Stiftelsen Svenska EANkommittén, vari ingår representanter för industri och handel. EANmärkning började i viss utsträckning tillämpas den 1 maj 1979.

I butikskassan avläses EAN-symbolen av en optisk läsare. Butiksdatorn identifierar varan, anger pris och övriga uppgifter. Uppgifterna noteras på kassakvittot, som kan vara betydligt mer detaljerat än konventionella versioner av kvitton.

Bearbetningen medför också att detaljisten får information om varuflödet genom butiken, vilket i sin tur underlättar sortimentsanalyser, svinnkontroll, beställningsrutiner, lagerkontroll m. m.

Motionen 1979/80:948

EAN-koden har sina fördelar men blir förödande för konsumenterna om den får ersätta traditionell prismärkning med priset i klartext på förpackningen, säger motionärerna. Det räcker inte med varans pris på hyllan och i form av någon annan kod på kvittot, hävdar de. För både barn och vuxna är det oerhört nyttigt att priset finns på förpackningen, så att man blir påmind om

NU 1979/80:54

det både före och efter användandet. Det är mycket betydelsefullt att redan hos barnen inpränta prismedvetande. De åtgärder varigenom man har försökt underlätta konsumenternas prisjämförelse skulle helt mista sin effekt om enbart kodmärkning sker.

Synpunkter från konsumentverket

Konsumentombudsmannen generaldirektör Sven Heurgren höll vid Nordiska handelsförbundens datakonferens i Stockholm i februari 1980 ett föredrag med rubriken ”Datoriseringens effekter på konsumentens situation”. I detta föredrag behandlade han bl. a. EAN-systemet. Han anförde därvid:

EAN-systemet beräknas i dag endast ge en nettobesparing på cirka en procent av omsättningen i en genomsnittsbutik. Denna besparing uppnås genom en rationellare prismärkning - prislapparna ersätts med hyllkantsetiketter - minskat kassasvinn och ett effektivare kassaarbete.

På lagersidan anses EAN-systemet inte ge några ytterligare rationaliseringsvinster utöver dem som är möjliga att göra med de datoriserade beställningssystem som handeln redan har eller håller på att ta i bruk. De sistnämnda systemen ger handeln goda möjligheter att effektivt styra varuflödet från producent till konsument och att därigenom öka sin lönsamhet. De ger också möjligheter att till ringa kostnader genomföra jämförprismärkning i butikerna. Systemen ger både handel och konsumenter fördelar. Det är först när man kommer till nästa steg, när man datoriserar själva kassafunktionen i butiken, som konsumenternas situation märkbart försämras.

I USA, föregångslandet på datakassaområdet, har en stark opposition från konsumentgrupper och handelsanställda medfört att sex stater och en lång rad städer och kommuner infört lagstiftning som förbjuder butikerna att slopa prismärkningen på varorna. Denna opposition samt problem att få till stånd en tillräckligt omfattande symbolmärkning i leverantörsledet har även medfört att introduktionen av datakassor försenats i USA.

Den mest kontroversiella frågan i samband med EAN är här i Sverige liksom i USA effekterna av att slopa prismärkningen på varorna.

Konsumenterna kan få svårare att se vad en enskild vara kostar och att göra prisjämförelser mellan varor placerade på olika ställen i butiken. Detta kan göra det svårare för konsumenterna att följa prisutvecklingen och få en uppfattning om prisnivån.

Inköpsarbetet försvåras och tar längre tid på grund av att det är svårt att koppla ihop rätt vara med rätt hyllkantsetikett.

Felaktiga, felplacerade eller dåligt utformade hyllkantsetiketter kan göra det helt meningslöst att med en rimlig tidsinsats ens försöka ta reda på vad en vara kostar.

Konsumenterna förlorar en värdefull källa till prisinformation i hemmet och därmed möjlighet att genom repetition lära sig priser. Det blir besvärligt att jämföra priset på en tidigare inköpt vara med en nyinköpt och få kunskap om prisutvecklingen från inköpstillfälle till inköpstillfälle.

NU 1979/80:54

20 En ökad takt i kassaarbetet måste anses som otillfredsställande för konsumenterna om inte de nya datakassorna kan utformas på ett väsentligt bättre sätt än nu, konstaterade KO.

Avslutningsvis uttalade han följande om konsumentverkets inställning till EAN-systemet:

En öppen attityd och en vilja från handelns sida att beakta konsumenternas och de konsumentvårdande myndigheternas synpunkter kan säkert ge handeln de fördelar man eftersträvar i form av bättre beslutsunderlag och effektivare varuhantering samtidigt som konsumenterna får en fullgod prisinformation och bra inköpsförhållanden.

Konsumentverkets utgångspunkt i de förhandlingar som nu pågår och som i somras (1979) ledde fram till en rad principer för prisinformation i dagligvaruhandeln är att konsumenternas rätt till god prisinformation måste tillgodoses. Om några prislappar skall försvinna blir det endast under förutsättning att handeln ger konsumenterna minst lika god upplysning om vad varorna kostar på annat sätt, t. ex. genom förbättrad information på kassakvitton och bättre hyllkantsetiketter.

Det är med den inriktningen som en forskargrupp vid Ekonomiska Forskningsinstitutet, EFI, på uppdrag av verket undersöker bl. a. hur det nya systemet bäst bör introduceras, hur hyllkantsmärkningen bör utformas och placeras och hur konsumenternas prismedvetenhet skall kunna bibehållas.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet dels frågor om konsumentverkets anslag för budgetåret 1980/81, dels vissa andra frågor rörande konsumentverkets uppgifter och verksamhet.

Anslaget Konsumentverket: Förvaltningskostnader

Anslaget till konsumentverket för förvaltningskostnader höjs enligt regeringens förslag med 5,6%. Huvudalternativet i verkets anslagsframställning gick ut på en höjning med 14,0 %. Reellt sett innebär regeringens förslag liksom föregående år en viss anslagsminskning. Inom totalramen föreslår regeringen en avsevärd omfördelning mellan de olika program vari verksamheten indelas. Av de tre program på vilka förvaltningsanslaget fördelas - det fj ärde programmet finansieras med intäktsmedel - får det mest kostnadskrävande, Marknadsinriktade aktiviteter, en ökning med 4,3 %. Konsumentverket begärde 14,2 %. Det mindre omfattande programmet Systeminriktade aktiviteter får däremot en ökning med 7,7 % mot begärda 3,9 %. För programmet Allmän information är motsvarande andelar 6,7 % och 22,6 %. Regeringens förslag syftar till ökade insatser i fråga om främst hushållekonomi, utbildning och information. En resursförstärkning har beräknats för konsumentskydd på bilområdet och för stöd till kommunal konsumentpolitisk verksamhet. För att de angivna intentionerna skall uppfyllas förutsätts konsumentverket omfördela medel inom den ekono -

NU 1979/80:54

miska ram som gäller för den totala verksamheten. Utskottet tillstyrker regeringens förslag. I den mån det nu sagda inte innebär annat ansluter sig utskottet liksom regeringen till de prioriteringar som konsumentverket har föreslagit.

Konsumentpolitikens inriktning

Ett allmänt riktningsgivande uttalande av riksdagen om samhällets konsumentpolitik begärs i motionen 1979/80:975. Liksom i en motsvarande motion förra året hävdas att den hittillsvarande konsumentpolitiken präglas av en alltför långtgående lagstiftning om och reglering av konsumenternas och producenternas situation. Särskilt är motionärerna kritiska mot konsumentverkets riktlinjer för företagens produktutveckling. De betonar framför allt kravet på allsidig och tillförlitlig information om varor och tjänster. Motionärerna sammanfattar sitt konsumentpolitiska program i elva punkter (se referat på s. 3 f). Av dessa synes endast två - att konsumenternas fria val skall bestämma företagens produktutveckling och att fria affärstider skall bibehållas - var direkt kontroversiella. Flera av punkterna utgör ett direkt stöd för den konsumentpolitik som nu bedrivs.

Motionärernas egentliga önskemål tycks vara att få till stånd en allmän utredning om konsumentverkets verksamhet. Liksom tidigare vill utskottet betona att riksdagen har möjligheter att styra konsumentverkets aktiviteter genom att via budgeten närmare reglera de olika programmen och delprogrammen. Genom att i det föregående ansluta sig till regeringens förslag beträffande förvaltningsanslaget har utskottet föreslagit riksdagen en viss sådan styrning. Några alternativ i fråga om budgeten har motionärerna inte framfört. När det gäller önskemålet om utredning vill utskottet peka på att - som framgår av redogörelsen i det föregående (s. 5 f.) - en rad utredningar som direkt rör konsumentverkets verksamhet pågår. Utöver insynsutredningen, som utskottet hänvisade till förra året, har tillkommit en utredning som ser över vissa konsumentpolitiska medel för producentpåverkan m. m. - särskilt konsumentverkets riktlinjer - och en utredning som sysslar med frågor om jämförande varurprovningar och marknadsöversikter. Konsumentverket självt har fått i uppdrag att pröva utformningen av konsumentinformationen på säljstället. Dessutom kan nämnas att - som närmare berörs i det följande - kompetensfördelningen mellan konsumentverket och andra myndigheter övervägas i olika sammanhang. Utskottet räknar med att riksdagen under de närmaste åren kommer att få ta ställning beträffande sådana verksamhetsgrenar som omfattas av dessa överväganden.

Mot här angiven bakgrund avstyrker utskottet motionen 1979/80:975.

NU 1979/80:54

22 Kompetensfördelningen mellan konsumentverket och andra myndigheter

Motionen 1979/80:1410 går ut på att det behövs en översyn av kompetensfördelningen mellan konsumentverket och andra myndigheter. Som det nu är uppstår ofta kompetenskonflikter, menar motionärerna och åberopar två exempel. Konsumentverket skulle ha konkurrerat med statens livsmedelsverk när det gäller att sprida information om att jordnötter medför vissa risker. Att döma av sin anslagsframställning skulle verket vidare ha alltför stora ambitioner i fråga om verksamhet avseende kemisk-tekniska produkter.

Beträffande det första exemplet vill utskottet anmärka att konsumentverkets åtgärd gällde information om kvävningsrisker, inte om varans giftighet. Det var alltså fråga om samma risk som vissa leksaker kan konstateras medföra, med ingripanden av konsumentverket som följd (jfr NU 1978/79:27 s. 21 f.). Med hänsyn till att år 1979 två barn avlidit genom kvävning framkallad av jordnötskärnor ter sig konsumentverkets här aktuella åtgärd inte opåkallad. Utskottet har erfarit att konsumentverket och livsmedelsverket nu är ense om hur information i samband med marknadsföring av jordnötter bör vara utformad.

Genom en skrivelse som Näringslivets delegation för marknadsrätt har tillställt utskottet sätts synpunkterna i motionen 1979/80:1410 in i ett större perspektiv. Delegationen behandlar på ett mera generellt sätt de möjligheter till kompetenskonflikter i anslutning till konsumentverkets verksamhet som kan förekomma till följd av kollision mellan olika lagar eller till följd av att konsumentverket och någon specialmyndighet enligt sina instruktioner har behörighet på samma område. Det är, säger delegationen, besvärande om gällande ordning leder till ineffektivitet och dubbelarbete och verkligt bekymmersamt om den sätter företagen och konsumenterna på mellanhand. Elva myndigheter nämns som potentiella parter i kompetenskonflikter med konsumentverket.

Utskottet vill först framhålla att det, som också framgår av skrivelsen, inte har varit lagstiftarens mening att konsumentverket skulle sakna möjlighet att agera på områden som primärt hör till andra myndigheters verksamhetsfält. Konsumentverket har, bl. a. i kraft av marknadsföringslagen (1975:1418) och avtalsvillkorslagen (1971:112), ett övergripande ansvar för att konsumentpolitiska aspekter beaktas.

Efter detta konstaterande vill utskottet emellertid instämma i att den omständigheten att mer än en myndighet har behörighet att vidta åtgärder på ett visst område inte innebär att konkurrens och konflikter mellan olika berörda myndigheter skall anses vara någonting naturligt och i allmänhet godtagbart. Statens resurser måste användas effektivt och dubbelarbete följaktligen undvikas. Det är utan tvivel allvarligt om kompetenskonflikter skapar olägenheter för allmänheten och sätter ned respekten för myndigheternas insatser. Enligt utskottets mening bör risker i detta hänseende normalt

NU 1979/80:54

kunna undvikas genom samarbete mellan myndigheterna. I konsumentverkets instruktion (1976:429) föreskrivs att verket bör samråda med andra myndigheter som handlägger konsumentfrågor. I vissa fall har ett rent personellt eller organisatoriskt samband etablerats. Så är t. ex. konsumentverkets chef ledamot av livsmedelsverkets styrelse och vice versa och båda verkens chefer ledamöter i produktkontrollnämnden.

Den i motionen 1979/80:1410 berörda frågan om olika myndigheters medverkan på produktkontrollområdet är, som framgår av redogörelsen i det föregående (s. 12 f.), under utredning i samband med en översyn av produktkontrollens organisation. Konsumentverkets relationer till bankinspektionen, en av de myndigheter som Näringslivets delegation för marknadsrätt nämner, är aktuella i ett annat ärende - rörande tillsyn över finansbolagen - som näringsutskottet bereder (NU 1979/80:23, 1979/80:66). Mera allmänt övervägs dessa relationer av banklagsutredningen (Fi 1976:04). Försäkringsverksamhetskommittén (E 1979:01) har i uppdrag bl. a. att klara ut gränserna mellan försäkringsinspektionens och konsumentverkets uppgifter. Till inte ringa del är alltså den fråga som har tagits upp i motionen och i skrivelsen redan under utredning. Utskottet förutsätter att regeringen även i andra sammanhang bevakar de kompetensfördelningsproblem som kan förekomma på det konsumentpolitiska området. Med vad här sagts avstyrker utskottet motionen 1979/80:1410.

Kommunal konsumentpolitisk verksamhet

Sedan år 1975 pågår en utbyggnad av lokal konsumentpolitisk verksamhet i kommunernas regi. Senaste gången riksdagen behandlade denna verksamhet var våren 1979 i samband med att riktlinjer fastställdes för den regionala konsumentpolitiska verksamheten (prop. 1978/79:57, NU 1978/79:22). Utbyggnadstakten kritiserades då i två motioner. De föranledde ingen åtgärd, men näringsutskottet underströk det angelägna i att kommunerna bygger ut sin konsumentpolitiska verksamhet. Regeringen och riksdagen var eniga om att utbyggnaden inte i rådande läge borde forceras genom lagstiftning. Näringsutskottet sade sig utgå från att regeringen skulle noga följa utvecklingen och ta de initiativ som kunde befinnas nödvändiga. Kritik av samma slag framförs nu i motionen 1979/80:1448. Motionärerna vill att riksdagen skall begära att regeringen lägger fram förslag till lag om kommunal konsumentverksamhet och vidtar erforderliga åtgärder för att kommunerna skall få möjlighet att uppfylla de krav som denna lag skall ställa på dem.

Utskottet har i det föregående (s. 14 f.) redovisat uppgifter ur konsumentverkets rapport om läget den 1 januari 1980 i fråga om utbyggnad av den kommunala konsumentpolitiska verksamheten. Det måste erkännas att det, även om utvecklingen går i rätt riktning, ännu är långt kvar innan en godtagbar minimistandard på detta område har uppnåtts i hela landet.

NU 1979/80:54

24 Utskottet finner det likväl i nuvarande läge uteslutet att staten skulle ålägga kommunerna en lagstadgad förpliktelse att bygga upp konsumentpolitisk verksamhet. Liksom hittills bör regeringen och konsumentverket följa utvecklingen och överväga om något initiativ bör tas från statens sida. Motionen 1979/80:1448 i angiven del avstyrks med vad nu sagts.

Anslaget Konsumentverket: Undersökningsverksamhet m. m.

Under rubriken Konsumentverket: Undersökningsverksamhet m. m. har för det innevarande budgetåret anvisats ett anslag av 1 802 000 kr. Utöver detta belopp fanns vid budgetårets början en reservation av 492 000 kr. För nästa budgetår har konsumentverket begärt att anslaget skall höjas till 2 450 000 kr. Regeringens förslag stannar emellertid vid ett belopp av 1 046 000 kr.

Anslaget utnyttjas för två olika huvudändamål. Drygt hälften av de medel som är tillgängliga går till finansiering av externa projekt - forskning som knyter an till konsumentverkets löpande arbete. Huvudparten av återstoden, dvs. ca 45 % av totalbeloppet, fördelas på bidrag till studieförbunden för utbildning av studieorganisatörer, cirkelledare, informatörer och förtroendevalda.

Sitt förslag om anslagssänkning motiverar regeringen på i huvudsak följande sätt. De samlade statliga insatserna för stöd till studieförbunden - via skolöverstyrelsen - har byggts ut. Tiden är nu mogen för att medel till studieförbundens verksamhet på konsumentområdet inte längre skall fördelas från ett speciellt anslag hos konsumentverket. Bidrag bör i princip utgå från ett anslag.

I två motioner, 1979/80:1448 och 1979/80:1783, riktas invändningar mot regeringens resonemang. Motionärerna betonar särskilt behovet av utbildning av personer som är engagerade i den kommunala konsumentpolitiska verksamheten. Den av regeringen föreslagna kursändringen kommer att rasera den verksamhet som studieförbunden har byggt upp för att stärka konsumenternas ställning, sägs i den sistnämnda motionen. Förslagen i de båda motionerna skiljer sig åt. I motionen 1979/80:1448 förordas en anslagshöjning med 756 000 kr., att användas för utbildningsändamål. Motionen 1979/80:1783 utmynnar i krav på att medel från det berörda anslaget under budgetåret 1980/81 skall utgå även till studieförbundens konsumentpolitiska verksamhet. Motionärerna beräknar 800 000 kr. för detta ändamål men föreslår ingen höjning av anslagsbeloppet.

Utskottet ansluter sig till regeringens mening och anser alltså att medel för studieförbundens verksamhet inte längre skall betalas från ett anslag för konsumentpolitiskt ändamål. De resurser som i annan ordning ställs till studieförbundens förfogande bör göra det möjligt för dem att även fortsättningsvis bedriva en aktiv verksamhet på konsumentområdet, något som utskottet finner angeläget. Det berörda yrkandet i motionen 1979/

NU 1979/80:54

80:1448 är till skillnad från regeringens förslag baserat på uppfattningen att konsumentverket även framgent skall lämna bidrag till studieförbunden. Enligt detta yrkande behålls anslaget följdriktigt på ungefär nuvarande nivå. Förslaget i motionen 1979/80:1783 måste utskottet bestämt avvisa. Det går ut på att upp till 800 000 kr. av det reducerade anslagsbeloppet skulle kunna användas för bidrag till studieförbunden. En sådan medelsdisposition skulle hårt drabba den forskning - ofta i form av fleråriga projekt - som bedrivs med stöd av medel från detta anslag. Utskottet avstyrker båda de berörda motionsyrkandena.

Varumärkning enligt EAN-systemet

EAN- Europeisk Artikel Numrering - är ett indentifikationssystem avsett i första hand för dagligvaror. Varumärkning enligt detta system sker med en sifferkod och en optiskt läsbar strecksymbol. Systemet prövas i Sverige i regi av ett organ inom näringslivet, Stiftelsen Svenska EAN-kommittén. EANmärkningen har betydelse för skilda faser av varuhanteringen. I butikskassan avläses EAN-symbolen av en optisk läsare, varvid en butiksdator identifierar varan samt anger pris och andra uppgifter. Uppgifter om köpta varor kan noteras på kassakvittot mera detaljerat än vad hittills varit vanligt. Via datorn får detaljisten olika slags information om varuflödet.

I motionen 1979/80:948 anförs att EAN-systemet trots sina fördelar blir förödande för konsumenterna om det leder till att priset inte längre anges i klartext på förpackningen. Bl. a. skulle de åtgärder som vidtagits för att underlätta för konsumenterna att göra prisjämförelser helt mista sin effekt. Motionärerna vill att riksdagen skall göra ett uttalande till regeringen om att prismärkning i klartext måste bibehållas jämte kodbeteckningen.

Utskottet har fått de problem som sammanhänger med EAN-systemets införande belysta dels av företrädare för Svenska EAN-kommittén, dels av chefen för konsumentverket. Därvid har klargjorts bl. a. att konsumentverket noga följer den försöksverksamhet som bedrivs på området och har klart preciserade krav på den prisinformation som bör stå till buds för konsumenterna. Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att prisinformationen inte försämras. Att EAN-systemet ger möjlighet att tillhandahålla mera specificerade kassakvitton är intressant men innebär inte att ett borttagande av traditionellt utformade prisuppgifter från en stor del av dagligvarusortimentet ter sig acceptabelt. Utskottet förutsätter att konsumentverket även fortsättningsvis engagerar sig i frågan och effektivt bevakar konsumentintresset på detta område. Någon framställning i saken från riksdagen till regeringen finner utskottet inte erforderlig. Motionen 1979/ 80:948 avstyrks därför.

NU 1979/80:54

26 Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande anslag till konsumentverket för förvaltningskostnader att

riksdagen med bifall till propositionen 1979/80:100 bilaga 14 punkten D 4 till Konsumentverket: Förvaltningskostnader för budgetåret 1980/81 anvisar ett förslagsanslag av 38 241 000 kr.,

2. beträffande uttalande om konsumentpolitikens inriktning att riksdagen avslår motionen 1979/80:975,

3. beträffande kompetensfördelningen mellan konsumentverket och andra myndigheter

att riksdagen avslår motionen 1979/80:1410,

4. beträffande kommunal konsumentpolitisk verksamhet

att riksdagen avslår motionen 1979/80:1448 yrkandena 1 och 2,

5. beträffande bidrag till undersökningsverksamhet och till studieförbundens verksamhet på konsumentområdet

att riksdagen med bifall till propositionen 1979/80:100 bilaga 14 punkten D 5 samt med avslag på motionen 1979/80:1448 yrkandet 3 och motionen 1979/80:1783 till Konsumentverket: Undersökningsverksamhet m. m. för budgetåret 1980/81 anvisar ett reservationsanslag av 1 046 000 kr.

6. beträffande varumärkning enligt EAN-systemet att riksdagen avslår motionen 1979/80:948.

Stockholm den 22 maj 1980

På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Johan Olsson (c), Erik Hovhammar (m), Sven Andersson (fp), Nils Erik Wååg (s), Margaretha af Ugglas (m). Birgitta Hambraeus (c), Lilly Hansson (s), Bengt Sjönell (c). Carl Tham (fp), Rune Jonsson (s), Wivi-Anne Radesjö (s), Sivert Andersson (s), Birgitta Johansson (s) och Sven Munke (m).

Reservation

Bidrag till undersökningsverksamhet och till studieförbundens verksamhet på konsumentområdet

Ingvar Svanberg, Nils Erik Wååg, Lilly Hansson, Rune Jonsson, Wivi-Anne Radesjö, Sivert Andersson och Birgitta Johansson (alla s) anser

NU 1979/80:54

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 24 med ”Utskottet ansluter” och slutar på s. 25 med "berörda motionsyrkandena” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som uttrycks i motionen 1979/80:1783. Studieförbundens viktiga verksamhet med anknytning till konsumentpolitiken får inte raseras. Även fortsättningsvis bör konsumentverket förfoga över medel för bidrag till studieförbund. En ram av 800 000 kr. bör för budgetåret 1980/81 fastställas för detta ändamål. Konsumentverkets bedömning av behovet av medel för forskningsändamål blir avgörande för i vilken utsträckning denna ram kan utnyttjas. Utskottet vill emellertid understryka att en inte oväsentlig del av anslaget under alla omständigheter bör gå till studieförbunden. Av vad här sagts följer att utskottet avstyrker motionen 1979/80:1448 i nu berörd del. dels att utskottet under 5 bort hemställa

5. beträffande bidrag till undersökningsverksamhet och till studieförbundens verksamhet på konsumentområdet att riksdagen med anledning av propositionen 1979/80:100 bilaga 14 punkten D 5, med bifall till motionen 1979/80:1783 och med avslag på motionen 1979/80:1448 yrkandet 3 till Konsumentverket: Undersökningsverksamhetm. m. förbudgetåret 1980/81 anvisar ett reservationsanslag av 1 046 000 kr. och därvid som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

GOTAB Stockholm 1980