Med anledning av motioner om skriftliga deklarationer mot livsförlängande åtgärder, om forskning på svårt sjttka patienter och om ändring i obduktionslagen

SoU 1979/80:39

Socialutskottets betänkande 1979/80:39

med anledning av motioner om skriftliga deklarationer mot livsförlängande åtgärder, om forskning på svårt sjttka patienter och om ändring i obduktionslagen

Motionerna

I motionen 1979/80:502 av Mårten Werner (m) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om utredning i enlighet med Europarådets rekommendation i vad gäller sjukas skriftliga deklaration mot livsförlängande åtgärder.

I motionen 1979/80:1646 av Knut Billing (m) hemställs att riksdagen uttalar vad i motionen anförts om att den självklara rätten till en värdig död oundgängligen måste respekteras och inte stå tillbaka för den medicinska forskningens intresse.

I motionen 1979/80:1670 av Allan Åkerlind m. fl. (m) hemställs att riksdagen beslutar anta ett i motionen framlagt förslag till lag om ändring i obduktionslagen (1975:191). Förslaget redovisas på s. 2.

1 Riksdagen 1979/80. 12 sami. Nr 39

SoU 1979/80:39

2 Förslag till Lag om ändring i obduktionslagen (1975:191)

Härigenom föreskrivs att 3 och 4 §§ obduktionslagen (1975:191) skall ha nedan angiven såsom Motionärernas förslag betecknade lydelse:

Nuvarande lydelse Motionärernas förslag

1 §

Denna lag rättsmedicinsk undersökning.

2 §

Obduktion får medgivit detta.

3 §

Saknas medgivande som avses i 2 § får obduktion icke äga rum, om den avlidne eller nära anhörig till honom har uttalat sig emot det eller åtgärden eljest kan antagas stå i strid med den avlidnes eller nära anhörigs uppfattning. Icke heller får obduktion äga rum om den avlidne muntligen eller skriftligen tagit tillbaka sådant medgivande.

Saknas medgivande som avses i 2 §, får obduktion företagas om det behövs för att orsaken till dödsfallet skall kunna fastställas eller viktig upplysning angående sjukdoms beskaffenhet erhållas. Är dödsorsaken känd får dock obduktion icke äga rum, om den avlidne eller nära anhörig till honom har uttalat sig emot det eller åtgärden eljest kan antagas stå i strid med den avlidnes eller nära anhörigs uppfattning.

I fall som avses i 3 § skall, där det kan ske och icke särskilda skäl talar emot, nära anhörig till den avlidne underrättas om obduktionen innan denna äger rum.

Är dödsorsaken känd får obduktion icke påbörjas förrän skälig tid förflutit efter underrättelsen.

Nära anhörig till den avlidne skall, där det kan ske, underrättas om obduktionen innan denna äger rum, för såvitt inte medgivande som avses i 2 § föreligger. Obduktion får icke påbörjas förrän skälig tid förflutit efter underrättelsen.

Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

SoU 1979/80:39

3 Skriftliga deklarationer mot livsförlängande åtgärder

Efter hemställan av riksdagen (SoU 1974:31, rskr 294) tillkallades år 1974 sakkunniga (S 1974:09) med uppdrag att utreda vissa frågor beträffande sjukvård i livets slutskede (SLS-utredningen). De sakkunniga skulle bedriva utredningsarbetet med utgångspunkt i vad socialutskottet anfört i det av riksdagen godkända betänkandet SoU 1974:31 om bl. a. dödsbegreppet och rätten att avstå från livsuppehållande behandling. Beträffande frågan om livsuppehållande insatser framhöll utskottet att som ett led i översynen av problemen kring sjukvård i livets slutskede det kunde finnas skäl att uppmärksamma de mera speciella frågor av humanitär, etisk och juridisk natur som är förknippade med livsuppehållande behandling. Enligt utskottets mening borde utredningsarbetet i denna del inriktas på en kartläggning av problemställningarna och en vägledande diskussion. De närmare övervägandena härvidlag borde ankomma på utredningen. Utredningsarbetet borde avse livsuppehållande insatser vid svår eller obotlig sjukdom samt i fall då personer genom sitt handlande visat att de inte önskar leva längre. Arbetet borde enligt utskottet bedrivas från utgångspunkten att aktiv eutanasi alltjämt skall vara förbjuden. Utskottet ansåg att mycket starka skäl talade för att det liksom tidigare måste ankomma på vederbörande läkare att avgöra vilken behandling som skall ges patienten. Med hänsyn härtill och då förtroendet för läkarnas behandling av de sjuka allvarligt skulle kunna rubbas av en lagfäst regel om passiv eutanasi ville utskottet inte förorda en ändrad lagstiftning på området. Utskottet kunde inte heller ställa sig bakom förslaget att läkare skulle tillerkännas rätt att respektera en i förväg utfärdad skriftlig viljeförklaring. Utskottet framhöll att, som flera remissinstanser pekat på, det skulle vara förenat med betydande olägenheter från både praktisk och juridisk synpunkt att tillerkänna en sådan viljeförklaring från patienten bindande verkan.

År 1976 behandlade utskottet en motion i vilken begärdes att SLSutredningen skulle få i uttryckligt uppdrag att utreda frågan om rätten för en gravt hjärnskadad patient att genom en tidigare avgiven viljeförklaring avstå från livsuppehållande åtgärder. I sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1976/77:12 erinrade utskottet om att Europarådets parlamentariska församling nyligen hade antagit en rekommendation om de sjukas och döendes rättigheter. I denna rekommenderades Europarådets ministerkommitté att uppmana de enskilda länderna att inom särskilda undersökningskommittéer utreda bl. a. frågan om skriftliga deklarationer varigenom läkare ges fullmakt att avstå från livsförlängande åtgärder, särskilt i fall då irreversibelt bortfall av hjärnfunktionen föreligger. Utskottet ansåg att det med hänsyn till den fortgående debatten på området framstod som uppenbart att SLS-utredningen närmare skulle belysa den av motionärerna upptagna frågan.

SLS-utredningen publicerade i november 1978 rapporten (SOU 1978:82) Läkaren och den svårt sjuke patienten. Rapporten har utarbetats av

1* Riksdagen 1979180. 12 sami. Nr 39

SoU 1979/80:39

4 Läkaresällskapets delegation för medicinsk etik. Av delegationens tio ledamöter är fem valda av Läkaresällskapet. Övriga är utsedda av LO, TCO, SACO, publicistklubben och medicinska forskningsrådet.

Delegationen anordnade i september 1977 ett symposium kring ämnet Läkaren och den svårt sjuke patienten till vilket bl. a. sakkunniga inom juridik och teologi inbjudits. Rapporten bygger delvis på synpunkter som framfördes vid detta symposium. I rapporten sägs beträffande skriftliga viljeförklaringar om att avstå från behandling bl. a. följande (s. 38).

När delegationen vid symposiet 1974 diskuterade medicinsk behandling i livets slutskede, berördes också den vid den tidpunkten aktualiserade frågan om möjlighet för en person att genom skriftlig förklaring fastställa efter vilka principer behandlingen skulle genomföras om han skulle drabbas av olycksfall eller bli obotligt sjuk eller senil, så att han inte längre vore i stånd att fatta beslut om sin egen framtid (bil. 1.1). En sådan förklaring torde, ansågs det, ej kunna anses juridiskt likvärdig med testamente om kvarlåtenskap. Den borde betraktas som information, väga tungt vid bedömningen och tillmätas högre värde än anhörigas upplysningar. Juridiskt bindande ansågs den dock icke vara. Delegationen har inte funnit anledning frångå detta sitt tidigare gjorda ställningstagande. En av patienten tidigare uttalad önskan att slippa behandling bör således kunna respekteras om den står i överensstämmelse med vad som kan betecknas som resultatet av ett väl genomtänkt, normalpsykologiskt beslut.

SLS-utredningen avlämnade i oktober 1979 sitt huvudbetänkande (SOU 1979:59) I livets slutskede. Utredningen anför bl. a. följande (s. 60).

Vad beträffar frågan om möjlighet för en person att genom skriftlig förklaring fastställa efter vilka principer behandlingen skall genomföras om man skulle drabbas av olycksfall eller bli obotligt sjuk eller senil delar utredningen den inställning som delegationen tagit. En sådan förklaring kan inte anses juridiskt likvärdig med ett testamente om kvarlåtenskap. Den bör betraktas som information och väga tungt vid bedömningen. Juridiskt bindande kan den dock inte anses vara. En av patienten tidigare uttalad önskan att slippa behandling bör således kunna respekteras om den står i överensstämmelse med vad som kan betecknas som resultatet av ett väl genomtänkt, normalpsykologiskt beslut.

Utredningens förslag är f. n. föremål för remissbehandling.

Forskning på svårt sjuka patienter

Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik har i ett uttalande Etiska synpunkter på vård under livets slutskede anfört (SOU 1978:82 bilaga 1 s. 51).

Varje sjuk människa bör, när döden nalkas, så långt möjligt beredas tillfälle att värdigt förbereda sig för livets oundvikliga slut. I det livets slutskede, då återvändo till en meningsfylld tillvaro är utesluten och döden bedöms vara nära förestående, bör därför de sjukvårdande insatserna på ett naturligt sätt koncentreras på den fundamentala personliga omvårdnaden.

SoU 1979/80:39

5 Läkarens främsta uppgift bör i detta läge vara att med respekt för den sjukes integritet lindra hans lidanden.

Höga krav måste ställas på noggrann tillsyn, personlig omvårdnad och tillbörlig ro i sjukrummet. Det är den ansvarige läkarens sak att avgöra, vilken medicinsk behandling patientens tillstånd fordrar. Därvid bör han så långt ske kan försöka tillgodose patientens önskemål och detta även i fall där denne genom sig svaghet förlorat förmågan att själv råda över sin belägenhet, men i övrigt bevarat sitt personlighetsmedvetande. Den moderna sjukvårdens mer avancerade tekniska resurser - såsom blodtransfusion, dropp med tillförsel av vätska, näring och läkemedel, respiratorbehandling, defibrillering och pacemaker-behandling ävensom vissa operativa ingrepp - bör utnyttjas i den omfattning de kan anses vara till gagn för patienten. Här som eljest måste läkarens handlande styras av hans bedömning av det medicinska vårdbehovet, icke av föreställningar om skyldighet att ”förlänga patientens liv” eller ”förkorta hans lidande”.

Läkarens uppgift är att göra den sjukes sista tid så föga ansträngande och så rofylld som möjligt. Smärtstillande medel kan under denna period tillföras utan hänsyn till någon tillvänjningsrisk i de doser och med de intervaller som erfarenheten i varje enskilt fall ger anvisning om. Det är emellertid icke tillåtet att företa åtgärder i syfte att förkorta patientens liv.

Vid ett möte inom World Medical Association (Världsläkareförbundet) i Helsingfors år 1964 antogs en deklaration, den s. k. Helsingforsdeklarationen, med vägledande normer för den i klinisk forskning verksamme läkarens handlande. Helsingforsdeklarationen har godkänts och antagits av Sveriges läkarförbund. En ny version av Helsingforsdeklarationen antogs av World Medical Association i Tokyo år 1975. I den senare versionen av deklarationen stadgas att medicinska forskningsförsök inte får igångsättas om de inte godkänts av en forskningsetisk nämnd. Sådana kommittéer finns numera inrättade vid samtliga medicinska lärosäten i Sverige. I de forskningsetiska kommittéerna ingår lekmän.

Översyn av obduktionslagen

Obduktionslagen (1975:191) trädde i kraft den 1 januari 1976. Den avser bara sådan obduktion som inte innefattar rättsmedicinsk undersökning. Enligt lagen får obduktion företagas om den avlidne under sin livstid skriftligen medgivit detta (2 §). Vidare får obduktion alltid företagas om det behövs för att orsaken till dödsfallet skall kunna fastställas. Också om dödsorsaken är känd kan obduktion få företagas om det behövs för att erhålla viktig upplysning om sjukdoms beskaffenhet. Detta gäller dock inte om den avlidne eller nära anhörig till honom uttalat sig emot det eller om obduktion annars kan antagas stå i strid mot den avlidnes eller nära anhörigs uppfattning (3 §). Innan obduktion sker skall de anhöriga om möjligt underrättas om inte särskilda skäl talar emot det.

Om dödsorsaken är känd får obduktion inte påbörjas förrän det gått skälig tid efter underrättelsen (4 §).

SoU 1979/80:39

6 Såväl i samband med riksdagsbehandlingen av propositionen med förslag till obduktionslag (prop. 1975:50) som vid 1975/76 års och 1978/79 års riksmöten har väckts motioner med yrkanden om att obduktion generellt skall vara förbjuden om den avlidne eller nära anhörig till honom motsatt sig åtgärden. I sina av riksdagen godkända betänkanden SoU 1975:8, SoU 1976/77:12 och SoU 1978/79:12 har utskottet avstyrkt motioner härom. Utskottet har såvitt gäller obduktion som företas i syfte att utreda dödsorsaken härvid framhållit att det torde vara allmänt accepterat att obduktion måste ske oavsett den avlidnes eller hans anhörigas uppfattning. Härtill kommer att dödsbevis, som måste företes för pastorsämbetet innan gravsättning eller eldbegängelse kan ske, skall innehålla bl. a. uttalande om dödsorsaken m. m. Vad gäller det fall att dödsorsaken är känd anförde utskottet bl. a. följande i betänkandet SoU 1978/79:12.

Om dödsorsaken visserligen kan fastställas men skäl för obduktion ändå anses föreligga uppkommer frågan om den avlidnes och hans anhörigas inställning till obduktionen. Utskottet vill erinra om att tillämpningen av obduktionslagen i detta fall är avsedd att vara restriktiv. Man måste därför söka förvissa sig om den avlidnes och hans anhörigas inställning innan obduktion vidtages. Detta kan ske genom sådan underrättelse som föreskrivs i 4 § obduktionslagen. Underrättelse bör endast undantagsvis kunna underlåtas i fall när dödsorsaken är känd och uppgift om de anhörigas namn och vistelseort finns. Det bör framhållas att hinder mot obduktion föreligger inte endast när den avlidne eller hans anhöriga direkt uttalat sig emot en sådan åtgärd utan även när dessa personers inställning kan antagas vara sådan att de skulle motsätta sig obduktionen. Om man har anledning att antaga att de berörda motsätter sig obduktion får sådan inte ske. I övriga fall skall de anhöriga i vart fall underrättas om åtgärden inom skälig tid innan den planerade obduktionen påbörjas. De anhöriga har då möjlighet att förhindra obduktionen.

Genom obduktionslagens krav på hänsyn till den avlidnes och hans anhörigas inställning samt genom underrättelseplikten i lagen finns det enligt utskottets mening starka garantier för att inte obduktion sker i strid mot den enskildes vilja annat än i sådana fall då obduktion är nödvändig på grund av att dödsorsaken måste kunna fastställas. Med en försiktig tillämpning där man är lyhörd för den enskilda människans önskemål bör det i allmänhet vara möjligt att göra en avvägning där den enskildes personliga integritet inte blir lidande. I de fall obduktion erfordras för att fastställa dödsorsaken anser utskottet visserligen att så måste få ske, oavsett den avlidnes eller hans anhörigas inställning. Men i alla andra fall låter lagen respekten för den enskildes uppfattning bli utslagsgivande.

Med hänsyn till det anförda och till att obduktionslagen varit i kraft endast några år kan utskottet inte finna att det föreligger något påtagligt behov av en översyn av obduktionslagen redan nu. Samtidigt vill utskottet erinra om att utredningen (S 1974:09) om sjukvård i livets slutskede (SLS) torde vara oförhindrad att om så befinnes lämpligt ta upp även den i motionen behandlade frågan i det fortsatta utredningsarbetet. Motionen påkallar därför inte någon riksdagens åtgärd.

SoU 1979/80:39

7 SLS-utredningen har i betänkandet (SOU 1979:59) I livets slutskede berört frågan om obduktion. Enligt utredningen (s. 161) var dödsfallen i Sverige år 1976 90 254, antalet kliniska obduktioner 28 917 och antalet rättsmedicinska undersökningar 12 135. Den kliniska obduktionsfrekvensen hade från år 1975 till år 1977 gått ned från 35,7 % till 30,3 %. Däremot hade rättsmedicinska undersökningar ökat från 12,7 % till 13,8 %. Totalt hade klinisk obduktion och rättsmedicinska undersökningar gått ned från 48,4 % till 44,1 %. Sänkningen sätts i samband med den nya obduktionslagens krav på tillstånd från anhörig när diagnosen är känd.

SLS-utredningen säger (s. 166) sig dela socialutskottets år 1978 uttalade uppfattning att det inte f. n. föreligger något påtagligt behov av översyn av obduktionslagen. Det framhålls att all möjlig hänsyn bör tas till de anhörigas känslor, när frågan om obduktion blir aktuell. Obduktion bör vid känd dödsorsak inte utföras rutinmässigt utan endast på välmotiverade indikationer, sägs det. Utredningen upplyser vidare att grekiskt ortodoxa och syriskt ortodoxa trosbekännare liksom judar, muslimer och hinduer är negativt inställda till obduktion. Man bör enligt utredningen genom ändring i gällande författningar söka göra det möjligt för icke-kristna trosbekännare att omhänderta sina döda i enlighet med sin religiösa uppfattning.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet tre motioner vari tas upp spörsmål angående skriftliga deklarationer mot livsförlängande åtgärder, forskning på svårt sjuka patienter och ändring av obduktionslagen.

I motionen 1979/80:502 av Mårten Werner (m) begärs att en utredning tillsätts för att utreda frågan om skriftliga deklarationer varigenom läkare skulle ges fullmakt att avstå från livsförlängande åtgärder på svårt sjuka patienter. Utredningen (S 1974:09) rörande vissa frågor beträffande sjukvård i livets slutskede (SLS-utredningen) har visserligen berört frågan i sina betänkanden men har enligt motionärerna inte ägnat frågan tillräcklig uppmärksamhet. Europarådets parlamentariska församling har rekommenderat att särskilda undersökningskommittéer tillsätts i de olika länderna för att utreda frågan om skriftliga deklarationer mot livsförlängande åtgärder. En sådan utredning är nödvändig enligt motionären.

I de av riksdagen godkända betänkandena SoU 1974:31 och 1976/77:12 har utskottet förklarat att utskottet inte kan ställa sig bakom ett förslag att läkare skulle tillerkännas rätt att respektera en i förväg utfärdad skriftlig viljeförklaring, eftersom det skulle vara förenat med betydande olägenheter att tillerkänna en sådan viljeförklaring bindande verkan. Utskottet har vidare hänvisat till SLS-utredningens arbete med frågan. Läkaresällskapets delegation för medicinsk etik i vilken ingår läkare och lekmän, har i ett betänkande, som SLS-utredningen publicerat, lämnat vägledande synpunkter. SLSutredningen har därefter i sitt huvudbetänkande (SOU 1979:59) I livets

SoU 1979/80:39

slutskede sagt sig dela den etiska delegationens inställning till skriftliga deklarationer. Utredningens och delegationens ställningstagande kan sammanfattas på följande sätt. En skriftlig förklaring genom vilken en person fastställt efter vilka principer behandling skall genomföras om han skulle drabbas av olycksfall, bli obotligt sjuk eller senil kan inte anses juridiskt likvärdig med ett testamente om kvarlåtenskap. Den bör betraktas som information och väga tungt vid bedömningen, juridiskt bindande kan den dock ej anses vara. En av patienten tidigare uttalad önskan att slippa behandling bör således kunna respekteras om den står i överensstämmelse med vad som kan betecknas som resultatet av ett väl genomtänkt normalpsykologiskt beslut.

Enligt utskottets mening är frågan om giltigheten och räckvidden av en tidigare avgiven skriftlig viljeförklaring genom vilken en patient förklarar att han i en viss situation, t. ex. vid ett irreversibelt bortfall av hjärnfunktionen, inte önskar någon livsuppehållande behandling, utomordentligt svår. Utskottet har tidigare uttalat sig mot en närmare rättslig reglering av frågan och har menat att den enskilde läkaren i varje särskilt fall måste fatta ett beslut under hänsynstagande till alla föreliggande omständigheter. Utskottet vidhåller denna uppfattning och vill framhålla att läkaren därvid har att beakta vad Läkaresällskapets etiska delegation har framhållit, nämligen att viljeförklaringen bör väga tungt vid bedömningen under förutsättning att den kan betecknas som resultatet av ett väl genomtänkt beslut.

SLS-utredningens förslag i frågan remissbehandlas f. n. och regeringen skall därefter överväga saken. Utskottet förutsätter att regeringen i samband därmed prövar om ytterligare utredning är påkallad med anledning av Europarådets ministerkommittés rekommendation. Med hänsyn till det anförda påkallar motionen 1979/80:502 inte någon riksdagens åtgärd.

I motionen 1979/80:1646 av Knut Billing (m) hemställs att riksdagen uttalar att den självklara rätten till en värdig död måste respekteras och inte får stå tillbaka för den medicinska forskningens intresse. Enligt motionären förekommer det att döende patienter tillfrågas om de medger vissa medicinska insatser som de facto endast har forskningssyfte. Försöket kan bli plågsamt för patienten och stötande för hans anhöriga.

Utskottet delar motionärens uppfattning att patienters rätt till en värdig död måste respekteras. Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik har lämnat en vägledning för sjukhuspersonalen rörande vård under livets slutskede. I den sägs bl. a. att läkarens uppgift i detta läge bör vara att med respekt för den sjukes integritet lindra hans lidanden. Läkarens uppgift är enligt delegationen att göra den sjukes sista tid så fogande ansträngande och så rofylld som möjligt.

Utskottet vill framhålla att dessa uttalanden av delegationen är vad läkaren har att följa. Att företa plågsamma åtgärder i forskningssyfte strider direkt mot läkarens plikt att göra patientens sista tid så rofylld som möjligt. I syfte att få en etisk granskning av olika forskningsprojekt har vid samtliga

SoU 1979/80:39

svenska sjukhus där forskning bedrivs inrättats forskningsetiska nämnder i vilka också lekmän ingår. I Världsläkareförbundets s. k. Tokyodeklaration stadgas att medicinska forskningsförsök inte får igångsättas om de inte har granskats av en forskningsetisk nämnd. Utskottet utgår från att de av Svenska läkaresällskapets etiska delegation antagna principerna för vård i livets slutskede kommer att utgöra grund för nämndernas ställningstaganden till forskning på döende patienter. Med hänsyn härtill är det enligt utskottets mening inte påkallat med något riksdagens initiativ med anledning av motionen 1979/80:1646.

I motionen 1979/80:1670 av Allan Åkerlind m. fl. (m) hemställs om en ändring av obduktionslagen så att det blir möjligt för den enskilde att förbjuda obduktion beträffande honom själv eller en nära anhörig.

Utskottet har vid ett flertal tidigare tillfällen haft att ta ställning till motioner av liknande innehåll. Vad gäller obduktion som företas i syfte att utreda dödsorsaken har utskottet härvid framhållit att det torde vara allmänt accepterat att obduktion måste ske oavsett den avlidnes eller hans anhörigas uppfattning. Vad gäller obduktion i andra fall, dvs. när dödsorsaken är känd, har utskottet framhållit att tillämpningen av obduktionslagen i detta fall måste vara restriktiv och att största möjliga hänsyn måste tas till den avlidnes och hans anhörigas uppfattning. Utskottet har vidare framhållit att genom obduktionslagens krav på hänsyn till den avlidnes och hans anhörigas inställning och genom underrättelseplikten, starka garantier finns för att inte obduktion sker i strid mot den enskildes vilja annat än i sådana fall då obduktion är nödvändig på grund av att dödsorsaken måste fastställas. Utskottet finner inte anledning att bedöma denna fråga annorlunda nu än tidigare. I sammanhanget vill utskottet erinra om att SLS-utredningen i betänkandet (SOU 1979:59) I livets slutskede har redovisat en nedgång av antalet kliniska obduktioner sedan obduktionslagen trädde i kraft. Nedgången sätts i samband med den nya obduktionslagens krav på tillstånd från anhörig när dödsorsaken är känd. SLS-utredningen har vidare (s. 166) slagit fast att all möjlig hänsyn bör tas till de anhörigas känslor när frågan om obduktion blir aktuell. Obduktion bör vid känd dödsorsak utföras endast på välmotiverade indikationer. Utredningen anser att det f. n. inte föreligger något påtagligt behov av översyn av obduktionslagen.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att det inte nu finns någon anledning att ändra obduktionslagen. Motionen 1979/80:1670 avstyrks därför. Utskottet vill i detta sammanhang påpeka att SLS-utredningen föreslagit att sjukvården skall ansvara för utfärdandet av dödsorsaksbevis i de fall en patient avlidit i hemmet och det inte föreligger misstanke om brott. Utredningens förslag härvidlag syftar till att låta anhörig slippa polisens inblandning, vilken kan uppfattas som störande (se även JuU 1978/79:3 och SoU 1979/80:14).

SoU 1979/80:39

10 Utskottet hemställer

1. beträffande skriftliga deklarationer mot livsuppehållande åtgärder att riksdagen avslår motionen 1979/80:502,

2. beträffande forskning på svårt sjuka patienter att riksdagen avslår motionen 1979/80:1646,

3. beträffande ändring av obduktionslagen att riksdagen avslår motionen 1979/80:1670.

Stockholm den 29 april 1980

På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s), Gabriel Romanus (fp), Karl Leuchovius (m), Rune Gustavsson (c)*, Evert Svensson (s), Anna-Greta Skantz (s), Mårten Werner (m). Ivar Nordberg (s), Ulla Tillander (c), Kersti Swartz (fp), Anita Bråkenhielm (m), Stig Alftin (s), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s) och Maria Lagergren (s).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

Särskilt yttrande

av Mårten Werner (m) som anfört:

Rätten till det egna livet och den egna döden har blivit ett angeläget ärende för allt flera. Däri inbegrips också rätten att värja sig för sådana livsuppehållande insatser i livets slutskede, som patienten finner meningslösa. Rättsläget är uppenbarligen oklart. Läkaren ställs ensam med ett avgörande, vanskligt både för honom själv och patienten. Att så är förhållandet framgår tydligt av utskottets betänkande.

Någon egentlig utredning av möjligheterna att söka rättsligt stöd i en av patienten tidigare dokumenterad viljeyttring har inte skett, vare sig inom utredningen om ”sjukvård i livets slutskede” eller i annat sammanhang. För den skull synes det angeläget att regeringen efterkommer den i betänkandet redovisade rekommendationen i Europarådet.

GOTA B 65034 Stockholm 1980