Med anledning av motioner om medborgarskapslagen
AU 1981/82:5
Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1981/82:5
med anledning av motioner om medborgarskapslagen Sammanfattning
I betänkandet behandlas två motioner som rör medborgarskapslagen.
Den ena motionen, 1980/81:1052 av Karin Ahrland (fp) och Bonnie Bernström (fp), innehåller ett förslag om ändring av reglerna om förlust av svenskt medborgarskap i samband med förvärv av medborgarskap i annat land. Den som beviljats utländskt medborgarskap efter ansökan förlorar enligt nuvarande bestämmelser sitt svenska medborgarskap. Motionärerna vill att regeln skall ändras i fall då en person nödgats göra ansökan om medborgarskap i ett annat land för att undgå att behöva lämna landet och därmed skiljas från anhöriga. Utskottet har inte velat tillstyrka en direkt lagändring men förutsatt att regeringen noga följer utvecklingen och vid behov aktualiserar ändring av lagen.
Den andra motionen, 1980/81:1436 av Daniel Tarschys (fp) och Olle Wästberg i Stockholm (fp), gäller villkoret om viss tids vistelse i Sverige för erhållande av medborgarskap. Motionärerna vill sänka tiden från fem till fyra år för utomnordiska invandrare. Utskottet avstyrker motionen och hänvisar bl. a. till att för flyktingar och statslösa gäller i praktiken fyra år enligt de principer för dispensgivning som nu tillämpas.
Motionerna
1980/81:1052 av Karin Ahrland (fp) och Bonnie Bernström (fp)
I motionen yrkas att riksdagen beslutar om ett tillägg till 7 § medborgarskapslagen av följande innebörd:
Vad som sägs under 1. gäller dock icke sådana fall där utländsk medborgarskapslagstiftning medför att någon icke kan undgå att ansöka om medborgarskap i det land där hon eller han bor.
17 § första punkten stadgas att svenskt medborgarskap förloras av den som förvärvar utländskt medborgarskap efter ansökan eller uttryckligt samtycke.
Bakgrunden till motionen sägs vara att det i åtminstone ett lands medborgarlagstiftning stadgas att en främmande kvinna som är gift med en medborgare i det landet måste välja mellan att bli medborgare i mannens hemland eller lämna landet. Hon måste också uttryckligen förklara sin önskan att förvärva medborgarskap i mannens hemland. Därmed kommer hon enligt 7 § medborgarskapslagen att förlora sitt svenska medborgarskap. Kvinnan kan alltså enligt motionärerna ställas inför det orimliga valet att
1 Riksdagen 1981/82. 18 sami. Nr 5
AU 1981/82:5
antingen lämna sin man, sina barn och det land där de bor eller offra sitt svenska medborgarskap.
1980181:1436 av Daniel Tarschys (fp) och Olle Wästberg i Stockholm (fp)
I motionen yrkas att riksdagen beslutar om ändring av 6 § lagen (1976:469) om svenskt medborgarskap enligt följande:
Nuvarande lydelse
Utlänning som
1. fyllt aderton år;
2. sedan fem år eller, i fråga om dansk, finländsk, isländsk eller norsk medborgare, sedan två år har hemvist här i riket; samt
3. fört en hederlig vandel, kan på ansökan upptagas till svensk medborgare (naturaliseras). Fråga om naturalisation prövas av den centrala utlänningsmyndighet som avses i 3 § utlänningslagen den 30 april 1954 (193).
Finnes det aderton
år.
Föreslagen lydelse
i
Utlänning som
1. fyllt aderton år;
2. sedan fyra år eller, i fråga om dansk, finländsk, isländsk eller norsk medborgare, sedan två är har hemvist här i riket; samt
3. fört en hederlig vandel, kan på ansökan upptagas till svensk medborgare (naturaliseras). Fråga om naturalisation prövas av den centrala utlänningsmyndighet som avses i 3 § utlänningslagen den 30 april 1954 (193).
Gällande regler
Lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap innehåller bl. a. bestämmelser om hemvisttiden för naturalisation (6 §) och om förlust av svenskt medborgarskap till följd av förvärv av utländskt medborgarskap (7 §).
Enligt 6 § kan en utlänning efter ansökan upptas till svenskt medborgarskap (naturaliseras). Förutsättningen är att utlänningen fyllt 18 år, fört en hederlig vandel samt bott här i landet i minst fem år, eller i minst två år, om sökanden är medborgare i annat nordiskt land. Naturalisation kan äga rum även om de angivna villkoren inte är uppfyllda om det med hänsyn till sökandens förhållanden föreligger särskilda skäl för detta. Denna bestämmelse omfattar bl. a. personer som tidigare haft svenskt medborgarskap.
Enligt den tidigare svenska medborgarskapslagen från 1924 medförde förvärv av utländskt medborgarskap i princip förlust av svenskt medborgarskap oberoende av det sätt på vilket det utländska medborgarskapet förvärvats. Förlusten inträdde dock först vid bosättningen i det främmande landet. Den gällande lagen från 1950 ger emellertid kvinnor som gift sig med utländska män möjlighet att i större utsträckning än tidigare behålla sitt svenska medborgarskap. I förarbetena till lagen framhölls att svenska kvinnors förvärv av utländskt medborgarskap till följd av äktenskap med utländsk medborgare i princip inte borde medföra förlust av hennes svenska
AU 1981/82:5
medborgarskap om inte förvärvet skett i enlighet med hennes önskan. I 7 § 1950 års medborgarskapslag infördes därför en bestämmelse av innebörd att svenskt medborgarskap förloras endast av den som efter ansökan eller uttryckligt samtycke förvärvar utländskt medborgarskap. Ett automatiskt förvärv av utländskt medborgarskap inverkar inte pä det svenska medborgarskapet.
Den som är osäker över om det svenska medborgarskapet har förlorats eller inte kan enligt 11 § hos regeringen begära en s. k. ntedborgarskapsförklaring. Innan regeringen prövar saken skall regeringsrätten höras.
Utskottet
I betänkandet behandlas två motioner om ändring av medborgarskapslagen.
En svensk kvinna som är gift med en utländsk man och som därigenom automatiskt förvärvar utländskt medborgarskap får behålla sitt svenska medborgarskap. Däremot förloras det svenska medborgarskapet om hon blivit utländsk medborgare efter ansökan eller uttryckligt samtycke. Frågan om det svenska medborgarskapet har gått förlorat eller inte kan prövas av regeringen genom att en s. k. medborgarskapsförklaring begärs av den berörda individen. Frågan om medborgarskapet kan också komma att prövas i samband med ansökan om pass.
I motion 1052 av Karin Ahrland (fp) och Bonnie Bernström (fp) sägs att det i åtminstone ett lands medborgarskapslagstiftning stadgas att en utländsk kvinna som är gift med en medborgare i detta land måste välja mellan att uttryckligen förklara sin önskan att förvärva medborgarskap i mannens land eller lämna landet. I det första fallet riskerar hon att förlora sitt svenska medborgarskap. För att komma till rätta med detta problem föreslår motionärerna ett tillägg till 7 8 medborgarskapslagen med innebörden att sådant utländskt medborgarskap som man inte kunnat undgå att ansöka om inte skall påverka det svenska medborgarskapet.
En situation av det slag som motionärerna beskriver kan uppkomma bl. a. för ett antal svenska kvinnor i Irak. I enlighet med den irakiska medborgarskapslagen från februari 1980 måste en utländsk kvinna som är gift med en irakisk medborgare och bosatt i Irak sedan mer än fem år antingen förklara att hon önskar erhålla irakiskt medborgarskap eller lämna landet. Därmed har frågan uppstått om förlustregeln i 7 8 medborgarskapslagen berövar de svenska kvinnor som i enlighet med den nya irakiska lagen har förvärvat irakiskt medborgarskap deras svenska medborgarskap.
Frågan togs upp i en interpellation av Karin Ahrland i december 1980. Statsrådet Karin Andersson gav därvid bl. a. följande svar:
Frågan huruvida förlust av svenskt medborgarskap enligt 7 8 medborgarskapslagcn inträder i de aktuella fallen kan med bindande verkan endast
AU 1981/82:5
prövas genom att en s. k. medborgarskapsförklaring begärs hos regeringen enligt 11 § medborgarskapslagen. Innan regeringen meddelar en sådan medborgarskapsförklaring skall regeringsrätten yttra sig i ansökningsärendet. Initiativ till en sådan förklaring kan endast tas av den person vars medborgarskap det är fråga om.
De kvinnor som Karin Ahrlands fråga rör bör alltså rådas att hos regeringen ansöka om en sådan förklaring att de är svenska medborgare. Endast i ett sådant förklaringsärende kan det fastställas om förlustregeln i 7 § medborgarskapslagen är tillämplig i deras situation eller inte. Jag kan av självklara skäl inte här och nu föregripa utgången av en sådan prövning.
I förarbetena till medborgarskapslagen sägs bl. a. att ett förvärv av utländskt medborgarskap som vederbörande icke kunnat undgå i princip inte bör inverka på det svenska medborgarskapet. I enlighet härmed innebär inte ett äktenskap med utländsk man i sig en förlust av det svenska medborgarskapet för kvinnan. När det gäller svenska kvinnor som är gifta utomlands och som under hot om utvisning måste ansöka om att bli utländska medborgare är rättsläget oklart. Saken kan emellertid prövas av regeringen på initiativ av de berörda kvinnorna. Det finns anledning utgå från att en sådan prövning görs i den anda som präglar lagen. Om emellertid prövningen skulle medföra att vederbörande förlorar sitt svenska medborgarskap bör det framhållas att det svenska medborgarskapet med kort varsel kan återvinnas genom naturalisation.
Utskottet är på grundval av vad som framkommit inte berett att nu förorda en lagändring av det slag motionärerna begärt. Utskottet utgår emellertid från att regeringen noga följer utvecklingen och, om det visar sig finnas behov av ändring i lagen, aktualiserar detta. Motionen bör alltså inte föranleda någon åtgärd.
Daniel Tarschys (fp) och Olle Wästberg i Stockholm (fp) tar i motion 1436 upp en annan fråga som rör medborgarskapslagstiftningen och som riksdagen prövat åtskilliga gånger, nämligen kravet pä sänkt kvalifikationstid vid naturalisation. F. n. gäller som krav för naturalisation att utlänningen vistats fem år i Sverige. För den som är medborgare i annat nordiskt land är kravet endast två år. Enligt av riksdagen godkända riktlinjer för dispensgivning när det gäller kvalifikationstiden kan statslösa och politiska flyktingar generellt upptas till svenska medborgare efter fyra års hemvist i vårt land. Även i andra fall kan dispens ges från huvudreglerna.
Reglerna om tidsgränsen för naturalisation har gällt sedan den 1 juli 1976. Dessförinnan gällde ett generellt krav på sju års vistelse i Sverige. Som skäl för ändringen anfördes att de gällande tidsgränserna för rätt till naturalisation var onödigt långa mot bakgrund av de åtgärder som vidtagits för att underlätta för invandrare att växa in i vårt samhälle. Dispens från hemvistkravet lämnades också i en sådan omfattning att medborgarskapslagen inte ansågs ge en rättvisande bild av förutsättningarna för förvärv av svenskt medborgarskap. De nya tidsgränserna om fem resp. två år ansågs väl
AU 1981/82:5
motsvara den tid som erfarenhetsmässigt behövs för att utlänningar i allmänhet skall hinna inlemmas i vårt samhälle.
Motionärerna vill att femårstiden skall sänkas till fyra år. Ett yrkande av samma slag prövades i samband med tillkomsten av de nya tidsgränserna och har därefter återkommit i motioner år 1978 och 1980. Riksdagen har vid samtliga tillfällen avvisat motionerna med hänvisning till de ovan redovisade motiven som anfördes då lagen ändrades år 1976. Det har inte framkommit något nytt skäl varför riksdagen skulle ändra på denna ståndpunkt. Motionen avstyrks därför.
Utskottets hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ändring av reglerna om förlust av svenskt medborgarskap att
riksdagen avslår motion 1980/81:1052,
2. beträffande sänkning av tidsvillkoret för erhållande av svenskt medborgarskap
att riksdagen avslår motion 1980/81:1436.
Stockholm den 24 november 1981
På arbetsmarknadsutskottets vägnar ELVER JONSSON
Närvarande: Elver Jonsson (fp), Sten Svensson (m). Frida Berglund (s). Pär Granstedt (c), Lars Ulander (s), Anders Högmark (m), Hans Gustafsson (s), Marianne Stålberg (s). Eva Winther (fp). Bengt Wittbom (m), tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson (fp), Lahja Exner (s). Görel Bohlin (m) och Lena Hjelm-Wallén (s).