Om riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt (prop. 1984/85:40)

FiU 1984/85:6

Finansutskottets betänkande 1984/85:6

om riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt (prop. 1984/85:40) Sammanfattning

Utskottet redovisar i detta betänkande med utgångspunkt i 1984 års långtidsutredning och proposition 1984/85:40 sin syn på de ekonomiska problemen och den ekonomiska utvecklingen i ett tioårsperspektiv. Utifrån en försiktig bedömning av den internationella utvecklingen diskuteras vilka krav som måste ställas på den ekonomiska politiken. Särskilt uppmärksammas de problem som sammanhänger med löne- och prisbildningen, budgetunderskottet samt vilka villkor som måste vara uppfyllda för att få en fortsatt gynnsam utveckling av vår utrikeshandel.

Företrädarna för moderata samlingspartiet, centerpartiet och folkpartiet redovisar i en gemensam reservation sin syn på inriktningen av den ekonomiska politiken på medellång sikt.

Till skillnad från övriga partier i utskottet underkänner vänsterpartiet kommunisterna långtidsutredningen som ett underlag för utformningen av den ekonomiska politiken på medellång sikt. I en reservation redovisas ett alternativ till inriktning av politiken.

Propositionens hemställan

I proposition 1984/85:40 har regeringen (finansdepartementet) efter föredragning av statsrådet Kjell-Olof Feldt föreslagit riksdagen att godkänna de riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt som har förordats i propositionen.

Motionsyrkandena

I motion 1984/85:131 av Thorbjörn Fälldin m.fl. (c) hemställs att riksdagen med avslag på proposition 1984/85:40 godkänner de riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt som förordats i motionen.

I motion 1984/85:132 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs - med hänvisning till motiveringen i motion 1984/85:117 — att riksdagen med avslag på proposition 1984/85:40 godkänner de riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt som förordats i motionen.

I motion 1984/85:133 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen beslutar att med avslag på proposition 1984/85:40 godkänna de riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt som motionen förordar.

1 Riksdagen 1984185. 5 sami. Nr 6

FiU 1984/85:6

2 I motion 1984/85:134 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) hemställs att riksdagen godkänner de riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt som förordats i motionen.

Propositionen

I propositionen behandlas — mot bakgrund av 1984 års långtidsutredning

- riktlinjerna för den ekonomiska politiken på medellång sikt. Huvudperspektivet i långtidsutredningen avser perioden 1980—1990.

Genom att kapacitetsutnyttjandet år 1980 var relativt högt och att år 1990 förutsätts vara ett år då samhällsekonomisk balans råder, så störs inte beskrivningen av utvecklingen under den angivna tioårsperioden av skillnaden i konjunkturläge mellan start och slutår. Uppgiften om förändringstakten åren 1980-1990 avser således den strukturella utvecklingen mellan två högkonjunkturår.

Två alternativa strukturella utvecklingsvägar anges i utredningen.

- Alternativ 1 med inriktning på privat konsumtion och näringslivet.

- Alternativ 2 med inriktning på offentlig konsumtion och offentlig sektor. 1 tabell 1 anges den årliga genomsnittliga procentuella förändringen i

produktion (BNP), export, import, konsumtion och investeringar.

Tabell 1. Försörjningsbalans

Årlig procentuell volymförändring

1970-1980 1983-1990

Alt. 1 Alt. 2

BNP

2,0

2,4

2,0

Import

2,4

1,9

1,7

Privat konsumtion

1,6

1,5

0,6

Offentlig konsumtion

3,2

0,5

1,5

Bruttoinvesteringar

0,6

2,7

1,9

Industri

0,5

10,3

9,1

Bostäder

- 1,5

0,2

-2,2

Export

3,8

3,7

3,2

En i stort sett enig remissopinion

förordar

utredningens

alternativ 1 med

förhållandevis starkare inriktning

på privat

konsumtion.

Föredraganden

instämmer i denna prioritering och framhåller att efter den kraftiga urholkningen av hushållens ekonomi de senaste åren måste en förstärkning av reallönerna och den privata konsumtionen ha en något större tyngd än den i och för sig värdefulla utbyggnaden av den offentliga sektorn. Den fortsatta utbyggnaden av den offentliga sektorn bör ske inom det utrymme som bestäms av ett i stort sett oförändrat skattetryck.

Mot bakgrund av långtidsutredningen och remissinstansernas synpunkter behandlas i propositionen frågan om utformningen av den ekonomiska

FiU 1984/85:6

politiken på medellång sikt.

I propositionen förs ett resonemang om de viktigaste målen för den ekonomiska politiken, dvs. full sysselsättning, stabilt penningvärde, hög ekonomisk tillväxt, jämn fördelning av levnadsstandarden, regional balans och balans i utrikesbetalningarna.

Vad gäller den ekonomiska utvecklingen på medellång sikt anförs i propositionen följande. Den internationella utvecklingen har det senaste året varit bättre än väntat. Produktionen har ökat, särskilt i Förenta staterna. Inflationen har trots det inte ökat. Det finns emellertid flera faktorer som tyder på en svagare utveckling under resten av 1980-talet. Regeringen anser därför - i likhet med utredningen - att man som utgångspunkt för analysen av den svenska ekonomin bör välja en försiktig bedömning av den internationella tillväxten under resten av 1980-talet.

Den svenska kronan devalverades 1981 och 1982 med 10 % resp. 16 %. En lång erfarenhet av devalveringar i olika länder visar att en devalvering, för att ha avsedd verkan, måste följas av kraftigt dämpade pris- och lönestegringar. Mot denna bakgrund har två alternativ för perioden 1983-1987 utarbetats:

- Referensalternativet vilket förutsätter dels att 1970-talets pris- och lönebildning blir rådande även 1985 och framåt, dels att finanspolitiken är passiv i betydelsen att statens inkomster och utgifter i huvudsak utvecklas i enlighet med redan fattade beslut och gjorda åtaganden (s. k. långtidsbudgetteknik).

- Balansalternativet vilket förutsätter dels en väsentligt lägre pris- och löneökningstakt än referensalternativet, dels budgetförstärkningar på i genomsnitt ca 6 miljarder kronor per år 1985-1987.

Tabell 2 beskriver utvecklingen i balans- respektive referensalternativet.

Tabell 2. Sveriges ekonomiska utveckling 1985-1987 enligt LU:s balans-(B) resp. referensalternativ (R)

1987 B

R

B

R

B

R

Timlön % per år

5,1

10,5

7,2

9,6

8,2

Inflation % per år

8,3

4,3

7,5

7,1

BNP % per år

2,9

0,2

- 1,5

1,8

-0,7

Arbetslöshet

Tusental personer . ..

.. 125

294 Bytesbalans

Miljarder kronor ....

- 4

5 Budgetunderskott

Miljarder kronor

100 Föredraganden understryker att trots de negativa konsekvenserna är referensalternativet inte osannolikt. I stora delar liknar det utvecklingen

FiU 1984/85:6

under andra hälften av 1970-talet även om obalanserna då syntes främst i underskott i statsbudget och bytesbalans.

I propositionen framhålls att långtidsutredningen i sina huvuddrag ger en rimlig beskrivning av de förutsättningar som gäller för den svenska ekonomins utveckling under resten av 1980-talet. Särskilt vill föredraganden peka på följande slutsatser om ekonomin utvecklas enligt balansalternativet.

Utredningen visar att full sysselsättning åter kan uppnås. Det kommer emellertid att ställas stora krav både på den ekonomiska politiken och på arbetsmarknadens parter för att detta mål skall kunna realiseras.

Den måttliga produktionstillväxt som förutses gälla i balansalternativet förbättrar landets möjligheter att uppnå samhällsekonomisk balans. Tillväxten ger utrymme för både stigande reallöner och tillräcklig lönsamhet i företagen. Den ger också utrymme för ökad export, ökade investeringar och stigande konsumtion. Saneringen av den offentliga sektorns finanser underlättas avsevärt.

I propositionen betonas att för att uppnå den tillväxt som på sikt kan förbättra läget på arbetsmarknaden måste pris- och lönebildningen ändras. Långtidsutredningen har ingående belyst konsekvenserna av om 1970-talets pris- och lönebildning blir rådande även de närmaste åren framöver. Det skulle på mycket kort tid neutralisera de positiva effekterna av devalveringen hösten 1982. De svenska företagen skulle förlora marknadsandelar, produktionen skulle stagnera, arbetslösheten stiga mycket kraftigt och budgetunderskottet öka.

Balansalternativet visar, under de förutsättningar som anges av LU, hur den svenska ekonomin successivt fram till år 1990 anpassas till ett läge med samhällsekonomisk balans innebärande full sysselsättning, låg inflation, ett växande överskott i bytesbalansen, som år 1990 uppgår till 10 miljarder kronor och att den offentliga sektorns finansiella sparande är i jämvikt, vilket översätts till ett statligt budgetunderskott på 40—50 miljarder kronor.

Vad gäller budgetpolitiken anförs i propositionen följande.

En budgetsanering är nödvändig för att på längre sikt ge utrymme för en väsentligt ökad investeringsverksamhet och ett önskvärt överskott i bytesbalansen. Den är också nödvändig på kortare sikt för att dämpa inflationen och hålla nere räntenivån.

Budgetpolitiken bör inriktas så att balans uppnås i den offentliga sektorns finansiella sparande vid 1980-talets slut, vilket innebär ett statligt budgetunderskott på 40-50 miljarder kronor. Detta måste ske såväl genom en högre ekonomisk tillväxt än under det senaste decenniet som genom utgiftsnedskärningar och inkomstförstärkningar. Samtidigt är det naturligtvis viktigt att budgetförstärkningarna avvägs så att de är lämpliga med hänsyn till konjunkturläget. Föredraganden understryker att det därför inte är lämpligt att binda sig för den exakta storleken på de årliga budgetförstärkningarna.

FiU 1984/85:6

5 Motionerna

I motion 131 (c) framhåller motionärerna att de har en grundläggande tro på den enskilda människans initiativförmåga, möjlighet att ta ansvar och frihet att göra egna val. Därför företräder motionärerna ett marknadsekonomiskt system, präglat av socialt ansvar och god resurshushållning. En väl fungerande marknadsekonomi måste till sin karaktär vara decentralistisk. Det mest akuta hotet mot marknadsekonomin är de kollektiva löntagarfonderna.

Huvudförutsättningen för att Sverige skall kunna behålla sitt välstånd är att vi kan bevara en hög internationell konkurrenskraft. Detta förutsätter en fortsatt strukturomvandling och utveckling av näringslivet. Nyinvesteringstakten måste vara hög. Avgörande är att näringslivet har en tillfredsställande lönsamhet samt att den allmänna räntenivån hålls låg. Räntan måste ligga klart lägre än vinstnivån.

En annan förutsättning är att vår pris- och lönebildning radikalt förändras. Detta är huvudbudskapet i långtidsutredningen (LU-84).

Det viktigaste är att vi får ner inflationen till samma nivå som i våra konkurrentländer. För att nå därhän krävs en medveten inflationsbekämpning som innebär att:

- budgetunderskottet minskas genom utgiftsnedskärningar,

- att det totala skattetrycket inte ökas,

- att staten visar ett fast arbetsgivaransvar i lönepolitiken.

Den övergripande ekonomiska politiken bör kombineras med en näringspolitik särskilt inriktad på de mindre och medelstora företagen, en regionalpolitik som ger alla delar av landet möjlighet att utvecklas och en arbetsmarknadspolitik som bl. a. underlättar för ungdomar att komma in på arbetsmarknaden.

Motionärerna kan aldrig acceptera en politik som syftar till att lösa de ekonomiska problemen genom en ny flyttlasspolitik. I stället bör en aktiv regionalpolitik kombinerad med ökad yrkesmässig rörlighet och medveten satsning på ny teknik kunna främja ett mer decentraliserat näringsliv.

Målsättningen bör vara att skapa ett ”rundare Sverige”. Enligt motionärernas mening behövs därför ett antal konkreta åtgärder. För det första differentierade arbetsgivaravgifter. För det andra en jordbrukspolitik som syftar till att bruka all åkermark. Och för det tredje mer rättvisa kostnader för olika slag av kommunikationer.

Motionärerna anser att för Sverige som har en offentlig sektor på 70 % och världens högsta skattetryck måste inriktningen bli att öka den privata sektorn och minska de offentliga utgifterna. Motionärerna förespråkar därför långtidsutredningens alternativ 1 B, som är inriktat på en tillväxt av den privata konsumtionen och näringslivet och som förutsätter att budgetförstärkningar genomförs genom neddragning av transfereringarna till hushållen.

1 * Riksdagen 1984/85. 5 sami. Nr 6

FiU 1984/85:6

6 Den offentliga sektorn måste förändras, kräver motionärerna, som anser att en ökad avgiftsfinansiering av offentliga tjänster kan leda till både högre effektivitet och större rättvisa.

Det stora budgetunderskottet är enligt motionärerna ett allvarligt hot mot den svenska ekonomin. Ett centralt mål för den ekonomiska politiken under 1980-talet måste därför bli att få balans i den offentliga sektorns finanser. Eftersom skattehöjningar inte är någon framkomlig väg är en minskning av de offentliga utgifterna nödvändig.

Skattepolitiken måste utformas så att den stimulerar till arbete och investeringar. Detta innebär, med det skattetryck vi har i Sverige, ingen ytterligare höjning av skattetrycket utan tvärtom vissa skattesänkningar främst vad gäller marginalskatterna.

I motion 132 (fp) avvisas de i propositionen föreslagna riktlinjerna för den ekonomiska politiken på medellång sikt.

Den diskussion om de olika målen för den ekonomiska politiken som regeringen för i propositionen karaktäriseras enligt motionärerna av att alla mål är ”viktigast”. Diskussionen blir därför ointressant som underlag för politiska avvägningar.

Det saknas helt en diskussion av tänkbara konflikter mellan de olika målen. De flesta ekonomisk-politiska åtgärder har t. ex. effekter på flera av målen men inte alltid så att de i alla avseenden leder till ökad måluppfyllelse.

Ett exempel på en sådan målkonflikt är enligt motionärerna de fördelningspolitiska effekter på kortare och längre sikt som uppkommer av olika sätt att angripa budgetunderskottet. Regeringen tycks där i texten dra samma slutsats som motionärerna sedan länge dragit, nämligen att minskade offentliga utgifter, trots vissa kortsiktigt negativa fördelningseffekter, är ett nödvändigt inslag i en ekonomisk politik som bl. a. siktar till rättvis fördelning på längre sikt.

Motionärerna hävdar emellertid att det är en sak att i princip förorda utgiftsminskningar och en annan att verkligen genomföra sådana. Regeringen har i detta avseende blivit fånge i den fälla man försökte gillra för andra: myten om den ”förtorkade” borgerliga besparingspolitiken. Därför harman hittills valt att förstärka budgeten genom skattehöjningar. Folkpartiet anser att detta är fel väg. De nödvändiga budgetförstärkningarna måste ske genom minskning av utgifterna, inte genom skattehöjningar.

Regeringen tycks också vara fånge i tanken att det går an med små skattehöjningar även om man kanske tvekar inför stora. Men många små skattehöjningar blir så småningom tillsammans stora. Vill man inte ha stora skattehöjningar måste man därför säga nej även till små.

Enligt långtidsutredningen, och enligt regeringens egen bedömning, är det av avgörande vikt för en utveckling mot samhällsekonomisk balans att prisoch löneökningstakten kan nedbringas kraftigt. Regeringen saknar emellertid enligt motionärerna helt en strategi för att uppnå detta mål. I propositio -

FiU 1984/85:6

nen förbigås nästan helt statsmakternas roll i detta sammanhang, vilket är anmärkningsvärt.

I motionen förs en diskussion om fyra aspekter på den ekonomiska politiken och lönebildningen som motionärerna anser vara av särskilt stort intresse:

- sambandet mellan finanspolitiken och löneökningstakten,

- statens resp. parternas ansvar för arbetslösheten,

- skattepolitiken och lönerna,

- statens roll som arbetsgivare.

Enligt motionärernas uppfattning är en stram finanspolitik en viktig förutsättning för att få ned inflationstakten till eller under den nivå som gäller i våra viktigaste konkurrentländer. En lägre inflationstakt är i sin tur en förutsättning för att kunna hålla de nominella löneökningarna på en låg nivå.

En viktig uppgift för den ekonomiska politiken är att skapa incitament för arbetsmarknadens parter att träffa ansvarsfulla avtal. Motionärerna diskuterar för- och nackdelar med olika lösningar som står till buds och kommer fram till att en reformering av systemet för arbetslöshetsersättning kan bidra till att lösa detta problem. En grundläggande styrka med det svenska systemet är att arbetslöshetskassorna är knutna till de fackliga organisationerna. Man kan därför skapa ”raka rör” mellan parternas förhandlingsbord och arbetslöshetens, dvs. arbetslöshetskassornas, kostnader.

Sådana ”raka rör” införs om egenavgiftema till arbetslöshetsförsäkringen höjs. Samtidigt bör man överväga att öka arbetsgivarnas ansvar för finansieringen av försäkringen.

Skattepolitikens utformning är självfallet av största intresse för lönebildningen. Motionärerna är övertygade om att lägre marginalskatter är ett viktigt medel för att dämpa kraven på nominella löneökningar under de kommande åren. På kort sikt kan en marginalskattesänkning ge vissa mindre önskvärda fördelningseffekter, genom att skattelättnaderna i kronor blir större för personer med högre inkomster. På längre sikt kan lägre marginalskatter emellertid antas påverka den ekonomiska tillväxten, sysselsättningen och inflationstakten på ett sätt som mer än återtar denna effekt och därigenom ökar den fördelningspolitiska rättvisan.

Den fjärde aspekt på den ekonomiska politiken som motionärerna tar upp är statens roll som arbetsgivare. Kraven på staten som arbetsgivare måste i olika avseenden skärpas. Statsmakterna bör sålunda tydligare än hittills klargöra vilka gränser som sätts å ena sidan av att det inte längre är möjligt att höja skatterna och å andra sidan av att det finns en skyldighet gentemot medborgarna att upprätthålla en god service på flera områden.

I motion 133 (vpk) uttalas stark kritik mot långtidsutredningen som liknas vid en abstrakt sifferlek. Både utredningen och propositionen bygger på myten om att det skulle finnas en av klassmotsättningar och politisk kamp oberoende framtid för vilken det går att fastställa en samhälleligt neutral och

FiU 1984/85:6

opartisk, objektivt fastställbar ekonomisk politik. Viktiga utvecklingsdrag behandlas mycket ytligt eller lämnas obeaktade. Den tilltagande transnationaliseringen av de kapitalistiska ekonomierna är ett sådant utvecklingsdrag. Motionärerna anser också att utredningen ”glömmer” att vi lever i ett klassamhälle. Förändringar inom samhällsklasserna och förändringar dem emellan finns knappast ens antydda.

Motionärerna understryker att under kapitalismens förhållanden är de mål regeringen sätter upp för den ekonomiska politiken mest att betrakta som en viljeyttring. Den kapitalistiska ekonomiska utvecklingen formas inte efter och leder inte fram till uppfyllandet av samhälleliga mål. Skall utvecklingen kunna styras mot uppställda mål krävs styrmedel som angriper och alltmer upphäver kapitalismens anarkiska — dess mållösa och planlösa — karaktär. Annars blir målen just viljeyttringar som utvecklingen i bästa fall tillfälligt kan närma sig.

På ett likartat sätt kan enligt motionärerna också andra uppställda mål diskuteras, såsom hög tillväxt och de s. k. balansmålen. Så länge vi har ett system med konjunkturella variationer — som f. n. också tycks bli allt större

— kommer utvecklingen bara att tillfälligt röra sig mot målen, men också i samma utsträckning från dem.

Motionärerna anser vidare att regeringen uppenbart övervärderar problemen kring utlandsskulden som mot bakgrund av den skuldkris många länder

- speciellt vissa u-länder - har inte alls framstår som det avgörande problem den brukar utmålas som. Sverige är nu och skulle även med en högre utlandsskuld förbli kreditvärdigt på den internationella kapitalmarknaden.

Även när det gäller ”underskottet” i den offentliga sektorn är detta ett problem som överdrivs av politiska skäl. Den offentliga sektorn har trots stora statliga budgetunderskott fortfarande en positiv nettoförmögenhet. Detta är inte något större problem. Problemet är i stället den privatisering av sparandet som skett under de senaste tio åren, då privata kredit- och finansinstitut tagit över en större del av sparandet och rika privatpersoner kan köpa stora mängder obligationer till hög ränta. Statsskulden är således ett fördelningsproblem mer än ett statsfinansiellt problem.

Motionärerna anser att följande riktlinjer bör gälla för den ekonomiska politiken:

1. Den ekonomiska politiken måste utformas så att den motverkar transnationalisering och industriutflyttning och skapar förutsättningar för en mera nationellt oberoende och självständig politik och utveckling.

2. Den ekonomiska politiken måste bryta den långsiktiga tendensen till en växande reservarmé av arbetslösa och ha till syfte att trygga allas rätt till arbete. Denna målsättning kommer att kräva att uppemot 750000 nya arbetstillfällen bör skapas fram till år 2000. Detta kräver ett statligt industriprogram som kan hejda och helst vända den nedåtgående trenden för industrisysselsättningen. Men huvuddelen av sysselsättningsökningen måste ske inom den offentliga sektorn, som bör beredas möjlighet att skapa

FiU 1984/85:6

omkring 40 000 nya arbeten per år. Detta kräver en tillväxt av den offentliga konsumtionen med omkring 2 % per år. En sådan planmässig utbyggnad av den offentliga verksamheten måste förverkligas samtidigt med en djupgående demokratisering. Storfinansens maktcentra i de privata affärsbankerna, försäkringsbolag, investmentbolag och stiftelser måste angripas, och de nuvarande s. k. löntagarfonderna måste byggas ut och demokratiseras så att de kan utgöra ett verksamt medel mot storfinansens kontroll över näringslivet.

Den tekniskt-vetenskapliga omvälvning vi nu är i början av måste ställas under samhällelig kontroll och de arbetandes inflytande. Vidare bör de nya teknologiska landvinningarna komma de arbetande till godo genom en allmän förkortning av arbetstiden till 6 timmar per dag. Övergången till 6-timmarsdagen bör påbörjas under 1980-talet och vara genomförd omkring 1990-talets början.

3. Den ekonomiska politiken måste inriktas på att bryta de senaste årens trend att de lönarbetande får en minskad andel av det samlade produktionsresultatet samtidigt som landets överklass berikats på ett historiskt nästan enastående sätt. Skattepolitiken måste läggas om så att vi får ett enhetligt progressivt system för inkomstskatterna, där skattesatsen inte varierar beroende på bostadsort. Ett sådant skattesystem bör kombineras med en ”grundtrygghet” för alla och ett enhetsavdrag, som därigenom utomordentligt kraftigt reducerar möjligheterna till avdragsfusk och skattesmiteri.

I motion 134 (m) framhålls att målen för den ekonomiska politiken bör vara stabila priser, full produktiv sysselsättning i hela landet, god ekonomisk tillväxt och ett spritt enskilt ägande. För att dessa mål skall kunna uppnås krävs balans i utrikesbetalningarna och statsbudgeten samt god lönsamhet i näringslivet. De här uppräknade målen är dock endast delmål för den grundläggande strävan att öka den enskildes frihet och välfärd.

Att som regeringen gör överordna sysselsättningsmålet de andra målen är meningslöst. För att vi på sikt skall trygga sysselsättningen krävs nämligen låg inflation och snabb ekonomisk tillväxt. Om något mål skall prioriteras är det ett stabilt penningvärde, eftersom det är det bästa sättet att främja tillväxten och förebygga arbetslöshet.

Det uppställda sysselsättningsmålet är enligt motionärerna inte speciellt ambitiöst, eftersom det omfattar endast den öppna arbetslösheten, som skall falla från 3,5 till 2 %. Den öppna och den dolda arbetslösheten sammantaget kommer däremot i balansalternativet att uppgå till ca 6% år 1990.

Motionärerna delar propositionens och långtidsutredningens bedömning att det är mycket viktigt att långsiktigt uppnå överskott i bytesbalansen. Ett bytesbalansöverskott på 10 miljarder kronor år 1990 är ett minimum mot bakgrund av de höga realräntor som kan komma att råda i framtiden. Ett överskott innebär att utlandsskulden kan amorteras och att den ekonomiskpolitiska handlingsfriheten okar.

FiU 1984/85:6

10 Motionärerna delar också slutsatsen att den offentliga sektorns finansiella sparande bör nå jämvikt år 1990. De ifrågasätter dock långtidsutredningens beräkningar av budgetunderskottets utveckling. Enligt motionärerna är den offentliga utgiftsökningen för lågt beräknad när den anges till 1-1,5 % om året i balansalternativet. Ett mer realistiskt antagande om den offentliga utgiftsökningstakten hade inneburit större budgetunderskott och större krav på budgetförstärkningar. Regeringen tycks i alltför stor utsträckning lita på att tillväxten och skattehöjningar skall lösa underskottsproblemen.

Motionärerna instämmer till fullo i den prioritering som regeringen och en nästan enhällig remissopinion gör när man förordar det privatexpansiva alternativet i långtidsutredningen. Mot bakgrund av utvecklingen av hushållens ekonomi är det enligt motionärerna nödvändigt att den privata konsumtionen hålls uppe på bekostnad av den offentliga sektorn.

Motionärerna förordar - på både kort och medellång sikt — en politik som innebär att resurser förs över från stat och kommun till den enskilda sektorn. Den ekonomiska politik som motionärerna förordar sammanfattar de i fyra punkter.

1. Nedskärningar i statens utgifter för att skapa utrymme för den privata sektorn, sänka inflationstrycket, förbättra ekonomins funktionssätt och möjliggöra sänkningar av skatterna.

2. Sänkta skatter på främst produktion och inkomster för att stimulera fram en ökad tillväxt i den enskilda sektorn. Viktigast är en sänkning av marginalskatterna.

3. Avreglering av näringslivet och avskaffande av flertalet kommunala och statliga monopol.

4. Avskaffande av löntagarfonderna.

Motionärerna är kritiska till det resonemang som långtidsutredningen för om behovet av en ny lönemodell för att undvika de förödande konsekvenser som 1970-talets pris- och lönebildning hade på tillväxten samt på bytes- och budgetbalanserna. Ingenting tyder enligt motionärerna på att direkta ingrepp i avtalsrörelsen eller indirekt statlig inkomstpolitik, typ Rosenbadsöverläggningar, skulle lösa problemen. Däremot måste staten visa fasthet och stor stramhet i egenskap av arbetsgivare på den offentliga sidan.

Motionärerna motsätter sig all statlig inblandning i avtalsrörelsen. Parterna måste ha full frihet att förhandla, men de skall också ta ansvar för konsekvenserna. Endast på så vis kan alltför snabba löneökningar motverkas.

Regeringen har huvudansvaret för inflationsbekämpningen. Detta ansvar kan inte delegeras till arbetsmarknadens parter.

Motionärerna anser också att det i långtidsutredningen saknas en ordentlig analys av produktionskapacitetens möjliga ökning. Utredarna har antagit att produktionen långsiktigt skall öka med maximalt 2—2,5 % per år. Något försök att analysera hur skattesänkningar, ökad lönespridning, avregleringar och avskaffande av offentliga monopol påverkar strukturomvandling och

FiU 1984/85:6

produktivitet har inte gjorts. Motionärernas uppfattning är att en snabbare produktivitetsökning är möjlig att uppnå genom att produktion som i dag sker i offentlig regi överförs till privata företag. Detta gäller allt ifrån tandvård och delar av sjukvården till kommunala tvätterier och sophämtning.

Utskottet

Inledning

Långtidsutredningen presenterades i mars 1984. Efter remissbehandling har regeringen till skillnad från när det gäller tidigare långtidsutredningar tagit ställning till utredningen i en separat proposition. I denna redovisas den huvudsakliga inriktningen av den ekonomiska politik som regeringen avser att föra de närmaste åren för att uppnå balans i slutet av 1980-talet. Riksdagen får genom propositionen möjlighet att på ett annat sätt än tidigare ta ställning till de långsiktiga frågorna i den ekonomiska politiken. Det är enligt utskottets mening mycket värdefullt.

Efter de två oljekriserna i mitten och slutet av 1970-talet har de ekonomiska obalanserna i Sverige liksom även i flera av de övriga i-länderna blivit allt svårare att komma till rätta med.

Utvecklingen det senaste decenniet visar klart på behovet av en långsiktig strategi för den ekonomiska politiken. Produktionen och produktionskapaciteten i den konkurrensutsatta sektorn har utvecklats mycket svagt det senaste decenniet. Det kommer att ta flera år med stabil ekonomisk utveckling att åter nå tillräcklig styrka inom denna sektor. Det kommer också att ta lång tid att återställa den finansiella balansen såväl i den offentliga sektorn som i våra transaktioner med omvärlden.

Svårigheterna att upprätthålla en hög sysselsättning kommer att bli stora under en stor del av 1980-talet även om ekonomin successivt stabiliseras och tillväxten blir god.

I de motioner som väckts med anledning av propositionen diskuteras uppläggningen av utredningen.

I motion 134 (m) framhålls att analysen av det konjunkturella infasningsförloppet åren 1983-1987 för att nå balans är en värdefull nyhet i 1984 års utredning. Motionärerna anser emellertid att utredningen i större utsträckning borde ha inriktats på att analysera vilka krav som måste ställas på den ekonomiska politiken för att de specificerade målen skall uppfyllas.

I motion 131 (c) anförs att sambandet mellan stabiliseringspolitiska åtgärder och kraven på den långsiktiga ekonomiska politiken borde ha diskuterats mer ingående. Därför borde proposition 1984/85:45 om vissa ekonomisk-politiska åtgärder och proposition 1984/85:40 ha behandlats i ett sammanhang.

FiU 1984/85:6

12 I motion 132 (fp) anförs att diskussionen om innebörden av de ekonomiskpolitiska målen är alldeles för allmänt hållen och kan därför inte bilda underlag för politiska avvägningar mellan målen.

Utskottet anser för sin del att det är av stort värde att långtidsutredningen ger ett exempel på hur ett infasningsförlopp för en utveckling mot balans kan se ut. Härigenom får kraven på utvecklingen en högre grad av realism än vad tidigare utredningar har haft.

Avsikten med långtidsutredningarna och regeringens ställningstagande till dessa har aldrig varit och kan inte vara att i detalj precisera de nödvändiga ekonomisk-politiska åtgärderna för ett helt decennium. Syftet är i stället att ange inriktningen av den ekonomiska politiken. De konkreta åtgärderna får anpassas till den faktiska utvecklingen och utformas i anslutning till de årliga ekonomiska bedömningar som görs i budget- och kompletteringspropositionema. Utskottet återkommer i det följande till diskussionen kring de uppsatta målen.

Vänsterpartiet kommunisterna underkänner i motion 133 långtidsutredningen som ett underlag för den ekonomiska politiken på medellång sikt. Enligt motionärerna sätter utredningen upp sina balansmål och anger vägen dit utan att se till det sociala och ekonomiska förlopp som vi lever i. Långtidsutredningen blir därför mest en sorts abstrakt sifferlek.

Utskottet delar inte den uppfattningen och avvisar den kritik mot uppläggningen av långtidsutredningen som framförs i motion 133. Utskottet återkommer senare i detta betänkande till motiven för detta ställningstagande.

Utskottet har valt att i det följande behandla propositionen och motionerna på följande sätt. Närmast diskuterar utskottet de ekonomisk-politiska målen, den ekonomiska utvecklingen i ett tioårsperspektiv och den successiva anpassningen till ett läge med samhällsekonomisk balans. Därefter tar utskottet upp frågan om vilka krav som bör ställas på den ekonomiska politiken på medellång sikt för att detta balansmål skall kunna nås.

I motionerna 134 (m), 131 (c) och 132 (fp) diskuteras utvecklingen och utformningen av den ekonomiska politiken med utgångspunkt i analysen i långtidsutredningen. Eftersom hela uppläggningen av långtidsutredningen avvisas i motion 133 (vpk), väljer utskottet att inte ta upp de synpunkter som framförs i denna motion inom ramen för de huvudpunkter som nämnts ovan. I stället avslutas betänkandet med ett samlat ställningstagande till vad som anförs i motion 133.

De ekonomisk-politiska målen

De centrala målen för den ekonomiska politiken är full sysselsättning, stabilt penningvärde, balans i utrikesbetalningarna, hög ekonomisk tillväxt, jämn fördelning av levnadsstandarden och regional balans.

FiU 1984/85:6

13 De tre förstnämnda målen ges en siffermässig precisering i propositionen.

— Full sysselsättning definieras som ett läge med 2 % öppen arbetslöshet. Det förutsätts i stort sett motsvara den friktionsarbetslöshet som finns även vid fullt kapacitetsutnyttjande. Den öppna arbetslösheten uppgår f. n. till

3,1%.

— Stabilt penningvärde definieras i långtidsutredningen som en inflation som ligger under 4 % per år. I propositionen framhålls att man på något längre sikt bör sträva efter lägre tal än 4 % men att det är för tidigt att binda sig vid en precis siffra. Inflationen i år väntas uppgå till närmare 8%.

— Balans i utrikesbetalningarna anges som ett överskott i bytesbalansen på 10 miljarder kronor år 1990. Storleken på den utländska statsskulden utgör grunden för detta krav på vår utrikeshandel. Det kan nämnas att räntebetalningarna på utlandsskulden i år uppgår till ca 20 miljarder kronor.

Utöver dessa mål preciseras även hur stort budgetunderskottet skall vara och på vilken nivå lönsamheten i näringslivet bör ligga.

— Balans i statsbudgeten innebär att budgetunderskottet behöver minska till 40—50 miljarder kronor i löpande priser år 1990. Detta innebär att den offentliga sektorns finansiella sparande i stort sett är balanserat år 1990. Budgetunderskottet beräknas i år nå ca 70 miljarder kronor. Statsskuldräntorna uppgår till ca 68 miljarder kronor.

— Kravet god lönsamhet i näringslivet anges i långtidsutredningen som att avkastningen på materiellt kapital före skatt bör överstiga avkastningen på finansiella placeringar med 2 procentenheter. En särskild studie som har utförts i anslutning till utredningen tyder på att en positiv differens på några procentenheter krävs för att uppnå den investeringsnivå som utredningen räknar med.

I anslutning till denna redovisning av målen för den ekonomiska politiken vill utskottet understryka att det i nuvarande läge med en otillfredsställande situation på arbetsmarknaden, med en tung räntebörda gentemot utlandet och en svår obalans i den offentliga sektorns finanser, finns anledning att ställa de makroekonomiska balansproblemen i förgrunden. Siffermässiga preciseringar av de olika målen blir alltid i någon mån godtyckliga och kan naturligtvis diskuteras. Enligt utskottets mening är den innebörd som begreppet samhällsekonomisk balans ges i propositionen en riktig utgångspunkt för den fortsatta analysen.

I motionerna 134 (m), 131 (c) och 132 (fp) ställer sig motionärerna i stort bakom de mål som anges i propositionen. Huruvida det är nödvändigt och riktigt att prioritera målet full sysselsättning framför stabilt penningvärde tas upp i motionerna 134 och 131. Motionärerna är tveksamma till om en sådan prioritering är meningsfull. Om en prioritering skall ske bör, hävdar motionärerna, målet stabilt penningvärde sättas först.

Motionärernas uppfattning synes vara att det inte är meningsfullt att rangordna målen i ett läge då ekonomin är i samhällsekonomisk balans. Långtidsutredningen har försökt beskriva hur det skulle vara möjligt att 1 * * Riksdagen 1984/85. 5 sami. Nr 6

FiU 1984/85:6

samtidigt uppnå här angivna mål för den ekonomiska politiken. Denna inriktning av analysen innebär att utredningen inte behöver göra avvägningar mellan de ekonomisk-politiska målen.

I propositionen anges som mål också hög ekonomisk tillväxt, jämn fördelning av levnadsstandarden och regional balans.

Vad gäller hög ekonomisk tillväxt vill utskottet endast understryka att hög tillväxt ger oss möjlighet att nå full sysselsättning och givetvis är en förutsättning för en ökad materiell standard.

Enligt utskottets mening är det inte möjligt att med ett sammanfattande mått siffermässigt precisera innebörden av målen regional balans och jämn fördelning av levnadsstandarden.

I motion 131 (c) understryks vikten av det regionalpolitiska målet som enligt motionärerna innebär att alla delar av landet skall ges möjlighet att utvecklas. Regeringens mål på det regionala området är att nå full sysselsättning i hela landet och att göra olika delar mer likvärdiga när det gäller tillgång till social, kommersiell och kulturell service. Utskottet vill för sin del framhålla att en stark och stabil tillväxt på nationell nivå är av avgörande betydelse för utvecklingen även i de landsdelar som i dag har betydande sysselsättningsproblem.

En jämn fördelning av levnadsstandarden måste vara ett av de centrala målen för den ekonomiska politiken. Utskottet vill betona, vilket också görs i propositionen, att den viktigaste fördelningspolitiska insats som regeringen kan göra är att driva en politik som leder till full sysselsättning.

Som utskottet tidigare nämnt efterlyses i motion 132 (fp) en mer klargörande analys av olika typer av målkonflikter inom ramen för långtidsutredningens analys. Som exempel på en sådan konflikt nämns de fördelningseffekter som uppkommer på kort och längre sikt när åtgärder vidtas för att få en bättre balans i statsutgifterna. Minskade offentliga utgifter ger kortsiktigt negativa fördelningseffekter men är nödvändiga om full sysselsättning och stabila priser på längre sikt skall uppnås.

Enligt utskottets mening tar motionärerna här upp ett viktigt problem. Detta belyses också i propositionen. I den framhålls nämligen att en politik som syftar till att obalanserna i svensk ekonomi skall vara eliminerade år 1990 inte kan undvika att fördelningspolitiska spänningar uppstår. Strävandena att stimulera den konkurrensutsatta sektorn och sanera statsfinanserna medför att den offentliga sektorns tillväxt blir lägre än tidigare. Vinsterna i den konkurrensutsatta delen av näringslivet ökar och måste vara höga under flera år framåt - dock inte högre än den nivå som rådde under 1960-talet - för att den nödvändiga expansionen skall kunna realiseras. Ett centralt moment i politiken har därför redan från början varit att de nödvändiga bördorna skall fördelas efter bärkraft.

Ett spritt ägande betraktas inte, sägs det i motion 134 (m), som något mål vare sig för långtidsutredarna eller av regeringen. Den nuvarande utvecklingen mot ett alltmer institutionaliserat ägande riskerar, menar man, att

FiU 1984/85:6

försvaga marknadsekonomin. Motionärerna anser därför att ett viktigt mål för staten bör vara att stimulera hushållens förmögenhetsbildning.

Målet ett spritt ägande definieras inte närmare i motionen. Utskottet har inget att invända mot ett sådant mål om innebörden är dels ett krav på politiken att minska maktkoncentrationen i näringslivet, dels ett allmänt krav på staten att vidta åtgärder som stimulerar hushållens sparande. Lika litet som målen regional balans och jämn fördelning av levnadsstandarden kan detta mål preciseras siffermässigt. Inte heller i motion 134 tas målet ett spritt ägande över huvud taget upp i den diskussion som förs om långtidsutredningens olika utvecklingsalternativ. Ej heller nämns detta mål i motionens avsnitt om en ekonomisk politik för samhällsekonomisk balans.

Den internationella utvecklingen fram till år 1990

För de viktigaste delarna av svensk industri — verkstadsindustri, trä-, massa- och pappersindustri samt järn-, stål- och metallverk — motsvarar exporten ungefär hälften av produktionen. Den helt dominerande delen av svensk utrikeshandel är vidare inriktad mot OECD-området. Den svenska ekonomin är därför starkt beroende av utvecklingen i omvärlden och främst av utvecklingen i industriländerna.

Produktionsuppgången i Nordamerika har varit stark, och Japan fortsätter att uppvisa en god tillväxt i produktionen. Utvecklingen har emellertid lett till stora underskott i Förenta staternas statsbudget och bytesbalans. Dessa underskott kan i längden inte behållas på nuvarande nivå.

Utvecklingen i de övriga OECD-länderna har varit klart sämre. Arbetslösheten fortsätter att stiga i Västeuropa och oro på arbetsmarknaden stör en nödvändig återhämtning i flera länder. Många faktorer tyder på att konjunkturtoppen nu har passerats och att tillväxten blir lägre under år 1985 än under år 1984.

De kraftiga oljeprischockerna i mitten och slutet av 1970-talet innebar mycket stora påfrestningar på utvecklingsländernas ekonomier. Följderna av detta blev bl. a. en internationell skuldkris av tidigare ej skådad omfattning. Ingen väsentlig förbättring av skuldsituationen har skett och riskerna för akuta kriser i det internationella kreditsystemet kvarstår. Som en följd av skuldkrisen ökar även riskerna för att de protektionistiska tendenserna förstärks.

Långtidsutredningen har som utgångspunkt för sina bedömningar av den ekonomiska utvecklingen i Sverige antagit en BNP-tillväxt i OECD-området på i genomsnitt 2% per år för åren 1983-1990 och att konsumentpriserna samtidigt stiger med 5 % per år. Utredningen antar vidare att världshandelns tillväxt kommer att dämpas under 1980-talet bl. a. på grund av en förstärkning av de protektionistiska tendenserna. Den här beskrivna utvecklingen innebär en måttlig tillväxt i produktionen i OECD-länderna men också att arbetslösheten i industriländerna som grupp stiger under resten av 1980- talet.

FiU 1984/85:6

16 Ett litet land som Sverige måste i huvudsak ta den internationella utvecklingen och den ekonomiska politiken i de dominerande industriländerna som givna. I propositionen framhålls att det är svårt att tro att världsekonomins återhämtning blir så stark som vore önskvärt. Därför bör man, som långtidsutredningen gör, som utgångspunkt för analysen av den svenska ekonomin välja en försiktig bedömning av den internationella tillväxten under resten av 1980-talet. Utskottet delar denna uppfattning.

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige fram till år 1990

Med ett högt kapacitetsutnyttjande år 1990 skulle den årliga produktionstillväxten i Sverige åren 1983—1990 kunna uppgå till mellan 2-2,5%. Långtidsutredningen presenterar för denna period två alternativa utvecklingsvägar. Alternativ 1 belyser utvecklingen med inriktning på privat konsumtion och näringsliv, medan alternativ 2 anger en utveckling med inriktning på offentlig konsumtion och offentlig sektor.

Det finns enligt utskottets mening anledning att på några punkter jämföra långtidsutredningens utvecklingsalternativ åren 1983-1990 med motsvarande utveckling under 1970-talet. En sådan jämförelse mellan utredningens alternativ 1 och 1970-talet ger följande resultat.

Den måttliga produktionstillväxten på 2,5 % per år — denna tillväxt är dock något högre än tillväxten åren 1970-1980 på 2 % per år - ger utrymme för både stigande reallöner och god lönsamhet i företagen. Ökningen i den privata konsumtionen med 1,5 % per år är densamma som under 1970-talet men innebär en väsentlig förbättring i jämförelse med minskningen med 0,5% per år under åren 1980-1983.

1970-talet innebar en mycket låg tillväxt i investeringarna. Industriinvesteringarna växte under denna period med endast 0,5 % per år och föll under de tre första åren på 1980-talet med 11 % per år. Långtidsutredningens alternativ 1 innebär ett markerat trendbrott vad gäller denna utveckling. Investeringarna ökar i detta alternativ med totalt 3 % per år i genomsnitt åren 1983-1990 och industriinvesteringarna med något mer än 10% per år.

Enligt utskottets mening är detta ett av de viktigare kraven som måste ställas på utvecklingen under resten av 1980-talet.

Utskottet vill också peka på det trendbrott i industriproduktionstillväxten som utgör en förutsättning för en balanserad utveckling. Produktionen i industrin ökar sålunda med nära 4,5 % per år 1983-1990 att jämföras med 1 % per år under 1970-talet. Till största delen måste tillväxten ske i redan stora och utlandsetablerade företag, men strukturomvandlingen i industrin måste trots detta bli mycket snabb.

Under 1970-talet minskade industrisysselsättningen med 70000 personer. Även 1980—1983 fortsatte nedgången med 90000 personer. Alternativ 1 innebär att denna negativa utveckling bryts och ger en ökning i industrisysselsättningen. Utskottet vill understryka att den sysselsättningsökning som krävs för att full sysselsättning skall uppnås år 1990 - 290000 personer —

FiU 1984/85:6

främst är koncentrerad till tjänstesektorn. Sysselsättningsökningen i denna sektor — privat och offentlig — anges i utredningen till 230 000 personer.

Utvecklingen enligt alternativ 2 ger en väsentligt lägre tillväxt i den privata konsumtionen i jämförelse med utvecklingen under 1970-talet. Vidare gäller att industrisysselsättningen utvecklas lika ogynnsamt som under perioden 1970-1980. Huvuddelen av sysselsättningsökningen kommer i detta alternativ att äga rum inom den offentliga sektorn. Det bör dock påpekas att denna expansion blir väsentligt mindre än den som kunde noteras för 1970-talet.

En praktiskt taget enhällig remissopinion, som har uttalat sig om dessa båda alternativ, förordar alternativ 1.

Samma ställningstagande görs i propositionen och i stort sett även i motionerna 134 (m), 131 (c) och 132 (fp).

Enligt utskottets mening måste efter den kraftiga urholkningen av hushållens inkomster de senaste åren en förstärkning ske av reallönerna, vilket innebär att den privata konsumtionen ges en större tyngd.

Utskottet förordar därför en utveckling enligt alternativ 1.

Två skäl anges i långtidsutredningen för att utredningen denna gång innehåller även en förloppsanalys för de närmaste åren. Det ena är att det därigenom blir möjligt att analysera hur de medelfristiga framskrivningarna — de tidigare nämnda alternativen 1 och 2 - hänger samman med utsikterna för de närmaste åren. Det andra skälet är att de anpassningsproblem som framkommer i utredningen bättre kan studeras i en förloppsanalys.

I förloppsanalysen redovisas för perioden 1983-1987 två alternativ:

- Referensalternativet, vilket förutsätter dels att 1970-talets pris- och lönebildning inte förändras och att statens inkomster och utgifter utvecklas i enlighet med redan fattade beslut. Referensalternativet kan således ses som ett försök till prognos under förutsättning av dels att ekonomins funktionssätt inte ändras, dels en oförändrad ekonomisk politik.

— Balansalternativet, vilket förutsätter dels en väsentligt lägre pris- och löneökningstakt än referensalternativet, dels budgetförstärkningar på i genomsnitt ca 6 miljarder kronor per år. Balansalternativet utgår följaktligen från att den ekonomiska politiken inriktas så att utvecklingen går mot balans år 1990. Denna utveckling kräver också ett förändrat beteende hos de ekonomiska aktörerna. Hur ekonomin utvecklas enligt dessa alternativ anges i tabell 2 på s. 3 i betänkandet.

Trots de negativa konsekvenserna med närmare 300000 öppet arbetslösa år 1987 är dessvärre inte referensalternativet osannolikt. I stora delar överensstämmer referensalternativet med utvecklingen under 1970-talet. Arbetslösheten steg emellertid aldrig då till den nivå som anges i referensalternativet. I stället uppstod svåra obalanser i statsbudgeten och bytesbalansen.

En utveckling enligt referensalternativet kan enligt utskottets mening inte accepteras. Det är tvärtom nödvändigt att nå flera av de uppsatta målen redan före år 1990. Enligt balansalternativet sker anpassningen när det gäller

FiU 1984/85:6

relativprissänkningar och budgetförstärkningar redan under perioden 1985-1987. Inträffar detta ökar möjligheterna att den genomförda devalveringen får bestående effekter på såväl bytesbalans som sysselsättning.

Som utskottet tidigare i betänkandet framhållit är långtidsutredningens förloppsanalys ett värdefullt underlag för diskussioner om inriktningen av den ekonomiska politiken. Utskottet vill emellertid samtidigt understryka att det finns betydande svårigheter och osäkerheter vid framskrivningar av den typ som referens- och balansalternativen representerar. Detta är också orsaken till att förloppsanalysen inte går ända fram till år 1990 utan stannar vid år 1987.

Ekonomisk politik för samhällsekonomisk balans

Under det senaste decenniet har Sverige haft underskott i bytesbalansen varje år. Vi har ackumulerat en total utlandsskuld på över 160 miljarder kronor. Eftersom exporten inte ens under perioder med högt kapacitetsutnyttjande har räckt till att betala importen och våra växande transfereringsutgifter, kan man tala om ett strukturellt underskott i bytesbalansen.

Den reala utvecklingen av varuströmmarna visar emellertid att exportvolymen har ökat ungefär dubbelt så snabbt som importvolymen. Att underskott trots detta har uppkommit i varuutbytet beror på att importpriserna har utvecklats oförmånligt i förhållande till exportpriserna, dvs. bytesförhållandet (terms of trade) har försämrats kraftigt. Detta beror delvis på oljeprishöjningarna men också på att det varit nödvändigt att genom devalveringar förbättra de svenska företagens konkurrenskraft.

Utskottet har i det föregående ställt sig bakom den relativt försiktiga bedömning av den internationella utvecklingen som görs i utredningen. Den innebär att världshandeln antas utvecklas relativt måttligt fram till år 1990. Möjligheterna för Sverige att öka sin export i den utsträckning som är nödvändig för att nå balans i utrikeshandeln ligger därför i att svensk export kan öka sina marknadsandelar. För att detta skall vara möjligt är det enligt utredningen nödvändigt att sänka relativpriserna. Inte minst utvecklingen efter de senaste devalveringarna åren 1981 och 1982 visar att sänkta relativpriser leder till ökade marknadsandelar.

Kravet på relativprissänkningar har ifrågasatts med tanke på de samhällsekonomiska kostnader det för med sig. Det har sagts bl. a. i remissvaren att möjligheterna för Sverige att hävda sig internationellt ligger i att konkurrera med tekniskt avancerade produkter, där i högre grad andra faktorer än priset är avgörande. Behovet av relativprissänkningar har därför överskattats, har det hävdats. Det torde emellertid stå klart att vi under den period långtidsutredningen behandlar måste konkurrera även på marknader med mer standardiserade produkter, där priset har avgörande betydelse. Utskottet vill därför understryka betydelsen av att vi lyckas hålla pris- och lönekostnadsutvecklingen nere. Detta hindrar inte att vi samtidigt bör satsa på att stärka vår konkurrenskraft genom forskning, produktutveckling,

FiU 1984/85:6

marknadsföring, kvalitetsförbättringar etc. Sådana faktorer är väl så viktiga, även om dessa också kräver betydande resurser.

Vilka förutsättningar finns att begränsa prisökningarna? Långtidsutredningen diskuterar olika möjligheter att dämpa pris- och löneökningarna och kommer till slutsatsen att för detta krävs en aktiv arbetsmarknadspolitik och en ny lönemodell.

För att en snabb produktionstillväxt skall kunna åstadkommas de närmaste åren krävs tillgång på tekniker och yrkesutbildad personal. Även i lägen med god tillgång på arbetskraft kan brist på vissa kategorier arbetskraft driva upp arbetskraftskostnader och inflation. Genom att öka arbetskraftens yrkesmässiga kunnande och rörlighet minskas denna risk. Utskottet delar därför uppfattningen att utbildnings- och arbetsmarknadspolitiska insatser är nödvändiga för att undvika att brist på arbetskraft leder till ökade kostnader och högre inflation. En effektiv arbetsförmedling är ett väsentligt inslag i en sådan politik.

Utredningens analyser visar tydligt på behovet att finna en lönebildningsmodell som inte driver upp inflationen. Med låg inflation kan reallönerna öka, sysselsättningen förbättras och företagen bli lönsamma. I utredningen föreslås därför att arbetsmarknadens parter i samverkan försöker utveckla en ny lönebildningsmodell som kan verka stabiliserande på pris- och löneutvecklingen och dämpande på inflationsförväntningarna. Ett arbete med att utveckla en sådan modell har redan inletts av arbetsmarknadens parter. Av remissvaren framgår att man emellertid inte förutser att arbetet skall kunna vara klart till 1985 års avtalsrörelse.

I motionerna 131 (c) och 132 (fp) ser man positivt på att en ny lönebildningsmodell utarbetas. Man understryker emellertid att detta är en fråga för arbetsmarknadens parter och att staten inte bör ingripa i förhandlingarna. Det påpekas i motion 131 (c) att staten i egenskap av arbetsgivare har ett särskilt ansvar för förhandlingarna. I motion 132 (fp) skisseras också en modell som innebär att arbetsmarknadens parter även ansvarar för konsekvenserna av avtalen i form av arbetslöshetskostnader. I motion 134 (m) anförs att en analys av skattesystemets effekter på lönebildningen hade varit mer fruktbar än utredningens diskussion av ny lönemodell.

Det är enligt utskottet nödvändigt att pris- och lönebildningen ändras för att inte den svenska ekonomin skall fastna i en destruktiv devalveringscykel med hög inflation, försämrade reallöner, svag tillväxt och ökande underskott i bytesbalansen och i statsbudgeten. Pris- och kostnadsökningarna måste begränsas. De svenska företagens goda konkurrenskraft måste bevaras. Det är nödvändigt för att garantera sysselsättningen på längre sikt. En låg inflation bör också eftersträvas för att undvika negativa effekter på inkomstoch förmögenhetsfördelningen och på resursallokeringen.

Löneförhandlingarna i Sverige har av tradition skötts av arbetsmarknadens parter. I likhet med vad som anförs i propositionen anser utskottet att det ligger ett stort värde i detta. Att parterna utarbetar en modell för att

FiU 1984/85:6

bestämma löneökningarna i stil med EFO-modellen innebär ingen ändring av ansvarsfördelningen. I en sådan modell ingår också att beakta skattesystemets effekter. Det bör emellertid slås fast att utvecklandet av en modell för lönebildningen inte ensamt påverkar pris- och lönebildningen. Den ekonomiska politiken måste utformas så att den ger goda förutsättningar för lönebildningen. Ansvaret härför åvilar statsmakterna.

I motion 134 (m) motsätter man sig all statlig inblandning i avtalsrörelsen. Parterna måste ha full frihet att förhandla, men de skall också ta ansvar för konsekvenserna. Endast på så sätt kan alltför snabba löneökningar motverkas, anför motionärerna. Regeringen måste före avtalsrörelsen deklarera att åtgärder inte kan bli aktuella för att eliminera effekterna av alltför stora lönehöjningar. Ingen regering kan garantera sysselsättningen oberoende av hur parterna på arbetsmarknaden beter sig.

Utskottet avvisar bestämt detta synsätt. Full sysselsättning är det övergripande målet. Utskottet delar därför inte uppfattningen att samhället på det sätt som uttalas i motion 134 (m) skulle avsäga sig allt ansvar för sysselsättningen. Metoden att med hjälp av arbetslöshet pressa ned inflationen har tillämpats i andra länder. Det har förutom stort personligt lidande medfört stora samhällsekonomiska kostnader i form av massarbetslöshet och utslagning av produktionskapacitet. Framför allt har ungdomar och grupper som inte är etablerade på arbetsmarknaden drabbats av denna politik. Utskottet tar bestämt avstånd från en sådan politik.

Vid ett budgetunderskott på 40-50 miljarder kommer med nuvarande redovisningsprinciper den offentliga sektorns finansiella sparande att vara i stort sett balanserat år 1990. För att nå detta mål måste en stram finanspolitik föras de närmaste åren med en väsentlig förstärkning av statens finanser i förhållande till dagsläget.

För att uppnå det långsiktiga budgetsaldomålet bör enligt långtidsutredningen de närmaste åren särskilda budgetförstärkande åtgärder vidtas på i storleksordningen 6 miljarder kronor per år. Budgetförstärkningarna behövs även för att motverka tendenser till ökad inflation, stigande räntor och valutautflöde. Förstärkningen av statsbudgeten bör emellertid inte, sägs det i utredningen, gå så snabbt att tillväxten och kapacitetsutnyttjandet pressas ned vilket skulle resultera i fallande investeringar och stigande arbetslöshet.

I motionerna 134 (m), 131 (c) och 132 (fp) understryks vikten av att föra en stram finanspolitik. I motionerna framhålls att till följd av regeringens hittills förda budgetpolitik innebär långtidsutredningens krav på budgetförstärkningar att huvuddelen måste genomföras under den kommande lågkonjunkturen. I motionerna betonas vidare att utgiftspolitiken måste föras utifrån förutsättningen av ett på kort sikt oförändrat och på längre sikt minskat skattetryck. Detta innebär minskade offentliga utgifter och krav på effektivisering av den offentliga sektorn.

Utskottet delar uppfattningen att en sanering av statsfinanserna måste innehålla både nedskärningar av vissa utgifter och åtgärder för att effektivise -

FiU 1984/85:6

ra den offentliga sektorn. Utskottet vill emellertid liksom föredraganden framhålla att de olika stegen i en långsiktig budgetpolitik inte kan preciseras på förhand. Utgiftspolitiken bör dock föras utifrån förutsättningen av ett i stort sett oförändrat skattetryck de närmaste åren. Ställningstagandet till hur stora de årliga budgetförstärkningarna bör vara de närmaste åren bör emellertid bestämmas även av stabiliseringspolitiska överväganden.

Övriga aspekter på långtidsutredningen

I motion 133 (vpk) anförs att långtidsutredningen sätter upp sina balansmål och anger vägen dit utan att se till det sociala och ekonomiska förlopp av förändring och motsättningar som vi lever i. Utredningen kan därför inte tjäna som underlag för den ekonomiska politiken. Då den bakomliggande teorin dessutom är ohistorisk och inte tar hänsyn till faktiska makt- och klassintressen blir målbeskrivningarna och den angivna strategin enligt motionärerna ett stöd för kapitalistklassens intressen. Fram till år 2000 krävs 750000 nya arbetstillfällen. Sysselsättningen i den offentliga sektorn skall ökas med 40000 nya arbeten per år. Exempel på medel för att nå bl. a. dessa mål är upprättande av ett statligt industriprogram, facklig vetorätt vid introduktion av ny teknik och att beslut om investeringar och samhälleligt sparande skall styras av stat, kommuner och arbetarkollektiv. I motionen avvisas de riktlinjer för den ekonomiska politiken som föreslås i propositionen.

Med anledning av motion 133 vill utskottet anföra följande. I motionen avvisas helt långtidsutredningens analys av alternativa utvecklingsvägar för att nå balans år 1990. Motionärerna ger själva inte några alternativ till utredningens analys, som skulle kunna beskriva konsekvenserna av de krav som ställs upp i motionen - exempelvis 400000 nya arbetstillfällen i den offentliga sektorn under en tioårsperiod. I motionen påstås att problemen med underskotten i bytesbalansen och statsbudgeten är överdrivna av politiska skäl. Vidare hävdas att genom åtgärder med kraftig planekonomisk inriktning försvinner problemen i den svenska ekonomin vilket bl. a. skulle innebära att full sysselsättning nås. Målen kommer att uppnås trots Sveriges starka utrikeshandelsberoende till en omvärld i vilken arbetslösheten stiger från en redan hög nivå.

Utskottet avvisar såväl den i motionen angivna förklaringen till vilka faktorer som bestämmer den ekonomiska utvecklingen på medellång sikt som de medel som anges för att de i motionen uppställda kraven skall uppfyllas.

Vad gäller målet full sysselsättning och motionens behandling av detta mål vill emellertid utskottet göra följande kommentar.

I motion 133 avvisas den i långtidsutredningen angivna preciseringen av sysselsättningsmålet till 2% arbetslöshet. Denna nivå på arbetslösheten är enligt motionärerna för hög och då hänsyn inte tas till den dolda arbetslöshe -

FiU 1984/85:6

ten kan målet alltid uppnås med beredskapsarbeten eller förtidspensioner.

Utskottet vill understryka att långtidsutredningens preciseringar av de olika målen i någon mån måste bli godtyckliga och naturligtvis kan diskuteras. De har inte kunnat baseras på några uttalanden från regering och riksdag. För att kunna genomföra en konkret analys av utvecklingen fram till år 1990 måste emellertid utredningen arbeta med kvantifierade förutsättningar. I detta sammanhang har full sysselsättning år 1990 preciserats som 2 % arbetslöshet. Detta värde har bedömts vara förenligt med fullt kapacitetsutnyttjande i ekonomin. I denna kvantifiering ligger underförstått att arbetsmarknadsläget skall fram till år 1990 ha utvecklats på ett sådant sätt att behovet av arbetsmarknadspolitiska insatser då skall vara begränsat.

I motionen krävs även att en övergång till sex timmars arbetsdag påbörjas under 1980-talet och skall vara genomförd vid början av 1990-talet. Inte heller i detta fall diskuteras i motionen vilka faktiska möjligheter som föreligger för att genomföra en sådan reform.

Långtidsutredningens beräkningar ger vid handen att en förkortning av arbetsveckan från 40 timmar till 37,5 timmar leder till ett produktionsbortfall på mellan 4-7 % år 1990.

Det bör dock, vilket framhålls i propositionen, finnas utrymme för ett första steg på väg mot en kortare arbetsdag under förutsättning att den ekonomiska tillväxten blir sådan att även reallönerna kan växa. Därvid bör grupper som t. ex. småbarnsföräldrar, äldre som vill och behöver trappa ner sin arbetstid och skiftarbetande prioriteras.

Utskottet avstyrker motion 133.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen med avslag på motionerna 1984/85:131, 1984/85:132, 1984/85:133 och 1984/85:134 godkänner de riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt som förordats i proposition 1984/85:40.

Stockholm den 29 november 1984

På finansutskottets vägnar ARNE GADD

Närvarande: Arne Gadd (s), Björn Molin (fp), Per-Axel Nilsson (s), Lennart Blom (m), Roland Sundgren (s), Christer Nilsson (s), Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c), Torsten Karlsson (s), Bo Södersten (s), Hugo Hegeland (m), Carl-Henrik Hermansson (vpk), Gunnar Nilsson i Eslöv (s), Anders Andersson (m) och Stina Eliasson (c).

FiU 1984/85:6

23 Reservationer

1. Björn Molin (fp), Lennart Blom (m), Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c), Hugo Hegeland (m), Anders Andersson (m) och Stina Eliasson (c) anser att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

Inledning

Långtidsutredningen presenterades i mars 1984. Den behandlas denna gång till skillnad från tidigare långtidsutredningar i en separat proposition. I denna redovisas den huvudsakliga inriktningen av den ekonomiska politik som regeringen avser att föra de närmaste åren för att uppnå balans i slutet av 1980-talet. Riksdagen får genom propositionen möjlighet att mer ingående ta ställning till de långsiktiga frågorna i den ekonomiska politiken. Det är enligt utskottets mening mycket värdefullt. Behovet av en långsiktig strategi för den ekonomiska politiken är uppenbart.

I de motioner som väckts med anledning av propositionen diskuteras uppläggningen av utredningen.

I motion 134 (m) framhålls att analysen av det konjunkturella infasningsförloppet åren 1983-1987 för att nå balans är en värdefull nyhet i 1984 års utredning. Motionärerna anser emellertid att utredningen i större utsträckning borde ha inriktats på att analysera vilka krav som måste ställas på den ekonomiska politiken för att de specificerade målen skall uppfyllas.

I motion 131 (c) anförs att sambandet mellan stabiliseringspolitiska åtgärder och kraven på den långsiktiga ekonomiska politiken borde ha diskuterats mer ingående. Därför borde proposition 1984/85:45 om vissa ekonomisk-politiska åtgärder och proposition 1984/85:40 ha behandlats i ett sammanhang.

I motion 132 (fp) anförs att diskussionen om innebörden av de ekonomiskpolitiska målen är alldeles för allmänt hållen och kan därför inte bilda underlag för politiska avvägningar mellan målen.

Utskottet anser för sin del att det är av stort värde att långtidsutredningen ger ett exempel på hur ett infasningsförlopp för en utveckling mot balans kan se ut. Härigenom får kraven på utvecklingen en högre grad av realism än vad tidigare utredningar har haft.

Utskottet delar uppfattningen i motionerna 134,131 och 132 att utredningen och propositionen mer konkret borde angett de krav som ställs på den ekonomiska politikens konkreta utformning för att de långsiktiga målen skall uppnås. Utskottet finner det också mot denna bakgrund anmärkningsvärt att regeringen samma dag proposition 40 presenteras lägger fram en proposition om skattehöjningar, som innehåller förslag som kraftigt avviker från de angivna riktlinjerna för den ekonomiska politiken på medellång sikt.

FiU 1984/85:6

24 Utskottet anser att förslag till omedelbara åtgärder självfallet måste vara så utformade att de passar in och harmonierar med den långsiktiga ekonomisk-politiska strategin.

Vänsterpartiet kommunisterna underkänner i motion 133 långtidsutredningen som ett underlag för den ekonomiska politiken på medellång sikt. Enligt motionärerna sätter utredningen upp sina balansmål och anger vägen dit utan att se till det sociala och ekonomiska förlopp som vi lever i - långtidsutredningen blir därför mest en sorts abstrakt sifferlek.

Utskottet delar inte den uppfattningen och avvisar den kritik mot uppläggningen av långtidsutredningen som framförs i motion 133.

Utskottet har valt att i det följande behandla propositionen och motionerna på följande sätt. Närmast kommer utskottet att diskutera de ekonomiskpolitiska målen, den ekonomiska utvecklingen i ett tioårsperspektiv och den successiva anpassningen till ett läge med samhällsekonomisk balans. Därefter tar utskottet upp frågan om vilka krav som bör ställas på den ekonomiska politiken på medellång sikt för att detta balansmål skall kunna nås.

De ekonomisk-politiska målen

De centrala målen för den ekonomiska politiken anges i propositionen till full sysselsättning, stabilt penningvärde, balans i utrikesbetalningarna, hög ekonomisk tillväxt, jämn fördelning av levnadsstandarden och regional balans.

De tre förstnämnda målen ges en siffermässig precisering i propositionen.

Full sysselsättning definieras som ett läge med 2 % öppen arbetslöshet. Det förutsätts i stort sett motsvara den friktionsarbetslöshet som finns även vid fullt kapacitetsutnyttjande. Den öppna arbetslösheten uppgår f. n. till

3,1 %.

Stabilt penningvärde definieras i långtidsutredningen som en inflation som ligger under 4 % per år. I propositionen framhålls att man på något längre sikt bör sträva efter lägre tal än 4 % men att det är för tidigt att binda sig vid en precis siffra. Inflationen i år väntas uppgå till drygt 8 %.

Balans i utrikesbetalningarna anges som ett överskott i bytesbalansen på 10 miljarder kronor år 1990. Storleken på den utländska statsskulden utgör grunden för detta krav på vår utrikeshandel. Det kan nämnas att räntebetalningarna på utlandsskulden i år uppgår till ca 20 miljarder kronor.

Utöver dessa mål preciseras även hur stort budgetunderskottet skall vara och på vilken nivå lönsamheten i näringslivet bör ligga.

Balans i statsbudgeten innebär enligt propositionen att budgetunderskottet behöver minska till 40-50 miljarder kronor i löpande priser år 1990. Detta innebär att den offentliga sektorns finansiella sparande i stort sett är balanserat år 1990. Det kassamässiga budgetunderskottet beräknas i år bli ca 70 miljarder kronor, varav statsskuldräntorna utgör ca 68 miljarder kronor. Det underliggande budgetunderskottet beräknas till ca 84 miljarder kronor.

FiU 1984/85:6

25 Målet god lönsamhet i näringslivet anges i långtidsutredningen som att avkastningen på materiellt kapital före skatt bör överstiga avkastningen på finansiella placeringar med 2 procentenheter. En särskild studie som har utförts i anslutning till utredningen tyder på att en positiv differens på några procentenheter krävs för att uppnå den investeringsnivå som utredningen räknar med.

I propositionen anges som mål också hög ekonomisk tillväxt, jämn fördelning av levnadsstandarden och regional balans.

Vad gäller god ekonomisk tillväxt vill utskottet endast understryka att god tillväxt ger oss möjlighet att nå full sysselsättning och givetvis är en förutsättning för en ökad materiell standard.

Vad gäller en jämn fördelning av levnadsstandarden anser utskottet att den viktigaste insats som regeringen kan göra är att driva en politik som leder till sänkt inflation och full sysselsättning.

Målet regional balans kräver en regionalpolitik som ger alla delar av landet möjlighet att utvecklas. För att uppnå detta är det särskilt viktigt att de små och medelstora företagen arbetar under goda förutsättningar. Regionalpolitiken bör kombineras med ökad yrkesmässig rörlighet och en medveten satsning på att med hjälp av en ny teknik kunna främja ett mer decentraliserat näringsliv.

I anslutning till denna redovisning av målen för den ekonomiska politiken vill utskottet understryka att det i nuvarande läge med en otillfredsställande situation på arbetsmarknaden, med en tung räntebörda gentemot utlandet och en svår obalans i den offentliga sektorns finanser finns anledning att ställa de makroekonomiska balansproblemen i förgrunden. Enligt utskottets mening är den innebörd som begreppet samhällsekonomisk balans ges ovan en riktig utgångspunkt för den fortsatta analysen.

I motion 132 (fp) efterlyses en mer klargörande analys av olika typer av målkonflikter.

Utskottet anser att det är en svaghet att regeringen i proposition 40 knappast alls berör förekomsten av målkonflikter.

Utskottet vill ge två exempel på målkonflikter som kommer att nödvändiggöra politiska prioriteringar när den ekonomiska politiken skall utformas för de närmaste åren. Bägge dessa målkonflikter handlar om fördelningseffekter på kortare och längre sikt.

Det råder i dag en bred enighet om att en av de viktigaste uppgifterna för den ekonomiska politiken under de kommande åren är att uppnå en bättre balans i statsfinanserna och att detta är en förutsättning för att uppnå full sysselsättning och lägre inflationstakt. Det råder heller inga delade meningar om att en god ekonomisk tillväxt är av stor betydelse för att budgetunderskottet skall kunna reduceras. Men därutöver krävs aktiva budgetförstärkande åtgärder. Långtidsutredningen har för sin del preciserat dem till 18 miljarder kronor under perioden 1985-1987.

FiU 1984/85:6

26 I princip står två vägar til! buds, skattehöjningar och utgiftsminskningar. Det är något oklart vilken avvägning mellan dessa medel som regeringen förordar. Det slås dock fast att man framöver måste utgå från ”ett i stort sett oförändrat skattetryck”.

Socialdemokraterna har tidigare avvisat varje tanke på minskade offentliga utgifter med hänvisning till de fördelningspolitiska effekterna.

Ett av felen med de socialdemokratiska beräkningarna har varit att de varit helt statiska. Man har helt bortsett från besparingarnas effekter på ekonomins utveckling på sikt, t. ex. på sysselsättning och inflation. Dessa effekter är av största betydelse just för att nå viktiga fördelningspolitiska mål. Regeringen framhåller nu att ”den viktigaste fördelningspolitiska insats som regeringen kan göra är att driva en ekonomisk politik som leder till full sysselsättning och stabila priser”. Samtidigt konstaterar man att aktiva budgetförstärkande åtgärder är en nödvändig förutsättning för att nå dessa mål.

Regeringen tycks nu åtminstone i teorin dra samma slutsats som (m), (c) och (fp) tidigare gjort, nämligen att minskade offentliga utgifter, trots vissa kortsiktigt negativa fördelningseffekter, är ett nödvändigt inslag i en ekonomisk politik som bl. a. siktar till rättvis fördelning.

Utskottet vill ge ytterligare ett exempel på en liknande målkonflikt. Progressiv inkomstskatt och inkomstprövade sociala förmåner har införts i fördelningspolitiskt syfte. Vid en starkt progressiv skatteskala samt avgifter och bidrag som är inkomstrelaterade uppkommer emellertid mycket besvärande marginaleffekter.

Det råder i dag en betydande enighet om att såväl marginaleffekterna, särskilt för barnfamiljer, som marginalskatterna för många inkomsttagare är så höga att de skapar besvärande snedvridningseffekter i ekonomin. Samtidigt är det emellertid uppenbart att åtgärder för att minska marginalskatter och andra marginaleffekter på kort sikt kan ge större fördel för högre inkomsttagare. Även här möter vi alltså en målkonflikt mellan effekter på kortare och längre sikt.

Ett spritt ägande betraktas inte, sägs det i motion 134 (m), som något mål vare sig för långtidsutredarna eller av regeringen. Den nuvarande utvecklingen mot ett alltmera institutionaliserat ägande riskerar, menar man, att försvaga marknadsekonomin. Motionärerna anser därför att ett viktigt mål för staten bör vara att stimulera hushållens förmögenhetsbildning.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att ett viktigt mål för att stärka marknadsekonomin är att antalet enskilda människor som är delägare i det privata näringslivet ökar.

Den internationella ekonomiska utvecklingen fram till år 1990

För de viktigaste delarna av svensk industri - verkstadsindustri, trä-, massa- och pappersindustrin samt järn-, stål- och metallverk - motsvarar

FiU 1984/85:6

exporten ungefär hälften av produktionen. Den helt dominerande delen av svensk utrikeshandel är vidare inriktad mot OECD-området. Den svenska ekonomin är därför starkt beroende av utvecklingen i omvärlden och främst av utvecklingen i industriländerna.

Produktionsuppgången i Nordamerika har varit stark, och Japan fortsätter att uppvisa en god tillväxt i produktionen. Denna utveckling har emellertid lett till stora underskott i Förenta staternas statsbudget och bytesbalans. Dessa underskott kan i längden inte behållas på nuvarande nivå.

Utvecklingen i de övriga OECD-länderna har varit klart sämre. Arbetslösheten fortsätter att stiga i Västeuropa, och oro på arbetsmarknaden stör en nödvändig återhämtning i flera länder. Många faktorer tyder på att konjunkturtoppen nu har passerats och att tillväxten blir lägre under år 1985 än under år 1984.

De kraftiga oljeprischockerna i mitten och slutet av 1970-talet innebar mycket stora påfrestningar på utvecklingsländernas ekonomier. Följderna av detta blev bl. a. en internationell skuldkris av tidigare ej skådad omfattning. Ingen väsentlig förbättring av skuldsituationen har skett, och riskerna för akuta kriser i det internationella kreditsystemet kvarstår. Som en följd av skuldkrisen ökar även riskerna för att de protektionistiska tendenserna förstärks.

Långtidsutredningen har som utgångspunkt för sina bedömningar av den ekonomiska utvecklingen i Sverige antagit en BNP-tillväxt i OECD-området på i genomsnitt 2 % per år för åren 1983-1990 och att konsumentpriserna samtidigt stiger med 5 % per år. Utredningen antar vidare att världshandelns tillväxt kommer att dämpas under 1980-talet bl. a. på grund av en förstärkning av de protektionistiska tendenserna. Den här beskrivna utvecklingen innebär en måttlig tillväxt i produktionen i OECD-länderna men också att arbetslösheten i industriländerna som grupp stiger under resten av 1980- talet.

Ett litet land som Sverige måste i huvudsak ta den internationella utvecklingen och den ekonomiska politiken i de dominerande industriländerna som givna. I propositionen framhålls att det är svårt att tro att världsekonomins återhämtning blir så stark som vore önskvärt. Därför bör man, som långtidsutredningen gör, som utgångspunkt för analysen av den svenska ekonomin välja en försiktig bedömning av den internationella tillväxten under resten av 1980-talet. Utskottet delar denna uppfattning.

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige fram till år 1990

Långtidsutredningen presenterar för perioden 1983-1990 alternativa utvecklingsvägar. Alternativ 1 belyser utvecklingen med inriktning på privat konsumtion och näringsliv, medan alternativ 2 anger en utveckling med inriktning på offentlig konsumtion och offentlig sektor.

En praktiskt taget enhällig remissopinion, som har uttalat sig om dessa

FiU 1984/85:6

båda alternativ, förordar alternativ 1.

Samma ställningstagande görs i propositionen och i än högre grad i motionerna 134 (m), 131 (c) och 132 (fp).

Utskottet anser alternativ 2 som helt orealistiskt och behandlar därför i fortsättningen bara alternativ 1.

Långtidsutredningens alternativ 1 innebär att industriinvesteringarna okar med något mer än 10 % per år. Enligt utskottets mening är detta ett av de viktigare kraven som måste ställas på utvecklingen under resten av 1980-talet.

Framtidssatsningarna måste ske såväl i de redan i dag stora och etablerade exportföretagen som i de mindre och medelstora företagen. Erfarenheten från inte minst USA under de senare åren har visat att det är just i mindre företag som de bästa förutsättningarna för tillväxt finns.

Utskottet vill understryka att den sysselsättningsökning som krävs för att full sysselsättning skall uppnås år 1990 - 290 000 personer - främst är koncentrerad till tjänstesektorn. Sysselsättningsökningen i denna sektor - privat och offentlig - anges i utredningen till 230 000 personer.

Det är inte lätt att se hur arbetslösheten skall kunna minskas i Sverige, när den antas öka från en redan hög nivå i övriga Europa samtidigt som löner och priser måste utvecklas långsammare här än i andra länder. De möjligheter som de senaste årens konjunkturuppgång erbjudit har dessutom dåligt tagits till vara. Det står klart att balansmålet inte kan uppnås utan en kraftig omläggning av den ekonomiska politiken.

Två skäl anges i långtidsutredningen för att utredningen denna gång innehåller även en förloppsanalys för de närmaste åren. Det ena är att det därigenom blir möjligt att analysera hur de medelfristiga framskrivningarna hänger samman med utsikterna för de närmaste åren. Det andra skälet är att de anpassningsproblem som framkommer i utredningen bättre kan studeras i en förloppsanalys.

I förloppsanalysen redovisas för perioden 1983-1987 två alternativ:

Referensalternativet, vilket förutsätter dels att 1970-talets pris- och lönebildning inte förändras och att statens inkomster och utgifter utvecklas i enlighet med redan fattade beslut. Referensalternativet kan således ses som ett försök till prognos under förutsättning av dels att ekonomins funktionssätt inte ändras, dels en oförändrad ekonomisk politik.

Balansalternativet, vilket förutsätter dels en väsentligt lägre pris- och löneökningstakt än referensalternativet, dels budgetförstärkningar på i genomsnitt ca 6 miljarder kronor per år. Balansalternativet utgår följaktligen från att den ekonomiska politiken inriktas så att utvecklingen går mot balans år 1990. Denna utveckling kräver också ett förändrat beteende hos de ekonomiska aktörerna. Hur ekonomin utvecklas enligt dessa alternativ anges i tabell 2 på s. 3 i betänkandet.

En utveckling enligt referensalternativet kan enligt utskottets mening inte accepteras. Det är tvärtom nödvändigt att nå flera av de uppsatta målen

FiU 1984/85:6

redan före år 1990. Enligt balansalternativet bör anpassningen ske när det gäller relativprissänkningar och budgetförstärkningar redan under perioden 1985-1987.

Lägre pris- och löneökningstakter är en mycket väsentlig förutsättning för att vår ekonomi skall komma in i den bana som skisserats i balansalternativet. Enligt detta skall timlönekostnaden i år stiga med 6 % och 1985 med 5 %. Enligt konjunkturinstitutet stiger dock lönerna i år med ca 8 % - i industrin med hela 10 % - och nästa år med drygt 7 %. För inflationen utgick utredningen ifrån en prisstegring med 6 % i år och 3 % nästa år. Inflationen blir ca 8 % i år, och för nästa år tror konjunkturinstitutet på knappt 5 %. Den faktiska pris- och löneutvecklingen avviker med andra ord kraftigt från vad som krävs för att ekonomisk balans skall erhållas. I stället ligger utvecklingen tyvärr i linje med den som har antagits i referensalternativet.

Förutom låga pris- och löneökningar lyfte långtidsutredningen fram behovet av budgetförstärkningar på i'genomsnitt 6 miljarder kronor per år för att balansalternativet skulle uppfyllas.

Rimligen innebär rekommendationen att besparingen bör vara större i högkonjunktur. Men regeringen har låtit goda år gå utan besparingar. Därför tvingas tyvärr utgiftsnedskärningarna ske i en mindre förmånlig konjunktur. Erforderlig konjunkturstabilisering kan uppnås genom storleken på de skattesänkningar som samtidigt genomförs.

Ekonomisk politik för samhällsekonomisk balans

Den allvarligaste bristen hos såväl långtidsutredningen som proposition 40 är att de konkreta politiska åtgärderna som behövs för att uppnå de angivna målen är alltför vagt angivna. Utskottet anser att följande punkter måste utgöra stommen i en politik för samhällsekonomisk balans.

1. Stärkt marknadsekonomi

En väl fungerande marknadsekonomi har visat sig vara det överlägset bästa ekonomiska systemet för att öka välståndet i ett land. Den mångfald marknadsekonomin bygger på är i sig också en förutsättning för pluralism på andra samhällsområden. Den ekonomiska politiken bör därför inriktas på att bevara och stärka marknadsekonomin.

Den ökade tillväxten under de kommande åren måste komma från en vital företagssektor. Den finansiella krisen i den offentliga sektorn gör att någon expansion inte är möjlig där. För att få en tillräcklig tillväxt i den privata sektorn krävs förbättrade incitament och bättre fungerande marknader.

I långtidsutredningen saknas en ordentlig analys av produktionskapacitetens möjliga ökning. Utredarna har antagit att produktionen långsiktigt skall öka med maximalt 2-2,5 % per år. Något försök att analysera hur en mer marknadsanpassad ekonomisk politik påverkar strukturomvandling och

FiU 1984/85:6

produktivitet har inte gjorts. Utskottets uppfattning är att med en sådan politik är en snabbare produktivitetsökning möjlig att uppnå än vad långtidsutredningen antagit.

Utvecklingen mot ett alltmer institutionaliserat ägande riskerar att försvaga marknadsekonomin. Ägandefunktionen passiviseras och näringslivet byråkratiseras. Enskilt ägande ger dessutom hushållen trygghet och oberoende och skapar ansvarskänsla. Ett viktigt mål för staten är därför att stimulera hushållens förmögenhetsbildning.

Det mest akuta hotet mot marknadsekonomin är de kollektiva löntagarfonderna. De syftar till att koncentrera makten över näringslivet till de fackliga topporganen, vilket på sikt medför socialisering.

Erfarenheterna under de senaste två åren visar att det nu behövs åtgärder av mer näringspolitisk natur för att kunna återfå den fulla sysselsättningen. De traditionella arbetsmarknadspolitiska insatserna har visat sig otillräckliga.

2. Minska statens utgifter

Det stora budgetunderskottet är ett av de allvarligaste hoten mot den svenska ekonomin. Ett centralt mål för den ekonomiska politiken under 1980-talet måste därför bli att få balans i den offentliga sektorns finanser. Eftersom skattehöjningar inte är någon framkomlig väg är en minskning av de offentliga utgifterna nödvändig. Utgiftsnedskärningar är också väsentliga för att minska inflationen.

Långtidsutredningen har angivit att statens budgetunderskott behöver reduceras till 40-50 miljarder kronor 1990. För det krävs genomsnittliga besparingar med 6 miljarder kronor/år enligt utredningens beräkningar. Under högkonjunkturår bör följaktligen besparingarna vara betydligt större. Oppositionen har i reservation 1 i finansutskottets betänkande 1983/84:40 satt ca 10 miljarder kronor som ett rimligt sparmål för 1984/85.

3. Ingen ytterligare ökning får ske av det totala skattetrycket. I stället behövs skattesänkningar på vissa områden.

En allvarlig brist i långtidsutredningen och regeringens proposition är att skatteproblematiken ej tas på allvar. Produktionsökningen kan inte åstadkommas enbart genom ökade vinster för företagen. Drivkrafterna måste förbättras också för de enskilda människorna och företagarna. I regeringens dokument finns ingen insikt om behovet av sänkta marginalskatter och företagsskatter. I det strukturella avsnittet i långtidsutredningen presenteras en rad balansalternativ som alla påstås vara förenliga med ekonomisk balans 1990. I alla alternativen utom ett (l.B) ökar skattetrycket. I ett fall ökar skattetrycket från 51 % till hela 58 %.

Det går inte att återvinna balans i landets ekonomi om man fortsätter på

FiU 1984/85:6

skattehöjarvägen. Skattehöjningarna pressar inflationen uppåt, minskar arbetsviljan och försämrar marknadsekonomins funktion. Utskottet avfärdar därför alla alternativ som innebär höjt skattetryck.

För övrigt tyder mycket på att vårt höga skattetryck leder till att skattehöjningar på ett område krymper basen för andra skatter i sådan utsträckning att det sammanlagda statsfinansiella tillskottet av en skattehöjning åtminstone på sikt blir mycket litet.

Skattetrycket i Sverige kan inte höjas utan att det får negativa effekter på samhällsekonomin. Därför kan ytterligare höjning av skattetrycket inte accepteras. I stället måste vissa skattesänkningar genomföras.

Skattepolitiken måste utformas så att den stimulerar till arbete och investeringar. Detta innebär att de skattesänkningar som är mest angelägna gäller marginalskatterna och skatterna på arbetande kapital.

4. Fast statligt arbetsgivaransvar

Den svenska arbetsmarknaden är i klart behov av fastare ansvarsgränser. Statens ansvar bör dels vara att för arbetsmarknadens parter ange de allmänekonomiska förutsättningarna, dels att agera med fasthet i sin roll som arbetsgivare. Staten är ju en viktig part i den offentliga arbetsgivarkartellen OASEN. Ett första steg måste bli att få bort allehanda följsamhetsklausuler ur de offentliga avtalen. Vådan av sådana åskådliggörs tydligt f. n. då fackförbunden på den offentliga sidan fått omförhandlingar till stånd.

Statsmakterna bör också tydligare än hittills klargöra vilka gränser som sätts av å ena sidan att det inte längre är möjligt att höja skatterna och å andra sidan av att det finns en skyldighet gentemot medborgarna att upprätthålla en god service på flera områden.

Med den inriktning på industriell expansion som den ekonomiska politiken har är det dessutom viktigt att inte de statliga avtalen blir löneledande. Det är nödvändigt att den konkurrensutsatta sektorn får komma först och får avgöra löneutrymmet.

5. Incitament till lägre nominella löneavtal

Utskottet anser att det är arbetsmarknadens parter som i fria förhandlingar skall komma fram till lönenivå, lönestruktur och andra anställningsvillkor. Men det är också uppenbart för var och en att den ekonomiska politiken påverkar förutsättningarna för dessa förhandlingar. Det är märkligt att regeringen nästan helt förbigår statsmakternas roll i detta sammanhang. Om pris- och lönebildningen tillmäts en avgörande betydelse för den ekonomiska utvecklingen under de närmaste åren är det av allra största vikt att ta ställning till vilka riktlinjer som på detta område bör gälla för statsmakternas handlande.

Om statsmakterna korrigerar alla negativa effekter av för höga avtal

FiU 1984/85:6

riskerar löneökningstakten att bli hög. Denna erfarenhet har vi bl. a. i Sverige. Om statsmakterna genom återkommande devalveringar och genom omfattande arbetsmarknads- och industripolitiska åtgärder tar ansvar för konkurrenskraft och sysselsättning och om löntagarna genom lämpliga prisklausuler kan gardera sig mot inflationens effekter reduceras incitamenten att träffa ansvarsfulla avtal. Det gäller både arbetsgivare och arbetstagare.

Enligt utskottet är det nödvändigt att finna ett system där arbetsmarknadens parter ges incitament att sluta löneavtal som inte skapar arbetslöshet. Samtidigt bör statsmakterna stå fast vid ett ansvar för dem som ändå blir arbetslösa. Det är också nödvändigt att utforma systemet så att incitamenten byggs in i systemet och inte är beroende av de beslut som efter förhandlingarna kan komma att fattas av statsmakterna. Det är med andra ord nödvändigt att klara trovärdighetsproblemet utan att behöva gå vägen över ökad öppen arbetslöshet.

Utskottet menar att en reformering av systemet för arbetslöshetsersättning kan bidra till att lösa detta problem. Det är därför angeläget att skapa ”raka rör” mellan parternas förhandlingsbord och utgifterna för att bekämpa arbetslösheten.

Sådana ”raka rör” införs om egenavgifterna till arbetslöshetsförsäkringen höjs. Samtidigt bör man överväga att öka arbetsgivarnas ansvar för finansieringen av försäkringen. Även gentemot arbetsgivarna finns nämligen ett trovärdighetsproblem. Om de räknar med att statsmakterna genom successiva devalveringar tar ansvaret för konkurrenskraften minskar deras incitament att stå emot lönekostnadsökningar som skulle försvaga konkurrenskraften. Eftersom vissa svårigheter föreligger bl. a. när det gäller de ojämna avgiftsuttagen mellan olika arbetslöshetskassor, behöver frågan emellertid analyseras närmare innan slutlig ställning tas.

Utskottet är övertygat om att lägre marginalskatter är ett viktigt medel för att dämpa kraven på nominella löneökningar under de kommande åren. Detta är ytterligare ett skäl för att gå vidare efter 1985 och fortsätta sänka marginalskatterna. Det är också viktigt att de uppnådda sänkningarna säkerställs genom att skatteskalan ges ett fullständigt inflationsskydd.

6. Offentliga sektorn mäste förändras

Utgångspunkten för den offentliga sektorns kraftiga utbyggnad har varit högt ställda krav på solidaritet och rättvisa. I Sverige har vi i stor politisk enighet byggt ut offentliga transfereringssystem för att ge goda livsvillkor även för gamla, sjuka, arbetslösa, handikappade och socialt utslagna. Vi har byggt ut skolväsendet, sjukvården och äldreomsorgen så att människor kan få utbildning och vård oavsett ekonomisk ställning eller bostadsort. Förändringar i det moderna samhället - kvinnornas inträde på arbetsmarknaden - har också ökat kraven på en av samhället tillhandahållen barnomsorg.

FiU 1984/85:6

33 Det finns därför ingen anledning att ifrågasätta den offentliga sektorn som sådan. Men det krävs att vissa viktiga förändringar nu genomförs vad gäller sektorns inriktning och verksamhet. Staten, kommunerna och landstingen beslutar om fördelningen av ett belopp motsvarande nästan 70 % av landets totala resurser. Av dessa utgifter går drygt 20 % tillbaka till hushållen i form av direkta transfereringar. Utgifterna är så stora att den totala offentliga sektorn uppvisar ett enormt underskott. Detta trots att Sverige har världens högsta skattetryck. Det är inte längre möjligt att ytterligare höja skattetrycket. En sådan politik skulle få allvarliga sidoeffekter i form av skatteflykt, minskad arbetsvilja m. m. Det framstår därför som en tvingande nödvändighet att minska de offentliga utgifterna.

Den offentliga sektorns omfång har på många områden lett till att ansvariga beslutsinstanser har svårt att få överblick. Besluten styrs därför långtifrån alltid av den helhetssyn som borde finnas. I stället resulterar en långt driven sektorisering ofta i beslut som kan vara fördelaktiga för en avgränsad del men till nackdel för helheten.

Därför är det angeläget att dels öka effektiviteten inom den offentliga sektorn, dels också ifrågasätta inriktningen på vissa delar av den offentliga verksamheten. För att möta dessa nya krav behövs en betydande anpassningsförmåga.

En ökad avgiftsfinansiering av offentliga tjänster kan leda till både högre effektivitet och större rättvisa. Det förutsätter emellertid i sin tur att ekonomiskt svaga grupper är tillförsäkrade en grundtrygghet, som gör det möjligt för alla att utnyttja samhällets tjänster.

En ökad avgiftsfinansiering har betydelse både för efterfrågestyrning och som finansieringskälla. Helt klart är att den dominerande delen av de offentliga utgifterna även framgent måste finansieras skattevägen.

Ökad effektivitet skulle sannolikt kunna uppnås om ett visst mått av konkurrens tillåts inom den offentliga sektorns verksamhetsområde. Detta kan ske genom att privata företag får möjlighet att erbjuda alternativ till de offentliga lösningarna. Större inslag av anbudsförfarande och entreprenadverksamhet bör därför införas. Privata inslag skulle också kunna öka valfriheten och förbättra den personliga servicen. En självklar förutsättning är att servicens kvalitet inte får försämras. Det finns således anledning att positivt pröva t. ex. daghem, vårdhem och läkarcentraler i privat regi. Kooperativa alternativ kan i de här sammanhangen visa sig särskilt intressanta.

Ett ytterligare medel för att öka valfriheten och servicen måste vara att satsa på småskaliga lösningar. De stora institutionerna har inte visat den effektivitet som teoretiska beräkningar förutskickat. Även rätten att fatta beslut bör decentraliseras så att de hamnar så nära som möjligt de människor som berörs av besluten.

FiU 1984/85:6

34 Övriga aspekter på långtidsutredningen

I motion 133 (vpk) anförs att långtidsutredningen sätter upp sina balansmål och anger vägen dit utan att se till det sociala och ekonomiska förlopp av förändring och motsättningar som vi lever i. Utredningen kan därför inte tjäna som underlag för den ekonomiska politiken. Då den bakomliggande teorin dessutom är ohistorisk och inte tar hänsyn till faktiska makt- och klassintressen blir målbeskrivningarna och den angivna strategin enligt motionärerna ett stöd för kapitalistklassens intressen. Fram till år 2000 krävs 750 000 nya arbetstillfällen. Sysselsättningen i den offentliga sektorn skall ökas med 40 000 nya arbeten per år. Exempel på medel för att nå bl. a. dessa mål är upprättande av ett statligt industriprogram, facklig vetorätt vid introduktion av ny teknik och att beslut om investeringar och samhälleligt sparande skall styras av stat, kommuner och arbetskollektiv. I motionen påstås att problemen med underskotten i bytesbalansen och statsbudgeten är överdrivna av politiska skäl. Vidare hävdas att genom åtgärder med kraftig planekonomisk inriktning försvinner problemen i den svenska ekonomin vilket bl. a. skulle innebära att full sysselsättning nås. Målen kommer att uppnås trots Sveriges starka utrikeshandelsberoende till en omvärld i vilken arbetslösheten stiger från en redan hög nivå.

Utskottet avvisar helt såväl den i motionen angivna förklaringen till vilka faktorer som bestämmer den ekonomiska utvecklingen på medellång sikt som de planekonomiska medel som anges för att de i motionen uppställda kraven skall uppfyllas.

I motion 133 (vpk) krävs även att en övergång till sex timmars arbetsdag påbörjas under 1980-talet och skall vara genomförd vid början av 1990-talet.

Långtidsutredningens beräkningar ger vid handen att en förkortning av arbetsveckan från 40 timmar till 37,5 timmar leder till ett produktionsbortfall på mellan 4-7% år 1990. Som framgår av långtidsutredningen behöver Sverige under de närmaste åren öka produktionen inte minska den. Utskottet bedömer därför frågan om en generell arbetstidsförkortning som inte aktuell.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1984/85:40 och motion 1984/85:133 samt med anledning av motionerna 1984/85:131, 1984/85:132 och 1984/85:134 godkänner vad utskottet anfört om riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt och som sin mening ger regeringen detta till känna.

FiU 1984/85:6

2. Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

Inledning

Långtidsutredningen presenterades i mars 1984. Den behandlas denna gång till skillnad från tidigare långtidsutredningar i en separat proposition. I denna redovisas den huvudsakliga inriktningen av den ekonomiska politik som regeringen avser att föra de närmaste åren för att uppnå balans i slutet av 1980-talet. Avsikten är att genom propositionen ge riksdagen möjlighet att mer ingående ta ställning till de långsiktiga frågorna i den ekonomiska politiken.

Efter de allt tydligare kristendenserna under 1970-talet, varav de två oljekriserna är en del, har de ekonomiska problemen i Sverige liksom även i flera av de övriga i-länderna förstärkts och blivit allt svårare att hantera.

Men de kraftiga oljeprischockerna i mitten och slutet av 1970-talet innebar framför allt mycket stora påfrestningar på utvecklingsländernas ekonomier. Av rena överlevnadsskäl måste dessa länder kraftigt öka sin utländska upplåning. Följderna av detta blev bl. a. en internationell skuldkris av tidigare ej skådad omfattning. Ingen väsentlig förbättring av skuldsituationen har skett, och riskerna för akuta kriser i det internationella kreditsystemet kvarstår.

De ekonomiska motsättningarna i de kapitalistiska industriländerna har genom den förda politiken tillåtits slå ut i en mycket stor arbetslöshet. Oviljan och oförmågan hos sittande regeringar att göra någonting åt den nuvarande situationen har lett till att höga nivåer på arbetslösheten har accepterats och i vissa fall, exempelvis Storbritannien, inneburit en massiv arbetslöshet.

Enligt utskottets mening är det mot denna bakgrund märkligt att den socialdemokratiska regeringen inte ens gör ett försök att ändra inriktningen av den ekonomiska politiken när man nu väljer att i en särskild proposition presentera en strategi på medellång sikt.

Propositionen baseras på 1984 års långtidsutredning. Denna har valt att undersöka hur vissa mål för den ekonomiska politiken skall kunna förverkligas fram till 1990. Den har därvid använt den faktiska verkligheten enbart som en sorts startplatta och undviker snarast att undersöka hur de objektiva utvecklingsdrag som ekonomin f. n. uppvisar kan tänkas utvecklas vidare. Den anger med andra ord inte vilka faktiska trender som kan förväntas under givna strukturella och institutionella omständigheter och än mindre ägnar den sig åt att se vilka förskjutningar och förändringar i dessa omständigheter som pågår och som kan förväntas fortsätta, förstärkas eller försvagas under årtiondets senare hälft. Den historiska fas den svenska kapitalismen är inne i behandlas ohistoriskt, statiskt och abstrakt. Den bakomliggande teorin är ohistorisk. Utredningen sätter upp sina balansmål och räknar ut hur dessa

FiU 1984/85:6

skall nås utan att se till det sociala och ekonomiska förlopp av förändring och motsättningar som vi faktiskt lever i. Som exempel på sådana kan nämnas den tilltagande transnationaliseringen av svensk industri innebärande lägre sysselsättning i Sverige samtidigt som de svenska investeringarna utomlands ökar allt mer. Förändringar inom samhällsklasserna och förhållandena mellan samhällsklasserna finns vidare knappast ens antydda. Den håller sig med abstrakta aggregat (sammanklumpningar) såsom ”hushåll” och "sparande” eller talar om ”näringslivet” och ”industrin” som enhetliga begrepp. Denna ”glömska” gör att man inte ser att ekonomin i Sverige är baserad på och alstrar klasskillnader och grunder för sociala konflikter.

Utskottet måste för sin del därför konstatera att långtidsutredningens uppläggning, som utan några invändningar accepteras i både propositionen och i motionerna 134 (m), 131 (c) och 132 (fp), omöjliggör att den kan utnyttjas som underlag till utformningen av en effektiv och framåtsyftande ekonomisk politik. Utredningen sätter upp sina balansmål och räknar ut hur dessa skall nås utan att se till det sociala och ekonomiska förlopp av förändring och motsättningar som vi faktiskt lever i. Därigenom blir utredningen mest en sorts abstrakt sifferlek.

Målen för den ekonomiska politiken enligt propositionen

När man först betraktar de angivna målen och motiveringarna i propositionen för dem känns mycket igen som vad som kan kallas keynesiansk argumentation: full sysselsättning anges t. ex. som det viktigaste målet. Men när helheten framträder är det en keynesianskt färgad retorik kring en nyliberalt anlagd politik och ekonomisk grundsyn som uppenbaras. Det är därför givet att även propositionens definition av målen helt godtas i de borgerliga motionerna. En viss osäkerhet från den socialdemokratiska regeringen kanske dock kan spåras i det något egendomliga språkbruk som används i propositionen. Full sysselsättning definieras nämligen som 2 % arbetslöshet, balans i statsbudgeten innebär ett underskott år 1990 på 40-50 miljarder kronor, och balans i utrikesbetalningarna innebär ett överskott på 10 miljarder år 1990.

Det mest anmärkningsvärda och negativa i propositionen är att regeringen nu överger målet full sysselsättning. Först mot slutet av 1980-talet skall arbetslösheten ha gått ned till 2 %, och denna nivå är enligt propositionen liktydig med full sysselsättning. Denna precisering, som utskottet inte kan godtaga, innebär en arbetslöshet på omkring 90 000 personer.

När det gäller problemen inom de bokföringsmässiga balanserna är enligt utskottets mening dessa övervärderade. Uppblåsningen av bytesbalansproblemet tjänar i själva verket som ett motiv för att ställa storfinansens och exportindustrins intressen i centrum för samhällets utveckling.

Även när det gäller ”underskottet” i den offentliga sektorn är detta ett problem som överdrivs av politiska skäl. Problemet är inte den offentliga

FiU 1984/85:6

sektorns skuldsättning kvantitativt utan i stället den privatisering av sparandet som skett under de senaste tio åren, då privata kredit- och finansinstitut tagit över en större del av sparandet och rika privatpersoner kan köpa stora mängder obligationer till hög ränta. Statsskulden är således ett fördelningsproblem mer än ett statsfinansiellt problem.

Det bör, enligt utskottets mening, här också nämnas att långtidsutredningens krav på budgetförstärkande åtgärder på 6 miljarder per år, ett belopp som också nämns i propositionen, är beräknat i utredningen utifrån en väsentligt lägre produktionstillväxt än den som krävs för att nå de angivna balansmålen. Utredningen motiverar detta med att det skulle vara oförsiktigt att förlita sig på att en god tillväxt i produktionen praktiskt taget automatiskt löser de finansiella balansproblemen för den offentliga sektorn.

Propositionens förslag till inriktning av den ekonomiska politiken

Det medel som anges i propositionen för att nå de uppställda målen är en stram finanspolitik. Men det viktigaste kravet är att pris- och lönebildningsprocessen måste ändras. Detta motiveras av att det praktiskt taget endast är ökade lönekostnader som orsakar inflation. I praktiken innebär detta att regeringen vill driva en aktiv statlig inkomstpolitik för att hålla nere lönerna. Även i motion 132 (fp) ivras för en aktiv inkomstpolitik medan centerpartiet i motion 131 (c) är något vagare på denna punkt.

I motion 134 (m) motsätter sig motionärerna alla former av statlig inkomstpolitik och förväntar sig i stället att en ökad arbetslöshet löser inflationsproblemen.

Utskottet vill bestämt understryka att en statlig inkomstpolitik riktad mot löneökningar måste upphöra. I stället bör inflationens verkliga orsaker angripas genom en politik som begränsar spekulationen och det transnationella och nationella monopol- och storkapitalets makt över marknader och prisbildning. Ett led här är också övergång till lågräntepolitik.

Utskottet ställer sig även helt främmande till det synsätt som framförs i motion 134 (m) på hur pris- och lönebildningen bör fungera.

En alternativ inriktning av den ekonomiska politiken

Syftet med den ekonomiska politiken bör enligt utskottets mening vara att bana väg för ett samhälle som ger medborgarna ett socialt och ekonomiskt tryggt liv, som utvecklar landets produktion, ger alla rätt till arbete och skapar jämlika och rättfärdiga förhållanden.

En sådan politik vill utskottet konkretisera i följande riktlinjer.

1. Den ekonomiska politiken måste utformas så att den motverkar transnationalisering och industriutflyttning och skapar förutsättningar för en mera nationellt oberoende och självständig politik och utveckling. Existerande

FiU 1984/85:6

valutalagar bör tillämpas för att dämpa kapitalexporten. Lagarna bör dessutom skärpas med facklig vetorätt mot utlandsinvesteringar och kapitalexport. Kontrollen och restriktiviteten mot utländska kapitals uppköp och inflytande över svenskt näringsliv måste kraftigt skärpas.

Förutsättningar måste skapas för en bredare länderspridning av den svenska utrikeshandeln och ett mera konsekvent uppträdande för en nödvändig internationell utjämning.

2. Den ekonomiska politiken måste bryta den långsiktiga tendensen till en växande reservarmé av arbetslösa med syfte att trygga allas rätt till arbete. Denna målsättning kommer att kräva att uppemot 750 000 nya arbetstillfällen bör skapas fram till år 2000. Detta kräver att ett statligt industriprogram upprättas. Huvuddelen av sysselsättningsökningen måste ske inom den offentliga sektorn, som bör beredas möjlighet att skapa omkring 40 000 nya arbeten per år.

Nationaliseringen av affärsbanker och stora finansinstitut bör påbörjas under 1980-talet. Vidare måste de nuvarande s. k. löntagarfonderna byggas ut och demokratiseras så att de kan utgöra ett verksamt medel mot storfinansens kontroll över näringslivet.

Facklig vetorätt fordras vid introduktion av ny teknik.

De nya teknologiska landvinningarna kommer sannolikt att bidra till en växande arbetslöshet om de inte introduceras planmässigt. De bör komma de arbetande till godo genom en allmän förkortning av arbetstiden till 6 timmar per dag. Övergången till 6-timmarsdagen bör påbörjas under 1980-talet och vara genomförd omkring 1990-talets början.

3. Den ekonomiska politiken måste inriktas på att bryta de senaste årens trend att de lönarbetande får en minskad andel av det samlade produktionsresultatet samtidigt som landets överklass berikats på ett historiskt nästan enastående sätt. Skattepolitiken måste läggas om så att vi får ett enhetligt progressivt system för inkomstskatterna där skattesatsen inte varierar beroende på bostadsort. Ett sådant skattesystem bör kombineras med en ”grundtrygghet” för alla och ett enhetsavdrag, som därigenom utomordentligt kraftigt reducerar möjligheterna till avdragsfusk och skattesmiteri. En ökad andel av skatteintäkterna bör tas ut genom en produktionsfaktorskatt som utformas så att den inte missgynnar arbetskraftsintensiv produktion. Kapital- och förmögenheter skall beskattas hårdare.

En politik som utformas enligt dessa riktlinjer kan öka graden av planmässighet i samhällets utbyggnad och skapa rättvisare fördelning av produktionens resultat. Den gör det möjligt att successivt och bestående närma ekonomins utveckling till uppställda mål. Den möjliggör att produktionen bättre kan utvecklas befriad från rovdrift och hänsynslöshet mot de ekologiska sammanhangen.

Mot här angiven bakgrund tillstyrker utskottet motion 133.

FiU 1984/85:6

39 Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen med avslag på proposition 1984/85:40 och motionerna 1984/85:131, 1984/85:132 och 1984/85:134 godkänner de riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt som förordats i motion 1984/85:133 och som sin mening ger regeringen detta till känna.

FiU 1984/85:6

40 Innehåll

Sammanfattning 1

Propositionens hemställan 1

Motionsyrkandena 1

Propositionen 2

Motionerna 5

131 (c) 5

132 (fp) 6

133(vpk) 1

134 (m) 9

Utskottet 11

Inledning 11

De ekonomisk-politiska målen 12

Den internationella utvecklingen fram till år 1990 15

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige fram till år 1990 16

Ekonomisk politik för samhällsekonomisk balans 18

Övriga aspekter på långtidsutredningen 21

Hemställan 22

Reservationer

1.(m,c, fp) 23

2. (vpk) 35

mlnmb/gotab Stockholm 1984 79383