Med anledning av motion om kostnadsansvaret för arkeologiska utgrävningar i samband med byggnation
KrU 1981/82:2
Kulturutskottets betänkande 1981/82:2
med anledning av motion om kostnadsansvaret för arkeologiska utgrävningar i samband med byggnation
Motionen
I motion 1980/81:442 av Sten Svensson m. fl. (m) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om åtgärder för att begränsa de totala samhällsekonomiska kostnaderna för arkeologiska utgrävningar i samband med byggnation.
Motionärerna erinrar om gällande bestämmelser i lagen (1942:350) om fornminnen (omtryckt 1976:442). Huvudprincipen i denna lag är att fast fornlämning skall bevaras (1 §). Tillstånd att rubba, förändra eller borttaga sådan fornlämning kan dock meddelas av länsstyrelsen, om fornlämningen finnes medföra hinder eller olägenhet som ej står i rimligt förhållande till dess betydelse. Vid sådant tillstånd får fogas de villkor som anses skäligen erforderliga (6 §). Om det med anledning av allmänt eller större enskilt arbetsföretag som berör fast fornlämning erfordras särskild undersökning av fornlämningen eller särskild åtgärd för att bevara den skall kostnaden härför åvila företaget, om det inte på grund av särskilda förhållanden finnes obilligt
(9 »).
Mot bakgrund av en utförlig redovisning av konkreta exempel på hur skyldigheten att undersöka fornlämningar kan medföra mycket höga kostnader framhåller motionärerna att Skara och Visby och andra kulturstäder till följd av utgrävningskostnader får ett högre kostnadsläge än andra jämförbara kommuner. Det är bostadskonsumenterna/kommuninvånarna som till sist får betala kostnaderna, under det att resultatet av utgrävningarna är av riksintresse.
Motionärerna anknyter vidare till att kulturutskottet förklarat sig anse att det finns anledning att se över möjligheterna att underlätta för arbetsföretagen att finansiera de undersökningar och eventuella åtgärder i övrigt som avses i 9 § fornminneslagen (KrU 1979/80:12).
Tidigare riksdagsbehandling
I betänkandet KrU 1979/80:12 anförde kulturutskottet följande i fråga om de kostnader som blir aktuella vid en tillämpning av 9 § fornminneslagen.
Frågan om kostnadsansvaret för undersökningar m. m. av fornlämningar enligt 9 § fornminneslagen har, som framgått av det föregående, övervägts av riksdagen vid flera olika tillfällen under 1960- och 1970-taien. När den nu
1 Riksdagen 1981182. 13 sami. Nr 2
KrU 1981/82:2
ånyo aktualiserats i åtta motioner är det för utskottet angeläget att konstatera att det inte i motionerna anförts något som tyder på en önskan att minska det skydd för fornlämningarna som lagen avser att ge. Vad motionärerna önskar är en ändring beträffande det kostnadsansvar som enligt 9 § åvilar ”allmänt eller större enskilt arbetsföretag” som berör fast fornlämning. Innebörden av motionerna är att detta ansvar bör, enligt vissa motioner helt och enligt andra delvis, övertas av staten.
Utskottet vill för egen del framhålla att fornlämningarna är en viktig del av det svenska kulturarvet och att någon saklig försämring av det skydd som de f. n. åtnjuter inte får komma i fråga. Det kan i detta sammanhang förtjäna att påpekas att huvudregeln i 9 § om kostnadsansvaret inte bara har en rent ekonomisk innebörd. Den ingår i själva skyddssystemet så till vida som den åsyftar att främja en omsorgsfull planering som tar sikte på att undvika arbeten som berör fasta fornlämningar.
Utskottet och riksdagen har tidigare avvisat förslag om översyn av reglerna om kostnadsansvaret. Utskottet har emellertid därvid också gjort uttalanden som präglas av förståelse för att markexploatörerna kan uppfatta reglerna som mer än skäligt betungande. Samtidigt har utskottet framhållit betydelsen av att riksantikvarieämbetets anslag avvägs med tanke på den undantagsbestämmelse i 9 § enligt vilken ett byggnadsföretag kan befrias från kostnadsansvaret enligt huvudregeln i samma paragraf.
Tillämpningen av huvudregeln om kostnadsansvaret ger uppenbarligen mycket olika resultat i olika fall. Ibland är det inte fråga om någon allvarligare ekonomisk belastning och inte heller om några negativa effekter i övrigt, exempelvis en försening av byggföretaget. I andra fall är det fråga om höga kostnader både i absoluta tal och i förhållande till hela kostnaden för arbetsföretaget. Utskottet anser att det finns anledning att se över möjligheterna att underlätta för arbetsföretagen att finansiera de undersökningar och eventuella åtgärder i övrigt som det nu är fråga om.
Utskottet har i ett tidigare sammanhang uttalat att det bakom de nuvarande reglerna ligger en medveten strävan att väga olika intressen mot varandra. Den översyn som utskottet nu förordat bör präglas av samma strävan.
Vad utskottet nu anfört med anledning av motionerna bör riksdagen som sin mening ge till känna för regeringen.
Riksdagen anslöt sig till utskottets uppfattning.
Utskottet
Som framgår av det föregående har utskottet i betänkande 1979/80:12 förklarat sig anse att det finns anledning att se över möjligheterna att underlätta för arbetsföretagen att finansiera de undersökningar och eventuella åtgärder i övrigt som föranleds av bestämmelserna i 9 § fornminneslagen. Utskottet har därvid också uttalat att den av utskottet förordade översynen bör präglas av en strävan att väga olika intressen mot varandra. De uttalanden som utskottet sålunda gjort har riksdagen som sin mening gett till känna för regeringen.
I motionen framhålls att syftet med densamma inte är att ifrågasätta det
KrU 1981/82:2
skydd som fornminneslagen ger utan att påskynda den översyn som riksdagen begärt.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om önskvärdheten av att den begärda översynen påskyndas men är inte berett att tillstyrka det i motionen framförda yrkandet att riksdagen hos regeringen skall begära förslag om åtgärder för att begränsa de totala samhällsekonomiska kostnaderna för arkeologiska utgrävningar i samband med byggnation. Utskottet avstyrker alltså motionen.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motion 1980/81:442.
Stockholm den 13 oktober 1981
På kulturutskottets vägnar KARL-ERIC NORRBY
Närvarande vid ärendets slutbehandling: Karl-Eric Norrby (c), Åke Green (s), Kerstin Anér (fp), Lars Ahlmark (m), Lars-Ingvar Sörenson (s), Hans Alsén (s), Elisabeth Fleetwood (m), Catarina Rönnung (s), Anna Eliasson (c), Kerstin Andersson i Kumla (s), Bertil Hansson (fp), Sten Sture Paterson (m), Ing-Marie Hansson (s), Maja Bäckström (s) och Gunnel Liljegren (m).
»>,i:
'<■ .. .■>; '• •;.
•v* . <• Xtfw
f ■ ' ■ • ■ I .■ :
t.. Afl.- ■■■{■ ,i. . n
I- •' • ?*,««•.•!
■ - i'. -'.; -'■■'■■ ■ .-U.' • . .:
> > ivf .-i:
•• .■ 1 f
• •' ' :si ■ fl
i .-i;..••••
-i'-' • . '.'V*' . !■
■ .v. ,y /
.. ■. * ■,
f .• ’ ...- •'
...
■ ■ i •
GOTAB69579 Stockholm 1981