Med anledning av motioner om abortlagstiftningen
SoU 1979/80:10
Socialutskottets betänkande 1979/80:10
med anledning av motioner om abortlagstiftningen Motionerna
I motionen 1978/79:365 av Allan Åkerlind (m) och Tore Nilsson (m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts för att snabbt arbeta fram förslag till ny abortlagstiftning som tar hänsyn till barnets rätt till liv.
I motionen 1978/79:1265 av Sven Johansson m. fl. (c, m) hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av abortlagen och information om denna i enlighet med vad i motionen anförts,
2. att riksdagen, med hänvisning till regeringsrättens dom den 6 oktober 1977, hos regeringen begär införande av en lagfäst rätt för sjukvårdspersonal, som av etiska eller religiösa skäl finnér det oacceptabelt att medverka vid abortingrepp, att avstå från medverkan vid sådana ingrepp.
I motionen 1978/79:1824 av Linnea Hörlén (fp) och Kersti Swartz (fp) hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av den nya abortlagens verkningar,
2. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder för en intensifierad information om de stödåtgärder samhället erbjuder abortsökande.
I motionen 1978/79:1846 av Ingegerd Troedsson m. fl. (m, c) hemställs att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av abortlagen.
Abortlagen (1974:595, ändrad 1975:747) trädde i kraft den 1 januari 1975. Samtidigt upphörde brottsbalkens bestämmelser om fosterfördrivning och 1938 års lag om avbrytande av havandeskap att gälla. Den äldre lagstiftningen innebar att abort i princip var förbjuden men att havandeskap fick avbrytas om vissa särskilt angivna indikationer förelåg.
Enligt abortlagen avgörs frågan om abort före utgången av 12:e havandeskapsveckan av kvinnan själv. Hon får vägras abort endast om åtgärden skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Denna förutsättning prövas av en läkare. För abort efter 12:e men före utgången av 18:e veckan fordras i regel, utöver vad som gäller vid tidigare abort, att det företas en särskild kuratorsutredning. Om kvinnan inte medges abort, är läkaren skyldig att omedelbart hänskjuta frågan till socialstyrelsen för förnyad prövning. Efter 18:e havandeskapsveckan får abort företas bara i undantags 1
Riksdagen 1979/80. 12 sami. Nr 10
SoU 1979/80:10
fall. För abort krävs då socialstyrelsens tillstånd, som får lämnas endast om det föreligger synnerliga skäl för åtgärden. Kan det antas att fostret är livsdugligt, får tillstånd endast lämnas om havandeskapet på grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan medför allvarlig fara för hennes liv eller hälsa.
Då det gäller frågan om abort i sist angivna undantagsfall anförde socialutskottet vid behandlingen av förslaget till abortlag bl. a. följande (SoU 1974:21 s. 37).
I förhållande till vad som gäller enligt 1938 års lag innebär den i propositionen föreslagna och av utskottet tillstyrkta ordningen att den tidsgräns, efter vilken abort endast får ske i undantagsfall och efter tillstånd av socialstyrelsen, sänks från utgången av 20:e havandeskapsveckan till utgången av 18:e veckan. Vidare kommer i princip alla aborter efter utgången av nämnda tidsgräns att prövas av socialstyrelsen. F. n. fordras inte tillstånd av socialstyrelsen då åtgärden sker på grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan. Slutligen tas i den nya lagen in en uttrycklig bestämmelse om att tillstånd till abort inte får lämnas om det kan antas att fostret är livsdugligt. Undantag från regeln får göras blott i fall då fortsatt graviditet på grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Enligt utskottets mening innebär den nya lagen en klar förbättring av det lagfästa skyddet för livsdugliga foster.
Beträffande de överväganden som låg till grund för den nya abortlagstiftningen hänvisar utskottet i första hand till propositionen 1974:70 med förslag till abortlag, m. m. och till utskottets ovan nämnda betänkande i ärendet, SoU 1974:21, vilket i alla punkter godkändes av riksdagen. Utskottet hänvisar vidare till sina betänkanden SoU 1975/76:20 och 41 samt 1977/78:11 och 26, i vilka behandlas i huvudsak samma frågor som tas upp i de nu aktuella motionerna.
Abortutvecklingen
I bilagor (nr 1-3) till betänkandet lämnas vissa statistiska uppgifter från socialstyrelsen rörande abortutvecklingen i Sverige. Vidare redovisas i bilaga 4 uppgifter om antalet aborter i vissa andra länder.
Abortrådgivning och verksamhetsredovisning
Vid behandlingen av propositionen med förslag till abortlag, m. m. uppehöll sig utskottet utförligt vid frågan om abortrådgivning. Detta skedde bl. a. mot bakgrunden av att det i ett flertal motioner tagits upp frågan om obligatorisk information eller rådgivning i abortärenden. Utskottet anförde i huvudsak följande (SoU 1974:21 s. 32).
Som utskottet tidigare anfört bygger utskottets ställningstagande i fråga om utgångspunkten för abortlagstiftningen på förutsättningen att samhället på ett effektivt sätt kan erbjuda all den hjälp och allt det stöd kvinnan behöver för
SoU 1979/80:10
att fatta sitt beslut i abortfrågan. Departementschefen framhåller att det bör ingå som ett naturligt led i varje abortärende att kvinnan underrättas om sina möjligheter att få rådgivning och att hon bereds tillfälle att ta del av informationen. Sådan underrättelse bör lämnas redan när kvinnan tar den forsta kontakten i abortärendet, antingen det är med läkare, kurator eller annan personal som har befattning med abortfrågan. Då abortutredning i enlighet med det nyss anförda skall göras torde ett eventuellt behov av rådgivning kunna tillgodoses inom ramen förden kontakt med kurator som ett sådant förfarande kommer att innebära.
Utskottet kan helt instämma i de synpunkter, som sålunda anförs av departementschefen.
Då det gäller frågan om rådgivning bör vara obligatorisk eller ej vill utskottet erinra om att socialstyrelsen, en del medicinska remissinstanser och Svensk kuratorsförening framhållit att det bör vara kvinnans egen önskan som blir helt avgörande. Utskottet delar denna uppfattning. 1 enlighet med vad som också förordas av departementschefen skall alltså ingen kvinna behöva inställa sig för rådgivning mot sin vilja.
Utskottet vill emellertid i denna del ytterligare anföra följande. Vad som anförs i de ovan redovisade motionerna visar enligt utskottets mening att det är ytterst betydelsefullt att understryka att i begreppet abortrådgivning inte får inläggas den betydelsen att verksamheten har till syfte att påverka den abortsökande kvinnan att avstå från att begära abort eller att låta utföra abort. En sådan tolkning av begreppet kan lätt få den inte önskvärda psykologiska effekten på en kvinna, som överväger abort, att hon undviker att ta del också av den information hon kan få om det bistånd, som samhället i olika avseenden kan erbjuda om hon fullföljer graviditeten. Utskottet vill därför framhålla att det framstår som nödvändigt - och detta gäller självfallet i särskilt hög grad fall där kuratorsutredning inte är aktuell - att kvinnan muntligt underrättas såväl om att rådgivning finns tillgänglig och hur denna är utformad som om de alternativa möjligheter hon kan erbjudas i fråga om samtal med personer som har kännedom om förhållandena på olika områden av betydelse för kvinnan i en abortsituation. Många gånger torde föreliggande informationsbehov kunna tillgodoses i direkt anslutning till den första kontakten i abortärendet. I det fall då den första kontakten sker med gynekolog kan det dock inte krävas att denne alltid skall ha möjlighet att lämna några mer detaljerade upplysningar om exempelvis samhällets hjälpmöjligheter för en kvinna som är gravid. Det är därför, i enlighet med det ovan sagda, viktigt att kvinnan i ett sådant fall tillförsäkras den information hon behöver som underlag för sitt beslut. Med hänsyn till det anförda finner utskottet det angeläget att vägledande anvisningar utarbetas rörande lämplig organisation och utformning av den informationsverksamhet som utskottet ovan berört.
Vad utskottet sålunda anfört med anledning av ett antal motioner gavs på utskottets hemställan regeringen till känna.
Under år 1974 utfärdade socialstyrelsen cirkulär med anvisningar om tillämpni ngen av abortlagen (MF 1974:100). I cirkuläret - som ändrats endast i det avseende som anges i nästa avsnitt - ges anvisningar bl. a. om abortrådgivningen med utgångspunkt i de principer som lades fast vid antagandet av den nya abortlagstiftningen.
Som närmare berörs nedan följer socialstyrelsen fortlöpande tillämpningen
1* Riksdagen 1979/80. 12 sami Nr 10
SoU 1979/80:10
av abortlagen bl. a. då det gäller abortrådgivningen. Utskottet vill här särskilt nämna att det år 1977 i socialstyrelsens regi anordnades en planeringskonferens kring abortrådgivningens innehåll och organisation och att det därvid skedde en summering av erfarenheterna av abortrådgivningen under den tid den nya abortlagstiftningen varit gällande.
Socialutskottet diskuterade vid abortlagstiftningens tillkomst bl. a. frågan om uppföljning av abortverksamheten (SoU 1974:21 s. 41). Därvid uttalade utskottet bl. a. att man kunde utgå från att socialstyrelsen noggrant kommer att följa tillämpningen av den nya abortlagen. Styrelsen har fastställt formulär för rapportering av uppgifter gällande verkställda aborter.
Sjukvårdspersonals skyldighet att medverka vid abort
Det finns inte några bestämmelser i abortlagen eller annan författning som tillförsäkrar sjukvårdspersonal, som av etiska, religiösa eller andra skäl finner det oacceptabelt att medverka vid abort, rätt att slippa medverka därtill.
Beträffande tidigare riksdagsbehandling m. m. av denna fråga hänvisar utskottet till framställningen nedan, till den utförliga redovisning som finns i utskottets betänkande SoU 1977/78:26 (s. 4) och till där gjorda hänvisningar.
Beträffande den regeringsrättsdom av den 6 oktober 1977, som nämns i yrkandet i motionen 1978/79:1265, finns skäl redovisa följande.
Domen avsåg besvär som en överläkare vid ett lasarett inom visst landsting anfört över ett av sjukvårdsstyrelsen meddelat beslut angående sjukvårdspersonals rätt att slippa medverka vid abort. I det överklagade beslutet hade sjukvårdsstyrelsen avslagit begäran såväl om generell befrielse för all berörd sjukvårdspersonal från medverkan vid abortverksamhet som om befrielse för överläkares och en annan läkares personliga del.
I besvären yrkade överläkaren undanröjande av sjukvårdsstyrelsens beslut. Han hävdade att beslutet inte stod i överensstämmelse med vad justitieombudsmannen och riksdagen uttalat samt vad socialstyrelsen föreskrivit i numera gällande tillämpningsanvisningar till abortlagen, dels att beslutet kränker hans enskilda rätt.
Regeringsrätten lämnade besvären utan bifall. Som skäl härför anförde domstolen följande.
Varken genom lag eller genom annan författning har landstinget betagits sin befogenhet att av läkare i landstingets tjänst fordra medverkan vid abort enligt abortlagen. Såvitt visats i målet har ej heller eljest meddelats någon föreskrift, som sjukvårdsstyrelsen har att följa men med vilken det klandrade beslutet ej är förenligt. Beslutet strider följaktligen ej mot lag eller annan författning och överskrider ej heller på annat sätt styrelsens befogenhet.
Annan omständighet, som enligt 7 kap. 1 § kommunallagen skulle medföra att beslutet är olagligt, har ej anförts i målet.
Förra året anförde utskottet följande beträffande frågan om sjukvårdspersonals skyldighet att medverka vid abort.
SoU 1979/80:10
5 Vid abortlagens tillkomst diskuterades frågan ingående. Därvid erinrades bl. a. om att sjukvårdspersonalen liksom annan personal i allmänhet är skyldig att fullgöra de arbetsuppgifter som arbetsgivaren ålägger dem och att ansvaret för fördelningen av arbetet enligt 13-15 §§ sjukvårdskungörelsen (1972:676) i första hand vilar på klinik- och blockchefer. Socialutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande att beträffande fördelningen av arbetsuppgifterna bör beaktas att ett utmärkande drag i dagens arbetsliv är ansträngningarna att ge de anställda en ökad insyn i och ett ökat inflytande på arbetsplatserna, och att man bör, som departementschefen framhållit i propositionen i ämnet, inom sjukvården liksom inom arbetslivet i övrigt ta hänsyn till de anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden. Mot denna bakgrund förutsatte utskottet att läkare och annan sjukvårdspersonal, som av etiska eller religiösa skäl har svårt att acceptera abortingrepp, skall slippa delta i verksamheten härmed. Utskottet ansåg därför någon författningsmässig reglering av frågan inte vara påkallad. Å andra sidan förutsatte utskottet att sjukvårdspersonal som har betänkligheter i angivet hänseende inte skall vägra medverka då fråga är om abortingrepp som är nödvändiga för att undvika fara för moderns liv eller hälsa.
I slutet av år 1974 utfärdade socialstyrelsen cirkulär med anvisningar om tillämpningen av abortlagen m. m. (MF 1974:100). Dessa anvisningar omprövades i mars månad 1976 i överensstämmelse med vad utskottet (SoU 1975/76:20) och JO förordat. Socialstyrelsen utfärdade då ett ändringscirkulär som avser den här aktuella frågan om sjukvårdspersonalens medverkan vid abort. I cirkuläret (SOSFS (M) 1976:14) anförs efter en erinran om de motstående intressen som föreligger och en hänvisning till bestämmelserna i 13-15 §§ sjukvårdskungörelsen följande.
”Vid fördelningen av arbetsuppgifterna bör inom sjukvården liksom inom arbetslivet i övrigt hänsyn tas till de anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden. Sjukvårdspersonalens medverkan vid abort måste betraktas i ljuset härav. Det är angeläget att abortverksamheten primärt organiseras så att i densamma inte tas i anspråk personal, som finner det oförenligt med sin etiska eller religiösa uppfattning att medverka vid aborter. Socialstyrelsen förutsätter att den, som under åberopande av sådana betänkligheter förklarar sig önska erhålla befrielse från att medverka i abort verksamheten, skall slippa delta däri. Sådant undantagande får dock inte innebära befrielse från skyldighet att medverka vid abort, då situationen är sådan att fara föreligger för moderns liv eller hälsa.
Sjukvårdshuvudmännen bör som en beredskapsåtgärd i sin planering av abortverksamheten, var och en inom sitt sjukvårdsområde, räkna med alternativa lösningar beträffande dispositionen av personalresurserna för ändamålet, för att på så sätt säkerställa att abortsökande kvinna, som är berättigad till abort enligt lagen, skall kunna få ingreppet utfört utan onödigt dröjsmål.”
Som utskottet tidigare framhållit skall de anvisningar som socialstyrelsen utfärdar på det här aktuella området vara vägledande för sjukvårdshuvudmännens organisation av abortverksamheten (SoU 1977/78:11 s. 6). De nu gällande anvisningarna stämmer väl överens med de synpunkter utskottet redovisade vid abortlagens tillkomst. Det finns också skäl att nämna att det, såvitt utskottet känner till, varken i det ärende som åberopas i motionen 1977/78:1089 och som nyligen avgjorts av regeringsrätten eller i något annat fall har förekommit att sjukvårdshuvudman sökt tvinga läkare eller annan
SoU 1979/80:10
som är verksam inom sjukvården att mot dennes vilja medverka vid abort. Tilläggas kan att regeringsrättens ställningstagande i angivna ärende - för vilket tidigare redogjorts (s. 4)- inte torde innebära någon förändring av det redan kända rättsläget på förevarande område.
Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att det inte föreligger något skäl att ompröva riksdagens ställningstagande från år 1974 rörande frågan om lagreglering av sjukvårdspersonals medverkan vid abort. Utskottet vill samtidigt uttala att utskottet är berett att ånyo pröva den här aktuella frågan för den händelse det skulle visa sig att någon sjukvårdshuvudman söker tvinga läkare eller annan sjukvårdspersonal att medverka vid abort, trots att vederbörande befattningshavare av etiska eller religiösa skäl finnér sådan medverkan oacceptabel och trots att det inte är fråga om abortingrepp som är nödvändiga för att undvika fara för moderns liv eller hälsa.
Utskottet
Enligt abortlagen (1974:595) avgörs frågan om abort före utgången av 12:e havandeskapsveckan av kvinnan själv. Hon får vägras abort endast om åtgärden skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Denna förutsättning prövas av en läkare. För abort efter 12:e men före utgången av 18:e veckan fordras i regel, utöver vad som gäller vid tidigare abort, att det företas en särskild kuratorsutredning. Om kvinnan inte medges abort, är läkaren skyldig att omedelbart hänskjuta frågan till socialstyrelsen för förnyad prövning. Efter 18:e havandeskapsveckan får abort företas bara i undantagsfall. För abort krävs då socialstyrelsens tillstånd. Sådant får lämnas endast om det föreligger synnerliga skäl för åtgärden.
Abortlagen antogs av riksdagen på våren 1974 och trädde i kraft den 1 januari 1975.
Vid abortlagens tillkomst underströks utomordentligt starkt betydelsen av att, om ett havandeskap skall avbrytas, detta sker i ett tidigt skede. Utskottet hänvisar till sitt betänkande i ämnet (SoU 1974:21 bl. a. s. 25 och 28). Utskottet ansåg bl. a. att en abortlagstiftning som utgår från att kvinnan skall ha en principiell rätt att bestämma om hennes graviditet skall avbrytas eller ej kan utformas så att det formella förfarandet görs mycket okomplicerat, vilket i sin tur generellt sett bör få till följd att abort kan utföras i ett mycket tidigt skede. Abortlagen är utformad i enlighet med den angivna principen. Då det gäller sena aborter innebär ordningen enligt abortlagen i förhållande till vad som gällde enligt 1938 års lag om avbrytande av havandeskap att den tidsgräns, efter vilken abort får ske endast i undantagsfall, sänkts från utgången av 20:e havandeskapsveckan till utgången av 18:e veckan. I motsats till vad som gällde tidigare - då abort i angivna fall inte fordrade tillstånd av socialstyrelsen om åtgärden skedde på grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan - skall i princip alla aborter efter utgången av nämnda tidsgräns prövas av socialstyrelsen. 1 abortlagen finns också en uttrycklig bestämmelse om att tillstånd till abort inte får lämnas om det kan antas att fostret är livsdugligt. Undantag från denna regel får göras bara i fall då fortsatt
SoU 1979/80:10
graviditet på grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa.
Som utskottet uttalade vid abortlagens tillkomst innebär abortlagen i förhållande till tidigare gällande lagstiftning på området en klar förbättring av det lagfästa skyddet för livsdugliga foster. Utskottet anser inte att det nu finns skäl för omprövning av bestämmelserna i abortlagen om förutsättningarna för sena aborter och avstyrker motionen 1978/79:365 av Allan Åkerlind (m) och Tore Nilsson (m) om en ny abortlagstiftning innehållande regler som ger livsdugliga fester ett bättre skydd än den nuvarande lagen.
Under de år abortlagen varit i kraft har antalet legala aborter varit relativt konstant. Enligt den officiella statistiken har antalet verkställda aborter uppgått till 32 526 år 1975, 32 351 år 1976, 31 462 år 1977 och 31 918 år 1978. Den preliminära statistik som nu finns förde tre första kvartalen i år visar att det finns anledning anta att det kommer att ske en viss uppgång av antalet aborter under året. Om man beräknar antalet verkställda aborter per 100 graviditeter får man följande tal, nämligen 23,8 för år 1975, 24,7 för år 1976, 24,6 för år 1977 och 25,4 för 1978. Man kan under senare år spåra en viss förskjutning i det relativa antalet aborter mellan kvinnor i olika åldersgrupper. År 1975 utgjorde 23,8 % av alla aborter tonårsaborter medan första halvåret 1979 motsvarande siffra (preliminär) var 17,5 vilket således utgjorde en relativt betydande nedgång. Motsvarande siffror för kvinnor som var 30 år eller äldre var 32,2 och 41,0.
Av de 31 918 personer, som genomgick abort år 1978, hade 23 913 inte tidigare genomgått abort. 5 748 hade genomgått en abort och 1 213 två aborter tidigare. 380 hade fått legal abort mer än två gånger. I 664 fall saknas uppgift om tidigare aborter.
Det är bl. a. med hänsyn till bristfälligheter i statistiskt hänseende utomordentligt svårt att göra internationella jämförelser rörande antalet legala aborter. Det kan dock konstateras att det finns relativt stora variationer mellan olika länder. Följande exempel kan nämnas. Enligt en statistik, som offentliggjorts av WHO förra året (se bil. 4), verkställdes (eller gavs tillstånd till) under vissa närliggande år (anges inom parentes) följande antal aborter per 1 000 kvinnor i fertil ålder (15-44), nämligen i Sverige 20,1 (1976), i Bulgarien 65,8(1974), i Canada 9,5 (1975), i Cuba 71,3(1974), i Danmark 25,8 (1976), i DDR 25,2 (1975), i England och Wales 10,5 (1976), i Finland 18,0 (1976), i Frankrike 12,4(1976), i Japan 24,9(1976), i Norge 19,7 (1975), i Polen 17,5 (1975), i Skottland 7,1 (1975), i Ungern 41,5 (1976) och i USA 22,1 (1975).
Då det gäller den svenska abortstatistiken bör också framhållas att antalet verkställda aborter stigit kraftigt framför allt sedan mitten av 1960-talet, att den kraftigaste ökningstakten var mellan 1968 och 1972 samt att antalet legala aborter mellan år 1974 och 1975-abortlagen trädde i kraft den ljanuari 1975 — inte undergick någon väsentlig förändring och att abortsiffrorna därefter hållit sig relativt konstanta.
SoU 1979/80:10
8 Frågan huruvida abortlagstiftningen skall ha som utgångspunkt kvinnans egen bestämmanderätt eller om den skall bygga på någon annan princip - exempelvis prövning av om någon särskild abortindikation föreligger - övervägdes mycket ingående såväl under det utredningsarbete, som föregick tillkomsten av den nuvarande abortlagstiftningen, som i propositionen i ämnet (1974:70) och vid riksdagsbehandlingen (SoU 1974:21) av denna.
Socialutskottet anser inte att den förändring som ägt rum sedan abortlagens ikraftträdande i fråga om antalet legala aborter eller någon annan omständighet motiverar en omprövning av den huvudprincip på vilken abortlagen bygger, nämligen att om kvinnan efter moget övervägande finnér att abort är den lämpligaste lösningen av de problem som en väntad graviditet medför, hon också skall få abort.
Även om utskottet således inte är berett att förorda en omprövning av den huvudprincip på vilken abortlagen bygger, finns det enligt utskottets mening skäl som talar för att abortlagen bör bli föremål för en utvärdering. I flera motioner - motionerna 1978/79:1265 av Sven Johansson m. fl. (c, m), 1978/79:1824 av Linnea Hörlén (fp) och Kersti Swartz (fp) samt 1978/79:1846 av Ingegerd Troedsson m. fl. (m, c)- begärs med vissa inbördes avvikelser en utvärdering av lagen. Motionärerna nämner en rad frågeställningar som enligt dem bör närmare undersökas.
Abortlagen har vid årsskiftet varit i kraft i fem år. Inte minst med hänsyn till att lagen bygger på en helt annan princip än den tidigare lagstiftningen på området utgör redan denna omständighet ett motiv för att man bör göra en utvärdering av lagens tillämpning och effekterna av denna. Även andra omständigheter - bl. a. att stora regionala skillnader finns i fråga om abortfrekvensen och i fråga om förekomsten av kuratorsrådgivning - utgör motiv för en sådan undersökning. Utskottet förordar i enlighet med vad som föreslås i motionerna att en utvärdering av abortlagstiftningen kommer till stånd.
Utvärderingen bör ge en mera djupgående bild av hur lagstiftningen tillämpas och effekterna av denna än vad som är möjligt att få fram genom den statistik som erhålls genom nuvarande rapportering till socialstyrelsen över verkställda aborter. Vid utvärderingen bör man söka klarlägga såväl de positiva som de negativa konsekvenser abortlagen medfört. Då det gäller positiva konsekvenser bör belysas bl. a. betydelsen av att abort numera ofta kan utföras polikliniskt i ett tidigt skede av graviditeten. Man bör också söka utreda om framförda påståenden om att det skulle finnas en benägenhet hos vissa kvinnor att se abort som ett alternativ till användning av preventivmedel är riktiga och i så fall vad anledningen är till denna inställning.
Utskottet anser sig inte i detalj böra precisera hur utvärderingen skall utföras men finner det angeläget att peka på vissa förhållanden som måste särskilt uppmärksammas vid utvärderingen (p. 1-3 nedan).
1. En genomgång av abortförfarandet bör göras. Därvid bör särskilt abortrådgivningen beaktas. Med abortrådgivning avses vid personligt besök
SoU 1979/80:10
meddelad information om möjligheterna att vid icke önskad graviditet erhålla abort samt om samhällets stödåtgärder vid graviditet m. m. (MF 1974:100). Rådgivningen har inte till syfte att påverka den abortsökande kvinnan att avstå från att begära abort eller att låta utföra abort (se bl. a. SoU 1974:21 s. 32). Rådgivningskontakten är uteslutande avsedd att vara kvinnan till stöd och hjälp i en för henne svår situation. I första hand kuratorer bör vara verksamma i abortrådgivningen. Parentetiskt må här nämnas att utskottet vid abortlagens tillkomst underströk att då abortutredning (kuratorsutredning) skall göras - i princip för alla aborter efter 12:e havandeskapsveckan - ett eventuellt behov av rådgivning torde kunna tillgodoses inom ramen för den kontakt med kurator som ett sådant förfarande innebär. Mot den bakgrunden att utskottet och riksdagen fäste utomordentligt stor vikt vid abortrådgivningen vid abortlagens tillkomst och att det i praktiken visat sig att det förekommer mycket stora regionala variationer då det gäller förekomsten av kuratorsrådgivning bör en ingående undersökni ng göras av dels orsakerna till variationerna, dels den praktiska utformningen av abortrådgivningen - genom gynekolog, kurator eller genom annan - hos olika sjukvårdshuvudmän, dels ock, så långt det är möjligt, betydelsen av abortrådgivningen för kvinnans ställningstagande i abortfrågan. Då det gäller den praktiska utformningen och omfattningen av abortrådgivning bör ingående undersökas om den information som ges beträffande samhällets stödåtgärder är tillfredsställande utformad. Utskottet anser att en undersökning i detta hänseende bör bli en av de viktigaste uppgifterna vid utvärderingen.
2. Stora regionala skillnader i abortfrekvensen förekommer. Försök bör därför göras att utvärdera vilka faktorer som är av betydelse för dessa skillnader. Därvid bör särskilt beaktas frågan om sambandet mellan utbyggnaden av preventivmedelsrådgivningen och abortfrekvensen.
3. Eftersom abortlagen bygger på kvinnans egen bestämmanderätt i frågan om en graviditet skall avbrytas eller ej har ett stort ansvar lagts på kvinnan som gör att hon kan utsättas för psykiska påfrestningar såväl inför beslut om en abort som efter det att aborten utförts. Med hänsyn till de följder detta kan ha för kvinnan bör bl. a. undersökas vilka stödåtgärder exempelvis i form av en uppföljande kuratorskontakt som kan vara av betydelse för att minska dessa psykiska påfrestningar.
Med utgångspunkt i bl. a. vad som anförs i motionerna kan det vara motiverat att undersöka abortlagens tillämpning och effekter även ur andra aspekter. Med hänsyn till att det i en av motionerna förordas en undersökning av hur sjukvårdspersonalen ser på abortlagen samt i vad mån aborterna tar orimligt stora resurser i anspråk inom sjukvården vill utskottet vidhålla vad utskottet enhälligt uttalade i frågan förra året (SoU 1977/78:26 s. 10). Utskottet anförde att - genom att utvecklingen på abortområdet redan före abortlagens ikraftträdande alltmera kommit att innebära att aborter utförs i ett tidigt skede av graviditeten - aborterna i stor utsträckning kommit att utföras polikliniskt och att detta minskar belastningen på sjukhusens
SoU 1979/80:10
vårdresurser. Mot bakgrund härav och med hänsyn till att - sedan en kvinna med stöd av gällande lag fått rätt till abort - hon måste ha rätt att få denna utförd med anlitande av samhällets vårdresurser ansåg utskottet det inte påkallat med en utvärdering av abortlagen av samma slag som nu är aktuell.
Vad utskottet sålunda med anledning av motionerna 1978/79:1265 yrkandet 1, 1978/79:1824 yrkandet 1 och 1978/79:1846 anfört om en utvärdering av abortlagstiftningen bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att utvärderingen av abortlagen självfallet inte får hindra att preventivmedelsrådgivningen och andra abortförebyggande åtgärder byggs ut av huvudmännen. Mot bakgrund härav och med beaktande av den av utskottet förordade utvärderingen av abortlagen anser utskottet att motionen 1978/79:1824 av Linnea Hörlén (fp) och Kersti Swartz (fp) inte påkallar någon riksdagens åtgärd såvitt det i motionen begärs en intensifierad information om de stödåtgärder samhället erbjuder abortsökande (yrkandet 2).
Utskottet har upprepade gånger behandlat motioner i vilka framställts yrkanden som avser frågan om sjukvårdspersonals skyldighet att medverka vid abort. Ett sådant yrkande framställs i motionen 1978/79:1265 av Sven Johansson m. fl. (c, m). Yrkandet syftar till att det genom lag skall fastslås att sjukvårdspersonal, som av etiska eller religiösa skäl finner oacceptabelt att medverka vid abortingrepp, inte skall kunna tvingas därtill.
Vid samtliga tillfällen, då frågan tidigare behandlats, har utskottet i av riksdagen godkända betänkanden avstyrkt en lagstiftning av angivet slag. I ett tidigare avsnitt av betänkandet har utförligt redovisats vad utskottet förra året anförde. Utskottet, som hänvisar till redovisningen, finner inte skäl ompröva sitt ställningstagande. Som utskottet anförde förra året är utskottet berett att ånyo pröva den här aktuella frågan för den händelse det skulle visa sig att någon sjukvårdshuvudman söker tvinga läkare eller annan sjukvårdspersonal att medverka vid abort, trots att vederbörande befattningshavare av etiska eller religiösa skäl finner sådan medverkan oacceptabel och trots att det inte är fråga om abortingrepp som är nödvändiga för att undvika fara för moderns liv eller hälsa.
Utskottet avstyrker således motionen 1978/79:1265 i här aktuell del (yrkandet 2).
Utskottet hemställer
1. beträffande frågan om en ny abortlagstiftning att riksdagen avslår motionen 1978/79:365,
2. beträffande frågan om en utvärdering av abortlagstiftningen att riksdagen med anledning av motionen 1978/79:1265 yrkandet 1, motionen 1978/79:1824 yrkandet 1 och motionen 1978/ 79:1846 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
SoU 1979/80:10
3. beträffande frågan om information om stödåtgärder för abortsökande att riksdagen avslår motionen 1978/79:1824 yrkandet 2,
4. beträffande frågan om sjukvårdspersonals medverkan vid abort att riksdagen avslår motionen 1978/79:1265 yrkandet 2.
Stockholm den 13 november 1979
På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON
Närvarande: Göran Karlsson (s), Rune Gustavsson (c), Evert Svensson (s), Anna-Greta Skantz (s), Mårten Werner (m), John Johnsson (s), Erik Larsson (c), Ivar Nordberg (s), Blenda Littmarck (m), Kjell Nilsson (s), Ulla Tillander (c)*, Sven-Gösta Signell (s), Kersti Swartz (fp), Anita Bråkenhielm (m) och Åke Persson (fp)**.
* Ulla Tillander var vid betänkandets justering ledig från uppdraget som riksdagsledamot.
** Åke Perssons uppdrag som ersättare för riksdagsledamot hade upphört vid betänkandets justering.
Särskilt yttrande
av Mårten Werner, Blenda Littmarck och Anita Bråkenhielm (alla m), vilka anfört:
Vi vill framhålla att man inte bör föregripa den begärda utvärderingen av gällande abortlagstiftning. Först sedan denna utvärdering slutförts kan utskottet ta ställning till de positiva och negativa konsekvenser abortlagen kan ha medfört.
SoU 1979/80:10
12 Bilaga 1
VERKSTÄLLDA ABORTER 1951-1978. ÖVERSIKTSTABELL
År
Antal födda barn
Verkställda aborter
Levande
födda
Död-
födda
Summa
Summa
Per 100 gravidi- teter1
Per 100 levande födda
2 163
112 331
6 328
5,3
5,7
2 052
112 244
5 322
4,5
4,8
2 007
112 151
4,2
4,5
105 096
1 811
106 907
5 089
4,5
4,8
107 305
1 819
109 124
4 562
4,0
4,3
107 960
1 836
109 796
3 851
3,4
3,6
107 168
1 700
108 868
3 386
3,0
3,2
105 502
1 673
107 175
2 823
2,6
2,7
104 743
1 576
106 319
3 071
2,8
2,9
102 219
1 418
103 637
2 792
2,6
2,7
104 501
1 340
105 841
2 909
2,7
2,8
107 284
1 348
108 632
3 205
2,9
3,0
113 005
1 265
114 270
3 528
3,0
3,1
122 664
1 391
124 055
4 671
3,6
3,8
122 806
1 268
124 074
6 209
4,8
5,1
123 354
1 237
124 591
7 254
5,5
5,9
121 360
1 157
122 517
9 703
7,3
8,0
112 991
10 940
8,8
9,7
107 622
108 493
13 735
11,2
12,8
16 100
12,7
14,6
114 484
115 389
19 250
14,3
16,8
112 273
113 037
24 170
17,6
21,5
109 663
110 451
25 990
19,1
23,7
109 874
110 606
30 636
21,7
27,9
103 632
104 235
32 526
23,8
31,4
98 345
98 890
32 351
24,7
32,9
96 057
96 549
31 462
24,6
32,8
93 248
93 703
31 918
25,4
34,2
1 Här definierat som summan av antal födda (levande födda + dödfödda) och antal verkställda aborter.
SoU 1979/80:10
13 Bilaga 2
ANTAL VERKSTÄLLDA ABORTER 1972-1978 FÖRDELADE PÅ DE OPERERADES ÅLDER
Ålder
1978 Absoluta tal
-14
15-19
5 418
5 863
7 184
7 471
7 085
6 494
5 969
20-24
5 869
7 045
7 440
7 323
7 073
6 988
25-29
5 148
5 623
6 721
6 886
6 571
6 554
30-34
3 494
3 839
4 723
5 251
5 694
5 653
6 266
35-39
2 638
2 689
3 116
3 568
3 481
4 087
40-44
1 222
1 269
1 391
1 600
1 607
1 688
1 795
45-
lil
198 Summa
24 170
25 990
30 636
32 526
32 351
31 462
31 918
Relativa
tal
-14
1,1
0,9
1,0
0,8
1,0
1,0
0,9
15-19
22,4
22,6
23,4
23,0
21,9
20,6
18,7
20-24
24,3
24,3
23,0
22,9
22,6
22,5
21,9
25-29
21,3
21,6
21,9
21,2
20,3
20,8
19,8
30-34
14,5
14,8
15,4
16,1
17,6
18,0
19,6
35-39
10,9
10,3
10,2
10,5
11,0
11,1
12,8
40-44
5,1
4,9
4,5
4,9
5,0
5,4
5,6
45-
0,5
0,6
0,5
0,6
0,6
0,7
0,6
Summa
100 Index.1 Per 1 000 kvinnor
-14
..
..
..
..
15-19
20-24
25-29
30-34
35-39
45-
11 Summa
' 1970=100
Aborter i olika åldersgrupper
Ålder
1979 jan.-juni (prel.)
Absoluta
Relativa
Absoluta
Relativa
Absoluta
Relativa
Absoluta
Relativa
Absoluta
Relativa
tal
tal
tal
tal
tal
tal
tal
tal
tal
tal
-19
7 747
23,8
7 394
22,9
6 802
21,6
6 265
19,6
2 872
17,5
20-29
14 326
44,0
13 894
42,9
13 627
43,3
13 307
41,7
41,5
30-
10 453
32,1
11 063
34,2
35,1
12 346
38,7
6 727
41,0
Totalt
32 526
32 351
31 462
31 918
100 Indextablå utvisande antalet aborter per 1 000 kvinnor i vissa åldersgrupper
Ålder
15-19
20-24
25-29
30-34
35-39
40-44
108 Ö:
SoU 1979/80:10
SoU 1979/80:10 15
Bilaga 4
Ur WHO:s Technical Report Series 1978:623 Induced abortion
ANTAL LEGALA ABORTER M. M. I VISSA LÄNDER 1974-1976
Land
År1
Antal
aborter2
Antal aborter per 1 000
Hela Kvinnor i befolk- åldrarna ningen 15-44 år
Antal aborter per 1 0003 Levande Levande födda födda plus aborter
Bulgarien
123 500
14,2
65,8
453 Canada
49 300
2,2
9,5
121 Canada (inkl. invå-
59 000
2,6
11,4
nare i Canada som fått abort i USA)
Cuba
131 500
14,5
71,3
391 Danmark
26 8004
5,3
25,8
291 England och Wales5
101 0004
2,1
10,5
147 Finland
19 2004
4,1
18,0
224 Frankrike
133 6004
2,5
12,4
156 Indien6-8
214 0004
0,35
1,7
99 Japan7
664 100
5,9
24,9
264 Norge10
15 1004
3,8
19,7
213 Polen7
138 600
4,1
17,5
177 Singapore
15 500
6,8
27,5
266 Skottland
7 300
1,4
7,1
97 Skottland (inkl. in-
8 400
1,6
8,1
vånare i Skottland som fått abort i England)
Sverige
32 4004
3,9
20,1
248 Tjeckoslovakien
84 600
5,7
26,7
227 Tunisien6
20 300
3,5
17,1
919 Tyska Demokratis-
87 800
5,2
25,2
ka Republiken
Ungern
94 7004
8,9
41,5
338 USA11
1 034 200
4,8
22,1
1 Senaste år för vilket uppgifterna är kända.
2 Alla siffror avrundade till närmaste hundratal.
2 Antalet levande födda under samma period som aborterna.
4 Preliminära uppgifter.
5 Avser endast permanent bosatta.
6 Aborter verkställda enligt nationella familjeplaneringsprogrammet.
7 Rapporteringen ofullständig.
8 Redovisningsåret slutar 31 mars.
9 Baserat på uppskattat antal födda.
10 Godkända ansökningar.
11 Aborter som rapporterats till visst institut i New York.
Källor: Tietze, C. & Murstein, M.C. Induced abortion: 1975 factbook, and Tietze, C. Induced abortion: 1977 supplement, New York, NY, the Population Council (Reports on Population/Family Plänning, No. 14, 2nd ed.).
GOTAB 62858 Stockholm 1979