Med anledning av motioner om arbetsskadeskydd för deltagare i arbetsmarknadsutbildning m. fl.

SfU 1979/80:8

Socialförsäkringsutskottets betänkande 1979/80:8

med anledning av motioner om arbetsskadeskydd för deltagare i arbetsmarknadsutbildning m. fl.

Motionerna

I motionen 1978/79:427 av Gustav Lorentzon (vpk) och Karl Hallgren (vpk) hemställs

1. att riksdagen beslutar att lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring 1 kap. 1 § ges följande utformning:

Nuvarande lydelse Motionärernas förslag

1 kap. Inledning 1 §

Den som förvärvsarbetar är försäkrad för arbetsskada enligt denna lag.

Försäkringen skall även gälla den Försäkringen skall även gälla den

som genomgår utbildning i den mån som genomgår utbildning.

utbildningen är förenad med särskild risk för arbetsskada. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter härom.

Annan förvärvsarbetande än arbetstagare är försäkrad under förutsättning att han är bosatt i Sverige och att undantagande från försäkringen för tilläggspension enligt 11 kap. 7 § lagen (1962:381) om allmän försäkring ej gäller för honom.

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att arbetsskadeförsäkring för berörda elevgrupper bör utgå retroaktivt från tidpunkten för ikraftträdandet av lagen om arbetsskadeförsäkring.

I motionen 1978/79:793 (yrk. 1) av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att övergångsbestämmelserna mellan de olika försäkringarna (1929, 1954 och 1977) för arbetsskada utformas så att alla kompenseras efter likvärdiga regler i enlighet med 1977 års arbetsskadeförsäkringslag, oavsett yppandedag.

I motionen 1978/79:1667 (yrk. 1) av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk) hemställs att riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla om åtgärder för att förbättra försäkringsskyddet för AMU-elever så att det bringas i överensstämmelse med lagen om arbetsskadeförsäkring.

I motionen 1978/79:1812 av Rune Rydén m. fl. (m) hemställs att riksdagen

1 Riksdagen 1979180. II sami. Nr 8

SfU 1979/80:8

hos regeringen anhåller att riksförsäkringsverkets utredningsuppdrag, att inom arbetsskadeförsäkringens ram utvidga elevskyddet till att omfatta såväl undervisningstid som resor mellan bostad och utbildningsplats i vad avser främst arbetsmarknadsutbildning och vuxenutbildning som sker under former som nära överensstämmer med förvärvsarbete, utvidgas till att omfatta samtliga studerande.

Yrkandet 2 i motionen 1978/79:793 har hänvisats till socialutskottet.

Yrkandet 2 i motionen 1978/79:1667 har behandlats i socialförsäkringsutskottets betänkande 1978/79:21.

Historik m. m.

Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) trädde i kraft den 1 juli 1977. Samtidigt upphörde lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL) att gälla.

LAF har i förhållande till YFL inneburit flera betydelsefulla förändringar. Den som drabbas av skada i sitt arbete har enligt LAF i princip rätt till full ersättning för inkomstbortfall. Det medicinska invaliditetsbegreppet i YFL har ersatts med ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp. Det blir härigenom den faktiska nedsättningen i den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst genom förvärvsarbete som bestämmer arbetsskadelivräntas storlek. Livräntan vid arbetsskada utgör skillnaden mellan den inkomst som den försäkrade kan antas ha haft om han inte skadats och den inkomst som han trots skadan kan beräknas komma att få. Arbetsskadelivräntan ersätter årlig inkomstförlust upp till samma inkomsttak som gäller för ATP.

Arbetsskadelivräntan är samordnad med den allmänna pensioneringens förmåner och täcker den del av inkomstförlusten som inte ersätts genom pension. Livräntan är pensionsgrundande för ATP.

Yrkesskadebegreppet har i LAF ersatts med begreppet arbetsskada och samtidigt ändrats väsentligt. Med yrkesskada enligt YFL avsågs i första hand kroppsskada till följd av olycksfall i arbetet dit även olycksfall vid färd till eller från arbetet räknades. Vidare räknades som yrkesskada även skada som hade orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av ämne eller strålande energi. Regeringen kunde föreskriva att även skador genom inverkan av vissa rörelser, tryck, skakningar, vibrationer, buller eller smitta skulle anses som yrkessjukdomar. Dessa yrkessjukdomar fanns förtecknade i en särskild kungörelse (1954:644).

I begreppet arbetsskada enligt LAF inryms alla skador och sjukdomar som har uppstått till följd av olycksfall i arbetet eller annan skadlig inverkan i arbetet. Genom denna generella beskrivning skall tillämpningen av lagen bättre kunna knytas an till utvecklingen. Arbetsskada till följd av annat än olycksfall skall anses ha inträffat den dag då skadan visade sig även om den är en följd av en inverkan som skett före LAF:s ikraftträdande.

SfU 1979/80:8

3 Äldre ska deja II

Enligt övergångsbestämmelserna till LAF skall äldre bestämmelser fortfarande gälla i fråga om skada som har inträffat före lagens ikraftträdande. Härigenom har en tidigare tillämpad princip inom yrkesskadeförsäkringen upprätthållits. När YFL trädde i kraft den 1 januari 1955 och ersatte lagen (1916:235) om försäkring för olycksfall i arbete och lagen (1929:131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar stadgades i övergångsbestämmelserna att de upphävda författningarna fortfarande skulle tillämpas i fråga om skada som inträffat före angivna datum och i fråga om skada till följd av annat än olycksfall, vilken visade sig senare, om den försäkrade inte efter nämnda dag hade varit utsatt för sådan inverkan som orsakat skadan.

I anslutning till att den nya arbetsskadeförsäkringen infördes förbättrades livräntorna för skadefall som inträffat före lagens ikraftträdande och som grundade sig på en invaliditetsgrad om minst 25 %. Livräntan till den som skadats före år 1955 räknades upp med 30 %, till den som skadats under åren 1955-1967 med 20 % och till den som skadats efter år 1967 med 10 %. Uppräkningen skedde i samtliga fall med minst 500 kr. Även livräntorna för efterlevande räknades upp (prop. 1976/77:64, SfU 1976/77:21, rskr 201). I propositionen 1976/77:64 framhöll departementschefen, i anledning av att LAF endast skulle gälla skadefall som inträffade efter lagens ikraftträdande, att vissa gränsfall kunde uppkomma, t. ex. när skador som har inträffat dessförinnan skulle anses som arbetsskador enligt LAF men inte faller in under YFL:s sjukdomsbegrepp. Med anledning härav erinrade han om den år 1962 bildade särskilda yrkesskadefonden, vars avkastning får användas av regeringen för att bevilja ersättning i vissa gränsfall när lagreglerna inte medger ersättning. Enligt departementschefens mening borde med anledning av den nya lagstiftningen ersättning kunna utgå ur fonden i fall som framstår som ömmande.

Arbetsskadeskydd linder utbildning

Enligt YFL hade studerande inte något obligatoriskt skydd vid yrkesskada. Regeringen kunde emellertid förordna att den som studerade vid anstalt för yrkesutbildning eller som eljest undergick yrkesutbildning eller förberedande sådan utbildning eller deltog i praktisk yrkesorientering skulle anses som arbetstagare vid tillämpning av lagen.

Med stöd härav utfärdades kungörelsen (1954:715) angående tillämpning av lagen om yrkesskadeförsäkring å vissa elever m. fl. Enligt denna skulle den som åtnjöt undervisning vid sådan anstalt för yrkesutbildning, som upptogs i en vid kungörelsen fogad förteckning, anses som arbetstagare enligt YFL, även om han inte var i tjänst hos annan.

En förutsättning för att utbildning skulle inordnas i den förteckning över anstalter, där eleverna var att anse som arbetstagare, var från början att

1* Riksdagen 1979ISO. II sami. Nr 8

SfU 1979/80:8

utbildningen var förenad med särskild risk för yrkesskada. Med anledning av ett uttalande vid tillkomsten gjordes emellertid successivt avsteg från principen att försäkringen skulle omfatta endast elever i mera riskfylld utbildning, och förteckningen kom så småningom att omfatta åtskilliga inrättningar med verksamhet, där risken för olycksfall var mycket liten och där det teoretiska inslaget i undervisningen var betydande.

Yrkesskadeförsäkringskommittén, vars betänkande (SOU 1975:84) Ersättning vid arbetsskada låg till grund för LAF, ansåg det uppenbart att arbetsskadeförsäkringen även i fortsättningen borde inrymma ett obligatoriskt försäkringsskydd som i princip tog sikte på elever som undergick yrkesutbildning. Kommittén fann emellertid den tidigare tillämpade metoden att avgränsa elevförsäkringens personkrets vara mindre tillfredsställande, eftersom förteckningssystemet ledde till behov av upprepade ändringar och kompletteringar i takt med att utbildningsanstalter upphörde eller att nya tillkom. Att alltjämt låta principen om utbildningens riskfylldhet ligga i botten vid elevskyddets avgränsning fann kommittén också principiellt oriktigt, eftersom skyddet även omfattade färdolycksfall.

Kommittén föreslog att förteckningsmetoden övergavs och att man i stället lät arbetsskadeskyddet omfatta de kategorier av studerande som efter fullgjord skolplikt var berättigade till studiestöd enligt studiestödslagen eller endast på grund av bestämmelse om behovsprövning var uteslutna från sådan förmån. Vidare skulle elever som deltog i arbetsmarknadsutbildning enligt arbetsmarknadskungörelsen eller i arbetsprövning eller arbetsträning som anordnades av stat eller kommun eller i praktisk yrkesorientering inom grundskolan eller särskolan samt elev över 16 år som undervisades i särskolans yrkesskola omfattas av försäkringen. För att elever som tidigare omfattades av förteckningen inte skulle gå miste om förmåner från arbetsskadeförsäkringen föreslog kommittén härutöver en bestämmelse som gav regeringen möjlighet föreskriva att även annan studerande skulle jämställas med arbetstagare.

Departementschefen anslöt sig i propositionen 1975/76:197 med förslag till lag om arbetsskadeförsäkring till yrkesskadeförsäkringskommitténs uppfattning att den förteckning över anstalter, vid vilka eleverna skulle anses som arbetstagare, var mindre tillfredsställande. En utgångspunkt för nya bestämmelser borde dock vara att försäkringsskyddet inom arbetsskadeförsäkringen skulle sträckas ut till studerande i den mån utbildningen kunde anses vara förenad med särskild risk för arbetsskada. Försäkringsskydd borde enligt departementschefen finnas under utbildningsmoment då sådan risk förelåg, och detta kom främst i fråga vid olika slag av utbildning med praktisk inriktning.

Med anledning av propositionen väcktes bl. a. en motion med yrkande att arbetsskadeförsäkringen skulle omfatta alla elever som efter fullgjord skolplikt bedrev studier, under förutsättning att de var berättigade till studiestöd enligt studiestödslagen eller enbart på grund av bestämmelse om

SfU 1979/80:8

behovsprövning var uteslutna från sådan förmån. Yrkandet, som innebar att yrkesskadeförsäkringskommitténs förslag lades till grund för lagstiftning, motiverades med att motionärerna inte kunnat finna några motiv för den i propositionen föreslagna avgränsningen av de elever som skulle omfattas av försäkringen.

I sitt av riksdagen godkända betänkande SfU 1975/76:40 anslöt sig utskottet till departementschefens uppfattning att försäkringsskyddet inom arbetsskadeförsäkringen borde omfatta alla studerande vilkas utbildning kunde anses vara förenad med särskild risk för arbetsskada. Enligt utskottets mening fanns det inte anledning att i arbetsskadeskyddet inrymma elever i den mån deras utbildning inte kunde anses vara förenad med sådan risk. Om man skulle göra försäkringstillhörigheten beroende av att den försäkrade bedrev studier som berättigade till studiestöd enligt studiestödslagen eller av att han studerade vid studiestödsberättigad utbildningsanstalt, skulle enligt utskottets bedömning skyddet i vissa fall komma att utsträckas till elever i fråga om vilka behovet av särskilt arbetsskadeskydd kunde ifrågasättas. Utskottet delade den av yrkesskadeförsäkringskommittén och departementschefen i propositionen framförda uppfattningen att det dåvarande förteckningssystemet var mindre ändamålsenligt när det gällde att rätt avgränsa de elevkategorier som borde omfattas av ett arbetsskadeskydd. Utskottet förutsatte att de nya bestämmelserna skulle ges en sådan utformning att de tillgodosåg syftet att bereda ett tillfredsställande skydd vid arbetsskada i alla de fall där ett sådant skydd kunde anses vara motiverat.

Enligt 1 kap. 1 § LAF är den som genomgår utbildning omfattad av försäkringen i den mån utbildningen är förenad med särskild risk för arbetsskada. Regeringen - eller myndighet som regeringen bestämmer - har bemyndigats meddela närmare föreskrifter härom.

Med stöd av nämnda bemyndigande har i förordningen (1977:284) om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd stadgats att arbetsskadeförsäkringen gäller för elever i grundskolans årskurser 7-9, i särskolans yrkesskola, i gymnasieskolan eller i motsvarande utbildning. Vidare gäller försäkringen för den som efter fullgjord skolplikt genomgår yrkesutbildning eller förberedande sådan utbildning, den som deltar i arbetsmarknadsutbildning och den som genomgår arbetsprövning eller arbetsträning i offentlig regi. Försäkringsskyddet är dock begränsat till moment i utbildningen då eleven utför arbete som stämmer överens med eller till sin art liknar sådant som vanligen utförs vid förvärvsarbete.

Vid 1977/78 års riksmöte väcktes en motion med yrkande att elever som deltar i. arbetsmarknadsutbildning och uppbär utbildningsbidrag skulle omfattas av försäkringsskyddet i samband med färdolycksfall vid resor mellan bostaden och utbildningsstället. Utskottet (se SfU 1977/78:30), som erinrade om att elever som tidigare varit att anse som arbetstagare enligt YFL genom LAF kommit att stå utan skydd under viss del av utbildningen, framhöll att de nya bestämmelserna för vissa elever stundom måste te sig

SfU 1979/80:8

otillfredsställande. Utskottet vidhöll sin tidigare uttalade uppfattning att principen om utbildningens riskfylldhet även framdeles borde vara vägledande när det gällde att avgränsa elevskyddet vid arbetsskador. Det kunde emellertid enligt utskottets mening ifrågasättas om inte av rättviseskäl elever vid vissa typer av utbildning med hänsyn till dennas speciella karaktär borde jämställas med arbetstagare och därför åtnjuta samma arbetsskadeskydd som dessa. Utskottet pekade särskilt på elever som genomgick arbetsmarknadsutbildning och erinrade om att denna utbildningsform främst var avsedd - förutom för personer som redan hade en anställning - för personer som var arbetslösa eller löpte allvarlig risk att bli det. Utskottet pekade också på att utbildningen i allmänhet ägde rum under förhållanden som inte nämnvärt avvek från dem som gällde för de förvärvsarbetande. Med hänsyn särskilt till den grupp elever som på grund av arbetslöshet genomgick arbetsmarknadsutbildning kunde det enligt utskottets mening finnas anledning att pröva om och i vad mån det fanns möjlighet att inom arbetsskadeförsäkringens ram utvidga elevskyddet till att motsvara vad som gäller i fråga om arbetstagare. Utredningen borde inte begränsas till sådan del av utbildningstid som avsåg resor mellan bostad och utbildningsställe och den borde inte heller begränsas till att avse uteslutande arbetsmarknadsutbildning. Även annan utbildning, exempelvis vuxenutbildning, borde i den mån den ägde rum under former som nära överensstämde med förvärvsarbete kunna i försäkringsavseende jämställas med sådant arbete.

Riksdagen gav regeringen till känna vad utskottet anfört (rskr 269) och regeringen uppdrog därefter den 16 november 1978 åt riksförsäkringsverket att i samråd med verkets arbetsskadedelegation genomföra den begärda utredningen. I avvaktan på utredningsresultatet föreslog regeringen i propositionen 1978/79:100(bil. 15 Arbetsmarknadsdepartementet)att till deltagare i arbetsmarknadsutbildning och arbetsprövning/arbetsträning fr. o. m. den 1 juli 1979 skulle, i den mån de inte är försäkrade enligt lagen om arbetsskadeförsäkring, i princip utgå ersättning i enlighet med de regler som i motsvarande avseenden gäller enligt avtal för statligt anställda genom statens personskadeförsäkring. Kostnaden skulle bestridas från arbetsmarknadsutbildningsfonden. Även ömmande skadefall som inträffat före den 1 juli 1979 och inte berättigade till ersättning enligt nuvarande bestämmelser föreslogs kunna tas upp till prövning. Riksdagen (AU 1978/79:21, rskr 202) följde förslaget med den ändringen att tidpunkten från vilken ersättning skulle utgå flyttades från den 1 juli 1979 till den 1 april 1979. Samtidigt betonades att för skadefall som inträffat före sistnämnda tidpunkt borde en generös bedömning tillämpas.

SfU 1979/80:8

7 Utskottet

1976 års lag om arbetsskadeförsäkring (LAF), som ersatt 1954 års lag om yrkesskadeförsäkring (YFL), har medfört ett väsentligt förbättrat skydd för den som skadats i sitt arbete. LAF medger i princip full ersättning för inkomstbortfallet på grund av skadan. Vidare grundar numera alla skador och sjukdomar som har uppstått till följd av olycksfall i arbetet eller annan skadlig inverkan i detta rätt till ersättning. Försäkringen har också på ett bättre sätt än tidigare samordnats med den allmänna försäkringen.

Enligt LAF skall skador till följd av annan skadlig inverkan än olycksfall i arbetet anses ha inträffat den dag skadan visade sig, även om den är en följd av en inverkan som skett före lagens ikraftträdande.

LAF:s bestämmelser är inte tillämpliga på skador som har inträffat före lagens ikraftträdande. Samma princip tillämpades år 1955 när YFL ersatte 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete och 1929 års lagom försäkring för vissa yrkessjukdomar.

I motionen 793 av Lars Werner m. (1. begärs att övergångsbestämmelserna till LAF utformas så att lagen kan tillämpas på alla arbetsskador, oavsett vilken dag skadan visat sig.

Det totala antalet yrkesskadelivräntor uppgick i juli 1976 till 81 000, varav mer än 40 % beviljats enligt författningar som gällde före YFL:s tillkomst. För att ge även äldre livräntetagare kompensation skedde såsom inledningsvis nämnts i samband med att LAF infördes en generell uppräkning av yrkesskadelivräntorna i den mån de grundade sig på en invaliditetsgrad om minst 25 %. Ömmande skadefall, som inträffat före den 1 juli 1977 och inte kunnat kompenseras enligt äldre lag, avsågs kunna ersättas med medel från yrkesskadefonden enligt regeringens bestämmande.

Främst med hänsyn till att det numera inte är den medicinska utan den ekonomiska invaliditeten som grundar rätt till ersättning från LAF är det enligt utskottets uppfattning inte möjligt att göra en individuell omprövning av alla äldre livräntor i enlighet med LAF:s grundsatser. Yrkesskadeförsäkringskommittén prövade metoden men fann den inte genomförbar, bl. a. därför att det visade sig mycket svårt och i vissa fall omöjligt att göra någon beräkning av den skadades i och för sig möjliga arbetsinkomst som fullt frisk. I många fall fann kommittén det också omöjligt att efter några års förlopp fastställa om inkomstbortfallet berodde på skadan eller på andra omständigheter. Utskottet anser att det i detta sammanhang finns anledning att erinra om att en mycket stor del av de äldre livräntorna grundar sig på en så låg medicinsk invaliditetsgrad att de sannolikt inte skulle föranlett någon ersättning enligt LAF. Den generella metod som valts för att kompensera äldre skadefall vid LAF:s införande är därför enligt utskottets mening den lämpligaste. På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen 793 i förevarande del.

Utskottet behandlar härefter yrkandena i motionerna 427, 1667 och 1812

SfU 1979/80:8

om en utvidgning av arbetsskadeförsäkringen såvitt gäller olika studerandekategorier.

Endast arbetstagare var obligatoriskt försäkrade enligt YFL. Lagen innehöll emellertid bestämmelser om att regeringen kunde förordna att studerande vid anstalter för yrkesutbildning eller som eljest undergick yrkesutbildning eller förberedande sådan utbildning eller deltog i praktisk yrkesorientering skulle anses som arbetstagare vid tillämpningen av lagen. De olika läroanstalter och utbildningar som grundade rätt till förmåner från försäkringen fördes upp på en särskild förteckning. Genom att eleverna vid de förtecknade anstalterna och utbildningarna jämställdes med arbetstagare omfattade försäkringsskyddet såväl teoretiska och praktiska utbildningsmoment som resor till och från utbildningsstället och raster under utbildningen.

Till skillnad från YFL innefattar LAF ett obligatoriskt arbetsskadeskydd för studerande. Skyddet är dock begränsat till utbildning som är förenad med särskild risk för arbetsskada och därvid till moment i utbildningen, varunder eleven utför arbete som stämmer överens med eller till sin art liknar sådant som vanligen utförs vid förvärvsarbete. Teoretisk utbildning liksom resor till och från utbildningsstället och raster omfattas sålunda i princip inte av försäkringen.

Vid behandlingen av propositionen 1975/76:197 med förslag till lag om arbetsskadeförsäkring ställde sig riksdagen enhälligt bakom förslaget om att försäkringsskyddet inom arbetsskadeförsäkringen borde omfatta studerande, vilkas utbildning kunde anses förenad med särskild risk för arbetsskada. Med anledning av ett motionsyrkande om att alla elever, som efter fullgjord skolplikt bedrev studier som berättigade till studiestöd enligt studiestödslagen eller enbart på grund av behovsprövning var uteslutna från sådan förmån, skulle omfattas av försäkringsskyddet framhöll utskottet (SfU 1975/76:40) att det inte fanns anledning att i arbetsskadeskyddet inrymma elever i den mån deras utbildning inte kunde anses vara förenad med särskild risk för arbetsskada.

Vid behandlingen av en motion till 1977/78 års riksmöte, i vilken yrkades att elever som deltog i arbetsmarknadsutbildning och uppbar utbildningsbidrag skulle omfattas av försäkringsskyddet i samband med färdolycksfall vid resor mellan bostaden och utbildningsstället, vidhöll utskottet uppfattningen att utbildningens riskfylldhet även framdeles borde vara vägledande när det gällde att avgränsa elevskyddet vid arbetsskador. Utskottet förordade emellertid, mot bakgrunden av att arbetsmarknadsutbildningen ägde rum under förhållanden som inte nämnvärt avvek från dem som gällde för förvärvsarbetande och att utbildningen främst var avsedd för - förutom personer som redan hade en anställning - personer som var arbetslösa eller löpte risk att bli det, en utredning om möjligheten att utvidga elevskyddet inom arbetsskadeförsäkringen till att motsvara vad som gällde i fråga om arbetstagare. Utskottet uttalade därvid att utredningen borde omfatta även

SfU 1979/80:8

annan utbildning än arbetsmarknadsutbildning, exempelvis vuxenutbildning, i den mån den ägde rum under former som nära överensstämde med förvärvsarbete. Utredningen skulle inte heller begränsas till sådan del av utbildningstid som avsåg resor mellan bostad och utbildningsställe.

Den förordade utredningen pågår f. n. inom riksförsäkringsverket i samråd med verkets arbetsskadedelegation. I avvaktan på utredningsresultatet kan, enligt beslut vid föregående riksmöte, deltagare i arbetsmarknadsutbildning och arbetsprövning/arbetsträning, vilka inte täcks av arbetsskadeförsäkringen, erhålla ersättning fr. o. m.den 1 april i år i enlighet med de regler som i motsvarande avseenden gäller enligt avtal för statligt anställda genom statens personskadeförsäkring. Även ersättningsanspråk vid ömmande skadefall som inträffat före nämnda tidpunkt skall kunna prövas.

I såväl motionen 427 av Gustav Lorentzon och Karl Hallgren som motionen 1667 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg begärs att elever i arbetsmarknadsutbildning skall få samma försäkringsskydd som arbetstagare. Förstnämnda motionärer anser också att ett utvidgat skydd under utbildningen skall gälla retroaktivt från LAF:s ikraftträdande. Rune Rydén m. fl. yrkar i motionen 1812 att riksförsäkringsverkets utredningsuppdrag skall utvidgas till att avse samtliga studerande.

Riksförsäkringsverkets förenämnda utredningsuppdrag, som bl. a. avser elever i arbetsmarknadsutbildning, kommer enligt vad utskottet erfarit att redovisas till regeringen inom kort. I avvaktan på utredningsresultatet är enligt utskottets uppfattning någon riksdagens åtgärd med anledning av motionerna 427 och 1667 inte påkallad.

Vad härefter angår yrkandet om en utvidgning av utredningsuppdraget till att avse alla studerande, anser utskottet att frågan om ett vidgat försäkringsskydd vid andra studier än de uppdraget avser bör bedömas mot bakgrund av samhällets stöd i övrigt till studerande. Utskottet erinrar om att studiestödsutredningen (U 1975:16), som gör en översyn av det studiesociala stödet, enligt sina direktiv också skall se över de studerandes försäkringsskydd. Enligt vad utskottet erfarit har frågan om de studerandes ställning inom arbetsskadeförsäkringen aktualiserats inom utredningen, som avser att göra en kartläggning av vilket behov som kan finnas av ett sådant försäkringsskydd. Syftet med motionen 1812 får härigenom anses tillgodosett.

Utskottet hemställer

att riksdagen

1. beträffande äldre skadefall avslår motionen 1978/79:793 yrkandet 1,

2. beträffande arbetsskadeförsäkring för elever i arbetsmarknadsutbildning avslår motionen 1978/79:427 yrkandet 1 och motionen 1978/79:1667 yrkandet 1,

3. beträffande retroaktivt försäkringsskydd avslår motionen 1978/ 79:427 yrkandet 2,

SfU 1979/80:8

4. beträffande arbetsskadeförsäkring för alla studerande avslår motionen 1978/79:1812.

Stockholm den 28 november 1979

På socialförsäkringsutskottets vägnar SVEN ASPLING

Närvarande: Sven Aspling (s). Nils Carlshamre(m), Helge Karlsson (s), Allan Åkerlind (m), Gösta Andersson (c). Ralf Lindström (s). Gullan Lindblad (m). Elis Andersson (c), Lars-Åke Larsson (s), Arne Lindberg (c)*. Arne Andersson i Falun (c)*. Margareta Andrén (fp), Nils-Olof Gustafsson (s). Ingegerd Elm (s) och Ulla Johansson (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 62930 Stockholm 1979