Med anledning av motion om fosterhemspiacering av invandrarbarn

SoU 1979/80:4

Socialutskottets betänkande 1979/80:4

med anledning av motion om fosterhemspiacering av invandrarbarn Motionen I

motionen 1978/79:432 av Margit Sandéhn (s) och Bengt Silfverstrand (s) hemställs att riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla om att en parlamentarisk utredning tillsätts i syfte att utarbeta regler vid placering av invandrarbarn i fosterhem.

Motionärerna tar upp vissa problem som uppstår när de sociala myndigheterna måste ingripa för att skydda barnen i invandrarfamiljer som drabbats av olika problem. Ingripandet kan innebära att barnen måste placeras i fosterhem för längre eller kortare tid. I regel placeras barnen i svenska hem. För barnen är detta ofta en totalt främmande miljö såväl språkligt som kulturellt. Målet måste vara att barnen skall kunna återvända till sina föräldrar. Barnen bör därför enligt motionärerna i första hand placeras i fosterhem av barnens egen nationalitet. Det råder emellertid stor oklarhet om vilka principer som bör tillämpas vid placeringen. Sådana regler bör därför snarast utarbetas.

Nuvarande situation

Barnavårdslagen innehåller inga särregler beträffande invandrarfamiljer. Samma regler gäller sålunda för både invandrarbarn och svenska barn, såväl i fråga om när ingripande skall ske och på vad sätt som i fråga om t. ex. normer för placering. I praktiken har det dock ofta visat sig svårt att vara helt konsekvent, eftersom det också är nödvändigt att ta hänsyn till de skiljaktigheter i kultur och synsätt som kan föreligga och som kan orsaka svårigheter och missförstånd i kontakten med svenska myndigheter.

De praktiska svårigheterna när det gäller att tillämpa den svenska barnavårdslagstiftningen på invandrarbarnen bekräftas av socialstyrelsens projektrapport Barn och ungdom i familjehem (Socialstyrelsen redovisar 1978:10). Däri anförs bl. a. följande (s. 47).

Flera av de intervjuade socialarbetarna var tveksamma ifall barnavårdslagens bestämmelser om indikationerna för omhändertagande skulle tillämpas på samma sätt för invandrarbarn som för svenska barn eller om man skulle ta särskild hänsyn till invandrarfamiljernas speciella kultur och umgängesformer. De uppgav, att de idag tillämpade reglerna delvis annorlunda beträffande barn i invandrarfamiljer. Socialassistenterna önskade klarare riktlinjer i dessa frågor.

En annan osäkerhetsfaktor var valet av familjehem för invandrarbarn.

1 Riksdagen 1979/80. 12 sami. Nr 4

SoU 1979/80:4

2 Skall målet vara att invandrarbarnen skall återvända från familjehemmet till föräldrarna bör de placeras i familjehem hos landsmän. Men sådana familjehem finns knappast och inte heller har kommunernas socialförvaltningar resurser att rekrytera sådana familjehem.

I dag placeras invandrarbarn oftast i svenska familjehem, vilket försvårar barnens återplacering i föräldrahemmet och fjärmar dem från deras egen kultur och miljö.

Remissyttranden

Socialstyrelsen och Svenska kommunförbundet avstyrker motionsyrkandet. Statens invandrarverk tillstyrker motionärernas förslag och anser dessutom att utredningen skall kartlägga vissa ytterligare frågor rörande ingripanden enligt barnavårdslagen i fråga om barn från olika invandrargrupper.

Socialstyrelsen anför att många sociala nämnder är tveksamma om tillämpningen av barnavårdslagens bestämmelser om samhällsvård när det gäller invandrarbarn. Likaså föreligger problem i fråga om valet av fosterhem när invandrarbarn har omhändertagits för samhällsvård. Dessa problem motiverar dock inte författningsändringar. Det vore enligt socialstyrelsen olyckligt om ett regelsystem skulle gälla vid omhändertaganden och fosterhemsplaceringar av svenska barn och ett annat för utländska barn. Det skulle lätt kunna uppstå olika kvalitetsnivåer på fosterhemmen, och en icke önskvärd diskriminering av invandrarbarn skulle kunna bli följden.

Socialstyrelsen betonar att vägledande för placeringen i första hand bör vara hur långsiktig placeringen kan väntas bli. Om placeringen bedöms bli kortvarig är det särskilt viktigt att välja ett fosterhem som tillhör samma etniska grupp som föräldrahemmet. Barnet får då kontinuitet i sin kontakt med språk, kultur och religion. Det kan dock vara mycket svårt att hitta fosterföräldrar inom barnets etniska grupp. Invandrarnas inställning i dessa frågor varierar dessutom mellan olika grupper och man måste därför i varje enskilt fall förvissa sig om vad som gäller. Inom vissa invandrargrupper vill man sålunda inte ta hand om ett barn som omhändertagits för samhällsvård om det inte tillhör släkten. Ibland kan det också vara så att föräldrarna känner sig utskämda och inte vill att deras landsmän skall få reda på omhändertagandet. De kan då motsätta sig placering inom den egna etniska gruppen.

Socialstyrelsen har för avsikt att utarbeta information till sociala nämnder rörande familjehemsplaceringar. Som ett led häri pågår för närvarande arbete med att ta fram underlag för nämndernas verksamhet med fosterföräldrautbildning. I den mån invandrare lämpade att tjänstgöra som fosterföräldrar kan nås av denna utbildning skulle det kunna vara ett steg mot lösning av problemet med fosterhemsplacering av invandrarbarn.

Socialstyrelsen framhåller slutligen att problemet också bör angripas i ett vidare sammanhang. Invandrarnas syn på barns behov och rättigheter är ofta vitt skild från den svenska och det behövs information om vad som därvidlag gäller i Sverige.

SoU 1979/80:4

3 Socialstyrelsen avstyrker således motionen.

Statens invandrarverk instämmer i motionärernas synpunkt att invandrarbarn bör placeras i fosterhem där man talar barnets modersmål. Invandrarorganisationer och invandrarbyråer kan vara lämpliga kanaler för rekrytering av fosterhem och vid planering och genomförande av utbildningsinsatser. Inom ramen för föräldrautbildning och för föräldrasamverkan i förskola och skola bör det också vara möjligt att nå och försöka motivera lämpligainvandrarfamiljer att ställa upp med stödåtgärder av olika slag.

Det finns enligt invandrarverket risk för att allt flera invandrarbarn och -ungdomar stöts ut från en normal livsföring. Av de barn som är placerade på barnhem och ungdomsvårdsskolor är invandrarbarnen starkt överrepresenterade. Svårigheter och konflikter i samband med fosterhemsplaceringar av invandrarbarn rapporteras från olika håll. En placering i ett svenskt hem kan innebära att barnet glömmer sitt modersmål och att det uppstår krisreaktioner och identitetsproblem i den nya miljön. Återplacering i föräldrahemmet kan därefter bli ännu svårare än för svenska barn som omhändertagits under motsvarande tid.

Svenska socialarbetare upplever svårigheter att samarbeta med invandrarföräldrar över språk- och kulturbarriärer. De är också ängsliga att ingripanden kan göra mer skada än nytta. Detta kan medverka till att, när ingripande till slut sker, ingenting annat återstår än en placering av barnet utanför hemmet.

Mot denna bakgrund finns det enligt invandrarverket även skäl att utreda om de åtgärder enligt barnavårdslägen som tillgrips då det gäller invandrarbarn skiljer sig från de åtgärder som kommer i fråga för svenska barn och vidare vilka konsekvenser dessa åtgärder får för invandrarbarnen.

Invandrarverket tillstyrker således motionen med det tillägget att utredningen också bör omfatta vilka åtgärder som tillgrips vid ingripanden enligt barnavårdslagen och vilka konsekvenser dessa medför för barn från olika invandrargrupper.

Svenska kommunförbundet anser att man vid fosterhemsplacering generellt bör beakta i första hand varje enskilt barns speciella behov men också orsaken till fosterhemsplaceringen, barnets ålder samt placeringens varaktighet. Vid en kortare placering bör hänsyn till kontinuitet vad gäller t. ex. skola, kamrater, språk och kultur ges hög prioritet, medan däremot en längre fosterhemsplacering måste kunna tillgodose andra typer av behov hos barnet. Fosterhemmet kan också behöva ha kompetens för att kunna lösa problem och störningar av olika slag.

Kommunförbundet understryker vikten av att hänsyn tas till kontinuitet vad gäller kulturella faktorer vid placering av invandrarbarn. Språket är den främsta förutsättningen för att en person skall kunna behålla sin kultur. Enbart nationalitet som utgångspunkt vid val av fosterhem är dock inte positivt, eftersom det också inom varje nationalitetsgrupp finns stora skillnader i fråga om social struktur m. m. Detta måste man vara medveten

SoU 1979/80:4

om när man söker efter ett lämpligt fosterhem. Vid placering av invandrarbarn, liksom vid placering av andra barn, kan målet heller inte alltid vara att barnet skall återvända hem, även om så oftast är fallet.

Kommunförbundet avstyrker att särskilda regler utarbetas för placering av invandrarbarn. Avgörande vid valet av fosterhem bör vara varje barns speciella behov. Invandrarbarnens språkliga och kulturella bakgrund bör därvid särskilt beaktas.

Utskottet

Motionärerna tar upp de särskilda omställningsproblem som måste beaktas vid placering av invandrarbarn som av olika skäl måste omhändertas för samhällsvård. I dag placeras de flesta sådana barn i svenska fosterhem. De möter då en många gånger helt främmande miljö i fråga om språk och kultur. Motionärerna betonar vikten av att barn från invandrarfamiljer skall kunna återvända till sitt föräldrahem och förespråkar därför att sådana barn i första hand skall placeras i fosterhem av samma nationalitet. I-motionen begärs en parlamentarisk utredning i syfte att utarbeta regler för fosterhemsplaceringar av invandrarbarn.

Frågan om fosterhemsplacering av invandrarbarn bör ses mot bakgrund av att den svenska barnavårdslagstiftningen i vissa hänseenden kan vara svår att tillämpa konsekvent i fråga om barn från olika invandrargrupper. Socialarbetare är ofta osäkra om sin roll i förhållande till invandrarfamiljerna. Man kan t. ex. tveka om hur man skall reagera inför bamuppfostringsmetoder som man i Sverige brukar bedöma som hårda eller på annat sätt mindre lämpliga men som allmänt accepteras inom den aktuella invandrargruppen. Det kan också vara svårt att diskutera sådana frågor med invandrare som har annorlunda kulturell bakgrund och synsätt. Därtill kommer att språksvårigheter kan finnas. Av de yttranden utskottet inhämtat framgår att socialarbetarnas osäkerhet kommer till synes också i handläggningen av enskilda ärenden och ibland leder till att man i fråga om barn från invandrarfamiljer tvekar för länge om i vad mån det finns skäl för åtgärder och även om val av åtgärder. Resultatet kan bli att familjens situation kompliceras ytterligare och att det slutligen inte återstår andra alternativ än att placera barnet utom hemmet. Underlåtenhet att ingripa i tid kan dessutom medföra att barnet får svårigheter som ställer särskilda krav på ett tilltänkt fosterhem, något som ytterligare försvårar anskaffandet av ett lämpligt hem.

Det är således viktigt att allmänt förbättra förståelsen mellan invandrarna och svenska myndigheter, i förevarande sammanhang främst den kommunala socialvården. Många invandrare behöver i dessa avseenden information bl. a. om hur man i Sverige ser på frågor om barns rättigheter och behov. Socialarbetarna behöver å sin sida djupare insikt i de särskilda problem som kan drabba invandrarfamiljer och deras barn. Det behövs också information om olika nationaliteters och gruppers uppfattning om barn och barnupp -

SoU 1979/80:4

fostran och om konsekvenserna i vissa fall av att ett barn skiljs från sin familj och släkt. De olika synpunkter som bör beaktas vid fosterhemsplacering av invandrarbarn behöver också behandlas.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka att man självfallet måste tillämpa samma principiella kriterier för åtgärder enligt barnavårdslagen när det gäller invandrarbarn som när det gäller svenska barn. Hänsyn till invandrarnas särart måste visserligen beaktas i det sociala arbetet, lika väl som på andra områden. Om olika uppfattningar gör sig gällande bör man sålunda i forsta hand söka nå resultat genom personligt samtal och genom att lämna saklig information om svenska förhållanden och om den svenska synen på uppfostringsmetoder som t. ex. aga. En sådan mjuk tillämpning får dock inte leda till att det grundläggande skydd som bamavårdslagstiftningen är avsedd att ge urholkas i fråga om invandrarbarnen. Den osäkerhet som många socialarbetare känner i förhållande till invandrarna är inget godtagbart skäl för att ingripa mindre beslutsamt när det gäller att hjälpa barn från invandrarfamiljer. Man måste i stället försöka komma till rätta med osäkerheten som sådan. Förbättrad information till socialarbetarna är därför nödvändig.

Vad gäller den särskilda frågan om fosterhemsplaceringar av invandrarbarn bör man enligt utskottets uppfattning i första hand sträva efter att öka medvetenheten om och förståelsen för den viktiga roll barnens språkliga och kulturella bakgrund spelar och om att man bör undvika att bryta sådana för barnets utveckling viktiga samband. Detta gäller givetvis i särskilt hög grad vid mera tillfälliga eller kortvariga placeringar. Det är å andra sidan inte alltid möjligt att finna fosterhem som uppfyller såväl dessa krav som de övriga krav man måste uppställa. Som framhållits av remissinstanserna måste dessutom fosterhemmen ofta vara kvalificerade nog att tillgodose också andra viktiga behov hos barnet. Särskilt om barnet har mera djupgående problem kan det vara svårt att över huvud taget finna ett tillräckligt kvalificerat fosterhem. Att under sådana omständigheter uppställa krav på placering hos barnets landsmän förefaller utskottet orealistiskt. En sådan princip kan leda till att omhändertagna invandrarbarn och invandrarungdomar blir ytterligare svårplacerade och därigenom i än större utsträckning måste kvarstanna i olika former av institutioner. En sådan utveckling ter sig mycket olycklig. Som socialstyrelsen framhåller kan ett krav på att fosterhemmet måste vara av barnets egen nationalitet också alltför mycket begränsa urvalet av fosterhem. Resultatet kan sålunda bli att man för invandrarbarnens del ser sig tvingad att godta fosterhem som inte skulle ha godkänts för placering av svenska barn. En sådan skillnad i behandlingen av barn från olika etniska grupper är inte godtagbar. Den enda framkomliga vägen synes därför vara att genom aktiv information göra svenska socialarbetare mera medvetna om vikten av att barn inte berövas kontakten med sitt språk och sin kultur och om att man vid valet av fosterhem bör ta hänsyn till sådana faktorer. Utskottet kan således inte ansluta sig till motionärernas förslag att en parlamentarisk utredning

SoU 1979/80:4

skall få i uppdrag att utarbeta särskilda regler för placering av invandrarbarn. Däremot behövs information om problematiken och anvisningar om olika sätt att gå till väga för att lösa i sammanhanget vanligen uppkommande frågor. Detta får i forsta hand anses vara en uppgift för socialstyrelsen, som därvid bör beakta bl. a. de frågeställningar som aktualiserats av statens invandrarverk i dess remissvar över motionen.

Utskottet vill i sammanhanget också erinra om den nyligen framlagda propositionen 1979/80:1 om socialtjänsten, vari man som vägledande principer för vård utom det egna hemmet framhåller kontinuitet, flexibilitet och närhet (prop. s. 213-217). Vården av barn och ungdom bör ges på ett sådant sätt att förhållandena för barnet så litet som möjligt avviker från den unges normala förhållanden. Målet bör vara att vård skall beredas så nära den enskildes hem som möjligt. Man måste dock vara klar över att undantag kan vara nödvändiga av vårdmässiga och andra skäl. Bra vård och rätt vårdresurs måste gå före vård på nära håll (prop. s. 307).

Förslaget till ny sociallagstiftning låter sig sålunda väl förena med de principiella synpunkter på placering av invandrarbarn som utskottet här gett uttryck åt. Utskottet får anledning att återkomma till dessa mera övergripande frågor i samband med utskottsbehandlingen av propositionen.

Av det anförda framgår således att socialstyrelsen allmänt har en viktig uppgift att fylla i fråga om vägledning av den kommunala socialvården i de ofta mycket komplicerade situationer som kan uppstå när det gäller att lämna utsatta invandrarfamiljer hjälp och stöd och ge barnen det skydd som svensk lagstiftning påbjuder. Utskottet bedömer det därför otillräckligt med en vägledning som begränsar sig till enbart familjehemsplaceringar. Det framstår som angeläget att socialstyrelsen såsom centralt ansvarig myndighet gör en mera övergripande kartläggning och informerar kommunernas sociala organ om de särskilda svårigheter som kan uppstå i kontakten med invandrarfamiljerna. Styrelsen bör också där så är möjligt lämna råd och vägledning om hur sådana problem kan lösas. Informationen bör enligt utskottets mening också betona vikten av att invandrarnas rätt till socialt stöd inte urholkas genom att man för deras del accepterar förhållanden som i andra fall inte brukar godtas. Detta gäller i särskilt hög grad om barnens situation.

Motionen får anses besvarad genom vad utskottet nu anfört. Utskottet avstyrker således motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1978/79:432.

Stockholm den 16 oktober 1979

På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON

SoU 1979/80:4

7 Närvarande: Göran Karlsson (s), Rune Gustavsson (c), Evert Svensson (s), Kersti Swartz (fp), Anna-Greta Skantz (s), Mårten Werner (m), Erik Larsson (c), Ivar Nordberg (s), Blenda Littmarck (m), Kjell Nilsson (s), Ulla Tillander (c), Anita Bråkenhielm (m), Stig Alftin (s), Lena Öhrsvik (s) och Åke Persson (fp).

GOTA B 62420 Stockholm 1979