Med anledning av motion om bevarande av stenvalvsbroar
KrU 1981/82:5
Kulturutskottets betänkande 1981/82:5
med anledning av motion om bevarande av stenvalvsbroar Motionen
1 motion 1980/81:377 av Ivan Svanström (c) yrkas att riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla om utredning under medverkan av riksantikvarieämbetet, andra statliga myndigheter och den frivilliga hembygdsrörelsen
1. angående stenvalvsbroarnas kulturhistoriska värde,
2. av möjligheten att bevara ett större antal stenvalvsbroar än vad bevarandeplanen omfattar,
3. av ansvarsfrågorna, kostnadsfördelning och andra förhållanden i sammanhanget.
Med utgångspunkt i ett aktuellt fall i Kalmar län tar motionären upp olika problem som är förknippade med bevarandet av kulturhistoriskt intressanta stenvalvsbroar. Han framhåller särskilt den situation som uppkommer då en dylik bro tillhörande det allmänna vägnätet tas ur bruk. Det förekommer ofta att vägverket vill riva bron av den dubbla anledningen att det ställer sig för dyrt att underhålla den samtidigt som ett bristfälligt underhåll kan medföra skadeståndsskyldighet för verket. Den enda utvägen för vägverket synes då vara att de kulturvårdande myndigheterna övertar ansvaret.
Motionären anser att vägmyndigheterna i olika aktuella fall ofta beräknar orimligt höga restaureringskostnader och att detta hänger samman med att storleken av eventuella skadeståndsanspråk överdrivs. Det bör enligt hans uppfattning vara möjligt att komma fram till överenskommelser olika statliga och kommunala myndigheter emellan beträffande ansvarstagandet. Han nämner också en kollektiv ansvarsförsäkring som en möjlighet att lösa eventuella krav på skadestånd.
I motionen uttalas vidare önskemål om att broar av det slag som det här är fråga om skall kunna föras över i kommunernas ägo och om samarbete mellan kommunerna och hembygdsrörelsen.
Motionären erinrar om en bevarandeplan för kulturhistoriskt värdefulla broar som upprättades i början av 1960-talet i samarbete mellan riksantikvarieämbetet och dåvarande väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Planen omfattade ett trettiotal broar av vilka nu en del är restaurerade, men motionären framhåller att även vissa broar som inte omfattas av planen bör kunna bevaras.
Remissyttranden
Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från statens vägverk och riksantikvarieämbetet.
1 Riksdagen 1981/82. 13 sami. Nr 5
KrU 1981/82:5
2 Vägverket anknyter i sitt yttrande till en av byggnadsstyrelsen, fortifikationsförvaltningen och riksantikvarieämbetet i juni 1981 till budgetdepartementet avlämnad utredning Vård av byggnadsminnesmärken. I denna utredning som tillkommit med anledning av en av riksdagen gjord framställning till regeringen (KrU 1976/77:5) och som gäller formerna för underhåll av statliga byggnader av kulturhistoriskt och konstnärligt värde föreslås att regeringen bl. a. uppdrar åt de statliga fastighetsförvaltarna att utföra inventering m. m. enligt ett av utredningen framlagt förslag.
Vägverket anser i likhet med utredningen att statens bevarandeansvar bör vara minst lika stort som kommunernas. Samtidigt konstateras att det ekonomiska läget för verket är kärvt med från år till år minskande reell medelstilldelning. Sett mot den bakgrunden vill verket betrakta en kommande föreslagen totalinventering som ett verktyg för att bland alla tänkbara bevarandeobjekt välja ut få men i stället om möjligt synnerligen representativa företrädare för olika tidsepoker, konstruktioner etc. Totalinventeringen skulle då bli ett led i en strävan att bättre hushålla med mycket begränsade resurser. Verket förutsätter emellertid härvid att man för denna totalinventering på ett tidigt stadium verkligen gör klart för sig vilka realistiska finansieringsvägar som kan komma att stå till buds.
Motionen bör enligt vägverkets mening inte föranleda någon särskild utredning utan i stället beaktas vid den fortsatta handläggningen av utredningen Vård av byggnadsminnesmärken.
Riksantikvarieämbetet har i sitt yttrande över motionen sammanfattat sina synpunkter på följande sätt.
Sammanfattningsvis torde förutsättningarna för bevarande av stenvalvsbroar f. n. vara tämligen goda när det gäller att genom erforderliga samråd mellan berörda organ skaffa försäkringar om att hänsyn till kulturvårdsintressena tas vid vägunderhållet. Länsstyrelserna kan, lämpligen inom ramen för arbetena med kulturminnesvårdsprogram, successivt bygga ut sitt underlagsmaterial så att kulturminnesvårdens intressen kan preciseras inför ansvariga väghållare. Det är angeläget att vägförvaltningarna är medvetna om var särskilda hänsynstaganden kan aktualiseras och är beredda att hantera dessa typer av problem i positiv anda.
Tekniken för kulturhistoriska restaureringar finns utarbetad och färdig att användas. Olämpliga reparationsåtgärder bör som regel kunna undvikas under förutsättning att det tekniska kunnandet och erfarenheten vinner tillräcklig spridning.
Det stora problemet i fråga om bevarandet gäller tveklöst finansieringen av kulturhistoriska överkostnader. Särskilt där broar tas ur det allmänna vägunderhållet uppstår svårlösta problem kring ekonomiseringen.
Man kan här givetvis ifrågasätta det nuvarande förfarandet som innebär att staten i dylika fall avsäger sig ansvaret för dessa kulturhistoriskt värdefulla byggnadsverk. Det ur bevarandesynpunkt lämpligaste förfarandet vore i stället att berörda myndigheter, vägverket och SJ. kontinuerligt underhöll de kulturhistoriskt värdefulla broar som en gång lagts under deras förvaltning. Detta förutsätter att myndigheterna ges särskilda medel för ändamålet. Ett
KrU 1981/82:5
sådant synsätt står i överensstämmelse med de riktlinjer för vård och underhåll av statens kulturhistoriska byggnader som föreslagits av den ovan refererade utredningen om byggnadsminnesmärken. Ämbetet har också framfört motsvarande synpunkter i sitt yttrande över vattenlagsutredningens betänkande SOU 1977:27.
Möjligheten att få enskilda restaureringar till stånd genom beredskapsarbeten eller via riksantikvarieämbetets anslag finns nu endast när det gäller enstaka och högt prioriterade objekt. För den stora mängden gäller som förutsättning för bevarande att vård och upprustning sker inom ramen för det reguljära underhållet. I detta sammanhang måste den statliga kulturminnesvården i stor utsträckning lita till insatser av kommuner, samfälligheter och privata väghållare, liksom till intresseföreningar och enskilda som kan medverka till att väcka intresse och opinion för ett bevarande.
Ämbetet vill avslutningsvis framhålla att bevarandeproblem kring andra brokategorier än stenvalvsbroar mångå gånger kan vara än mer komplicerade. Det kan gälla träbroar som kräver betydligt mer omfattande kontinuerligt underhåll, järnbroar där godset har en begränsad livslängd vid tung trafikbelastning eller de äldsta betongbroarna, där de tekniska restaureringsfrågorna är svårlösta. Bevarandet av sådana broar kan sägas vara lika angeläget som bevarandet av stenvalvsbroarna. Ett målmedvetet arbete i dessa frågor bör därför omfatta kulturhistoriskt värdefulla broar i allmänhet och inte begränsas till enskilda kategorier.
Angelägenheten av att förbättra bevarandet av kulturhistoriskt värdefulla broar är utan tvekan sådan att frågorna behöver övervägas gemensamt av berörda myndigheter och organisationer. Riksantikvarieämbetet är därför villigt att delta i överläggningen i enlighet med motionens hemställan.1
Tidigare riksdagsbehandling
Vid riksmötet 1976/77 behandlades en av samme motionär väckt motion om bevarande av stenvalvsbroar. Denna motion hade - med ett undantag - samma yrkanden som den som nu föreligger till behandling. Undantaget innebär att något yrkande om utredning angående stenvtjlvsbroarnas kulturhistoriska värde inte förelåg i den tidigare motionen.
Kulturutskottet betonade i betänkandet KrU 1976/77:13 att många av de kvarvarande stenvalvsbroarna med all rätt betraktas som kulturminnesmärken. Utskottet konstaterade att motionärens önskemål om bevarande av ett större antal stenvalvsbroar än som fanns upptagna i bevarandeplanen i sak fått stöd av närmast berörda statliga myndigheter. Någon särskild utredning med detta syfte fann utskottet därför inte erforderlig. Utskottet avstyrkte också den föreslagna utredningen om ansvarsfrågor och kostnadsfördelning m. m. och hänvisade därvid till att vägverket och riksantikvarieämbetet funnit att de av motionären angivna problemen kunde lösas i samarbete mellan berörda parter i de former som redan utvecklats.
1 Riksantikvarieämbetets yttrande i övrigt redovisas i bilaga till detta betänkande. 1* Riksdagen I9HI/R2. U sami. Nr 5
KrU 1981/82:5
4 Utskottet
Som utskottet framhållit i ett tidigare betänkande om bl. a. bevarande av gamla stenvalvsbroar kan många av dessa broar med all rätt betraktas som kulturminnesmärken. Detta gäller i samma grad broar som tillhör det allmänna vägnätet och broar som ingår i det enskilda vägnätet. Med ledning av inventeringar som gjorts i vissa län har riksantikvarieämbetet i sitt remissyttrande uppskattat att antalet bevarade stenvalvsbroar är omkring 2 500, varav majoriteten ligger längs enskilda vägar. Av nämnda totala antal stenvalvsbroar beräknas ca 500 kunna hänföras till en grupp som utgörs av ”framträdande representanter för sin tids byggnadskonst vilka på grund av sitt tekniska och konstnärliga utförande äger särskilt intresse”. Till närmast lägre prioriteringsgrupp bestående av broar som är ”karakteristiska representanter för byggnadskonsten och den kommunikationstekniska utvecklingen" hänförs 1 500 broar. Den sålunda gjorda uppskattningen av antalet broar i de båda grupperna betecknas dock som tämligen vag och behäftad med flera osäkerhetsfaktorer.
Genom särskilda lagbestämmelser är kulturhistoriskt värdefulla broar likaväl som broar i övrigt tillförsäkrade ett kontinuerligt underhåll genom väghållarens försorg fram till dess att bron rivs eller stängs av för trafik. Underhållsskyldigheten är inte förknippad med några tekniska bestämmelser om hur underhållet skall utföras. Många broar riskerar därför att bli förvanskade på grund av åtgärder som är olämpliga sedda från kulturhistorisk synpunkt. Skyddade från dylika åtgärder är broar som enligt lagen (1942:350) om fornminnen är fasta fornlämningar. Pågående arbete med den ekonomiska kartan på vilken fasta fornlämningar markeras samt länsstyrelsernas arbete med kulturminnesvårdsprogram kan väntas medföra att ett ökande antal stenvalvsbroar får det skydd som fornminneslagen ger.
Riksantikvarieämbetet har i sitt remissyttrande preciserat följande tre förutsättningar för bevarande av kulturhistoriskt värdefulla broar nämligen 1.
att brons kulturvärde måste vara känt av väghållaren,
2. att underhåll och reparationer måste utföras i en kulturhistoriskt tillfredsställande teknik,
3. att frågan om hur eventuella, kulturhistoriskt motiverade överkostnader skall finansieras måste lösas.
Enligt utskottets bedömning kan man räkna med att inte bara riksantikvarieämbetet samt läns- och landsantikvarierna utan även vägverket och vägförvaltningarna i länen har förståelse för att de gamla stenvalvsbroarna i många fall har ett betydande kulturhistoriskt värde och att detta f. ö. också gäller en del andra gamla brokonstruktioner. Man kan också utgå från att förståelsen för nämnda kulturvärden är väl förankrad inom den frivilliga hembygdsrörelsen. Mot den bakgrunden och med hänsyn till de berörda myndigheternas författningsenliga ansvar på kulturminnesvårdens område
KrU 1981/82:5
och till den vilja till samarbete i bevarandefrågan som kommit till uttryck i de båda remissyttrandena anser utskottet inte att riksdagen har någon anledning att begära en utredning om stenvalvsbroarnas kulturhistoriska värde och därmed en specialinventering beträffande just denna objekttyp.
Vad beträffar bevarande av ett större antal broar än som finns upptagna i den av motionären nämnda planen från början av 1960-talet, dvs. ett trettiotal, har utskottet i sitt ovannämnda betänkande KrU 1976/77:13 konstaterat att denna tanke fått stöd av närmast berörda statliga myndigheter. Utskottet finner inte någon särskild utredning i detta syfte erforderlig Den
i motionen föreslagna utredningen avses skola behandla även ansvarsfrågor samt frågor om kostnadsfördelning och andra förhållanden i sammanhanget. Utskottet anser att även detta är frågor som bör hanteras av de berörda myndigheterna i samarbete med varandra.
Utskottet som sålunda avstyrker det i motionen framförda utredningsyrkandet i dess helhet vill i anslutning till vad motionären anfört betona värdet av att de statliga myndigheterna samarbetar även med vederbörande kommuner och andra intressenter.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet att riksdagen avslår motion 1980/81:377.
Stockholm den 27 oktober 1981
På kulturutskottets vägnar GEORG ANDERSSON
Närvarande vid ärendets slutbehandling: Georg Andersson (s). Karl-Eric Norrby (c), Åke Green (s). Kerstin Anér (fp). Tyra Johansson (s). Lars Ahlmark (m), Lars-Ingvar Sörenson (s). Olle Eriksson (c), Hans Alsén (s), Kerstin Andersson i Kumla (s). Bertil Hansson (fp), Ing-Marie Hansson (s). Stina Eliasson (c). Gunnel Liljegren (m) och Cecilia Jensfelt (c).
KrU 1981/82:5
6 Bilaga
Riksantikvarieämbetets yttrande över motion 1980/81:377
(1981-09-10)
Riksdagens kulturutskott har för yttrande översänt motionen 1980/81:377 av Ivan Svanström om bevarande av stenvalvsbroar. Riksantikvarieämbetet önskar anföra följande.
Allmänt om stenvalvsbroar
I Sverige har stenvalvsbroar uppförts i större utsträckning från 1700-talets andra hälft, närmast i följd av en kunglig förordning 1752. som stadgade att broar på allmän väg skulle byggas av sten. Stenvalvsbroarna börjar från denna tid ersätta äldre träbroar av sfrilda konstruktioner.
De äldre stenvalvsbroarna byggdes övervägande av natursten som kallmurades i enkla eller dubbla förband. Valvskalet fylldes med grus och sten. Konstruktionen är enkel men sinnrik och resulterade i broar som har större bärighet och längre livslängd än föregångarna.
Det stora flertalet äldre stenvalvsbroar är utförda som arkitektoniskt tämligen anspråkslösa byggnadsverk, där brobyggaren helt utgått från erfarenhet och hantverkskunnande för att få konstruktionen hållbar. Även broar av mer monumental karaktär som uppförts efter särskilda byggnadsritningar finns dock bevarade.
Stenvalvsbroarnas kvaliteter gjorde att konstruktionen fick allt större betydelse under 1800-talet, även om järnet i ökad utsträckning kom till användning mot århundradets slut. särskilt i större järnvägsbroar. Antalet broar från tiden 1790-1870 är förhållandevis litet medan den följande 50-årsperioden innebar ett intensivt brobyggande. Möjligen kan dettasättas i samband med industrialismens definitiva genombrott på 1870-talet. Under 1800-talet övergick man successivt till att i större utsträckning använda tuktad sten. Stenarna i valven gavs mer regelbundna kilformer och sidomurarna försågs med kvaderhuggen sten i regelbundna förband. Kallmurarna övergavs till förmån för bruksmurar.
Den snabba utvecklingen inom väg- och brobyggnadstekniken som följde i spåren av bilismens genombrott pä 1920-talet innebar att valvprincipen övergavs till förmån för balkkonstruktioner. De äldsta balkbroarna är typiskt nog ofta uppförda i kombinationer av sten och betong, medan rena betongbroar dominerar från 1930-talet. Få stenvalvsbroar har byggts efter 1920.
Stenvalvsbroarna har varit den viktigaste brotypen i landet under en period av ca 150 år. Under denna period omdanades vägnätet, från ett i princip medeltida skick, till att svara mot det för- och tidigindustriella samhällets krav. Stenvalvsbroarna är därmed en av de mest typiska exponenterna för ett viktigt skede i den kommunikationshistoriska utvecklingen. I detta förhållande ligger också grunden för en kulturhistorisk värdering av broarna.
KrU 1981/82:5
7 Bevarade stenvalvsbroar
Under 1970-talet har inventeringar av äldre broar (byggda före 1945) genomförts i ett antal län. Arbetet har hittills resulterat i tryckta rapporter, utgivna av länsstyrelserna och vägförvaltningarna i Östergötlands. Kronobergs, Malmöhus och Älvsborgs län. Genom inventeringarna, som närmast är att beteckna som totalinventeringar, finns möjlighet att uppskatta det totala beståndet av stenvalvsbroar i landet.
Antalet broar i det allmänna vägnätet har hållits ungefär konstant runt 10 000 sedan 1940-talets slut. Beståndet har dock förändrats kraftigt under denna tid genom rivningar och nybyggnader samt genom överförande av broar till det enskilda vägnätet. Från 1949 till 1977 har antalet stenvalvsbroar längs allmänna vägar minskat från 1 802 till 719. Minskningen har fortsatt under den senaste fyraårsperioden.
Av de inventerade broarna i fyra län uppgick antalet stenvalvsbroar till 525 st eller 17 % av de äldre broarna. Appliceras denna relation på hela rikets bestånd av äldre broar och detta uppskattas till ca 15 000, inklusive järnvägsbroar och gångbroar, ger uppskattningen för handen att ca 2 500 stenvalvsbroar nu skulle finnas bevarade. Av dessa ligger majoriteten längs enskilda vägar. En andel om ca 20 % torde utgöras av järnvägsbroar. Till dessa kan läggas ett stort antal kulvertar som i ålder och konstruktion inte skiljer sig från stenvalvsbroarna på annat sätt än genom en mindre spännvidd.
Vid inventeringarna har man arbetat med en klassificering där gruppen IA utgör framträdande representanter för sin tids brobyggnadskonst vilka p g a sitt tekniska och konstnärliga utförande äger särskilt intresse. Gruppen IB utgörs på motsvarande sätt av karakteristiska representanter för brobyggnadskonsten och den kommunikationstekniska utvecklingen. Övriga broar har förts till en grupp II. I de inventerade länen fördes 117 stenvalvsbroar till grupp IA (22 %)och 312 till grupp IB (59 %). Överfört på rikets hela bestånd skulle detta innebära att ca 500 synnerligen värdefulla och ca 1 500 värdefulla eller intressanta stenvalvsbroar nu finns bevarade. Uppskattningen är givetvis tämligen vag och innehåller flera osäkerhetsfaktorer.
Lagskydd för kulturhistoriskt värdefulla broar
Genom väglagen (SFS 1971:948) resp lagen (SFS 1939:608) om enskilda vägar tillförsäkras kulturhistoriskt värdefulla broar likaväl som broar i övrigt ett kontinuerligt underhåll genom väghållarens försorg, fram till dess att bron rivs eller avstängs från trafik. Det förhållandevis rika beståndet av stenvalvsbroar som ännu finns kvar tyder på att sannolikheten för en bros fortlevande enbart inom ramen för det reguljära underhållet, hittills varit tämligen stor. I första hand måste detta ses som ett resultat av den ursprungliga konstruktionens kvalitet och hållbarhet.
Underhållsskyldigheten anger emellertid inte i vilken teknik underhållet skall utföras. Många stenvalvsbroar riskerar därför att förvanskas genom för kulturvärdet felaktiga underhålls- eller reparationsåtgärder. Sådana kan utgöras av betongpåbyggnader eller igjutningar liksom av olika bruks- och cementförstärkningar.
Skyddade från denna typ av åtgärder är de broar som enligt lagen (SFS 1942:350) om fornminnen är fasta fornlämningar. En sådan bro skall enligt lagens 2 § dels vara märklig, dels ha anlagts under forna tider. I
KrU 1981/82:5
riksantikvarieämbetets inventering av fasta fornlämningar för den ekonomiska kartan redovisas som fasta fornlämningar (R-markeras) enligt nuvarande praxis de äldre stenvalvsbroarna från 1800-talets början och tidigare samt de yngre broar som är särskilt framträdande genom monumentalitet eller på annat sätt av särpräglad karaktär. Även en faktor som det totala beståndets storlek i en region vägs in vid urvalet för R-markeringen.
Kulturhistoriska broar kan vidare förklaras för byggnadsminne enligt lagen (SFS 1960:690) om byggnadsminne eller, när det gäller broar i statens ägo, för byggnadsminnesmärken enligt kungörelsen (SFS 1920:744) med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsende!. Byggnadsminnesförklaring av en bro har emellertid aldrig genomförts. Ej heller finns någon bro som är byggnadsminnesmärke.
Fornminneslagens bestämmelser innebär inte att väghållaren kan åläggas mer omfattande eller mer kostnadskrävande underhåll än beträffande broar som inte är fasta fornlämningar. I den mån en ökad underhållskostnad inte kan täckas med allmänna medel, ryms inom vägverkets ordinarie anslag eller bestrids genom särskilda åtaganden av kommun eller lokala intressenter blir följden vanligen att bron avstängs för trafik. Frågan om rivning, motiverat av vattenrättsliga konsekvenser och av att skadeståndsskyldighet för väghållare kan uppkomma vid ev olyckor, aktualiseras därvid oftast omgående.
Förutsättningarna för bevarande av kulturhistoriskt värdefulla broar kan sammanfattas i tre punkter.
1. Brons kulturvärde måste vara känt av väghållaren
2. Underhåll och reparationer måste utföras i en kulturhistoriskt tillfredsställande teknik
3. Finansieringen av eventuella kulturhistoriskt motiverade överkostnader
måste lösas.
1. Kännedom om kulturvärdet
Det säkraste sättet att sprida kunskapen om vilka broar som är av kulturhistoriskt värde är säkerligen att utarbeta inventeringsrapporter av det slag som här refererats. Erfarenheterna från de län där sådana föreligger är synnerligen goda. Rapporterna ligger oftast till grund för bedömning av vilka samråd som bör tas mellan vägförvaltningen och länsstyrelsen inför planerade ombyggnader och reparationer. Det kan också spridas till kommuner och enskilda väghållare och ger på så sätt länsstyrelsen eller länsmuseet möjlighet att biträda med råd och synpunkter. Länsstyrelsen kan ange vilka broar som är att betrakta som fornlämningar och ange vilka typer av underhållsåtgärder som får vidtagas.
Med nuvarande resurser - beredskapsarbeten inom den s. k. tjänstesektorn - är det emellertid inte realistiskt att räkna med att samtliga län skall kunna ta fram täckande inventeringsmaterial under överskådlig framtid. Byggnadsstyrelsen, fortifikationsförvaltningen och ämbetet har 1981 genomfört en gemensam utredning rörande vården av byggnadsminnesmärken. Här föreslås en totalinventering av statens kulturhistoriskt och konstnärligt värdefulla byggnadsbestånd för att statens vårdansvar skall kunna klarläggas. I samband med inventeringen bör enligt förslaget en översyn göras av den nuvarande förteckningen över byggnadsminnesmärken. En sådan inventering som inkluderar broar i allmänna vägar skulle givetvis väsentligt
KrU 1981/82:5
förbättra förutsättningarna för ett planmässigt bevarandearbete, även om upptagande i förteckningen över byggnadsminnesmärken eller byggnadsförklaring med hänsyn till fornminneslagens tillämpningsområde, i första hand kan förväntas bli aktualiserade för andra brotyper än stenvalvsbroar.
För vägförvaltningens samråd med länsstyrelsen används i flertalet län den s. k. Kolmska inventeringen 1954-56. Den upptar ett smalt urval av ett hundratal kulturhistoriska broar. Alternativt utnyttjas en förteckning över 30-talet broar, som enligt en överenskommelse från 1963 mellan riksantikvarieämbetet och vägverket borde bevaras. Enligt rutiner som växlar mellan länen redovisar vidare vägförvaltningen kommande arbetsplaner för länsstyrelsen. Just beträffande stenvalvsbroar synes detta samråd oftast vara tillräckligt för att länsantikvarien skall ha möjlighet att ange vilka arbeten som berör kulturminnesvårdens intressen. Givetvis ökar möjligheten för att kulturminnesvårdens intressen beaktas, om vägmyndigheten redan på förhand är införstådd med vilka typer av objekt som kan bli föremål för synpunkter. Vägverkets rapport, ”Angelägenhetsbedömning av väg- och gatubyggnadsobjekt”, ger här viss vägledning. Självfallet kan samrådsrutinerna ytterligare förbättras. Det är angeläget att denna fråga beaktas löpande av myndigheterna på central och regional nivå.
Att sprida information till enskilda väghållare om kulturhistoriska broar är en uppgift, där initiativ t. ex. från den frivilliga hembygdsrörelsen kan ge mycket positiva effekter.
2. Underhåll och reparationer
Under 70-talet har riksantikvarieämbetet genom sin vårdsektion projekterat och medverkat vid restaureringar av ett tiotal stenvalvsbroar, i några fall på vägverkets uppdrag. Erfarenheterna från detta arbete pekar entydigt mot att svårbemästrade tekniska problem mycket sällan förekommer. Brokonstruktionen är enkel och med modern lyftteknik till hjälp kan ett brovalv i dålig kondition lätt läggas om. Ytterligare förstärkningar än den ursprungliga förbandstekniken behöver endast aktualiseras om bron skall bära tung och snabb trafik. I likhet med annat hantverksmässigt byggande synes den förlorade hantverksskickligheten ifråga om stenvalvsbyggande ofta ha utgjort det största problemet. Bristande kännedom om tekniken och materialets hållfasthet har många gånger resulterat i att den enskilda brons bevaringstillstånd bedömts överdrivet negativt. Önskan att åstadkomma hållfasta restaureringar har resulterat i kostsamma och - enligt vårdsektionens erfarenheter - onödiga betongfyllnader av broskalen.
Inom riksantikvarieämbetet pågår f n arbetet med en rapport angående stenvalvsbyggande. Denna beräknas föreligga 1982 och kommer att innehålla dokumentation och beskrivning av brobyggnadstekniken. När också erfarenheter kontinuerligt vinns genom enskilda restaureringsprojekt är det ämbetets bedömning att de faktorer som under senare årtionden resulterat i mindre lyckade restaureringar successivt skall kunna undanröjas.
3. Finansiering av kulturhistoriska överkostnader
Kostnaden för de restaureringar som utförts av riksantikvarieämbetets vårdsektion har varierat mellan 50 000 kr och 90 000 kr per valv. Kostnaden för att restaurera den i motionen aktuella Fliserydsbron har i ansökan om
KrU 1981/82:5
beredskapsarbete för en första etapp beräknats till högst 600 000 kr. Kostnaden torde bli lägre (ca 450 000 kr) om inga arbeten med grundförstärkningar behövs. I allmänhet torde inte kostnaderna för en restaurering vara högre än att de väl tål jämförelser med nybyggnad om detta utgör en alternativ lösning. Helt annorlunda blir emellertid bilden om en ny bro ändå måste uppföras, t ex av trafiktekniska skäl, eller om vägen är aktuell för indragning. Kostnaden för restaureringen och det framtida underhållet jämförs då med rivningskostnaden, vilken oftast är betydligt lägre.
i den mån stenvalvsbroarna inte håller den standard i fråga om vägbredd m m som krävs för det moderna vägnätet är det denna problematik som förr eller senare kommer att bli giltig för huvuddelen av beståndet. Vägverket har när det gäller broar som pekades ut i den Kolmska inventeringen gjort många för kulturminnesvården positiva åtaganden. För flertalet broar står dock blott möjligheten att få reparationen utförd som beredskapsarbete öppen. Alternativt kan kostnaden täckas av rena kulturvårdsanslag.
I det förra fallet gäller att restaureringen är beroende av sysselsättningsläget. Svårigheterna härvid kan belysas av förhållandena i norra Kalmar län där byggnadsmarknaden f n är överhettad genom arbetena på Oskarshamns kraftverk. Möjligheterna att få en restaurering av Fliserydsbron till stånd genom beredskapsarbete är därmed f n mycket små. Bron har varit aktualiserad som beredskapsarbete under nära tio år.
I det senare fallet är främst riksantikvarieämbetets anslag för vård och underhåll av fornlämningar och kulturhistoriskt värdefull bebyggelse av betydelse. Genom beslut med anledning av 1979 års byggnadsvårdsutredning (SOU 1979:12) har anslaget tillförts 13.4 milj kr fr o m 1981/82. 1982/83 ökas anslaget med ytterligare 5 milj kr. Beträffande anslagets storlek gäller att utredningen beräknade det årliga stödbehovet till 40 milj för kulturhistoriska byggnader där inte anläggningar som broar räknades in. Även om ämbetets anslag således kan utnyttjas för underhåll och upprustning av kulturhistoriskt värdefulla broar måste därför det enskilda projektet prioriteras mycket hårt i förhållande till de övriga ändamål anslaget är avsett för.1