Med anledning av proposition 1980/81:20 om besparingar i statsverksamheten, m. m., såvitt avser omfattningen och inriktningen av besparingarna, jämte motioner

FiU 1980/81:10

Finansutskottets betänkande 1980/81:10

med anledning av proposition 1980/81: 20 om besparingar i statsverksamheten, m. m., såvitt avser omfattningen och inriktningen av besparingarna, jämte motioner

I proposition 1980/81: 20 har regeringen

dels i avsnitt 1 (statsministern), avsnitt 2 (ekonomidepartementet) och avsnitt 3 (budgetdepartementet) berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts om nödvändigheten av att genomföra olika besparingar i statsverksamheten och om inriktningen av de föreslagna besparingarna, m. m.,

dels i bilagorna 1-14 framlagt förslag till besparingar m. m. inom de olika departementens verksamhetsområden.

Propositionen har i vad avser avsnittet 3.6 Skattepolitiska riktlinjer remitterats tili skatteutskottet och i övrigt till finansutskottet. Bilagorna 1 - 14 har remitterats till berörda fackutskott.

Finansutskottet behandlar i detta betänkande omfattningen och inriktningen av de föreslagna besparingarna i statsverksamheten. Utskottet återkommer i ett senare betänkande med en sammanställning och bedömning av de av riksdagen beslutade besparingsåtgärderna.

Bilaga 6 Ekonomidepartementet och bilaga 7 Budgetdepartementet - i de delar de remitterats till finansutskottet - kommer att behandlas i ett separat betänkande.

1 detta sammanhang behandlar utskottet följande med anledning av propositionen väckta motioner:

1980/81:71 av Olof Palme m.fl. (s) i vad avser yrkandet (1) att riksdagen godkänner de riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken som anges i motionen såvitt nu är i fråga samt

1980/81:96 av Lars Werner m.fl. (vpk) i vad avser yrkandet (1) att riksdagen beslutar att med avslag på propositionen 1980/81:20 godkänna de riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken som anges i motionen såvitt nu är i fråga.

1 Riksdagen 1980/81. 5 sami. Nr 10

Kartong: S. 1, rubriken Står: 1979/80: 20 Rättat till: 1980/81:20

FiU 1980/81:10

2 Propositionen

Föredraganden, statsrådet Gösta Bohman, redogör i propositionen för den ekonomisk-politiska bakgrunden till besparingsåtgärderna. Föredraganden anför avslutningsvis:

Jag har i det föregående tecknat bakgrunden till de balansproblem som under 1970-talet kommit att prägla den svenska samhällsekonomin. Den inhemska efterfrågan har under en följd av år ökat långt snabbare än tillväxten av våra resurser. Den offentliga sektorn har tagit i anspråk en stigande andel av våra tillgångar i arbetskraft och kapital. Industrisysselsättningen har minskat medan den offentliga sysselsättningen snabbt ökat. Den privata och offentliga konsumtionen har stigit och Sverige har fått en i förhållande till importutvecklingen otillräcklig produktionskapacitet. Det underskott som till följd härav uppkommit i vår bytesbalans har ökat till följd av de kraftigt höjda oljepriserna. Problemen förvärrades genom den ogynnsamma kostnadsutvecklingen 1975 och 1976. Den svenska exportindustrins internationella konkurrenskraft försämrades och betydande marknadsandelsförluster gjordes. De åtgärder som vidtogs i anledning härav har, bl. a. till följd av nya oljeprishöjningar, inte i full utsträckning lett till återställd konkurrensförmåga och återvunna marknadsandelar.

Utvecklingen måste brytas, underskottet i bytesbalansen nedbringas och jämvikten i ekonomin på sikt återställas. Detta kan åstadkommas genom att exporten ökar snabbare än importen. En grundläggande förutsättning härför är att vi förfogar över våra inhemska tillgångar på sådant sätt, att konsumtionen inte ökar snabbare än produktionen, att exportindustrins och de importkonkurrerande företagens konkurrensläge i förhållande till omvärlden förbättras samt att industriinvesteringarna och industrisysselsättningen ökar.

En betydande del av de kommande årens produktionstillväxt måste tas i anspråk för ökad export, fortsatta industriinvesteringar och förbättrad bytesbalans. Utrymmet för privat konsumtion och reallöneutveckling kommer att bli beroende av i vilken mån den offentliga konsumtionen och utgiftsökningen kan begränsas. Gynnsamma förutsättningar måste skapas för produktiva insatser och ekonomisk tillväxt. Genom ett målmedvetet saneringsarbete måste styrkan i samhällsekonomin återställas och en ny fast grund läggas för fortsatt välfärd och sysselsättning. De förslag till besparingar och åtgärder för att förbättra den svenska samhällsekonomins funktionsduglighet som regeringen nu föreslår, skall ses i detta perspektiv. De utgör ett betydelsefullt led i en offensiv ekonomisk-politisk strategi.

— Genom besparingar i statsbudgeten skall statsutgifternas ökning hållas nere och inkomstförstärkningar hållas inom gränserna för vad den ekonomiska tillväxten medger.

— Den kommunala utgiftsexpansionen måste dämpas.

— Fortsatta insatser görs för att förbättra vårt skattesystem och stimulera till arbete, initiativ, företagande och sparande.

— Åtgärder sätts in för att trygga näringslivets försörjning med riskvilligt kapital och för att främja dess investeringar. Endast om den utlandskonkurrerande sektorn byggs ut kan sysselsättningen långsiktigt tryggas inom de olika samhällssektorerna.

— Arbetsmarknadens funktionssätt förbättras bl. a. i syfte att tillvarata arbetskraftsresurserna och öka produktiviteten i företagen.

FiU 1980/81:10

— Oljeberoendet minskas genom fortsatt sparsamhet med energi och utveckling av alternativa energikällor.

— En stram kreditpolitik upprätthålls samtidigt som industrisektorns kreditefterfrågan för bl. a. investeringsändamål tillgodoses. Genom en successiv minskning av det statliga budgetunderskottet begränsas det statliga upplåningsbehovet.

Om det ekonomisk-politiska saneringsarbetet skjuts på framtiden, blir resultatet ökad obalans i vår ekonomi. Ju längre de nödvändiga åtgärderna får anstå, desto större blir de problem som till sist måste lösas. Desto större blir de uppoffringar för folkhushållet som då blir nödvändiga.

En avgörande förutsättning för framgång är allmän insikt om arten och vidden av våra ekonomiska problem och förståelse för de åtgärder som fordras för att vända utvecklingen i positiv riktning. Företrädare för statsmakterna måste informera medborgarna och teckna en realistisk bild av det läge vårt land befinner sig i. Beslut inte minst på utgiftspolitikens område måste utformas på ett sådant sätt, att de grupper i vårt samhälle som har det sämst inte drabbas. Det ekonomiskt-politiska arbetet att återställa den samhällsekonomiska balansen är också angeläget därför att utan en stark samhällsekonomi kan vi inte i längden garantera social välfärd. En stark samhällsekonomi är också ett grundläggande villkor för den fulla sysselsättningen som utgjort och alltjämt utgör ett centralt mål för det politiska arbetet i vårt land.

Föredraganden, statsrådet Rolf Wirtén, lämnar i propositionen en redogörelse för budgetpolitiken samt presenterar omfattningen och inriktningen av det besparingsprogram som nu föreläggs riksdagen.

Föredraganden anför:

En förbättring av statens finanser måste, som framgått i annat sammanhang, ses i ett långsiktigt perspektiv. Fortlöpande insatser för att åstadkomma besparingar i statlig och statligt finansierad verksamhet kommer att krävas under en följd av år. Besparingen innebär omprövning och omprioritering av gjorda åtaganden och förutsätter i regel ett visst utredningsarbete, s. k. översyn, för att få fram nödvändigt informationsunderlag.

Det är självklart att en omläggning av utgiftspolitiken av den karaktär och den storleksordning som nu är aktuell för vårt vidkommande tar tid att genomföra och på många håll kan komma att upplevas som problematisk. Den nödvändiga omläggningen torde emellertid underlättas av en ökad allmän insikt om den svåra ekonomiska situation vi befinner oss i. Insatser som bidrar till detta är därför viktiga. Det är dock ofrånkomligt att omläggningen kommer att ställa stora krav på den politiska beslutsprocessen och nödvändiggöra att samtliga nivåer inom statsförvaltningen engageras.

Det är mot denna bakgrund som det nu enligt min mening är viktigt att klargöra vissa förutsättningar och riktlinjer för den framtida utgiftspolitiken.

— Det besparingsprogram som föreläggs riksdagen med denna proposition får inte ses som en engångsinsats. Arbetet med att finna medel att dämpa statsutgifterna måste omgående föras vidare.

— Om de av statsmakterna angivna besparingsmålen skall kunna realiseras måste arbetet med att finna och ta till vara sparmöjligheter bedrivas planmässigt och i ett långsiktigt perspektiv.

tl Riksdagen 1980/81. 5 sami. Nr 10

FiU 1980/81:10

— Att identifiera besparingsmöjligheter och att genomföra besparingsprojekt kommer sannolikt att successivt bli svårare. Det beror på att besparingar, utom i de enklaste fallen, måste föregås av relativt ingående utredningar. Därför krävs en ökad framförhållning i besparingsarbetet.

- Besparingsåtgärderna måste avvägas med hänsyn till effekterna på den samhällsekonomiska utvecklingen och ses i ett fördelningspolitiskt sammanhang.

När det gäller att i kvantitativa tal ange målsättningar för de framtida förbättringarna av budgetsaldot måste t. v. 1980 års långtidsbudget och de slutsatser statsmakterna dragit av denna bilda utgångspunkten. Ett genomförande av den fastställda målsättningen om en budgetförstärkning på minst 1 % av bruttonationalprodukten per år skulle innebära att budgetunderskottet genom successiva politiska beslut årligen skulle nedbringas med belopp som motsvarar det nu aktuella besparingsprogrammet, väsentligen genom besparingar på budgetens utgiftssida. Någon slutlig ståndpunkt till det lämpliga besparingsbeloppet för budgetåret 1982/83 kan inte tas nu. Jag anser det nödvändigt att bl. a. avvakta resultaten av den långtidsutredning som nu håller på att slutföras och av 1981 års långtidsbudget. Självfallet måste också besluten om besparingar anpassas till den aktuella konjunkturbedömningen. I en slutlig avvägning är det också nödvändigt att väga behovet av besparingar mot möjligheterna till inkomstförstärkningar.

Samtidigt är det enligt min mening angeläget att i god tid fastlägga en riktpunkt för besparingsarbetet, ett sparmål, för att ge erforderlig stadga i det planerings- och utredningsarbete som nu förestår. Jag vill i anslutning till detta framhålla att det erfarenhetsmässigt finns en tendens att överskatta storleken på de reella besparingarna. Resultatet av vidtagna besparingsåtgärder har också en tendens att många gånger falla ut senare i tiden än beräknat. Det är därför viktigt att inte sätta upp en för låg riktpunkt.

Besparingsansträngningarna måste enligt min mening nu förås vidare på ett planmässigt sätt och i ett långsiktigt perspektiv. Därför måste det föras in som ett viktigt inslag i budgetprocessen. Det är nämligen endast genom budgetprocessen som statsmakterna har möjlighet att få en samlad bild av anspråken på medel för olika ändamål. Då bör också behovet av besparingar slutligt avgöras. Om beslutsprocessen inte hålls samman på detta sätt finns risk för att effekterna av beslutade besparingar urholkas av senare beslut.

Jag är väl medveten om att genomförandet av ett långsiktigt besparingsprogram av den omfattning som det nu är fråga om i en del fall kommer att uppfattas som smärtsamt och kommer att ställa krav på solidaritet mellan olika grupper i vårt samhälle. Det bör därför vara en strävan att utifrån det allmänt konstaterade behovet av att begränsa statsutgifternas tillväxt också söka nå bredast möjliga samling kring de konkreta besparingsåtgärderna. Om det skall vara möjligt att sanera statsfinanserna är det emellertid ofrånkomligt att gå vidare på den väg som inleds med det besparingsprogram som nu redovisas. Detta är en avgörande förutsättning för att vi på ett planmässigt sätt skall kunna återställa balansen i vår ekonomi och skapa grunden för en stabil utveckling i framtiden.

FiU 1980/81:10

5 Motionerna

I motion 71 (s) framhålls att den svenska ekonomin lider av flera grundläggande balansbrister. Dessa måste upphävas under 1980-talet. Det gäller att få bukt med inflationen, häva underskottet i bytesbalansen och sanera statsfinanserna.

Med den uppläggning av politiken som regeringen valt står vi nu, enligt motionärernas uppfattning, vid en skiljeväg i svensk politik. 1 motionen anförs att vi skall arbeta, inte svälta, oss ur krisen. En ensidig inriktning på åtstramning av konsumtionen löser inte våra problem. En dämpning av konsumtionen måste kombineras med stimulans av produktion och investeringar även om detta på kort sikt kan innebära en viss belastning på bytesbalans och statsbudget.

Det socialdemokratiska alternativet till regeringens politik är, framhåller motionärerna, uttryck för en offensiv politik. De offensiva förslagen avser främst åtgärder inom näringspolitiken, forskning och utveckling, bostadsbyggandet, energipolitiken och skattepolitiken. Därutöver presenteras i motionen egna förslag i syfte att nå besparingar. Detaljerna i de olika förslagen presenteras i utskottsgruppmotioner.

Som viktiga moment i den ekonomiska politiken för de närmaste åren vill motionärerna framhålla:

— Vi vill uppnå full sysselsättning och motsätter oss en arbetslöshetsskapande politik i den kommande lågkonjunkturen.

— Vi eftersträvar en rättvis fördelning. Detta är särskilt viktigt både med tanke på den instundande avtalsrörelsen och med hänsyn till de uppoffringar som krävs i det rådande kärva ekonomiska läget.

— Vi slår vakt om den sociala välfärden. Vi motsätter oss den sociala nedrustning som regeringen nu vill inleda och som riktar udden mot svaga grupper i samhället.

— Vi vill successivt minska de stora underskotten i bytesbalansen och statsbudgeten. De åtgärder som nu föreslås syftar till att nå dessa mål både genom återhållsam förbrukning och ökad produktion.

— Vi vill göra kampen mot inflationen till en huvudfråga i den ekonomiska politiken.

Budgetpolitiken kan inte föras oberoende av den ekonomiska politiken. Även om vi, liksom tidigare, står fast vid den långsiktiga strävan att nedbringa budgetunderskottet, vill vi till skillnad från regeringen inte sätta in tyngdpunkten i besparingsåtgärderna i den nu begynnande lågkonjunkturen, anför motionärerna. Regeringens ekonomiska politik riskerar nämligen i så fall att föra in den svenska ekonomin i en nedåtgående spiral med minskande efterfrågan som medför att en del av produktionskapaciteten slås ut, vilket i sin tur föder nya krav på begränsningar av efterfrågan osv. och allt detta utan att någonsin leda till vare sig intern eller extern balans. Socialdemokraternas strävan är att för 1981 åstadkomma en något större

FiU 1980/81:10

total efterfrågan i ekonomin med högre sysselsättning och snabbare tillväxt.

Bland de offensiva förslag som motionärerna förordar för de närmaste åren märks förutom åtgärder på skattepolitikens område ökade insatser för FoU-verksamheten och stimulans av bostadsbyggandet. De skattepolitiska åtgärderna bör vidare kombineras med ett allmänt prisstopp från böljan av nästa år i syfte att lägga en god grund för avtalsrörelsen.

Motionärerna kritiserar också regeringens handläggning och presentation av förslagen i propositionen. De anser att det är svårt att få någon klar uppfattning om förslagens sakliga innehåll och effekter. Det mest uppseendeväckande exemplet därvidlag utgör enligt motionärerna förslaget om en ny metod för fastställande av basbeloppet.

Sammanfattningsvis ifrågasätter man regeringens kalkyl över besparingarna och anför:

Regeringen uppger sina besparingar till ca 6,4 miljarder kr. i helårseffekt. Man har då inräknat effekten på statsskuldräntor av moms-höjningen (300 milj. kr.), dvs. en följd av ett redan fattat beslut. Vidare inräknar man en engångsbesparing på det militära försvaret med 300 milj. kr. Enligt vår bedömning utgörs dessutom ett belopp om drygt 2,1 miljarder kr. av besparingar som nu redovisas ytterst ofullständigt och därför ej går att bedöma. De egentliga besparingar som regeringen nu framlägger förslag om uppgår således till ca 3,6 miljarder kr. för helår.

En del av besparingsförslagen utgörs av förslag till höjningar av olika taxor och avgifter. Även socialdemokraterna sparar 3,6 miljarder kr., varav en del utgörs av avgiftshöjningar, framhåller man. Inriktningen av motionärernas sparförslag är dock annorlunda. De motsätter sig till stor del regeringens förslag till nedskärningar av olika transfereringar till hushållen. Motionärerna vill i stället lägga större vikt vid att skära ned den offentliga konsumtionen bl. a. i form av lägre försvarskostnader och genom att begränsa byråkratins tillväxt.

Socialdemokraternas alternativa besparingsförslag och intäktsförstärkningar uppgår till drygt 1,8 miljarder kr. Detta räcker enligt motionärernas uppfattning för att täcka de högre utgifter deras alternativ innebär på de punkter där de motsatt sig regeringens besparingsförslag.

De sammanlagda besparingarna i statlig och kommunal konsumtion samt statliga investeringar anges i motionen till drygt 900 milj. kr. Ett par av punkterna i dessa förslag till besparingar:

— 600 milj. kr. mindre till det militära försvaret,

— minskning av antalet anställda i statsdepartementen (ca 100 milj. kr.).

Därutöver förordar motionärerna vissa inkomstförstärkningar på tillsammans över 800 milj. kr., bl.a. höjningar av vissa taxor och avgifter, höjningar av de avgifter som utgår vid försummelse att betala in skatter och arbetsgivaravgifter i tid samt skärpta regler för fyllnadsinbetalningar.

FiU 1980/81:10

7 I motion 96 (vpk) anförs att regeringens uppläggning av den ekonomiska politiken enligt motionärerna kommer att medföra ökad arbetslöshet, skärpt ekonomisk och social utslagning, växande ekonomiska och sociala klyftor samt förvärrade regionala skillnader.

För att förbättra Sveriges ekonomiska läge krävs en rad åtgärder av såväl snabbt verkande som långsiktig natur, framhåller motionärerna. Det är nödvändigt att börja dämpa Sveriges alltför stora beroende av utrikeshandel.

Motionärerna anser att en snabbutredning måste tillsättas som utarbetar förslag till importreglering på varuområden med stort importöverskott. En särskild skatt på importvaror av lyxkaraktär bör införas. 1 samma riktning verkar också en begränsning av kapitalexporten, att valutahandeln underkastas mycket stränga regler och att de transnationella företagen av inhemskt eller annat ursprung ställs under nationell kontroll.

Samtidigt är det enligt motionärerna nödvändigt att snabbt hejda inflationen genom ett effektivt prisstopp på alla nödvändighetsvaror, sänkning av diskontot och stopp för hyresstegringar.

Motionärerna vill vidare att regeringen åläggs att noggrant kartlägga den grå kreditmarknaden och utarbeta förslag till en hårdhänt sanering. Kreditkorten som har skadliga verkningar för enskildas ekonomi och för samhällets bör enligt motionärerna förbjudas.

I motionen avvisas regeringens linje om besparingar på statsbudgeten och nedskärningar av den offentliga sektorn.

Besparingar är emellertid enligt motionärerna nödvändiga av andra skäl. I Sverige har utvecklats en skryt- och lyxekonomi, som finns såväl inom den privata som den offentliga sektorn. Denna skryt- och lyxekonomi bör bekämpas.

Motionärerna hänvisar till att man i särskilda motioner har lagt alternativ till regeringens sparförslag. Bland de poster på vilka de största nedskärningarna yrkas nämner motionärerna anslagen till försvaret, anslagen till Säpo samt de statliga bidragen till det privata näringslivet.

Som alternativa besparingar upprepar motionärerna sina tidigare i riksdagen framförda förslag att byggandet av reaktorerna II och 12 skall inställas samt att riksdagen inte skall flytta tillbaka till Helgeandsholmen.

Skattepolitiken måste läggas om och ges ett innehåll som utjämnar inkomst- och förmögenhetsskillnaderna i samhället, framhåller motionärerna. Nödvändiga åtgärder är avskaffande av hela momseffekten på livsmedel, avskaffande av indexregleringen av inkomstskatterna, skärpt beskattning av stora förmögenheter, skärpt beskattning av reavinster och reformering av avdragssystemet.

Vidare föreslår motionärerna skärpta påföljder för företagare som förskingrar källskatter och arbetsgivaravgifter, övergång till produktionsbeskattning och statskommunal enhetsskatt, ökade anslag till polis- och taxeringsmyndigheter för kamp mot skattefusk och ekonomisk brottslighet, m. m.

FiU 1980/81:10

Utskottet

Inledning

Den proposition om besparingar i statsverksamheten som förelagts riksdagen är ett omfattande dokument. Propositionen utgör en sammanställning av sådana revideringar av nuvarande utgiftsprogram och ändringar av regler som är färdiga för riksdagens beslut nu i höst eller som är planerade så långt att huvudlinjerna kan presenteras nu. Avsikten är på en rad punkter att närmare förslag skall följa i budgetpropositionen eller i särskilda propositioner.

De redovisade besparingarna uppgår till 6370 milj. kr. Av besparingarna utgör bortåt 2/3 inkomstöverföringar och avgiftshöjningar som direkt berör hushållen. Av återstoden består drygt hälften av besparingar inom den statliga sektorn eller minskade bidrag till kommunerna som begränsar den offentliga konsumtionen. Den resterande miljarden består av offentliga investeringar, transfereringar till företag m. m. I något fall är det fråga om en engångsbesparing och i något fall åter en besparing som uppkommer på längre sikt om vissa angivna riktlinjer följs. Till sin huvuddel är de i propositionen angivna besparingarna dock beräknade såsom en från år till år löpande helårseffekt vid fullt genomslag av förändringen.

I propositionen framhålles att de föreslagna besparingsåtgärderna endast är en del av den politik som erfordras för att långsiktigt återställa balansen i vår ekonomi. Utöver besparingar på den statliga budgeten och en dämpning av den kommunala expansionen erfordras också att näringslivets kapitalförsörjning tryggas och att åtgärder vidtas för att öka industrins investeringar. Vidare måste arbetsmarknadens funktionssätt förbättras och kreditpolitiska åtgärder vidtagas för att begränsa likviditetstillväxten. Mot bakgrund av de höjda oljeprisernas betydelse för balansrubbningen gentemot utlandet är vidare kraftfulla åtgärder för en snabb minskning av oljeberoendet nödvändiga.

I motionen 71 har socialdemokraterna redovisat sitt alternativ till propositionen. Man kritiserar regeringsförslagen från såväl allmänekonomiska som fördelningspolitiska utgångspunkter. Av de föreslagna sparåtgärderna anser sig socialdemokraterna kunna ta ställning endast till dem som rymmer preciserade förslag, sammanlagt uppgående till ca 3,6 miljarder kr. Av dessa accepteras hälften. Återstoden ca 1.8 miljarder kr. avvisas och föreslås ersatt med andra besparingar och inkomstförstärkningar, sammanlagt uppgående till samma belopp.

Vid sidan härav föreslås i motionen en rad åtgärder på bl. a. näringspolitikens område, vilka påverkar budgeten.

I motionen 96 har vänsterpartiet kommunisterna redovisat sina förslag med anledning av propositionen. Partiet yrkar avslag på en rad av regeringens förslag som rör bidrag och förmåner till pensionärer och sjuka m.m. samt föreslår i stället vissa andra besparingar, bl. a. rörande försvaret. En rad förslag läggs på det skattepolitiska området.

FiU 1980/81:10

9 Riksdagen har nu att ta ställning till de framlagda förslagen. Det är självklart att en omprövning av tidigare fattade beslut och riktlinjer av sådan omfattning som nu är aktuell, är en besvärlig process. Varje enskild åtgärd har ju i sig ansetts motiverad vid riksdagens tidigare prövning. Enligt utskottets mening kan vi, mot bakgrund av det bekymmersamma samhällsekonomiska och statsfinansiella läget, emellertid inte undkomma att hårdhänt och förutsättningslöst ompröva alla statsutgifter och statliga åtaganden.

För att lägga en grund för utskottens beredning och riksdagens prövning av de skilda besparingsförslagen diskuterar utskottet i det följande behovet av besparingar på statsbudgeten i ett samhällsekonomiskt och statsfinansiellt perspektiv. I ett avslutande avsnitt föreslås vissa riktlinjer för riksdagens fortsatta behandling av förslagen i propositionen och i motionerna.

Sveriges ekonomiska läge

Sverige brottas i dag i likhet med flera andra länder i OECD-området med stora ekonomiska problem. Vår utrikes balans har på bara några år drastiskt försämrats. Från att ha varit i jämvikt 1978 torde bytesbalansen i år komma att uppvisa ett underskott på drygt 21 miljarder kr. Underskottet i statsbudgeten beräknas innevarande budgetår komma att uppgå till 50 miljarder kr., motsvarande ca 10 % av bruttonationalprodukten.

De bakomliggande orsakerna till våra besvärliga ekonomiska problem är flera. En mycket tungt vägande faktor är naturligtvis de oljeprischocker som drabbat världsekonomin under 1970-talet. Bara sedan år 1978 har vår handelsbalans belastats med 15 miljarder kr. till följd av oljeprisstegringarna. Med vårt stora oljeberoende är vi speciellt sårbara. Tillgången på billig energi har under hela efterkrigstiden varit en viktig förutsättning för utbyggnaden av vår industri. Realpriset på olja var sjunkande under praktiskt taget hela 1950- och 1960-talen, vilket underlättade vår industriella expansion under denna period. När sedan oljepriserna språngvis ökade påverkades vår industri kraftigare än vad fallet var i andra länder. Oljepriserna har vidare generellt sett försvårat den ekonomiska politiken i de flesta länderna och därmed bl. a. förvärrat konjunkturavmattningarna i OECD-området.

Det finns också andra orsaker till våra interna och externa balansproblem. Tillväxtbetingelserna försämrades allmänt sett under 1970-talet jämfört med de expansiva 1950- och 1960-talen. Bedömningen av våra möjligheter att på sikt nå en mer balanserad utveckling av vår ekonomi måste göras mot bakgrund av dessa förändrade förutsättningar. Konkurrensen är i dag hårdare än förr. Den industriella utvecklingen har också kommit i gång ordentligt i en rad nya länder. Detta har drabbat flera viktiga industribranscher inom vilka vi tidigare hade ett försprång.

Den industriella utvecklingen i vårt land präglades under 1970-talet av stagnation. Förutom en långsam tillväxt av världshandeln drabbades indu -

FiU 1980/81:10

strin av en i förhållande till konkurrenterna ogynnsam kostnadsutveckling. Följden av detta blev att industrin tappade marknadsandelar såväl utomlands som här hemma. Industriproduktionen ökade mycket långsamt. Lönsamhet och investeringar sjönk kraftigt under andra hälften av decenniet. Sammantaget medförde denna försämring av industrins läge att den ekonomiska utvecklingen blev sämre i Sverige under 1970-talet än i flertalet övriga länder i OECD-området. Sålunda noterades detta decennium en årlig tillväxt av bruttonationalprodukten i hela OECD på 3,3%, medan vår tillväxt stannade vid 2%. Industriproduktionen och exporten ökade under samma period i OECD med i genomsnitt 3,4 resp. 6,4% per år. Hos oss ökade industriproduktionen och exporten med i genomsnitt bara 1,1% resp. 4,4% per år. Men trots att tillväxten dämpats i vårt land har vi fortsatt att öka konsumtionen i snabb takt. Vi har enkelt uttryckt konsumerat för mycket och avsatt för litet av det samlade produktionsresultatet till kapitalbildning, till produktiva investeringar i industrisektorn för att bygga för framtiden.

Med hänsyn till de förslag om en ny inriktning av den ekonomiska politiken och budgetpolitiken som nu förelagts riksdagen vill utskottet något utveckla problemen kring samspelet mellan privat konsumtion, offentlig sektor, utbyggnaden av den industriella kapaciteten och de ramar som den totala resurstillväxten sätter.

När man analyserar den offentliga sektorns tillväxt i ett samhällsekonomiskt perspektiv vill utskottet framhålla att det är viktigt att göra en klar distinktion mellan olika slag av offentliga utgifter. Den offentliga konsumtionen och de offentliga investeringarna som tar i anspråk reala resurser i form av arbetskraft och kapital omfattar i dag ca 35% av BNP. Räknar man även in transfereringarna, inkomstöverföringarna till hushåll och företag och sätter även dessa i relation till BNP så stiger de totala offentliga utgifternas andel av BNP till 65%.

Under 1970-talet ökade de offentliga utgifterna mycket snabbt. De steg med ca 6,5 % i volym i genomsnitt varje år medan den totala produktionen, BNP, växte med endast 2%. Vid en internationell jämförelse finnér man inte bara att Sverige har den högsta andelen offentliga utgifter sett i relation till BNP utan också att utgifterna ökat snabbt under 1970-talet. De offentliga utgifternas andel av BNP steg sålunda mellan 1973 och 1979 med hela 19 procentenheter från 46 till 65%. Den kommunala konsumtionen ökade med i genomsnitt 4,7% per år under 1970-talet. Antalet anställda i primärkommuner och landsting ökade med 400000 personer. Samtidigt minskade antalet sysselsatta i industrisektorn med 100000 personer. Pensionsutgifterna ökade med i genomsnitt 8% i volym per år, i första hand till följd av att antalet pensionärer steg mycket kraftigt. Men övriga inkomstöverföringar till hushållen steg lika kraftigt som pensionsutgifterna, dvs. med ca 8% per år mätt i reala termer.

Denna snabba ökning av de offentliga utgifterna hade i och för sig, i varje

FiU 1980/81:10

II

fall på kort sikt, kunnat vara förenlig med samhällsekonomisk balans. Vid så låg faktisk tillväxt i ekonomin hade detta emellertid krävt att den privata konsumtionen hade pressats tillbaka mycket kraftigt. Så skedde inte. Den privata konsumtionen ökade med i genomsnitt 2% per år i volym. dvs. lika snabbt som hela produktionsresultatet, under 1970-talet. Den offentliga konsumtionens andel av BNP ökade från närmare 22% till drygt 29% 1979 och bruttoinvesteringarnas andel av BNP sjönk under samma tid med 3 procentenheter.

Hela denna privata och offentliga överkonsumtion har kunnat hållas uppe endast till priset av dels otillräckliga investeringar, dels en omfattande utlandsupplåning. Kombinationen av stora underskott i statsbudget och bytesbalans ställer oss inför stora problem. Utskottet har i likhet med regeringen vid flera tillfällen uttryckt farhågor för denna utveckling. Vårt ekonomisk-politiska handlingsutrymme är till följd av underskotten nu starkt begränsat. Finansieringen av underskotten skapar problem på kredit- och kapitalmarknaderna, bl. a. genom att driva upp räntenivån, vilket hämmar produktiva investeringar i byggnader och maskiner. Den utländska skuldsättningen ökar. Med nuvarande takt i ökningen kommer vår samlade bruttoskuld bara om fyra — fem år att motsvara ca 30% av BNP. Även om vi, vilket i dag måste bedömas vara relativt osannolikt, skulle nå jämvikt 1985 vad gäller de löpande affärerna med utlandet i fråga om varor och tjänster så skulle ändock bytesbalansen uppvisa ett underskott på 10 miljarder kr., till följd av de räntor på den samlade utlandsskulden som vi måste betala. Överkonsumtionen och den därav följande skuldsättningen lägger således en allt större börda på framtida generationer att betala av.

Slutsatsen av ovanstående resonemang kan enligt utskottets uppfattning knappast bli mer än en.

Vi måste nu snabbt bryta de ogynnsamma trenderna och börja den långa och mödosamma vandringen mot en bättre samhällsekonomisk balans. Vi måste bringa ned ökningstakten i de offentliga utgifterna och därmed minska underskottet i bytesbalansen. 1 samma syfte måste vi genomföra strukturella förändringar i privat och offentlig sektor så att vår ekonomi kan fungera bättre. Vi måste också systematiskt minska vårt oljeberoende.

Genom att successivt höja det inhemska realpriset på olja åstadkommes en bättre hushållning samtidigt som åtgärder för att ersätta oljan med andra energislag stimuleras. En sådan aktiv prispolitik för att minska vårt oljeberoende överensstämmer med de rekommendationer som såväl det internationella energiorganet IEA som OECD har utformat till sina medlemsländer.

Vi kan inte vänta längre med att sätta in åtgärder. Åtgärderna kommer under en följd av år att kräva uppoffringar av medborgarna. Utrymmet för privat och offentlig konsumtionsökning är mycket litet under åren framöver. Väntar vi emellertid med att starta den nödvändiga anpassningsprocessen så äventyras på sikt vårt lands fortbestånd som en första rangt2 Riksdagen 1980/81. 5 sami. Nr 10

FiU 1980/81:10

ens industrination och våra möjligheter att själva bestämma inriktningen av vår ekonomiska politik och vår samhällsutveckling. Vi kan då mycket snabbt hamna i ett läge där vi tvingas bedriva en så hård åtstramningspolitik i syfte att minska budget- och bytesbalansunderskotten att arbetslösheten ofrånkomligen kommer att öka mycket kraftigt.

En anpassning av vår totala konsumtion till vår totala produktion kan ske genom en minskning av samhällssektorernas efterfrågan och/eller en ökning av totalproduktionen. I dagens situation är båda dessa komponenter nödvändiga. Erfarenheterna från de industriländer som bäst klarade den förra oljechocken visar att ju snabbare anpassningen av konsumtionen sker till det nya läget, desto snabbare kan man återvända till realinkomstökningar och låg inflation.

När vi nu skall inleda det nödvändiga arbetet med att dämpa ökningstakten i de offentliga utgifterna och få i gång en expansion i industrisektorn bör vi också komma ihåg att vi, jämfört med de flesta andra länder i samma situation, har ett gynnsamt utgångsläge. Vi är ett av världens rikaste länder. Vårt välstånd är jämnt fördelat. Det råder också stor enighet om problemens natur, även om förslagen till åtgärder för att komma ur besvärligheterna skiftar. Många av våra industriföretag tillhör fortfarande de modernaste i världen och ligger väl framme vad avser teknologisk utveckling etc. Parterna på arbetsmarknaden bör vidare vara medvetna om sitt samhällsekonomiska ansvar och sitt ansvar för sysselsättningen. Det borde sålunda finnas möjligheter att få en bred samling kring åtgärder som bringar den samhällsekonomiska utvecklingen på rätt köl.

Utlandsupplåningen bara i år beräknas komma att uppgå till ca 20 miljarder kr., motsvarande 6000 kr. per hushåll. Denna summa är betydligt högre än nationalinkomsten per hushåll i många u-länder. Det egendomliga förhållandet råder alltså att vi, i syfte att öka vår privata och offentliga konsumtion, i år lånar mer pengar per hushåll på de internationella kapitalmarknaderna än vad många människor på vår jord sammantaget har till sitt förfogande. Diskussionen om Sveriges ekonomiska framtid har också ett samband med kraven på ökad internationell rättvisa. Vi får enligt utskottets mening inte glömma bort detta perspektiv vid en diskussion av våra ekonomiska problem. Vår solidaritet får inte göra halt vid landets gränser.

Industriell expansion och offentlig sektor

Det finns f. n. ingen aktuell totalbedömning på medellång sikt av den internationella och den inhemska ekonomiska utvecklingen. Inom kort läggs dock en ny långtidsutredning fram. Enligt utskottets uppfattning torde man få räkna med att utsikterna för den ekonomiska utvecklingen inte är särskilt ljusa framöver. Resursutrymmet blir mycket knappt. Inom ramen för detta knappa resursutrymme måste vi prioritera industrins utveckling. Vi måste nu omstrukturera viktiga delar av industrin så att våra företag blir slagkraftigare såväl på export- som på hemmamarknaderna.

FiU 1980/81:10

13 Genom en offensiv industrisatsning kan vi inleda det svåra arbetet med att avveckla bytesbalansunderskottet.

Med hänsyn till den nyckelroll som industrin har vill utskottet stanna något vid frågan om industrisektorns utveckling i ett medelfristigt perspektiv. 1 oktober månad i år publicerade statens industriverk sin höstrapport — Industriutvecklingen i Sverige (SIND 1980:12). I rapporten skisserar verket två scenarios fram till 1985.

I den s. k. hotbilden beskriver man vad som kan hända ifall utvecklingstendenserna från 1970-talet skulle hålla i sig fram till mitten av 1980-talet. I beräkningarna förutsätts en världshandelstillväxt med 4% per år, vilket är något högre än vad som registrerades under andra hälften av 1970-talet. Den svenska industrins relativa kostnadsläge gentemot utlandet försämrades under 1970-talet. I hotbilden antas denna försämring fortgå fram till 1985. Utifrån dessa antaganden visar industriverkets beräkningar att vi skulle få en fortsatt långsam utveckling av industriproduktionen. Utrikesbalansen försämras ytterligare. Investeringarna minskar. Effekterna på sysselsättningen blir dramatiska, antalet arbetstillfällen minskas med 20000 per år fram till 1985. Den nödvändiga strukturomvandlingen av industrisektorn uteblir.

I det andra scenariot diskuterar industriverket betingelserna för en mer expansiv utveckling av industrin. En grundläggande förutsättning för en starkt ökad efterfrågan på svenska industriprodukter vid den ovan angivna världshandelstillväxten är att kostnadsutvecklingen i Sverige blir något långsammare än i andra länder. En ytterligare förutsättning i kalkylerna är att den ekonomiska politiken anpassas så att industrin kan få tillräcklig tillgång på resurser. Man framhåller att det är väsentligt att andra sektorers utveckling anpassas så att inte industrins utveckling hämmas av brist på arbetskraft. I ett dylikt perspektiv ökar industriproduktionen med närmare 5% per år och industrisysselsättningen med ca 6000 personer per år fram till 1985. Förutsatt att realpriset på olja förblir oförändrat från 1980 så kan det exportöverskott som genereras i industrisektorn reducera det nuvarande bytésbalansunderskottet i förhållande till BNP med två tredjedelar under perioden 1980—1985. Ett anmärkningsvärt resultat i industriverkets kalkyler är att investeringsnivån för industrin som helhet inte behöver öka nämnvärt i jämförelse med de senaste åren. Däremot förutses en betydande omfördelning av investeringarna mellan olika branscher. Sålunda förutses betydande ökningar av investeringarna i den kemiska industrin och i verkstadsindustrin medan minskningar förutses i gruvindustrin, järn- och stålindustrin samt massa- och pappersindustrin.

Utan att ta ställning till detaljerna i dessa kalkyler, bl. a. kan det finnas anledning att sätta en del frågetecken för investeringsbedömningen, så är det enligt utskottets uppfattning i ett dylikt perspektiv som vi måste sätta in frågor om den offentliga utgiftsexpansionen. Det är därvidlag inte enbart problemen med de reala resursernas fördelning som är viktiga utan kanske

FiU 1980/81:10

än mer de mycket stora finansiella problem som en fortsatt expansion av den offentliga sektorn reser. Om nämligen inte budgetunderskott och bytesbalans skall försämras än mer så måste som framhållits ovan vid en sådan expansion skatterna öka kraftigt. Det skulle gå ut över den privata konsumtionen.

Utskottet vill dock ifrågasätta om vi inte måste förutsätta en viss om än blygsam ökning av den privata konsumtionen framöver. Om vi skall klara av den nödvändiga omstruktureringen av vår ekonomi krävs en bättre fungerande arbetsmarknad, bl. a. måste nyrekryteringen till industrin garanteras och de industrianställdas relativa position förbättras. Detta synes vara svårt att förena med en utveckling som innebär att löntagarna har att se framför sig successivt kraftigt minskande reallöner efter skatt. Problemet är så mycket svårare som industrins lönsamhet måste förbättras.

I det ovan refererade industriexpansiva scenariot framhåller industriverket att maskinindustrin, som är en av de branscher som antas utgöra basen för en industriell expansion, har en oroande låg lönsamhet. Vi måste sålunda få en sådan allmän återhållsam löneutveckling i samhällsekonomin att de industrianställdas relativa position kan förbättras samtidigt som industrins lönsamhet förbättras. Detta kommer att ställa stora krav på solidariteten och samhällsansvaret hos andra grupper. Klarar vi inte detta är risken enligt utskottets uppfattning stor för att vi kommer att fa uppleva allvarliga desorganisationstendenser på arbetsmarknaden, som kommer att skärpa motsättningarna i samhället och på sikt bryta sönder det klimat av samförstånd och kompromissvilja som varit ett av den svenska arbetsmarknadens främsta kännetecken.

Det nu anförda är ett viktigt motiv för att genomföra besparingar i den offentliga sektorn.

Den kommunala ekonomin

Den kommunala sektorn omfattar ungefär två tredjedelar av den offentliga verksamheten. Den har under senare hälften av 1970-talet tagit i anspråk ungefär 90% av den totala offentliga konsumtionsökningen. Om man strävar efter en begränsning av den offentliga sektorns tillväxt som ett av flera medel för att uppnå samhällsekonomisk balans, då måste i första hand den kommunala expansionen dämpas.

Långtidsutredningen 1978 tog upp det problem som ligger i att ökningstakten i den kommunala konsumtionen vid bibehållande av en oförändrad standard främst betingas av befolkningsförändringar. I en baskalkyl uttrycktes den utveckling av konsumtionen som inte kunde underskridas utan en omprövning av vissa politiska åtaganden eller en sänkning av standarden i tjänsteutbudet. Sådana politiska bindningar kan huvudsakligen sägas föreligga inom barnomsorgen och långtidssjukvården. Eniigt baskalkylen beräknades den kommunala konsumtionen, efter framskrivning med hjälp av befolkningsförändringar, öka med 1,8% per år under

FiU 1980/81:10

perioden 1977-1983. Av denna ökningstakt berodde 1.3 procentenheter på utbyggnad sprogrammen för barnomsorg och långtidssjukvård, medan befolkningsförändringarna svarade för 0,5 procentenheter. Utredningen gjorde därutöver en bedömning av ökningstakten med hänsyn tagen även till kommunernas flerårsplaner. Den senare bedömningen förutsatte en takt om 2,8% för den kommunala konsumtionsutvecklingen under samma period, en neddragning jämfört med den av kommunerna planerade konsumtionsökningen om 3,5%.

Tillväxten i den kommunala konsumtionen har under de gångna åren av planperioden varit långt större än vad man räknade med i 1978 års långtidsutredning. Enligt preliminära uppgifter steg ökningstakten från 3,9% 1978 till 4,7% 1979. För 1980 kan ökningen beräknas till 4.0%. För åren 1979 och 1980 ligger ökningstakten också väsentligt över den ram om 3% i volym per år som staten och kommunförbunden kom överens om.

I årets kompletteringsproposition (prop. 1979/80:150) konstaterades att vad som var samhällsekonomiskt godtagbart i fråga om ökningstakt för den kommunala konsumtionen var högst ca 3% 1981 och ca 2,5% åren därefter. Efter en ingående analys av redan fattade beslut, kommunernas planer m. m. inom olika verksamhetsområden och med angivande av olika långtgående åtgärder för att dämpa den kommunala volymutvecklingen gjordes bedömningen att denna ändå riskerade att öka med ca 3,5% 1981. En sådan utveckling bedömdes i första hand gå ut över den privata konsumtionen. Enligt kommunförbundens prognos i höst blir ökningen nu ca 3% för år 1981 medan konjunkturinstitutet förutser en ökning om ca 3.5%. Regeringen ansluter sig till kommunförbundens bedömning, men föredraganden understryker att åtgärder kan bli nödvändiga för att begränsa ökningen.

1 den nu aktuella propositionen anmäler föredraganden att utrymmet för kommunal konsumtionsökning under åren framöver sannolikt kommer att visa sig vara väsentligt mindre än vad som tidigare bedömts vara rimligt. Det pågående arbetet med 1980 års långtidsutredning indikerar enligt föredraganden att så är fallet.

Statsmakternas åtgärder bör enligt föredraganden i detta läge inriktas på att påverka det totala finansiella utrymme som står till kommunernas förfogande. Det är också av största betydelse att statens kostnadsdrivande detaljreglering av olika verksamheter så långt möjligt upphör. Riksdagen beslutade tidigare i år att begränsa ökningen av de statliga bidragen till kommunerna 1981. Bland de besparingar som ingår i regeringens sparplan återfinns också begränsningar av flera specialdestinerade statsbidrag. Därigenom minskar det finansiella utrymmet för ökning av den kommunala konsumtionen. Höjningen av mervärdeskatten påverkar kommunerna i samma riktning. Utskottet finner det nödvändigt att fortsatta åtgärder vidtas för att begränsa det finansiella utrymmet inom kommunsektorn även för åren efter 1981.

FiU 1980/81:10

16 Föredraganden betonar de enskilda kommunernas och landstingskommunernas ansvar att anpassa sin verksamhet till de samhällsekonomiska förutsättningarna. Staten måste givetvis medverka härtill, bl. a. genom att avstå från att lägga nya uppgifter på kommunerna och genom att ompröva både vissa tidigare givna uppgifter och kostnadsdrivande normer. Utskottet noterar i detta sammanhang att regeringen tillsatt en särskild grupp, stat- och kommungruppen, för att pröva vilka begränsningar som bör genomföras i den statliga normgivningen. Arbetsgruppen överväger bl. a. standardkrav, tillsynsmyndigheternas roll och möjligheterna att decentralisera olika frågor, m. m. Avsikten är att gruppen, i vilken ingår representanter från kommuner och landstingskommuner, skall arbeta skyndsamt och successivt avlämna förslag till kostnadssänkande förändringar. 1 propositionen förutskickas att statsmakterna kan komma att tvingas till mer långtgående ingrepp för att anpassa volymutvecklingen till de samhällsekonomiska förutsättningarna.

Riksdagen uttalade på utskottets hemställan vid behandlingen av kompletteringspropositionen och propositionen om kommunalekonomiska frågor inför 1981 (FiU 1979/80:25 och FiU 1979/80:40) att staten måste avstå från att lägga på kommuner och landstingskommuner nya uppgifter och att staten måste befria kommunerna och landstingskommunerna från vissa av de åtaganden och uppgörelser som gäller. Utskottet framhöll särskilt att det inte kan uteslutas att redan fattade reformbeslut kan behöva omprövas för att nå den erforderliga dämpningen av den kommunala utgiftsökningen.

Dessa utskottets synpunkter måste understrykas med kraft. Den bakgrund utskottet tecknat i föregående avsnitt ger en helt entydig bild av att den kommunala konsumtionen inte kan beredas ett expansionsutrymme av tillnärmelsevis den storlek varmed konsumtionen vuxit under 1970-talet. Detta konstaterande är inte uttryck för någon negativ värdering av den verksamhet som kommunerna svarar för utan endast ett konstaterande av det faktum att våra samlade resurser kommer att växa relativt långsamt framöver och att de nya resurserna i ökad grad måste länkas över till och reserveras för industrisektorn.

De närmare avvägningarna i dessa hänseenden får göras i anslutning till behandlingen av den nya långtidsutredning som inom kort presenteras. Utskottet finner det emellertid angeläget att redan nu framhålla att åtskilliga av de uppgifter och åtaganden som statsmakterna - ännu så sent som under innevarande år - lagt på kommunerna måste omprövas. Redan befolkningsförändringar som fler pensionärer, fler barn i skolåldern m. m. leder till en betydande kommunal expansion, vilken måste komma i första hand. Sedan måste det ankomma på regering och riksdag att genom ändrade normer etc. göra det möjligt för kommunerna att minska sina insatser på andra områden. Utskottet ifrågasätter om de steg i denna riktning som tas i besparingspropositionen är tillräckliga. Det bör ankomma på utskotten vid

FiU 1980/81:10

deras beredning av förevarande ärende att närmare pröva möjligheterna till ytterligare steg. Det bör också ankomma på regeringen att med utgångspunkt i bl. a. långtidsutredningens material överlägga med kommunerna och landstingskommunerna i dessa frågor.

Besparingsprogrammet

I kompletteringspropositionen i våras (prop. 1979/80:150) redovisade budgetministern en långtidsbudget för perioden 1980/81-1984/85. I långtidsbudgeten redovisas vilken budgetutvecklingen blir om inga nya utgiftsåtaganden görs och inga nya beslut fattas om ändrade skatte- och avgiftsregler. Räknat på så sätt skulle budgetunderskottet i långtidsbudgeten öka från 58 miljarder kr. till närmare 80 miljarder kr. budgetåret 1984/ 85. Det stod klart att det är en utveckling som måste brytas.

Riksdagen antog mot denna bakgrund ett långsiktigt besparingsprogram för den statliga verksamheten (FiU 1979/80: 40). Det innebar att budgetunderskottets andel av BNP årligen skulle minskas med en procentenhet fram till budgetåret 1984/85 eller från 11 till 1% av BNP. Detta innebär att avsevärda nedskärningar måste göras i redan beslutade utgiftsprogram.

Att fullfölja ett besparingsprogram av den redovisade innebörden är en uppgift som kräver långtgående åtgärder. Bara att fullfölja långtidsbudgetens kalkyler vad gäller utgiftsbegränsning är ett mål som statsmakterna aldrig tidigare försökt nå. Det i våras antagna långsiktiga besparingsprogrammet innebär en långt hårdare utgiftsprövning.

En omständighet som måste beaktas är att utgifterna räknat i procent måste öka långsammare än inkomsterna redan för att inte underskottet skall fortsätta att öka, eftersom inkomsterna i utgångsläget uppgår till endast tre fjärdedelar av utgifterna. Härtill kommer att en stor del av de framtida utgiftsökningarna redan är intecknade av de växande ränteutgifterna för statsskulden.

Utrymmet för statliga skattehöjningar torde vidare vara ytterst begränsat. De statliga inkomsterna kan därför endast väntas öka i takt med BNPtillväxten. En genomsnittlig BNP-tillväxt på 2% de närmaste åren skulle således inte medge att statsutgifterna ökade med mer än 1,5 % i genomsnitt uttryckt i fasta priser. Detta skall jämföras med en årlig utgiftsökning med mellan 7 och 8% i fasta priser sedan budgetåret 1975/76. Att bryta utgiftsutvecklingen är därför, som utskottet framhöll redan i våras, en utomordentligt svår uppgift. Men uppgiften måste lösas.

I proposition 20 tas nu det första steget i sparplanen. I propositionen redovisas de föreslagna besparingarna i följande sammanställning.

FiU 1980/81:10

18 Huvudtitel

Besparing (milj. kr.) Helår

Justitiedepartementet

141 Utrikesdepartementet

108 Försvarsdepartementet

300 Socialdepartementet

varav

Kommunalt bostadstillägg

till pensionärer

(180)

Delpension

(150)

Sjukvård och tandvård

(695)

Kommunikationsdepartementet

varav

Statens järnvägar

(300)

Ekonomidepartementet

varav

Ändrade principer för fastställande

av basbelopp m. m.

(500)

Budgetdepartementet

92 Utbildningsdepartementet

varav

Skolväsendet inkl. kommunal

vuxenutbildning

(294)

Högskolan inkl. studiemedel

(112)

Studiecirklar

(130)

Jordbruksdepartementet

varav

Livsmedelssubventioner

(550)

Prisstoppsersättning

(120)

Handelsdepartementet

80 Arbetsmarknadsdepartementet

130 Bostadsdepartementet

varav

Bostadsbidrag

(255)

Räntebidrag

(600)

Kommunala markförvärvslån

(100)

Energisparstöd i befintlig bebyggelse

(300)

Industridepartementet

varav

Energihushållning inom näringslivet

(231)

Kommundepartementet

35 Räntor på statsskulden

300 Summa

6370 Helårseffekten av de i programmet föreslagna besparingarna uppgår, exkl. effekten på statsskuldräntorna, till ca 6,1 miljarder kr. Enligt vad som redovisas i propositionen utgör drygt 1,1 miljarder kr. av detta belopp besparingar som inte primärt påverkar hushållen. Exempel på sådana besparingar är minskning av försvarsutgifterna och föreslagna rationaliseringar inom statensjärnvägar, vägväsendet m. fl. områden.

FiU 1980/81:10

19 Drygt 1,1 miljarder kr. avser besparingsåtgärder som riktar sig mot kommunsektorn, organisationer och företag. Som exempel på dessa besparingar kan nämnas ändrade regler för utbetalning av statsbidrag till grundskolan, gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen och avveckling av bidraget för energibesparande åtgärder inom näringslivet. Mot bakgrund av möjligheterna att rationalisera och förbilliga berörda verksamheter förutsätts i propositionen effekterna av dessa besparingar i allt väsentligt inte komma att vältras över på hushållen.

Återstående del av besparingsprogrammet ca 3,9 miljarder kr. påverkar på olika sätt hushållens ekonomi. Av det nämnda beloppet avser drygt 1,5 miljarder kr. ett stort antal besparingsposter som påverkar hushållens ekonomi i den mån de efterfrågar den aktuella typen av samhällsservice. Hit hör bl. a. taxehöjningar inom SJ och ökade avgifter för läkemedel, sjukvård m. m. Olika hushåll påverkas på olika sätt av dessa besparingsåtgärder. Enligt en ren per capita-beräkning blir effekterna av besparingsåtgärderna knappt 200 kr. per individ och år, anges det i propositionen. Drygt 2,4 miljarder kr. avser slutligen besparingsåtgärder som påverkar stora gruppers disponibla inkomst. Av dessa besparingsåtgärder är ändrade principer för fastställandet av basbelopp m. m., en successiv neddragning av livsmedelssubventionerna, regeländringar avseende bostadsbidragen och de kommunala bostadstilläggen samt minskning av räntebidragen de tyngst vägande.

Nedtrappningen av livsmedelssubventionerna beräknas öka levnadsomkostnaderna för t. ex. en tvåbarnsfamilj med ca 20 kr. per månad, uppger föredraganden. För bostadsbidragen och för de kommunala bostadstilläggen föreslås förändringar som påverkar hushållens ekonomi med sammanlagt ca 440 milj. kr.

De föreslagna besparingarna skulle minska statsutgifterna med ca 500 milj. kr. innevarande budgetår. Budgetåret 1981/82 skulle statsutgifterna begränsas med ca 5,1 miljarder kr. och statsinkomsterna öka med ca 500 milj. kr. som följd av åtgärderna.

I den socialdemokratiska partimotionen 71 riktas stark kritik mot förslagen i propositionen från såväl stabiliseringspolitiska som fördelningspolitiska utgångspunkter. I motionen understryks att budgetunderskottets storlek utgör ett stort problem. Motionärerna anför att även om de står fast vid den långsiktiga strävan att nedbringa budgetunderskottet så vill de till skillnad från regeringen inte sätta in tyngdpunkten i besparingsåtgärderna i den nu begynnande lågkonjunkturen. Den nedskärning av den totala efterfrågan i samhället som regeringen förordar skulle enligt motionärerna leda till att lågkonjunkturen 1981 ytterligare fördjupas med en kraftig ökning av arbetslösheten som följd. Man menar i motionen att en sådan åtstramning även skulle försvåra möjligheterna att på sikt återvinna balans i den svenska ekonomin.

FiU 1980/81:10

20 I den socialdemokratiska partimotionen kritiseras besparingsprogrammet också från fördelningspolitisk synvinkel. Särskilt kritiseras effekterna av den föreslagna nya basbeloppsberäkningen.

I motionen betonas att åtgärder snarast måste vidtas för att främja investeringar och framtidssatsningar. I motionen redovisas en rad åtgärder som syftar till denna expansion inom områdena industripolitik, forskning och utveckling, bostadsbyggande och energipolitik. I motionen läggs vidare fram ett särskilt program mot inflationen och förslag till skatteomläggning för 1981.

Av de i propositionen redovisade besparingar där socialdemokraterna anser att mer preciserade förslag föreligger, 3,6 miljarder kr., accepteras ca 1,8 miljarder och avvisas förslag till ett ungefär lika stort belopp. Bland de besparingar som avvisas återfinns förslaget om begränsning av rätten till delpension (utom i vad avser egenföretagare), och de föreslagna ändrade principerna för fastställande av basbelopp. Vidare går motionärerna emot att sänka statsbidragen till grund- och gymnasieskolan, och de motsätter sig också den minskning av livsmedelssubventionerna som föreslagits tillden 1 januari 1981.

Vid sidan härav föreslår socialdemokraterna egna besparingar i statlig och kommunal konsumtion till ett belopp av drygt 900 milj. kr. Ett stort belopp härav utgörs av besparingar inom försvaret. Vidare föreslås höjda avgifter och taxor till ett beräknat belopp per helår om drygt 800 milj. kr. samt vissa ytterligare besparingar. Sammanlagt beräknar motionärerna de egna besparingarna uppgå till 1,8 miljarder kr., dvs. samma belopp som man går emot i regeringsförslaget. I motionen återfinns ytterligare förslag vilka sammantaget skulle öka budgetunderskottet.

Vänsterpartiet kommunisterna kritiserar i sin motion 96 regeringens motiveringar till förslagen i propositionen, främst att det skulle finnas en skarp motsättning mellan den offentliga sektorns och industrins tillväxt. Enligt motionärernas mening är den kommunala sektorns ökning ingen orsak till den minskade industrisysselsättningen. Däremot är det en lycka för sysselsättningsläget i landet att kommunerna har kunnat ge flera jobb när industrin sviktar. Statens ökade roll är ett svar på kapitalismens utveckling, som ställer krav om mera samhälleliga lösningar, heter det i motionen.

I motionen betonas att statens budgetunderskott kan vara nödvändigt för samhällets utveckling och inte alls behöver vara ett uttryck för ett ansvarslöst liv över tillgångarna. Statliga budgetunderskott är inte i sig av ondo. De kan i själva verket gynna ekonomisk utveckling, befordra den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen och därför leda till en starkare samhällsekonomi.

Vänsterpartiet kommunisterna går emot sådana besparingsförslag, som enligt partiets mening drabbar pensionärer och sjuka, liksom bl. a. minsk -

FiU 1980/81:10

ningen av livsmedelssubventionerna, men godtar en rad smärre besparingar i propositionen. De lägger alternativa förslag, bl. a. en betydande begränsning av försvarsutgifterna. De föreslår vidare en omläggning av stödet på bostadsmarknaden och lägger en rad förslag på skatteområdet.

Utskottet tar i det följande upp de anförda synpunkterna och argumenten till diskussion.

Utskottet kan först konstatera att det råder en betydande överensstämmelse mellan regeringens syn och den syn som kommer till uttryck i den socialdemokratiska partimotionen när det gäller Sveriges ekonomi i ett långsiktigt perspektiv. Nuvarande kraftiga obalanser i utrikesbaians och statsbudget måste rätas upp, industrisektorn måste få expandera och såväl den offentliga som den privata konsumtionen stå tillbaka. Det råder stor enighet om att det måste till offensiva åtgärder för att få den nödvändiga industriella expansionen till stånd. I fråga om de medel som närmast bör komma till användning finns dock skilda meningar.

Det måste vidare konstateras att vänsterpartiet kommunisterna har en från övriga riksdagspartier avvikande uppfattning rörande den roll statsutgifterna och budgetunderskottet spelar som orsak till de nuvarande balansproblemen. Vpk synes vara av den meningen att det stora budgetunderskottet alls inte utgör något problem utan i stället stärker ekonomin. Utskottet är här av en helt annan uppfattning.

Utskottet har i det föregående sökt redovisa de ofrånkomliga krav vi nu står inför när det gäller att nå en bättre balans mellan vad vi producerar och vad vi förbrukar. Den utveckling som bragt oss in i ett läge med svår obalans gentemot vår omvärld och snabbt stigande utländsk skuldsättning måste brytas. Så långt borde råda enighet. Givetvis kan man tolerera visst underskott i statens budget om samtidigt sparandet i samhället i övrigt är så stort att staten kan finansiera sitt underskott genom lån inom landet. Så har också skett i tidigare perioder i vårt land. Att ett budgetunderskott leder till utlandsupplåning kan också accepteras om det är fråga om upplåning som används till investeringar. Det nya är att statsbudgetens underskott de senaste åren redovisar en närmast explosiv utveckling upp till det nuvarande underskottet om ca 50 miljarder kr., vilket framtvingat en ökad utlandsupplåning för konsumtionsändamål.

Detta stora underskott får också effekter på ränteläge och investeringar. Efter hand som underskottet ökat har staten genom att utnyttja sin möjlighet till förtur på kredit- och kapitalmarknaderna trängt undan andra låntagare, i första hand företag med dålig likviditet, bl. a. mindre och medelstora företag. Också hushållen har fått försämrad tillgång till lånekapital via bankväsendet men har genom sin lägre räntekänslighet lättare att tränga ut företagssektorn då det gäller högränteupplåning på andra delar av kreditmarknaden. Räntan har drivits upp, varigenom också investeringar

FiU 1980/81:10

drabbats. Färre projekt blir lönsamma när räntekostnaden ökar. Trots att investeringarna på senare år varit lägre än tidigare har sparandet inte räckt till att finansiera det växande budgetunderskottet. I nuläget måste ca 20 av de 50 miljarderna i underskott täckas genom utlandslån.

En ofta förbisedd verkan av det stora budgetunderskottet är vidare de stora räntekostnader som för lång tid framöver kommer att tynga statsbudgeten. Innevarande budgetår uppgår de till drygt 20 miljarder kr. och stiger med ca 6 miljarder kr. för vaije år som budgetunderskottet ligger kvar på denna nivå. Även om underskottet kan bringas ned i fast penningvärde kommer räntorna som en ofrånkomlig följd av det kvardröjande underskottet att öka år från år. Om man lyckas hindra budgetunderskottet att öka ytterligare i absoluta tal, kommer statsskulden att likväl stiga från f. n. 200 miljarder kr. till bortåt 500 miljarder kr. år 1985.

Det är dessa ofrånkomliga fakta som bildar bakgrund till kraven om besparingar på statsbudgeten.

1 den socialdemokratiska motionen menar man att även om åtgärder för att begränsa budgetunderskottet är mycket angelägna så bör dessa inte sättas in i den utsträckning som föreslås i regeringsförslaget i nuvarande konjunkturskede. Då skulle efterfrågan sjunka alltför kraftigt vilket skulle kunna få till följd att de företag som skall bära upp den nödvändiga industripolitiska offensiven får problem. Vi kan då hamna i en nedåtgående spiral med sänkt efterfrågan och sjunkande produktion men med kvarstående balansbrister.

Utskottet vill gärna tillstå att den avvägning vi nu måste göra är svår. Vårt handlingsutrymme är litet. Det måste emellertid göras klart att den sanering av statsbudgeten som vi måste göra är en så stor och långsiktig uppgift att den inte kan anpassas till mer kortsiktiga efterfrågeförändringar i ekonomin. De besparingsåtgärder som föreslås är i sina väsentliga stycken av strukturell och långsiktig art. De slår igenom fullt ut med betydande eftersläpning. För att vid nästa konjunkturuppgång undvika en upprepning av de senaste årens otillräckliga utveckling av vår industrisektor måste vi redan under lågkonjunkturen beslutsamt genomföra de strukturella förändringar som behövs för att den svenska ekonomin i framtiden skall fungera tillfredsställande. Det gäller enligt utskottets mening att nu bryta utgiftstrenderna, att bryta den automatik som finns inbyggd i statsbudgeten. Samtidigt måste incitamenten för den enskilde att öka sina arbetsinsatser förbättras. Kommuner, landstingskommuner och enskilda organisationer måste i ökad utsträckning ta eget ansvar för sin ekonomiska verksamhet genom att det statliga stödet begränsas. I ökad utsträckning måste kostnader i statsverksamheten redovisas.

Utskottet vill också framhålla att det sparprogram som nu förelagts riksdagen bara är ett inslag i den politik som nu måste bedrivas för att återvinna ekonomisk balans. Det finns ett nära samband mellan de erforderliga besparingarna i statlig och kommunal verksamhet å ena sidan och

FiU 1980/81:10

åtgärder för att främja industrins investeringar, trygga näringslivets kapitalförsörjning, kraftigt minska oljeberoendet och förbättra arbetsmarknadens funktionssätt å andra sidan. Dessa åtgärder är alla av avgörande betydelse för att förbättra bytesbalansen och få vår ekonomi att fungera på ett sådant sätt att människors sysselsättning och sociala trygghet kan upprätthållas.

Den närmare avvägningen av efterfrågan under år 1981 får ske med användande av skattepolitiken och med sysselsättningspolitiska åtgärder.

Utskottet noterar i sammanhanget att motionärerna genom sitt ställningstagande också tar avstånd från den politik den dåvarande socialdemokratiska regeringen förde åren 1970-1972, då liknande, ehuru mindre dramatiska, yttre förutsättningar förelåg. Utskottet vill också påpeka att expansion i lågkonjunktur förutsätter vilja och förmåga till åtstramning i högkonjunktur. De förslag som under perioden hösten 1978-våren 1980 lagts av socialdemokraterna, och som till sin natur varit starkt expansiva, talar mot att motionärerna med framgång skulle vara i stånd att genomdriva denna del av en effektiv stabiliseringspolitik.

Vad slutligen gäller de fördelningspolitiska effekterna är utskottet av den meningen att besparingsåtgärderna med nödvändighet måste drabba hela folkhushållet och således påverka levnadsvillkoren för stora grupper i samhället. Det är hela folket som har konsumerat över tillgångarna och då måste också hela folket vara med och lämna bidrag till restaureringen av statsfinanserna. Samtidigt står det klart att besparingsåtgärderna inte får drabba de grupper som är mest utsatta i samhället.

Som framhålles i statsministerns anförande i propositionen är det särskilt viktigt i ett åtstramningsläge att upprätthålla en socialt medveten fördelningspolitik. Utskottet konstaterar att det är en huvudlinje i regeringens besparingsplan. När inflationsskyddet i pensionssystemet begränsas aviseras samtidigt fortsatt särskilt stöd till dem som bara har folkpension eller liten ATP. De höjda avgifterna vid läkarbesök och medicinuttag kombineras med högkostnadsskydd för de mest utsatta grupperna. Höjd ersättning vid arbetslöshet aviseras.

Lika viktigt är att de samlade åtgärderna ges en sådan inriktning att de fördelas efter bärkraft. Enligt utskottets mening sker detta. Begränsningen av inflationsskyddet föreslås få samma utformning i pensionssystemet och i skattesystemet. Riksdagen kommer vidare att få ta ställning till en rad propositioner som innebär led i samma politik. Bl. a. föreslås beskattningen av realisationsvinster skärpt. En lag mot skatteflykt läggs fram. Enligt utskottets mening måste insatser som görs över budgeten i fördelningspolitiskt syfte i än högre grad än hittills koncentreras till de mest behövande. I propositionen slås detta fast.

Utskottet vill understryka att det även av fördelningspolitiska skäl är nödvändigt att genomföra omfattande besparingsåtgärder redan nu. Ty om vi nu lugnt och metodiskt kan inleda den nödvändiga dämpningen av de

Fil) 1980/81:10

offentliga utgifternas tillväxt kan vi ta den hänsyn till de svagaste grupperna som en solidariskt inriktad välfärdspolitik kräver. Om målet att skydda de allra mest utsatta i vårt samhälle torde det råda en allmän politisk enighet. Börjar vi emellertid inte anpassningsprocessen nu så kommer de raskt stigande budget- och bytesbalansunderskotten i kombination med en galopperande inflation att framtvinga extraordinära krisåtgärder. Då blir åtstramningarna så hårda att sysselsättningen inte kan upprätthållas. Då riskerar välfärdspolitiken att urholkas väsentligt.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till de nu aktuella riktlinjerna för den ekonomiska politiken och för budgetpolitiken som återfinns i den socialdemokratiska motionen 71 liksom de riktlinjer som anges i vänsterpartiet kommunisternas motion 96.

I propositionen redovisas en reviderad beräkning av statsbudgetens inkomster för budgetåren 1980/81 och 1981/82. Det senare året har beräknats utifrån en revidering av långtidsbudgeten med hänsyn till de nya löneavtalen för 1980 och vissa antaganden om löneutvecklingen för 1981. Dessutom har de beslutade skattehöjningarna beaktats liksom de i proposition 20 framlagda besparingsförslagen. Resultatet av budgetprövningen för de olika anslagen budgetåret 1981/82 kommer att redovisas först i budgetpropositionen i januari 1981. Beräkningarna framgår av nedanstående ta -

bell.

Tabell. Statsbudgetens inkomster, utgifter och saldo budgetåren 1979/80—1981/82 enligt besparingspropositionen (miljarder kr., löpande priser)

1979/80 prel. utfall

1980/811

1981/82'

Inkomster

164 Utgifter

224 Saldo

60 Andel av BNP

10,2

1 Enligt alternativet med den lägre löneökningen.

I långtidsbudgeten beräknades underskottet för innevarande budgetår uppgå till ca 11 % av BNP. Genom de löneökningar som inträffat sedan i våras och genom de höjningar av de indirekta skatterna som beslutats har saldot kunnat nedbringas med en procentenhet av BNP. Sänkningen beror emellertid till stor del på att uppbörden av kommunalskatt ökar snabbare än motsvarande utbetalningar.

Detta får återverkningar på efterföljande år om löneökningstakten avtar framöver. Bilden torde således vara att det långsiktiga budgetunderskottet i de beräkningar som nu föreligger blir ungefär oförändrat som andel av BNP.

Slutsatsen är att vi nätt och jämnt klarar det budgetpolitiska åtstramningsprogrammets första steg. trots rätt betydande höjningar av den indirekta beskattningen.

FiU 1980/81:10

25 Riksdagens behandling av sparplanen

Utskottet vill sammanfattningsvis konstatera att åtgärder för att begränsa statens utgifter nu är ofrånkomliga. Det uppställda programmet för att under en femårsperiod minska underskottet i statsbudgeten kan inte skjutas upp.

Det måste starkt understrykas att det sparprogram som nu förelagts riksdagen bara är ett första steg. Ytterligare steg måste snarast följa om vi skall kunna få balans i ekonomin. Det innebär att ett systematiskt besparingsarbete måste pågå under lång tid framöver. Som redovisas i propositionen får den form som nu valts för besparingsarbetet ses som en exceptionell företeelse orsakad av nödvändigheten att snabbt få till stånd beslut med verkan redan under budgetåret 1980/81 och för att få i möjligaste utsträckning full effekt under budgetåret 1981/82. I fortsättningen torde besparingsarbetet väsentligen vara en del av det ordinarie budgetarbetet, även om man nog måste räkna med att det även framöver kan bli fråga om beslut under löpande budgetår. Utskottet vill också understryka vad som anförs i propositionen om att det är nödvändigt att tillse att anvisade belopp vad avser myndighetanslag och liknande anslag inte överskrids. Inga dylika överskridanden bör medges under löpande budgetår.

Det är uppenbart att ansvaret för att besparingsprogrammet kan fullföljas i mycket hög grad vilar också på riksdagen. Sett i perspektivet att det som regeringen nu föreslår bara utgör ett första steg i ett långsiktigt besparingsprogram är det nu mindre fråga om huruvida omfattande besparingar kan accepteras än vilka besparingar, som måste komma i första hand och vilka besparingar man kan genomföra först senare och efter visst utredningsarbete.

I den mån man vid beredningen av en föreslagen åtgärd finnér att en viss besparing inte bör genomföras så bör annan besparingsåtgärd med minst motsvarande effekt föreslås. Utskottens ansvar bör emellertid gå längre. I perspektivet att riksdagen har bundit sig för flera års kommande besparingar i nu gällande program och verksamheter måste det finnas områden som av utskotten redan nu kan pekas ut som lämpliga besparingsområden. Det är rimligt att ett arbete i detta syfte påbörjas redan i samband med resp. utskotts beredning av de nu föreslagna besparingsåtgärderna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen uttalar att vad utskottet anfört om inriktningen av besparingsåtgärderna i statsverksamheten skall vara vägledande vid behandling av förslagen i bilagorna 1 — 14 till proposition 1980/81: 20 och de med anledning av propositionen väckta motionerna.

FiU 1980/81:10

2. att riksdagen med anledning av proposition 1980/81:20 såvitt nu är i fråga och med avslag på motionerna 1980/81:71 yrkandet 1 såvitt nu är i fråga och 1980/81:96 yrkandet 1 såvitt nu är i fråga som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om inriktningen av den ekonomiska politiken och budgetpolitiken.

Utskottet hemställer att ärendet avgörs efter endast en bordläggning.

Stockholm den 17 november 1980

På finansutskottets vägnar ERIC ENLUND

Närvarande: Eric Enlund (fp), Kjell-Olof Feldt (s). Torsten Gustafsson (c), Paul Jansson (s), Arne Gadd (s), Bo Siegbahn (m). Per-Axel Nilsson (s). Rolf Rämgård (c). Lennart Blom (m). Roland Sundgren (s). Christina Rogestam (c). Christer Nilsson (s). Olle Wästberg i Stockholm (fp). Mona S:t Cyr (m) och Karin Flodström (s).

Reservation

Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Arne Gadd. Per-Axel Nilsson, Roland Sundgren, Christer Nilsson och Karin Flodström (alla s) anser att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

Den nu framlagda propositionen 1980/81:20 om besparingar i statsverksamheten m. m. innebär att vi står vid en skiljeväg i svensk politik. I motion 1980/81:71 anförs att:

Allt sedan maktskiftet 1976 har vi socialdemokrater varnat för den utveckling som ändå ägt rum och för konsekvenserna av denna utveckling. Våra alternativ till den borgerliga ekonomiska politiken har konsekvent utformats i syfte att tillgodose de grundläggande kraven på politiken, nämligen att grava obalanser inte får tillåtas uppkomma. Regeringspartierna har konsekvent avvisat vår analys av läget och våra konkreta alternativ. Den situation vi fruktat och försökt förebygga är nu ett faktum.

Utskottet kan för sin del instämma i denna beskrivning av läget. Den svenska ekonomin präglas i dag av flera grundläggande balansbrister. Till de viktigaste ekonomiska problemen hör, som också framhålls i motion 71:

- Låg ekonomisk tillväxt

- Försämrade reallöner

- Vidgade ekonomiska klyftor

- Raserade statsfinanser

- Växande underskott i bytesbalansen

FiU 1980/81:10

— Stigande inflation

— Ras i industriinvesteringarna

— Kris i bostadspolitiken

— Handlingsförlamning i energipolitiken

— Tilltagande regional obalans.

Den internationella ekonomiska utvecklingen och de höjda oljepriserna har självfallet spelat en betydande roll för den utveckling vi haft. Det måste likväl enligt utskottets mening framhållas att ansvaret vilar tungt på regeringen för att man inte förmått möta dessa problem.

Det ekonomiska läget hösten 1980

Det står nu enligt utskottets uppfattning helt klart att vi är på väg in i en konjunkturavmattning.

- Exportorderingången har minskat kraftigt under de senaste månaderna. I den senaste industribarometern från konjunkturinstitutet i september i år framhålls: ”Orderingången till den svenska industrin sjönk kraftigt under tredje kvartalet i år och det med oväntad styrka. I synnerhet exportefterfrågan har fallit mycket snabbt . Detta utgör en bottennotering i

barometersammanhang. Hemmaefterfrågan har sjunkit långsammare men ordernedgången är ändock betydande.” Företagen räknar enligt barometern med en fortsatt markant försämring mot slutet av året.

- Efterfrågan på arbetskraft börjar nu mattas av. Antalet personer varslade om uppsägningar, permitteringar och korttidsvecka uppgick under tredje kvartalet i år till 19700 mot drygt 5000 personer under motsvarande period 1979.

- Antalet öppet arbetslösa uppgick till 92000 personer i oktober i år, vilket var 14000 fler än i oktober i fjol.

- Bostadsbyggandet ligger på en låg nivå. Antalet påbörjade lägenheter januari-september i år uppgick till 33 300 mot 37400 under motsvarande period 1979.

- Förväntningarna inom handeln såsom de registreras i varuhandelsbarometern tyder på vikande försäljning under fjärde kvartalet i år.

Trots avmattningstendenserna rullar inflationen vidare. Under den senaste tolvmånadersperioden, oktober 1979-oktober 1980, uppgick prisstegringarna till hela 15,7%. Vi ligger nu snart i inflationstoppen bland länderna i OECD-området.

De ekonomiska utsikterna inför 1981 är dystra. Konjunkturinstitutet förutser i sin höstrapport en klart dämpad tillväxt och en kraftig ökning av arbetslösheten. Bytesbalansunderskottet torde även nästa år bli över 20 miljarder kr.

Enligt utskottets uppfattning är vi nu på väg att hamna i ett läge av ren stagflation, dvs. vikande produktion och sysselsättning men fortsatt snabb inflation.

I detta allvarliga läge föreslår regeringen åtgärder som ytterligare däm -

Fil) 1980/81:10

par efterfrågan. Utskottet avvisar en sådan politik. Budgetpolitiken kan inte göras oberoende av den ekonomiska politiken i stort. Även om utskottet delar den långsiktiga strävan att det är nödvändigt att nedbringa budgetunderskottet, vill utskottet till skillnad från regeringen inte sätta in tyngdpunkten i besparingsåtgärderna i den nu begynnande lågkonjunkturen. Den nedskärning av den totala efterfrågan i samhället som regeringen förordar och som i första hand riktar sig mot hushållens köpkraft skulle nämligen leda till att lågkonjunkturen 1981 ytterligare fördjupas med en än kraftigare ökning av arbetslösheten som följd.

En åtstramning nu skulle enligt utskottets uppfattning även försvåra möjligheterna att på sikt återvinna balans i den svenska ekonomin. En rad företag skulle tvingas slå igen och andra skulle nödgas inskränka driften. Härigenom skulle den svenska ekonomin stå dåligt rustad inför nästa högkonjunktur med en mindre produktionsapparat än tidigare. En ökning av efterfrågan i ett sådant skede skulle till stor del resultera i ökad import. Även exportindustrin skulle då stå sämre rustad att möta en internationell uppgång av efterfrågan. Som följd härav skulle bytesbalansunderskottet öka ytterligare. Vi riskerar då att föra in den svenska ekonomin i en nedåtgående spiral med minskande efterfrågan som medför att en del av produktionskapaciteten slås ut, vilket i sin tur föder nya krav på begränsningar av efterfrågan osv. och allt detta utan att någonsin leda till vare sig intern eller extern balans.

Offensiv politik för tillväxt — kamp mot inflationen

Utskottet vill slå fast att såväl de svåra strukturella balansproblemen som de påfrestningar den nu begynnande konjunkturnedgången kan medföra måste mötas med en framåtsyftande, offensiv politik.

De offensiva insatserna bör främst ske inom områdena näringspolitik, forskning och utveckling, bostadsbyggande, energipolitik och skattepolitik. Bland de åtgärder som presenteras i motion 71 och som nu snabbt bör sättas in märks bl. a.:

— En struktur- och utvecklingsfond inrättas redan från den 1 januari 1981 och tilldelas därvid ett anslag på 1000 milj. kr. Fonden bör emellertid kunna bevilja krediter utöver denna ram. Därför bör en statlig garanti utfärdas som ger fonden möjlighet att genom egen upplåning öka finansieringsverksamheten.

— SJ bör ges ökade resurser. Totalt innebär motionsförslaget en investering på helårsbasis om 205 milj. kr. utöver SJ:s långsiktiga investeringsprogram. För innevarande budgetår anvisas 100 milj. kr. utöver tidigare anvisade anslag.

— Fem utvecklingsbolag inrättas inom områdena transportsystem, hjälpmedel inom utbildningsområdet, medicinsk teknik, miljövårdsteknik och energiteknik.

— Bostadsbyggandet stimuleras genom att produktionskostnaderna

FiU 1980/81:10

temporärt tas ner genom att momsen slopas för de lägenheter som påbörjas fr. o. m. den 1 december 1980 till utgången av år 1981. Samtidigt skall den garanterade bostadsräntan vid hyres- och bostadsrätt sänkas med 0,4 procentenheter till 3,0%. Vidare införs en tvåårig uthyrningsgaranti i enlighet med de regler som nu gäller för hyresförlustlån. Denna temporära garanti skall gälla för lägenheter påbörjade under motsvarande tidsperiod som momsbefrielsen.

Utskottet ansluter sig till dessa och övriga förslag till åtgärder som närmare presenteras i motion 71.

Enligt utskottets uppfattning utgör inflationen tillsammans med underskotten i bytesbalans och statsbudget i dagsläget de allvarligaste problemen i den svenska ekonomin. Inflationsbekämpningen bör därvidlag sättas i första rummet eftersom inflationen i mångt och mycket är roten till underskotten i ekonomin och allmänt undergräver ekonomins och hela samhällets förmåga att fungera.

För inflationsklimatet i stort blir utgången av 1981 års avtalsrörelse kritisk. Den avgörande förutsättningen för att kunna åstadkomma ett klart brott i inflationsutvecklingen är att de nominella lönehöjningarna 1981 kan hållas på en låg nivå, samtidigt som realinkomsten bibehålls för de stora löntagargrupperna.

Ett första steg i en antiinflationspolitik bör därför vara att skapa goda förutsättningar för nästa avtalsrörelse. En särskilt viktig åtgärd i detta sammanhang är att skatteomläggningen för 1981 ges en sådan utformning att det blir möjligt för löntagarna att bibehålla oförändrade reallöner med låga nominella löneökningar. Skatteomläggningen måste även ges en fördelningspolitiskt rättvis profil. Utskottet ansluter sig därför till det förslag till skatteomläggning för 1981 som redovisas i motionen 71. För att detta förslag skall vara möjligt att förena med en lugn pris- och löneutveckling är det vidare nödvändigt att införa ett allmänt prisstopp i början av nästa år.

För att ytterligare hålla tillbaka prisstegringarna bör matsubventionerna utgå med oförändrat belopp samt vissa åtgärder vidtas för att hålla nere hyrorna i nyproduktionen av bostäder.

Med den här föreslagna inriktningen av politiken borde det enligt utskottets uppfattning vara möjligt att nå en halvering av prisstegringstakten mellan 1980 och 1981, dvs. från en prisstegring på ca 14% till ca 7%.

Kan vi lyckas få ned prisstegringarna så pass mycket läggs också en god grund för 1982. Inflationsförväntningarna dämpas allmänt i ekonomin, och vi kan successivt ta oss ur den nuvarande spiralen av kraftiga prisstegringar som driver fram höga nominella lönekrav som i sin tur driver upp prisoch kostnadsutvecklingen etc.

FiU 1980/81:10

30 Besparingar i statsverksamheten

Som redovisas i såväl propositionen som i den socialdemokratiska motionen är det samhällsekonomiska såväl som det statsfinansiella läget nu så utsatt att kraftfulla åtgärder måste vidtas för att vända utvecklingen rätt.

Utskottet kan inte dela den syn som kommer till uttryck i motionen 96 (vpk) att underskottet i statsbudgeten härvid saknar intresse. Enligt utskottets mening finns ett uppenbart samband mellan det jättelika underskott som vuxit fram under den borgerliga regeringsperioden och det stora underskott i vår bytesbalans som vi kan registrera och som nu allvarligt inskränker vår ekonomisk-politiska handlingsfrihet. Bytesbalansunderskottet är ett resultat av den våldsamt snabba nedgången i den offentliga sektorns och socialförsäkringssektorns sparande. Skall det vara möjligt att inom rimlig tid minska vårt bytesbalansunderskott — och därmed öka vår ekonomisk-politiska handlingsfrihet - då måste underskottet i statsbudgeten begränsas.

En ofta förbisedd verkan av det stora budgetunderskottet är vidare de stora räntekostnader som för lång tid framöver kommer att tynga statsbudgeten. Innevarande budgetår uppgår de till drygt 20 miljarder kr. och stiger med ca 6 miljarder kr. för vaije år som budgetunderskottet ligger kvar på denna nivå. Även om underskottet kan bringas ned i fast penningvärde kommer räntorna som en ofrånkomlig följd av det kvardröjande underskottet att öka år från år. Om man lyckas hindra budgetunderskottet att öka ytterligare i absoluta tal. kommer statsskulden att likväl stiga från f. n. 200 miljarder kr. till bortåt 500 miljarder kr. år 1985.

Med det anförda avstyrks bifall till de riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken som anges i motionen 96, såvitt nu är i fråga.

Det finns enligt utskottets mening emellertid anledning att i väsentliga stycken vända sig också mot den syn på verksamheten i den offentliga sektorn som kommer till uttryck i propositionen. Där framhålls enligt utskottets mening den offentliga verksamheten som en enbart tärande del av folkhushållet, en verksamhet som tar resurser från andra, angelägnare områden. Utskottet har inte samma schablonartade syn på den offentliga verksamheten. Denna är vårt viktigaste jämlikhetsskapande instrument, och den har en viktig roll att spela i en politik som är dynamisk och tillväxtfrämjande. En rad av de förslag för offensiva åtgärder inom forskning, utbildning och näringspolitik som redovisas i motionen 71 är uttryck härför.

Vad därefter gäller det besparingsprogram som läggs fram i propositionen måste utskottet i likhet med vad som görs i motionen 71 konstatera att det underlag för beslut som presenteras för riksdagen på en rad punkter är bristfälligt.

Det mest uppseendeväckande exemplet därvidlag utgör förslaget om en ny metod för fastställande av basbeloppet.

FiU 1980/81:10

31 För det första har redan den hittillsvarande utskottsberedningen visat att de motiveringar för omläggningen som redovisas i propositionen är löst grundade. Man har i propositionen inte gjort något försök att klargöra i hur hög grad de ökade inkomsterna för pensionärskollektivet har samband med den kraftiga ökningen av antalet pensionärer.

Enligt utskottets mening är en sådan analys grundläggande.

För det andra är redovisningen av förslaget som sådant oklart utformad. Statsministern påstår sålunda att det skulle vara ”oljeprisstegringar och höjda indirekta skatter” som inte längre skall ingå i värdesäkringen. Men av vad som sägs på andra ställen i propositionen framgår att effekterna är betydligt vidare. Statsministern påstår i samma avsnitt att man i propositionen inte alls gjort några ingrepp mot de mest utsatta grupperna, t. ex. de handikappade. Utskottet konstaterar att också den uppgiften från statsministerns sida är direkt vilseledande. Just för de handikappade har värdesäkringen av basbeloppet den allra största betydelse.

För det tredje är den närmare konstruktionen av det nya basbeloppet otydligt redovisad. Någon strävan att redovisa de faktiska effekterna av den nya ordningen kan inte skönjas i propositionen, snarare en strävan att dölja dessa. Ett minimum borde ha varit att man i propositionen hade redovisat de skilda möjligheter som finns för att begränsa energiprisernas genomslag på basbeloppets utveckling och genom exempel sökt belysa de skilda effekterna.

För det fjärde har regeringen inte ens klart för sig vilka effekter den föreslagna försämringen av värdesäkringen får. Ekonomiministern säger

nämligen att den ”torde i första hand påverka folkpensioner, ATP pensioner,

delpensioner, studiemedel och bidragsförskott”. Uraktlåtenheten att för riksdagen redovisa konsekvenserna är så mycket mer upprörande som regeringen till sitt förfogande har dataregister från vilka det är möjligt att inhämta information härvidlag. I motionen 71 redovisas inte mindre än 35 författningar där basbeloppet återfinns.

För det femte har som utvisas i motionen begreppet basbelopp kommit att spela en viktig roll även utanför lagstiftningen, i försäkringsavtal och i privata avtal av en rad slag. Det kan enligt utskottets mening knappast komma i fråga att fatta beslut i fråga om ändrad beräkning av basbeloppet utan att konsekvenserna på dessa övriga områden belyses.

Regeringen uppger sina besparingar till ca 6.4 miljarder kr. i helårseffekt. Man har då inräknat effekten på statsskuldräntor av momshöjningen (300 milj. kr.), dvs. en följd av ett redan fattat beslut. Vidare inräknar man en engångsbesparing på det militära försvaret med 300 milj. kr. I anslutning till vad som redovisas i motionen 71 är utskottets bedömning att de egentliga besparingar som regeringen nu framlägger utarbetade förslag om uppgår till ca 3,6 miljarder kr. för helår. Återstoden, ett belopp om drygt 2,1 miljarder kr., redovisas ytterst ofullständigt. Även om det mot bakgrund

FiU 1980/81:10

av det prekära statsfinansiella läget enligt utskottets mening är angeläget att vidta besparings- och rationaliseringsåtgärder i statsverksamheten måste ställningstagandena därför på en rad punkter anstå till dess ett riktigt beslutsunderlag föreligger.

Utskottet finnér det också nödvändigt konstatera att det är ett blygsamt sparbelopp som härrör ur direkta ingrepp i statens egen verksamhet. Huvuddelen av besparingsförslagen träffar i stället enskilda, kommuner och organisationer. Genom höjda avgifter och taxor samt försämrade sociala förmåner minskar köpkraften hos hushållen genom de nu specificerade förslagen med ca 2,4 miljarder kr. De tills vidare blott aviserade förslagen innebär åtstramningar på ytterligare ca 1,6 miljarder kr. Kommuner och församlingar drabbas av försämrade statsbidrag med ca 0,5 miljard kr. Bidragen till organisationer, industrin m.fl. minskar med samma belopp.

Som utskottet anfört i det föregående måste dessa föreslagna åtgärder bedömas utifrån stabiliserings- och fördelningspolitiska aspekter.

Utskottet har i det föregående redan pekat på de farhågor det finns anledning hysa i fråga om den totala efterfrågans utveckling under år 1981.

Vad gäller de fördelningspolitiska effekterna accentuerar sparprogrammet ytterligare den alltmer orättvisa fördelning som den borgerliga regeringen drev igenom vid den urtima riksdagen i form av skattehöjningar. Regeringen vill i propositionen nu göra gällande att förändringarna är ytterst måttliga och i varje fall inte drabbar de svagaste hushållen. Detta är inte sant.

Besluten vid den urtima riksdagen om höjningar av momsen och energiskatterna leder till ökade påfrestningar för främst barnfamiljerna. Dessa familjer får bara genom de beslutade skattehöjningarna betydande minskningar av sin disponibla inkomst.

Den föreslagna urholkningen av värdebeständigheten avser stora delar av det sociala trygghetssystemet (folkpensioner, ATP, delpensioner, handikappersättning, vårdbidrag, arbetsskadeförsäkring etc.). Därmed påverkas levnadsstandarden för stora grupper.

I propositionen föreslår regeringen en avveckling av livsmedelssubventioner m. m. som totalt uppgår till 700 milj. kr. Det betyder att matpriserna, med hänsyn till moms-effekten, kommer att stiga med ca 850 milj. kr. Konsumentprisindex kommer att stiga med 0,5% enbart genom dessa åtgärder. För denna prisökning ges ingen kompensation enligt de nya reglerna för basbeloppet.

Bostadsbidragen utgör ett av de medel samhället har till sitt förfogande för att stödja ekonomiskt svaga grupper. Inkomståret 1977 gav bidraget ca 5% av det då normala arbetarhushållets disponibla inkomst. Den borgerliga regeringen har fört en medveten politik i syfte att urholka bostadsbidragen till barnfamiljer och andra. Nära 200000 hushåll har under de senaste

FiU 1980/81:10

åren sålunda förlorat sina bostadsbidrag. Den utvecklingen kommer med regeringens politik att fortsätta. Vid vårriksdagen genomdrev regeringen att inkomstgränsen för oreducerat bidrag för ensamstående med barn sänktes från 38000 till 30000 kr. Dessa försämringar inträffar den 1 januari 1981. Också för makar med barn och hushåll utan barn sker ändringar till det sämre.

En särskild grupp som kan väntas få stora försämringar i fråga om sitt bostadsstöd är de studerande vid högskolorna m.fl. Regeringen föreslår nämligen att studiemedel — som huvudsakligen är återbetalningspliktiga - skall räknas som inkomst vid prövning av rätten till bostadsbidrag. För många kan det röra sig, även vid förvärvsinkomster under dem som en studerande kan ha och likväl få fulla studiemedel, om försämringar med 100 kr. i månaden. Tillsammans med urholkningen av studiemedlens värdebeständighet blir det betydande summor.

Även pensionärer med kommunalt bostadstillägg berörs.

Regeringen aviserar i propositionen sin avsikt att föreslå ändrade regler för räntebidragen i bostadsbeståndet. En besparing om 600 milj. kr. skall därmed nås. En förändring av detta slag får den fördelningspolitiska konsekvensen att ränteavdragen i stället kommer att öka. Räntebidragsförlusten kan därför ge en ringa minskning av den disponibla inkomsten hos höginkomsttagaren, en stor hos den med lägre inkomster.

Här har redovisats de förändringar som är av mer direkt karaktär. Men därutöver medför regeringens förslag att den enskildes utgifter för att begagna den offentliga servicen blir högre. Mest markant är detta på sjukvårdens område. Äldre och barnfamiljer är de som drabbas hårdast av en sådan höjning.

Besparingsåtgärderna från regeringens sida är i inte ringa utsträckning en övervältring av kostnader, som staten hittills svarat för, på kommunerna. Det mest uppenbara exemplet är minskningen av statsbidraget till skolan, där kommunerna åläggs att fortsätta att driva samma verksamhet men med mindre resurser.

Utskottet kan inte acceptera denna inriktning av fördelningspolitiken.

Den kommunala ekonomin

Kommuner och landstingskommuner spelar en central roll i svenskt samhällsliv. Genom den kommunala självstyrelsen har vi kunnat decentralisera beslutsfattandet för viktiga delar av vår välfärd till regionala och lokala församlingar. Kommunerna har givits ansvar för verksamheter som är en central del av den sociala välfärden och där stora eftersatta behov fortfarande föreligger. Därmed har reformpolitiken kunnat få en bred förankring hos de enskilda människorna.

Detta har gjort att den kommunala verksamheten under lång tid expanderat snabbt. Som understryks i motion 71 utgör den nu en så stor del av samhällsekonomin att den måste ägnas ökad uppmärksamhet då den eko -

FiU 1980/81:10

nomiska politiken utformas. Med de stora obalanser i ekonomin som vi nu fått är det nödvändigt att en större del av produktionsresultaten går till ökad export och ökad kapitalbildning. Detta begränsar utrymmet för konsumtionsökningar — både i fråga om privat och offentlig konsumtion. Likväl kommer den kommunala sektorn — med tanke på de fortfarande stora eftersatta behoven och på sektorns betydelse för sysselsättningsutvecklingen - med all säkerhet att även i framtiden växa snabbare än många andra sektorer.

Utskottet vill betona att den nödvändiga dämpningen av den kommunala expansionen måste komma till stånd i planerade former. Med tanke på att staten i så hög grad styr utvecklingen inom den kommunala sektorn genom normer och föreskrifter samt genom bidragsbestämmelser. har också statsmakterna ett betydande ansvar för hur denna dämpning av ökningstakten skall kunna genomföras. Innebörden i det av riksdagen under våren 1979 fattade beslutet om kommunernas ekonomi är att frågor rörande den kommunala verksamhetens omfattning och även större förändringar i statsbidragsgivningen i förväg bör diskuteras vid de överläggningar som sedan ett antal år äger rum mellan regeringen och kommunförbunden. Den kommunalekonomiska utredningen förordade sådana diskussioner som en lämplig form för att behandla de ekonomiska förhållandena mellan dessa båda sektorer. Därvid kan och bör även övergripande prioriteringsfrågor diskuteras.

Regeringen driver numera en politik som innebär att man bryter mot den av riksdagen beslutade ordningen. Regeringens politik inriktas enbart på att urholka kommunernas finansiella ställning för att den vägen tvinga fram en dämpning av expansionstakten. Detta görs utan att man samtidigt lägger fram förslag som skulle minska de kommunala åtagandena.

Det finns enligt utskottet risk för att de olika åtgärder mot kommunernas ekonomi, som nu staplats på varandra, sammantaget får en ännu mer åtstramande effekt än vad regeringen räknar med i propositionen, med de allvarliga konsekvenser detta nu skulle få för bl. a. sysselsättningen. Regeringens analyser bygger dessutom enbart på genomsnittliga bedömningar för hela den kommunala sektorn. Någon analys av hur förslagen slår för olika typer av kommuner och landsting görs inte. En sådan analys skulle dock behöva göras. Vissa åtgärder berör endast obetydligt eller inte alls en typ av kommuner men har mycket långtgående konsekvenser för andra. Åtstramningar kan mötas ganska enkelt av en del kommuner, medan de för andra kommuner kan få närmast förödande verkningar.

Det bör också påtalas att regeringen på några punkter underlåter att följa riksdagens mycket klara anvisningar om att de kommunalekonomiska konsekvenserna av olika förslag noggrant skall belysas i propositioner. Detta gäller t. ex. effekterna på det kommunala skatteunderlaget av urholkade pensioner m.m. samt av minskade räntebidrag och därmed ökade ränteavdrag.

FiU 1980/81:10

35 Enligt utskottets mening skall en omprövning av statsbidragsgivningen till den kommunala sektorn föregås av ordentliga överläggningar med företrädare för sektorn. Härvid måste en samlad bedömning göras av kommunernas ekonomi och deras framtida expansionsutrymme. Så långt möjligt bör enighet uppnås om hur en lägre expansionstakt i den kommunala konsumtionen skall uppnås. Staten måste därvid vara beredd att ta sin del av ansvaret för detta genom att om så erfordras ompröva tidigare beslut.

Som framgått av vad utskottet anfört i detta och föregående avsnitt av betänkandet tillstyrker utskottet de riktlinjer för den ekonomiska politiken och för budgetpolitiken som dras upp i den socialdemokratiska partimotionen 71 såvitt nu är i fråga. Denna utskottets uppfattning bör avspegla sig i den fortsatta behandlingen i riksdagen.

Vid den beredning som nu förestår i utskotten är det enligt finansutskottets mening angeläget att helheten i det program för en offensiv ekonomisk politik som redovisas i motion 71 fullföljs. Det innefattar dels besparingsåtgärder i betydande omfattning i enlighet med de riktlinjer som redovisas i motionen och i förevarande betänkande, dels också offensiva åtgärder på bl. a. näringspolitikens och skattepolitikens områden. Vad utskottet här anfört bör ges regeringen till känna samt vara vägledande vid den fortsatta behandlingen i riksdagen av detta ärende.

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av proposition 1980/81: 20 såvitt nu är i fråga och med avslag på motion 1980/81: 96 yrkandet 1 såvitt nu är i fråga godkänner vad som anförts i motion 1980/81: 71 yrkandet 1 såvitt nu är i fråga och vad utskottet anfört om besparingsåtgärderna i statsverksamheten samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980