Med anledning av motioner om utlänningslagen m. m.
AU 1981/82:3
Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1981/82:3
med anledning av motioner om utlänningslagen m. m. Sammanfattning
I betänkandet behandlas sex under allmänna motionstiden i år väckta motioner som behandlar utlänningslagstiftningen. I tre motioner, 1980/ 81:820 av Sven Johansson (c), 1980/81: 1065 av Lars Werner m.fl. (vpk) och 1980/81:1830 av Evert Svensson m. fl. (s), behandlas frågan om innebörden av det s.k. B-flyktingbegreppet och då särskilt mot bakgrund av situationen för assyrier/syrianer. Utskottet avstyrker motionernas krav om ändring i reglerna med hänsyn till det utredningsarbete som i denna fråga pågår inom invandringspolitiska kommittén.
En annan fråga som rör flyktingbegreppet tar Bonnie Bernström (fp) och Hans Petersson i Röstånga (fp) upp i motion 1980/81:1419. Motionärerna vill att i den legala definitionen för flykting skall föras in förföljelse på grund av homosexualitet. Utskottet avvisar detta krav med hänvisning till att definitionen bör följa FN-konventionens regler och till att personer som söker sig hit på grund av förföljelse till följd av homosexualitet torde ha goda möjligheter att få stanna i Sverige av humanitära skäl.
Allan Åkerlind m. fl. (m) hävdar i motion 1980/81: 1069 att flyktingar från Östeuropa skall ha företräde vid organiserad överföring av flyktingar i Sverige. Förslaget avvisas med hänvisning till att flyktingkvotens sammansättning grundas på samråd med FN:s flyktingkommissarie och att den svenska insatsen bör sättas in där den gör störst nytta.
Allan Ekström m. fl. (m) anser att de nuvarande möjligheterna att utvisa utlänningar som begår allvarliga brott är alltför restriktiva. I motion 1980/ 81:216 begärs därför att reglerna härom i utlänningslagen skall ändras. Utskottet avstyrker motionen med hänvisning till att de nuvarande reglerna varit i kraft endast i litet mer än ett år och att erfarenheterna därför är begränsade.
I sin partimotion 1980/81:1065 föreslår vpk en lång rad ändringar i utlänningslagen. Dessa överensstämmer med den inställning vpk redovisade då den nya utlänningslagen antogs våren 1980. Riksdagen avslog då kraven, och utskottet anser inte att det finns skäl att nu tillstyrka motionen. Utskottet noterar dock att på ett par punkter föreligger utredningsförslag som i viss utsträckning går motionärerna till mötes. Det gäller bl. a. åtgärder för att undvika att barn förvaras i häkte eller liknande i avvaktan på beslut om verkställighet.
1 Riksdagen 1981/82. 18 samt. Nr 3
AU 1981/82:3
2 Motionerna
1980/81:216 av Allan Ekström m. fl. (m)
1 motionen yrkas att riksdagen beslutar att 40 och 41 §§ utlänningslagen skall ges sådan ändrad lydelse att utlänning, som begått ett mycket allvarligt brott, skall utvisas, såvida icke särskilda skäl talar för att han likväl skall få kvarstanna.
1980181:820 av Sven Johansson (c)
I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av reglerna för bedömning av flyktingar enligt de riktlinjer som angivits i motionen.
1980/81:1065 av Lars Werner m. fl. (vpk)
1 motionen yrkas att riksdagen beslutar
1. att hos regeringen hemställa om att nytt förslag till utlänningslag snarast framläggs, där
a) rätten till återbrytning av beslut hos regeringen innefattas,
b) rätt till juridiskt biträde införs för alla som påstår sig vara flyktingar vid alla typer av avvisningar,
c) nöjdförklaring ej får ske,
d) alla flyktinggrupper skall behandlas på ett likformigt sätt, och där diskrimineringen av vissa folkgrupper måste upphöra,
e) visumtvånget för turkiska medborgares inresa till landet upphävs,
f) tvångsåtgärderna enligt utlänningslagen blir föremål för en genomgripande översyn som syftar till en kraftig begränsning av desamma,
g) de nu gällande bestämmelserna om familjeanknytning som uppkommit i Sverige ändras, där utländsk medborgare i dessa fall liksom nu skall få söka uppehålls- och arbetstillstånd medan han vistas i Sverige och där rätt till fortsatt uppehålls- och arbetstillstånd skall ges oavsett om anknytningsförhållandet upphör,
2. att uttala att det fortsatta lagstiftningsarbetet på området bör ske med hänsynstagande till motsvarande arbete i de övriga nordiska länderna,
3. att hos regeringen hemställa om åtgärder för att FN:s flyktingkommissariat skall inbjudas att upprätta lokalkontor i Stockholm.
1980/81:1069 av Allan Åkerlind m. fl. (m)
1 motionen yrkas att riksdagen uttalar att flyktingar från Östeuropa skall ha företräde vid organiserad överföring av flyktingar till Sverige.
1980/81:1419 av Bonnie Bemström (fp) och Hans Petersson i Röstånga (fp) I motionen yrkas
1. att riksdagen med anledning av utlänningslagen antar följande såsom Motionärernas förslag betecknade lydelse av 3 §
AU 1981/82:3
3 Regeringens förslag Motionärernas förslag
Rätt till asyl m. m.
3 §
En flykting skall inte utan synnerliga skäl vägras fristad i Sverige, om han behöver sådant skydd.
Med flykting avses en utlänning Med flykting avses en utlänning som befinner sig utanför det land, i som befinner sig utanför det land, i
vilket han är medborgare, därför att vilket han är medborgare, därför att
han känner välgrundad fruktan för han känner välgrundad fruktan för
förföljelse på grund av sin ras, na- förföljelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet till en viss tionalitet, tillhörighet till en viss
samhällsgrupp eller på grund av sin samhällsgrupp eller på grund av ho religiösa
eller politiska uppfattning mosexualitet eller av sin religiösa
och som inte kan eller på grund av eller politiska uppfattning och som
sin fruktan inte vill begagna sig av inte kan eller på grund av sin fruk detta
lands skydd. Som flykting tan inte vill begagna sig av detta
skall även anses den som är statslös lands skydd. Som flykting skall
och som av samma skäl befinner sig även anses den som är statslös och
utanför det land där han tidigare har som av samma skäl befinner sig
haft sin vanliga vistelseort och som utanför det land där han tidigare har
inte kan eller på grund av sin fruk- haft sin vanliga vistelseort och som
tan inte vill återvända dit. inte kan eller på grund av sin fruk tan
inte vill återvända dit.
Med förföljelse avses sådan i andra stycket angiven förföljelse som riktar sig mot utlänningens liv eller frihet eller som annars är av svår beskaffenhet (politisk förföljelse).
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts om internationellt initiativ i frågan om homosexuella flyktingar.
1980181:1830 av Evert Svensson m.fl. (s)
I motionen yrkas att riksdagen beslutar hos regeringen begära en omarbetning av nuvarande utlänningslag med syfte att i första hand tillgodose följande krav:
!. Sverige bör erkänna assyrers-syrianers rätt att erhålla politisk asyl,
2. Sverige bör ta initiativ till en internationell lösning i den ”assyriska flyktingfrågan” med sikte på att åstadkomma ett fördelningssystem eller dylikt med övriga europeiska länder,
3. Sverige bör aktivt verka för att internationella organ får till stånd en lösning av de nationella minoriteternas ställning i det turkiska samhället i enlighet med gällande internationella konventioner.
tl Riksdagen 1981182. 18 sami. Nr 3
AU 1981/82:3
4 Flyktingar Gällande regler
Utlänningslagens avsnitt Rätt till asyl m. m. (3-6 §§) innehåller bestämmelser om flyktingskap. Här finns bl. a. en definition av begreppen flykting och politisk förföljelse samt bestämmelser om skydd för utlänningar som, utan att vara flyktingar, anför tungt vägande skäl av politisk art mot att återvända till hemlandet.
En flykting har enligt 3 § utlänningslagen en uttrycklig rätt till fristad här i landet om han behöver sådant skydd. Med flykting avses en utlänning som befinner sig utanför sitt land därför att han känner en välgrundad fruktan för förföljelse. Denna skall ha sin grund i utlänningens ras, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller hans religiösa eller politiska uppfattning. Åtgärder som vidtas mot en utlänning av andra skäl kan inte åberopas. För att flyktingstatus skall tillerkännas krävs slutligen att utlänningen antingen inte kan eller också på grund av sin fruktan för förföljelse inte vill begagna sig av sitt hemlands beskydd.
När det gäller frågan om från vem förföljelse skall utgå för att den skall ha relevans i detta sammanhang råder allmän enighet om att med förföljelse i princip endast avses sådana åtgärder som vidtas av statsmakten eller dess organ eller som statsmakten annars direkt eller indirekt är ansvarig för. Förföljelsen behöver således inte utgå direkt från statsmakten. Om statsmakten understöder förföljelse från enskilda eller grupper av befolkningen, som inte sällan är fallet vid förföljelse av religiösa skäl. föreligger förföljelse enligt utlänningslagen.
I 6 § utlänningslagen ges även ett visst skydd åt den som inte är flykting men ändå på grund av de politiska förhållandena i hemlandet inte vill återvända dit och som kan anföra tungt vägande skäl för sin ovilja. De som tillhör denna grupp, och som något oegentligt brukar benämnas B-flyktingar, skall inte utan särskilda skäl vägras stanna i Sverige. Vid bedömningen av dessa särskilda skäl får, till skillnad från vad som gäller beträffande politiska flyktingar, nödvändig hänsyn tas till Sveriges möjligheter att ta emot utlänningar vid sidan om den reglerade invandringen. Undantagsregeln har efter principbeslut av regeringen i november 1976 kommit att tillämpas i fråga om assyrier/syrianer från Turkiet mot bakgrund främst av det omfattande invandringstrycket från just denna grupp.
Frågan om de s.k. B-flyktingarnas status diskuterades senast vid tillkomsten av 1980 års utlänningslag. Regering och riksdag ansåg att frågan har ett nära samband med vilka allmänna principer för den humanitärt motiverade invandringen som skall gälla i framtiden. Mot bakgrund av att denna fråga skall behandlas av den invandrarpolitiska kommittén ansågs att i avvaktan på detta arbete någon saklig ändring i gällande regler inte borde göras.
AU 1981/82:3
5 Reglerna om avvisning i utlänningslagen har tillkommit för att hindra sådana utlänningar från att resa in i Sverige som enligt gällande bestämmelser inte har rätt att vistas här. Uppgiften att i sådana fall avvisa utlänningen til.kommer i första hand polisen. Polisen skall emellertid underställa invandrarverket ärendet om en utlänning påstår att sådant förhållande föreligger att han är flykting, krigsvägrare eller bör få stanna av andra tungt vägande skäl av politiskt-humanitär art. Underställningen skall dock inte ske om vad utlänning påstår om flyktingskap eller krigsvägran är uppenbart oriktigt (33 §) eller, när det gäller politisk-humanitära skäl, kan lämnas utan avseende (34 §). Skillnaden mellan uttrycken ”uppenbart oriktigt” och ”kan lämnas utan avseende” är endast av språklig natur. Skyddet skall vara detsamma vid tillämpningen av de båda paragraferna. Förutom den angivna skyldigheten att överlämna ärenden har det i nya utlänningslagen införts en ytterligare garanti för att invandrarverket skall få pröva varje avvisningsärende där politiska invändningar är involverade. I de fall polisen meddelar avvisningsbeslut i sådana ärenden skall beslutet anmälas till invandrarverket som på samma sätt som polisen har att bedöma om påståendet är ”uppenbart oriktigt” resp. "kan lämnas utan avseende”. Så snart det råder tvekan skall invandrarverket överta ärendet. Verkställighet får aldrig ske förrän invandrarverket har förklarat att verket inte övertar ärendet.
Pågående utredning
Invandrarpolitiska kommittén (A 1980:04) under ledning av landshövding Elvy Olsson har till uppgift att göra en översyn av frågor rörande invandringen och invandrarnas situation. 1 uppdraget ingår bl. a. att överväga om det alltjämt skall finnas ett särskilt skydd för utlänningar som åberopar humanitära skäl av politisk art utan att de är flyktingar enligt 3 § utlänningslagen och hur långtgående ett sådant skydd i så fall bör vara. En principiell fråga som sägs vara av intresse i detta sammanhang är i vilken utsträckning den spontana invandringen av enskilda utlänningar som åberopar humanitära skäl av politisk art kan komma att inverka på Sveriges möjligheter att ta emot flyktingar genom sådan organiserad överföring som sker i samarbete med bl. a. FN:s flyktingkommissariat. Kommittén skall vad gäller bedömningen av frågan om invandringen av anhöriga till invandrare i Sverige i huvudsak utgå från nuvarande riktlinjer (se prop. 1979/ 80:%). En allsidig bedömning skall emellertid göras av vilka alternativa familjebegrepp som skulle kunna tillämpas med hänsyn till värderingar i olika kulturkretsar och vilka konsekvenser en ändring av de nuvarande riktlinjerna för invandring av anhöriga skulle medföra. 1 direktiven erinras om att föredraganden i prop. 1979/80: % förordade att ett i viss mån vidgat familjebegrepp tillämpas i fråga om flyktingars rätt att ta hit anhöriga. Därvid anfördes att frågan om en tillämpning av ett vidgat
AU 1981/82:3
familjebegrepp vad gäller släktingar till dem som inte är flyktingar men som har fått stanna av humanitära skäl av politisk art bör prövas av kommittén.
Flyktingsituationen i världen
Flyktingsituationen i världen har under senare år förvärrats på ett drastiskt sätt. Det beräknas att drygt tolv miljoner människor i dag lever som flyktingar och s. k. displaced persons, dvs. människor som är hemlösa till följd av krig och förföljelse, hungersnöd och andra katastrofer. De stora flyktinggrupperna finns i Afrika (ca 5 miljoner). Asien (ca 3 miljoner) och Mellanöstern (ca 2,5 miljoner). Betydande flyktingproblem finns också i Nordamerika, Latinamerika och Europa.
Sverige har sedan andra världskriget givit en fristad åt mer än 100000 flyktingar. I sammanställningen nedan belyses hur sammansättningen av denna invandring styrkts av de politiska händelserna i skilda delar av världen.
Större grupper som p. g. a flyktingskap och politiskt-humanitära skäl har mottagits i Sverige efter andra världskriget (ungefärliga siffror)
30 000 balter under och efter andra världskriget
25 000 öststatsflyktingar flyktinguttagning ca 1 000 per år i
Många av flyktingarna är numera svenska medborgare.
Flyktingarna har kommit till Sverige antingen genom s. k. kollektiv överföring eller på eget initiativ, spontanflyktingar. I sammanställningen nedan redovisas förstagångstillstånd beviljade under budgetåren 1978/79- 1980/81, där grunden för det positiva beslutet varit att vederbörande bedömts som politisk flykting, överförd genom statlig hjälpaktion eller därmed jämställd (ej barn under 16 år).
800 amerikanska desertörer 10000 greker 1000 ugandier 12000 assyrier/syrianer
12000 latinamerikaner 3000 s.k. båtflyktingar
8000 ungrare 3000 tjecker 3000 polacker
genomsnitt under åren 1950—1973 revolten 1956 Pragkuppen 1968
revolter, oroligheter och förföljelser fr. o. m. slutet av 1960-talet
i samband med Vietnamkriget
under juntatiden 1967—1974
förföljelser i Uganda på 1970-talet
motsättningar mellan kristna och muslimer
Chile, Argentina, Uruguay m.fl.
Sinovietnameser (vietnameser av kinesiskt ursprung)
AU 1981/82:3
7 Land
1978/79
1979/80
1980/81
Västeuropa
19 Östeuropa
663 Albanien
0 Bulgarien
9 Jugoslavien
1 Polen
70 Rumänien
132 Sovjetunionen
23 Tjeckoslovakien
87 Ungern
339 Östtyskland
2 Nord- och Mellanamerika
24 Sydamerika
1 454
1 327
1882 Argentina
228 Bolivia
715 Chile
586 Uruguay
302 Afrika
343 Etiopien
288 Somalia
20 Asien
1813 Bangladesh
1 Irak
219 Iran
153 Kampuchea
112 Soc. Rep. Vietnam
1098 Turkiet
134 Övriga
56 Totalt
3 725
4800 Assyrier/syrianer m. m.
Motionerna
1980181:1830 av Evert Svensson m.fl. (s)
Motionärerna tar först upp frågan om vilken flyktingstatus som assyrier/ syrianer skall tillerkännas. Hittills har de svenska myndigheterna hävdat att de assyrier/syrianer som tillåtits stanna i Sverige bedömts efter humanitära och inte politiska kriterier. Det är enligt motionärerna en orimlig ståndpunkt att kategoriskt förneka att det kan finnas politiska flyktingar i en hel folkgrupp. De assyriska/syrianska flyktingarnas ansökan om politisk asyl måste prövas i varje enskilt fall. 1 motionen krävs således att Sverige bör erkänna assyriers/syrianers rätt att erhålla politisk asyl.
I motionen tas också frågan upp om de kvarvarande kristna minoriteternas situation i Turkiet. Detta problem sägs inte kunna lösas av Sverige ensamt. För att förebygga att Sverige ställs inför stora problem med bl. a. illegal invandring och att enskilda människor från Turkiet utsätts för onödiga påfrestningar krävs enligt motionärerna internationella initiativ för att finna en gemensam västeuropeisk lösning av problemen. Sverige bör därför ta initiativ till en internationell lösning i den ”assyriska flyktingfrågan” med sikte på att åstadkomma ett fördelningssystem eller dylikt med övriga länder.
t2 Riksdagen 1981182. 18 sami. Nr 3
AU 1981/82:3
8 I motionen sägs också att arbetet med att försvara de mänskliga rättigheterna i de länder varifrån flyktingar kommer till Sverige måste fördjupas. Sverige bör således enligt motionärerna aktivt verka för att internationella organ får till stånd en lösning av de nationella minoriteternas ställning i det turkiska samhället i enlighet med gällande internationella konventioner.
1980181:1065 av Lars Werner m.fl. (vpk)
Motionärerna kritisterar regeringens beslut från 1976 om att det finns särskilda skäl att inte låta de turkiska assyrier som är B-flyktingar stanna här. Det sägs vara en oacceptabel diskriminering av en hel folkgrupp. I motionen hävdas också att polisen tolkar regeringens beslut så att alla turkiska assyrier skall avvisas vid gränsen. Därför yrkas att alla flyktinggrupper skall behandlas på ett likformigt sätt och att diskrimineringen skall upphöra.
1980/81:820 av Sven Johansson (c)
I motionen föreslås att reglerna för bedömning av flyktingar ses över. Motionären hävdar att flyktingarna delas upp i två kategorier - A- och Bflyktingar. Som A-flykting räknas enligt motionären den som kommer hit av politiska skäl medan den som uppger religiösa eller humanitära skäl betraktas som B-flykting. Motionären anför vidare: ”Om alla flyktingar som inte kan åberopa politiska skäl klassificeras som B-flyktingar och riskerar en ogynnsam behandling, kan allvarliga orättvisor begås. Vid bedömningen måste man ta hänsyn till vad konsekvenserna blir för flyktingarna om de tvingas återvända till hemlandet. De som riskerar sina liv - eller svåra umbäranden - om de återvänder får inte betraktas som Bflyktingar. Därför är det inte rättvist att säga att exempelvis assyrierna är B-flyktingar”.
Den assy riska/sy rianska invandringen
Den assyriska/syrianska invandringen till Sverige började år 1967. Då överfördes ca 200 kristna från Libanon inom ramen för den s.k. flyktingkvoten. Ytterligare fyra organiserade överföringar skedde under åren 1972—1976. År 1974 beräknades den assyriska/syrianska gruppen i Sverige uppgå till ca 800 personer. Under mitten av 1970-talet ökade invandringen av assyrier/syrianer kraftigt.
Genom principbeslut av regeringen — i februari och november 1976 — fick de turkiska assyrier/syrianer som då befann sig i Sverige tillstånd att stanna här. Som skäl angavs de svåra förhållanden under vilka assyrier/ syrianer i Turkiet levde på grund av de motsättningar som fanns mellan denna kristna minoritet och den muslimska majoritetsbefolkningen. De bedömdes inte som politiska flyktingar men ansågs ändå som grupp ha starka skäl att inte vilja återvända till hemlandet (s.k. B-flyktingar). 1 samband med besluten vidtogs åtgärder för att hindra en fortsatt invandring av denna grupp. I februari år 1976 infördes sålunda viseringsplikt för
AU 1981/82:3
turkiska medborgare. Mot bakgrund av det stora invandringstrycket från assyrier/syrianer från Turkiet och den starka koncentrationen till en enda ort fann regeringen i november samma år att det fanns ”särskilda skäl” att i fortsättningen i princip vägra dessa utlänningar tillstånd att vistas i Sverige. Beslutet innebar emellertid inte att alla assyrier/syrianer skulle vägras vistelse i Sverige. Den som hade starka humanitära skäl eller hade nära anhöriga här i landet skulle få stanna i enlighet med gällande lagstiftning och praxis. Detsamma skulle naturligtvis gälla den som var flykting. Novemberbeslutet föregicks av ingående samråd med representanter för myndigheter och organisationer, t. ex. svenska kyrkan, frikyrkorna och Röda korset.
Invandringen av assyrier/syrianer fortsatte dock, om än i något minskad takt. Sommaren 1978 kunde antalet assyrier/syrianer i Sverige uppskattas till ca 7000.1 juni påföljande år fattade regeringen ett nytt beslut angående denna invandrargrupp innebärande att de som då befann sig här utan tillstånd och hade anknytning till Sverige genom att någon förälder eller något barn var bosatt här skulle få stanna. Beslutet betydde en tillfällig utvidgning av gällande familjeåterföreningspraxis. Samtidigt skärptes gränskontrollen ytterligare. Dessutom beslutades om en särskild familjeåterföreningskvot för turkiska assyrier/syrianer. En sådan kvot om ca 300 personer har införts för vart och ett av budgetåren 1979/80—1981/82. Medgivandena har avsett huvudsakligen föräldrar och vuxna barn som eljest inte skulle tillåtas bosätta sig här.
Det totala antalet assyrier/syrianer i Sverige har för våren 1981 uppskattats till drygt 12000. Exakta uppgifter saknas eftersom utlänning registreras efter medborgarskap eller som statslös. En assyrier/syrian kan ha turkiskt, syriskt, libanesiskt, irakiskt eller svenskt medborgarskap eller vara statslös.
Trots tillämpningen av ”särskilda skäl” har ett stort antal assyrier/ syrianer från Turkiet fått tillstånd att stanna i Sverige. Bl. a. har regeringen under tiden från besluten i november 1976 t.o.m. september 1981 efter individuell prövning i varje enskilt fall fattat beslut rörande 1012 assyrier/ syrianer från Turkiet. Av dessa har 468, varav 240 vuxna och 228 barn, fått tillstånd att stanna i Sverige. Till de 468 kommer sedan en automatisk följdinvandring av inake/maka och minderåriga barn. Av de 544 personer som fått avlägsnandebeslut har 324 verkställts. Regeringen skall vid tilllämpningen av ”särskilda skäl” bedöma styrkan i de skäl av politisk och humanitär art som utlänningen anför. Är skälen starka - dock utan att vederbörande kan betraktas som flykting - ges också tillstånd. De skäl som medfört beslut att få stanna har i allmänhet varit anknytningsskäl och mycket starka humanitära skäl.
Antalet till Sverige inresta assyrier/syrianer utan uppehållstillstånd har sjunkit kraftigt under senare tid. Detta förhållande torde kunna förklaras av såväl utvecklingen i Sverige som i Turkiet, liksom av att i stort sett samtliga länder i Västeuropa infört viseringsplikt för turkiska medborgare.
AU 1981/82:3
10 Homosexualitet som grund för flyktingskap
Motionen
1980/81:1419 av Bonnie Bernström (fp) och Hans Petersson i Röstånga (fp)
Motionärerna hävdar att det är oklart om en person som i sitt hemland riskerar att förföljas på grund av sin homosexualitet skal! kunna betraktas som flykting i Sverige. I motionen sägs att homosexuella överallt i världen utsätts för alltifrån tyst diskriminering till öppen och brutal förföljelse oavsett lagstiftning. Motionärerna ger också exempel på hur i olika länder homosexuella förbindelser bestraffas med långa fängelsestraff. Mot den bakgrunden anser motionärerna att det finns all anledning att betrakta homosexuella som flyktingar om de i övrigt uppfyller fastställda krav.
I motionen påpekas också att möjligheten för de homosexuella att fa stanna i länder dit de flyr är begränsade, ofta därför att flertalet länder diskriminerar denna grupp i sin lagstiftning. Det behövs därför enligt motionärerna ett svenskt initiativ på internationell nivå för att lösa dessa frågor.
Tidigare riksdagsbehandling m.m.
Riksdagen behandlade våren 1980 en motion om att även homosexualitet skall utgöra grund för flyktingskap. Motionen avslogs med motiveringen att en sådan bestämmelse skulle föra alltför långt och aktualisera andra grupper som är diskriminerade. Arbetsmarknadsutskottet (AU 1979/80: 27 s. 43) påpekade att när det gäller personer som riskerar förföljelse för homosexualitet det torde finnas skäl att låta vederbörande stanna i Sverige på grund av humanitära skäl.
Enligt invandrarverket har under senare år såvitt bekant inte något fall förekommit där homosexualitet anförts som skäl för asyl.
Flyktingkvotens sammansättning
Motionen
1980/81:1069 av Allan Åkerlind m. fl. (m)
I motionen påpekas att de flesta flyktingar som kommit till Sverige genom organiserad överföring under de senaste åren har kommit från Sydamerika och Sydostasien. Detta sägs ha skett trots att många östeuropeiska flyktingar önskat komma hit men inte fått tillstånd. Motionärerna anser att detta inte är rimligt. Som skäl härför anges främst att flyktingar från Östeuropa har betydligt lättare att anpassa sig till svenska förhållanden än vad flyktingar har som kommer från andra världsdelar med större skillnader när det gäller klimat, kultur etc. Dessutom sägs att kostnaderna för de östeuropeiska flyktingarna blir lägre på grund av det kortare avståndet. Motionärerna anser därför att flyktingar från närliggande länder och då särskilt Östeuropa i första hand skall komma i fråga vid den organiserade överföringen.
AU 1981/82:3
11 Kollektiv överföring av flyktingar
Metoden med kollektiv överföring av flyktingar tillkom genom riksdagsbeslut år 1950. Omfattningen och inriktningen av dessa kollektiva överföringar bestäms genom årliga beslut av statsmakterna, som på så sätt markerar sin vilja i fråga om denna del av flyktingpolitiken. Regeringen beslutar således vaije budgetår om den s. k. flyktingkvotens storlek och inriktning, dvs. det antal flyktingar som får föras över till Sverige för varaktig vistelse här och från vilka områden överföringen skall ske. Under de senaste fem åren har kvoten omfattat ca 1 250 personer, familjemedlemmar inräknade. Medgivanden har i första hand avsett flyktingar från vissa latinamerikanska länder. Av följande tabell framgår det antal flyktingar som kommit till Sverige genom organiserad överföring budgetåren 1978/ 79-1980/81.
Land
1978/79
1979/80
1980/81
Europa
15 Latinamerika
1 180
därav Argentina
125 Bolivia
685 Chile
94 Uruguay
341 Afrika
18 Asien
101 Totalt
1412 Regeringen har också till följd av den allvarliga flyktingsituationen i Sydostasien sedan 1979 vid fem tillfällen fattat beslut om en extra kvot på sammanlagt ca 3250 s.k. båtflyktingar från Vietnam. Mottagningen av denna flyktinggrupp har ingått i en världsomspännande aktion som ett 30- tal länder medverkat i. Härigenom har ca en halv miljon flyktingar kunnat lämna flyktinglägren i Sydostasien.
Uttagningen av kvotflyktingar sker enligt regeringens bemyndigande i nära samråd mellan statens invandrarverk (SIV), som beslutar i de enskilda fallen, och FN:s flyktingkommissariat i Genéve.
Sverige deltar bl. a. i flyktingkommissariatets (UNHCR) exekutivkommittés möten vaije år då flyktingsituationen i olika delar av världen ingående diskuteras. En av principerna för UNHCR vid flyktinguttagningen är att flyktingar i första hand bör tas om hand av länder som ligger nära hemlandet och att överföring till avlägsnare länder först skall ske när inga andra möjligheter står till buds. Från svensk sida finns en strävan att om möjligt koncentrera mottagningen till vissa flyktinggrupper för att underlätta omhändertagandet här.
Regeringens beslut under senare år att flyktingkvoten i första hand skall användas för personer från Latinamerika är en följd av flyktingkommissariens särskilda vädjande om överföring av dessa flyktinggrupper, som ofta befunnit sig i akut nödläge. Det har dessutom ansetts naturligt med hänsyn
AU 1981/82:3
till de erfarenheter som Sverige erhållit när det gäller flyktingar från dessa länder. Några formella hinder i regeringens bemyndigande att t. ex. flyktingar från länder i Östeuropa skall tas ut finns inte.
Tillströmningen av flyktingar till flyktinglägren i Europa, främst i Österrike och Italien, har tilltagit under senare år. Till Österrike kom 1979 ca 5000 östeuropeiska flyktingar. Samma år kunde ca 4000 flyktingar föras över från Österrike till andra länder. Regeringen har i sitt beslut om flyktingkvoten för 1981/82 särskilt angivit att ett begränsat antal personer vilka i dag vistas i flyktingförläggningar i Europa och bland vilka inslaget av östeuropéer torde vara stort skall medges inresa i Sverige.
Den spontana flyktinginvandringen
Vid sidan om den kollektiva överföringen kommer ett stort antal flyktingar till Sverige på eget initiatv. Dessa får sina asylansökningar individuellt prövade enligt utlänningslagen. Någon begränsning av antalet spontant invandrade görs inte eftersom vår utlänningslag, liksom flera andra länders, ger rätt till fristad i Sverige för flyktingar som söker asyl och behöver sådant skydd. En sådan ordning ligger i linje med våra åtaganden enligt 1951 års FN-konvention. Under senare år har ett stort antal östeuropeiska flyktingar beviljats asyl i Sverige, vilket framgår av tidigare redovisning (s. 6—7).
Lokalkontor för FN:s flyktingkommissariat
Motionen
1980181:1065 av Lars Werner m. fl. (vpk)
I motionen föreslås att FN:s flyktingkommissariat skall inbjudas att upprätta lokalkontor i Stockholm. Motionärerna påpekar att kommissariatet har lokalkontor i många huvudstäder för att övervaka flyktingkonventionens tillämpning och att det vore synnerligen önskvärt att ett sådant kontor också upprättades i Stockholm.
FN:s flyktingkommissariat
Mot bakgrund av de omfattande flyktingproblemen efter andra världskriget inrättades år 1951 FN:s flyktingkommissarie (United Nations High Commissioner for Refugees, UNHCR). Dess verksamhet skall vara helt opolitisk och på humanitär och social grund inriktad på att sörja för flyktingarnas skydd. 1 organisationens statuter anges de förutsättningar som skall vara uppfyllda för att en person skall anses som flykting och därigenom falla under flyktingkommissariens mandat. Definitionen motsvarar den som finns i flyktingkonventionen från 1951 med främst den skillnaden att någon geografisk begränsning inte har medtagits.
Flyktingkommissarien väljs av FN:s generalförsamling och skall följa de direktiv som lämnas av generalförsamlingen och FN:s ekonomiska och
AU 1981/82:3
sociala råd. Mandatet är formellt tidsbegränsat men har successivt utsträckts i femårsperioder, senast till utgången av år 1983. Kommissarien har sitt högkvarter i Genéve men bedriver också verksamhet genom sina regionalkontor och ett femtiotal lokalkontor runt om i världen. Kommissariatets styrelse, den s. k. exekutivkommittén, som består av företrädare för ett 40-tal länder, behandlar i oktober varje år UNHCR:s verksamhet och medelsbehov.
UNHCR:s huvuduppgift är att ge flyktingar rättsligt skydd och bistånd på annat sätt. Skyddsuppgiften innebär bl. ä. att UNHCR skall verka för att internationella överenskommelser om skydd för flyktingar träffas och ratificeras. Hit hör också verksamhet med asyl till flyktingar och intervention i syfte att hindra stater från att skicka flyktingar tillbaka till förföljelselandet eller för att hindra att de onödigtvis berövas friheten. Viktiga delar av kommissariens arbete är också medverkan vid bedömning av en persons flyktingstatus och åtgärder för att flyktingar skall få identitets- och resedokument enligt flyktingkonventionens bestämmelser.
I avvaktan på att säkerheten för de flyktingar som är under UNHCR: s mandat löses bedriver kommissariatet också omfattande program för materiellt bistånd åt flyktingarna. Verksamheten omfattar också ansträngningar i syfte att skaffa mottagningserbjudanden till de flyktingar som är i behov av detta.
Utvisning på grund av brott
Motionen
1980181:216 av Allan Ekström m.fl. (m)
I motionen föreslås att 40 och 41 §§ utlänningslagen skall ges sådan ändrad lydelse att utlänning som begått ett mycket allvarligt brott skall utvisas, såvida inte särskilda skäl talar för att han skall få kvarstanna.
Motionärerna framhåller att utlänningslagens regler för utvisning på grund av brott kan ses som ett uttryck för en djupt rotad uppfattning att en utlänning för att få vistas i vårt land lojalt måste underordna sig vårt samhällssystem och lyda vår rättsordning. Bryter han mot dessa villkor, bör han därför ha förverkat sin rätt att bo kvar här. Denna värdering sägs också vara till klar fördel för alla de utlänningar som förhåller sig väl och som önskar rota sig i vårt land.
1 motionen redovisas viss statistik som sägs visa att i vårt land bosatta utlänningar begår brott i en förhållandevis mycket stor utsträckning. Dessutom hänvisas till en dom i högsta domstolen där en mycket grov brottslig handling inte har ansetts utgöra tillräckligt skäl för utvisning. Mot denna bakgrund vill motionärerna få till stånd ett effektivare utvisningsinstitut. En möjlighet sägs då vara att ändra utlänningslagens gräns för utvisning om inte synnerliga skäl föreligger från tre till fem år. En annan möjlighet
AU 1981/82:3
sägs vara att utan anknytan till tidsgräns helt generellt förklara att utlänning som begått ett enligt vår rättsordning mycket allvarligt brott skall utvisas från Sverige, såvida utlänningen inte kan åberopa särskilda skäl för att få stanna. Sistnämnda lösning föredras av motionärerna.
Gällande regler
Bestämmelser om utvisning på grund av brott finns i 40-42 §§ utlänningslagen. En utlänning kan i enlighet härmed utvisas om han begått brott av viss svårighetsgrad. Som krav anges att utlänningen döms för ett brott på vilket kan följa fängelse i mer än ett år. Normalt skall också krävas att brottet i det enskilda fallet framstår som allvarligt. En ytterligare förutsättning för utvisning är att risk för fortsatt brottslighet föreligger. Utvisning kan dock få tillgripas i vissa fall när återfallsrisk saknas, nämligen när brottet vittnar om en råhet och hänsynslöshet som är främmande för våra förhållanden.
Utvisning på grund av brott beslutas av den domstol som handlägger brottmålet.
När domstolen bedömer om utvisning skall ske skall hänsyn tas till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till hur länge han har vistats här. Den som har haft permanent uppehållstillstånd (PUT) sedan minst ett år eller bott här i minst tre år får utvisas bara om det finns synnerliga skäl. När det gäller medborgare i annat nordiskt land har vistelsetiden i Sverige satts till två år. De angivna tidsgränserna infördes i 1980 års utlänningslag vilket innebar att möjligheten att avlägsna en utlänning på grund av brott begränsades. Det starkare skydd som nu uppkommer efter tre år inträdde tidigare först efter fem år. När det gäller nordbor var dessa tidigare sämre ställda än andra utlänningar i utvisningssammanhang. Eftersom en nordbo inte behöver och därför inte heller får PUT måste han tidigare vara bosatt här i fem år innan hans ställning stärktes i förvisningssammanhang. Den nära samhörighet som råder mellan de nordiska länderna och som bl. a. tagit sig uttryck i en gemensam arbetsmarknad och ett gemensamt passkontrollområde ansågs tala för att nordbor i större utsträckning än andra utlänningar undantas från möjligheten till utvisning.
I motiven till den nya utlänningslagen erinrades om att utländska medborgare som bor i Sverige i allt fler hänseenden har jämställts med svenska medborgare och att det otvivelaktigt ligger i linje med en sådan politik att begränsa möjligheterna att utvisa utlänningar som etablerat sig här. Samtidigt betonades dock att den som missbrukar rätten att vara här i landet genom att begå allvarliga brott inte har någon självklar rätt att få stanna kvar. Det svenska samhället måste således kunna skydda sig mot sådana personer och visa sitt ogillande genom att besluta om utvisning under förutsättning att vederbörande inte på grund av flyktingskap eller liknande är i behov av särskilt skydd.
För utvisning efter tre års bosättning - för nordbor två år — eller ett års
AU 1981/82:3
innehav av permanent uppehållstillstånd — fordras synnerliga skäl. Av motiven till lagen framgår att ett sådant synnerligt skäl kan vara att brottsligheten är särskilt allvarlig. I prop. 1979/80:96 anförs följande (s. 63):
I betänkandet går kommittén närmare in på innebörden av att synnerliga skäl skall föreligga för att förvisning skall få ske. Ett sådant skäl anges vara att brottsligheten är särskilt allvarlig. Kommittén lämnar också på s. 149 och 150 i betänkandet sina synpunkter på värderingen i bl. a. förvisningssammanhang av olika slags kriminella handlingar. Sammanfattningsvis anför kommittén att brott mot person, såsom mord och dråp samt svåra integritetskränkningar, självfallet utgör en även i detta sammanhang ytterst allvarlig brottslighet. Organiserad brottslighet, där gärningsmännen systematiskt med olika metoder skaffar sig själva en ekonomisk vinning på enskildas eller på samhällets bekostnad, bör enligt kommittén också höra hit. Kommittén syftar på bl. a. ekonomiska brott såsom skatte- och gäldenärsbrott av allvarligare art. Även brottslighet som medför stora skadeeffekter, t. ex. grovt narkotikabrott och grov varusmuggling av narkotika, räknas in i samma kategori. Dessa allmänna bedömningar, som har lämnats oemotsagda av remissinstanser, framstår för mig i princip som välgrundade. Givet är dock att omständigheterna i det särskilda fallet alltid måste beaktas.
Arbetsmarknadsutskottet godtog dessa värderingar men påpekade att propositionens uppräkning av vad som skall anses som allvarligare brott inte var uttömmande. Utskottet ansåg inte att propositionen på denna punkt avsåg att ”markera en ny inriktning” i förhållande till tidigare praxis. Den praktiska betydelsen av en tidsgräns på tre (två) eller fler år för kravet synnerliga skäl borde således inte överdrivas.
Vid riksdagens behandling av frågan om längden av den vistelsetid efter vilken utvisning skall få ske endast om det föreligger synnerliga skäl föreslog justitieutskottet i ett yttrande (JuU 1979/80: ly) att femårsgränsen skulle behållas för alla utlänningar. Utskottet strök under vikten av att största möjliga hänsyn tas till utlänningens och hans familjs sociala situation. Utskottet konstaterade dock att det finns situationer då denna hänsyn inte talar mot ett beslut om utvisning. Att för dessa fall generellt ställa upp det starka hinder mot utvisning som regeringens förslag innebar kunde enligt utskottets mening leda till resultat som strider mot det övergripande intresset att förhindra brottslingar att komma till Sverige och uppehålla sig här. Särskilt pekades på att den internationella brottsligheten under senare tid utvecklats på ett oroande sätt.
Arbetsmarknadsutskottet godtog förslaget om en ändring av tidsgränsen till två år för medborgare i andra nordiska länder och till tre år för övriga utlänningar. Socialdemokraterna reserverade sig till fömån för ett behållande av den gamla femårsgränsen. Utskottet strök dock under bl. a. med hänsyn till den tveksamhet som från kriminalpolitiska utgångspunkter bl. a. kom till uttryck i justitieutskottets yttrande att regeringen noga bör följa utvecklingen och, om negativa drag visar sig, överväga en omprövning av reglerna.
AU 1981/82:3
16 Högsta domstolen har efter nya utlänningslagens tillkomst prövat frågan om utvisning på grund av brott. Se NJA 1980 s. 407, 725 och 769; 1981 s. 327 och 426.
Utlänningars brottslighet
Professor Alvar Nelson har i en BRÅ-rapport med titeln Brottsutvecklingen (1980:3) gjort en översiktlig redovisning av utlänningars brottslighet. I det följande anges kortfattat några av rapportens slutsatser.
Drygt 5 % av Sveriges befolkning är kyrkobokförda utländska medborgare. Andelen utlänningar är högre i de kriminellt mest aktiva åldrarna.
De utländska medborgarna är påtagligt överrepresenterade bland dem som misstänks för brott. Anmärkningsvärt är att två tredjedelar av dessa tillhör gruppen utlänningar som inte är kyrkobokförda i riket. Inom denna grupp utgör medborgare i övriga nordiska länder långt över hälften. Tendensen att misstankarna riktas mot icke kyrkoskrivna är särskilt märkbar vid vissa grova brott, men de nordiska medborgarnas andel är här i allmänhet något mindre. När det gäller uppgifter över misstänkta måste emellertid reservationer göras för bristfälligheter i statistiken.
Beträffande utländska medborgare som lagförts för brott gäller att denna andel är större än deras andel av befolkningen. Detta gäller såväl män som kvinnor. Andelen icke kyrkobokförda är en fjärdedel. När hänsyn har tagits till olikheter i åldersfördelning kvarstår att utlänningars brottslighet är nära dubbelt så stor som svenska medborgares. Denna överrepresentation kvarstår även när de i Sverige icke kyrkobokförda utlänningarna borträknas.
Även när det gäller verkställigheten av ådömda påföljder återkommer överrepresentationen. Särskilt tydligt framträder den stora andelen utlänningar inom fängelseklientelet. Icke minst på riksanstalterna slår den stora andelen utlänningar igenom och där i synnerhet på de mest slutna avdelningarna. Andelen finska medborgare i fängelserna är betydligt större än vad som motiveras av dess andel av befolkningen.
Övriga frågor oni utlänningslagen
Motionen
1980/81:1065 av Lars Wemer m. fl. (vpk)
I motionen föreslås följande förändringar i utlänningslagen. Förslagen anknyter till vad vpk förordade då lagen reformerades år 1980.
1. Rätten till återbrytning av regeringens beslut skall återinföras. Motionärerna hävdar att polisen ibland gör politiska bedömningar av politiska verkställighetshinder och vägrat överlämna ärendet till invandrarverket.
AU 1981/82:3
2. För att stärka skyddet mot felaktiga avvisningar beslutade av polisen skall en utlänning som påstår sig vara flykting ha rätt till offentligt biträde vid alla former av avvisningar.
3. Mot bakgrund av den påstådda risken att flyktingar förleds eller luras av polisen att underteckna en nöjdförklaring skall nöjdförklaring inte längre få ske.
4. Tvångsåtgärderna enligt utlänningslagen skall ses över i syfte att begränsa desamma. En utlänning som tas i förvar (berövas friheten) bör inte få förvaras i häkte utan i en civil miljö.
5. Bestämmelserna om familjeanknytning förslås ändras. En utlänning bör således få söka uppehållstillstånd och arbetstillstånd medan han vistas i Sverige. Rätten till fortsatt tillstånd bör också prövas oavsett om anknytningsförhållandet består.
Återbrytning
Regeringens rätt att återbryta, dvs. upphäva, lagakraftvunna avlägsnandebeslut begränsades i och med tillkomsten av den nya utlänningslagen. Tidigare fick regeringen upphäva ett beslut om förvisning, helt eller delvis, om beslutet inte kunde verkställas eller om det annars fanns skäl att det inte längre skulle gälla. Beslutet kunde upphävas antingen det hade verkställts eller inte. I stället för att upphäva beslutet kunde regeringen medge att utlänningen fick vistas i landet trots förvisningsbeslutet. Detsamma gällde i fråga om beslut om avvisning, förpassning eller utvisning, om det framkom någon omständighet som inte hade prövats tidigare.
I den nya utlänningslagen från 1980 finns återbrytning på ansökan av enskild utlänning kvar endast för utvisning på grund av brott eller asocialitet. I dessa fall har återbrytningsmöjligheten utvidgats. För övriga fall ansågs att de möjligheter som finns att få beslut överprövade är tillräckliga. I detta sammanhang bör särskilt nämnas den nya ordning som tillkom 1980, nämligen att i alla de fall som polismyndigheten själv avgör ett fall om avvisning så skall beslutet anmälas till SIV. Verket skall då snabbt besluta om verket skall överta ärendet eller inte.
Bakgrunden till förändringen var att användningen av återbrytningsinstitutet ansågs ha lett till oacceptabla förhållanden i regeringskansliet. Antalet återbrytningsärenden beträffande avvisnings- och förpassningsbeslut steg kontinuerligt. I stor utsträckning åberopades i dessa ärenden skäl som tidigare prövats. Inte desto mindre måste beslut fattas, först i inhibitationsfrågan av det ansvariga statsrådet, och därefter i återbrytningsärendet av regeringen.
Förutom möjligheten att överklaga beslut kan fråga om politiskt eller annat verkställighetshinder prövas i särskild ordning i samband med verkställigheten. När det gäller avvisning eller utvisning av den som saknar pass eller tillstånd att vistas här, är det endast i samband med verkställigheten som SIV eller regeringen kan upphäva ett beslut som vunnit laga
AU 1981/82:3
kraft. En första förutsättning för detta är att polisen sorn skall verkställa avlägsnandet överlämnar ärendet till SIV. Sådant överlämnande skall ske om invändning görs om bl. a. flyktingskap såvida inte påståendet är uppenbart oriktigt. De nya invändningar som utlänningen vill åberopa mot avlägsnandebeslutet eller mot verkställigheten skall således framföras till polisen. Polisen avgör självständigt och på eget ansvar om ärendet skall överlämnas. Varken SIV eller regeringen har rätt att överta ärendet eller ingripa i polisens handläggning. Polisens beslut kan inte överklagas. Om ärendet överlämnas till SIV kan verket upphäva beslutet eller vid övergående hinder besluta om anstånd med verkställigheten av detta. För att regeringen i sin tur skall kunna pröva ärendet krävs att SIV har överlämnat ärendet eller att SIV:s beslut har överklagats.
Frågan om verkställighetsförfarandet tas upp i utlänningslagkommitténs slutbetänkande Ds A 1981:8. Här påpekas att sedan den enskildes rätt att ansöka om återbrytning hos regeringen togs bort 1980, har polisens ansvar i verkställighetsskedet blivit avsevärt mycket större. Det noteras att praxis inte är helt likartad i olika polisdistrikt. Det gäller framför allt när humanitära skäl åberopas. Kommittén anser dock att denna skillnad kommer att minska i och med den fortsatta utbildningen av personal inom polisdistrikten. Samtidigt framhålls dock att denna skillnad är litet av det pris man får betala vid all decentralisering och att fullständig likformighet av handläggningen inte kan uppnås.
Kommittén föreslår emellertid att skyddet skall förstärkas i ett visst hänseende i verkställighetsskedet. Om en utlänning först i samband med verkställigheten av en polismyndighets avvisningsbeslut åberopar politiska skäl men polismyndigheten finner att ärendet inte skall överlämnas till invandrarverket skall enligt kommitténs förslag frågan om verkställigheten skyndsamt anmälas till verket. Därmed nås en överensstämmelse med vad som gäller i avvisningssituationen.
Offentligt biträde
En utlänning har möjlighet att enligt rättshjälpslagen få offentligt biträde i bl. a. ärenden angående utvisning samt vid utredning hos polismyndighet när det har uppkommit fråga om utvisning. Offentligt biträde kan också förordnas i ärende angående avvisning, dock ej hos polismyndighet, om ärendet inte skall underställas invandrarverket eller om utlänningen inte hållits i förvar mer än en vecka. Biträde kan vidare förordnas bl. a. i ärende angående verkställighet enligt utlänningslagen om det finns anledning att underställa ärendet invandrarverket för prövning av politiskt flyktingskap.
Rätten till offentligt biträde är således begränsad vid s. k. korta avvisningar, dvs. avvisningar som polismyndighet beslutar och verkställer omedelbart eller kort tid efter inresan. Denna begränsning har gjorts mot bakgrund av att sådana avvisningar endast får ske i helt klara fall.
Polismyndighet skall enligt 37 § utlänningslagen anmäla praktiskt taget
AU 1981/82:3
alla avvisningsbeslut till invandrarverket, som genast skall besluta om verket skall överta ärendet. 1 sådana fall förfaller polismyndighetens avvisningsbeslut. Dessförinnan får beslutet inte verkställas. Sedan ärendet övertagits av invandrarverket kan, som tidigare sagts, offentligt biträde förordnas.
Nöjdförklaring
En underinstans beslut om en avvisning eller utvisning kan överklagas. Genom nöjdförklaring kan utlänningen avstå härifrån varigenom beslutet vinner omedelbar laga kraft. Vid nöjdförklaring inför en polismyndighet och i vissa andra fall skall vittne närvara. En nöjdförklaring kan inte tas tillbaka. Har utlänningen överklagat beslutet innan nöjdförklaringen avges skall hans talan anses återkallad och får därmed i sak inte prövas av besvärsmyndigheten. Nöjdförklaring kan inte avges beträffande beslut i ett verkställighetsärende.
Tvångsåtgärder
Utlänningskommittén har i sitt slutbetänkande (Ds 1981:8) bl. a. behandlat frågan om verkställighet av beslut och om frihetsberövanden (förvar) i anslutning till verkställighet. Kommittén föreslår bl. a. att ensamma barn inte skall placeras i häkten eller liknande lokaler. Vidare anser kommittén att särskilda lokaler bör byggas där förvarstagna utlänningar kan placeras. Förslag lämnas också på vad som omedelbart kan göras för att lösa den nuvarande som det sägs högst otillfredsställande situationen i synnerhet för barnfamiljer.
Familjeanknytning
En utlänning får inte uppehålla sig i Sverige under längre tid än tre månader från inresan utan att ha upphållstillstånd. Från denna regel undantas bl. a. nordiska medborgare. Tillstånd skall i likhet med arbetstillstånd normalt ha ordnats före inresan. En utlänning som, med eller utan visering, reser in som turist eller annars för en tillfällig vistelse kan således normalt inte få sin ansökan om upphållstillstånd prövad i sak medan han är kvar i Sverige. Undantag från denna huvudregel har gjorts för vissa grupper. Regeln äger sålunda ej tillämpning på flyktingar och krigsvägrare. Även utlänningar som i övrigt åberopar skäl av politisk natur mot att återvända till sitt hemland har tillerkänts en särställning. Detsamma gäller de klara familjesammanföringsfallen. Därmed avses make/maka eller minderårigt barn som kommer hit för att förena sig med den härvarande maken eller makan resp. med föräldrarna. Även i vissa andra fall kan skälen vara så ömmande att det skulle vara stötande att kräva att utlänningen skulle återvända hem. När det gäller anhöriga till flyktingar skall undantag kunna göras även utanför den snäva familjekretsen. Annars har det ansetts angeläget att undantagsfallen begränsas genom en strikt tillämpning.
AU 1981/82:3
20 Anknytning i form av äktenskap eller samboenden räknas till de klara fall som berättigar till uppehållstillstånd. Som en följd härav har problemet med skenäktenskap uppkommit. För att komma till rätta med sådana fall tillämpas en ordning med s. k. uppskjuten invandrarstatus. Det innebär att kortvariga tillstånd ges under en tid av två år. Om förhållandet består efter denna tid accepteras utlänningen som invandrare.
Regeln att uppehållstillstånd skall vara klart före inresan gäller även för personer som utan att ha uppehållstillstånd ingår äktenskap här i landet eller etablerar ett förhållande med samboende. Sådana personer får sålunda resa ut ur Sverige och göra sin ansökan från hemlandet.
Utskottet
1 betänkandet behandlas sex motioner som väcktes under den allmänna motionstiden i år och som handlar om utlänningslagen eller har anknytning till den.
Flyktingbegreppet
En flykting som behöver skydd skall inte utan synnerliga skäl vägras fristad i Sverige. Som flykting räknas den som i sitt hemland löper risk för politisk förföljelse. Med sådan förföljelse menas att någon på grund av sin härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp, religiös eller politisk uppfattning utsätts för förföljelse, som riktar sig mot utlänningens liv eller frihet eller som annars är av svår beskaffenhet (politisk förföljelse).
Enligt 6 § utlänningslagen ges också ett visst skydd åt utlänning som inte är flykting men som ändå av politiska skäl inte vill återvända till hemlandet. Undantag från skyldigheten att låta dessa s. k. B-flyktingar stanna här får göras när ”särskilda skäl” föreligger. Som sådant skäl räknas Sveriges möjligheter att ta emot utlänningar.
Frågan om innebörden av B-flyktingbegreppet och då särskilt med hänsyn till situationen för assyrier/syrianer tas upp i tre motioner.
Sven Johansson (c) begär sålunda i motion 820 en översyn av reglerna för bedömning av flyktingar. Motionären hävdar att religiösa skäl inte kan vara grund för flyktingskap och att personer som klassificeras som Bflyktingar riskerar en ogynnsam behandling. En likalydande motion behandlades av riksdagen hösten 1979. Arbetsmarknadsutskottet anförde därvid (AU 1979/80:4 s. 11):
Motionen bygger på en missuppfattning. Detta kan ha sin förklaring i de terminologiska oklarheter som har uppstått kring flyktingbegreppet. Som framgår av det ovan anförda görs en flyktingbedömning mot bakgrund av styrkan i de åberopade skälen. Dessa kan vara av såväl politisk som religiös art. Det kan vidare gälla tillhörighet till viss samhälls- eller etnisk
AU 1981/82:3
grupp. Bedömningen görs individuellt. Vidare gäller att såväl flyktingar som de personer som stundom betecknas som B-flyktingar har en stark principiell rätt att vistas här i landet genom att de inte får vägras fristad här om inte synnerliga skäl resp. särskilda skäl föreligger.
Vad utskottet då anförde gäller fortfarande. Utskottet vill dessutom tillägga att invandrarpolitiska kommittén (A 1980:04) har i uppdrag att överväga om det särskilda skyddet för utlänningar som åberopar humanitära skäl av politisk art skall bestå och i så fall hur långtgående ett sådant skydd bör vara. En översyn av reglerna för flyktingbedömningen pågår således. Med hänvisning härtill och till vad i övrigt anförts avstyrker utskottet motionen.
Utskottet går härefter över till att behandla två motioner som rör assyrierlsyrianer. De första assyrierna/syrianerna kom till Sverige 1967 då ca 200 kristna överfördes från Libanon. Den spontana invandringen från Turkiet, delvis via andra länder, av denna folkgrupp började först 1974—1975. Genom skilda beslut 1976 beslöt regeringen att de assyrier/syrianer från Turkiet som då befann sig i landet skulle få stanna (de s. k. nollställningsbesluten). Samtidigt vidtogs åtgärder för att hindra en fortsatt invandring. I februari infördes således viseringsplikt för turkiska medborgare. En fortsatt oreglerad invandring ledde till att regeringen i november 1976 bestämde sig för att tillämpa regeln om ”särskilda skäl” i 6 § utlänningslagen. Det innebar att assyrier/syrianer från Turkiet i fortsättningen i princip skulle vägras tillstånd att vistas här. En viss oreglerad invandring fortsatte dock och i juni 1979 fattade regeringen beslut om skärpt gränskontroll. Samtidigt utvidgades tillfälligt de gällande familjeåterföreningsreglerna för denna grupp. Under 1979-1981 har vaije år beslut tagits om en speciell s. k. familjesammanföringskvot om 300 personer. Det totala antalet assyrier/ syrianer i Sverige beräknas nu uppgå till drygt 12000.
Evert Svensson m.fl. (s) kräver i motion 1830 att Sverige skall erkänna assyriers/syrianers rätt att erhålla politisk asyl. Det är enligt motionärerna orimligt att hävda att det i en hel folkgrupp inte kan finnas politiska flyktingar. Även vpk är kritiska mot Sveriges inställning till dessa invandrare. I ett yrkande i motion 1065 begärs således att särbehandlingen av assyrierna/syrianerna skall upphöra. Dessutom vill vpk att viseringstvånget för turkiska medborgare från 1976 skall tas bort.
Regeringen anser att assyrierna/syrianerna som grupp inte kan anses som flyktingar enligt FN:s flyktingkonvention. FN:s flyktingkommissariat delar den uppfattningen. På grund av de svåra motsättningar som råder mellan den kristna minoriteten och den muslimska majoritetsbefolkningen anses de dock som grupp ha sådana starka skäl som avses i 6 § utlänningslagen att inte återvända till hemlandet. Samtidigt har regeringen funnit det nödvändigt att mot bakgrund av det stora invandrartrycket från denna grupp tillämpa utlänningslagens undantagsbestämmelse om särskilda skäl. Detta innebär emellertid inte att samtliga assyrier/syrianer från Turkiet
AU 1981/82:3
vägras tillstånd att vistas i Sverige. Myndigheternas bedömning skall göras på individuell basis. Ett fåtal assyrier/syrianer får därför tillstånd att vistas här som flyktingar i flyktingkonventionens mening. Andra åter får tillstånd att vistas här på grund av att de politiskt-humanitära skälen anses väga tyngre än de ”särskilda skäl” som är en presumtion för att uppehållstillstånd skall vägras. Den som kan anföra mycket starka humanitära skäl eller som har nära anhöriga här får således stanna i enlighet med gällande lagstiftning och praxis. Som tidigare sagts har ett stort antal assyrier/ syrianer från Turkiet fått tillstånd att stanna i Sverige efter 1976 års novemberbeslut.
Det är förståeligt att principiella invändningar har rests mot den särbehandling som tillämpningen av ”särskilda skäl” kan sägas innebära för gruppen. A andra sidan måste frågan prövas med hänsyn till de bedömningar som gjorts av våra mottagningsresurser ställda i relation till den starka tillströmningen av assyrier/syrianer. Om förutsättningarna för 1976 års beslut ändras på ett avgörande sätt bör dock särbehandlingen av denna grupp kunna upphöra. Mot bakgrund av den under senare tid minskade invandringen av assyrier/syrianer från Turkiet har invandrarministern också initierat ett särskilt beredningsarbete i syfte att göra sådana bedömningar.
Med hänvisning till vad här redovisats och till vad tidigare sagts om arbetet inom invandrarpolitiska kommittén när det gäller den principiella frågan om flyktingbegreppen finnér utskottet inte skäl att föreslå någon åtgärd på grund av motionerna 1830 och 1065 i berörda delar.
Evert Svensson m.fl. (s) begär i sin motion 1980/81: 1830 också att regeringen skall ta ett initiativ för att åstadkomma en internationell lösning av elen ”assyriska flyktingfrågan” med sikte på att fler europeiska länder skall ta hand om sådana flyktingar.
Initiativ av det slag som motionärerna efterlyser har redan tagits. Invandrarministern har sålunda haft ett flertal överläggningar med olika europeiska länder och med flyktingkommissarien. Det har gällt bl. a. frågan att få till stånd en lösning på mer allmän basis av problemet med ansvarsfördelningen. Något påtagligt intresse har emellertid inte mött de svenska framstötarna. Invandrarministern har också i riksdagen förklarat att hon är pessimistisk när det gäller möjligheterna att komma vidare på denna väg.
Utskottet har förståelse för svårigheterna. Många länder har problem med andra grupper flyktingar, och de kan då vara mindre benägna för insatser för den assyriska/syrianska gruppen. Utskottet förutsätter att regeringen tar till vara de tillfällen som finns att aktualisera frågan på det internationella planet. Bl. a. gäller detta frågan om ett förbättrat informationsflöde mellan länderna om denna flyktinggrupp. Med hänvisning till det anförda finner utskottet inte skäl att föreslå någon åtgärd på grund av motionen.
AU 1981/82:3
23 Bonnie Bernström (fp) och Hans Petersson i Röstånga (fp) tar upp en annan fråga som rör flyktingbegreppet. De föreslår i motion 1419 att 3 § utlänningslagen skall ändras så att även homosexualitet utgör självständig grund för flyktingskap. Motionärerna vill också att Sverige skall ta ett internationellt initiativ mot diskrimineringen av denna grupp.
Utskottet vill först erinra om att utlänningslagens definition av flyktingbegreppet motsvarar den som finns i 1951 års flyktingkonvention vilken Sverige har tillträtt. En ändring enligt motionärernas önskemål skulle således inte ha någon motsvarighet i flyktingkonventionen. Med denna motivering avvisades en liknande motion då den nya utlänningslagen antogs år 1980. Riksdagen anförde vidare att en ändring av utlänningslagen i denna riktning skulle föra för långt och också aktualisera andra grupper som anser sig diskriminerade. Dessutom anfördes att en utlänning som riskerar förföljelse för homosexualitet torde få stanna i Sverige på grund av humanitära skäl. Utskottet har samma inställning i dag och avstyrker motionens lagstiftningskrav.
Utskottet är inte heller berett föreslå att riksdagen i förevarande sammanhang gör något uttalande om att Sverige skall ta ett initiativ av det slag som föreslås i motionen till förmån för denna grupp.
Med hänvisning till det anförda avstyrks motionen 1417 i sin helhet.
Flyktingkvotens sammansättning
Under efterkrigstiden har Sverige tagit emot mer än 100000 flyktingar som kommit till vårt land antingen genom organiserad överföring eller på eget initiativ. Sammansättningen av flyktinginvandringen har avspeglat de politiska oroligheterna genom åren runt om i världen. Stora flyktinggrupper har kommit från t. ex. de baltiska staterna under och efter andra världskriget, Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968 och Grekland under juntatiden 1967-1974. Under senare år har assyrier/syrianer, latinamerikaner och de s. k. båtflyktingarna utgjort dominerande inslag.
Genom årliga beslut om den s.k. flyktingkvotens storlek och inriktning anger regeringen det antal flyktingar som får föras över till Sverige för varaktig vistelse här och varifrån sådan överföring skall ske. Under senare år har kvoten omfattat ca 1 250 personer per år varav huvuddelen avsett flyktingar från Latinamerika. Därutöver har regeringen till följd av den allvarliga flyktingsituationen i Sydostasien fattat beslut om extra kvoter för sammanlagt ca 3 250 s. k. båtflyktingar från Vietnam och anhöriga till dem. Uttagningen av kvotflyktingar sker i nära samråd med FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) som då ger sina synpunkter på vilka flyktingproblem i världen som bör prioriteras. Det dominerande inslaget av latinamerikanska flyktingar är exempelvis en följd av UNHCR:s särskilda vädjanden till Sverige för denna flyktinggrupp.
Vid sidan av den kollektiva överföringen äger även en spontaninvand -
AU 1981/82:3
ring rum av personer som åberopar politiska skäl för att få stanna här. Som tidigare redovisats har denna invandring under senare år till antalet vida överträffat den kollektiva uttagningen. Någon möjlighet att begränsa antalet spontant invandrade flyktingar finns inte till följd av Sveriges anslutning till 1951 års FN-konvention.
Allan Åkerlind m. fl. (m) yrkar i motion 1069 att flyktingar från Östeuropa skall ha företräde vid organiserad överföring av flyktingar till Sverige. Det viktigaste skälet för motionärernas krav är att flyktingar från Sverige näraliggande länder sägs ha betydligt lättare att anpassa sig till våra förhållanden än vad utlänningar har från världsdelar med större skillnad i kultur, klimat etc. När det gäller flyktingar från Östeuropa hävdas också att kostnaderna för överföring av dessa blir lägre på grund av det kortare avståndet.
Enligt utskottet är samarbetet med UNHCR och dess inflytande över flyktingkvotens sammansättning naturligt och självklart. Därmed sörjs för att den svenska insatsen sätts in där den gör störst nytta. Därvid betyder självfallet den enskilde flyktingens behov av en fristad mer än närhet i geografiskt eller kulturellt hänseende. Utskottet vill dock framhålla att under efterkrigstiden ett betydande antal öststatsflyktingar tagits emot i Sverige, vilket framgår av den statistik som redovisats i detta betänkande. Därutöver är det viktigt att erinra om vad som tidigare redovisats i betänkandet nämligen att ett stort antal flyktingar från Östeuropa som kommer hit på eget initiativ varje år får stanna här på olika grunder. Med hänvisning till vad nu anförts finns det inte skäl att föreslå någon åtgärd på grund av motion 1069.
Lokalkontor för FN:s flyktingkommissariat
Vpk begär i motion 1065 att regeringen skall verka för att FN:s flyktingkommissariat skall inbjudas att upprätta lokalkontor i Stockholm.
Det finns ett intresse från UNHCR att upprätta ett lokalkontor i Norden. Frågan har också diskuterats mellan de nordiska länderna då en tanke är att upprätta ett gemensamt kontor för dessa länder. Man avvaktar nu bl. a. att arbetet med en ny utlänningslag i Norge skall avslutas. Några detaljöverväganden om exempelvis kontorets arbetsuppgifter, lokalisering etc. har ännu inte gjorts.
Vad här redovisats ligger i linje med motionärernas önskemål. Någon åtgärd på grund av motionsyrkandet är sålunda inte erforderlig.
Utvisning på grund av brott
En utlänning kan enligt utlänningslagen (40-42 §§) utvisas ur riket om han begått brott av viss svårighetsgrad. Därmed menas brott på vilket kan följa fängelse i mer än ett år. Utvisningen får emellertid endast ske om det
AU 1981/82:3
kan befaras att utlänningen kommer att fortsätta med brottslig verksamhet här i landet eller om brottet är av sådan allvarlig art att han inte bör få stanna kvar. När domstolen överväger utvisning skall den ta hänsyn till gärningsmannens levnads- och familjeförhållanden samt till hur länge han har vistats i Sverige. För utlänning som varit bosatt i Sverige sedan minst tre år gäller den begränsningen att han får utvisas endast om det föreligger ”synnerliga skäl”. För medborgare i annat nordiskt land är motsvarande tid två år. Ett sådant synnerligt skäl kan vara att brottsligheten är särskilt allvarlig.
Allan Ekström m. fl. (m) yrkar i motion 216 att en utlänning som begått ett mycket allvarligt brott skall utvisas om inte särskilda skäl talar däremot. Motionärerna anser att de nuvarande reglerna är alltför restriktiva när det gäller möjligheterna att visa ut personer som begått allvarliga brott. Motionsyrkaridet framställs mot bakgrund av dels det förhållandet att i vårt land bosatta utlänningar begår brott i förhållandevis mycket stor utsträckning, dels att högsta domstolen i en dom förra året inte visat ut en utlänning som begått ett mycket alllvarligt brott.
Av förarbetena till den nuvarande utlänningslagen, som trädde i kraft den 1 juli 1980, framgår att en strävan bakom reformarbetet var att begränsa möjligheterna att avlägsna en utlänning som dömts för brott. Detta ligger i linje med den allmänna inriktningen av invandrarpolitiken att ge invandrare en bättre status och så långt möjligt likställa dem med svenska medborgare. Samtidigt har dock betonats att det svenska samhället måste kunna skydda sig mot personer, som missbrukar rätten att vistas här i landet genom att begå allvarliga brott, och visa sitt ogillande genom att besluta om utvisning.
De ändringar av utvisningsbestämmelserna som den nya utlänningslagen innehåller innebar främst att möjligheterna inskränktes att på grund av brott avlägsna utlänningar som fått fastare anknytning hit. Den tidigare regeln att synnerliga skäl för utvisning skulle krävas efter fem års vistelse ändrades till tre år för utlänningar i allmänhet och till två år för medborgare i annat nordiskt land. Utskottet betonade dock (AU 1979/80: 27 s. 55) att den praktiska betydelsen av en ändrad tidsgräns inte skulle överdrivas. Vid den slutliga bedömningen om en utvisning skall ske har alltid de som vistats här en kortare tid en svagare ställning än de som bott här i många år. Avgörande för utskottet i frågan om de nya tidsgränserna var det allmänna invandrarpolitiska skälet att särregler för invandrare i största möjlighet bör begränsas. Utskottet strök emellertid under att regeringen noga bör följa utvecklingen och, om negativa drag visar sig, överväga en omprövning av reglerna.
De nya reglerna om utvisning har endast tillämpats under litet mer än ett år. Praxis är därför begränsad, och det är för tidigt att dra någon bestämd slutsats av det fåtal mål om utvisning som avgjorts i högsta domstolen.
AU 1981/82:3
26 Med hänsyn härtill avstyrker utskottet motionsyrkandet. Utskottet vill emellertid mot bakgrund av bl. a. hittillsvarande praxis stryka under sitt uttalande från förra året om vikten av att regeringen följer utvecklingen.
Övriga frågor om utlänningslagen
Vpk föreslår i sin motion 1065 en lång rad ändringar i utlänningslagen. Det gäller förslag om återbrytning, offentligt biträde, nöjdförklaring, tvångsåtgärder och regler om familjeanknytning. Dessutom vill motionärerna att man i det fortsatta arbetet med utlänningslagen skall ta hänsyn till motsvarande arbete i de nordiska länderna. Tidigare i betänkandet (s. 16- 20) har en utförlig redovisning lämnats av motionens innehåll samt om rättsläget m. m. i berörda delar av lagstiftningen.
En motion av vpk med samma innehåll behandlades av riksdagen våren 1980 i samband med tillkomsten av den nya utlänningslagen. Utskottet avstyrkte motionen i alla delar i sitt betänkande AU 1979/80:27 vilket beslut följdes av riksdagen.
Utlänningslagkommittén har därefter i sitt slutbetänkande (Ds A 1981:8) behandlat frågor som berör två av motionens yrkanden. Den ena gäller polisens ansvar vid verkställandet av avlägsnandebeslut. Kommittén konstaterar att detta ansvar blivit avsevärt större sedan den enskildes rätt att ansöka om återbrytning togs bort 1980. För att förstärka den enskildes rättsskydd föreslår därför kommittén att om polisen inte godtar en först vid verkställigheten gjord invändning mot verkställigheten av en utvisning så skall detta anmälas till invandrarverket som sedan avgör om verket skall överta ärendet. Detta motsvarar de regler som gäller vid avvisningsbeslut.
Kommittén har också tagit upp frågan om tvångsåtgärder och bl. a. föreslagit att ensamma barn inte skall placeras i häkte eller liknande lokaler. En bred remissopinion har stött detta krav. Förslaget är nu under beredning i regeringskansliet. Statsrådet Karin Andersson har utlovat snabba åtgärder för att komma till rätta med frågan. Utskottet hälsar detta med tillfredsställelse.
Vad här har anförts innebär att man i sak tillmötesgår några av de i vpkmotionen framställda kraven. När det gäller övriga yrkanden är de som tidigare sagts identiska med vpk:s ståndpunkt då den nya lagen antogs. Yrkandena avslogs då, och det finns inte skäl att nu ha annan inställning. Motionen bör alltså inte föranleda någon åtgärd.
Utskottets hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande översyn av reglerna för bedömning av flyktingar att riksdagen avslår motion 1980/81:820,
AU 1981/82:3
2. beträffande assyrier/syrianers rätt till politisk asyl m. m. att riksdagen avslår motion 1980/81:1830,
3. beträffande diskrimineringen av turkassyrier m. m.
att riksdagen avslår motion 1980/81: 1065 yrkandena 1 d och 1 e,
4. beträffande homosexualitet som grund för flyktingskap att riksdagen avslår motion 1980/81:1419,
5. beträffande flyktingkvotens sammansättning att riksdagen avslår motion 1980/81:1069,
6. beträffande lokalkontor i Stockholm för FN:s flyktingkommissariat att
riksdagen avslår motion 1980/81:1065 yrkande 3,
7. beträffande utvisning av utlänningar som begått allvarliga brott att riksdagen avslår motion 1980/81:216,
8. beträffande ändringar i utlänningslagen i övrigt
att riksdagen avslår motion 1980/81:1065 yrkandena 1 a, 1 b, 1 c, 1 f, 1 g och 2.
Stockholm den 3 november 1981
På arbetsmarknadsutskottets vägnar ELVER JONSSON
Närvarande: Elver Jonsson (fp), Anna-Greta Leijon (s), Arne Fransson (c), Erik Johansson (s). Sten Svensson (m), Frida Berglund (s). Pär Granstedt (c), Lars Ulander (s), Anders Högmark (m), Margit Odelsparr (c), Eva Winther (fp), Bengt Wittbom (m), Sune Johansson (s), Karin Flodström (s) och Lahja Exner (s).
AU 1981/82:3
28 Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Motionerna 2
Flyktingar 4
Gällande regler 4
Pågående utredning 5
Flyktingsituationen i världen 6
Assyrier/syrianer m. m 7
Motionerna 7
Den assyriska/syrianska invandringen 8
Homosexualitet som grund för flyktingskap 10
Motionen 10
Tidigare riksdagsbehandling 10
Flyktingkvotens sammansättning 10
Motionen 10
Kollektiv överföring av flyktingar 11
Den spontana flyktinginvandringen 12
Lokalkontor för FN:s flyktingkommissariat 12
Motionen 12
FN:s flyktingkommissariat 12
Utvisning på grund av brott 13
Motionen 13
Gällande regler 14
Utlänningars brottslighet 16
Övriga frågor om utlänningslagen 16
Motionen 16
Återbrytning 17
Offentligt biträde 18
Nöjdförklaring 19
Tvångsåtgärder 19
Familjeanknytning 19
Utskottet 20
Flyktingbegreppet 20
Flyktingkvotens sammansättning 23
Lokalkontor för FN:s flyktingkommissariat 24
Utvisning på grund av brott 24
Övriga frågor om utlänningslagen 26
Utskottets hemställan 26
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981