Om riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetregleringen m. m.

FiU 1980/81:20

Finansutskottets betänkande 1980/81:20

om riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetregleringen m. m.

I detta betänkande behandlar utskottet

dels proposition 1980/81: 100, bilaga 1, Finansplanen, vari föreslås att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i propositionen,

dels proposition 1980/81: 100, bilaga 2, Budgetförslaget, i vad avser förslaget under 1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i propositionen,

dels följande motioner

1980/81: 195 om förbud mot kreditkort av Lars Werner m. fl. (vpk),

1980/81: 288 om åtgärder för att bekämpa arbetslösheten av Lars Werner m. fl. (vpk),

1980/81: 333 om riktlinjer för den ekonomiska politiken, m.m., av Tage Adolfsson (m) i vad avser yrkande 1,

1980/81: 368 om en planmässig utbyggnad av den offentliga sektorn av Carl-Henrik Hermansson (vpk) i vad avser yrkande 2,

1980/81: 405 om avbetalningstider vid köp av bilar m. m. av Arne Lindberg (c) och Kerstin Andersson i Hjärtum (c),

1980/81: 658 om lantbrukets kreditsituation av Claes Elmstedt m. fl.

(c),

1980/81: 1136 om den ekonomiska politiken och budgetregleringen av Olof Palme m. fl. (s),

1980/81: 1137 om kapitalförsörjningen för nyetablerade jordbrukare m. fl. av Esse Petersson (fp) och Börje Stensson (fp),

1980/81: 1139 om åtgärder mot inflationen av Lars Werner m. fl. (vpk),

1980/81: 1503 om den ekonomiska politiken och budgetpolitiken av Lars Werner m. fl. (vpk),

1980/81: 1862 om ett statligt industriprogram av Lars Werner m. fl. (vpk).

1 Riksdagen 1980/81. 5 sami. Nr 20

FiU 1980/81:20

2 A. EKONOMIDEPARTEMENTET Finansplanen

I proposition 100 bilaga 1 (ekonomidepartementet) har regeringen efter föredragning av statsrådet Gösta Bohman föreslagit riksdagen att godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i propositionen.

Statsrådet och chefen för ekonomidepartementet Gösta Bohman har den 10 februari 1981 i skrivelse till finansutskottet redovisat att förutsättningarna för den ekonomiska utvecklingen förändrats på väsentliga punkter sedan finansplanen presenterades. Vid skrivelsen har fogats en reviderad försörjnings- och bytesbalans för 1980-1981. Skrivelsen är fogad som bilaga till detta betänkande.

I detta sammanhang behandlar utskottet följande motionsyrkanden rörande riktlinjerna för den ekonomiska politiken:

333 av Tage Adolfsson (m) vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående riktlinjer för den ekonomiska politiken,

1136 av Olof Palme m. fl. (s) vari hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordas i motionen,

1503 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs

1. att riksdagen beslutar avslå förslagen i proposition 1980/81:100 till allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken och godkänna vad som därom anförts i motionen.

Därutöver behandlas under förevarande punkt följande motioner:

195 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om kreditkortens avskaffande,

288 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa om ett förslag till 100 000 nya samhällsnyttiga arbeten i enlighet med motionens riktlinjer,

2. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att arbetet för ett statligt industriprogram under 1980-talet snarast påbörjas,

3. att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa om förslag till nationalisering av de privata storbankerna och kreditinstituten,

4. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till samhällsfonder under de arbetandes kontroll,

5. att riksdagen beslutar uttala att valutalagstiftningen skall tillämpas så

FiU 1980/81:20

att det sätts stopp för kapitalflykt och industriutflyttning,

6. att riksdagen beslutar fatta principbeslut om en tidsplan för generell nedtrappning av arbetstiden till sex timmar/dag med bibehållen lönestandard, så att sextimmarsdagen är genomförd under 1980-talet,

368 av Carl-Henrik Hermansson (vpk) vari hemställs

2. att riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en parlamentariskt sammansatt utredning med uppgift att utarbeta ett program för en planmässig utbyggnad av de socialt viktiga delarna av den offentliga sektorn,

405 av Arne Lindberg (c) och Kerstin Andersson i Hjärtum (c) vari hemställs att riksdagen begär att regeringen, med den utgångspunkt som anges i motionen, ser över kredittiderna för bilar, husvagnar och fritidsbåtar,

658 av Claes Elmstedt m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar anhålla att regeringen medverkar till att Sveriges allmänna hypoteksbank får vidgade möjligheter till obligationsförsäljning och därmed bättre möjlighet att tillgodose lantbrukets långsiktiga kreditbehov i enlighet med det anförda,

1137 av Esse Petersson (fp) och Börje Stensson (fp) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts angående finansieringen av nyetableringar och större investeringar inom lantbruket,

1139 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen beslutar uttala sig för i motionen angivna riktlinjer för kampen mot inflationen och hos regeringen begära förslag om åtgärder i anledning därav,

1503 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs

3. att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa om förslag till ett program för att skapa 100 000 nya samhällsnyttiga arbeten under högst 3 år i enlighet med vad som anförs i motionen,

4. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att en parlamentariskt sammansatt utredning tillsätts för att utarbeta ett program för en planmässig utbyggnad av de socialt viktiga delarna av den offentliga sektorn,

5. att riksdagen beslutar att uttala att avsättningen till vinstfonder även bör ske av 1981 års vinster och kompletteras med en indragning av storföretagens överlikviditet av storleksordningen 2 500 000 000 kr. och hos regeringen begära förslag i enlighet härmed,

6. att riksdagen beslutar att uttala att medlen på vinstfonderna skall användas till samhällsnyttiga arbeten enligt de riktlinjer som anges i motionen och hos regeringen begära förslag i enlighet härmed,

7. att riksdagen beslutar att uttala att diskontot snarast bör sänkas med 2 procentenheter,

FiU 1980/81:20

1862 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari - med hänvisning till motiveringen i motion 1503 - hemställs att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att arbetet för ett statligt industriprogram under 1980-talet, i enlighet med i motionen angivna riktlinjer, snarast påbörjas.

Propositionen

Den internationella ekonomin gick in i en lågkonjunkturfas under 1980. Konjunkturen torde nå sin botten under första halvåret i år, varefter en långsam återhämtning tar vid. Tillväxten i de industrialiserade länderna 1981 väntas enligt finansplanen bli knappt 1 %.

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige 1981 väntas innebära att den inhemska efterfrågan totalt minskar med ca 0,5 %. En minskad lageruppbyggnad ger en minskning med närmare 1 %, men detta motverkas av att konsumtion och investeringar ökar.

När det gäller löneökningarna har föredraganden i sina beräkningar använt konjunkturinstitutets lägre alternativ, vilket innebär en kostnadsökning på ca 6,5 % 1981. Detta alternativ antas ge utrymme för konkurrenskraftiga priser så att marknadsandelar inte bara kan behållas utan även i viss mån återvinnas.

Vid högre ökningar av lönekostnaderna måste enligt föredragandens mening en hårdare åtstramningspolitik föras.

Det lägre löneökningsalternativet ger visserligen lägre privat konsumtion på kort sikt men lägger grunden för varaktiga förbättringar längre fram, framhåller föredraganden.

De realt disponibla inkomsterna väntas minska med 1-2 % under 1981. Hushållen förutses minska sparandet för att hålla uppe konsumtionen. Därför räknar föredraganden med en i stort sett oförändrad privat konsumtion i år.

Bakom genomsnittssiffran 1-2 % minskad total realinkomst efter skatt inom hushållssektom ligger stora skillnader mellan olika inkomstslag. Medan löneinkomsterna sjunker med 3^1 % stiger den totala reala pensionssumman med 3 %. Även andra transfereringar stiger realt sett.

Konsumentpriserna förutses öka med ca 7 % från början av 1981 till årets slut. Ökningen i årsgenomsnitt beräknas till närmare 9 %.

De reala offentliga utgifterna beräknas stiga med närmare 4 % 1981. Detta innebär en avsevärd reducering jämfört med den historiska trenden.

De offentliga utgifterna fortsätter dock att stiga snabbare än bruttonationalprodukten, BNP.

Den kommunala konsumtionen väntas öka 3-3,5 % 1981. Detta är, enligt föredragandens uppfattning, en för hög takt i förhållande till det samhällsekonomiska utrymmet. Ytterligare åtgärder för att dämpa den kommunala utgiftstakten är därför nödvändiga.

FiU 1980/81:20

5 Bruttoinvesteringarna väntas bli ungefär oförändrade 1981. Den största osäkerheten gäller näringslivets investeringar.

Bostadsbyggandet väntas ligga ungefär på 1980 års nivå i fråga om antalet igångsatta lägenheter. Under 1981 minskar dock investeringsvolymen genom förskjutning mot en större andel mindre lägenheter.

Ökningen av exporten beräknas nu till 2,5 % i volym, något mer än i besparingspropositionen.

Som följd av dämpningarna när det gäller privat konsumtion och lageruppbyggnad väntas importvolymen sjunka med ca 1,5 %.

Totalt skulle BNP med dessa beräkningar öka med 0,7 %. En så låg tillväxt medför att efterfrågan på arbetskraft minskar med knappt 1 % i år. Arbetslösheten kan komma att stiga med ca 60 000 personer om inga åtgärder vidtas. För att möta ett försämrat läge på arbetsmarknaden hålls en hög beredskap, framhåller föredraganden.

I avsnittet om kreditpolitiken förklarar föredraganden att han anser att bytesbalansunderskottet i huvudsak måste finansieras genom statlig utlandsupplåning.

Finansiering av budgetunderskottet 1979-1981

Nettobelopp, miljarder kr.

1981 Banksektorn

18-24

Kapitalmarknadsinstitut

13 Allmänheten

6-8

Summa Sverige

39-43

Utlandet

21-25

Totalt (statens utgiftsöverskott)

64 Föredraganden understryker

att fortsatta

höjningar

av bankernas

tetskrav blir nödvändiga för att hindra att budgetunderskottets likviditetspåspädande effekt resulterar i en kreditexpansion som ökar likviditeten ytterligare.

Fortsatta ansträngningar skall också göras för att öka statsupplåningen på den inhemska marknaden utanför bankerna.

Mot bakgrund av att kommunernas likviditet är mycket hög och med hänsyn till behovet att begränsa den kommunala expansionen är det, understryker föredraganden, angeläget att kreditgivningen till den kommunala sektorn blir begränsad.

I det sammanhanget aviseras ett förslag om att kommunernas och landstingens återlånerätt beträffande ATP-avgifter begränsas till totalt 100 milj. kr. per år. Det motsvarar kommunernas återlån under 1979. Själva återlånerätten uppgick till ca 3 miljarder kronor.

FiU 1980/81:20

6 Avslutningsvis anför föredraganden:

Jag har i det föregående understrukit att den ekonomiska utvecklingen under 1980-talets första år kommer att ha avgörande betydelse för hur framgångsrikt vi kan komma tillrätta med balansproblemen som kännetecknar den svenska ekonomin. Ju längre saneringsprocessen skjuts på framtiden, desto större blir de uppoffringar som senare kommer att erfordras.

Många av dagens svårigheter beror på att tidigare varningssignaler inte tagits på allvar. Om vi skall kunna undvika att 1980-talet blir de ekonomiska och sociala krisernas decennium för vårt land måste under de närmaste åren Sveriges ekonomi steg för steg anpassas till verklighetens hårda krav. Det är en tvingande nödvändighet för återställd balans, för vårt folks trygghet och välstånd samt för bevarad full sysselsättning.

Bytesbalansen väntas försämras ytterligare 1981. Till stor del sammanhänger detta med den väntade svaga internationella konjunkturutvecklingen. Den ekonomiska politiken måste anpassas till denna verklighet. Det finns idag inget utrymme för en upprepning av en överbryggningspolitik av det slag som fördes 1975 och 1976 med stimulans av privat och offentlig konsumtion. Den ekonomisk-politiska strategin måste därför inriktas på att ta till vara de möjligheter som den internationella marknaden erbjuder samt att skapa förutsättningar för den svenska ekonomin att följa med den uppgång av den internationella konjunkturen som bedöms som sannolik i slutet av 1981 eller under 1982.

Om vi skall lyckas krävs uppoffringar. Svenska folkets privata och offentliga konsumtion måste dämpas avsevärt under den tid det tar att åter nå balans i samhällsekonomin. Skyddet för de mest utsatta i vårt samhälle får dock inte eftersättas i denna process.

Men vi har också tillgångar med vars hjälp problemen kan lösas. Arbetsamhet, kunnighet och effektivitet är viktiga kännetecken för vårt folk. Arbetsmarknadens parter har traditionellt visat ett betydande ansvar för en stabil ekonomi. De sociala spänningarna är små. Vi måste vara beredda att ta tillvara de tillgångar vi förfogar över. Vi måste stimulera till ökade arbetsinsatser och i samverkan söka lösa våra ekonomiska problem. Endast genom en målmedveten strävan mot återställd ekonomisk balans kan tryggheten och välfärden säkras för kommande generationer.

Motionerna

I partimotioner från socialdemokraterna och vänsterpartiet kommunisterna redovisas mål och riktlinjer för den ekonomiska politiken.

I motion 1136 av Olof Palme m. fl. (s) anför motionärerna att Sveriges ekonomi befinner sig i svår obalans som hotar att utvecklas till en allvarlig ekonomisk kris. Underskottet i bytesbalansen fortsätter att växa trots en stagnerande inhemsk efterfrågan och väntas i år överstiga 4 % av bruttonationalprodukten (BNP). Underskottet i statsbudgeten ökar enligt nu föreliggande beräkningar i accelererad takt, från 55 miljarder kronor 1980/81 till minst 70 miljarder kronor 1981/82, motsvarande 12 % av BNP. Takten i prisstegringarna är f.n. ca 15 %. Samtidigt som obalansen förvärras går ekonomin in i en lågkonjunktur med stagnerande BNP-tillväxt,

FiU 1980/81:20

sjunkande investeringar och industriproduktion. Läget på arbetsmarknaden försämras snabbt och risken för minst en fördubbling av arbetslösheten under 1981 är högst påtaglig, framhåller motionärerna.

I motionen anges tre centrala uppgifter för 1980-talets ekonomiska politik:

- att bekämpa inflationen

- att upprätthålla produktion och sysselsättning

- att åstadkomma en rättvis fördelning av produktionsresultatet.

Inflationen - och förväntningarna om fortsatt inflation - framstår enligt

motionärernas uppfattning som det allvarligaste hotet mot möjligheterna att lösa Sveriges ekonomiska problem. Skadeverkningarna från inflationen kan spåras bakom de samhällsekonomiska problemen på en rad olika områden. Den ekonomiska politiken har i alltför stor utsträckning inriktats på att söka ta itu med dessa delproblem vart och ett för sig, i stället för att angripa den egentliga bakomliggande orsaken, dvs. inflationen, anför man vidare.

I motionen skisseras ett 10-punktsprogram mot inflationen. De olika åtgärder som föreslås sammanfattas under följande rubriker.

1. Bryt upp indexregleringar och liknande inflationsmekanismer.

2. Reformera inkomstskatten.

3. Minska budgetunderskottet.

4. Skärp skatten på realisationsvinster.

5. Uppmuntra sparande och motverka konsumtion på kredit.

6. Lägg en god grund för avtalsrörelserna.

7. Använd prisreglering för att bryta inflationsförväntningarna.

8. Använd växelkurspolitik för att utestänga internationella prisstegringar.

9. Återupprätta normer och disciplin i den ekonomiska politiken.

10. Stimulera produktion och produktivitet.

I fråga om den andra centrala uppgiften att stimulera produktion och sysselsättning anförs att industrin har en nyckelroll i arbetet för att långsiktigt restaurera ekonomin. Vi måste återskapa jämvikt i bytesbalansen, vilket ställer krav på en kraftig ökning av industriproduktionen. Utan en förbättring av den svenska industrins konkurrenskraft finns enligt motionärernas uppfattning inga förutsättningar för en sådan produktionsökning. Svensk industri måste bli starkare både på hemma- och exportmarknaderna.

Motionärerna framhåller att en del av de åtgärder som redovisas i motionen är av en sådan karaktär att de inte kan få någon omedelbar effekt på ekonomin. Det gäller t.ex. förslag om olika struktur- och utvecklingsfonder och förslag om ökade satsningar på forskning och högre utbildning.

På några områden lägger man dock fram förslag som enligt motionärernas uppfattning snabbt kan få en positiv effekt på ekonomin. Det gäller åtgärder på energiområdet, ökat bostadsbyggande, skogsindustrins råvaruförsörjning

FiU 1980/81:20

och åtgärder på trafikområdet.

Vad gäller en jämn och rättvis fördelning av levnadsstandarden framhåller motionärerna att en av arbetarrörelsens stora insatser i svensk samhällsutveckling har varit att fördela tillväxtens resultat mellan olika medborgargrupper på ett sätt som har inneburit en fortgående utjämning av levnadsstandarden och en standardförbättring och ökad social trygghet för stora grupper av människor som varit socialt och ekonomiskt eftersatta.

Man anför vidare att den ekonomiska kris som vårt land har hamnat i gör att det under kommande år inte blir möjligt att föra en fördelningspolitik på samma villkor som tidigare. Ökningen av den privata konsumtionen måste under 1980-talet hållas tillbaka och förmodligen i sin helhet reserveras för eftersatta grupper. Den offentliga konsumtionen, dvs. statens och kommunernas verksamhet, kommer att expandera i väsentligt lägre takt än tidigare. Utrymmet för nya kostnadskrävande reformer eller för resurstillskott till befintliga verksamheter kommer enligt motionärernas uppfattning därför att vara ytterst litet.

Fördelningspolitiken måste anpassas till de ekonomiska realiteterna, framhåller motionärerna. Fördelningspolitiken bör utformas efter följande riktlinjer under de närmaste åren.

- Reformera skattesystemet

- Bekämpa inflationen

- Slå vakt om full sysselsättning

- Inför löntagarfonder

- Se över transfereringarna.

I motion 1503 av Lars Werner m. fl. (vpk) anförs att de ekonomiska problem som nu präglar Sverige inte är unika. Massarbetslöshet, stark inflation, stora statsskulder och underskott i statsbudgeterna samt besvärligheter med den utrikes balansen är företeelser, som, med något olika tonvikt och styrka, präglar närmast samtliga utvecklade kapitalistiska länder.

De svårigheter som den kapitalistiska världen har är emellertid inga tillfälligheter, framhåller motionärerna. De följer ur historiska förändringar i hela världens hushållning, förändringar i vad motionärerna kallar kapitalismens livsbetingelser och förändringar inom det kapitalistiska systemet.

De ekonomiska problemen i Sverige måste förstås mot denna allmänna bakgrund, om de skall kunna angripas på ett riktigt sätt, framhåller motionärerna. Den borgerliga regeringens förklaring till Sveriges ekonomiska läge är inte bara fragmentarisk utan också direkt felaktig, anför motionärerna. Den kris kapitalismen i världen förorsakat förklaras således vare sig av oljeprisstegringar, de svenska avtalsrörelserna eller de svenska kommunernas expansion, utan den ekonomiska krisen i Sverige är en del av den internationella kapitalismens kris. De företeelser som ovan beskrivits som allmänna för kapitalismen av i dag gäller i full utsträckning också

FiU 1980/81:20

9 Sverige. Dessa företeelser går att bekämpa och bemöta om deras grund, det kapitalistiska profitsystemet, angrips, fastslår motionärerna.

Enligt motionärernas uppfattning framlägger inte regeringen något egentligt förslag till ekonomisk politik i årets finansplan utan förlitar sig passivt till att de internationella konjunkturerna skall växla till det bättre.

Motionärerna avvisar också de kredit- och penningpolitiska åtgärder som riksbanken vidtog den 20 januari 1981, eftersom de medför en kontraktiv effekt på samhällsekonomin och anser därför att riksdagen måste uppdra åt riksbanken att sänka diskontot med 2 procentenheter.

Motionärerna vill ha en politik som till målsättning har att åstadkomma en socialistisk planhushållning, där landets tillgångar tillhör hela folket. Den planerade hushållningen kan enligt motionärerna mobilisera landets tillgångar utan rovdrift, den kan avskaffa kriser och arbetslöshet, den kan minska arbetshets och utslagning och återskänka arbetet dess värdighet.

Vad som då bl.a. krävs är en planmässig utbyggnad av viktiga delar av den offentliga sektorn. De områden som motionärerna framför allt vill satsa på är barnomsorgen, skolan samt hälso- och sjukvården. Daghem och fritidshem måste snabbt byggas ut och deras kvalitet förbättras. Hälso- och sjukvården måste få en planmässig utbyggnad bl.a. med hänsyn till de ökade krav som befolkningens ålderssammansättning ställer. Samtidigt måste vårdens organisation och innehåll förbättras.

En utbyggnad av den offentliga sektorn, ett ökat bostadsbyggande och andra insatser på för samhället viktiga områden måste sammanföras till ett program för att skapa 100 000 nya samhällsnyttiga arbeten under högst tre år.

En utbyggnad av den offentliga sektorn måste enligt motionärernas uppfattning kompletteras med ett långsiktigt samhälleligt industrialiseringsprogram inom områden som kollektiv trafik, inhemsk förnybar och miljövänlig energiproduktion, miljö- och arbetsmiljöförbättringar. Målsättningen med ett sådant program bör vara att skapa 100 000 industriarbeten under 1980-talet.

Motionärerna vill vidare att regeln om avsättning till vinstkonton bör gälla även 1981 års vinster och kompletteras med bestämmelser som överför ett lika stort belopp av likviditetsöverskottet - 2,5 miljarder kronor - till fonder att användas för att skapa nya samhällsnyttiga arbeten.

Bostadsbyggandet spelar en viktig roll för samhällsutvecklingen, framhåller motionärerna. Målsättningen måste under det kommande budgetåret vara en igångsättning av nybyggnad av 70 000 lägenheter och en ombyggnad av 20 000 lägenheter (exklusive energisparåtgärder).

Den fördelningspolitiskt viktigaste reformen är enligt motionärerna att mervärdeskatten slopas på livsmedel.

Motionärerna vill skärpa förmögenhetsbeskattningen. En engångsskatt på stora förmögenheter bör tas ut med utgångspunkt i de redovisade förmo -

FiU 1980/81:20

genhetsvärdena vid 1981 års taxering. Vid en skattesats på 2,5 % kan statskassan tillföras ca 2 000 milj. kr.

I motion 333 av Tage Adolfsson (m), som också gäller riktlinjer för den ekonomiska politiken, anförs att de två främsta uppgifterna för den ekonomiska politiken nu är att få bukt med obalansen i utrikesaffärerna och att få ned inflationen. Politiken måste gå ut på en omedelbar åtstramning av hemmaefterfrågan och en förbättring av konkurrenskraften. Motionären framhåller att en viktig orsak till de problem som Sverige nu står inför är att den offentliga sektorn vuxit alltför snabbt. I motionen föreslås att:

- en kraftig sänkning av arbetsgivaravgifterna företas,

- ett temporärt slopande av bolagsskatten bör övervägas,

- alla indexbundna utgifter i fortsättningen bör kopplas till nettoprisindex,

- åtgärder på energiområdet vidtas, bl. a. för att minska oljeberoendet,

- en kraftig marginalskattesänkning sker, förslagsvis till högst 50 % kombinerad med en sänkning av bruttolönerna för höginkomsttagare,

- inkomstbortfallet för staten kompenseras genom höjda indirekta skatter och ökad avgiftsfinansiering av statlig service,

- fem karensdagar i sjukförsäkringen införs,

- möjlighet till lärlingstid och provanställning utökas kraftigt och arbetsmarknadspolitiken inriktas på att öka rörligheten på arbetsmarknaden,

- SJ:s taxepolitik för malmbanan ses över,

- en genomgång görs av möjligheterna att överföra olika kommunala aktiviteter till privat verksamhet.

I motion 1139 av Lars Werner m. fl. (vpk) anförs att tendenser till inflation kommer att finnas under hela monopolkapitalismens bestånd. Kapitalet kommer att slåss för en så stor andel av produktionen som möjligt så länge kapitalismen består, och det kommer därvid alltid att se prisuppskörtning och inflation som en av sina metoder, riktad i första hand mot de lönarbetande, men jämväl också mot andra kapital.

De lönarbetande måste därför alltid till sitt försvar bedriva en aktiv och offensiv lönekamp, framhåller motionärerna. Det går att öka lönerna på profiternas bekostnad. De lönarbetande som ökar produktionen och förutsättningarna för ett materiellt välstånd skall icke behöva få det sämre ställt. Tvärtom. Den aktiva lönekampen måste bedrivas av de lönarbetande och deras fackliga organisationer.

Vad som kan göras i riksdagen är, enligt motionärernas uppfattning, att resa krav vilkas förverkligande skulle kringskära kapitalägarnas ekonomiska övertag och handlingsfrihet att för sin spekulation öka sina tillgångar och förmögenheter på de arbetandes bekostnad. Det är antiinflationspolitikens huvuduppgift, fastslår motionärerna.

I nuvarande ekonomiska och politiska situation måste följande krav ställas

FiU 1980/81:20

i förgrunden i kampen mot inflationen och dess verkningar.

1. Prisstopp på alla nödvändighetsvaror.

2. Tillbakavisande av regeringens politik att försvaga prisövervakning, reklamationsrätten och konsumentverksamheten.

3. Hyresstopp.

4. Slopad moms på mat.

5. Ingrepp mot monopolistisk prissättning - skärpt monopollagstiftning.

6. Begränsning av den kommersiella reklamen.

7. Skärpt restriktivitet mot kapitalexport - angrepp på valutaspekulationen.

8. Åtgärder mot den inhemska kreditspekulationen.

9. Lågräntepolitik.

10. Åtgärder mot mark- och fastighetsspekulation.

Utskottet

Finansutskottet har vid ett flertal tillfällen kraftigt understrukit allvaret i det läge vari den svenska ekonomin befinner sig. Schematiskt kan utvecklingen under 1970-talet sammanfattas i följande punkter:

- låg ekonomisk tillväxt

- försämrat konkurrensläge för industrisektorn

- låga investeringar i näringslivet till följd av dålig lönsamhet

- otillräcklig rörlighet och anpassningsförmåga av arbetskrafts- och kapitalresurserna -

snabb ökning av de offentliga utgifterna.

Sammantaget har dessa balansbrister nu mognat ut i underskott i bytesbalans och statsbudget, i stigande priser och en stagnerande industrisektor.

Den öppna arbetslösheten har trots detta kunnat hållas nere på internationellt sett mycket låg nivå. Detta har dock skett bl. a. genom omfattande industri- och arbetsmarknadspolitiska åtgärder vilkas långsiktiga effekter på konkurrensförhållanden och strukturomvandling m. m. dock f. n. är svåra att bedöma.

Våra problem hänger i stor utsträckning samman med ändrade internationella förhållanden som vi inte rår över. Oljeprischockerna har drabbat oss hårt. Vidare har konkurrensförhållandena på världsmarknaden skärpts under 1970-talet. Men det är inte hela sanningen. Dessa externa störningar har dolt för vårt land ogynnsamma förändringar som vuxit fram under lång tid i vår ekonomi. Vi har haft svårare än många andra länder att anpassa oss till de förändrade betingelserna. Det är sålunda ett faktum att vår BNP- och exporttillväxt under 1970-talet låg klart under genomsnittet bland OECDländerna. Medan vår BNP och export ökade med 2 % resp. drygt 4 % per år i

FiU 1980/81:20

genomsnitt under decenniet var motsvarande tal i hela OECD-området drygt 3 % resp. drygt 6 %.

Problemens art och omfattning är allmänt erkända. Nu ges inte längre något uppskov med att bryta den hittillsvarande utvecklingen och styra in på en ny kurs. Nödvändiga och kraftiga anpassningsåtgärder måste enligt utskottets uppfattning vidtas nu.

Allvaret i vårt läge accentuerades i januari månad då ett valutautflöde, långt utöver vad som skulle kunna vara betingat av bytesbalansunderskottet, registrerades. Fullmäktige i riksbanken beslöt den 20 januari om kraftiga penning- och kreditpolitiska åtgärder innefattande bl. a. en höjning av diskontot med två procentenheter och ytterligare begränsningar av kreditinstitutens utlåningsmöjligheter. Enligt utskottets bedömning var riksbankens åtgärder nödvändiga även om det uppdrivna ränteläget bl. a. kan inverka hämmande på investeringsverksamheten.

Vad som skedde har understrukit vårt stor internationella beroende och hur små våra handlingsmarginaler nu är. De kraftiga kreditpolitiska åtgärderna har dock gett oss tid att utforma de finanspolitiska och andra ekonomisk-politiska åtgärder som nu krävs.

Den svenska industrins konkurrenssituation

Utskottet behandlade i sitt inledande principbetänkande över den s. k. besparingspropositionen ^samspelet mellan industriell expansion och den offentliga tjänstesektorns utveckling (FiU 1980/81:10). Utskottet framhöll bl. a. att en helt avgörande faktor för att få igång en ordentlig tillväxt i industrisektorn är att företagen blir mer konkurrenskraftiga. Utskottet vill nu lägga några ytterligare synpunkter på detta problem.

Under 1970-talet tappade vår industri terräng såväl på export- som på hemmamarknaden. I tabell 1 framgår utvecklingen av våra marknadsandelar av bearbetade industrivaror under 1970-talet.

FiU 1980/81:20

13 Tabell 1. Sveriges export av bearbetade varor (exkl. fartyg) till OECD-området 1972-1980

Procentuella förändringar

1972-

1973 —

1974-

1975-

1976-

1977-

1978-

1979-

pre!.

Löpande priser. Skr.

Marknad

25,5

- 0.5

19,5

14.5 Marknadsandel

-0,5

-6.5

-4.5

-1.5

-1.5

F.xport

11,5

12.5 Volym

Marknad

4,5

- 6

3.5 S

3.5 Marknadsandel

- 8

-9.5

-1.5

- 1

-4

Export

-13.5

-0.5

Pris (enhetsvärde), Skr.

Marknad

8 SS

10.5 Relativpris

-1

11,5

-3

-4.5

2.5 Export

18,5

13 Anm. Begreppet ”marknad” avser importförändringen för de olika länderna sammanvägda med deras andelar i Sveriges export. Härigenom elimineras eventuella förmånliga eller oförmånliga effekter av exportens strukturella ländersammansättning. Marknadens pris avser det implicit beräknade mellan marknad i löpande priser och i volym.

Källa: Preliminär nationalbudget 1981.

Efter 1974 har den svenska varuexporten utvecklats relativt svagt. Detta sammanhänger dels med den svaga marknadsutvecklingen, dels med den ogynnsamma utvecklingen av den svenska konkurrenskraften. Den ogynnsamma utvecklingen av konkurrenskraften förklaras främst av att de svenska relativa exportpriserna steg mycket kraftigt 1974-1976. Från 1976 till 1978 sjönk relativpriserna tillbaka. Till dessa förbättringar i konkurrensläget bidrog i hög grad devalveringarna av den svenska kronan under 1977. Under 1979 och början av 1980 ökade de svenska exportpriserna åter snabbare än våra konkurrentländers.

Som framgår av tabell 1 sjönk de svenska marknadsandelarna kraftigt från 1974 till 1977. Under 1978 vände utvecklingen och den svenska exporten ökade sina marknadsandelar. Andelsökningen innebar emellertid endast att inemot 1/5 av de förlorade andelarna återtogs. Därefter minskade våra marknadsandelar återigen under 1979 och början av 1980.

Vid en genomgång av de faktorer som förklarar marknadsutvecklingen tilldrar sig givetvis den svenska pris- och kostnadsutvecklingen betydande intresse. Denna kännetecknades under 1970-talet av ovanligt stora fluktuationer i förhållande till utlandet. I tabell 2 återges lönekostnadsutvecklingen per producerad enhet i Sverige och i de sju största och marknadsledande industriländerna i OECD-området. I lönekostnaden per producerad enhet speglas dels lönekostnaderna, dels produktivitetsutvecklingen (produktion per arbetad timme). Det bör noteras att dessa beräkningar utgör ett sätt att mäta konkurrensläget. Utifrån andra antaganden där man t. ex. tar hänsyn

FiU 1980/81:20

till den svenska varuexportens sammansättning kan man få en något annorlunda bild av utvecklingen under 1970-talet.

Tabell 2. Lönekostnad per producerad enhet i tillverkningsindustrin

Procentuell förändring från föregående år. Svenska kronor.

prel.

(1) Sverige

(2) De 7 största industrilän-

6,7

7,4

3,9

12,4

20,7

16,7

11,2

4,0

1,5

7,1

derna1

Sverige rela- tivt de 7 stör- sta industri- länderna

9,0

5,2

7,3

16,0

12,0

1,7

13,0

18,2

4,0

7,8

(0/(2) Index: 1970

-2,1

2,1

-3,2

-3,1

7,8

14,7

-1,6

-12,0

-2,4

-0,6

= 100

97,9

96,8

93,8

101,1

116,0

100,4

98,0

97,4

1 Canada, Förenta staterna. Japan, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Italien och Storbritannien. Sammanvägt med andelar i världsexporten av bearbetade varor.

Källor: Kl, OECD och SCB

Av tabellen framgår att den svenska tillverkningsindustrins arbetskraftskostnadsutveckling var relativt gynnsam under den första delen av 1970- talet. Vid mitten av decenniet skedde en drastisk försämring. Enligt utskottets uppfattning var det flera faktorer som samverkade till detta. En första faktor var, kan man nu i efterhand konstatera, den felbedömning som gjordes av den internationella prisutvecklingen. Den internationella prisstegringen 1973-1974 ledde till en snabb vinstuppgång i svensk industri. Vinstuppgången drev fram lönekrav och en lönebetalningsförmåga hos företagen som senare visade sig komma att överstiga det samhällsekonomiska utrymmet. Den djupa recession i världsekonomin som följde efter oljekrisen 1973-1974 dämpade snabbt den internationella inflationen. Utrymmet för löneökningar blev därmed i realiteten betydligt lägre än vad som förutsattes vid avtalsförhandlingarna.

En annan faktor var den ekonomiska politikens inriktning under dessa år. I syfte att hålla uppe produktion och sysselsättning bedrevs en expansiv ekonomisk politik, som skulle överbrygga vad de flesta bedömde vara en kortvarig internationell lågkonjunktur. Resultatet blev markant högre lönehöjningar i Sverige än i omvärlden samtidigt som produktivitetsutvecklingen i industrin var mycket svag.

De höjningar av arbetsgivaravgifterna och socialförsäkringsavgifterna som genomfördes 1975-1976 bidrog till att göra de totala lönekostnadsstegringarna större. Samtidigt apprecierades den svenska kronans effektiva kurs med ca 8 % till följd av bindningen till D-marken i den s. k. valutaormen. Detta skedde efter det att löneavtalen slutits och var inte förutsett vid avtalstill -

FiU 1980/81:20

fället. De minskade exportintäkter i svensk valuta som blev följden av uppvärderingen av kronan kompenserades därför inte av motsvarande lägre lönekostnadsökningar.

Efter 1977 har skett en förbättring av lönekostnadsläget och sett över hela decenniet ligger vi relativt hyggligt i nivå med de stora industriländerna. Samtidigt som man gör detta konstaterande måste man komma ihåg att detta skett till priset av en devalvering av kronan 1976 och 1977 och att övriga kostnadskomponenter i tillverkningsprocessen har haft en ogynnsam utveckling under perioden. Energikostnaden t. ex. är en relativt tung post för den svenska industrin. Vårt oljeberoende är större än de flesta andra industriländers. Under 1950- och 1960-talen hade vi en konkurrensfördel däri då realpriset på olja sjönk. Under 1970-talet har det däremot varit till vår nackdel.

En annan faktor som förklarar varför vi tappat marknader är att nyetableringstakten har varit låg i industrin. När därför de branscher inom vilka vi traditionellt har hävdat oss väl har sviktat och i vissa fall kraftigt krympt samman har inte tillskottet av nya företag och nyproduktion varit tillräckligt. Innovationstakten har varit för låg. Detta beror bl. a. på den svaga lönsamheten i industrin.

En annan faktor som kan ha spelat en roll är att kapitalet tenderar att vara alltför orörligt och därmed bevara den rådande strukturen i vårt näringsliv. Bristande anpassningsförmåga på arbetsmarknaden medför också att vissa företag har svårt att rekrytera erforderlig personal vilket kan leda till höjda priser i stället för ökad produktionsvolym. Konkurrens om arbetkraften med den offentliga sektorn har skärpt detta problem.

En förklaring till den ogynnsamma andelsutvecklingen under 1970-talet kan också vara att andra länder har tagit in ett tidigare svenskt kvalitetsförsprång på många produkter. Detta kan ha medfört dels en direkt negativ effekt på den svenska marknadsandelsutvecklingen, dels en indirekt inverkan via de relativa exportpriserna, genom att dessa får större betydelse som konkurrensfaktor när ”kvalitetskomponentens” roll minskar.

En viktig faktor är vidare att konkurrensbetingelserna för svensk produktion på ett fundamentalt sätt har försämrats genom att en rad nya länder med förmånligare produktionsförutsättningar successivt under 1970- talet har etablerat sig på världsmarknaden. Hittills är det framför allt inom de råvaruproducerande industrisektorerna gruv- och skogsindustri samt inom tillverkningsindustrin, järn-, stål-, varvs- och tekoindustrin, som en sådan förskjutning av de långsiktiga konkurrensbetingelserna har ägt rum.

En slutsats av ovanstående resonemang som man borde kunna dra är följande. Om det är så att flera kostnadskomponenter visar en relativt ogynnsam utveckling för vår industri så faller mer av anpassningsbördan på den komponent som vi internt kan påverka, nämligen lönekostnaderna. Men av beskrivningen ovan framgår att detta inte räcker. Strukturproblemen i industrin ligger djupare än i enbart själva kostnadsbilden. Vi måste också få

FiU 1980/81:20

till stånd en industriell förnyelse dels genom att bygga ut och modernisera den befintliga produktionsapparaten, dels genom att få till stånd ett nyföretagande. Därför är det så viktigt att lönsamheten ökar i näringslivet, ty det är bara lönsamma företag som vågar satsa långsiktigt för framtiden.

Som framgått av ovanstående översiktliga redogörelse för utvecklingen av marknadsandelar och kostnadsutveckling under 1970-talet kan något enkelt svar inte ges på frågan varför 1950- och 1960-talens expansiva industriutveckling i Sverige övergick i stagnation och tillbakagång under 1970-talet. Orsakssambanden är relativt komplicerade. Flera faktorer, varav en del unika för Sverige, utlöste en akut kris inom den utlandskonkurrerande industrisektorn i mitten av 1970-talet. Den ogynnsamma kostnadsutvecklingen 1975-1976 förklarar en stor del av den svaga allmänna industriutvecklingen i Sverige vid 1970-talets mitt. Andra mer internationellt betingade strukturproblem har lett till en mer krisartad utveckling inom vissa branscher såsom t. ex. järn-, stål- och varvsindustrin.

Val av ekonomisk-politisk handlingslinje

Vi lever över våra tillgångar. Den privata och offentliga konsumtionen är sammantaget för hög i förhållande till den inhemska produktionen. Bytesbalansunderskottet på drygt 20 miljarder kronor är ett uttryck för denna överkonsumtion. För att täcka underskottet lånar vi utomlands så att vi kan fortsätta att öka vår standard. Sverige är f. n. den största enskilda låntagaren på de internationella kapitalmarknaderna. Vi lånar nu t. o. m. mer är Världsbanken. Vår upplåning uppgår till 100 milj. kr./bankdag.

Enligt utskottets uppfattning talar inte bara rationella ekonomiska skäl för att vi inte kan fortsätta på detta vis. Problemet har också en moralisk sida. Vi, ett av världens rikaste länder, hamnar alltid först i låneköerna. Vi tränger därigenom undan andra länder, t. ex. många u-länder som behöver låna kapital för att bygga upp sina länder och därigenom på sikt ge sina medborgare möjligheter till en drägligare tillvaro. Som utskottet har framhållit tidigare får vi aldrig, trots våra interna problem, glömma vårt internationella ansvar. Det är när resursutrymmet är knappt som vår internationella solidaritet sätts på verkligt prov. Den stora skuldbördan innebär också att vi skjuter över problemen på kommande generationer.

Problemet med vår för höga konsumtion och otillräckliga kapitalbildning kan emellertid också ses som ett ”underproduktionsproblem”, dvs. vår inhemska produktionskapacitet är för liten för att kunna producera de varor och tjänster vi behöver, dels för export och dels för hemmaanvändning. Vår industrisektor är helt enkelt för liten och inte tillräckligt konkurrenskraftig. Vad som således krävs är att vi bygger ut såväl exportindustrin som den importkonkurrerande industrin. På detta sätt kan vi då börja minska bytesbalansunderskottet.

Dessa förhållanden är avgörande för det ekonomisk-politiska strategival

FiU 1980/81:20

som vi gör. Det är givetvis möjligt att skapa jämvikt i bytesbalansen och få ned underskottet i statens budget på andra sätt. Ett alternativ vore en mycket kraftig inhemsk åtstramning riktad mot hushållens inkomster i syfte att snabbt minska importen. En dylik depressiv politik skulle dock snabbt leda till lägre produktion och en mycket stark ökning av den öppna arbetslösheten. En avsevärd neddragning av den inhemska efterfrågan skulle också hämma näringslivets utveckling. Inför utsikten av en krympande hemmamarknad skulle investeringsverksamheten säkerligen avta. Även för våra mest framgångsrika exportföretag är en stabil hemmamarknad betydelsefull.

Utskottet vill därför betona att det är viktigt att de åtgärder som vidtas måste ha en långsiktig, offensiv inriktning. Skall vi snabbt få ned underskottet i statsbudgeten, vilket är nödvändigt ifall vi skall lyckas dämpa inflationen och minska underskottet i utrikeshandeln, måste vi höja produktion och sysselsättning i näringslivet samtidigt som vi håller tillbaka den offentliga utgiftsexpansionen. Vad som således behövs är en politik som syftar till att vrida om resursanvändningen i ekonomin och styra över mer av de produktiva resurserna av arbetskraft och kapital till de konkurrensutsatta näringarna. Detta kräver att vi drar ned ökningstakten i de offentliga utgifterna. Speciellt gäller det den kommunala sektorn som under 1970-talet ökade i en takt som väsentligt översteg tillväxttakten för landets totala produktion. Antalet sysselsatta i den kommunala sektorn ökade med 400 000 personer under 1970-talet samtidigt som antalet personer i hela arbetskraften under samma period ökade med 350 000 personer.

Skattetrycket har skärpts under 1970-talet men ändock inte hållit jämna steg med utgiftsexpansionen. Följden har blivit att underskotten i den offentliga sektorn har ökat mycket kraftigt. Denna utveckling kan inte fortsätta. Skall vi lyckas dämpa den offentliga utgiftsexpansionen kräver detta enligt utskottets uppfattning att statsmakterna befriar primärkommuner och landsting ifrån en rad av de åtaganden som gjorts eller som statsmakterna lagt på dem.

Det räcker dock inte med att dämpa den offentliga sektorns tillväxt för att få den svenska ekonomin i balans. Vi måste också få till stånd ökad produktion.

För att få igång en ordentlig tillväxt i näringslivet måste lönsamheten förbättras. Bruttovinstmarginalen i industrin nådde 1980 bara upp i nivå med den som noterades under lönsamhetssvackan 1971-1972. Då bör man ha i minnet att prisstegringsvinsterna var stora såväl 1979 som 1980. Tar man hänsyn till detta har företagen allmänt sett ännu inte återhämtat sig efter lönsamhetsnedgången 1976-1977. Det är endast i vinstrika företag som man kan lägga upp reserver som behövs ifall man skall våga satsa på riskfyllda projekt för framtiden. Den urholkning av soliditeten som registrerats i många företag är mot den bakgrunden mycket oroande.

Möjligheterna att genomföra en ekonomisk politik av det slag utskottet

2 Riksdagen 1980181. 5 sami. Nr 20

FiU 1980/81:20

här talat för har blivit gynnsammare genom det avtal på LO-SAF-området som nu träffats. Det förhållandet att avtalet träffades snabbt och täcker en tvåårsperiod är värdefullt. Avtalets nivå torde vidare möjliggöra en viss förbättring av näringslivets konkurrenskraft, sett över hela avtalsperioden.

Den 3 februari offentliggjorde regeringen huvudlinjerna i ett ekonomisktpolitiskt handlingsprogram. I programmet slår regeringen fast att den nödvändiga budgetpolitiska åtstramningen måste kombineras med att vi skapar förutsättningar för en expansion av den konkurrensutsatta sektorn i nästa konjunkturuppgång. Bland de åtgärder som aviseras i programmet ingår en kraftig sänkning av marginalskatterna. Ett särskilt nyanställnings stöd inom industrin föreslås. Vidare kommer förslag att läggas fram som underlättar provanställning av ungdomaT och möjligheterna till visstidsanställning vid arbetstoppar. Kreditvillkoren vid export skall förbättras. Särskilda åtgärder vidtas för att öka virkesutbudet.

De i programmet redovisade åtgärderna i syfte att strama åt statsbudgeten innefattar bl.a. åtgärder för att begränsa kommunernas finansiella utrymme, ytterligare minskade livsmedelssubventioner, höjd oljeskatt och en begränsning av reseavdragen. Sammantaget beräknas åtgärderna innebära en besparing i statsbudgeten om 5 miljarder kronor räknat för helt år. Effekterna på ekonomin under år 1981 blir dock relativt begränsade.

Enligt utskottets mening är ett genomförande av det aviserade programmet ett viktigt steg i vår strävan att nå en mer balanserad utveckling.

Utskottet konstaterar att det i långa stycken råder samstämmighet i vårt land i synen på våra ekonomiska problem och hur vi skall komma ur dessa. I den socialdemokratiska partimotionen 1136 framhålls sålunda att vi inte löser våra problem enbart med åtstramning. Det viktigaste är enligt motionärerna att skapa förutsättningar för att de resurser som frigörs genom ett ökat sparande kan användas för investeringar, som ökar landets produktionsförmåga och förstärker industrins långsiktiga utveckling och konkurrenskraft. Motionärerna konstaterar också att vi kommer att få använda större delen av 1980-talet för att rätta till balansproblemen och att utrymmet för nya kostsamma reformer därför är obefintligt. Utskottet kan i stort instämma i detta synsätt.

Motionärerna framhåller också att det är under ekonomiska kristider som kraven på rättvisa skärps. Utskottet kan instämma i detta under konstaterande att denna strävan varit en medveten linje i de olika ekonomiskpolitiska åtgärder som genomförts på senare år. Som ett exempel på strävan att skydda de svaga grupperna i samhället kan nämnas det högkostnadsskydd för dem som har dryga utgifter för läkemedel som riksdagen beslutade om 1980. Ett annat är den höjning av barnbidragen som riksdagen på regeringens förslag beslöt om vid det urtima riksmötet i höstas. Höjda barnbidrag till flerbarnsfamiljer har regeringen också aviserat i sitt nyligen offentliggjorda ekonomiska handlingsprogram. Samtidigt vill utskottet framhålla att åter -

FiU 1980/81:20

hållsamhet med de offentliga utgifterna med nödvändighet måste påverka betydande grupper i samhället. Det är inte möjligt att på en gång föra en återhållsam politik och samtidigt kompensera alla grupper.

I den socialdemokratiska motionen anförs att inflationen framstår som det allvarligaste hotet mot möjligheterna att lösa våra ekonomiska problem. I motionen skisseras ett antiinflationsprogram i 10 punkter. Flera av dessa punkter är värda att diskutera. Så t. ex. anför motionärerna att vårt skattesystem behöver revideras avsevärt. Man framhåller att de höga marginalskatterna driver upp lönekraven och har en dämpande inverkan på utbudet av arbetskraft. Det bör enligt utskottets uppfattning sålunda finnas möjligheter till en bred samling kring det av regeringen aviserade programmet för att sänka marginalskatterna. Utskottet noterar dock att motionärerna angriper den indexreglerade statsskatteskalan för att vara inflationsdrivande. Effekten är enligt utskottets bestämda mening den rakt motsatta. Genom att inte inflationen automatiskt skärper skattetrycket slipper löntagarorganisationerna driva upp de nominella lönekraven i syfte att uppnå ett visst realt utfall av förhandlingarna. Det är också förvånande, enligt utskottets uppfattning, att motionärerna i ett antiinflationsprogram för fram förslag om skattehöjningar, bl. a. en s. k. produktionsskatt. Dylika kraftiga skattehöjningar skulle i nuläget bara driva upp lönekraven och kostnadsläget och därigenom försämra industrins konkurrensläge.

I förslaget till antiinflationsprogram vill motionärerna också att ett system med löntagarfonder skall ingå. Problemet kring kapitalbildning och företagens framtida försörjning av riskvilligt kapital är f. n. föremål för överväganden i skilda sammanhang. Det är därför enligt utskottets uppfattning för tidigt att nu ta ställning till denna fråga.

Med det anförda avstyrks yrkande 1 i motion 1136.

Utskottet konstaterar att den analys av den svenska ekonomin som görs i motion 1503 (vpk) är relativt skissartad och mer är uttryck för en politisk viljeinriktning än en konkret diskussion av hur vi skall komma till rätta med olika problem som t. ex. budget- och bytesbalansunderskotten. Utskottet står främmande inför den inriktning mot ökad planhushållning som motionärerna vill se.

I ett yrkande i motionen krävs en planmässig utbyggnad av den offentliga sektorn. Utskottet har i det föregående i detta betänkande liksom i en rad tidigare sammanhang redovisat skälen till att det är nödvändigt att iaktta stor försiktighet med den offentliga sektorns utbyggnad. Enligt utskottets mening är problemet inte att planera för en utbyggnad utan att vidta åtgärder för att hindra en alltför snabb utbyggnad. Med det anförda avstyrks yrkande 4 i motion 1503 liksom det likalydande yrkandet 2 i motion 368.

I yrkandena 5 och 6 hemställer motionärerna att en viss del av företagens likviditet skall dras in till särskilda fonder som skall användas till att skapa nya samhällsnyttiga arbeten.

Som utskottet framhållit vid ett flertal tillfällen gäller det att genom den

FiU 1980/81:20

allmänna ekonomiska politiken skapa sådana betingelser att nyttiga investeringar kommer fram. Utskottet kan inte se att inrättande av några speciella fonder av det slag som skisseras i motionen ökar näringslivets investeringsvilja.

Med det anförda avstyrks yrkande 1 samt yrkandena 5 och 6 i motion 1503.

Vad gäller motion 333 tillgodoses motionärens krav på åtgärder i långa stycken av det ekonomiska handlingsprogram som regeringen presenterade den 3 februari. Det gäller t. ex. förslagen om en kraftig sänkning av marginalskatterna kombinerad med en sänkning av bruttolönerna för höginkomsttagare och en översyn av sjukförsäkringssystemet. Utskottet kan dock inte på alla punkter acceptera motionärens synpunkter och förslag till åtgärder. Yrkande 1 i motion 333 avstyrks därför.

Motion 288 (vpk) är en principiellt hållen motion om åtgärder för att bekämpa arbetslösheten. Huvudlinjen i motionen är att en planhushållning inriktad på att vidga den offentliga sektorn är enda vägen att på sikt skapa full sysselsättning. Yrkandena i motionen innefattar krav om 100 000 nya samhällsnyttiga arbeten, ett statligt industriprogram för 1980-talet, nationalisering av de privata storbankerna och kreditinstituten, uppbyggnad av samhällsfonder, skärpt valutakontroll samt principbeslut om en tidsplan för generell nedtrappning av arbetstiden till sex timmar per dag med bibehållen lönestandard, så att sextimmarsdagen är genomförd under 1980-talet.

Utskottet finner det inte särskilt meningsfullt att i detalj här diskutera generella och svepande program av det slag motionärerna vill att riksdagen skall anta. Frågeställningarna blir föremål för riksdagens noggranna prövning i annat sammanhang. Vissa av de i motionen aktualiserade frågorna behandlades i riksdagen så sent som i höstas. Det gäller bl. a. frågan om nationalisering av privata banker och kreditinstitut (se FiU 1980 U: 1 och NU 1980/81: 8). Frågan om avvägningen mellan den offentliga sektorn och industrisektorn har utförligt berörts i det av riksdagen godkända betänkandet FiU 1980/81: 10 samt i tidigare avsnitt i detta betänkande. Utskottet får hänvisa till denna analys och avstyrker motionsyrkandet i fråga. I det föregående har också motiverats varför inrättande av särskilda samhällsfonder bör avstyrkas av riksdagen. Valutaregleringen kommer upp till behandling i riksdagen senare under våren i samband med frågan om förlängning av nu gällande reglering. Motionärerna får återkomma i det sammanhanget. Detsamma gäller industripolitiken, där regeringen har anmält att en proposition föreläggs riksdagen inom en månad.

Vad slutligen gäller yrkandet att riksdagen nu skulle fatta ett principbeslut om en arbetstidsförkortning ned till sex timmar per dag under 1980-talet, med bibehållen lönestandard, vill utskottet kategoriskt avstyrka detta förslag. En arbetstidsförkortning från åtta till sex timmar med bibehållen lönestandard innebär att heltidsarbetande skulle tillförsäkras en reallöneök -

FiU 1980/81:20

ning per timme med 33 % och näringsliv, stat och kommun åläggas en kostnadsökning i motsvarande mån. Mot bakgrund av den ekonomiska situation vårt land befinner sig i finner utskottet det förvånande att ett sådant förslag förs fram. Huruvida det finns några förutsättningar att nå fram till någon arbetstidsförkortning inom överskådlig tid får närmare övervägas i samband med behandlingen av 1980 års långtidsutredning senare under vårsessionen. Med det anförda avstyrks motion 288 liksom yrkande 3 i motion 1503.

I motion 1139 (vpk) skisserar motionärerna ett program mot inflationen. Flera av punkterna har tidigare behandlats av utskottet (FiU 1980 U: 1). Det gäller t. ex. kraven på prisstopp på alla nödvändighetsvaror, hyresstopp och slopad moms på mat. Som utskottet då framhöll är det inte möjligt att någon längre tid ha ett allmänt omfattande prisstopp i kraft. Det gäller i stället att angripa roten till pris- och kostnadsstegringarna i ekonomin. Vad gäller hyresstopp så strider detta enligt utskottet mot principen att hyrorna grundas på avtal mellan två parter och därmed mot intentionerna i hyresförhandlingslagen.

Med det anförda avstyrks motion 1139.

Penning- och kreditpolitik

I partimotionerna från socialdemokraterna och vänsterpartiet kommunisterna tas också upp penning- och kreditpolitiska aspekter på den ekonomiska politiken. I motion 1503 (vpk) begärs ett uttalande från riksdagens sida att diskontot med det snaraste bör sänkas med två procentenheter. I motionerna 658 och 1137 tas upp frågor om lantbrukets kreditsituation och kapitalförsörjning. I motion 405 tas upp kreditmöjligheter vid bilköp m. m. och i motion 195 krävs förbud mot kreditkort.

Avgränsade problem som rör kreditpolitiken måste enligt utskottets mening ses i ett vidare ekonomiskt-politiskt sammanhang. Riksbanken bedriver f. n. en ytterst stram penning- och kreditpolitik. En hög ränta är i nuläget nödvändig för att hindra ett okontrollerbart utflöde av valuta. Penningpolitiken kan inte föras oberoende av förhållandena i vår omvärld. En stram kreditpolitik är nödvändig för att motverka den likviditetseffek*. som det mycket stora och växande underskottet i statsbudgeten har på samhällsekonomin. Kreditpolitiken har successivt skärpts under år 1980. De krav som riktas mot bankerna att hålla viss lägsta andel av sina totala förbindelser i likvida medel har sålunda höjts i flera steg. Innebörden härav är att bankerna förmås köpa statspapper samtidigt som deras möjligheter till nyutlåning begränsas.

I samband med höjningen av diskontot med två procentenheter den 20 januari i år skärptes kreditpolitiken ytterligare. Gällande krav på affärsbankerna att hålla viss kassa i riksbanken skärptes samtidigt som krav härom infördes också för sparbanker och föreningsbanker. Den straffränta som

FiU 1980/81:20

utgår för en banks upplåning över en viss nivå i riksbanken höjdes kraftigt. Vidare hemställde riksbanksfullmäktige hos regeringen att utlåningsreglering skall tillämpas för banker. Riksbankens uttalade syfte med regleringen är att begränsa utlåningens stegringstakt från 6 % till 5 %.

En mycket hård kreditpolitik förmår emellertid inte hindra att penningströmmar söker sig till de sektorer i ekonomin där man i första hand vill att kreditåtstramningen skall verka. Till följd av gällande skatteregler är hushållen relativt okänsliga för höga räntekostnader. Samtidigt blir räntekostnaderna för höga för en rad investeringsprojekt som i annat fall hade kunnat komma till utförande. Kreditpolitiken förmår inte rätta till de snedvridande effekter som den olika känsligheten för räntekostnaderna skapar.

Det är uppenbart att det för Sverige ovanligt höga ränteläget skapar problem, framför allt genom de negativa verkningar det har på reala investeringar samtidigt som finansiella placeringar blir lönsammare. Den höjda räntan är heller inte uttryck för någon eftersträvad politik utan är att se som en genom det höga internationella ränteläget och genom omständigheterna i övrigt påtvingad åtgärd för att försvara den svenska valutan. Så snart det kan ske bör givetvis räntan sänkas igen. När det kan ske kan inte nu förutses. Med det anförda avstyrks yrkande 7 i motion 1503 om ett uttalande från riksdagens sida att diskontot bör sänkas.

Den ekonomiska politiken har syftat till att ge såväl realt som finansiellt utrymme för näringslivets produktiva investeringar. Likviditeten inom näringslivssektorn är som helhet också mycket god. De allmänt osäkra framtidsutsikterna i flera branscher har emellertid hållit tillbaka investeringsuppgången. I det läget har de finansiella tillgångarna - naturligt nog sett från det enskilda företagets och hushållens synvinkel - inte sällan placerats utanför de reguljära kreditkanalerna och på det sättet gjorts oåtkomliga för kreditpolitiska åtgärder från riksbankens sida.

I ett läge där kreditpolitiken måste vara så utomordentligt stram som den nu är drabbas givetvis även kreditanspråk som allmänt sett måste te sig mycket rimliga och rent av angelägna. Enda möjligheten att lätta kreditpolitiken är emellertid att begränsa de anspråk på kredit- och kapitalmarknaderna som staten själv ställer. De negativa effekter på kreditmarknaden som följer i spåren av en hård reglering understryker enligt utskottets mening bara hur nödvändigt det är att få ned underskottet i statsbudgeten.

I motion 195 (vpk) krävs förbud mot kreditkort. I motionen pekas bl. a. på att man från riksbankens sida ser kreditkortens expansion som ett problem för ekonomin.

Utskottet får i denna fråga anföra följande.

När nu kreditpolitiken måste vara utomordentligt stram måste det givetvis vara en strävan att göra den så effektiv och heltäckande som möjligt. De krediter som lämnas via kontokortsföretagen utgör onekligen i det samman -

FiU 1980/81:20

hanget ett problem. Vid föregående lagtima riksmöte antogs en lag som bemyndigar regeringen att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kontoköp. På grundval härav nåddes i höstas en överenskommelse mellan regeringen och kontokortsföretagen om bl.a. snabbare återbetalning av lämnade kontokortskrediter. I sammanhanget finns också anledning att erinra om att riksdagen i december månad fann att den kreditpolitiska lagstiftningens möjligheter till utlåningsreglering borde tillämpas gentemot finansbolagen. Efter framställning från fullmäktige i riksbanken har regeringen därefter förordnat härom. De tillämpningsföreskrifter som fullmäktige i riksbanken nu fattat beslut om innebär bl. a. att ökningstakten i finansbolagens utlåning begränsas från tidigare 25-30 % per år till 16 %. Leasingverksamheten, dvs. inköp och uthyrning av produktionsutrustning till näringslivet, omfattas inte av utlåningsbegränsningen. För kreditkortsmarknaden, som tar i anspråk 1/5 av finansbolagens krediter, betyder begränsningen en kraftig reduktion av tidigare expansionsutrymme. Utskottet välkomnar den åtstramning som nu sker.

Hela frågan om kontokort övervägs f. n. i en särskild, av riksdagen beställd, utredning (dir 1980: 24). Som redovisats i det föregående finns inom ramen för givna bemyndiganden utrymme för regering och riksbank att i avvaktan härpå ingripa mot kontokorten från kreditpolitiska utgångspunkter.

Med det anförda avstyrks yrkandet i fråga i motion 195.

I motion 405 begärs en översyn av kredittiderna för bilar, husvagnar och fritidsbåtar. Motionärerna anser det befogat med längre avbetalningstider för bilar än nuvarande högst 18 månader samtidigt som man menar att kreditreglerna för husvagnar och fritidsbåtar bör skärpas.

Enligt utskottets mening pekar motionärerna på ett problem. Det kan te sig inkonsekvent att man i särskild lagstiftning infört regler som medger en begränsning av avbetalningstiderna för handeln med bilar - ett bemyndigande som f. n. utnyttjas - samtidigt som någon motsvarande begränsning inte finns för t. ex. husvagnar och fritidsbåtar, ting som lättare kan undvaras än bil. De särskilda bestämmelserna rörande kredittiden vid avbetalningshandel med bilar får emellertid ses i sitt sammanhang, det är här fråga om bestämmelser som funnits sedan relativt lång tid tillbaka och som syftar till att i särskild ordning kunna påverka en mycket betydande kreditsektor. Utskottet berörde dessa frågeställningar i samband med att riksdagen vid föregående riksmöte gjorde lagen om kreditpolitiska medel tillämplig också på finansbolag samt antog en lag som bemyndigar regeringen att meddela särskilda föreskrifter vid kontoköp (FiU 1979/80: 39). Utskottet konstaterar att de i motionen berörda problemen täcks in i de direktiv som lämnats den särskilda utredning som skall se över kreditpolitiken och den kreditpolitiska lagstiftningen (dir 1980: 35). Något särskilt tillkännagivande från riksdagens sida erfordras därför inte.

FiU 1980/81:20

24 I motion 658 begärs att riksdagen anhåller att regeringen medverkar till att Sveriges allmänna hypoteksbank får vidgade möjligheter till obligationsförsäljning och därmed bättre möjlighet att tillgodose lantbrukets långsiktiga kreditbehov. I motionen understryks att den höjda räntan helt har förryckt den kalkyl många lantbrukare byggt sin investering på. Genom sin stora skuldsättning bringas Sveriges bönder personligt bära en orimligt stor del av den börda som riksbankens åtgärder innebär. Enligt motionärernas mening bör det vara möjligt att i någon mån dämpa effekterna av räntehöjningen genom att skapa bättre möjligheter att lyfta av korta lån till hypotekslån. En vidgad ram om förslagsvis 1 miljard kronor skulle medföra en något mera hanterlig situation för många lantbrukare.

Motionsyrkandet skall ses mot bakgrund av att det finns en stor kö för placering av långa krediter i hypoteksbanken; låneansökningarna uppgår till sammanlagt ca 6 miljarder kronor. Som framgår av tabell 3 har Hypoteksbanken emissionsram successivt vidgats, men kötiden är likväl mycket lång. I avvaktan på att lånen kan placeras på den långa marknaden löper dessa med rörlig ränta. Som påpekas i motionen innebär den senaste räntehöjningen svåra problem för jordbrukare med stora lån av detta slag. Även om också räntan på hypotek nu höjs är denna ränta likväl avsevärt lägre än på korta lån.

Tabell 3. Av riksbanken för Hypoteksbanken medgivet belopp för nyemission (exkl. konvertering)

År

Milj. kr.

1 400

Utskottet har stor förståelse för de problem som den senaste kraftiga räntehöjningen innebär för lantbrukare som gjort stora investeringar med lånat kapital och som har lånen placerade till rörlig ränta. Lantbruket har stort behov av långfristigt kapital och det är enligt utskottets mening angeläget att lantbrukets behov av långfristigt kapital tillgodoses. Som utskottet anfört vid behandling av motsvarande motionsyrkanden tidigare är det emellertid från principiella utgångspunkter inte lämpligt att riksdagen genom preciserade anvisningar i exempelvis emissionsfrågor låser riksbanken i dess ämbetsutövning. Det får ankomma på riksbanken att göra en avvägning mellan lantbrukets och andra näringars behov av långfristigt kapital. Med det anförda avstyrks motion 658.

I motion 1137 begärs att riksdagen ger regeringen till känna de synpunkter som anförs i motionen angående finansieringen av nyetableringar och större

FiU 1980/81:20

investeringar inom lantbruket. Motionärerna konstaterar att ett arbete på detta område pågår i en särskild utredning om jordbrukets kapitalförsörjning (dir. 1979: 58) men menar att förutsättningarna för utredningsarbetet har förändrats på två sätt sedan arbetet påbörjades. Dels har de nyetablerade lantbrukarnas finansiering visat sig inte vara motståndskraftig mot påtagliga förändringar i ränteläget, dels måste man utgå från riksdagens uttalanden om det nödvändiga i att hålla tillbaka subventioner av olika slag till t. ex.företagen. Motionärerna menar att det som erfordras inte är subventioner utan bättre möjligheter att fördela räntor och amorteringar på ett sådant sätt att likviditetsproblemen inte knäcker lantbruksföretag med sund lönsamhet. De tänker sig ett utbyggt system av modell paritetslån, dvs. lån med uppskjuten betalning av räntan.

Utskottet kan instämma i den analys av problemen som görs i motionen. Utskottet noterar - i likhet med motionärerna själva - att den nuvarande stödformen till jordbruket innebärande lån med uppskjuten ränta har liknande egenskaper som det system motionärerna tänker sig infört i större skala. I direktiven till den åberopade utredningen om jordbrukets kapitalförsörjning har uttalats att erfarenheterna av finansieringssystemet lån med uppskjuten ränta särskilt skall studeras. Man kan enligt utskottets mening därför utgå från att de i motionen framförda synpunkterna blir föremål för överväganden utan särskild framställning från riksdagens sida. Mot denna bakgrund avstyrks yrkandet i motion 1137.

Utvecklingen under 1981

Den internationella ekonomiska utvecklingen blir mycket svag i år. Tillväxten i OECD-området väntas uppgå till knappt 1 % mellan 1980 och 1981. Världshandeln förutses öka med 2 å 3%. I de flesta länderna prioriteras inflationsbekämpningen vilket i kombination med omsorgen om den externa balansen innebär en stram finans- och penningpolitik. Arbetslösheten i OECD-området väntas öka från 19 miljoner arbetslösa i fjol till 25 miljoner i år.

Utvecklingen hos våra viktigaste handelspartners blir sålunda svag. För de nordiska länderna kan vi vänta oss nolltillväxt i Danmark och en BNP-ökning på måttliga 1 % i Norge. Endast i Finland väntas tillväxten bli något bättre, 2,5 %, vilket ändock innebär en kraftig inbromsning jämfört med de 6 % som noterades 1980. För de större OECD-länderna i Europa väntas totalproduktionen stagnera i Västtyskland medan minskad produktion förutses för Storbritannien och Italien.

De internationella konjunkturbedömningarna är naturligtvis omgärdade med en hel del osäkerhet. Oljeprisutvecklingen under 1981 är svårbedömbar. Utvecklingen av konflikten mellan Iran och Irak är härvidlag en osäker, men mycket viktig, faktor.

I tabellerna 4 och 5 sammanfattas propositionens bedömning av den

FiU 1980/81:20

ekonomiska utvecklingen 1981 och de revideringar som gjorts med anledning av riksbankens beslut om penning- och kreditpolitiska åtgärder (1981-01-20), avtalsuppgörelsen mellan LO-SAF (1981-02-03) och regeringens presentation av ett ekonomiskt handlingsprogram (1981-02-03). Ekonomidepartementets nya bedömning för år 1981 har tillställts utskottet i särskild skrivelse (bilaga).

Den beslutade diskontoförändringen väntas höja konsumentprisnivån med drygt en procentenhet. Den aviserade höjningen av oljeskatten, minskningarna av livsmedels- och räntesubventionerna förutses öka konsumentprisindex med ytterligare närmare en halv procentenhet. Konsumentpriserna kan därmed förväntas öka med drygt 9 % under loppet av år 1981, eller ca 12 % mätt mellan genomsnitten 1980 och 1981.

Om uppgörelsen på LO-SAF-området blir normerande för övriga arbetsmarknaden så kan, sammantaget med den snabbare prisstegringen och de övriga effekter som ränteförändringen m. m. har på hushållens inkomster, de realt disponibla inkomsterna beräknas minska med 1,5 % mellan 1980 och 1981.

Den andel av de disponibla inkomsterna som sparas beräknas minska något 1981, varför nedgången av den privata konsumtionen förutses stanna vid 0,5 %.

Sparbeteendet är en speciellt svårbedömd faktor när priserna stiger snabbt. Man kan t. ex. fråga sig i vad mån hushållen försöker hålla uppe konsumtionsnivån när prisstegringarna urholkar köpkraften. Utskottet vill också peka på att en ökning av arbetslösheten under 1981 kan leda till en ökad försiktighet från hushållens sida. Detta skulle kunna leda till att hushållen inte anpassar sparandet såsom förutses, varvid konsumtionsminskningen blir större. Mot en ökad försiktighet skulle å andra sidan tala att avtalsuppgörelsen på LO-SAF-området kom så snabbt. Blir denna uppgörelse riktmärke för hela arbetsmarknaden så kan hushållen således med större säkerhet överblicka inkomstutvecklingen under de närmaste två åren. Sparantagandets strategiska betydelse inses av att en procentenhets ändring av sparkvoten medför en ändring av den privata konsumtionen med 3 miljarder kronor.

Sammantaget innebär de gjorda revideringarna att den totala produktionen väntas öka med blott 0,4 % 1980-1981. Vid samma produktivitetsantagande som i grundkalkylen i finansplanen innebär detta att sysselsättningen mellan 1980 och 1981 kan väntas minska med drygt 1 % i timmar räknat. Omräknat till antal personer och med ett antagande om en ökning av arbetskraftsutbudet med 25 000 personer skulle detta innebära en ökning av den öppna arbetslösheten med ca 70 000 personer. I detta läge är det enligt utskottets uppfattning viktigt att resurserna för beredskapsarbeten och arbetsmarknadsutbildning med kort varsel kan komma till användning. Det är därvid viktigt att åtgärderna utformas så att inte beredskapsarbetena expanderar i den offentliga sektorn, vilket lätt leder till en inlåsningseffekt

FiU 1980/81:20

som kan försvåra näringslivets arbetskraftsrekrytering när konjunkturen så småningom vänder uppåt. Med hänsyn till budget- och bytesbalanssituationen och den snabba prisstegring som förutses finns det enligt utskottets uppfattning inget utrymme för att bedriva en mer efterfrågeexpansiv ekonomisk politik i syfte att hålla uppe sysselsättningen.

Den svagare konsumtionsutvecklingen jämfört med finansplanens prognos medför att importminskningen nu bedöms bli något större. Volymminskningen för importen uppskattas till 1,7 % mot tidigare antagna 1,4 %. Exporten väntas öka med 1,7 %. Det är något lägre än bedömningen i finansplanen. Den kalkylen tog sin utgångspunkt i ett lägre löneantagande och därav följande lägre relativpris på exporten än vad som nu antas bli fallet. Mot bakgrund av de gjorda revideringarna av export och import väntas underskottet i bytesbalansen för 1981 bli drygt en halv miljard kronor lägre än i ursprungskalkylen.

Tabell 4. Försörjningsbalans 1979-1981

Miljarder kr. 1980, löpande priser

Procentuell volymförändring

enligt

finans-

planen

reviderad

prognos

Tillgång

BNP

520,1

3,7

2,2

0,7

0,4

Import av varor och

tjänster

166,3

1,3

-1,4

-1,7

därav: varor

142,8

15,3

1,6

-1,6

-2,1

Summa tillgång

686,4

5,7

2,0

0,2

-0,4

Efterfrågan

Bruttoinvesteringar

100,9

5,3

1,5

-0,4

Näringsliv

46,0

10,9

3,6

-0,6

därav: industri

17,7

16,4

2,8

Statliga myndigheter

och affärsverk

12,0

-2,3

8,0

1,8

Kommunala bruttoin-

vesteringar

19,0

0,4

2,5

0,0

Bostäder

23,9

3,1

-8,0

-2,0

Lagerinvestering1

9,4

1,9

1,7

-0,9

Privat konsumtion

268,9

2,7

0,3

-0,3

-0,5

Offentlig konsumtion

154,2

4,3

2,9

2,1

Statlig

47,2

2,8

0,8

0,1

Kommunal

107,0

5,0

3,8

3,0

Inhemsk efterfrågan

533,4

5,7

2,9

-0,6

-0,7

Export av varor och

tjänster

153,0

5,8

-0,7

2,5

1,7

därav: varor

131,3

6,6

-0,8

2,6

1,7

Summa efterfrågan

686,4

5,7

2,0

0,2

-0,4

1 Lageromslag i procent av föregående års BNP.

FiU 1980/81:20

28 Tabell 5. Bytesbalans 1979-1981

Milj. kr., löpande priser

prel.

enligt

finans-

planen

reviderad

prognos

Export av varor

118 179

131 280

140 100

140 000

Import av varor

-122 963

-142 774

-150 600

-149 800

Handelsbalans

- 4 784

- 11494

- 10 500

- 9 800

Korrigering av handelsstatistiken

500 Sjöfartsnetto

3 680

3 957

4 200

Resevaluta

- 4 840

- 5 200

- 5600

Övriga tjänster, netto

- 4 176

- 4 559

- 5000

Transfereringar, netto

- 4 841

- 7 329

- 10 400

Korrigeringspost för tjänster

4 588

5000 Bytesbalans

- 11 155

- 20 533

- 22 800

-22 100

Anm. Här har ej beaktats att utfallet av handelsbalansen för 1980 enligt den preliminära snabbstatistiken blev ca 800 milj. kr. bättre än vad som anges ovan.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken att riksdagen med avslag på motionerna 1980/81: 333 yrkande 1, 1980/81: 1136 yrkande 1 och 1980/81: 1503 yrkande 1 godkänner vad som förordats i proposition 1980/81: 100 bilaga 1 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande planmässig utbyggnad av den offentliga sektorn att riksdagen avslår motionerna 1980/81:368 yrkande 2 och 1980/81: 1503 yrkande 4,

3. beträffande avsättningen till vinstfonder m. m. att riksdagen avslår motion 1980/81: 1503 yrkandena 5 och 6,

4. beträffande åtgärder för att bekämpa arbetslösheten att riksdagen avslår motionerna 1980/81: 288, 1980/81: 1503 yrkande 3 och 1980/81: 1862,

5. beträffande uttalande om riktlinjer för kampen mot inflationen att riksdagen avslår motion 1980/81: 1139,

6. beträffande uttalande om sänkning av diskontot att riksdagen avslår motion 1980/81: 1503 yrkande 7,

7. beträffande avskaffande av kreditkorten att riksdagen avslår motion 1980/81: 195,

8. beträffande avbetalningstider vid köp av bilar m. m. att riksdagen avslår motion 1980/81: 405,

FiU 1980/81:20

9. beträffande lantbrukets kreditsituation att riksdagen avslår motion 1980/81: 658,

10. beträffande kapitalförsörjningen för nyetablerade jordbrukare m. fl. att riksdagen avslår motion 1980/81: 1137.

FiU 1980/81:20

30 B. BUDGETDEPARTEMENTET Budgetförslaget

I proposition 100 bilaga 2 (budgetdepartementet) har regeringen efter föredragning av statsrådet Rolf Wirtén föreslagit riksdagen att (1) godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i propositionen.

I detta sammanhang behandlar utskottet följande motioner:

1136 av Olof Palme m. fl. (s) vari hemställs

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som redovisas i motionen,

1503 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs

2. att riksdagen beslutar att avslå förslagen i proposition 1980/81: 100 till allmänna riktlinjer för budgetregleringen och godkänna vad som därom anförts i motionen.

Propositionen

Under senare delen av 1970-talet har statsbudgeten snabbt försvagats. Den långtidsbudget som redovisades i 1980 års kompletteringsproposition visade att enbart ett fullföljande av redan fattade beslut och gjorda åtaganden skulle medföra en fortsatt ökning av budgetunderskottet. En sådan utveckling är inte förenlig med en balanserad utveckling av samhällsekonomin, anför föredragande statsrådet. Mot den bakgrunden angavs i kompletteringspropositionen som målsättning, som riksdagen sedermera tillstyrkte, att budgetunderskottet räknat som andel av bruttonationalprodukten borde minskas med minst en procentenhet per år fram t. o. m. budgetåret 1984/85. För det första året, budgetåret 1981/82, sattes målet något lägre. Underskottet uttryckt i nominella termer skulle inte tillåtas öka ytterligare.

Trots redan beslutade besparingar och en stark återhållsamhet som i övrigt präglar årets budgetförslag beräknas budgetunderskottet öka kraftigt jämfört med innevarande budgetår. Den viktigaste anledningen till detta är en långt svagare inkomstutveckling än vad som tidigare antagits.

Budgetåret 1979/80 uppgick underskottet i statsbudgeten till 50 miljarder kronor. För innevarande budgetår förutses en fortsatt ökning av underskottet till drygt 55 miljarder kronor. Budgetförslaget för budgetåret 1981/82 innebär ett underskott om 67,6 miljarder kronor.

Orsaken till den kraftiga saldoförsämringen från budgetåret 1980/81 till 1981/82 är främst den mycket låga tillväxten av statens inkomster - ca 1,1 miljard kronor. Utgifterna ökar samtidigt med 13,2 miljarder kronor. Av denna ökning svarar statsskuldräntorna för 6 miljarder kronor. Beräkningen baseras på samma förutsättningar som bedömningarna i finansplanen.

FiU 1980/81:20

31 Tabell 6. Statsbudgeten budgetåren 1979/80-1981/82

1979/80 1980/81 1981/82 Förändring Förändring

utfall beräknat förslag 1979/80-1980/81 1980/81-1981/82

utfall lill

stats- miljarder % miljarder rA budget kr. kr.

miljarder kr.

Inkomster 132,5 157.0 158.1 +21.5 +15.9 + 1,1 +0.7

Utgifter 182,5 212.5 225,7 +27,0 +14.6 +13.2 +6.2

Saldo -50,0 —55,5 —67,6 — 5,5 .. —12,1

Anin. Budgetåret 1980/81 reformerades budgetsystemet. Som en följd av detta höjdes såväl inkomst- sorn utgiftsnivån med ca 3 miljarder kr. I tabellen ovan brrr denna effekt borträknats vid kalkyleringen av förändringstalen.

Budgetunderskottet beräknas av föredragande statsrådet bli betydligt större för både innevarande och nästkommande budgetår än som angavs i besparingspropositionen i höstas. Främsta orsaken härtill är nedrevideringen av beräkningen av statsinkomsterna. Föredraganden beräknar nu inkomsterna 3 å 4 miljarder kronor lägre för innevarande budgetår än i beräkningen i höstas. För budgetåret 1981/82 innebär beräkningarna en nedrevidering med ca 6 miljarder kronor jämfört med den tidigare beräkningen. Föredraganden anför att en väsentlig orsak till nedrevideringen är att lönesummans utveckling nu antas bli något lägre än som tidigare förutsattes.

Den svaga inkomstutvecklingen budgetåret 1981/82 beror i första hand på utvecklingen av inkomstskatt och socialavgifter. Dessa minskar med 8,7 miljarder kronor mellan åren. Övriga inkomstslag ökar med närmare 10 miljarder eller ca 11 %.

Minskningen av inkomstskatten från innevarande till nästkommande budgetår har flera orsaker. Främst kan nämnas systemet för utbetalning av kommunalskattemedel samt den s. k. förenklade skatteunderlagsberäkningen som får effekt på den kassamässiga beräkningen av statens inkomster fr. o. m. budgetåret 1981/82. Den sistnämnda omläggningen innebär ett inkomstbortfall som motsvaras av minskade utgifter. Omläggningen är således neutral från saldosynpunkt.

Av flera olika skäl av tillfällig karaktär beräknas inkomsterna av de lagstadgade socialavgifterna öka kraftigt budgetåret 1980/81. Detta medför att en negativ utveckling registreras mellan budgetåren 1980/81 och 1981/82.

Den kalkyl som bildade underlag till beräkningen i besparingspropositionen av inkomster från mervärdeskatt och punktskatter har nedreviderats med 1,5 miljard kronor. Med hänsyn till att importen i löpande priser nu förutses bli mindre än tidigare har inkomsterna av mervärdeskatt justerats ned. Vidare har det skett en minskning av alkoholkonsumtionen.

Föredraganden sammanfattar beräkningarna av statsbudgetens inkomster

FiU 1980/81:20

budgetåren 1980/81 och 1981/82 på följande sätt. Innevarande år växer inkomsterna snabbare än den underliggande långsiktiga trenden. Detta beror bl. a. på att inbetalningarna av preliminär inkomstskatt baseras på den kraftiga löneökningen 1981. Även inkomsterna av socialavgifter ligger över den normala utvecklingstrenden. Nästkommande budgetår ligger ökningstakten för inkomsterna under den underliggande långsiktiga trenden. Vissa tillfälliga faktorer påskyndar inbetalningarna av skatter och avgifter budgetåret 1980/81 medan motsvarande faktorer drar ned ökningen budgetåret 1981/82.

Tabell 7. Inkomstutvecklingen budgetåren 1980/81 och 1981/82

Inkomstslag

1980/81

1981/82

Miljar-

der

kr.

Förändring från Miljar- föregående år1 der

Förändring från föregående år

miljar- der kr.

%

miljar- der kr.

%

Inkomstskatt

34,0

28,9

-5,1

-15.0

Socialavgifter

32,6

29,0

-3.6

-11.1

Mervärdeskatt

41,4

44,9

4 3,5

+ 8.5

Övriga varuskatter

27,9

29,4

+ 1,5

+ 5,3

Inkomster av statens verksamhet

15,1

+ 1,6

+ 11,7

Återbetalning av lån

2 2

+0,1

+ 7.0

Kalkylmässiga inkomster 3.0

5,8

+2,8

+94.9

Övrigt

2,4

2,7

+0.3

+ 12.3

Summa

157,0

+21,5

+ 15,9 158,1

+ 1,1

+ 0,7

Real tillväxt (deflaterat med BNP-deflatom)

+ 5,5

- 6.0

' Vid beräkningen av förändringstalet har inkomstnivån för 1979/80 korrigerats för den nivåjustering av inkomsterna som är en följd av budgetreformen som genomfördes 1980/81. En redovisning av utvecklingen kan ej göras för enskilda inkomsttitlar till följd av budgetomläggningen.

Tendenserna i budgetens utgiftsutveckling och karaktären av budgetförslaget belyses i tabell 8.

Budgetprövningen har enligt föredraganden präglats av största återhållsamhet. Detta innebär bl. a. att inga nya reformförslag som inte finansieras genom omprioriteringar läggs fram i budgetpropositionen.

Inom området forskning och utveckling fullföljs i årets budgetförslag en tidigare inledd satsning. Även inom ett fåtal andra särskilt angelägna områden har ett begränsat utrymme för ökade insatser kunnat skapas genom omfördelningar, omprioriteringar och genom besparingar utöver vad som redovisats i regeringens besparingsproposition.

Statsskuldräntorna svarar för inemot hälften av hela utgiftsökningen i absoluta tal eller för 6 miljarder kronor. Ökningen kan endast nedbringas genom att minska budgetunderskotten framöver, vilket kräver budgetförstärkande åtgärder på andra områden.

FiU 1980/81:20

33 Tabell 8. Statsutgifterna efter ändamål budgetåren 1980/81 och 1981/82. Löpande priser

Ändamål 1980/81 be- Förändring till 1981/82 enl.

räknat utfall förslag till statsbudget miljarder kr. — -

miljarder ki.

%

Folkpensioner, sjukförsäkring, m.m.

+ 3,4

+ 9.2

Utbildning och forskning

29,8

+ 1.2

+ 4.0

Statsskuldräntor

20,3

+ 6.0

+ 29.6

Totalförsvar

+ 0.9

+ 4.9

Arbetsmarknads- och regionalpolitik

13,3

+ 0,9

f 6.8

Bostadspolitik

+ 1.3

t-10.2

Stöd till familjer

12,6

+ 1.3

t-10.3

Allmänna bidrag till kommuner

+ 0.5

+ 4.7

Kommunikationer

10,4

+ 0.5

+ 4,8

Hälso . social- och sjukvård

11.0'

0.0'

Rätts- och polisväsende

+ 0.5

+ 6.9

Internationellt bistånd, nt. m.

+ 0.9

+ 18.0

Näringspolitik

9,0

- 3.2

-35.6

Energipolitik

- 0.6

-11,1

Övrigt

13,5

- 0.4

- 3.0

Totala statsutgifter

212,5

+ 13.2

+ 6,2

Anm. 1. På grund av successiva anpassningar av ändamålsgrupperingen uppstår svårigheter att relatera tabellens uppgifter till motsvarande uppgifter tidigare

år.

2 Under övrigt redovisas utgifter för flera olika ändamål, hl. a. idrott, miljö vård, presstöd, kultur och kyrka och vissa förvaltningsmyndigheter.

1 Ökningstakten dras ned på grund av att vissa utgifter faller bott från statsbudgetens utgiftssida i samband med huvudmannaskapsskiftet för karolinska sjukhuset

I höstens budgetarbete har i allmänhet tillämpats det s. k. huvudförslaget för statliga förvaltningskostnader, vilket innebär en real neddragning om 2 % av utgifterna för myndigheterna. Budgetförslaget innebär således att resurserna för statlig förvaltning minskar. Genom effektivitetshöjande åtgärder bör det emellertid vara möjligt att undvika standardsänkningar. De totala utgifterna beräknas öka med 6,2 % till budgetåret 1981/82.

Den utveckling för budgetåret 1981/82 som redovisats för statsbudgetens inkomster och utgifter är djupt oroande. Enligt det nu framlagda budgetförslaget skulle underskottet öka med ca 12 miljarder kronor. Enligt föredraganden finns det mot den bakgrunden anledning att något närmare analysera förutsättningarna för att styra budgetutvecklingen i den riktning som regering och riksdag tidigare bedömt som nödvändig.

Den ekonomiska tillväxten i Sverige avtog markant under 1970-talet jämfört med under de närmast föregående decennierna. De offentliga utgifterna har däremot fortsatt att expandera kraftigt. Till följd härav har skattetrycket successivt höjts och Sverige ligger nu högst bland västliga industriländer då det gäller de totala skatternas andel av BNP. Trots detta har den offentliga sektorns finanser undergått en betydande försvagning. Det

3 Riksdagen 1980/81. 5 sami. Nr 20

FiU 1980/81:20

statliga budgetunderskottet har vuxit från mellan 4 och 5 % av BNP 1974/75 till över 10 % under innevarande budgetår.

Ökningen av de statliga utgifterna har således trendmässigt överstigit tillväxten både i statsinkomsterna och i samhällsekonomin som helhet. Sett över hela 1970-talet steg statens utgifter i genomsnitt per år med 5,7 % i reala termer. Denna siffra skall jämföras med en genomsnittlig tillväxt av inkomsterna på 2,3 %. BNP har under samma period stigit med ca 2 % i genomsnitt per år. Genom att statens utgifter ökat så mycket snabbare än de totala resurserna i samhället, har utgifternas andel av BNP kommit att stiga från ca 25 % 1970 till nära 40 % tio år senare. Ökningen av statsinkomsternas BNP-andel har däremot varit ytterst begränsad.

Under senare hälften av 1970-talet förstärktes den divergerande utvecklingen av statens utgifter och inkomster. Den fortgående ökningen av budgetunderskottet klargjorde så småningom att det inte var fråga om någon tillfällig försvagning av de statliga finanserna, utan att problemet i högsta grad var av strukturell natur. Detta framgår också klart om man ställer underskottet i relation till konjunkturutvecklingen. Under åren 1979 och 1980 har konjunkturtendensen varit uppåtriktad och kapacitetsutnyttjandet har generellt varit högt. Trots det har budgetunderskottet fortsatt att öka vilket visar styrkan i den underliggande försämringen.

Mot bakgrund av den inneboende starka dynamiken i budgetutvecklingen är uppgiften att bryta den negativa trenden mycket svår. Tillväxten på utgiftssidan sker i övervägande utsträckning helt automatiskt. Statens inkomster däremot är på ett avgörande sätt beroende av tillväxten i den övriga ekonomin. Vi har nu av allt att döma en period framför oss med fortsatt relativt låg ekonomisk tillväxt.

Det bör enligt föredraganden påpekas att en betydande del av de statliga utgifterna består av transfereringar till hushåll och företag och därmed inte utgör någon statlig resursförbrukning i egentlig mening. De inkräktar därmed i denna bemärkelse ej på det tillgängliga resursutrymmet. De måste emellertid finansieras på samma sätt som övriga utgifter och har samma följder för skattetryck och kreditmarknad.

För att gapet mellan statens inkomster och utgifter skall kunna minskas måste utgifterna öka långsammare än inkomsterna. Eftersom utgifterna är större än inkomsterna i utgångsläget, ökar nämligen underskottet även om inkomster och utgifter stiger i samma takt. Vid nuvarande nivåer för statsinkomster, utgifter och statsskuldräntor kan man beräkna att inkomsterna i runda tal skulle behöva öka mer än dubbelt så snabbt som utgifterna exkl. räntebetalningarna för att underskottet skall minska.

Om man utgår från den underliggande trenden i utgiftstillväxten, måste en dubbelt så snabb inkomstutveckling enligt föredraganden betraktas som hart när omöjlig i det perspektiv för den ekonomiska tillväxten som kan förutses för de närmaste åren.

Föredraganden konstaterar, efter att ha lämnat en utförlig redogörelse för

FiU 1980/81:20

automatiken i inkomst- och utgiftsutvecklingen, att det finns mycket starka automatiska faktorer som, om inga åtgärder vidtas, tenderar att trendmässigt öka underskottet i statsbudgeten. Budgetens inkomstsida påverkas vid givna skattesatser i mycket hög grad av den allmänna inkomstutvecklingen i samhället. I fråga om punktskatterna fordras återkommande höjningar för att undvika en fortgående real urholkning och i fråga om inkomstskatten finns flera faktorer som gör att den utvecklas svagt. Om den ekonomiska tillväxten blir svag påverkas inkomsterna i negativ riktning. För utgifterna finns däremot ingen större grad av bindning till utvecklingen av de reala resurserna i samhället. Utgifterna är i mycket stor utsträckning beroende av pris- och löneutvecklingen. Föredraganden anger att de anslag i statsbudgeten som präglas av automatik utgör nära 82 % av de totala utgifterna. Det medför att utgifterna växer väsentligt snabbare än landets totala produktion. Genom denna bristande symmetri mellan statens inkomster och utgifter skapas de balansproblem som kännetecknar budgetutvecklingen, anför föredraganden.

Tar man hänsyn till de konsekvenser för samhällsekonomin som det ökade budgetunderskottet medför, anser föredraganden det vara ofrånkomligt att ytterligare åtgärder vidtas. Föredraganden avser därför att inom kort återkomma till regeringen med ett antal konkreta förslag i detta syfte, vilka bör föreläggas riksdagen senast i början av mars 1981.

Det är, anför föredraganden, motiverat att se över gällande regelsystem med sikte på att begränsa automatiken. Ett arbete med denna inriktning har påbörjats inom regeringskansliet.

För att hålla tillbaka utgiftsutvecklingen under kommande budgetår kommer mycket stor återhållsamhet med särpropositioner att iakttas. I princip bör inga kostnadskrävande propositioner utöver dem som aviseras i budgetpropositionen framläggas. Denna inriktning måste bibehållas även i kommande budgetarbete.

Beträffande den kommunala ekonomin konstaterar föredraganden att det är nödvändigt att vidta åtgärder för att få den kommunala volymutvecklingen till en samhällsekonomiskt acceptabel nivå de närmaste åren. Dessa åtgärder bör i första hand inriktas på att påverka det totala finansiella utrymme som står till kommunernas förfogande. Det är vidare ofrånkomligt att statsmakterna omprövar sådana beslut, reformer och utbyggnadsprogram som leder till alltför hög volymexpansion. Föredraganden anser att förslag i dessa hänseenden behöver föreläggas riksdagen under innevarande riksmöte för att kommuner och landstingskommuner redan inför nästa budgetarbete skall kunna beakta de ändrade förutsättningarna.

Motionerna

I motion 1136 av Olof Palme m. fl. (s) konstateras att regeringen inte har redovisat något färdigt budgetförslag. Budgetarbetet pågår fortfarande i

FiU 1980/81:20

regeringens kansli. Under sådana förhållanden är det enligt motionärerna varken möjligt eller meningsfullt för riksdagen att ta ställning till budgetpolitiken i dess helhet. Motionärerna lägger därför fram förslag till ökade utgifter som kompenseras av förslag om besparingar och inkomstförstärkningar.

De viktigaste förslagen om ökade utgifter är följande. Motionärerna anser att ett viktigt inslag i deras förslag är att stimulera bostadsbyggande och andra investeringar. Man föreslår därför att lägenheter som påbörjas den 1 februari - 31 december i år skall befrias från moms. Kostnaden för detta beräknas till 300 milj. kr. Vidare föreslår motionärerna ökade investeringar hos SJ, i kollektivtrafikanordningar i storstadsområdena samt i broar med sammanlagt 320 milj. kr. Man framlägger även förslag om förstärkta resurser för forskning och utvecklingsarbete (65 milj. kr.).

Eftersom regeringen aviserat en industripolitisk proposition senare i vår anser motionärerna att det inte nu finns anledning att redovisa något näringspolitiskt alternativ. På ett område vill man emellertid redan nu föreslå ökade insatser. Regeringens insatser för tekoindustrin anser motionärerna helt otillräckliga. Man föreslår där att ytterligare 45 milj. kr. anvisas. I övrigt föreslås särskilda insatser för Värmland till en sammanlagd merkostnad om 85 milj. kr.

För att stärka sambandet skola - arbetsliv och därigenom underlätta för ungdomar att få sysselsättning föreslår motionärerna att 30 milj. kr. anvisas för förstärkta resurser för skolans studie- och yrkesorientering.

För att öka insatserna mot undandragande av skatt, för prisövervakning och konsumentinriktade åtgärder föreslås ökade medel om sammanlagt 16 milj. kr.

Socialdemokraterna har i andra motioner föreslagit att värdesäkringen för pensioner och andra sociala förmåner skall återföras till de regler som gällde tidigare. Kompensationsnivån för delpensionsförsäkringen föreslås åter bli 65 %. Tillsammans med vissa förbättringar av bostadsbidrag och studiestöd beräknas förslagen medföra en kostnadsökning med inemot 320 milj. kr. Ett förslag om höjd ersättning inom arbetslöshetsförsäkringen skall betalas genom en höjd arbetsgivaravgift.

I en annan motion om barns och ungdomars uppväxtmiljö, om storstäderna och om de handikappade framlägger socialdemokraterna förslag om ökade insatser när det gäller barnomsorgen, skolan, barnkulturell verksamhet och föreningslivet. De sammanlagda ökade utgifterna härför beräknas till 520 milj. kr. inklusive ökade statsbidrag till grundskolan och gymnasieskolan jämfört med regeringsförslaget (ca 230 milj. kr.).

I andra motioner har socialdemokraterna lagt fram vissa övriga förslag om tillsammans ca 80 milj. kr.

Sammantaget innebär motionärernas förslag utgiftsökningar om ca 1 735 milj. kr. (exkl. arbetslöshetsförsäkringen och delpensionsförsäkringen).

Förslagen till inkomstförstärkningar och besparingar uppgår också till

FiU 1980/81:20

sammanlagt ca 1 735 milj. kr.

De fördelar sig med ca 750 milj. kr. i besparingar på det militära försvaret, med ca 530 milj. kr. i höjd förmögenhetsskatt och höjda restavgifterm.m., ca 220 milj. kr. i inkomstförstärkningar inom jordbruksdepartementets område samt ca 225 milj. kr. för vissa övriga förslag. Härav har beräknats att en budgetförbättring på 150 milj. kr. nås nästa år genom den höjda avgiften för delpensionsförsäkringen.

Förslagen till utgiftsökningar täcks således av de föreslagna besparingarna och inkomstförstärkningarna.

Beträffande den långsiktiga budgetpolitiken anför motionärerna följande.

Budgetåret 1975/76 uppgick budgetunderskottet till 3,7 miljarder kronor. För budgetåret 1981/82 beräknas det enligt budgetpropositionen stiga till 67,6 miljarder kronor. Den totala offentliga sektorns finanser uppvisade 1976 ett positivt sparande om 9,4 miljarder kronor. För 1981 förutses ett negativt sparande om drygt 27 miljarder kronor. De beräknade underskotten för det kommande året torde av flera skäl vara underskattade, anser motionärerna.

Det enligt motionärerna gigantiska och okontrollerat växande budgetunderskottet har i flera avseenden mycket allvarliga konsekvenser för den svenska ekonomin. Bl. a. verkar det direkt inflationsdrivande. Budgetunderskottet ökar penningmängden i ekonomin, vilket i sin tur leder till prisstegringar. Härtill kommer att nödvändigheten att finansiera budgetunderskottet med lån pressar upp räntesatserna, vilket i sin tur medför prishöjningar.

Socialdemokraterna vidhåller i motionen sin sedan 1976 ständigt framförda uppfattning att budgetunderskottet måste minskas. En antiinflationspolitik kan inte föras med framgång, om inte budgetunderskottet successivt tas ned. Ett mål bör vara att på sikt eliminera underskottet i den totala offentliga sektorns sparande.

Motionärerna anför att budgetunderskottet måste minskas både genom att öka statsinkomsterna och genom att minska statsutgifterna.

Den s. k. produktionsskatten (promsen) bör kunna ge samhället betydande skatteinkomster. Även andra skattekällor måste utnyttjas, anser motionärerna. Hit hör bl. a. olika konsumtionsskatter, skärpt skatt på förmögenheter och realisationsvinster och en effektivare beskattning av företagare och jordbrukare. Rätten till olika typer av avdrag inom inkomstbeskattningen bör begränsas. Det gäller bl. a. ränte- och underskottsavdrag och avdrag för frivilligt periodiskt understöd. Kampen mot skattefusk och skatteflykt måste skärpas, vilket bl. a. bör leda till ökade skatteinkomster för samhället.

Motionärerna anser vidare att utgiftsutvecklingen inom stat och kommun måste bromsas upp. Det är inte fråga om att minska den totala utgiftsnivån, men ökningstakten för den offentliga sektorns utgifter måste begränsas jämfört med den som registrerats under de senaste årtiondena och bringas i

FiU 1980/81:20

bättre överensstämmelse med den totala ekonomins tillväxt. Enligt motionärerna måste självfallet härvid stor hänsyn tas både till sysselsättningsutvecklingen och till behoven av en väl fungerande offentlig service. Utrymmet för kostnadskrävande reformer kommer dock under de närmaste åren att vara praktiskt taget obefintligt, anför motionärerna vidare.

I motionen anför man att redan gjorda åtaganden i fråga om offentliga utgifter i vissa fall måste omprövas. Detta gäller bl. a. försvarskostnaderna. Möjligheter till besparingar och bättre hushållning med resurserna måste tas till vara. Den automatik som vidlåder en betydande del av statsutgifterna, bl. a. i form av indexanknytningar, bör så långt som möjligt brytas.

I ett något längre perspektiv kan budgetunderskottet även tas ned genom att den ekonomiska tillväxten stimuleras. Med en förbättrad ekonomisk tillväxt stiger skatteunderlaget snabbare och den offentliga sektorns inkomster kan ökas även vid oförändrade skattesatser. Härtill kommer att behovet av kostnadskrävande insatser inom främst arbetsmarknads- och näringspolitiken minskar om ekonomin utvecklas positivt. Härigenom kan utgiftsökningen för den offentliga sektorn lättare hållas tillbaka utan att några allvarliga sociala konsekvenser behöver uppstå.

I motion 1503 av Lars Werner m. fl. (vpk) anförs att regeringens budgetförslag inte innehåller några egentliga förslag. Motionärerna anser emellertid att även när regeringens budgetpolitik framställs i så magra dokument som årets budgetförslag måste den avvisas. Budgetpolitikens målsättning bör enligt motionärerna vara en socialistisk planhushållning. Därtill krävs en planmässig utbyggnad av den offentliga sektorn. Det gäller framför allt barnomsorgen, skolan och hälso- och sjukvården. Detta arbete bör enligt motionärerna ske inom ett samlat program för att skapa 100 000 nya samhällsnyttiga arbeten. Kostnaden härför under nästa budgetår beräknas av motionärerna till 2,5 miljarder kronor.

En fjärdedel av företagens likviditetsöverskott föreslås i motionen bli överförda till fonder för att skapa nya samhällsnyttiga arbeten. Vidare föreslår motionärerna att momsen på mat skall slopas, men med hänsyn till det stora budgetunderskottet bör slopandet ske i två etapper. Dessutom föreslås en engångsskatt på stora förmögenheter.

Utskottet

Mot bakgrund av de oroande perspektiv för statsbudgetens utveckling under den närmaste femårsperioden som framträdde i långtidsbudgeten för perioden 1980/81-1984/85 drogs i kompletteringspropositionen våren 1980 upp riktlinjer för en budgetpolitisk åtstramning. Målet skulle vara att minska budgetunderskottet som andel av bruttonationalprodukten med en procentenhet per år under långtidsbudgetperioden. För 1981/82 borde målet vara att i vart fall inte ytterligare öka budgetunderskottet i nominella termer jämfört

FiU 1980/81:20

med det underskott som kalkylerades med för 1980/81. Riksdagen ställde sig bakom de föreslagna riktlinjerna för sanering av statsbudgeten (FiU 1979/80: 40).

Av betydelse för budgetkalkylerna är de åtgärder som beslöts vid det urtima riksmötet i höstas. Mervärdeskatten höjdes liksom ett antal punktskatter. Sammantaget beräknades åtgärderna leda till en förstärkning av statsbudgeten för helt år med ca 6,5 miljarder kronor.

I den proposition om besparingar i statsverksamheten som senare förelädes riksdagen lades förslag fram om besparingar omfattande drygt 6 miljarder kronor. För budgetåret 1981/82 beräknades budgetförbättringen till ca 5,5 miljarder kronor. I allt väsentligt biföll riksdagen förslagen, på någon punkt har riksdagen ännu inte tagit ställning.

I besparingspropositionen beräknades underskottet i statsbudgeten för budgetåret 1981/82 till 60 miljarder kronor, varvid hänsyn hade tagits till de åtgärder som beslutades vid det urtima riksmötet och till dem som lades fram i besparingspropositionen.

Det var en förbättring i förhållande till tidigare beräkningar men inte i en utsträckning som motsvarade de beräknade effekterna av de beslutade åtgärderna. Den allmänna ekonomiska utvecklingen vad gäller priser, löner och privat konsumtion utvecklades samtidigt på ett sätt som tenderar att försämra statens finanser. Det framstod därför som nödvändigt att under det pågående budgetarbetet hålla statsutgifterna nere och endast tillåta ökningar i samma mån som man kunde göra besparingar på andra områden. Av budgetförslaget framgår att arbetet varit framgångsrikt i dessa avseenden. Endast en mindre ökning av utgifterna, med 1,7 miljarder kronor, har skett sedan beräkningen i besparingspropositionen.

Bedömningen av inkomstutvecklingen har däremot förändrats kraftigt jämfört med besparingspropositionen. Inkomsterna har nu räknats ned med 6 miljarder kronor för budgetåret 1981/82. En orsak härtill anges i propositionen vara försvagningen i sysselsättningen. Även andra faktorer bidrar till att inkomsterna har måst justeras ned.

Enligt beräkningarna i budgetpropositionen skulle underskottet i statsbudgeten trots de i höstas vidtagna och beslutade åtgärderna därmed uppgå till närmare 68 miljarder kronor, ca 8 miljarder kronor mer än i besparingspropositionen.

Tabell 9. Beräkning av budgetunderskottet budgetåret 1981/82

miljarder kronor

Långtids-

budget

Besparings-

prop.

Budget-

prop.

Inkomster

152,6

158,1

Utgifter

217,4

225,7

Underskott

67,6

FiU 1980/81:20

40 Det finns enligt utskottets mening anledning att närmare studera orsakerna till förändringen av inkomsterna jämfört med tidigare bedömningar.

De särskilda sammanställningarna av taxeringsutfallet för inkomståret 1978 blev klara sent i höstas. De påverkar den bas som utgör underlag för beräkning av inkomstskatten under kommande år. Inkomstskatten beräknas på grundval av de nya uppgifterna bli väsentligt lägre än enligt tidigare kalkyler.

Fördelningen av uppbörden av lagstadgade socialavgifter mellan kalenderåren 1981 och 1982 har vidare ändrats. Uppbörden av avgiften under budgetåret 1980/81 förväntas därför nu bli något högre och uppbörden under 1981/82 i motsvarande grad lägre. Det förefaller som om arbetsgivarnas betalningsmönster är en svårbedömd faktor vid beräkning av uppbörden av lagstadgade socialavgifter. En orsak härtill är givetvis att uppbörden avseende ett inkomstår uppbördsmässigt fördelar sig över tre år, i form av preliminärt debiterade fyllnadsbetalningar och kvarstående debiterade avgifter. Fördelningen mellan åren tycks i hög grad bero på företagens räntekänslighet och lånemöjligheter. ‘

Som framgår av redovisningen i budgetförslaget är de kassamässiga förskjutningarna mellan budgetåren mycket svåra att bedöma. De slutligt debiterade skatterna eller arbetsgivaravgifterna utvecklar sig på ett mer stabilt sätt än de kassamässiga inbetalningarna och kan vid givna antaganden om löneutvecklingen beräknas med större grad av säkerhet. Det finns därför skäl att uppmärksamma att statsbudgetens inkomstsida kanske i högre grad än dess utgiftssida är utsatt för kassamässiga fluktuationer även vid en relativt stabil underliggande nominell inkomsttillväxt.

Av de kraftiga förändringar som skett i beräkningen av inkomsterna liksom av de uppbördstekniska frågor som här berörts bör enligt utskottets mening dras vissa slutsatser. En är att det är väl så viktigt att följa och analysera utvecklingen av statsinkomsterna som att följa och beräkna utgifternas utveckling. Avdragen vid inkomstbeskattningen bör härvidlag uppmärksammas särskilt. Ändringar i avdragsregler och ändringar i avgränsningen av vilka inkomster som skall tas upp till beskattning får avsevärda effekter på skatteinkomsterna. Förändringar i dessa stycken framträder inte i statsbudgeten på samma sätt som förändringar i olika bidrag m.m. som redovisas på utgiftssidan. Den ekonomiska innebörden av ett avdrag är emellertid i princip detsamma som ett bidrag. I många länder utbetalas t. ex. inte barnbidrag, i stället medges ett avdrag eller en skattereduktion vid beskattningen. Det innebär om man inte gör en särskild redovisning av vilket inkomstbortfall olika avdrag medför - vilket sker i vissa länder - att storleken på det stöd som staten ger barnfamiljerna i denna form inte redovisas på statsbudgeten. Det är naturligtvis önskvärt att en sådan redovisning görs för att en budgetavvägning skall kunna ske mellan olika åtgärder.

FiU 1980/81:20

41 Ytterligare ett skäl för att framöver lägga ökad vikt vid analys av statsinkomsterna nämns i budgetförslaget. Det är hur inkomstfördelningen påverkar skattefördelningen. I budgetförslaget nämns som exempel att en uppdelning i två lika stora delar av en familjeinkomst på 80 000 kr. medför att skatten för familjen sjunker med 6 672 kr. jämfört med om endast en av makarna tjänar samma belopp. Vidare pekar man på folkpensionärernas inkomst- och beskattningsförhållanden. Pensionernas växande andel av beskattningsunderlaget gör det nödvändigt att analysera inkomsternas sammansättning för att kunna bedöma den framtida skatteutvecklingen.

I budgetförslaget lämnas en relativt utförlig beskrivning av den strukturella utvecklingen av statens finanser. Stort utrymme ägnas åt att beskriva den s. k. automatiken på inkomst- och utgiftssidan. Den slutsats som föredraganden drar är att tillväxten på utgiftssidan i övervägande utsträckning sker automatiskt medan statens inkomster däremot på ett avgörande sätt är beroende av tillväxten i övriga ekonomin. Detta gör att underskottet i statsbudgeten, i det ekonomiska läge vi nu befinner oss, tenderar att öka kontinuerligt om inte åtgärder vidtas. Föredraganden aviserar att fördjupade analyser av budgetautomatiken kommer att göras i den långtidsbudget som kommer att ingå i kompletteringspropositionen. Det är enligt utskottets mening utomordentligt angeläget att analyser av den här typen görs för att klarlägga dynamiken och samspelet mellan olika poster i statens finanser. Utskottet nöjer sig därför med att nu göra några kommentarer.

För det första bör noteras att begreppet automatik kan ha olika innebörd beroende på vilka bedömningar man gör för den framtida ekonomiska utvecklingen. Det är sannolikt så att automatiken i en tillväxtekonomi skiljer sig från den som uppstår i en s. k. stagflationsekonomi. Utskottet vill också peka på att man ibland sätter likhetstecken mellan sådana inkomster och utgifter som utvecklas automatiskt och sådana inkomster och utgifter som inte kan styras av statsmakterna. En sådan definition är emellertid mindre lämplig eftersom även utgifter som på ett automatiskt verkande sätt påverkas av löne- och prisförändringar kan omprövas. Detta kan illustreras av de s. k. förvaltningsanslagen som till övervägande delen består av löner. Dessa är i hög grad automatiska på det sättet att de följer löneutvecklingen. Men genom att tillämpa det s. k. huvudförslaget för statliga förvaltningskostnader har myndigheternas utgifter i årets budgetförslag kunnat minskas med 2 % trots den s. k. automatiken. Att en stor del av utgifterna har inslag av automatik får enligt utskottet därför inte tolkas så att de inte kan eller bör påverkas av besparingsåtgärder. I nuvarande budgetläge kan inga utgiftsområden undantas från prövning från besparingssynpunkt.

Åtgärder för att minska automatiken på utgiftssidan är av särskild vikt när det gäller att bryta tendenser till stadigt ökande underskott i statsbudgeten. Utskottet noterar att samma principiella synsätt kommer till uttryck i den socialdemokratiska partimotionen.

FiU 1980/81:20

42 Sedan budgetförslaget lades fram har vissa saker inträffat som påverkar beräkningen av inkomsterna och utgifterna i budgetförslaget. Den 20 januari beslutade riksbanken att höja diskontot med två procentenheter till 12 %. Bakgrunden härtill har uppmärksammats i det föregående. Höjningen av diskontot påverkar i statsbudgeten främst utgifterna för statsskuldräntor. Räntekostnaderna för den del av underskottet som finansieras genom upplåning inom landet liksom för de kortfristiga lånen med rörlig ränta i statsskulden ökar kraftigt genom höjningen. Likaså ökar räntekostnaderna vid konvertering av äldre lån. En överslagsmässig kalkyl för budgetåret 1981/82 visar att ränteutgifterna skulle öka med i storleksordningen 2 miljarder kronor om diskontot ligger kvar på nuvarande nivå. Även de statliga räntebidragen ökar kraftigt.

Som utskottet redovisat i det föregående påverkas även konsumentpriserna av diskontohöjningen. Därigenom ökar utgifterna för vissa priskänsliga anslag som t. ex. folkpensioner och försvarskostnader. Vidare begränsas utrymmet för privat konsumtion genom de höjda konsumentpriserna vilket sannolikt bidrar till att inkomsterna av moms och vissa punktskatter blir något lägre.

Även inkomstskatterna påverkas. De skattskyldigas ränteinkomster ökar men samtidigt ökar deras ränteutgifter och därmed deras underskottsavdrag. Det är sannolikt att underskottsavdragen genom möjligheterna till jämkning påverkar uppbörden av inkomstskatterna snabbare än vad ränteinkomsterna gör. För budgetåret 1981/82 torde räntehöjningen påverka såväl ränteinkomster som underskottsavdrag. Effekterna härav på inflödet av inkomstskatt motverkar varandra. Vidare kan, på litet längre sikt, statens inkomster beräknas öka till följd av att statens avkastningsränta och dess utlåningsränta höjs.

De sammanlagda effekterna på statsbudgeten av diskontohöjningen budgetåret 1981/82 kan beräknas uppgå till ca 3 miljarder kronor i ökade utgifter och minskade inkomster (inkl. ökade upplåningskostnader).

Det centrala löneavtal för 1981 och 1982 som slutits mellan LO och SAF torde som redovisats i det föregående i stort sett motsvara de avtalsmässiga lönehöjningar som konjunkturinstitutet antog i sitt högre lönealternativ. En beräkning av statsinkomsterna med detta lönealternativ som utgångspunkt skulle resultera i en inkomstförstärkning för statsbudgeten i storleksordningen 9 miljarder kronor budgetåret 1981/82. Att ökningen blir så förhållandevis stor beror på att staten under inkomståret tillförs ökningar av såväl den statliga som kommunala inkomstskatten. Den sistnämnda utbetalas till kommunerna 1983 och 1984. Om löneavtalen på den offentliga sidan skulle hamna på ungefär motsvarande nivå som inom LO-SAF-området, ökar även vissa löne- och priskänsliga anslag med ca 4 miljarder kronor. Den positiva nettoeffekten av de nya löneavtalen på budgetunderskottet budgetåret 1981/82 skulle således uppgå till 5 miljarder kronor.

Regeringen aviserade i budgetförslaget att ytterligare besparingsförslag

FiU 1980/81:20

kommer att föreläggas riksdagen senast den 10 mars. Effekterna på statsbudgeten av de åtgärder som nu presenterats i preliminär form beräknas av regeringen uppgå till drygt 3 miljarder kronor budgetåret 1981/82. Huvuddelen av effekterna är att hänföra till inkomstsidan.

Inberäknat samtliga de nu berörda faktorer som påverkar statsbudgeten för budgetåret 1981/82 - diskontohöjningen, de nya avtalen och det aviserade regeringspaketet - kan underskottet därmed beräknas till ca 63 miljarder kronor, vilket är något lägre än det belopp som underskottet beräknades till i långtidsbudgeten våren 1980.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen diskuterat konsekvenserna av ett stort och växande budgetunderskott. Återverkningarna på den svenska ekonomin och bytesbalansen är sådana att en fortsatt ökning av underskottet inte kan accepteras. Det finns enligt utskottets mening inte längre några marginaler att utnyttja. Möjligheterna till ökad upplåning tenderar att minska och lånevillkoren hårdnar alltmer. Successiva åtgärder måste således vidtas för att begränsa budgetunderskottet. Det är angeläget att också riksdagen vid behandlingen av budgetförslagets olika delar prövar de möjligheter till ytterligare besparingar som kan finnas. Det finns i detta läge inte något utrymme för ökade utgifter. Skulle riksdagen vid behandlingen av olika förslag fatta beslut som innebär utgiftsökningar utöver budgetförslaget är det nödvändigt att vägar även anvisas för var besparingar av motsvarande storleksordning kan göras.

Den nu redovisade utvecklingen av budgetunderskottet budgetåren 1980/81 och 1981/82 visar också att svårigheterna att genom besparingar och skattehöjningar minska budgetunderskottet är betydande. Punktskattehöjningar tenderar att minska konsumtionsvolymen så att inkomsteffekten blir mycket liten första året. Besparingar på utgiftssidan tar lång tid innan de slår igenom samtidigt som även de, i den mån de riktas mot hushållen, tenderar att ytterligare minska konsumtionsvolymen. Dessutom har de beräknade statsinkomsterna justerats ned kontinuerligt allteftersom konjunkturen försvagats det senaste halvåret.

I motion 1136 av Olof Palme m. fl. (s) anförs att regeringen inte har redovisat något budgetförslag och att budgetarbetet fortfarande pågår i regeringens kansli. Det är enligt motionärerna under sådana förhållanden varken möjligt eller meningsfullt att ta ställning till budgetpolitiken i dess helhet.

Enligt utskottets mening åligger det riksdagen att i sedvanlig ordning behandla det budgetförslag som nu föreligger. Att regeringsförslaget på enstaka punkter inte är helt fastlagt bör inte utgöra något hinder härvidlag. Det är inte på något sätt unikt att vissa frågor föreläggs riksdagen i särskilda propositioner efter det att budgetförslaget lagts fram. Besparingsarbetet måste bedrivas inom alla områden och det är de olika delförslagen som tillsammans bildar helheten i besparingsverksamheten. Det är enligt

FiU 1980/81:20

utskottets mening angeläget att besparingsarbetet bedrivs kontinuerligt och att förslag föreläggs riksdagen allteftersom arbetet framskrider i regeringskansliet och konkreta förslag utformas. De ytterligare besparingar som aviseras i budgetförslaget ser utskottet som helt nödvändiga. Det är enligt utskottet också naturligt att åtgärder som berör den kommunala sektorn blir föremål för överläggningar med kommun- och landstingsförbunden innan slutligt förslag föreläggs riksdagen.

I motion 1136 redovisas en rad utgiftsförslag som utskottet inte finner anledning att ta ställning till punkt för punkt. Det sker senare under riksdagsarbetet. Totalt innebär förslagen enligt motionärerna ökade utgifter med 1 735 milj. kr. Det bör emellertid därvid uppmärksammas att motionärernas förslag på det industripolitiska området kommer att redovisas först när den industripolitiska propositionen lagts fram.

De tillkommande utgifterna föreslås bli finansierade med inkomstförstärkningar och besparingar inom andra utgiftsområden, främst försvaret. Utskottet noterar att motionärerna i sina förslag inte velat bidra till att minska budgetunderskottet trots att de i andra sammanhang understrukit vikten av att underskottet pressas ned. Tvärtom tenderar flera av förslagen i motionen att öka budgetunderskottet ytterligare. Det gäller exempelvis förslaget om ändrad beräkning av basbelopp samt om utökade förmåner inom delpensionssystemet.

Utskottet vill i sammanhanget påpeka att motionärerna argumenterar för att begränsa indexbindningar som ett led i kampen mot inflationen. Därmed redovisar motionärerna samma principiella uppfattning som återfinns i regeringens budgetförslag. Utskottet finner det därför motsägelsefullt att motionärerna på samma gång föreslår en ökad indexbindning genom att återinföra den direkta koppling av pensionerna till konsumentprisindex som riksdagen beslöt avveckla i höstas.

Slutligen finns det anledning notera att motionärerna vill ha en översyn av transfereringarna, särskilt transfereringarna till hushållen. Vad motionärerna anför i detta stycke i motionen tyder på en åsiktsförändring som utskottet hälsar med tillfredsställelse. Utskottet måste emellertid samtidigt konstatera att denna förändrade syn hittills inte kommit till uttryck i konkreta förslag från motionärernas sida.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet det förslag till allmänna riktlinjer för budgetregleringen som redovisas i motion 1136.

I motion 1503 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås en planmässig utbyggnad av den offentliga sektorn. Kostnaden härför beräknas enligt motionärerna till 2,5 miljarder kronor under nästa budgetår. Vidare föreslås att momseffekten på mat skall avvecklas i två etapper. Kostnaden härför anges inte men effekten för första etappen torde bli av samma storleksordning som för det förstnämnda förslaget.

I motionen redovisas några förslag till skattehöjningar. En engångsskatt på

FiU 1980/81:20

stora förmögenheter beräknar motionärerna skall tillföra statskassan 2 miljarder kronor. Genom att 25 % av företagens vinster skall avsättas till särskild fond beräknas 2,5 miljarder kronor tillföras fonden. Fondens medel skall användas för att skapa nya arbeten.

Överslagsmässigt räknat på de nu nämnda förslagen tycks förslagen till utgiftsökningar enligt motionärernas beräkningar kunna i det närmaste finansieras med inkomstförstärkningar.

Utskottet har i det föregående starkt betonat behovet av att minska underskottet och konstaterar att förslagen i motionen inte resulterar i detta. Vidare har utskottet inte den uppfattningen att företagens vinster är för höga. Det är därför enligt utskottets mening olämpligt att minska företagens överskott genom vinstavsättningar till en särskild fond utanför företagen. Likaså skulle en skärpt förmögenhetsbeskattning innebära ökade svårigheter att förse näringslivet med riskvilligt kapital. Detta skulle motverka en industriell expansion och satsningar på nya investeringar.

En kraftig och planmässig utbyggnad av den offentliga sektorn så som skisseras i motionen skulle innebära att stat och kommun skulle behöva ta i anspråk en kraftigt ökande andel av de finansiella resurserna, vilket skulle resultera i höjda skatter och kraftigt minskat utrymme för privat konsumtion. Utskottet kan inte ställa sig bakom en sådan inriktning av politiken.

Med det anförda avstyrker utskottet de förslag till riktlinjer för budgetpolitiken som anförs i motion 1503.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen att riksdagen med avslag på motionerna 1980/81:1136 yrkande 2 och 1980/81:1503 yrkande 2 godkänner vad som förordats i proposition 1980/81:100 bilaga 2 moment 1 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 12 februari 1981

På finansutskottets vägnar ERIC ENLUND

Närvarande: Eric Enlund (fp), Lars Tobisson (m). Torsten Gustafsson (c). Paul Jansson (s). Arne Gadd (s), Bo Siegbahn (m). Per-Axel Nilsson (s). Rolf Rämgård (c). Anita Gradin (s). Lennart Blom (m). Roland Sundgren (s), Torsten Karlsson (s). Karin Flodström (s). Åke Persson (fp) och Paul Grabo (c).

FiU 1980/81:20

46 Reservationer

Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin, Roland Sundgren, Torsten Karlsson och Karin Flodström (alla s) har reserverat sig mot betänkandet i följande delar:

Vid avsnitt A EKONOMIDEPARTEMENTET Finansplanen

1. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

Reservanterna anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ”Finansutskottet har” och på s. 19 slutar med ”vill se” bort ha följande lydelse:

Sveriges ekonomi befinner sig i svår obalans som hotar att utvecklas till en allvarlig ekonomisk kris. Detta omdöme är enligt finansutskottets mening minst lika befogat som det var för en månad sedan. Underskottet i bytesbalansen fortsätter att växa trots en stagnerande inhemsk efterfrågan och väntas i år överstiga 4 procent av bruttonationalprodukten (BNP). Underskottet i statsbudgeten ökar i accelererad takt, från 55 miljarder kr. 1980/81 till 63 miljarder kr. 1981/82 enligt uppgifter från regeringskansliet. I själva verket talar mycket för att det sistnämnda beloppet utgör en kraftig underskattning av det verkliga underskottet. Takten i prisstegringarna är f. n. ca 15 procent. Samtidigt som obalansen förvärras går ekonomin in i en lågkonjunktur med stagnerande BNP-tillväxt samt sjunkande investeringar och industriproduktion. Läget på arbetsmarknaden försämras snabbt och risken för minst en fördubbling av arbetslösheten under 1981 är högst påtaglig.

Det allvarligaste är emellertid att landet i detta läge saknar en regering som med fasthet och kraft kan driva en effektiv ekonomisk politik. Den borgerliga regeringen lanserade i januari 1980 en strategi för att häva den ekonomiska obalansen, som bygger på tesen att våra ekonomiska problem främst orsakats av en alltför snabb expansion av den offentliga sektorn i allmänhet och den kommunala i synnerhet. Politiken skulle således inriktas på att ”spara” och uttrycken sparplan, sparpaket etc. användes flitigt i regeringens propaganda.

Målet för strategin sades vara att successivt minska det statliga budgetunderskottet och att nedbringa takten i den kommunala konsumtionens ökning till 2 procent per år. Budgetunderskottet skulle hållas oförändrat i kronor mellan budgetåren 1980/81 och 1981/82 och därefter sänkas i en takt som årligen motsvarade 1 procent av BNP. Genom denna politik skulle utrymme skapas för ökade investeringar och resurser frigöras för den nödvändiga industriella expansionen.

Innan den första s. k. sparplanen lades fram såg sig regeringen nödsakad

FiU 1980/81:20

att genomdriva stora skattehöjningar vid det urtima riksmötet i augusti. Dessa åtgärder försågs då med en konjunkturpolitisk motivering - trots att konjunkturen var på väg nedåt. Sedermera har dock regeringen erkänt det verkliga förhållandet, nämligen att den svenska kronan redan i somras hade råkat in i en allvarlig förtroendekris. Åtstramningseffekten på statsbudgeten angavs vara 6,5 miljarder kr.

Den första sparplan som lades fram, i oktober 1980, uppgavs medföra utgiftsminskningar med 5,5 miljarder kr.

Den nyligen framlagda budgetpropositionen visar att den borgerliga regeringens strategi har misslyckats. I stället för att ta något "första steg” mot bättre balans och industriell expansion rusar Sveriges ekonomi mot allt svårare obalanser, samtidigt som de totala investeringarna minskar och industriproduktionen sjunker.

Skälen härtill kan sökas i främst två faktorer. För det första drivs åtstramningspolitiken för långt utan att några åtgärder vidtas så att de av åtstramningen frigjorda resurserna kan utnyttjas produktivt. För det andra negligerar regeringen helt inflationsproblemet, vilket lett till att prisstegringstakten nu nått nya rekordnivåer.

Den samlade effekten av stagnation och inflation blir förödande, i synnerhet för budgetsaldots utveckling. Men det synes också leda till att industrins produktionsförmåga ytterligare försvagas genom utslagning av företag och en ny period av fallande investeringar. Därmed förvärras de strukturella problem, som regeringens saneringsstrategi sades skapa utrymme för att lösa.

Regeringen fick redan under hösten 1980, i god tid innan förslaget till statsbudget för 1981/82 var fastställt, besked om den alarmerande utvecklingen av budgetunderskottet. De reviderade inkomstberäkningar som riksrevisionsverket utarbetade visade att statsinkomsterna utvecklades mycket svagare än vad man tidigare haft anledning att förmoda. Detta berodde huvudsakligen på kombinationen av en internationellt betingad konjunkturavmattning och den kraftiga inhemska åtstramning som regeringen genomdrev i augusti med en rad skattehöjningar. Till detta kom att utgifterna måste räknas upp till följd av den tilltagande inflationstakten i ekonomin.

Det stod därför tidigt klart för regeringen att budgetunderskottet för 1981/82 skulle bli avsevärt mycket större än vad man tidigare beräknat och att målet om en stabilisering av underskottet på en nominellt oförändrad nivå inte skulle kunna uppfyllas.

Trots detta förmådde regeringen inte samla sig till några ekonomiskpolitiska åtgärder. Den 12 januari presenterades ett budgetförslag enligt vilket budgetunderskottet uppgavs bli 67,6 miljarder kr. Inte ens detta gigantiska belopp återspeglade dock det verkliga budgetunderskottet, eftersom flera stora anslagsposter var för lågt budgeterade. Det gäller bl. a. priskänsliga anslag som försvars- och folkpensionsanslagen samt de utgifter

FiU 1980/81:20

som budgeterats för arbetsmarknads- och industripolitiska insatser.

Budgetpropositionen visade dessutom på ett helt övertygande sätt, att ekonomin även i andra avseenden är på väg bort från de mål regeringen uppställt för sin ekonomiska politik: underskottet i bytesbalansen ökar, produktion och investeringar stagnerar medan arbetslösheten växer. Däremot innehöll propositionen inga besked om vad regeringen tänkte företa sig för att försöka häva den ekonomiska krisen.

Det är mot denna bakgrund inte ägnat att förvåna att offentliggörandet av budgetpropositionen direkt framkallade en förtroendekris för den svenska kronan. Den enda utväg som stod till buds för regeringen och riksbanken var att tillgripa en kraftig räntehöjning och ytterligare kreditåtstramning för att försöka stoppa valutautflödet.

Regeringens argument för att budgetpropositionen trots det förvärrade krisläget saknade varje antydan om nya ekonomisk-politiska åtgärder var till en början att vissa statistiska uppgifter kommit den till handa så sent i december att man inte hann besluta om några sådana åtgärder. Av dokument utlämnade av utrikesministern framgår dock att regeringen redan i mitten av november var helt klar över att publiceringen av uppgifter om ett kraftigt ökat budgetunderskott skulle leda till en förtroendekris både för regeringen och för den svenska kronan. Uraktlåtenheten att vidta några som helst åtgärder och därigenom medvetet utsätta landet för en valutakris måste under sådana förhållanden betecknas som en oförsvarlig ansvarslöshet av landets regering.

De kreditpolitiska åtgärderna från januari kan naturligtvis på intet sätt lösa de svåra struktur- och balansproblem som den svenska ekonomin lider av. Deras syfte är att rida spärr mot en akut kris och därigenom skänka ett kortvarigt andrum som måste utnyttjas för att med andra ekonomiskpolitiska åtgärder angripa de grundläggande problemen. Om de kreditpolitiska åtgärder som vidtagits i en krissituation däremot blir bestående - till följd av att de inte efterföljts av andra tillräckligt kraftfulla åtgärder - uppkommer en rad skadeverkningar som förvärrar balansproblemen i ekonomin. Inflationstakten höjs, investeringsefterfrågan dras ned och budgetunderskottet ökar. I spåren av detta följer stigande arbetslöshet och ökade sociala problem.

Efter den kreditpolitiska åtstramningen i januari har det inträffat en händelse av stor betydelse för ekonomin, nämligen det centrala löneavtalet för 1981 och 1982 som slutits mellan LO och SAF. Genom detta avtal har LO visat ett betydande samhällsekonomiskt ansvar, trots att regeringen uppenbarligen inte förmått att ge några riktlinjer för den ekonomiska politiken framöver. Enligt beräkningar som utförts i kanslihuset beräknas de realt disponibla inkomsterna för hushållen minska med 1,5 procent mellan 1980 och 1981. Detta torde innebära en reallöneförsämring med 3 å 4 procent under samma period.

Trots den återhållsamma avtalsuppgörelsen väntas de svenska företagen

FiU 1980/81:20

inte kunna förbättra sin konkurrenskraft under 1981. Däremot kan en viss förbättring ske 1982. Osäkerheten är dock betydande med tanke på dels den internationella löneutvecklingen, dels huruvida den s. k. prisklausulen för 1981 kommer att utlösas. Det sistnämnda sker om konsumentpriserna mellan december 1980 och december 1981 stiger med mer än 8,9 procent, varvid lönerna höjs med 65 procent av den prisökning som överstiger nämnda gränsvärde. Utskottet vill i detta sammanhang betona vådorna av en dylik indexklausul i löneavtal, eftersom den riskerar att framhålla en okontrollerad pris- och kostnadsutveckling. Att en sådan klausul kom med i årets avtal får dock anses vara förståeligt med hänsyn till den stora osäkerhet om framtiden som regeringens ekonomiska politik skapat.

Det ankommer nu på regeringen att i den ekonomiska politiken visa prov på handlingskraft och ansvarstagande. Häri ingår bl. a. att hålla prisutvecklingen under kontroll och att förhindra en uppgång av arbetslösheten.

Regeringen presenterade kort efter det att avtalet slöts ett pressmeddelande som kallas för regeringens ekonomiska handlingsprogram. 1 detta dokument aviseras ett antal ekonomisk-politiska åtgärder som regeringen ämnar föreslå riksdagen senare i år. Härutöver nämns att regeringen avser att påbörja eller fullfölja ett antal utredningar och att den i en rad andra fall avser att göra överväganden.

Finansutskottet kan självfallet inte ta ställning till vad som anförs i ett pressmeddelande, allra helst som de besked som där lämnas på en rad punkter är mycket svävande och i några fall varit föremål för offentlig polemik mellan regeringspartierna. Några kommentarer är ändock på sin plats.

Mer än hälften av budgetförstärkningen utgörs av skattehöjningar. Den helt dominerande utgiftsbegränsningen utgörs vidare av minskade statsbidrag till kommunerna. Det är troligt att åtminstone en del av denna nedskärning kommer att resultera i höjda kommunalskatter. Denna tonvikt på skattehöjningar i regeringens faktiska politik rimmar illa med de ofta framförda proklamationerna om skattehöjningars fördärvlighet och att den helt dominerande delen av budgetsaneringen måste ske genom att begränsa statsutgifterna.

Pressmeddelandet bekräftar bilden av en regering som står likgiltig för behovet att rättvist fördela bördorna av den ekonomiska krisen. När regeringen skall begränsa avdragen i skattesystemet - vilket i och för sig är motiverat - angriper den reseavdraget för löntagarna, vilket för många vanliga skattebetalare är det enda avdrag som görs. De åtgärder som omnämns i fråga om skattefusk och skatteflykt framstår vid en närmare granskning som till intet förpliktande, eftersom det enda man lovar är överväganden, utredningar o. dyl. Detsamma gäller formuleringarna om underskottsavdragen och båtskatten.

Ytterligare en anmärkningsvärd omständighet är att regeringen i det s. k. ekonomiska handlingsprogrammet helt förbigår inflationsproblemet och inte 4 Riksdagen 1980181. 5 sami. Nr 20

FiU 1980/81:20

har några förslag till åtgärder för att pressa ned prisökningarna. 1 själva verket kommer flera av regeringens åtgärder att driva upp prisnivån ytterligare.

De s. k. offensiva insatserna lyser i regeringsdokumentet till stor del med sin frånvaro. Regeringen har inte på ett trovärdigt sätt kunnat visa att den förmår fylla det utrymme, som frigörs genom åtstramningen, med ett offensivt innehåll, bestående av industriinvesteringar, bostadsbyggande, energihushållning, förbättrad virkesförsörjning o. dyl.

Regeringen aviserar vidare en marginalskattereform som skall genomföras i tre etapper under perioden 1982-1984. Målet uppges vara att sänka marginalskatten till 50 procent för den helt dominerande andelen inkomsttagare och att samtidigt sänka det gällande marginalskattetaket. Reformen beräknas kosta 5-7 miljarder kr. Det uppges vidare att reformen kräver en anpassning av bruttolönerna under de kommande åren samt att den måste totalfinansieras. Något ställningstagande till hur finansieringen skall ske görs dock inte i regeringsdokumentet.

Utskottet finner det för sin del synnerligen anmärkningsvärt, att en regering som försatt landet i en finansiell kris så sorglöst kan lova medborgarna skattesänkningar för närmare 7 miljarder kr. Denna skattesänkning skall tydligen tillkomma utöver indexregleringen av skatteskalan, som i sig skapar ett betydande inkomstbortfall för staten. Enligt utskottets mening är det meningslöst att diskutera innehållet i framtida skattereformer förrän finansieringsfrågan lösts.

De fördelningspolitiska effekterna av en skattereform måste dessutom ägnas betydligt större uppmärksamhet än vad som antyds i regeringsdokumentet. Om inte en sänkning av marginalskatterna ensidigt skall gynna höginkomsttagarna genom en kraftig minskning av deras totala inkomstskatt, måste en sådan reform förenas med en rad andra åtgärder: skärpning av reglerna för skatteavdrag, höjd förmögenhetsskatt och effektivare beskattning av realisationsvinster.

Som en lösning av det fördelningspolitiska problemet anger regeringen, att bruttolönerna borde sänkas för de grupper som via marginalskattesänkningen får betydande skattelättnader. Utskottet kan i och för sig instämma i att sådana förändringar skulle vara betydelsefulla, om de kunde uppnås. Men detta är i hög grad ovisst och kräver i alla händelser en ytterst aktiv medverkan från alla parter på arbetsmarknaden. Dessutom bortser regeringen från att åtskilliga inkomster inte skulle beröras av en justering av bruttolönerna. Hit hör bl. a. olika typer av kapitalinkomster, företagar- och jordbrukarinkomster samt inkomster för fria yrkesutövare.

Utskottet måste således konstatera att regeringens skiss till skattereform är en synnerligen luftig konstruktion, som saknar nödvändiga inslag för att kunna förverkligas, samtidigt som den uttrycker en påtaglig ansvarslöshet i den rådande statsfinansiella krisen.

Enligt finansutskottets mening har de åtgärder som hittills vidtagits på

FiU 1980/81:20

intet sätt bidragit till att ens börja vända den negativa utvecklingen för den svenska ekonomin. Den försörjningsbalans för 1981 som för en dryg månad sedan presenterades i finansplanen är redan överspelad. Utvecklingen blir i åtskilliga avseenden ännu sämre än vad som då antogs.

Utskottet ansluter sig till den uppfattning som socialdemokraterna framför i sin partimotion 1980/81:1136 om den ekonomiska politiken och budgetregleringen. Enligt denna borde regeringen slå in på en annan kurs för den ekonomiska politiken. Enbart åtstramning löser inte landets ekonomiska problem. Förutsättningar måste skapas för att de resurser som frigörs genom ett ökat sparande kan användas för investeringar, som ökar landets produktionsförmåga och förstärker industrins långsiktiga utveckling och konkurrenskraft. För att dessa förutsättningar skall uppstå är det grundläggande att den snabba inflationen stoppas.

Även om förutsättningarna nu är avsevärt sämre än bara för ett halvår sedan, måste enligt utskottets mening en kraftansträngning göras för att inrikta politiken mot dessa mål. I den socialdemokratiska partimotionen anges riktlinjerna för en ekonomisk-politisk strategi, som siktar till att genom ett brett upplagt program bryta inflationen samtidigt som en rad insatser görs för att så långt det är möjligt främja produktion och investeringar. Även denna strategi utgår från att betydande uppoffringar blir nödvändiga för att på sikt åstadkomma det ökade sparande, som krävs för att landets produktionsförmåga på nytt skall kunna förstärkas. Men dessa uppoffringar måste fördelas rättvist, om det skall bli möjligt att nå en bred uppslutning bland folket för den kärva politik som måste föras. Det tredje ledet i strategin är därför en politik för ökad rättvisa. Motionen anger riktlinjerna för en sådan inriktning av politiken. Utskottet ansluter sig till dessa riktlinjer.

Kamp mot inflationen

Inflationen framstår enligt finansutskottets mening som det allvarligaste hotet mot möjligheterna att lösa Sveriges ekonomiska problem. Inflationens skadeverkningar kan spåras inom en rad olika områden. Den leder till ökade klyftor i samhället, den förstör vårt skattesystem, den skapar stora orättvisor mellan olika kategorier av boende och den försämrar underlaget för förnuftiga ekonomiska beslut. Inflationen snedvrider resursanvändningen, den utgör ett hot mot den fulla sysselsättningen, den gör det svårare att bedriva meningsfulla avtalsförhandlingar och den främjar ett samhällsklimat som gynnar smarta och fördomsfria människor som, ofta genom spekulationsaffärer, kan tillskansa sig stora ekonomiska vinster.

Utskottet ansluter sig till det socialdemokratiska programmet mot inflationen som innehåller följande tio punkter:

• Bryt upp indexregleringar och liknande inflationsmekanismer. Det går inte att ”lära sig att leva med inflationen”. Indexregleringen av skatteskalan är ett exempel på ett system som verkar direkt inflationsdrivande. Det enda

FiU 1980/81:20

effektiva inflationsskyddet är att eliminera inflationen.

• Reformera inkomstskatten. Det är nödvändigt att genomföra en avsevärd och generell sänkning av marginalskatterna. Genom att avväga en sådan marginalskattesänkning mot en begränsning av avdragen och skärpningar av förmögenhets- och kapitalvinstbeskattningen kan en skattereform göras fördelningspolitiskt rättvis.

• Minska budgetunderskottet. Det bör ske både genom att statsinkomsterna ökas och genom att statsutgifterna minskas. Den s. k. produktionsskatten bör kunna ge samhället betydande skatteinkomster. Utgiftsutvecklingen inom stat och kommun måste bromsas upp.

• Skärp skatten på realisationsvinster. Utskottet ansluter sig till socialdemokraternas tidigare framförda förslag om skärpt skatt på realisationsvinster vid avyttring av fast egendom. Även realisationsvinstskatten för lösöre bör skärpas, särskilt för bostadsrättslägenheter.

• Uppmuntra sparande och motverka konsumtion på kredit. Utskottet stöder det socialdemokratiska förslaget att införa en allmän sparskattereduktion, som skall ersätta det nuvarande sparavdraget. Sparskattereduktionen skall ha en större omfattning än det nuvarande avdraget och vara lika mycket värd för alla sparare, oberoende av inkomstens storlek. Avgifterna för försenad uppbörd av skatt bör höjas för att motverka de billiga skattekrediter som vårt nuvarande skattesystem möjliggör.

• Lägg en god grund för avtalsrörelserna. Det kräver bl. a. ett förtroendefullt förhållande mellan regeringen och arbetsmarknadens parter, liksom att regeringen för en rättvis fördelningspolitik.

• Använd prisreglering för att bryta inflationsförväntningarna. Prisregleringen kan användas särskilt i ett inledningsskede av en samlad attack mot inflationen. Därför får inte nedskärningar av pris- och kartellnämndens resurser och befogenheter genomföras.

• Använd växelkurspolitik för att utestänga internationella prisstegringar. Den enda tänkbara metoden att utestänga inflationsimpulser från utlandet är att successivt skriva upp kronans värde. För att detta på sikt skall bli möjligt måste först kostnads- och prisutvecklingen i Sverige dämpas kraftigt och underskottet i bytesbalansen tas ned.

• Återupprätta normer och disciplin i den ekonomiska politiken. Flera av de normer för den ekonomiska politiken som tidigare tillämpats i Sverige har övergivits under senare år. Framför allt har staten börjat låna utomlands för att finansiera sina löpande utgifter. Det har kraftigt bidragit till att strävan att hålla nere budgetunderskottet och bevara kronans värde påtagligt luckrats upp.

• Stimulera produktion och produktivitet. En politik som ökar produktionen och produktiviteten bidrar även till att dämpa inflationen. Det sker genom att utrymme skapas för löneökningar och standardförbättringar som är reella och inte inflationistiska.

FiU 1980/81:20

53 Produktion och sysselsättning

Regeringen kommer först senare i vår att redovisa sina förslag inom näringspolitikens område. Det finns dock anledning att redan nu, i anslutning till vad som förordas i den socialdemokratiska ekonomiskpolitiska motionen, redovisa några områden där åtgärder snabbt kan sättas in och få en positiv effekt på ekonomin:

• Energipolitiken. Det är nödvändigt att minska landets beroende av importerad olja och göra en avveckling av kärnkraften möjlig. Socialdemokraterna har framfört en rad förslag med detta syfte. De flesta förslagen har avslagits av den borgerliga majoriteten men även de som bifallits av riksdagen har inte verkställts av regeringen. Vårt land saknar för närvarande en samlad och genomtänkt oljepolitik.

• Bostadsbyggandet. Under de senaste fyra åren har bostadsbyggandet tillåtits sjunka till samma nivå - ca 55 000 lägenheter per år - som vi hade i slutet av 30-talet. 1980 beräknas färre än 50 000 lägenheter ha igångsatts. Samtidigt har produktionskostnaderna stigit kraftigt. För att omedelbart kunna öka bostadsbyggandet bör man enligt utskottet slopa byggmomsen för de lägenheter som byggs fram till utgången av 1981. Vidare bör en uthyrningsgaranti införas under två år för att stimulera byggande av flerfamiljshus.

• Skogsindustrin. Skogsindustrins råvaruförsörjning har i flera år varit ett allvarligt problem. Virkesbristen gör att många företag inte kunnat utnyttja de senaste årens starka efterfrågan inom skogsindustrin. Sverige har gått miste om stora exportintäkter. Försumliga skogsägare måste fås att avverka skog i erforderlig omfattning. Ett medel för detta är den särskilda beredskapslag som tidigare krävts av socialdemokraterna. Även andra metoder måste prövas för att stimulera en ökad skogsavverkning, främst en omläggning av skogsbeskattningen.

• Investeringar inom kollektivtrafiken. Bl. a. bör investeringarna inom SJ öka. Utskottet ansluter sig till det socialdemokratiska förslaget att lokparken liksom person- och godsvagnsparken bör förnyas. Införande av både automatiskt tågstopp och kommunikationsradio på tågen bör påskyndas. Vidare föreslås ökade investeringar för tunnelbanan i Stockholm.

• Investeringar i broar och vägar. Utskottet vill liksom socialdemokraterna pröva att ersätta vissa färjeleder med broar. Det kan bl. a. leda till beställningar inom den svenska stål- och varvsindustrin. Vidare föreslås ökade anslag till vägunderhållet.

Jämn och rättvis fördelning av levnadsstandarden

Den ekonomiska kris som Sverige hamnat i ställer fördelningspolitiken inför andra villkor än tidigare. De närmaste årens tillväxt måste i huvudsak användas för andra ändamål än att öka konsumtionen. Det gäller att öka

5 Riksdagen 1980181. 5 sami. Nr 20

FiU 1980/81:20

investeringarna och att minska det stora underskottet i bytesbalansen. Detta innebär enligt utskottet inte att man bör slå till reträtt inom fördelningspolitiken. Tvärtom skärps kraven på rättvisa i ekonomiska kristider. I den socialdemokratiska motionen redovisas hur fördelningspolitiken bör utformas under de närmaste åren. Utskottet ansluter sig till dessa riktlinjer.

• Reformera skattesystemet. Följande åtgärder bör genomföras i ett samlat program: sänkta marginalskatter, begränsad avdragsrätt, införande av produktionsskatt, skärpt förmögenhetsskatt, skärpt skatt på realisationsvinster, skärpt kamp mot skattefusk och skatteflykt.

• Bekämpa inflationen. Av TCO-ekonomernas rapport 1980 framgår entydigt att inflationen gynnar höginkomsttagare framför låginkomsttagare samt att den gynnar företagare och jordbrukare framför löntagare. Pensionärerna drabbas hårdast.

• Slå vakt om full sysselsättning. Att ge alla rätt till arbete är en av de viktigaste åtgärderna för att skapa jämlikhet. Allt talar nu för att arbetslösheten i Sverige kommer att öka dramatiskt i år. En sådan utveckling innebär kraftigt ökade klyftor i samhället.

• Inför löntagarfonder. Fonderna kan medverka till att utjämna de stora olikheterna mellan människor ifråga om makt och inflytande, bidra till att utjämna de stora förmögenhetsskillnaderna samt stödja den solidariska lönepolitiken.

• Se över transfereringarna. Utgångspunkten för en granskning av transfereringarna måste vara huruvida de effektivt uppfyller sina syften. I den utsträckning det av samhällsekonomiska och statsfinansiella skäl framöver blir nödvändigt att göra omprioriteringar bland transfereringarna bör de särskilt prövas utifrån sina inkomstutjämnande effekter.

Enligt utskottets uppfattning är den analys som görs av vårt lands ekonomiska problem i motion 1503 för svepande för att kunna ligga till grund för en sanering av den svenska ekonomin. Så t. ex. saknas en konkret diskussion om hur vi skall komma till rätta med de väldiga underskotten i bytesbalans och statsbudget. De i motionen förordade riktlinjerna avstyrks därför.

dels den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med "Vad gäller” och slutar med ”avstyrks därför” bort ha följande lydelse:

I motion 333 för motionären fram en hel rad förslag på åtgärder som syftar till att bryta den nuvarande utvecklingen. Utskottet kan instämma i att det behövs en ordentlig skattereform. Andra förslag, som en kraftig sänkning av arbetsgivaravgifterna, slopande av bolagsbeskattningen i kombination med införande av fem karensdagar i sjukförsäkringen och att möjligheterna till lärlings- och provanställning skall utökas kraftigt, innebär en fördelningspolitik som utskottet bestämt avvisar. Ett genomförande av motionärens

FiU 1980/81:20

förslag på dessa områden innebär att anpassningsbördan ensidigt läggs på löntagarna.

Yrkande 1 i motion 333 avstyrks därför.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med ”Utvecklingen under 1981” och på s. 28 avslutas med Tabell 5 bort utgå.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1980/81:100 bilaga 1 och motionerna 1980/81:333 yrkande 1 och 1980/81:1503 yrkande 1 godkänner vad som förordats i motion 1980/81:1136 yrkande 1 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Planmässig utbyggnad av den offentliga sektorn

Reservanterna anser att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med ”1 ett yrkande” och slutar med ”motion 368” bort ha följande lydelse:

I ett yrkande i motionen krävs en planmässig utbyggnad av den offentliga sektorn. Att få den svenska ekonomin på fötter igen kommer att kräva ett hårt arbete under hela 1980-talet. En nödvändig beståndsdel av detta arbete är att bromsa upp den nuvarande utgiftsutvecklingen inom stat och kommun. Utskottet instämmer därför i det konstaterande som görs i motion 1136 att utrymmet för kostnadskrävande reformer är praktiskt taget obefintligt under de närmaste åren framöver.

Med det anförda avstyrks yrkande 4 i motion 1503 liksom det likalydande yrkandet 2 i motion 368.

3. Avsättningen till vinstfonder m. m.

Reservanterna anser att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med ”1 yrkandena 5 och 6” och på s. 20 slutar med ”motion 1503” bort ha följande lydelse:

I yrkandena 5 och 6 i motion 1503 hemställer motionärerna att en viss del av företagens likviditet skall dras in till särskilda fonder som skall användas till att skapa nya samhällsnyttiga arbeten.

I motion 1136 presenteras en rad förslag till åtgärder. Det gäller bl. a. förslag om olika investeringsprojekt som på ett verksamt sätt skulle öka produktion och sysselsättning. För att på längre sikt trygga näringslivets behov av riskvilligt kapital och öka löntagarnas inflytande över produktionen bör som också framhålls i motion 1136 ett system med löntagarfonder

FiU 1980/81:20

införas. Utskottet instämmer i denna bedömning. Detta är en bättre väg att gå fram än att nu införa nya system av fonder i syfte att dra in likviditet ifrån företagen.

Med det anförda avstyrks yrkande 1 samt yrkandena 5 och 6 i motion 1503.

4. Åtgärder för att bekämpa arbetslösheten

Reservanterna anser att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med "Motion 288" och på s. 21 slutar med ”motion 1503” bort ha följande lydelse:

Motion 288 är en principiellt hållen motion om åtgärder för att bekämpa arbetslösheten. Huvudlinjen i motionen är att en planhushållning inriktad på att vidga den offentliga sektorn är enda vägen att på sikt skapa full sysselsättning. Yrkandena i motionen innefattar krav om 100 000 nya samhällsnyttiga arbeten, ett statligt industriprogram för 1980-talet, nationalisering av de privata storbankerna och kreditinstituten, uppbyggnad av samhällsfonder, skärpt valutakontroll samt principbeslut om en tidsplan för generell nedtrappning av arbetstiden till sex timmar per dag med bibehållen lönestandard, så att sextimmarsdagen är genomförd under 1980-talet.

Flera av de frågor som aktualiseras i motionen blir föremål för riksdagens prövning i annat sammanhang. Vissa av de i motionen aktualiserade frågorna behandlades i riksdagen så sent som i höstas. Det gäller bl. a. frågan om nationalisering av privata banker och kreditinstitut (se FiU 1980 U: 1 och NU 1980/81:8). Frågan om avvägningen mellan den offentliga sektorn och industrisektorn har behandlats ovan. Motionsyrkandet i fråga avstyrks. I det föregående har också motiverats varför inrättande av särskilda samhällsfonder bör avstyrkas av riksdagen. Valutaregleringen kommer upp till behandling i riksdagen senare under våren i samband med frågan om förlängning av nu gällande reglering. Motionärerna får återkomma i det sammanhanget. Detsamma gäller industripolitiken, där regeringen har anmält att en proposition föreläggs riksdagen inom en månad.

Vad slutligen gäller yrkandet att riksdagen nu skulle fatta ett principbeslut om en arbetstidsförkortning ned till sex timmar per dag under 1980-talet, med bibehållen lönestandard, vill utskottet anföra följande. Om en sådan arbetstidsförkortning skall ske med bibehållen lönestandard innebär det att heltidsarbetande skulle tillförsäkras en reallöneökning per timme med 33 procent och näringsliv, stat och kommun åläggas en kostnadsökning i motsvarande mån. Möjligheterna att nå en allmän arbetstidsförkortning får i första hand övervägas i samband med behandlingen av 1980 års långtidsutredning senare under vårsessionen. Med det anförda avstyrks motion 288 liksom yrkande 3 i motion 1503.

FiU 1980/81:20

5. Uttalande om riktlinjer för kampen mot inflationen

Reservanterna anser att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med ”1 motion 1139” och slutar med ”motion 1139” bort ha följande lydelse:

I motion 1139 (vpk) skisserar motionärerna ett program mot inflationen. Bland motionärernas krav märks prisstopp på alla nödvändighetsvaror, hyresstopp och slopad moms på mat.

Utskottet delar motionärernas oro inför den prisutveckling som vi haft under senare år i Sverige. Vi ligger snart i topp i OECD-området om den nuvarande utvecklingen fortsätter. Enligt utskottets uppfattning är det dock inte möjligt att under någon längre tid ha ett allmänt omfattande prisstopp i kraft. Det gäller i stället att angripa de bakomliggande orsakerna till pris- och kostnadsstegringarna.

I motion 1136 presenteras ett åtgärdsprogram mot inflationen som just tar sikte på detta. Utskottet ansluter sig till de riktlinjer för en kamp mot inflation och dyrtid som anges i motion 1136.

Med det anförda avstyrks motion 1139.

6. Uttalande om sänkning av diskontot

Reservanterna anser att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ”Avgränsade problem” och på s. 22 slutar med ”i statsbudgeten” bort ha följande lydelse:

Den svenska kreditpolitiken har f. n. en inriktning som helt bestäms av de stora underskotten i bytesbalans och statsbudget. Allt eftersom dessa underskott växt under 1980 har kreditpolitiken skärpts och förenar nu ett rekordhögt diskonto med en långtgående reglering av den institutionella kreditmarknaden - banker, försäkringsbolag, AP-fonder etc.

Den hårda kreditpolitiken har inte kunnat förhindra en snabb tillväxt av den grå kreditmarknaden. Den höga likviditeten i näringslivet har föranlett företagen att söka sig utanför den institutionella kreditmarknaden för att nå en bättre förräntning än vad banksystemet kan erbjuda. Dessa pengar har bildat underlag för en expansion även av konsumtionskrediterna via kontokortsföretag och avbetalningshandel. Ökningen av konsumtionskrediterna har stimulerats av skattesystemets avdragsregler, som gör många hushåll relativt okänsliga för höga räntekostnader.

Utvecklingen på kreditmarknaden skapar allvarliga samhällsekonomiska problem. Den höga räntenivån och den okontrollerade tillväxten av krediter utanför den reguljära kreditmarknaden förstärker inflationstrycket. Samtidigt håller det höga ränteläget tillbaka de produktiva investeringar, vilka den ekonomiska politiken sökt skapa utrymme för genom en begränsning av konsumtionen. Kreditpolitikens misslyckanden bidrar därför till den stagna -

FiU 1980/81:20

tion och växande arbetslöshet som präglar den svenska ekonomin.

Räntehöjningen i januari med 2 procentenheter har emellertid enligt utskottets mening orsakats av regeringens oförmåga att lägga fast en trovärdig och sammanhängande ekonomisk politik. Räntan höjdes för att försöka stoppa den valutakris, som regeringens budgetproposition utlöste. Regeringen hävdar nu att lugnet på valutamarknaden återställts i och med publiceringen av det s. k. handlingsprogrammet den 3 februari. Om detta är sant, borde förutsättningar finnas för en motsvarande anpassning av kreditpolitiken, som genom sin inriktning uppenbarligen strider mot de mål som regeringen uppställt för sin ekonomiska politik.

I motion 1503 yrkas att riksdagen uttalar sig för att diskontot bör sänkas. Utskottet finner det dock icke möjligt att riksdagen på detta sätt övertar riksbankens uppgift att sköta räntepolitiken. Yrkande 7 i motion 1503 avstyrks således.

7. Avskaffande av kreditkorten

Reservanterna anser att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med ”När nu” och på s. 23 slutar med ”nu sker” bort ha följande lydelse:

När nu kreditpolitiken måste vara utomordentligt stram måste det givetvis vara en strävan att göra den så effektiv och heltäckande som möjligt. De krediter som lämnas via kontokortsföretagen utgör onekligen i det sammanhanget ett problem. Vid föregående lagtima riksmöte antogs en lag som bemyndigar regeringen att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kontoköp. I motion till det urtima riksmötet föreslog socialdemokraterna skärpta betalningsvillkor vid kontoköp. Regeringen nådde i höstas en överenskommelse med kontokortsföretagen om snabbare återbetalning av lämnade kontokortskrediter. Riksdagen biföll senare - i december - ett socialdemokratiskt förslag om att utlåningsreglering borde tillämpas gentemot finansbolagen, på det sätt som den kreditpolitiska lagstiftningen numera ger möjlighet till. Efter framställning från fullmäktige i riksbanken har regeringen därefter förordnat härom. De tillämpningsföreskrifter som fullmäktige i riksbanken nu fattat beslut om innebär bl. a. att ökningstakten i finansbolagens utlåning begränsas från tidigare 25-30 % per år till 16 %. Leasingverksamheten, dvs. inköp och uthyrning av produktionsutrustning till näringslivet, omfattas inte av utlåningsbegränsningen. För kreditkortsmarknaden, som tar i anspråk 1/5 av finansbolagens krediter, betyder begränsningen en kraftig reduktion av tidigare expansionsutrymme. Utskottet välkomnar den åtstramning som nu sker.

FiU 1980/81:20

59 Vid avsnitt B BUDGETDEPARTEMENTET Budgetförslaget

8. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

Reservanterna anser att utskottets yttrande och hemställan (s. 38-45) bort ha följande lydelse:

Underskottet i statens budget är nu så stort att det utgör ett direkt hinder för lösningen av en rad av våra ekonomiska problem.

Underbalanseringen av den offentliga sektorns finanser, som budgetunderskottet är ett uttryck för, är så stor att vi fått ett totalt sett för litet sparande i ekonomin. Detta återspeglas i bytesbalansunderskottet, som gjort oss beroende av fortlöpande och växande upplåning utomlands och som beskurit våra möjligheter att driva en väl avvägd stabiliseringspolitik.

Budgetunderskottet är så stort att staten lägger beslag på en alltför stor del av det tillgängliga kapitalet på den svenska kreditmarknaden. Andra låntagare trängs ut från marknaden och räntan drivs i höjden. Dessa effekter har en starkt hämmande inverkan på investeringarna.

Budgetunderskottets storlek bidrar starkt till att inflationen ligger på en så hög nivå.

De stora budgetunderskotten har lett till en mycket snabb ökning av statsskulden. Detta innebär i sin tur att utgifterna för räntor på statsskulden växer i så snabb takt att det är ytterligt svårt att hålla utvecklingen av statsutgifterna under kontroll.

Dessa konsekvenser av stora budgetunderskott är väl kända. Därför borde man inte ha tillåtit underskotten att anta nuvarande proportioner. I socialdemokratiska motioner och reservationer i riksdagen har alltsedan 1976 starka varningar utfärdats mot den lättsinniga finanspolitik som den borgerliga regeringen bedrivit.

Farorna med svaga statsfinanser har på senare tid upptäckts också av den borgerliga regeringen. Bred enighet råder därför om att den hittillsvarande utvecklingen måste vändas och budgetunderskottet gradvis pressas ner. Detta ställer krav på både stark återhållsamhet med statens utgifter och en förstärkning av budgetens inkomstsida. Dessa krav kommer att göra sig gällande under lång tid framöver.

1 kompletteringspropositionen våren 1980 satte regeringen upp vissa allmänna mål för budgetutvecklingen. Målet skulle vara att minska budgetunderskottet som andel av bruttonationalprodukten med en procentenhet per år under perioden 1980/81-1984/85. För 1981/82 angavs målet vara att budgetunderskottet i nominella termer skulle hållas oförändrat jämfört med underskottet för 1980/81. Man beräknade att budgetförstärkningar om ca 7 miljarder kr. krävdes för att nå detta mål.

Därefter har en rad beslut tagits som syftar till att bidra till uppfyllandet av målet. Vid det urtima riksmötet i höstas höjdes mervärdeskatten samt ett antal punktskatter. Sammantaget beräknade regeringen att åtgärderna

FiU 1980/81:20

skulle leda till en förstärkning av statsbudgeten med ca 6,5 miljarder kr. för helt år.

Senare under hösten presenterade regeringen den s. k. besparingspropositionen. Förslagen i propositionen angavs leda till besparingar om drygt 6 miljarder kr. på helt år. För budgetåret 1981/82 angavs besparingen till 5,5 miljarder kr.

Trots dessa åtgärder, som skulle ge en budgetförstärkning på ca 12 miljarder kr., lade regeringen i januari fram ett budgetförslag som visade ett budgetunderskott på ca 68 miljarder kr. Detta var en ökning av underskottet med ca 12 miljarder kr. jämfört med det beräknade utfallet för 1980/81.

Trots att budgetförslaget innebar ett så påtagligt misslyckande med att uppfylla det tidigare uppsatta målet för budgetutvecklingen föreslogs inga nya åtgärder i budgetpropositionen. Denna flagranta brist på handlingskraft från regeringens sida utlöste snabbt en akut valutakris. För att förhindra fortsatt valutautflöde tvingades riksbanken gripa in med en mycket hård penningpolitisk åtstramning, vari ingick en kraftig räntehöjning.

Sedermera har de ekonomisk-politiska förutsättningarna förändrats genom att avtal slutits för en del av arbetsmarknaden för 1981 och 1982. En beräkning av statsbudgetens inkomster och utgifter med utgångspunkt från detta avtal, och med hänsyn tagen till budgeteffekterna av räntehöjningen, visar enligt vissa beräkningar på en förstärkning av budgeten, jämfört med budgetförslaget, på ca 2 miljarder kr.

Regeringen har aviserat ytterligare besparingsförslag. Enligt ett material som regeringen redovisat för massmedierna skall dessa ge en budgetförstärkning på ca 3 miljarder kr. för 1981/82.

Enligt dessa preliminära beräkningar och pressmeddelanden skulle vi alltså likväl ha att se fram mot en ökning av budgetunderskottet på 7 å 8 miljarder kr. mellan 1980/81 och 1981/82. Då finns ändå mycket som talar för att detta är en underskattning. Anslag som är direkt beroende av prisutvecklingen, bl. a. försvars- och folkpensionsanslagen, är klart underbudgeterade. Utgiftskonsekvenserna av räntehöjningen är mycket försiktigt beräknade. Även andra utgiftsanslag har budgeterats orealistiskt lågt. Utgiftsanslagen inom t. ex. arbetsmarknads- och industripolitiken kommer att belastas väsentligt hårdare än budgeterat till följd av ökad arbetslöshet och de svårigheter för olika företag som är att vänta. Det finns alltså en klar risk att budgetutfallet för 1981/82 kommer att bli klart sämre än de siffror som nu nämns.

Den nu redovisade utvecklingen av budgetunderskottet visar, som också framhålls i motion 1136, att enbart åtstramning inte löser våra ekonomiska problem. Förutsättningar måste skapas för att de resurser som frigörs genom ett ökat sparande kan användas för investeringar, som ökar landets produktionsförmåga och förstärker industrins långsiktiga utveckling och konkurrenskraft. Grundläggande för att dessa förutsättningar skall uppstå är att den snabba inflationen stoppas. All erfarenhet visar att kombinationen av

FiU 1980/81:20

låg ekonomisk tillväxt och hög inflationstakt är förödande för statsbudgetens utveckling.

Utskottet ansluter sig därför till de riktlinjer som anges i motion 1136. De siktar till att bryta inflationen samtidigt som en rad insatser görs för att främja produktion och investeringar.

Dessa riktlinjer utgår från att en betydande stramhet blir nödvändig vad gäller både privat och offentlig konsumtion. Utvecklingen mot lägre expansionstakt i den kommunala verksamheten bör alltså fortsätta. I riktlinjerna i motion 1136 uppmärksammas behovet av en rättvis fördelning som särskilt framträdande när uppoffringar nu blir nödvändiga. Utskottet ansluter sig till detta synsätt.

De riktlinjer för budgetregleringen som nu kan ges blir med nödvändighet preliminära till sin karaktär. Av budgetpropositionen framgår att inte ens regeringen anser att budgetförslaget kan bli vägledande. Några ytterligare förslag från regeringen har inte presenterats för riksdagen. Utskottet finner det inte rimligt att grunda sin behandling av budgetförslaget på material som regeringen enbart presenterat i form av pressmeddelanden.

Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet de riktlinjer som anges i motion 1136.

I motion 1503 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås en planmässig utbyggnad av den offentliga sektorn. Kostnaden härför beräknas enligt motionärerna till 2,5 miljarder kr. under nästa budgetår. Vidare föreslås att momseffekten på mat skall avvecklas i två etapper. Kostnaden härför anges inte men effekten för första etappen torde bli av samma storleksordning som för det förstnämnda förslaget.

I motionen redovisas några förslag till skattehöjningar. En engångsskatt på stora förmögenheter beräknar motionärerna skall tillföra statskassan 2 miljarder kr. Genom att 25 procent av företagens vinster skall avsättas till särskild fond beräknas 2,5 miljarder kr. tillföras fonden. Fondens medel skall användas för att skapa nya arbeten.

Överslagsmässigt räknat på de nu nämnda förslagen tycks förslagen till utgiftsökningar enligt motionärernas beräkningar kunna i det närmaste finansieras med inkomstförstärkningar.

Utskottet har i det föregående starkt betonat behovet av att minska underskottet och konstaterar att förslagen i motionen inte resulterar i detta.

Utskottet har i det föregående framhållit att utrymmet för framtida reformer är mycket begränsat. Det innebär enligt utskottet att alla förslag till ökade utgifter måste totalfinansieras. En utbyggnad av barnomsorgen, skolan, hälso- och sjukvården utöver de förslag som framlagts i de socialdemokratiska partimotionerna skulle således resultera i kraftigt höjda skatter och minskat utrymme för privat konsumtion. Enligt utskottets mening måste budgetarbetet de närmaste åren i huvudsak inriktas på att slå

FiU 1980/81:20

vakt om nuvarande standard på den offentliga servicen och verksamheten.

I motion 1503 föreslås en kraftig engångsskatt på förmögenheter. Utskottet delar i princip uppfattningen att förmögenhetsbeskattningen bör skärpas, i synnerhet på större förmögenheter. Utformningen av en sådan höjd beskattning måste ses i ett större sammanhang där bl. a. effekterna av en skärpt realisationsvinstbeskattning bör beaktas. I avvaktan på en sådan samlad översyn av beskattningen synes enligt utskottet det förslag till skärpning av fömögenhetsbeskattningen som socialdemokraterna föreslår vara väl avvägt.

När det gäller förslaget om en obligatorisk avsättning om 25 procent av företagens vinster till en särskild fond vill utskottet anföra följande. För att skapa förutsättningar för en industriell expansion är det enligt utskottet nödvändigt att öka industrins investeringar. En politik som stimulerar till detta ställs emellertid inför svåra fördelningspolitiska problem. Det är därför viktigt att löntagarna får del av och inflytande över kapitaltillväxten. Det är mot den bakgrunden som man bör se diskussionen om löntagarfonder. Enligt utskottet kan ett löntagarfondsystem på ett avgörande sätt förbättra förutsättningarna för en framgångsrik sanering av den svenska industrin. Förslag till löntagarfondsystem är under utarbetande. I avvaktan på dessa förslag bör man enligt utskottet avstå från att inrätta de särskilda fonder som motionärerna föreslår.

Med det anförda avstyrker utskottet de förslag till riktlinjer för budgetpolitiken som anförs i motion 1503.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1980/81:100 bilaga 2 moment 1 och motion 1980/81:1503 yrkande 2 godkänner vad som förordats i motion 1980/81:1136 yrkande 2 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

FiU 1980/81:20

63 Bilaga

STATSRÅDET OCH CHEFEN

FÖR

EKONOMIDEPARTEMENTET

Riksdagens finansutskott

Sedan finansplanen presenterades i början av januari har förutsättningarna för den ekonomiska utvecklingen förändrats på tre väsentliga punkter. För det första har en rad kreditpolitiska åtgärder vidtagits i syfte att stärka den svenska valutan. För det andra har ett tvåårigt avtal träffats mellan LO och SAF. För det tredje har regeringen lagt fram ett ekonomiskt handlingsprogram som syftar till att förbättra ekonomins funktionsduglighet och utgöra ett led i saneringen av den svenska ekonomin. Här redovisas de bedömningar av den svenska ekonomins utveckling som nu kan göras med anledning av de förändrade förutsättningarna. Bedömningen av den internationella ekonomiska utvecklingen i stort har inte förändrats.

Hushållens reala disponibla inkomster väntas under 1981 minska med ca 1,5 %. Denna kalkyl bygger på antagandet att löneutvecklingen i stort skall ansluta sig till löneutvecklingen på LO-SAF-området. Konsumentpriserna beräknas under loppet av 1981 öka med drygt 9 %. Enligt LO-SAF-avtalet skall prisstegringar på fjärrvärme, eldningsolja, koksgas och bensin ej ligga till grund för beräkningar av prisgarantin. Prisutvecklingen för 1981 beräknas inte leda till några extra löneutbetalningar.

Trots en viss minskning av sparkvoten väntas den privata konsumtionen minska med ca 0,5 %, vilket är något lägre än vad som angavs i finansplanen, till följd av hushållens minskade realinkomster.

De åtgärder som i regeringens handlingsprogram aviserades i syfte att begränsa den kommunala expansionen kommer att få sin huvudsakliga effekt under 1982.1 finansplanen förutsattes att dessa åtgärder dock skulle medföra en viss dämpning av den kommunala expansionen redan under 1981. Det finns därför inte skäl att revidera finansplanens prognos om en kommunal konsumtionsökning om ca 3 %.

Industriinvesteringarna bedöms bli av samma omfattning som angavs i finansplanen, vilket jämfört med 1980 innebär en ökning med ca 3 %. För en lägre nivå talar visserligen det höga ränteläget. Mot detta står emellertid den minskade osäkerhet och de förbättrade planeringsmöjligheter som tvåårsavtalet medför samt de förväntningar om en bättre ekonomisk utveckling som regeringens handlingsprogram skapat.

Exporten väntas öka med drygt 1,5 %. Det är något mindre än vad som angavs i finansplanen. Skillnaden förklaras av att avtalet medför en större lönekostnadsökning. Företagens konkurrenskraft gentemot utlandet torde kunna bibehållas, men förbättras ej såsom antogs i finansplanen.

FiU 1980/81:20

64 Importvolymen minskar något mera än i finansplanens kalkyler. Handelsoch bytesbalansunderskottet torde därmed bli något mindre.

BNP-ökningen beräknas till 0,4 % mot 0,7 % enligt finansplanen. Detta ger också en lägre sysselsättningsnivå för 1981.

För 1982 bedöms både produktion och sysselsättning förbättras till följd av dels den förbättrade konkurrenskraft som tvåårsavtalet bör medföra och dels de åtgärder som följer av regeringens ekonomiska handlingsprogram.

Stockholm 1981-02-10 Gösta Bohman

Tabell 1 Försörjningsbalans 1980-1981

Miljarder kr. 1980, löpande priser

Procentuell volymförändring

1981 Enligt fi- nanspla- nen

1981 Ny be- döm- ning

Tillgång

BNP

520,1

2,2

0,7

0,4

Import av varor och tjänster

166,3

1,3

-1.4

-1,7

Därav: varor

142,8

1,6

-1,6

-2,1

Summa tillgång

686,4

2,0

0,2

-0,4

Efterfrågan

Bruttoinvesteringar

100,9

1,5

-0,4

-0,4

näringsliv

46,0

3,6

-0,6

-0,6

Därav: industri

17,7

16,4

2,8

2,8

Statliga myndigheter och affärsverk

12,0

8,0

1,8

Kommunala bruttoinvesteringar

19,0

2,5

0,0

Bostäder

23,9

-8,0

-2,0

Lagerinvestering1

9,4

1,7

-0,9

Privat konsumtion

268,9

0,3

-0,3

-0,5

Offentlig konsumtion

154,2

2,9

2,1

statlig

47,2

0,8

0,1

kommunal

107,0

3,8

3,0

Inhemsk efterfrågan

533,4

2,9

-0,6

-0,7

Export av varor och tjänster

153,0

-0,7

2,5

1,7

Därav: varor

131,3

-0,8

2,6

1,7

Summa efterfrågan

686,4

0,2

-0,4

1 Lageromslag i procent av föregående års BNP.

FiU 1980/81:20

65 Tabell 2 Bytesbalans 1980-1981

Milj. kr., löpande priser

1981 Prel.

Enligt fi-

Ny bedöm-

nansplanen

ning

Export av varor

131 280

140 100

140 000

Import av varor

- 142 774

- 150 600

- 149 800

Handelsbalans

- 11494

- 10 500

- 9 800

Korrigering av handelsstatistiken

500 Sjöfartsnetto

3 957

4 200

Resevaluta

- 5 200

- 5 600

Övriga tjänster, netto

- 4 559

- 5 000

Transfereringar, netto

- 7 329

- 10 400

Korrigeringspost för tjänster

4 588

5 000

Bytesbalans

- 20 533

- 22 800

-22 100

Anm. Här har ej beaktats att utfallet av handelsbalansen för 1980 enligt den preliminära snabbstatistiken blev ca 800 milj. kr. bättre än vad som anges ovan. Detta påverkar också handelsbalansen för 1981.

FiU 1980/81:20

66 Tabellförteckning

Tabell 1 Sveriges export av bearbetade varor (exkl. fartyg) till

OECD-området 1972-1980 13

Tabell 2 Lönekostnad per producerad enhet i tillverkningsindustrin 14

Tabell 3 Av riksbanken för Hypoteksbanken medgivet belopp för

nyemission (exkl. konvertering) 24

Tabell 4 Försörjningsbalans 1979-1981 27

Tabell 5 Bytesbalans 1979-1981 28

Tabell 6 Statsbudgeten budgetåren 1979/80-1981/82 31

Tabell 7 Inkomstutvecklingen budgetåren 1980/81 och 1981/82 ... 32

Tabell 8 Statsutgifterna efter ändamål budgetåren 1980/81 och

1981/82. Löpande priser 33

Tabell 9 Beräkning i propositionen av budgetunderskottet budgetåret 1981/82 39

FiU 1980/81:20

67 Innehåll

Inledning 1

Ekonomidepartementet

Finansplanen 2

Propositionen 4

Motionerna 6

Utskottet 11

Den svenska industrins konkurrenssituation 12

Val av ekonomisk-politisk handlingslinje 16

Penning- och kreditpolitik 21

Utvecklingen under 1981 25

Hemställan 28

Budgetdepartementet

Budgetförslaget 30

Propositionen 30

Motionerna 35

Utskottet 38

Hemställan 45

Reservationer (s) 46

Bilaga:

Skrivelse från statsrådet och chefen för ekonomidepartementet ... 63

Tabellförteckning 66

GOTAB 66158 Stockholm 1981