Näringsutskottets betänkande om sandtäkt på kontinentalsockeln i Kattegatt
Näringsutskottets betänkande
om sandtäkt på kontinentalsockeln i Kattegatt
NU
1987/88:4
Ärendet
I detta betänkande behandlas en motion - från allmänna motionstiden år 1986 - vars syfte är att en planerad fortsatt utvinning av sand m.m. på den svenska kontinentalsockeln i Kattegatt inte skall komma till stånd.
Upplysningar om problem och bedömningar rörande sandtäkt i havsområden har vid en utfrågning den 24 mars 1987 lämnats av företrädare för fiskeristyrelsen, Sveriges geologiska undersökning, delegationen för samordning av havsresursverksamheten, statens naturvårdsverk, Svenska västkustfiskarnas centralförbund och Ahlsell Mineral AB.
Sammanfattning
Utskottet konstaterar att riksdagen inte, såsom motionärerna önskar, kan påverka avgörandet av ett visst ärende om tillstånd enligt lagen (1966:314) om kontinentalsockeln. I betänkandet lämnas uppgifter om maringeologisk kartläggning m.m. och också - efter utfrågning av företrädare för myndigheter m.fl. - om hur man på olika håll bedömer verkningarna av den sandtäkt som det är fråga om. Utskottet gör vissa kommentarer i anslutning till dessa uppgifter. Motionen avstyrks.
Motionen
Yrkande
Den motion som behandlas här är
1985/86:N242 av Jens Eriksson (m) och Sven Eric Lorentzon (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om dansk utvinning av sten, grus och sand på den svenska kontinentalsockeln i Kattegatt.
Innebörd och motivering
Motionärerna redogör för dels innehållet i en överenskommelse mellan Sverige och Danmark år 1984 i samband med förhandlingarom möjlighet för danska företag att under en övergångstid få utvinna sand, grus och sten på den svenska kontinentalsockeln, dels ansökningar om täkttillstånd som ingivits av de berörda företagen (se s. 3). Om befarade följder av fortsatt
t Riksdagen 1987/88. 17sami. Nr 4
sandutvinning anför motionärerna i huvudsak följande. De avsedda täktplatserna är värdefulla fiske- och reproduktionsområden som genom utvinningen skadas, troligen för all framtid. Genom att det uppstår fördjupningar hindras vattenomsättningen, varvid svavelvätebottnar uppstår. Trålbottnen blir ojämn och svårframkomlig.
Motionärerna betecknar det som ofattbart att danska företag skall behöva exploatera på den svenska kontinentalsockeln. Det är av största vikt att den avsedda utvinningen stoppas, säger de till sist. Sverige måste avstå från att godkänna ett avtal som innebär så stora skador för fisket.
Uppgifter i anslutning till motionen Gällande bestämmelser
Lagen om kontinentalsockeln
Lagen (1966:314) om kontinentalsockeln innehåller bl.a. följande. Med kontinentalsockeln förstås havsbottnen och dess underlag inom allmänt vattenområde samt inom visst havsområde därutöver. Med kontinentalsockelns naturtillgångar avses bl.a. mineraliska naturtillgångar på havsbottnen och i dess underlag (1 §). Rätten att utforska kontinentalsockeln och utvinna dess naturtillgångar tillkommer staten (2 §). Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer äger meddela tillstånd för annan än staten bl.a. att utvinna naturtillgångar från kontinentalsockeln. Tillstånd skall avse bestämt område och viss tid (3 §). Vid tillstånd kan fogas föreskrift som är påkallad från allmän synpunkt, såsom föreskrift om företagets ledning, sättet för arbetenas utförande, anläggningar på kontinentalsockeln för arbetena, karta över arbetena, provtagning, rapportering rörande verksamheten, användning av produkterna och åtgärder till bevarande av fyndighet eller borrhål, samt föreskrift till förebyggande av vattenförorening eller till skydd för sjöfarten, fisket eller annat allmänt eller enskilt intresse (4 §).
Tillstånd kan återkallas av regeringen eller den myndighet som har meddelat tillståndet, om föreskrift eller villkor för tillståndet åsidosätts eller om det i annat fall föreligger synnerliga skäl. Om ett tillstånd återkallas utan att innehavaren har åsidosatt föreskrift eller villkor för tillståndet, är innehavaren berättigad att erhålla ersättning av staten för beslut till följd av åtgärd som han har vidtagit med anledning av koncessionen (5 §).
Tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter och villkor för tillstånd utövas av myndighet som regeringen bestämmer (8 §).
Den refererade bestämmelsen om återkallelse av tillstånd fick sin nuvarande utformning genom riksdagsbeslut år 1974. Då tillfogades den andra meningen, om ersättning, efter mönster av motsvarande bestämmelse i den nya lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter.
I motiveringen till den ursprungliga delen av bestämmelsen (prop. 1966:114 s. 53) anförde föredragande statsrådet - efter att ha erinrat om det utredningsförslag som regeringen hade utgått från - bl.a.:
Även enligt min mening bör med hänsyn till de betydande samhällsintressen som står på spel möjlighet föreligga att återkalla tillstånd. I anslutning
NU 1987/88:4
till vad som anförts i vissa remissyttranden vill jag understryka, att möjligheten att återkalla tillstånd bör utnyttjas med varsamhet och under långt gående hänsyn till tillståndshavarens rätt. Normalt bör sålunda återkallelse av tillstånd inte komma i fråga annat än vid allvarliga eller upprepade överträdelser av tillståndsföreskrifter .
Vid riksdagsbehandlingen skärpte tredje lagutskottet detta motivuttalande. Detta skedde i anslutning till att utskottet avstyrkte en motion om införande av en bestämmelse om ersättning då en tillståndshavare oförskyllt fick sitt tillstånd återkallat. Utskottet anförde (3LU 1966:45 s. 31):
Utskottet vill för sin del ytterligare understryka att återkallelse av andra orsaker än att tillståndshavaren åsidosatt föreskrifter eller villkor för tillståndet bör ske endast då mycket starka samhälleliga skäl talar för en sådan åtgärd. Sådan återkallelse torde sålunda bli aktuell endast i mycket sällsynta fall.
Kontinentalsockelförordningen
Enligt kontinentalsockelförordningen (1966:315) är det Sveriges geologiska undersökning (SGU) som utövar tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter och villkor för tillstånd enligt lagen om kontinentalsockeln. Det åligger SGU att vid tillsynen samverka med annan myndighet vars verksamhet berörs av tillståndet.
Tillstånd till sand-, grus- eller stentäkt på område som i sin helhet är beläget inom allmänt vattenområde i havet meddelas enligt förordningen (5 §) av SGU utom i vissa undantagsfall. Om den täkt som avses med ansökningen är av större omfattning eller kan medföra betydande skadeverkningar eller annars om statens naturvårdsverk begär det, skall SGU med eget yttrande hänskjuta ärendet till regeringen.
I tillståndet skall, heter det också i förordningen, anges i vilken omfattning sand, grus eller sten får tas. Där skall också upptas bl.a. de föreskrifter som behövs för att i skälig omfattning tillgodose andra intressen såsom sjöfarten, fisket och naturvården.
Ansökningar och regeringsbeslut
Till regeringen överlämnade SGU i juli 1985 med eget yttrande ansökningar från fem danska företag om tillstånd enligt lagen (1966:314) om kontinentalsockeln att utvinna sand, grus och sten inom Stora och Lilla Middelgrund samt Rödebanke i Kattegatt. Dessa områden, som tidigare har tillhört Danmark, faller enligt en gränsöverenskommelse mellan Danmark och Sverige (se prop. 1984/85:131) numera helt eller delvis inom svenskt kontinentalsockelområde. De fem företagen hade sedan länge bedrivit utvinning där. Efter underhandsuppdrag av regeringen hade SGU förhandlat med företagen och den danska Fredningsstyrelsen om villkoren i tillstånd enligt svensk lag till fortsatt utvinning. Förhandlingarna hade utmynnat i en överenskommelse i december 1984, vilken SGU hänvisade till.
SGU hade inhämtat yttranden över ansökningarna från rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren, sjöfartsverket, generaltullstyrelsen, riksantikvarieämbetet, fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, kammarkollegiet, länsstyrelsen
NU 1987/88:4
1* Riksdagen 1987188. 17sami. Nr 4
i Hallands län, Varbergs kommun, Falkenbergs kommun och Halmstads kommun.
Rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren (genom chefen för marinen) och Falkenbergs kommun hade inga erinringar mot ansökningarna. Sjöfartsverket, generaltullstyrelsen, riksantikvarieämbetet, naturvårdsverket, kammarkollegiet, länsstyrelsen i Hallands län och Halmstads kommun tillstyrkte ansökningarna med vissa begränsningar och under vissa förutsättningar. Fiskeristyrelsen och Varbergs kommun avstyrkte ansökningarna. Kammarkollegiet föreslog att 4 % av täktavgifterna skulle avsättas till fiskefrämjande åtgärder.
Falkenbergs kommun anförde i ett senare uttalande att den planerade utvinningen kunde få negativa konsekvenser för fiskerinäringen. Sveriges fiskares riksförbund hemställde i en skrivelse att ansökningarna skulle avslås.
SGU konstaterade i sitt yttrande att täktverksamhet hade pågått på Stora och Lilla Middelgrund under årtionden. SGU ansåg, trots den vikt som Stora och Lilla Middelgrund har för fisket, att den sedan mycket lång tid pågående täktverksamheten inom grunden inte skulle vägras fortsatt tillstånd. Vad gäller Rödebanke ansåg SGU att tillstånd till täktverksamhet borde anstå tills SGU:s maringeologiska kartering av området hade slutförts och redovisats. SGU tillstyrkte att tillstånd för utvinning av sand, grus och sten skulle meddelas för Stora resp. Lilla Middelgrund. SGU lämnade förslag till villkor och förbehåll för det begärda tillståndet.
Regeringen uttalade i beslut den 4 september 1986 att den, i likhet med flertalet remissinstanser, fann att de begärda tillstånden för Stora och Lilla Middelgrund borde meddelas under vissa villkor och förbehåll. Rödebanke borde däremot tills vidare undantas från täktverksamhet.
Fyra företag fick tillstånd enligt lagen om kontinentalsockeln att t.o.m. den 30 september 1991 inom Stora Middelgrund utvinna vissa mängder sand, grus och sten, tillsammans 320 000 m3 per år. Alla fem företagen fick motsvarande tillstånd beträffande Lilla Middelgrund; den sammanlagda kvantiteten var i detta fall 280 000 m3 per år.
Bland de villkor som angavs var följande. Viss kvantitetsavgift jämte mervärdeskatt skulle erläggas till SGU. Täktverksamheten skulle vara underkastad kontroll genom SGU och tullverkets kustbevakning. Den utrustning som användes för täktverksamheten skulle vara av sådant utförande att täkt kunde bedrivas utan att permanenta större gropar, förhöjningar eller fördjupningar uppstod samt att omfattningen och effekten av grumlingar kunde begränsas till ett minimum.
Om täkt enligt tillståndet inverkade menligt på allmänna intressen skulle SGU äga minska eller utesluta enligt tillståndet medgiven täktvolym, täktområde eller del av sådant område. Om en tillståndshavare inte fullgjorde de uppställda villkoren eller inte följde angivna föreskrifter skulle SGU äga förordna att täktverksamheten tills vidare skulle helt eller delvis inställas. Av täktavgifterna skulle 4 % - vilket första året kunde bli högst ca 39 000 kr., senare större belopp - avsättas till fiskefrämjande åtgärder för att bekosta de undersökningar m.m. som fiskeristyrelsen önskade utföra. Dessa undersökningar skulle dock inte få inkräkta på täktverksamheterna. SGU
NU 1987/88:4
skulle äga meddela de ytterligare föreskrifter som befanns nödvändiga under arbetets gång.
Allmänt om utvinning av sand, grus och sten i havsområden
Ett skäl för utvinning av marina sand- och grusförekomster har varit brist på sand och grus i vissa regioner. Marin täktverksamhet har bedrivits under längre tid bl.a. i Öresund, där verksamhet utanför Skanör-Falsterbo-halvön påbörjades redan vid sekelskiftet. Tidigare har avsevärda kvantiteter sten och block utvunnits för vågbrytare, pirar m.m. Numera utgörs det material som utvinns huvudsakligen av sand för utfyllnadsändamål. En mindre men viktig del avsätts för kvalificerade industriändamål. Sådana är bl.a. tillverkning av glas, glasfiber, cement och andra byggmaterial, slaggbildning i metallurgiska processer samt gjuteriverksamhet.
Sand tas upp från havsbottnen genom sticksugning, varvid gropar bildas, eller släpsugning. Sandsugningen sker från mindre fartyg. Stora kvantiteter kan utvinnas genom muddring.
För närvarande finns täkttillstånd för såväl svenska som danska företag. Täktområdena finns i Kattegatt, i Öresund och utanför Fårö. Tillstånden ger rätt till ett årligt uttag av maximalt 855 000 m3 under i genomsnitt 7,5 år. Regeringen och SGU (före den 1 juli 1982 andra myndigheter) har under perioden 1966-1986 utfärdat ett 50-tal tillstånd med stöd av kontinentalsockellagen. Tillståndshavarna har fått rätt att ta ut 20-25 miljoner m3 sand, grus och sten, varav ca 15 miljoner m3 faktiskt har utvunnits. Av dessa användes ca 9 miljoner m3 för tillskapandet av tomtmark för det planerade Stålverk 80 i Luleå.
De villkor som ställs upp för täkttillstånd enligt kontinentalsockellagen brukar avse bl.a. tid, kvantitet, avgift, anmälningsskyldighet, utrustningskrav, tillsyn och möjlighet till återkallelse av tillstånd.
Maringeologisk kartläggning, m.m.
För att tillgodose behovet av underlag för planering av kust- och havsområdens utnyttjande bedriver SGU en regional kartläggning i skala 1:100 000.
Bland havsrelaterade verksamheter som ställer krav på en mera planmässig samordning av olika nyttjandeformer är fiske, vattenbruk, mineralutvinning, recipientutnyttjande, naturvård, försvar, sjöfart, friluftsliv, fornminnesvård, energiutvinning och anläggningsverksamhet.
Den hittillsvarande kartläggningen omfattar Öresund (fem blad, vilkas skala är 1:50 000) och norra Gotlandsområdet (tre blad). Fältarbetena är slutförda inom södra Kattegatt. Bladet Stora Middelgrund-Halmstad beräknas utkomma under år 1988. Arbetena med kartbladet Lilla MiddelgrundVarberg har påbörjats under fältsäsongen 1987.
Den maringeologiska kartan visar havsbottnens geologiska uppbyggnad, de olika sedimenttypernas utbredning, exploaterbara resurser, t.ex. sand och grus, samt bottenmorfologin.
Som exempel på maringeologisk information som är nödvändig i kust- och havsplaneringen kan nämnas
- bottentyper: för inventering och bedömning av växt- och djursamhällens
NU 1987/88:4
förekomst och utbredning, för fiskerinäringen (lämpliga trålningsområden), för utvinning av värmeenergi och för anläggningsverksamhet (såsom kablar och rörledningar),
- materialkvalitet: för industriell utvinning,
- sedimentations- och erosionsområden: för bl.a. recipientutnyttjande, anläggningsverksamhet (fundament, erosionsskydd), vattenbruk, deponering av muddermassor, muddring samt sand- och grusutvinning,
- havsbottnens geologiska uppbyggnad: för bl.a. exploatering, anläggningsverksamhet och geologisk forskning,
- ytsedimentens kemiska status: för utsläppskontroll och bedömning av miljöpåverkan.
De effekter vid marin täktverksamhet som bedöms vara mest allvarliga är förstörelse av fiskeplatser, förstörelse av övervintringsplatser, erosion av kuststräckor, förändring av bottentopografi i fiskeområden samt kvarstående hålor med stagnant vatten.
SGU har utarbetat rekommendationer rörande förstudier innan täkttillstånd ges och rörande restriktioner beträffande fäktplats m.m. Bland rekommendationerna är att släpsugning skall väljas före sticksugning. Tillstånd bör, anser SGU, ges endast för kortare perioder. Kontinuerliga karteringar av fyndplatser bör sedan utföras för att ge underlag för prövning av ansökningar om förnyade tillstånd.
Från SGU:s sida föreslås två slags åtgärder för att främja en bättre hushållning med marina organiska resurser. Dels skulle takten i karteringen av den svenska kontinentalsockeln ökas - den nuvarande utgivningstakten är ett kartblad vart tredje år. Dels skulle specialstudier påbörjas allteftersom potentiellt exploaterbara resurser upptäcks. Studierna skulle inriktas på sedimentologi och bottendynamik med koppling till vind-, våg- och strömmätningar. De skulle även omfatta fiskeribiologiska och bottenfaunistiska undersökningar.
Synpunkter från motstående intressen
Från statens naturvårdsverks sida framhålls att det hittills är en mycket liten del av täktverksamheten som bedrivs i havsområden. Andelen väntas emellertid komma att öka. Det råder nu brist på naturgrus; motsvarande material anskaffas genom krossning av berg och grov morän. Man påpekar att en marin täktverksamhet kan medföra att områden på land inte utsätts för så stark belastning som eljest skulle bli fallet.
Täktverksamhet bör enligt naturvårdsverket i första hand hänvisas till platser där sådan har bedrivits tidigare, så att man har fått erfarenhet av verkningarna. Flögre krav bör ställas på nya täktplatser. Från naturvårdssynpunkt känsliga områden bör undantas från täktverksamhet. Man bör använda sådan utrustning att det inte uppkommer kvarstående hål efter sandsugning. Tillstånden skall kunna upphävas, och en uppföljning och kontroll av täktverksamheten bör komma till stånd.
Från fiskeristyrelsens sida betonas att sandtäkt på havsbottnen förändrar bottentopografin genom gropbildning. 1 Lundåkrabukten har gropar som uppkommit genom sandsugning på 1920-talet befunnits fortfarande vara
NU 1987/88:4
intakta. Havsbottnen utanför Helsingborg betecknas som ett kraterlandskap. I Öresund samlas tyngre, salt bottenvatten i groparna, med syrebrist och improduktivitet som följd. Fisk i bottengarn kan dödas av svavelväte. Vid sandsugning följer alla bottendjur samt fiskyngel med. Släpsugning påverkar stora arealer. Slampålagring, frigörande av närsalter samt fiskflykt är konsekvenser som kan uppkomma. För att konflikterna mellan täktverksamheten och fisket skall kunna minskas önskar fiskeristyrelsen biologiska och marinbiologiska undersökningar samt kartering av lek- och uppväxtområden för fiskar.
Svenska västkustfiskarnas riksförbund menar att de danska företagens sandsugning inom svenskt vattenområde borde stoppas. De tre aktuella bankarna räknas till de mest värdefulla fiskeplatserna i Kattegatt. Exploateringen av havsbottnen borde inriktas på sådana delar av denna som inte är fiskeområden.
Riksdagsbehandling av tidigare ärende om sandtäkt
Näringsutskottet (NU 1983/84:28) avstyrkte och riksdagen avslog våren 1984 en motion (m) om åtgärder mot sandtäkt i havet utanför Skanör. Två företag hade år 1982 fått förnyat tillstånd att - såsom skett sedan början av 1900-talet - bedriva sandtäkt inom ett allmänt vattenområde i Öresund. I detta fall var förutom lagen om kontinentalsockeln även den äldre vattenlagen (1918:523) tillämplig. Vattendomstolen hade uppställt en rad villkor för täktverksamheten. I motionen uttalades starka farhågor för konsekvenserna av en fortsatt sandtäkt i det berörda området. Utskottet anförde (s. 47):
Utskottet har förståelse för den oro som kommer till uttryck genom motionen. Samtidigt måste utskottet konstatera att naturvårdens talesmän icke har ställt sådana krav som motionärerna utan godtagit den planerade sandtäkten under vissa förutsättningar som bl.a. innebär att ett kontrollprogram fortsätter att genomföras. Riksdagen kan inte ingripa i ett enskilt ärende som handläggs enligt gällande lagar och som f.ö. är föremål för fortsatt rättslig prövning. De vägar som skulle stå till buds för att motionärernas syfte skall uppnås är antingen komplicerade lagstiftningsåtgärder eller en förhandlingsuppgörelse med de berörda bolagen om att de skall avstå från sandtäkten. Utskottet finner inte underlag för ett beslut av riksdagen om sådana åtgärder. Frågan om stranderosionens orsaker och om möjligheter att motverka den torde böra angripas i ett mera generellt sammanhang och inte på grundval av ett särskilt tillståndsärende. Utskottet vill understryka vad som nyss har sagts om villkoren för de tillstånd som har lämnats. Det får förutsättas att de myndigheter som har att tillvarata naturvårdens intressen noga följer utvecklingen och, om så visar sig motiverat, påkallar kammarkollegiets medverkan till sådana åtgärder som vattendomstolens dom kan ge möjlighet till.
Utskottet
Danska företag har sedan länge bedrivit sandtäkt på vissa delar av havsbottnen i Kattegatt - Stora och Lilla Middelgrund samt Rödebanke - vilka enligt en överenskommelse mellan Danmark och Sverige år 1985 numera i huvudsak ligger inom svenskt område. Företagen har ansökt om
NU 1987/88:4
tillstånd - enligt lagen (1966:314) om kontinentalsockeln - till ytterligare utvinning av sten, grus och sand på dessa ställen. Tillstånd av det slaget kan lämnas av Sveriges geologiska undersökning (SGU). I vissa fall skall SGU emellertid hänskjuta ärendet till regeringen. Så har skett denna gång.
När motion 1985/86:N242 (m) väcktes var ansökningarna om täkttillstånd föremål för beredning inom regeringskansliet. Yttranden över dem förelåg dels från SGU, dels från en rad andra myndigheter och några kommuner, vilka alla hade hörts av SGU före dess ställningstagande. SGU såväl som flertalet av remissinstanserna hade tillstyrkt ansökningarna med vissa begränsningar och under vissa förutsättningar. Enligt motionärernas yrkande skulle riksdagen göra ett uttalande till regeringen av innebörd att denna inte borde lämna de begärda tillstånden. Som motiv åberopas framför allt att en fortsatt sandtäkt kan befaras medföra allvarliga skador för fisket.
Liksom tidigare i ett liknande sammanhang (NU 1983/84:28 s. 46 f.) kunde näringsutskottet konstatera att det saknas formella förutsättningar för att ett motionsyrkande av detta slag skall kunna bifallas. Riksdagen kan inte ingripa i ett enskilt ärende som handläggs enligt gällande lag av vederbörande förvaltningsmyndighet, i detta fall regeringen. Eventuella uttalanden från riksdagens sida skulle alltså få ta sikte på betingelserna för prövningen av liknande ärenden i framtiden.
Mot denna bakgrund fann utskottet det naturligt att först avvakta regeringens beslut i tillståndsfrågan, vilket träffades i september 1986. Beslutet innebar, såsom har redovisats (s. 4), att begärda tillstånd beträffande Stora och Lilla Middelgrund lämnades under vissa villkor och med vissa förbehåll, medan däremot ansökningarna beträffande Rödebanke avslogs. Utskottet fann det vidare angeläget att genom utfrågning av experter från olika myndigheter och av företrädare för berörda intressen skaffa sig ökad insikt om de problem som är förknippade med sandtäkt på havsbottnen, särskilt i det nu aktuella området. I det föregående (s. 6 f.) har utskottet refererat uppgifter och synpunkter som har lämnats vid denna utfrågning.
Ett sådant avgörande som regeringen i det nämnda fallet har haft att träffa innebär på ett ovanligt påtagligt sätt en avvägning mellan motstående intressen. Den sand som man vill utvinna utgör ett värdefullt industriellt råmaterial. Allmänt gäller att utvinning av sand, grus och sten i havsområden kan vara ett alternativ till en motsvarande utvinning till lands, som ofta är tvivelaktig från naturvårdssynpunkt. Samtidigt står det klart att sand-, grusoch stentäkt på havsbottnen riskerar att skada fisket och även i övrigt inverka ofördelaktigt på naturmiljön. Regeringens beslut, enligt vilket ansökningarna inte har bifallits fullt ut, är ett uttryck för att riskerna har tagits på allvar. Bland de villkor som anges är att SGU har möjlighet att på olika sätt inskränka tillståndets räckvidd ifall den tillåtna sandtäkten inverkar menligt på allmänna intressen. Någon värdering utöver vad nu sagts av regeringens ställningstagande i det aktuella ärendet finner utskottet inte anledning att ge sig in på.
Av vad utskottet har inhämtat framgår att vidgade kunskaper om bl.a. topografiska, geologiska, hydrografiska och biologiska förhållanden bedöms som angelägna av de myndigheter som deltar i prövningen av ärenden om täkttillstånd enligt lagen om kontinentalsockeln. Önskemålen gäller inte
NU 1987/88:4
bara de områden som exploatörerna närmast är intresserade av utan i hög grad också andra områden, där motsvarande utvinning kanske skulle kunna genomföras med mindre skadeverkningar. Den maringeologiska karteringen tillmäts stor betydelse; från SGU:s sida påpekar man att karteringstakten med nuvarande resurser är mycket långsam, med ett nytt kartblad vart tredje år. Specialstudier rörande möjligen exploaterbara resurser betecknas också som angelägna; sådana studier kräver, som redan har antytts, medverkan från en rad olika ämnesområden.
Omfattningen av och resursbehovet för den verksamhet som bör bedrivas för att bl.a. ge underlag för kommande beslut i frågor om täkttillstånd av här aktuellt slag får prövas i budgetsammanhang. Utskottet förutsätter att regeringen noga överväger sådana synpunkter på förutsättningarna för tillståndsprövningen som de berörda myndigheterna har framfört. Detta motiveras både av det industriella och därmed ekonomiska värde som utvinning av sand m.m. på kontinentalsockeln kan ha och av de starka skyddsintressen som gör sig gällande.
Av det sagda framgår att utskottet avstyrker den behandlade motionen.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motion 1985/86:N242.
Stockholm den 19 november 1987 På näringsutskottets vägnar Nils Erik Wååg
Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Christer Eirefelt (fp), Lennart Pettersson (s), Erik Hovhammar (m), Rune Jonsson (s), Wivi-Anne Radesjö (s), Sten Svensson (m), Bo Finnkvist (s), Per-Ola Eriksson (c), Sven-Åke Nygårds (s), Per-Richard Molén (m), Gudrun Norberg (fp), Elving Andersson (c), Paul Lestander (vpk) och Leo Persson (s).
NU 1987/88:4