Om avfallshantering
JoU 1980/81:19
Jordbruksutskottets betänkande 1980/81:19
om avfallshantering Motionerna
I motion 1980/81:776 av Karl Leuchovius m. fl. (m) yrkas att riksdagen beslutar om ändring i lagen om hantering av avfall i enlighet med vad i motionen anförts.
I motion 1980/81:1094 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas (såvitt nu är i fråga, yrkande 4) att riksdagen hos regeringen hemställer om att den centrala anläggningen för konvertering och destruktion av miljöfarligt avfall, som SAKAB skall bygga, förses med bästa möjliga tekniska utrustning och att utsläppen härigenom bevisligen blir så små att den av regeringen beslutade inlandslokaliseringen inte leder till oacceptabla miljöstörningar och, om detta mål inte kan nås, lokaliseringsbeslutet omprövas.
I motion 1980/81:1379 av Olof Palme m. fl. (s) yrkas (såvitt nu är i fråga, yrkandena 3, 4 och 6) att riksdagen beslutar
3. att SAKAB ges de resurser som erfordras för uppbyggnaden av en central behandlingsanläggning för miljöfarligt avfall,
4. att hos regeringen begära att den upptar överläggningar med kommunerna, dels om lokalisering av erforderliga mottagnings- och lagringsanläggningar för miljöfarligt avfall, dels om genomförandet av 1975 års riksdagsbeslut om kommunal insamling av miljöfarligt kemiskt avfall,
6. att hos regeringen begära att den vidtar i motionen föreslagna åtgärder för att öka insamlingen av tidningspapper från hushållen.
I motion 1980/81:1381 av Börje Stensson och Esse Petersson (båda fp) yrkas (såvitt nu är i fråga, yrkande 1) att riksdagen hos regeringen anhåller om utredning angående undanröjande av hinder för ekonomiskt fungerande återvinning.
Bakgrund
Behandling av hushållsavfall inom kommunen
Enligt renhållningslagen (1979:596) skall varje kommun svara för att hushållsavfall inom kommunen forslas till behandlingsanläggning i den utsträckning som behövs för att tillgodose såväl allmänna hälso- och miljövårdskrav som enskilda intressen. När kommunen planlägger och beslutar hur denna skyldighet skall fullgöras skall hänsyn tas till fastighetsinnehavarnas möjligheter att själva ta hand om avfallet på ett från hälso- och
1 Riksdagen 1980181. 16 sami. Nr 19
JoU 1980/81:19
miljövårdssynpunkt godtagbart sätt. Bortforslingen skall anpassas till behovet för olika slag av bebyggelse. I den renhållningsordning som skall finnas för varje kommun skall anges från vilka områden, fastigheter eller uppsamlingsställen som bortforsling skall ske, vilka slag av hushållsavfall som skall forslas bort, hur ofta bortforsling skall ske och hur verksamheten i övrigt skall vara anordnad. Dät skall vidare föreskrivas under vilka förutsättningar undantag kan medges. När ett förslag till renhållningsordning upprättas skall samråd ske med fastighetsägare och myndigheter som har väsentligt intresse i saken. Förslaget skall ställas ut till granskning och kungörelse härom utfärdas i ortstidning.
Sakprövning kan ske av en kommunal nämnds beslut (om t. ex. undantag från renhållningsordningen), däremot icke av kommunfullmäktiges beslut om antagande av renhållningsordning och -taxa.
Hantering av miljöfarligt avfall
Regeringen beslöt den 15 januari 1981 att fastställa koncessionsnämndens för miljöskydd beslut från december 1978 att ge SAKAB (Svensk avfallskonvertering AB) tillstånd att uppföra och driva en central behandlingsanläggning för miljöfarligt avfall i Norrtorp i Kumla kommun. Därigenom ogillades de besvär mot beslutet som ingivits av bl. a. statens naturvårdsverk. Samtidigt uppställde regeringen långtgående miljöskyddskrav. Koncessionsnämndens beslut skärptes på flera punkter, bl. a. när det gäller utsläpp av processavloppsvatten från rökavgasreningen och luftutsläppen.
Fram till dess att den centrala behandlingsanläggningen tas i drift avser SAKAB att lagra uppkommande miljöfarligt avfall i särskilda mellanlagringsstationer vid sidan av en fortgående men minskande export och fortsatt destruktion i Lövstaanläggningen så länge verksamheten där tillåts fortsätta. SAKAB har träffat avtal om köp av en anläggning i Gävle med utrangerade oljecisterner för lagring av pumpbart avfall och om hyra av en liknande anläggning i Göteborg. I Lomma och Göteborg har företaget träffat avtal om förhyrning av lokaler för lagring av fast avfall. Samtliga här nämnda avtal träder i kraft så snart erforderliga tillstånd erhållits. För lagringsverksamheten i Lomma har tillstånd beviljats av koncessionsnämnden, men kommunen har besvärat sig hos regeringen. I Göteborg och Gävle har tillstånd ännu inte lämnats. Enligt uppgift från SAKAB har dock vederbörande kommunala myndigheter och länsstyrelser intagit en positiv attityd till ianspråktagande av de nu aktuella lagerlokalerna. SAKAB planerar även att uppföra lokaler för långtidslagring av fast avfall vid sin projekterade centrala anläggning i Norrtorp.
Därest tillstånd erhålls för de planerade lagren kommer företaget att förfoga över cisterner för lagring av 8 150 ton pumpbart avfall och lagerlokaler för 8 500 ton fast avfall. Företagsledningen räknar med att dessa
JoU 1980/81:19
lager skall vara fyllda när den nya centrala behandlingsanläggningen startar för att sedan efter hand tömmas. De här nämnda lagren, utom de i Gävle och i Norrtorp, kommer därefter att avvecklas.
Ett sextiotal kommuner har nu etablerat utvidgat kommunalt renhållningsmonopol i fråga om miljöfarligt avfall i enlighet med 1975 års riksdagsbeslut om återvinning och omhändertagande av avfall (prop. 1975:32, JoU 1975:10, rskr 1975:161). De tre storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö tillhör dessa. För att ta emot miljöfarligt avfall från kommunerna i landets skilda delar har SAKAB uppfört mottagningsstationer i Umeå, Stockholm (Lövsta), Kumla (Norrtorp), Göteborg, Helsingborg och Karlskrona. Vid mottagningsstationerna korttidslagras avfall från företag och kommunala lagringsstationer i väntan på behandling eller lagring i någon av SAKAB:s anläggningar, eller på export.
När riksdagen våren 1980 behandlade motioner om avfallshantering framhöll utskottet (JoU 1979/80:40) bl. a. betydelsen av att anläggningar för mellanlagring av miljöfarligt avfall inrättas på ett tillräckligt antal platser i landet. Dock fann utskottet med hänsyn till den verksamhet som då pågick icke att riksdagen behövde vidta någon särskild åtgärd i frågan.
Återvinning av pappersavfall
Riksdagens beslut år 1975 om återvinning av pappersavfall innebar bl. a. även att insamling av pappersavfall väsentligen skulle ske i kommunernas regi inom ramen för det kommunala renhållningsmonopolet, i syfte att möjliggöra ökad återvinning.
Systemet skulle genomföras parallellt med att pappersbruken byggde ut sin kapacitet att utnyttja pappersavfall som råvara vid nytillverkningen. Kommunerna ålades att göra anmälan hos regeringen när de anordnat pappersinsamlingen enligt de nya reglerna. Systemet beräknades vara fullt genomfört före 1980. Sammanlagt beräknade man komma upp till över 200 000 ton insamlat tidningspapper hos hushållen.
Reglerna om kommunal insamling av papper m. m. från hushåll och företag i enlighet med 1975 års beslut har införts i renhållningsförordningen (1979:904). Från kommunerna har man dock endast i begränsad utsträckning ingivit föreskriven anmälan (hittills blott 13 kommuner). Enligt Kommunförbundet är reglerna opraktiska och vållar i många fall onödig omgång. Skyldigheten att samla in returpapper kan enligt förbundet uppfyllas lika väl utan anmälan. Insamlingen bör anpassas efter de lokala förhållandena. Förbundet bedömer även att pappersinsamlingen nu fungerar ganska väl. Pappersinsamling i någon form pågår i 85 % av landets kommuner. Enligt uppgift från Svensk returpappersförening beräknas 80 å 90 % av landets hushåll beröras av pappersinsamlingen.
Insamlingen av tidningspapper från hushållen gav 1980 närmare 150 000 ton (1979:105 000 ton) och beräknas av Returpappersföreningen inom något
1* Riksdagen 1980/81. 16 sami. Nr 19
JoU 1980/81:19
år, sedan insamlingsorganisationen byggts ut fullständigt, inbringa närmare 200 000 ton. Vid sidan härav ”återvinns” enligt uppgift 35 000 ton tidningspapper från hushållen energimässigt genom eldning i kommunala värmecentraler. Vissa kommuner som kopplat avfallsbränning till sina hetvattencentraler finner det kommunalekonomiskt fördelaktigt att bränna papperet med nuvarande priser på returpapper vid pappersbruken. Prissättningen på returpapperet är f. n. föremål för utredning av statens pris- och kartellnämnd.
Riksdagen har vid olika tillfällen haft att ta ställning till frågan om pappersåtervinning. I betänkandet JoU 1979/80:40 framhöll utskottet att insamlingen av tidningspapper hos hushållen liksom annan pappersinsamling för återvinning snarast borde nå de kvantiteter som förutsattes i 1975 års beslut. Nya ansträngningar borde göras för att tidningspapperet i landet samlas in och återvinns i pappersbruken. Med hänsyn till att jordbruksministern förklarat sig beredd att vidta behövliga åtgärder om pappersinsamlingen inte skulle få den omfattning som beslutats fann utskottet det dock inte nödvändigt att riksdagen då tog något särskilt initiativ i frågan. Riksdagen följde utskottet.
Utredning om återvinning
I sistnämnda sammanhang hade utskottet även att ta ställning till ett motionsyrkande om utredning av återvinnings- och avfallshanteringsproblemen. Utskottet hänvisade härvidlag i nyssnämnda betänkande till att en likartad motion hösten 1978 överlämnats till den då nyligen tillsatta naturresurs- och miljökommittén. Utskottet ansåg det emellertid av intresse om statens naturvårdsverk inom ramen för sina projektinriktade utredningar undersökte möjligheterna att åstadkomma sådan sortering av hushållsavfallet att en stor del av detta kunde återvinnas, i form av exempelvis glasemballage, lump, metallskrot, kompost och värmeenergi.
Enligt uppgift från naturvårdsverket bedriver man f. n. där en utredningsverksamhet av det slag som efterlystes i utskottets betänkande från 1980. Med hänsyn till de prioriteringar som gäller inom verket torde det dock dröja åtskillig tid innan något mer samlat resultat kan komma ut av dessa undersökningar.
Utskottet
Utskottet tar i detta betänkande upp några under allmänna motionstiden 1981 väckta motioner om avfallshantering och återvinning av avfall.
Frågan om fastighetsägarnas möjligheter att själva ta hand om hushållsavfall behandlas i motion 776.1979 års renhållningslag har enligt motionen blivit en stor besvikelse för många av glesbygdens fastighetsägare. Renhållningslagen
JoU 1980/81:19
bör ändras så att sådana fastighetsägare får rätt att själva omhänderta sitt hushållsavfall. Från rättssäkerhetssynpunkt bör den enskilde vidare medges möjlighet till sakprövning av kommunens beslut i renhållningsfrågor, framhåller motionärerna.
Utskottet erinrar om sitt uttalande vid renhållningslagens antagande (JoU 1978/79:35) att kommunerna bör ges en stor frihet att, med tillbörligt beaktande av allmänna och enskilda intressen, själva utforma renhållningen inom kommunerna. Härigenom kan renhållningen bättre anpassas till de olika lokala behoven av bortforslingsservice. Utskottet såg det som angeläget att kommunerna tillvaratar lagens möjlighet att smidigt anpassa renhållningsorganisationen till de enskildas behov och önskemål inom ramen för vad som från hälso- och miljövårdssynpunkt kan accepteras.
Utskottet finner skäl att åter understryka uttalandet från 1979. Kommunerna bör inom ramen för det från hälso- och miljövårdssynpunkt lämpliga anpassa renhållningsorganisationen efter de enskildas behov och önskemål. Enligt vad utskottet erfarit från statens naturvårdsverk följs även dessa regler i besvärsärenden rörande undantag från de kommunala renhållningsordningarna. Med hänsyn till det anförda finner utskottet att motion 776 inte bör föranleda någon riksdagens ytterligare åtgärd.
Behandling av miljöfarligt avfall är föremål för tre motionsyrkanden. Av dessa berör två SAKAB:s centrala anläggning för behandling av miljöfarligt avfall. Enligt motion 1094 måste en ny lokalisering förutsättningslöst prövas om utsläppen inte bevisligen kan bli acceptabla för en inlandslokalisering. I motion 1379 krävs att SAKAB ges erforderliga resurser för att bygga den centrala behandlingsanläggningen. I sistnämnda motion erinras vidare om att SAKAB sökt bygga upp lagringsanläggningar runt om i landet för tillfällig förvaring av miljöfarligt avfall i avvaktan på behandling men mött svårigheter att få de erforderliga kommunala tillstånden. Regeringen bör därför ta upp överläggningar med kommunerna för att möjliggöra tillkomsten av erforderliga mottagnings- och lagringsanläggningar. Regeringen måste vidare diskutera med Kommunförbundet om genomförandet av 1975 års riksdagsbeslut om utvidgat kommunalt renhållningsmonopol i fråga om miljöfarligt avfall.
Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen har regeringen nyligen fastställt koncessionsnämndens för miljöskydd beslut att ge SAKAB (Svensk avfallskonvertering AB) tillstånd att uppföra och driva en central behandlingsanläggning för miljöfarligt avfall i Norrtorp i Kumla kommun. Därigenom ogillades de besvär mot beslutet som ingivits av bl. a. statens naturvårdsverk. Utskottet har tidigare starkt understrukit det angelägna i att en central behandlingsanläggning för miljöfarligt avfall snarast möjligt kommer till stånd.
Utskottet hälsar mot denna bakgrund med tillfredsställelse att frågan nu synes stå inför sin slutliga lösning.
JoU 1980/81:19
6 Av tillgängliga uppgifter synes framgå att den reningsteknik som krävs i regeringsbeslutet i allt väsentligt fyller de fordringar som enligt statens naturvårdsverk rimligtvis kan ställas på en anläggning för omhändertagande av miljöfarligt avfall. Utskottet vill erinra om att regeringen fattat sitt beslut i egenskap av högsta prövningsinstans enligt miljöskyddslagens bestämmelser. Med hänsyn till det anförda anser utskottet inte att motion 1094 bör föranleda någon riksdagens ytterligare åtgärd.
Utskottet vill framhålla angelägenheten av att arbetet på att uppföra den aktuella anläggningen drivs med stor skyndsamhet. Enligt uppgift från regeringskansliet beräknas frågan om finansiering av anläggningen komma att behandlas i en kommande proposition rörande tilläggsbudget III. Under sådana förhållanden påkallar motion 1379 yrkande 3 ingen ytterligare åtgärd och avstyrks därför.
Även frågan om inrättande av mellanlagringsstationer för tillfällig förvaring av miljöfarligt avfall synes vara på väg att lösas. SAKAB har genom avtal försäkrat sig om lagringsutrymmen med en kapacitet som bedöms tillräcklig i avvaktan på att den centrala behandlingsaniäggningen kommer i drift. Avtalen ligger f. n. under prövning enligt miljöskyddslagen. I ett fall har tillståndsfrågan kommit under regeringens avgörande sedan koncessionsnämndens för miljöskydd tillstånd överklagats av vederbörande kommun. I flertalet fall anser sig företagsledningen ha goda skäl att hoppas på positivt beslut.
Utskottet finner det angeläget att SAKAB ges tillfredsställande möjligheter att lagra det miljöfarliga avfall som uppkommer. Risk föreligger eljest att sådant avfall lagras utan att erforderliga säkerhetskrav kan iakttas. Utskottet utgår från att regeringen och berörda myndigheter har frågor av hithörande slag under noggrann uppmärksamhet.
När det gäller frågan om genomförande av 1975 års riksdagsbeslut om kommunal insamling av miljöfarligt avfall har numera ett stort antal kommuner infört utvidgat kommunalt renhållningsmonopol i fråga om sådant avfall. Detta gäller bl. a. rikets tre största kommuner, Stockholm, Göteborg och Malmö. Utskottet räknar med att denna utveckling skall fortsätta, sedan SAKAB:s möjligheter att ta emot det miljöfarliga avfallet från kommunerna nu beräknas komma att öka. Med hänvisning till det anförda avstyrks motion 1379 yrkande 4.
I motion 1379 krävs även att regeringen vidtar omedelbara åtgärder för att se till att riksdagens beslut från 1975 om insamling av tidningspapper från hushållen genomförs. Enligt detta beslut skulle kommunerna ombesörja insamling av tidningspapper i hela riket. Pappersinsamlingen beräknades vara fullt organiserad 1980. Man räknade med att insamlingen då skulle inbringa omkring 200 000 ton tidningspapper.
Utvecklingen av pappersinsamlingen har gått långsammare än beräknat. Bl. a. har pappersbruken hållit så låga priser att åtskilliga kommuner inte
JoU 1980/81:19
ansett sig få täckning för insamlingskostnaderna. Under fjolåret ökade dock den insamlade mängden väsentligt. Inom något år är det enligt erhållna uppskattningar troligt att det mål som år 1975 sattes upp skall nås.
Riksdagen har vid upprepade tillfällen betonat vikten av att pappersinsamlingen intensifieras och att de mål nås som sattes upp i 1975 års beslut. Utskottet vill i detta sammanhang starkt framhålla det önskvärda i fortsatta ansträngningar härvidlag. Bränning av papper utgör en kvalitativt sämre form av återvinning än fiberåtervinning. Med skäligt returpapperspris bör även de kommuner som i dag bränner returpapper i sina värmecentraler se sig föranlåtna att delta i återvinningsinsamlingen. I sammanhanget finner utskottet anledning påpeka att det synes naturligt att de statliga myndigheterna bör ha ett särskilt ansvar när det gäller fortsatta insatser för att öka pappersinsamlingen. Med hänvisning till det här anförda och till att en granskning av returpapperspriserna f. n. pågår inom statens pris- och kartellnämnd finner utskottet inte att motion 1379 yrkande 6 bör föranleda någon ytterligare riksdagens åtgärd. Motionen avstyrks.
Riksdagen har sedan länge hävdat principen att avfall är en resurs som bör tillvaratas och återanvändas. I motion 1381 hävdas emellertid att genombrottet för återvinningsprincipen uteblivit i de flesta sammanhang. Motionärerna efterlyser en genomgång av olika hinder som finns mot att återvinning av råvaror kan ske på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt. En sådan genomgång skulle främst belysa frågor av rent praktisk natur av ekonomiskt, juridiskt och tekniskt slag. Motionärerna anser att bl. a. outvecklade marknader, outvecklad teknik, överutvecklade regleringar och outvecklad information ligger till grund för de svårigheter återvinningen dras med.
Utskottet vill i detta sammanhang betona vikten av att principen om återvinning av avfall snarast slår igenom i skilda sammanhang. När det gäller frågan om en utredning vill utskottet dock peka på att riksdagen för två år sedan överlämnade ett liknande motionsyrkande till den då nytillsatta naturresurs- och miljöutredningen. Enligt vad utskottet erfarit avser denna utredning att i sitt till hösten 1981 planerade delbetänkande ge en beskrivning av problematiken kring återvinning och avfall, sett som resurs.
Hithörande frågor behandlas även av naturvårdsverket i dess projektinriktade utredningar. Dessa går ut på att finna praktiska lösningar. Utskottet har erfarit att naturvårdsverket med nuvarande prioritering av resurserna beräknar att avsevärd tid kommer att åtgå innan dessa undersökningar leder fram till ett samlat resultat. Enligt utskottets mening är det arbete som sålunda fortgår inom naturresurs- och miljöutredningen å ena sidan och inom naturvårdsverket å den andra ägnat att i stor utsträckning tillgodose motionärernas syfte. Med hänvisning till vad som anförts bör motionen i här berörda avseende inte föranleda någon riksdagens ytterligare åtgärd.
JoU 1980/81:19
8 Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande behandling av hushållsavfall
att riksdagen lämnar motion 1980/81:776 utan ytterligare åtgärd,
2. beträffande central anläggning för behandling av miljöfarligt avfall
att riksdagen avslår motion 1980/81:1094 yrkande 4 och motion 1980/81:1379 yrkande 3,
3. beträffande mellanlagrings- och mottagningsstationer för miljöfarligt avfall
att riksdagen avslår motion 1980/81:1379 yrkande 4,
4. beträffande återvinning av avfallspapper
att riksdagen avslår motion 1379 yrkande 6,
5. beträffande utredning om återvinning
att riksdagen avslår motion 1381 yrkande 1.
Stockholm den 10 mars 1981
På jordbruksutskottets vägnar EINAR LARSSON
Närvarande: Einar Larsson (c), Arne Andersson i Ljung (m), Maj Britt Theorin (s), Börje Stensson (fp), Grethe Lundblad (s), Hans Wachtmeister (m), Filip Johansson (c), Åke Wictorsson (s)*, Sven Eric Lorentzon (m), Gunnar Olsson (s), Märta Fredrikson (c), Håkan Strömberg (s), Stig Alftin (s)*, Jan Fransson (s) och Kerstin Sandborg (fp).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
Reservationer
1. Mellanlagrings- och mottagningsstationer för miljöfarligt avfall (mom. 3)
Maj Britt Theorin, Grethe Lundblad, Åke Wictorsson, Gunnar Olsson, Håkan Strömberg, Stig Alftin och Jan Fransson (alla s) anser att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”Även frågan” och slutar med ”avstyrks motion 1379 yrkande 4” bort ha följande lydelse:
Utskottet vill även betona regeringens ansvar för att SAKAB skall ges möjlighet finna lämplig lokalisering av sina planerade anläggningar för tillfällig förvaring av miljöfarligt avfall.
JoU 1980/81:19
9 Som framhålls i motion 1379 har svårigheterna att få de erforderliga kommunala tillstånden ofta varit stora. Det är enligt utskottets mening nödvändigt att regeringen ingriper för att inte situationen när det gäller det miljöfarliga avfallet skall bli ohållbar. Regeringen bör därför ta upp överläggningar med kommunerna för att utarbeta en lokaliseringsplan och därmed möjliggöra tillkomsten av erforderliga mottagnings- och lagringsanläggningar. Regeringen bör även diskutera med Kommunförbundet om genomförandet av 1975 års riksdagsbeslut, där det förutsattes att samtliga landets kommuner senast under 1980 skulle ha vidtagit erforderliga åtgärder för att ta hand om det miljöfarliga avfallet.
Utskottet hemställer
3. beträffande mellanlagrings- och mottagningsstationer för miljöfarligt avfall
att riksdagen med bifall till motion 1980/81:1379 yrkande 4 ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Återvinning av avfallspapper (mom. 4)
Maj Britt Theorin, Grethe Lundblad, Åke Wictorsson, Gunnar Olsson, Håkan Strömberg, Stig Alftin och Jan Fransson (alla s) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med ”Utvecklingen av” och på s. 7 slutar med ”Motionen avstyrks” bort ha följande lydelse:
Utvecklingen av pappersinsamlingen har gått långsammare än vad som förutsattes i 1975 års beslut. Bl. a. har pappersbruken hållit så låga priser att åtskilliga kommuner inte ansett sig få täckning för insamlingskostnaderna. Endast ett fåtal kommuner har iakttagit de formella bestämmelserna enligt 1975 års beslut som består i anmälan till jordbruksdepartementet att de byggt upp den erforderliga organisationen för insamling av tidningspapper.
Regeringen bör enligt utskottets mening vidta omedelbara åtgärder för att se till att 1975 års riksdagsbeslut genomförs. I detta syfte bör den uppta omedelbara överläggningar med kommunerna, insamlingsföretagen och pappersbruken, så att den obligatoriska insamlingen av tidningspapper från hushållen snarast kommer att omfatta landets samtliga kommuner. Det är så mycket mer nödvändigt som industrin nu gjort erforderliga investeringar och därmed har ett stort behov av returpapper. Det är också oförsvarligt ur råvarusynpunkt att den råvara tidningspapper representerar inte tas till vara. Regeringen bör vid dessa överläggningar också verka för att kommunerna får skälig ersättning för insamlingen av papperet.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
JoU 1980/81:19
10 Utskottet hemställer
4. beträffande återvinning av avfalLspapper
att riksdagen med bifall till motion 1980/81:1379 yrkande 6 ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Central anläggning för behandling av miljöfarligt avfall (mom. 2)
Maj Britt Theorin, Grethe Lundblad, Åke Wictorsson, Gunnar Olsson, Håkan Strömberg, Stig Alftin och Jan Fransson (alla s) anser:
Färdigställandet av SAKAB:s centrala behandlingsanläggning för miljöfarligt avfall har genom regeringens handläggning kraftigt försenats. Kostnaderna har därigenom ökat betydligt. Vi har därför i utskottet yrkat på att riksdagen med anledning av kravet i motion 1379 skulle ge regeringen till känna nödvändigheten av att SAKAB nu ges alla resurser som krävs för att den försenade behandlingsanläggningen snarast möjligt skall bli färdigställd.
Då utskottets borgerliga majoritet avvisat vårt önskemål om att denna synpunkt borde understrykas i utskottets utlåtande vill vi med detta särskilda yttrande fästa riksdagens och regeringens uppmärksamhet på frågan.
2. Utredning om återvinning (mom. 5)
Börje Stensson och Kerstin Sandborg (båda fp) anför:
Från folkpartiets sida har vi vid det föregående riksmötet (reservation i anslutning till JoU 1979/80:40) understrukit att det finns anledning att studera orsakerna till att återvinningen inte fått större omfattning. Förslagen i motion 1381 överensstämmer med den ståndpunkt vi intog vid det föregående riksmötet.
Vid behandlingen har utskottet erfarit att naturresurs- och miljökommittén i höst planerar att framlägga ett delbetänkande där bl. a. problematiken kring återvinning kommer att behandlas. I den ovannämnda reservationen (JoU 1979/80:40) framhölls visserligen att naturresurs- och miljökommitténs direktiv hade en så principiell inriktning att dess arbete inte så mycket gällde det praktiskt inriktade utredningsarbete kring återvinningsfrågorna som vi i detta sammanhang förordat. Även om denna invändning från vår sida i och för sig kvarstår har vi funnit det rimligt att riksdagen nästa gång i sak behandlar återvinningsfrågorna sedan det nämnda delbetänkandet avgivits. Under förutsättningen att betänkandet kommer att framläggas så snart som i höst har vi därför avstått från att reservera oss till förmån för motion 1381 yrkande 1.
GOTAB 66639 Stockholm 1981