Med anledning av propositionen 1978/79:117 om bemanning av fartyg, m. m. jämte motioner

TU 1979/80:4

Trafikutskottets betänkande 1979/80:4

med anledning av propositionen 1978/79:117 om bemanning av fartyg, m. m. jämte motioner

Propositionen

I propositionen 1978/79:117 har regeringen (kommunikationsdepartementet) föreslagit riksdagen att anta förslaget till lag om ändring i lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg.

I propositionen läggs fram förslag till ny reglering från säkerhetssynpunkt av bemanningen av fartyg. Regleringen lägger grunden för en mer flexibel bemanningspraxis. Den bygger på befälsbemanningsutredningens slutbetänkande (SOU 1978:21) Bemanning av fartyg och sjöfartspolitiska utredningens komplettering i maj 1978 till betänkandet.

Propositionen innehåller överväganden rörande den framtida bemanningspolitiken. Personalkostnaderna utgör en stor andel av ett fartygs driftskostnader. Ändringar i dessa har stor betydelse för den svenska handelsflottans konkurrensförmåga. Förslagen innebär att större hänsyn än hittills kan tas till tekniska och organisatoriska förhållanden på fartygen och att kollektivavtal om arbetsförhållandena också skall beaktas i ökad utsträckning då fartygets minimibesättning bestäms. Härigenom skapas utrymme för individuellt avpassade bemanningssystem som kan bidra till förbättringar för svensk sjöfart utan att avkall görs på sjösäkerhetens krav.

Författningsmässigt innebär förslaget att sjöbefälskungörelsens bemanningstabeller tas bort och att det läggs på sjöfartsverket att även bestämma befälsbemanningen. För de minsta handelsfartygen och för andra fartyg än handelsfartyg ersätts nuvarande reglering med föreskrifter rörande bemanningen i den utsträckning som behövs från sjösäkerhetssynpunkt.

Det nuvarande bristmönstringssystemet föreslås avskaffat. När minimibesättningsbeslutet inte kan uppfyllas, skall i stället i första hand sjöfartsverket kunna ändra beslutet tillfälligt. I andra hand skall befälhavaren kunna gå ifrån beslutet för en kort tid, när bristen har uppstått på grund av ett plötsligt sjukdomsfall eller annan oförutsedd händelse. Förutsättningen är i båda fallen att sjösäkerhetens krav ändå blir uppfyllda.

Reglerna om introduktion av all personal på fartyget beträffande säkerhetsbestämmelser och fartygets säkerhetsutrustning skärps.

I propositionen dras också upp vissa riktlinjer för kommande ändringar i behörighetssystemet för sjöpersonal. Detta måste dock samordnas med bl. a. den nya utbildningen för sjöbefäl i högskolan.

Fartygsmiljöutredningens förslag i delbetänkandet (Ds K1976:1) Bostäder, medinflytande och miljö ombord på fartyg, att ge de ombordanställda ökade

1 Riksdagen 1979/80. 15 samt. Nr 4

TU 1979/80:4

möjligheter att påverka utformningen av bostads- och arbetsmiljön på fartygen genom partssammansatta fartygsmiljönämnder, behandlas också i propositionen. Det bör finnas goda förutsättningar för parterna att utan lagregler åstadkomma enkla och praktiska lösningar i dessa frågor, varför förslag till särskild lagstiftning inte läggs fram.

TU 1979/80:4

3 Lagförslaget

Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 11 och 16 §§,6 kap., 7 kap. 18 §,8 kap. 1 §,9 kap. 15 §, 10 kap. samt 11 kap. 3 § lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

Certifikat enligt denna lag skall utfärdas för visst fartområde eller del av fartområde och för bestämd tid. I certifikat må anges särskilt villkor för att det skall vara giltigt. Giltighetstiden för certifikat må förlängas.

Fartområdena äro:

a) inre fart: fart inom riket i hamnar, floder, kanaler och insjöar ävensom inomskärs vid kusterna samt fart i Kalmarsund; medfart som nu sagts likställes ali fart i Öresund och på Oslofjorden intill Larvik;

b) stor kustfart: annan fart än som anges under a) till eller från in- eller utrikes orter, belägna vid Östersjön eller därmed i sjöfartsförbindelse varande farvatten, dock ej bortom linjen Hanstholm-Lindesnäs eller bortom Cuxhaven;

c) nordsjöfart: annan fart än som anges under a) och b), dock ej bortom linjen Trondheimsfjorden-Shetlands nordpynt, därifrån västerut till 11° västlig longitud, därifrån längs denna longitud över Irlands västkust till 48° nordlig latitud och därifrån

1 Lagen omtryckt 1978:109.

1* Riksdagen 1979/80. 15 sami. Nr 4

Certifikat enligt denna lag skall utfärdas för ett visst fartområde eller en del av ett fartområde och för bestämd tid. I certifikatet får anges särskilt villkor för att det skall vara giltigt. Giltighetstiden för certifikatet får förlängas.

Fartområdena är

a) inre fart: fart inom riket i hamnar, floder, kanaler och insjöar, fart inomskärs vid de svenska kusterna samt fart i Kalmarsund, i Öresund och på Oslofjorden intill Larvik;

b) stor kustfart: annan fart än den som anges under a) till eller från ineller utrikes orter, belägna vid Östersjön eller farvatten som har sjöfartsförbindelse med Östersjön, dock ej bortom linjen Hanstholm-Lindesnäs, samt fart genom Kielkanalen hitom linjen Esbjerg-53° nordlig latitud 4° ostlig longitud-fyren Blankenberghe; c)

nordsjöfart: annan fart än den som anges under a) och b), dock ej bortom linjen TrondheimsfjordenShetlands nordpynt, därifrån västerut till 11° västlig longitud, därifrån längs denna longitud över Irlands västkust till 48° nordlig latitud och

TU 1979/80:4

4 Nuvarande lydelse

österut längs denna latitud till Brest;

d) oceanfart: all annan fart än som anges under a)-c).

Nyttjas fartyg i fart mellan utländska orter, äger sjöfartsverket, om det med hänsyn till farvattnets beskaffenhet eller andra förhållanden prövas lämpligt, förordna att fartyget må anses nyttjat i därmed jämförlig, mindre vidsträckt fart än som eljest vid tillämpning av andra stycket skulle vara fallet.

Föreslagen lydelse

därifrån österut längs denna latitud till Brest;

d) inskränkt oceanfart: fart på andra europeiska orter än dem som anges under aj-c), dock ej fart norr eller väster om den linje som anges under c), dessutom fart på utomeuropeiska orter vid Medelhavet och Svarta havet, samt fart på Nordafrikas västkust norr om 25° nordlig latitud, på Kanarieöarna och ön Madeira;

e) oceanfart: all annan fart än den som anges under a)-d).

Om ett fartyg används i fart mellan utländska orter, får sjöfartsverket pröva frågan om en annan bestämning av fartygets fartområde än den som föijer av andra stycket. Finner sjöfartsverket därvid att fartområdet, på grund av farvattnets beskaffenhet eller andra förhållanden, är närmast jämförligt med ett mindre vidsträckt fartområde, får verket bestämma att fartyget skall anses använt i fart motsvarande detta fartområde.

Regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer äger meddela erforderliga bestämmelser om avgift till staten för tillsynsförrättning och om ersättning åt sakkunnig som enligt 6 § andra stycket anlitats för tillsynsförrättning.

Regeringen eller den förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter till staten för tillsyn av fartyg och om ersättning åt sakkunnig som enligt 6 § andra stycket anlitas för tillsynsförrättning. Detsamma gäller avgifter för utprovning och granskning av material och utrustning till fartyg.

6 kap.

Bemanning och minimibesättning m. m.

1§

Fartyg skall vara bemannat på Varje fartyg skall vara bemannat betryggande sätt. på betryggande sätt.

TU 1979/80:4

5 Nuvarande lydelse

Under resa, som under vanliga förhållanden kräver mer än tolv timmars oavbruten gång eller som i annat fall är sådan, att skeppstjänsten måste indelas i skift, må fartyget icke ha mindre besättning än att befäl och manskap kunna indelas i erforderligt antal vakter.

Fartyget må icke under resa ha mindre besättning än att erforderlig personal kan avdelas för kosthållet ombord och, om fartyget enligt gällande föreskrifter skall vara utrustat med teleanläggning, för anläggningens behöriga nyttjande.

Föreslagen lydelse

Under en resa, som under vanliga förhållanden kräver mer än tolv timmars oavbruten gång, skall fartyget ha så stor besättning att den kan delas in i det antal vakter som behövs. Detsamma gäller även i andra fall när resan är sådan att arbetet måste delas in i skift.

Under en resa får fartyget inte ha mindre besättning än att erforderlig personal kan avdelas för intendenturtjänsten. Om fartyget enligt gällande föreskrifter skall vara utrustat med teleanläggning, skall personal också finnas för att anläggningen skall kunna användas på behörigt sätt.

2§

Besättningen på varje fartyg skall ha tillräckligt god syn- och hörselförmåga.

2§

För fartyg med en bruttodräktighet av minst 20 registerton, som befordrar gods eller passagerare, skall sjöfartsverket, efter samråd med organisationer, representerande redare och ombordanställda, fastställa den minsta besättning som kan anses betryggande från sjösäkerhetssynpunkt i den fart, vari fartyget nyttjas eller avses att nyttjas (minimibesättning). Om fartyget nyttjas eller avses att nyttjas i flera fartområden, skall minimibesättning fastställas för varje sådant område.

3§

Sjöfartsverket skall för varje passagerarfartyg och för varje annat fartyg med en bruttodräktighet av minst 20 registerton, som transporterar gods eller passagerare, fastställa den minsta besättning som kan anses vara betryggande från sjösäkerhetssynpunkt i den fart vari fartyget används eller avses att användas (minimibesättning). På begäran skall minimibesättning också fastställas för ett fartyg som är under byggnad eller projektering eller som skall köpas från annan. Sjöfartsverket skall före ett beslut om minimibesättning samråda med organisationer som representerar redare och ombordanställda.

TU 1979/80:4

6 Nuvarande lydelse

Regeringen äger bestämma, att minimibesättning skall fastställas även för annat fartyg än i forsta stycket sägs.

3§

När minimibesättning fastställes, skall besättningens sammansättning till antal och kvalifikationer bestämmas med hänsyn till fartygets storlek, beskaffenhet, utrustning, användning och den fart, vari fartyget nyttjas eller avses att nyttjas. Härvid skall iakttagas att fartyget erhåller

Föreslagen lydelse

Regeringen eller den förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer fårföreskriva eller i enskilda fall beslu - ta att minimibesättning skall fastställas även för andra fartyg än dem som avses i forsta stycket eller att det för sådana fartyg skall gälla de föreskrifter om bemanningen som behövs från sjösäkerhetssynpunkt (bemanningsföreskrifter).

Från första stycket görs följande undantag.

1. Minimibesättning för fartyg som ägs eller brukas av svenska staten och som användsför annat ändamål än att i allmän trafik transportera gods eller passagerare skall fastställas av den myndighet under vars förvaltning fartyget står, om inte regeringen bestämmer annat. Myndigheten skall före beslutet samråda med de organisationer som representerar de anställda inom myndigheten.

2. Sjöfartsverket och andra myndigheter sorn fastställer minimibesättning får meddela provisoriska beslut om minimibesättning utan att samråda med organisationerna. Ett sådant beslutför meddelas endast om dröjsmål skulle medföra betydande kostnad eller annan avsevärd olägenhet.

4§

Minimibesättningens storlek och personalens kvalifikationer skall bestämmas med hänsyn till fartygets storlek, beskaffenhet, utrustning, användning och den fart, vari fartyget används eller avses att användas. Därvid skall beaktas hur arbetet på fartyget är organiserat och vad som

TU 1979/80:4

7 Nuvarande lydelse

befäl lill det antal och med den behörighet som särskilt föreskrives samt att manskapet ges en sammansättning som är tillfredsställande med hänsyn till fartygets säkra framförande och sjösäkerheten i övrigt.

4 §

Sedan minimibesättning för visst fartyg fastställts, skall sjöfartsverket låta anteckna minimibesättningens sammansättning till antal och kvalifikationer samt det fartområdeför vilket besättningen fastställts i den tillsynsbok för fartyget, som föreskrives i 7 kap. 20 §.

Har anteckning om minimibesättning för visst fartområde införts i fartygs tillsynsbok, må fartyget icke framföras i fartområdet, om besättningens antal understiger vad som anges i tillsynsboken.

Föreslagen lydelse

enligt lag eller avtal gäller om personalens ordinarie arbetstid. Minimibesättningen skall sättas samman så, att fartyget kan framföras säkert och att sjösäkerheten i övrigt är tillfredsställande.

§

Ett fartyg för vilket minimibesättning krävs enligt 3 § första stycket får inte framföras innan beslut om minimibesättning har fattats.

För att ett fartyg med beslut om minimibesättning skall få framföras, skall besättningen ha den storlek och sammansättning i övrigt som anges i beslutet, om inte befälhavaren har beslutat om avvikelse från detta med stöd av 6 §. Fartyget får inte framföras i annan fart än som anges i beslutet om minimibesättning.

6 $

Om det inom besättningen på ett fartyg inträffar ett plötsligt sjukdomsfall eller någon annan oförutsedd händelse, som medför att fartygets besättning inte uppfyller kraven i beslutet om minimibesättning, och bristen inte kan avhjälpas före fartygets planerade avgång, får befälhavaren besluta att fartyget ändå skall framföras. Ett sådant beslut får dock

1** Riksdagen 1979/80. 15 sami. Nr 4

TU 1979/80:4

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

endast fattas om den besättning som finns på fartyget är tillfredsställande sammansatt med hänsyn till fartygets säkra framförande och sjösäkerheten i övrigt. Beslutet får inte avse längre tid än en vecka eller, om resan till närmaste destinationshamn tar längre tid i anspråk, den tid som behövs för resan dit.

Innan befälhavaren fattar beslut enligt första stycket, skall han samråda med skyddskommittén eller, om det inte finns någon sådan på fartyget, med skyddsombudet.

Befälhavarens beslut får inte innebära att beslutet om minimibesättning frångås såvitt avser kvalifikationerna hos befälhavaren, radiotelegrafisten eller radiotelefonisterna. I beslutet om minimibesättning får befälhavarens rätt att fatta beslut enligt första stycket inskränkas ytterligare.

7§

Beslut av befälhavaren enligt 6 § skall antecknas i skeppsdagboken eller, om någon sådan dagbok inte fors, antecknas särskilt. Av anteckningen skall framgå skälen till beslutet. Har vid samrådet en ståndpunkt framförts som avviker från beslutet, skall också denna framgå av anteckningen.

Befälhavaren skall se till att sjöfartsverket genast underrättas om beslutet och skälen för detta genom telegram eller på liknande sätt. Befälhavaren på fartyg, vars minimibesättning har fastställts av annan myndighet än sjöfartsverket, behöver dock inte sända någon sådan underrättelse.

TU 1979/80:4

9 Nuvarande lydelse

6 Andras fartyg eller dess utrustning på sätt som kan antagas ha betydelse för minimibesättningens sammansättning, äger sjöfartsverket återkalla meddelat beslut om minimibesättning.

Har beslut om minimibesättning återkallats, skall tillsynsboken genast lämnas till sjöfartsverket.

7§

Bestämmelserna i 1 § andra och tredje styckena samt 2-6 §§ gälla icke utländskt fartyg.

Föreslagen lydelse

S§

Ett beslut om minimibesättning gäller tills vidare. Det får dock meddelas för begränsad tid, om särskilda skäl föreligger.

Ett provisoriskt beslut om minimibesättning gäller i högst två månader.

9 §2

Den myndighet som har meddelat ett beslut om minimibesättning får återkalla det

1. om fartyget eller dess utrustning har ändrats på ett sätt som kan antas ha betydelse för minimibesättningens sammansättning; elier

2. om andra väsentliga förutsättningar för beslutet har ändrats och därför ett nytt beslut behöver utfärdas.

10 §

Ett fartyg, för vilket bemanningsföreskrifter gäller, får framföras endast om besättningen är så sammansatt att föreskrifterna är uppfyllda.

11 §

Bestämmelserna i 1 § andra och tredje styckena samt 3-10 §§ gäller inte utländska fartyg.

7 kap.

18 §

Ritning till fartyg, som hygges eller Ritningar till fartyg, som byggs eller

ombygges för svensk räkning och byggs om för svensk räkning och

2 Ändringen innebär bl. a. att andra stycket upphävs.

TU 1979/80:4

10 Nuvarande lydelse

enligt denna lag skall undergå annan tillsynsforrättning än inspektion, skall ges in till sjöfartsverket i god tid innan det arbete som ritningen avser börjas. I trängande fall eller om fartyget tillfälligt ändras eller ombygges utomlands, må ritning insändas i efterhand.

Ritning till utländskt fartyg, som blivit svenskt och med anledning därav skall undergå sjövärdighetsbesiktning, skall ges in till sjöfartsverket så snart det kan ske.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket äger meddela erforderliga föreskrifter om vilka ritningar som skola inges samt medge lättnad i fråga om skyldigheten att ge in ritningar till viss typ av fartyg och till fartyg som innehar klass i klassificeringsanstalt, vilken omfattas av förordnande enligt 1 kap. 15 §.

Föreslagen lydelse

enligt denna lag skall undergå annan tillsynsforrättning än inspektion, skall ges in till sjöfartsverket i god tid innan det arbete börjas som ritningarna avser. I trängande fall får ritningarna sändas in snarast därefter.

Ritningar till utländskt fartyg, som /larblivit svenskt och med anledning därav skall undergå sjövärdighetsbesiktning, skall ges in till sjöfartsverket så snart det kan ske.

Regeringen eller den förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer får meddela de föreskrifter som behövs om granskning och godkännande av ritningar och om vilka ritningar som skall ges in. Regeringen eller myndigheten får också föreskriva eller i enskilda fall medge undantag från skyldigheten att ge in ritningar till vissa typer av fartyg och till fartyg som innehar klass i sådan klassificeringsanstalt som omfattas av ett förordnande enligt 1 kap. 15 §.

8 kap.

1 §

Förekommer skälig anledning antaga,

att fartyg icke är sjövärdigt för resa i avsedd fart, att fartyget i väsentligt avseende brister i fråga om skyddet mot ohälsa och olycksfall, att det icke är behörigen lastat eller barlastat,

att det medför passagerare utöver det högsta tillåtna antalet, eller att det icke är bemannat på betryg -

Om det finns skälig anledning att anta,

att ett fartyg inte är sjövärdigt för resa i avsedd fart, att fartyget i väsentligt avseende har brister i fråga om skyddet mot ohälsa och olycksfall, att det inte är lastat eller barlastat på betryggande sätt,

att det medför passagerare utöver det högsta tillåtna antalet, eller att det inte är bemannat på betryg -

TU 1979/80:4

11 Nuvarande lydelse

gande sätt,

md fartygets resa förbjudas avbidan på rättelse.

Är allenast fråga om brist i arbetsinrättning eller arbetsredskap, må i stället förbud meddelas att begagna inrättningen . eller redskapet innan rättelse vidtagits. Förekommer skälig anledning antaga att användningen av viss lokal, visst ämne eller viss arbetsmetod innebär fara för ohälsa eller olycksfall, må även användningen av lokalen, ämnet eller metoden förbjudas i avbidan pä rättelse.

Resa må jämväl förbjudas, om fartyg icke hålles tillgängligt för tillsynsförrättning, eller om fartyg, som enligt denna lag skall ha fart-, passagerarfartygs- eller fribordscertifikat, saknar gällande sådant certifikat.

Föreslagen lydelse

gande sätt för den avsedda resan,

får fartygets resa förbjudas tills rättelse har vidtagits.

Är det endast fråga om brister i inrättningar för arbetet eller i arbetsredskap, . får i stället dessas användning förbjudas tills rättelse har vidtagits. Om det finns skälig anledning att anta att användningen av en viss lokal, ett visst ämne eller en viss arbetsmetod innebär risk för ohälsa eller olycksfall, får även användningen av lokalen, ämnet eller metoden förbjudas tills rättelse har vidtagits.

Resan får också förbjudas, om ett fartyg inte hålls tillgängligt för tillsynsförrättning, eller om ett fartyg som enligt denna lag skall ha fart-, passagerarfartygs- eller fribordscertifikat saknar sådant certifikat.

9 kap.

15 §

Befälhavaren skall innan resa anträdes skaffa sig den kännedom om fartyget som han behöver för att kunna fullgöra sina åligganden beträffande säkerheten på fartyget.

Maskinchefen skall innan resa anträdes skaffa sig erforderlig kännedom om fartygets maskineri med tillhörande anläggningar och inrättningar samt fartygets brandsläckningsanordningar.

Besättningen skall genom befälhavarens försorg, i den mån det är möjligt, beredas tillfälle att förvärva erforderlig kännedom om fartyget innan resa anträdes.

Befälhavaren skall innan en resa påbörjas skaffa sig den kännedom om fartyget som han behöver för att kunna fullgöra sina skyldigheter beträffande säkerheten på fartyget.

Maskinchefen skall innan en resa påbörjas skaffa sig erforderlig kännedom om fartygets maskineri och de anläggningar och inrättningar som hör till maskineriet samt om fartygets brandsläckningsanordningar.

Besättningen i övrigt skall innan en resa påbörjas genom befälhavarens försorg beredas tillfälle att skaffa sig erforderlig kännedom om fartyget samt om grundläggande säkerhetsbestämmelser och åtgärder vid fartygsolycka.

TU 1979/80:4

12 Föreslagen lydelse 10 kap. Ansvarsbestämmelser

Nuvarande lydelse

2§

Nyttjas fartyg till sjöfart utan att ha' i denna lag föreskrivet certifikat eller i strid mot bestämmelse i sådant certifikat eller nyttjas fartyg till sjöfart utan att vara försett med lastmärke, om sådant är föreskrivet, dömes befälhavaren till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

1§

Används ett fartyg till sjöfart utan att ha i denna lag föreskrivet certifikat eller i strid mot någon bestämmelse i ett sådant certifikat, döms redaren och befälhavaren till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma gäller om ett fartyg används till sjöfart utan att vara försett med lastmärke, trots att det är föreskrivet.

3§

Iakttager befälhavare icke de föreskrifter om minimibesättning, som med stöd av denna lag fastställts att gälla för fartyget, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Gärning som avses i första stycket skall icke medföra ansvar, om lämplig person som varit kvalificerad till befattningen icke kunnat erhållas i senast besökta hamn och detta föranlett att de uppställda fordringarna på kvalifikation hos medlem av minimi -

2 H

Befälhavare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot 6 kap. 5 eller 10 § döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Har förseelsen skett av annan oaktsamhet än som avses i första stycket döms befälhavaren till böter. Ar förseelsen ringa är han dock fri från ansvar.

Om befälhavaren har begått en förseelse som avses i första stycket, döms också redaren eller den som i redarens ställe brukar fartyget till böter eller fängelse i högst sex månader. För att ansvar skall inträda skall han ha känt till eller bort känna till förseelsen. Om han visar att han har gjort vad som han skäligen har kunnat för att förhindra förseelsen, är han fri från ansvar.

TU 1979/80:4

13 Nuvarande lydelse

besättning icke blivit uppfyllda för viss tjänst ombord.

Anställes den som ingår i minimibesättning och tillhör däcks- eller maskinavdelningen av annan än redaren, dömas redaren och befälhavaren till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Visar redaren eller befälhavaren att han gjort vad på honom skäligen ankommit för att förhindra förseelsen, är han dock fri från ansvar.

Föreslagen lydelse

3§

Anställs den som ingår i minimibesättningen och tillhör däcks- eller maskinpersonalen av någon annan än redaren, döms redaren och befälhavaren till böter eller fängelse i högst sex månader. Om redaren eller befälhavaren visar att han har gjort vad som han skäligen har kunnat för att förhindra förseelsen, är han dock fri från ansvar.

4§

Till böter eller fängelse i högst ett år dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbud som meddelats med stöd av 8 kap. 1 § eller föreläggande som meddelats med stöd av 8 kap. 4 §.

Bryter någon mot föreläggande eller förbud, sorn förenats med vite, dömes ej till ansvar enligt första stycket.

4 It

Tjänstgör någon på ett fartyg som befälhavare, maskinchef eder ansvarig för vakt utan att inneha den behörighet som är föreskriven för befattningen i minimibesättningsbeslutet eller bemanningsföreskrifterna, döms han till böter. Om han har uppehållit befattningen på grund av ett plötsligt sjukdomsfall eller en annan liknande händelse, är han dock fri från ansvar.

5§

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett förbud mot nyttjande som har meddelats med stöd av 8 kap. 1 § döms till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma gäller den som bryter mot ett föreläggande som har meddelats med stöd av 8 kap. 4 §.

Om förbudet eller föreläggandet är förenat med vite, skall den som bryter mot det inte dömas till ansvar.

TU 1979/80:4

14 Nuvarande lydelse 5§

Beordrar befälhavare arbete i strid mot beslut av skyddsombud enligt 9 kap. 8 § utan att skäl som anges i 9 kap. 9 § föreligger och åsidosäties därmed uppenbart intresset att skyddsarbetet ombord bedrives i behörig ordning, dömes till böter.

/ S

Underlåter redare eller den som i redarens ställe brukar fartyget att tillse att fartyget undergår tillsyn enligt 7 kap., dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

6§

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att anlita lots, när det åligger honom på grund av särskild föreskrift, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

8§

Den som olovligen och utan giltigt skäl borttager skyddsanordning eller sätter den ur bruk, dömes till dagsböter.

9§

Lämnar någon uppsåtligen tillsynsmyndighet oriktig uppgift för att erhålla certifikat enligt denna lag eller att få sådant certifikat förlängt, dömes till dagsböter.

Den som uppsåtligen lämnar tillsynsmyndighet oriktig uppgift i fråga om åtgärd, varom tillsynsmyndigheten givit anvisning, dömes till dagsböter.

Föreslagen lydelse

6§

Beordrar befälhavaren arbete i strid mot ett beslut av skyddsombudet enligt 9 kap. 8 § utan att något sådant skäl som anges i 9 kap. 9 § föreligger och åsidosätts därmed uppenbart intresset av att skyddsarbetet ombord bedrivs i behörig ordning, döms han till böter.

7f

Underlåter redaren eller den som i redarens ställe brukar fartyget att se till att fartyget undergår tillsyn enligt 7 kap., döms han till böter eller fängelse i högst sex månader.

s§

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att anlita lots, när han är skyldig att göra detta på grund av särskild föreskrift, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

9.*

Den som olovligen och utan giltigt skäl tar bort en skyddsanordning eller sätter den ur funktion döms till böter.

10 §

Den som uppsåtligen lämnar tillsynsmyndigheten oriktiga uppgifter för att få certifikat enligt denna lag eller få ett sådant certifikat förlängt, döms till böter.

Den som uppsåtligen lämnar tillsynsmyndigheten oriktiga uppgifter om en åtgärd, som myndigheten har givit anvisning om, döms till böter.

TU 1979/80:4

15 Nuvarande lydelse

10 §

Den som försummar vad som åligger honom enligt 9 kap. 2 § andra stycket, 10 §, 13 § eller 15-17 §§, dömes till böter.

7§

Ha flera medverkat till gärning som avses i 1 -4 och 6 §§, gäller 23 kap. brottsbalken.

11 §

Till straff enligt denna lag må ej dömas om strängare straff för gärningen stadgas i brottsbalken eller sjölagen.

12 H

1 fråga om mål om ansvar enligt denna lag eller föreskrift som utfärdas med stöd av lagen äga bestämmelserna i 336 och 338 §§ sjölagen motsvarande tillämpning.

Föreslagen lydelse

11 §

Den som försummar sina skyldigheter enligt 6 kap. 7 §. 9 kap. 2§ andra stycket, 10 §, 13 § eller

15-17 §§, döms till böter.

12 §

//or flera medverkat till en gärning som nämns i 1-i, 5, 7 och 8 §§, gäller 23 kap. brottsbalken.

13 a

Ingen får dömas till straff enligt denna lag, om strängare straff för gärningen är stadgat i brottsbalken eller sjölagen (1891:35 s. 1).

14 §

1 fråga om mål om ansvar enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen tillämpas bestämmelserna i 336 och 338 §§ sjölagen (1891:35 s. 1).

11 kap.

Mot beslut som meddelats av sjöfartsverket genom annan än sjösäkerhetsdirektören eller av annan tillsynsmyndighet i fråga, som avses i 8 kap. 1 §, må talan ej förås.

Talan mot beslut som meddelats av sjöfartsverket genom sjösäkerhetsdirektören i fråga, som avses i 8 kap. 1 §, föres hos kammarrätten genom besvär.

Mot annat beslut enligt denna lag

§

Ett beslut som har meddelats av sjöfartsverket genom någon annan än sjösäkerhetsdirektören eller som har meddelats av annan tillsynsmyndighet i sådan fråga som avses i 8 kap. 1 § får inte överklagas. Provisoriskt beslut om minimibesättning får inte heller överklagas.

Ett beslut som har meddelats av sjöfartsverket genom sjösäkerhetsdirektören i sådan fråga som avses i 8 kap. 1 § överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Andra beslut enligt denna lag av

TU 1979/80:4

16 Nuvarande lydelse

av sjöfartsverket eller av annan tillsynsmyndighet, som är central förvaltningsmyndighet, fores talan hos regeringen genom besvär.

Om ej annat anges i beslut som avses i denna paragraf, skall det utan hinder av anförda besvär lända till efterrättelse, intill dess besvärsmyndigheten eller, ifråga om beslut som skall underställas, sjösäkerhetsdirektören annorlunda förordnar.

Föreslagen lydelse

sjöfartsverket eller av någon annan tillsynsmyndighet som är central förvaltningsmyndighet överklagas hos regeringen genom besvär.

Om det inte anges något annat i det överklagade beslutet, gäller detta tills besvärsmyndigheten eller, beträffande beslut som skall underställas, sjösäkerhetsdirektören bestämmer något annat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

Regeringen eller den förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att äldre bestämmelser skall gälla även efter den 1 januari 1980 och att en befälhavare får gå ifrån minimibesättningsbeslutet i större omfattning än vad som medges i 6 kap. 6 §.

TU 1979/80:4

17 Motionerna

Motioner väckta under vårsessionen 1978/79 med anledning av propositionen

I motionen 1978/79:2612 av Rune Torwald (c) hemställs

att riksdagen beslutar anta förslag till ändrad lydelse i lagen om säkerheten på fartyg, 1 kap. 11 § d)

inskränkt oceanfart: fart på andra europeiska orter än dem som anges under a)-c), dessutom fart på utomeuropeiska orter vid Medelhavet och Svarta havet, samt fart på Nordafrikas västkust norr om 25° nordlig latitud, på Kanarieöarna och ön Madeira.

I motionen 1978/79:2613 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås

1. att riksdagen beslutar avslå propositionen 1978/79:117 i vad gäller förslag till ändring av 6 kap. lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg,

2. att riksdagen uttalar att bestämmelser om fartygsmiljönämnder bör införas i lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg i enlighet med fartygsmiljöutredningens (Ds K 1976:1) förslag och att därvid de anställdas representanter ges vetorätt i frågor som rör arbetsmiljö och boendemiljö ombord i fartyg samt hemställer hos regeringen om förslag härom.

Motion väckt under höstsessionen 1979/80 med anledning av propositionen

I motionen 1979/80:18 av Nils Hjorth och Kurt Hugosson (båda s) hemställs att riksdagen vid behandlingen av propositionen beslutar

1. att som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts beträffande sjöfartsverket och dess bevakning av sjösäkerhetsfrågorna i samband med minimibemanning av fartyg,

2. att innan befälhavare fattar beslut om avvikelse från gällande minimibesättningsbeslut skall han samråda med maskinchefen och fartygets skyddskommitté, eller, om sådan ej finns, med skyddsombudet,

3. att i skrivelse till regeringen begära att sjöfartsverket meddelar föreskrifter om de närmare villkor på vilka vakt i maskinrummet eller manöverrummet eller i manövercentral för maskineriet kan ersättas av tjänstgöring, som ej kräver att tjänstgörande befattningshavare helt eller delvis uppehåller sig i fartygets maskinrum eller i manövercentral för maskineriet.

Utskottet

Bemanning på fartyg

Av tradition delas personalen på fartyg in i två kategorier, sjöbefäl och manskap. Bestämmelser angående fartygs bemanning med sjöbefäl återfinns i sjöbefälskungörelsen. Med sjöbefäl avses fartygsbefäl, dvs. befälhavare och personal med ansvar för vakt på fartygets brygga och därmed sammanhängande uppgifter, samt maskinbefäl, dvs. personal med ansvar för fartygsma -

TU 1979/80:4

skineriet och därmed sammanhängande uppgifter. Bemanningsbestämmelserna i sjöbefälskungörelsen avser såväl antalet sjöbefäl av olika slag samt behörighets- och övriga kvalifikationsregler.

Sjöbefälskungörelsen tillämpas på alla handelsfartyg utom linfarjor och på fiskefartyg om minst 20 bruttoregisterton (brt).

För passagerarfartyg och för maskindrivet lastfartyg om minst 30 brt finns bestämmelser om sjöbefälets antal och behörighet i fyra tabeller som är fogade till kungörelsen. Tabellerna anger behörigheten att utöva befäl i skilda fartområden och på olika stora fartyg. Utgångspunkten (parametern) för beräkningen av fartygets storlek vid bestämmandet av fartygsbefäl är fartygets dräktighet i bruttoton och vid bestämmandet av maskinbefäl maskinstyrkan angiven i effektiva hästkrafter.

Sjösäkerhetslagens och sjösäkerhetsförordningens bemanningsregler gäller all sjöpersonal.

I 6 kap. 2 och 3 §§ sjösäkerhetslagen finns huvudreglerna om fartygs minimibesättning. Denna definieras som den minsta besättning som kan anses betryggande från sjösäkerhetssynpunkt i den fart vari fartyget nyttjas eller avses att nyttjas. Minimibesättning skall fastställas för fartyg om minst 20 brt som befordrar gods eller passagerare. Beslut fattas av sjöfartsverket efter samråd med organisationer representerande redare och ombordanställda.

I propositionen föreslås att sjöbefälskungörelsens bemanningsregler slopas, att ansvaret för frågan om fartygens bemanning odelat läggs på sjöfartsverket och att bemanningsreglering sker genom minimibesättningsbeslut eller, i vissa fall genom annat liknande beslut. Dessa beslut föreslås med vissa undantag utfärdas av sjöfartsverket.

Föredragande departementschefen anser att det inte längre är möjligt att arbeta med så schablonartade bestämmelser beträffande viss personal som nu finns i sjöbefälskungörelsen och som binder sammansättningen av besättningarna. Genom sjösäkerhetslagen anses sjöfartsverket redan ha fått ett huvudansvar för säkerheten på fartygen. Fastställandet av den minsta bemanningen på ett fartyg sägs utgöra ett viktigt led i säkerhetsarbetet. Som en annan viktig omständighet i bedömningen av hur minimibesättningarna skall sättas samman anges utvecklingen på arbetstids- och arbetsmiljöområdena. Verksamheten på dessa områden präglas i hög grad av den kollektivavtalsreglering som har skett som komplettering av lagstiftningens principiella regler. Det anses inte möjligt att bestämma minimibesättningen utan att ta hänsyn till kollektivavtalens innehåll eller att helt överlåta åt de avtalsslutande parterna att komma överens om hur säkerhetskraven skall uppfyllas.

Genom att slopa sjöbefälskungörelsen vinner man enligt föredraganden också en annan fördel. Den stränga uppdelningen av huvuddelen av personalen i befäl och manskap sägs vara otidsenlig och föga rationell. Det

TU 1979/80:4

finns och kommer att finnas sjöpersonal med olika utbildning och olika inriktning på arbetsuppgifterna. För ansvarsfunktionerna enligt sjölagen, sjösäkerhetslagen och andra författningar måste visserligen finnas personer med särskild behörighet. Detta anses emellertid inte hindra att en sammanvägning av alla arbetsuppgifter ombord på ett fartyg kan göras och att kunskaper som finns hos viss eller vissa besättningsmedlemmar kan påverka behovet av annan personal. Sålunda kan det enligt föredraganden vara möjligt att räkna med att arbetsuppgifter som traditionellt ligger på sjöbefäl i stället utförs av kvalificerad personal av annat slag.

I propositionen föreslås med anledning av bl. a. det anförda att sjösäkerhetslagen ändras så att det framgår att minimibesättningsbesiutet föregås av en prövning av hela besättningen, dvs. av antal och kvalifikationer hos såväl sjöbefäl som manskap.

Minimibesättningsbeslut föreslås alltid finnas för dels fartyg om minst 20 brt som transporterar gods eller passagerare, dels mindre fartyg med passagerarfartygscertifikat, när de medför passagerare. Övriga fartyg anses kunna regleras genom minimibesättningsbeslut, om så noggranna bestämmelser behövs, eller genom bemanningsföreskrifter.

Enligt motionen 1978/79:2613 kräver sjösäkerheten och deombordanställdas säkerhet ett bindande system med fasta normer för bemanning. Det anses därför inte rimligt att överlämna åt sjöfartsverket att ensamt besluta i sådana frågor, lika litet som frågor rörande bemanning och säkerhet bör överlämnas till förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Frågorna anses kräva lagstiftning och politiskt ansvar. I motionen yrkas därför avslag på propositionen beträffande förslaget till ändring av 6 kap. sjösäkerhetslagen (yrkandet 1).

Ett system för bemanning av fartyg bör enligt utskottets uppfattning möjliggöra en smidig anpassning av bemanningen efter bl. a. den snabba tekniska utvecklingen på sjöfartsområdet. Av propositionen framgår att kritik i detta avseende riktas mot nuvarande system. Ett för varje fartyg individuellt system, som enbart tar hänsyn till förhållandena beträffande fartyget och dess verksamhet, synes på ett bättre sätt kunna uppfylla de krav som bör ställas. Besättningens storlek bör därvid, som framhålls i propositionen, självfallet ställas i relation till sådana faktorer som fartygets storlek, beskaffenhet, utrustning, användning och den fart vari fartyget används eller avses användas. Det föreslagna systemet med minimibesättningsbeslut och bemanningsföreskrifter synes enligt utskottet kunna fylla de krav som bör ställas i sammanhanget. Utskottet tillstyrker därför propositionen i denna del.

Av utskottets ställningstagande följer att utskottet avstyrker motionen såvitt nu är i fråga.

Eftersom den individuella bedömningen i fortsättningen skall vara vägledande då minimibesättningar skall fastställas anses parametrar som

TU 1979/80:4

hjälpmedel härför få mindre betydelse än de har f. n. Parametrar kan dock enligt föredraganden inte frånkännas viss betydelse när minimibesättningar skall fastställas för fartyg som liknar varandra. Inte minst sägs detta gälla för kompetenskraven beträffande dem som har ansvarsbefattningar på fartyg. I propositionen behandlas mot bakgrund härav några av de parametrar som alltjämt i viss utsträckning bör användas. Den viktigaste av dessa sägs fartområdet vara.

Nuvarande fartområden definieras i 1 kap. 11 § sjösäkerhetslagen. De är inre fart, stor kustfart, nordsjöfart och oceanfart. Samma fartområdesindelning gäller enligt sjöbefälskungörelsen för bemanning med sjöbefäl och i fråga om praktik för behörighet.

I propositionen framförs förslag till vissa ändringar i nuvarande indelning. Ett av dessa innebär att fartområdet stor kustfart utvidgas till att avse även fart på den europeiska kontinentens nordsjökust intill Blankenberghe. En sådan ändring anses medföra en väsentlig förbättring för svenskt kusttonnage. En annan ändring som föreslås är att oceanfartområdet delas i två. Härigenom skapas ett särskilt fartområde för fart i Medelhavet och Svarta havet samt på Kanarieöarna, Madeira och den nordafrikanska atlantkusten. Ett sådant fartområde sägs få särskild betydelse för behörighetskraven beträffande personal på det mindre handelstonnaget. Det nya fartområdet bör kallas inskränkt oceanfart. Dessa ändringar anses inte alls eller endast i ringa mån komma att medföra förändringar beträffande fartygs utrustning och annat som är beroende av fartområdesindelningen. Ändringarna kan därför genomföras generellt, vilket enligt föredragandens mening är av väsentlig betydelse för att få lagstiftningen enkel och lättbegriplig för sjöfartens företrädare. Föredraganden föreslår därför att ändringarna genomförs och att 1 kap. 11 § sjösäkerhetslagen ändras med hänsyn härtill.

Det föreslagna fartområdet inskränkt oceanfart begränsas i Europa av en linje Trondheimsfjorden-Shetlands nordpynt, därifrån västerut till 11° västlig longitud, därifrån längs denna longitud över Irlands västkust till 48° nordlig latitud och därifrån österut längs denna latitud till Brest. Fart norr eller väster om denna linje faller utanför begreppet inskränkt oceanfart.

Den angivna inskränkningen skulle enligt motionen 1978/79:2612 innebära att fartyg med viss befälsbemanning som tidigare gått på Europa nu inte kan befara Island med samma bemanning, vilket de av hävd tidigare kunnat göra. Den föreslagna inskränkningen borde enligt motionären inte medtas vid bestämningen av fartområdet inskränkt oceanfart.

Fart norr om den nuvarande norra gränsen för nordsjöfart, som går från Trondheimsfjorden över Shetlandsöarna mot norra Irland har - som framhålls i propositionen - annan karaktär med hänsyn till väder och andra sjöförhållanden än fart i Nordsjön. Säkerhetsskäl talar därför även enligt utskottets mening mot en utvidgning norrut av nordsjöfart eller inskränkt oceanfart. Mot en sådan utvidgning anses också tala att den nuvarande

TU 1979/80:4

gränsen är densamma som dras i sjöarbetstidslagen för närfart, vilket sägs underlätta tillämpningen av bemanningsreglerna. Utskottet vill med anledning av motionen också erinra om att fartområdesindelningen ej är avgörande för bemanningen. På grund av den flexibilitet som förordas i propositionen kan sålunda minimibesättningen fastställas med hänsyn till annan fart om detta är lämpligare. Dock bör enligt föredraganden den i författning fastlagda indelningen bli styrande i stort på grund av sammankopplingen med fartcertifikat m. m.

Utskottet förutsätter att regeringen - med beaktande jämväl av bemanningssynpunkter - noggrant följer frågan om gränsdragningen mellan fartområdena samt föreslår de ändringar som kan visa sig erforderliga. Under hänvisning härtill har utskottet ej funnit skäl tillstyrka motionen.

Befälsbemanningsutredningen har enligt propositionen gjort upp bemanningstabeller för däcks-, maskin- och intendenturpersonal. Utredningen anger att syftet med tabellerna och de därtill knutna kommentarerna i första hand är att visa hur bemanningen i praktiken kan påverkas av de grundläggande utgångspunkter, som utredningen har valt för sin bedömning av minimibesättningarna på fartygen.

1 motionen 1979/80:18 hemställs att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts i motionen beträffande sjöfartsverket och dess bevakning av sjösäkerhetsfrågorna i samband med minimibemanning av fartyg (yrkandet 1). Motionärerna framhåller att sjösäkerheten inte får avtalas bort. Det anses därför som viktigt att sjöfartsverket med utgångspunkt i bl. a. de bemanningstabeller som befälsbemanningsutredningen utarbetat noga följer och analyserar de överenskommelser som träffas mellan parterna rörande bemanningen.

I propositionen betonas att det är önskvärt med flexibilitet i bemanningsbesluten och nödvändigt att väga samman alla omständigheter då dessa beslut fattas. Därför kommer parametrar av hittillsvarande slag att vara ett mindre framträdande hjälpmedel i fortsättningen. Bemanningstabeller anses mot denna bakgrund knappast vara till verklig nytta, inte ens som vägledning för beslutsfattandet.

Sjöfartsverket har som framgår av propositionen fulla ansvaret för att sjösäkerhetens krav iakttas då minimibesättningsbeslut fattas. På grund härav framstår det även enligt utskottets mening som olämpligt att fastställa sådant beslut enbart med ledning av bemanningstabell. Utskottet vill dock starkt understryka att sjösäkerheten inte får eftersättas. I för branschen besvärliga konjunktursituationer bör särskild uppmärksamhet riktas på bemanningen från sjöfartsverkets sida. Vidare vill utskottet erinra om att riksdagen i samband med behandlingen av årets budgetproposition (prop. 1978/79:100, bil. 9, TU 1978/79:11, rskr 1978/79:247) anslagit medel för förstärkning med bl. a. en handläggare på sjöfartsverkets bemanningssektion. Avsikten härmed är att möta den ökade belastningen i fråga om

TU 1979/80:4

bemanningsärenden. Det är enligt utskottet angeläget att sjöfartsverket får de resurser som erfordras för detta bevakningsarbete, speciellt som verket medgivit att man har svårigheter att fullgöra sina ifrågavarande åligganden. Utskottet förutsätter att regeringen uppmärksamt följer utvecklingen på området.

Under hänvisning till det anförda finner utskottet att någon åtgärd från riksdagens sida i ämnet ej nu erfordras.

För att komma till rätta med de problem som följer med ett fast bemanningssystem i tillfälliga bristsituationer föreslås i propositionen flera vägar. En sådan väg, som redan av andra skäl används, är att i minimibesättningsbeslut öppna möjlighet att förs. k. kort resa-resa som under vanliga förhållanden kräver högst 12 timmars gång under en period av 24 timmar-gå med en annan, mindre minimibesättning. Vidare föreslås dels att sjöfartsverket skall kunna ändra minimibesättningsbeslut tillfälligt, dels att befälhavaren, efter samråd med skyddsombud eller skyddskommitté, skall kunna besluta om att gå ifrån beslutet för viss kortare tid (högst en vecka) under förutsättning att säkerheten ändå blir tillgodosedd och antalet besättningsmedlemmar enligt beslutet inte underskrids.

I motionen 1979/80:18 yrkas att befälhavare - innan han fattar beslut om avvikelse från gällande minimibesättningsbeslut - skall samråda även med maskinchefen (yrkandet 2).

Utskottet vill med anledning härav erinra om den ordning som lagts fast i 9 kap. 9 § sjösäkerhetslagen för befälhavares rätt att beordra arbete i strid mot skyddsombuds beslut att avbryta farligt arbete. Enligt detta lagrum skall endast skyddskommittén, där det finns sådan, höras före befälhavarens beslut såvida tvingande hinder inte föreligger (prop. 1977/78:55, TU 1977/ 78:14, rskr 1977/78:141). Samrådsskyldighet och övriga rutiner bör enligt utskottet göras så likartade som möjligt inom samma lag. Befälhavarens överläggning med maskinchefen bör dessutom ses som ett led i arbetsledningen ombord, varför utskottet förutsätter att sådan överläggning kornmer till stånd även i de nu aktuella frågorna. Utskottet delar därför uppfattningen att samråd enligt lag endast bör gälla skyddskommittén eller skyddsombudet. Under hänvisning härtill tillstyrks den nu aktuella bestämmelsen i lagförslagets 6 kap. 6 § och avstyrks motionen i motsvarande del.

I motionen 1979/80:18 hemställs att riksdagen i skrivelse till regeringen begär att sjöfartsverket meddelar föreskrifter om de närmare villkor på vilka vakt i maskinrummet, manöverrummet eller i manövercentral för maskineriet kan ersättas med tjänstgöring som ej kräver att befattningshavare uppehåller sig på nyssnämnda platser i fartyget (yrkandet 3).

Med anledning härav vill utskottet erinra om att regleringen av frågor av det slag motionärerna aktualiserar delegerats till regeringen av riksdagen. Av propositionen framgår att föredraganden avser att utarbeta bestämmelser på detta område. Utskottet förutsätter att därvid det spörsmål som tas upp i

TU 1979/80:4

motionen beaktas i enlighet med de internationella rekommendationer som föreligger på området. Då sålunda syftet med motionärernas förevarande yrkande härigenom i allt väsentligt synes kunna tillgodoses påkallar motionen såvitt nu är i fråga ej någon riksdagens åtgärd.

Vad propositionen i övrigt innehåller om förslaget till lag om ändring i sjösäkerhetslagen har ej gett utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

Utskottet tillstyrker sålunda lagförslaget. Lagen bör dock av tidsskäl träda i kraft först den 1 juli 1980. Härav föranleds även en mindre redaktionell ändring i övergångsbestämmelsen.

Fartygsmiljönämnder m. m.

Fartygsmiljöutredningen överlämnade i oktober 1976 delbetänkandet (Ds K 1976:1) Bostäder, rnedinflytande och miljö ombord på fartyg. I betänkandet föreslås att de ombordanställda ges ökade möjligheter att påverka utformningen av bostads- och arbetsmiljön på fartygen genom att partssammansatta fartygsmiljönämnder inrättas inom rederierna. Vissa ändrade regler föreslås om skyldigheten att ge in fartygsritningar till sjöfartsverket för granskning. Vidare föreslås nya bestämmelser om bostädernas utformning ombord med bl. a. viss minsta golvyta. Eftersom det sist sagda ligger inom regeringens normgivningskompetens, tas i propositionen bara upp frågorna om fartygsmiljönämnder och ritningar.

De anställda i land har enligt gällande lagstiftning möjligheter att påverka sin arbetsmiljö. Fartygsmiljöutredningen konstaterar att de ombordanställda däremot hittills har haft ytterst begränsade möjligheter att påverka utformningen av sin arbetsmiljö. Enligt utredningens mening är frågan om en förstärkning av de ombordanställdas inflytande på utformningen av fartygen den viktigaste delen i en reform för att förbättra arbets- och boendemiljön ombord. Utredningen föreslår att bestämmelser om fartygsmiljönämnd förs in i sjösäkerhetslagen.

Utredningen har vidare funnit att förhållandena inom olika rederier varierar i hög grad och att det därför är svårt att skapa enhetliga nämnder i alla rederier. För att tillgodose behovet av flexibilitet har utredningen stannat för att arbetsmarknadens parter själva genom kollektivavtal får bestämma nämndernas sammansättning och verksamhetsformer.

Föredraganden ansluter sig till utredningens uppfattning om vikten av att de ombordanställda får ett vidgat inflytande i frågor som rör deras bostadsoch arbetsmiljö på fartygen. 1 propositionen förordas därför att fartygsmiljönämnder inrättas. Föredraganden anser också att parterna på arbetsmarknaden själva bör bestämma över nämndernas sammansättning och verksamhetsformer. I och med detta framstår det enligt föredraganden som tveksamt om det är befogat att föra in bestämmelser om fartygsmiljönämnder i

TU 1979/80:4

sjösäkerhetslagen. Det bör enligt förslaget finnas goda förutsättningar för att parterna själva skall kunna åstadkomma praktiska och enkla lösningar. Ledning inför förhandlingsarbetet anses kunna hämtas bl. a. från utredningens överväganden.

Utskottet kan för sin del ansluta sig till de synpunkter föredraganden anfört. Utskottet vill dock betona vikten av att utvecklingen på området noggrant följs. Föredraganden avser också enligt vad som framgår av propositionen att återkomma i saken om det visar sig att ett vidgat inflytande för de anställda i hithörande frågor inte kommer till stånd.

Under hänvisning till det anförda avstyrks yrkandet i motionen 1978/ 79:2613 att bestämmelser om fartygsmiljönämncler bör införas i sjösäkerhetslagen och att de anställdas representanter ges vetorätt i frågor som rör arbetsmiljö och boendemiljö ombord (yrkandet 2).

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen

1. med bifall till propositionen 1978/79:117 avslår motionen 1978/79:2613, yrkandet 1, om fasta normer för bemanning m. m.,

2. med avslag på motionen 1978/79:2612 antar det i propositionen 1978/79:117 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg såvitt avser 1 kap. 11 §,

3. beträffande frågan om användning av bemanningstabeller med bifall till propositionen 1978/79:117 lämnar motionen 1979/ 80:18, yrkandet 1, utan åtgärd,

4. med avslag på motionen 1979/80:18, yrkandet 2, antar förslaget till lag om ändring i lagen om säkerheten på fartyg 6 kap. 6 §,

5. lämnar motionen 1979/80:18, yrkandet 3, om vakt i maskinrummet m. fl. platser i fartyget utan åtgärd,

6. antar förslaget till lag om ändring i lagen om säkerheten på fartyg, i den mån förslaget ej omfattas av punkterna 1-5 här ovan, med den ändringen att ikraftträdandebestämmelsen erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

R ege ringens förslag

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

Regeringen eller den förvaltningsmyndighet som regeringen bestäm -

U isko t tels förslag

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

Regeringen eller den förvaltningsmyndighet som regeringen bestäm -

TU 1979/80:4

mer får föreskriva att äldre bestämmelser skall gälla även efter den 1 januari 1980 och att en befälhavare får gå ifrån minimibesättningsbeslutet i större omfattning än vad som medges i 6 kap. 6 §.,

mer får föreskriva att äldre bestämmelser skall gälla även efter den 1 juli 1980 och att en befälhavare får gå ifrån minimibesättningsbeslutet i större omfattning än vad som medges i 6 kap. 6 §.,

7. avslår motionen 1978/79:2613, yrkandet 2, om bestämmelser beträffande fartygsmiljönämnder.

Stockholm den 6 november 1979

På trafikutskottets vägnar BERTIL ZACHRISSON

Närvarande: Bertil Zachrisson (s), Bertil Jonasson (c), Rolf Sellgren (fp), Nils Hjorth (s). Wiggo Komstedt (m), Kurt Hugosson (s), Rune Torwald (c), Sixten Pettersson (m), Olle Östrand (s), Eric Rejdnell (fp), Per Stenmarck (m), Ivar Franzén (c), Margit Sandéhn (s), Sten-Ove Sundström (s) och Lars Hedfors (s).

GOTAB 62681 Stockholm 1979