Bankinspektionen och försäkringsinspektionen
Näringsutskottets betänkande
1989/90: NU13
Bankinspektionen och försäkringsinspektionen
1989/90 NU 13
Ärendet
I detta betänkande behandlas dels proposition 1989/90:100 (budgetpropositionen) bilaga 9 (finansdepartementet) punkterna E 5 och E 6, sorn gäller anslag till bankinspektionen och försäkringsinspektionen,
dels två motioner från allmänna motionstiden år 1989 vilka gäller översyn av bankinspektionen resp. åtgärder mot bankernas medverkan i skatteplanering.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning — avseende formella belopp — för bankinspektionen och försäkringsinspektionen. Regeringens beräkning av de båda myndigheternas utgifter under det kommande budgetåret lämnas utan erinran av utskottet.
De båda motionerna avstyrks. Den motion som gäller åtgärder mot skatteplanering får stöd i en reservation (vpk, mp).
Propositionen
I proposition 1989/90:100 bilaga 9 framlägger regeringen förslag om anslag under sjunde huvudtiteln för budgetåret 1990/91. Efter föredragning av finansminister Kjell-Olof Feldt föreslås under angivna punkter följande:
E 5. Bankinspektionen (s. 58—61)
att riksdagen till Bankinspektionen för budgetåret 1990/91 anvisar ett reservationsanslag på 1 000 kr.
E 6. Försäkringsinspektionen (s. 61—63)
att riksdagen till Försäkringsinspektionen anvisar ett reservationsanslag på 1 000 kr.
Sammanfattning
1 Riksdagen 1989190. 17 sami. Nr 13
Motionerna
Yrkanden
De motioner som behandlas här är följande:
1988/89:N209 av Bengt Silfverstrand (s) och Kurt Ove Johansson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av regler för att förhindra skatteplanering inom banksystemet.
1988/89:N286 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av bankinspektionen.
Motivering
Bankerna har under senare år bedrivit en intensiv produktutveckling på skatteplaneringsområdet, anförs det i motion 1988/89:N209 (s). Flera banker har varit invecklade i affärer med kommanditbolag, skalbolag, utdelningsfonder m.m. Bankinspektionen har givit bankerna "klartecken att erbjuda sina kunder särskilda konton för skatteplanering", säger motionärerna. De betecknar det som uppenbart att denna och andra typer av skatteplanering, som har utvecklats inom banksystemet, har allvarligt undergrävt förtroendet såväl för bankerna själva som för skattesystemet. Även bankinspektionens nya direktiv för bankerna är emellertid enligt motionärerna otillräckliga för att man skall komma till rätta med ett system som trots vissa restriktioner innebär att bankerna aktivt medverkar till skatteplanering. I ett system där skatt efter bärkraft utgör grundvalen bör det, menar motionärerna, inte finnas något utrymme för skatteplanering av den art som nu förekommer inom banksystemets ramar.
Bankinspektionen har alltmer utsatts för kritik från flera håll, anförs det i motion 1988/89:N286 (fp). Därvid har påståtts att inspektionen i effektivitetsnit har åsidosatt grundläggande rättssäkerhetskrav. Motionären nämner följande exempel. När kritik har framförts har felet inte preciserats och kritiken har varit oklar (Wermlandsbanksfallet). Kritik har framförts muntligen och offentligen och först i efterhand skriftligen (Civicfallet). De framställda kraven på rättelse har varit oklara (Civicfallet). Varken rättelsekraven eller sanktionerna har klart motiverats (Wermlandsbanksfallet). Den allmänna granskningen följer diffusa eller obefintliga riktlinjer, varigenom självsaneringen försvåras. Generaldirektörens behörighet förefaller opreciserad. Dennes framförda åsikter har inte sällan missuppfattats.
Dessutom har, tillägger motionären, framförts klagomål över att det saknas möjlighet till rättslig överprövning av bankinspektionens beslut, trots att dessa kan innebära synnerligen ingripande sanktioner, såsom indragning av tillstånd för den bedrivna rörelsen. Den översyn som begärs i motionen skulle avse framför allt bankinspektionens befogenheter och arbetsformer. Verksamheten hos andra tillsynsorgan, exem -
1989/90:NU13
pelvis näringsfrihetsombudsmannen och konsumentombudsmannen, skulle ge ledning för hur balans mellan effektivitet och rättssäkerhet bör åstadkommas.
Uppgifter i anslutning till motionerna
Vissa uppgifter rörande bankinspektionens verksamhet
Bankinspektionens yttersta maktmedel i tillsynsverksamheten är rätten att vid allvarliga överträdelser och missförhållanden återkalla tillstånd. För banks del gäller att tillståndet, oktrojen, återkallas av regeringen efter anmälan av inspektionen. Om återkallande av tillstånd att driva fondkommissionsverksamhet kan inspektionen ensam besluta; beslutet kan överklagas till regeringen. Ett finansbolag kan av inspektionen förbjudas att driva viss typ av finansieringsverksamhet om bolaget efter påpekande från inspektionen inte har gjort rättelse och det alltjämt föreligger missförhållanden av så allvarlig beskaffenhet att det kan äventyra en sund utveckling av bolagets finansieringsverksamhet.
I bankrörelselagen (1987:617) saknas bestämmelser om skriftlig erinran och anmärkning. Bankinspektionen kan genom anmälan till regeringen aktualisera förverkande av oktroj när en bank har fattat ett beslut som avviker från lag, författning eller bankens stadgar och avvikelsen är av allvarlig beskaffenhet. För det fall annan avvikelse föreligger, har inspektionen möjlighet att meddela de erinringar som inspektionen finner påkallade. Dessa erinringar är inte överklagbara beslut utan endast icke förpliktande påpekanden som banken inte behöver rätta sig efter. Inspektionen har emellertid möjlighet att förelägga bankens styrelse att vidta erforderliga åtgärder om verksamheten i banken till följd av allvarliga missförhållanden i bankens ledning kan komma att bli till skada för det allmänna. Om bankstyrelsen inte rättar sig efter ett sådant föreläggande är inspektionens enda möjlighet att göra anmälan till regeringen om förverkande av oktrojen.
Enligt förordningen (1987:648) med instruktion för bankinspektionen gäller beträffande ärendenas handläggning att styrelsen skall avgöra bl.a. frågor om tillstånd, förbud, föreläggande, föreskrift eller annan åtgärd, i den mån åtgärden kan anses ha särskild betydelse för inrättning över vilken inspektionen har tillsyn eller för person som berörs av tillsynen samt frågor om anmälan till regeringen om förhållande som kan föranleda återkallelse av oktroj för bank.
Vissa beslut av bankinspektionen
De beslut av bankinspektionen i Civicfallet resp. Wermlandsbanksfallet som åberopas i motion 1988/89:N286 (fp) har i huvudsak följande innebörd.
Genom beslut den 2 november 1987 återkallade bankinspektionen tillståndet för Civic Fondkommission AB att bedriva fondkommis -
1989/90: NU 13
1* Riksdagen 1989190. 17 sami Nr 13
sionsrörelse. Bolaget kritiserades för bl.a. sammanblandning av kunders aktier och egna aktier i handelslager, otillåten disposition av förvaltarregistrerade aktier, olika brister i samband med handeln med aktieoptioner och indexoptioner samt oacceptabelt forlustbringande terminsaffärer i premieobligationer. Bolaget överklagade bankinspektionens beslut hos regeringen. I regeringsbeslutet konstaterades att inspektionens beslut i det överklagade ärendet hade fattats av generaldirektören på basis av riktlinjer för ärendets slutliga avgörande vilka styrelsen hade angivit vid ett tidigare sammanträde. Styrelsen hade inte i efterhand haft några invändningar mot beslutet eller mot handläggningen av ärendet. Regeringen uttalade att ärendet, med hänsyn till olika omständigheter, borde ha avgjorts av styrelsen. Den fann det emellertid inte motiverat att återförvisa ärendet till bankinspektionen utan prövade det överklagade beslutet i sak. Regeringen gjorde härvid ingen ändring i detta.
I skrivelse till Wermlandsbanken den 3 november 1987 riktade bankinspektionen kritik mot bankens medverkan i vissa lånetransaktioner. I transaktionskedjan ingick bl.a. ett fondkommissionsbolag och ett finansbolag. Banken uppgav sig ha haft klart för sig att transaktionerna rörde någon form av skatteplanering, men den hade inte kunnat klarlägga för inspektionen hur denna planering skulle ske. Bankinspektionen fann att kreditgivningen och bankens medverkan i övrigt inte stod i överensstämmelse med kravet på sundhet i verksamheten. Bankens ledning hade visat bristande omdöme, uttalade inspektionen. Inspektionen hade funnit de redovisade missförhållandena så allvarliga att den hade övervägt att föreslå styrelsen omplaceringar eller andra personförändringar, hette det vidare i beslutet. Inspektionen hade emellertid stannat för att uttala allvarlig kritik mot bankens ledning och styrelse för handläggningen av ärendet.
Bankinspektionens uttalanden om skatteplanering
I ett etikmeddelande år 1983 (nr 46) uppmanade bankinspektionen kreditinstituten att vara återhållsamma med krediter till privatpersoner om syftet med krediten var att nedbringa skatten. En förutsättning för etikmeddelandets tillkomst var det begränsade kreditutrymme som vid denna tid fanns för kreditinstituten. Meddelandets bärkraft minskade allteftersom kreditrestriktionerna lättade.
När företrädare för banker under de följande åren muntligen hörde sig för hos bankinspektionen om invändningar kunde riktas mot transaktioner som var förmånliga från skattesynpunkt fick de beskedet att en bank inte får medverka till en rättshandling som huvudsakligen föranleds av intresset att få en inte oväsentlig skatteförmån. Bankinspektionen har inte ansett sig kunna föregripa en kommande taxering och har därför normalt avstått från en egen skattemässig bedömning av den ifrågasatta transaktionen. Detta har haft till följd att banker och andra kreditinstitut som inte har velat riskera kritik eller annat
1989/90:NU13
ingripande från inspektionen har avstått från att medverka till transaktioner som inte med säkerhet foller utanför tillämpningsområdet för lagen (1980:865) om skatteflykt.
I januari 1989 utfärdade bankinspektionen ett allmänt råd om medverkan i skatteplaneringsåtgärder (BFFS 1989:2). Rådet, som formellt upphävde etikmeddelandet, har följande lydelse:
Kreditinstitut under bankinspektionens tillsyn skall självklart inte genom rådgivning, kreditgivning eller på annat sätt direkt eller indirekt medverka till skattebrott eller till transaktioner som uppenbarligen eller med säkerhet bör bedömas som skatteflykt enligt lagen (1980:865) om skatteflykt.
När fråga uppstår om medverkan i affärsupplägg som kan innebära skatteflykt blir gränsdragningen svårare att göra. Inspektionen erinrar om förarbetena till lagen om skatteflykt. Lagen gäller förhållanden där den skattskyldige visserligen på ett formellt giltigt sätt utnyttjar skattereglerna, men där en inte oväsentlig skatteförmån uppkommer, som kan antas ha utgjort det huvudsakliga skälet för transaktionen, och där en taxering på grundval av transaktionen skulle strida mot lagstiftningens grunder.
Strax före tillkomsten av detta allmänna råd tog bankinspektionen ställning i en fråga om skatteplanering av mera begränsad räckvidd. Frågan var om inlåningskonton eller sparformer med uppskjuten ränta var förenliga med god banksed. Bakgrunden var att den planerade inkomstskattereformen förväntades ge lägre beskattning av ränteinkomster. En person med hög marginalskatt skulle i detta sammanhang kunna skatteplanera genom att använda en sparform med uppskjuten ränta. Bankinspektionen uttalade att den var angelägen om att denna typ av inlåningskonton inte annonserades ut som skatteplaneringsinstrument. Vidare borde följande rekommendationer följas (101/88):
- Berörda sparformer med uppskjuten ränta bör tillhandahållas endast privatpersoner.
-Kontovillkoren bör beträffande väsentliga villkor följa de förutsättningar som anges i förhandsbesked 1987-02-11 från riksskatteverkets nämnd för ränteärenden och som avser taxeringar t.o.m. år 1989. I annat fall bör banken upplysa om osäkerheten i fråga om de skattemässiga konsekvenserna.
- Inga krediter bör lämnas för att möjliggöra insättningar på nämnda konton och pantsättning av kontobehållningen bör därför inte heller accepteras.
- En lämplig övre gräns för insättning per person bör vara en miljon kr.
- Marknadsföring av nämnda sparformer bör vara återhållsam och klargöra alla väsentliga villkor.
Efter det att det allmänna rådet utfärdades har bankinspektionen uttalat sig i ämnet vid ytterligare ett par tillfällen. I september 1989 riktade inspektionen kritik mot en bank för att den hade medverkat i skatteplanering för kunders räkning vid s.k. utdelningsbolag. Inför
1989/90:NU13
årsskiftet 1989-1990 fäste inspektionen i en skrivelse till banker och andra kreditinstitut dessas uppmärksamhet på det allmänna rådet om medverkan i skatteplanering och det tidigare uttalandet om sparformer med uppskjuten ränta. I skrivelse till Svenska bankföreningen i december 1989 lämnade inspektionen rekommendationer beträffande användandet av sparformer med uppskjuten ränta. Marknadsföringen av sådana sparformer borde vara återhållsam, sades det bland annat.
Det kan också nämnas att att bankinspektionen i ett allmänt råd den 5 december 1989 (BFFS 1989:22) har rekommenderat varje institut inom dess tillsynsområde att — med beaktande av vad inspektionen har uttalat i gällande allmänna råd — utarbeta och dokumentera egna råd och anvisningar i etiska frågor.
Utredningsförslag rörande bankinspektionen
Kreditmarknadskommittén har behandlat bankinspektionens tillsyn m.m. i betänkandet (SOU 1988:29) Förnyelse av kreditmarknaden. Kommittén har föreslagit nya regler när det gäller inspektionens befogenhet att rikta kritik mot institut och ingripa mot osund utveckling av verksamhet. Enligt dessa skulle inspektionen — utöver andra möjligheter till ingripande — få rätt att meddela skriftlig erinran, anmärkning och påpekande. Ett uttryckligt samband skall föreligga mellan dessa befogenheter och de s.k. sundhetsparagraferna i lagarna om de olika grupper av institut som står under inspektionens tillsyn. Kommittén har vidare, för att tillmötetsgå ett allmänt krav på förutsebarhet, framlagt förslag om en ordning med förhandsbesked. Förslaget innebär att, när det hittills tillämpade systemet med samråd mellan bankinspektionen och instituten inte har fungerat, inspektionen skall efter skriftlig ansökan av den som antas ha berättigat intresse meddela förhandsbesked huruvida en viss verksamhet kräver tillstånd. Förhandsbeskedet skall alltid kunna överklagas till regeringen. Om en ansökan avser en fråga av principiell betydelse skall inspektionen hänskjuta ärendet till regeringen.
Kreditmarknadskommittén konstaterar att dess olika förslag i många avseenden berör bankinspektionens framtida roll på den svenska kapitalmarknaden. Förslagen förutsätter, heter det, att inspektionens resurser kraftigt förstärks.
Även värdepappersmarknadskommittén har — i sitt betänkande (SOU 1989:72) Värdepappersmarknaden i framtiden — tagit upp frågan om tillkommande tillsynsuppgifter för bankinspektionen. Bland dessa är följande. Vissa ytterligare kategorier av dem som är verksamma på värdepappersmarknaden föreslås bli skyldiga att söka tillstånd hos bankinspektionen. Inspektionen skall ha möjligheter att meddela vissa föreskrifter, och den skall under vissa förutsättningar kunna förbjuda handel med instrument av visst slag.
1989/90:NU13
6 Utredning om bankinspektionen och försäkringsinspektionen
Finansministern har, med stöd av ett regeringsbeslut i februari 1990, tillkallat överdirektör Alf Carling som särskild utredare med uppdrag att utreda omfattningen, inriktningen och organisationen av tillsynen över de finansiella instituten och marknaderna. Utredaren skall särskilt studera bankinspektionens och försäkringsinspektionens organisation och verksamhet. Han skall därvid vara oförhindrad att föreslå lösningar som innebär att inspektionerna slås samman till en myndighet eller att bankinspektionens tillsynsuppgifter helt eller till vissa delar övertas av riksbanken.
Interpellation och fråga i riksdagen
Bankinspektionens rekommendationer var våren 1989 föremål för en interpellation (1988/89:96) av Knut Wachtmeister (m). Med hänvisning till att det från bankinspektionens sida hade uttalats att inspektionen inte skulle komma att godkänna en av Stockholms Optionsmarknad (OM) planerad utgivning av ränteoptioner och ränteterminer önskade interpellanten besked huruvida finansministern ansåg det tillfredsställande att en rekommendation från bankinspektionen i praktiken innebar ett förbud som dessutom inte kunde överprövas och huruvida finansministern avsåg att vidta några åtgärder för att åstadkomma ett klarare och mer tillfredsställande rättsläge.
1 sitt svar (RD 1988/89:114 s. 37 f.) anförde finansminister Kjell-Olof Feldt bl.a. följande:
Många myndigheter ger ut allmänna råd eller, om man så vill, rekommendationer. Detta är en rationell serviceåtgärd, som sparar tid och pengar för såväl allmänheten som myndigheterna. På samma sätt bör det vara en klar fördel att man utan att göra en formell framställning kan la besked av en tillsynsmyndighet om hur den ser på en enskild fråga. Sådana informella besked lämnas dagligen och i stor omfattning. Jag tycker att detta är utmärkt — — —.
Det är självklart att ett informellt besked inte kan överklagas. Det ligger i beskedets informella natur och är inte något resultat av ett oklart eller otillfredsställande rättsläge. Något problem uppstår självfallet inte om den som får beskedet accepterar myndighetens bedömning.
Läget blir ett annat, om den som får beskedet anser att myndighetens ställningstagande är felaktigt. Då kan det finnas ett starkt intresse av att fa fram ett beslut som kan överklagas. Detta kan t.ex. vara fallet om det föreligger delade meningar om en viss planerad verksamhet, som inte kräver tillstånd, är förenlig med ilet sund hets krav som bankinspektionen har att övervaka. Innan ett företag investerar stora resurser i en verksamhet, kan det för företaget vara ett väsentligt intresse att inspektionen avger ett formellt bindande besked i fråga om verksamhetens tillåtlighet. Det bör därför i första hand vara företagets egen sak att ta upp sitt ärende med myndigheten på ett sådant sätt att ett överklagbart besked kan ges. Det är därvid också en självklarhet att myndigheten medverkar i denna process och inte undandrar sig att meddela beslut när ett sådant begärs och det finns sakliga och formella förutsättningar för ett ställningstagande.
1989/90:NU13
7 Jag anser alltså inte att bankinspektionen skall upphöra med att ge ut allmänna råd eller med att ge besked på förhand om hur inspektionen ser på olika allmänna eller enskilda frågor som faller inom inspektionens tillsynsområde.
Avslutningsvis nämnde finansministern kreditmarknadskommitténs förslag om införande av en möjlighet att i vissa fall erhålla överklagbara förhandsbesked. Enligt ett senare inlägg ansåg han att det skulle vara av stort värde om ett sådant institut kunde upprättas och fås att fungera på ett rimligt sätt.
I oktober 1989 (RD 1989/90:6 s. 3 f.) besvarade finansminister Feldt en fråga (1988/89:32) av Hugo Hegeland (m) om innebörden av god banksed. Frågeställaren ville med anledning av uttalanden som finansministern hade gjort i pressen om bankers medverkan i skatteplanering fa veta om denne var beredd att precisera gränserna för den s.k. grå zonen och även låta publicera en handbok som gav upplysning om hur det inramade området borde tolkas. Frågan besvarades nekande. I svaret anfördes bl.a. att det, i den mån bankerna eller deras branschorganisationer inte själva sätter ramar för sitt handlande, är en uppgift för bankinspektionen att genom allmänna råd ge innehåll åt begreppet sund bankverksamhet.
Utskottet
Bankinspektionens verksamhet finansieras genom avgifter från de kreditinstitut m.fl. som står under inspektionens tillsyn. Avgifterna redovisas som uppbördsmedel under ett formellt reservationsanslag av 1 000 kr. Motsvarande gäller för försäkringsinspektionen, vars verksamhet finansieras genom obligatoriska bidrag främst från försäkringsbolagen.
Regeringen föreslår för budgetåret 1990/91 oförändrade anslag. Näringsutskottet tillstyrker förslagen. I samband därmed redovisar regeringen hur den bedömer de båda myndigheternas resursbehov. Det kan noteras att såväl bankinspektionen som försäkringsinspektionen föreslås dels bli undantagen från ett rationaliseringskrav som innebär en real neddragning av myndighetens resurser, dels fa ett visst medelstillskott bl.a. för personalförstärkningar, i försäkringsinspektionens fall alternativt konsulttjänster.
I anslutning till frågan om anslag till bankinspektionen tar utskottet upp två motioner som rör inspektionens verksamhet.
Motion 1988/89:N286 (fp) har sin utgångspunkt i ett par uppmärksammade reaktioner från bankinspektionens sida mot förhållanden hos vissa företag under dess tillsyn. Motionären riktar kritik mot en del formella omständigheter i detta sammanhang och begär en översyn av bankinspektionens befogenheter och resurser.
Som framgår av redogörelsen i det föregående har kreditmarknadskommittén och värdepappersmarknadskommittén framlagt förslag rörande bankinspektionens verksamhet. Dessa förslag bereds nu inom
1989/90:NU13
regeringskansliet. Vidare har, såsom också redovisats, en särskild utredare nyligen fått i uppdrag att utreda omfattningen, inriktningen och organisationen av tillsynen över de finansiella instituten och marknaderna och därvid särskilt studera bankinspektionens verksamhet. Mot här angiven bakgrund avstyrker utskottet motionen utan att gå in på argumentationen i denna.
I motion 1988/89:N209 (s) begärs att riksdagen skall göra ett uttalande till regeringen om behovet av regler för att förhindra skatteplanering inom banksystemet.
Bankinspektionen har i januari 1989, omedelbart innan motionen väcktes, givit bankerna vägledning på detta område genom ett allmänt råd om medverkan i skatteplaneringsåtgärder (se s. 5). Detta råd betecknas av motionären som otillräckligt för syftet att avhålla bankerna från sådan medverkan. Sedermera har inspektionen, såsom redovisats i det föregående, vid ett par tillfällen gjort ytterligare uttalanden i ämnet till vägledning för bankerna.
Utskottet noterar bankinspektionens nu angivna aktiviteter och utgår från att inspektionen fortlöpande prövar vad som är en befogad och realistisk linje från dess sida när det gäller att söka förhindra att banker medverkar till transaktioner som ingår i en icke acceptabel skatteplanering. Förutsättningarna för en sådan torde för övrigt minska genom den omläggning av skattesystemet som har inletts. Riksdagen har, anser utskottet, inte skäl för ett beslut som skulle innebära kritik mot inspektionens åtgärder på detta område. Motion 1988/89:N209 (s) avstyrks med det nu sagda.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande anslag till bankinspektionen
att riksdagen med bifall till proposition 1989/90:100 bilaga 9 punkt E 5 till Bankinspektionen för budgetåret 1990/91 under sjunde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 1 000 kr.,
2. beträffande anslag till försåkringsinspektionen
att riksdagen med bifall till proposition 1989/90:100 bilaga 9 punkt E 6 till Försåkringsinspektionen för budgetåret 1990/91 under sjunde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 1 000 kr.,
3. beträffande översyn av bankinspektionen att riksdagen avslår motion 1988/89:N286,
4. beträffande åtgärder mot bankernas medverkan i skatteplanering att
riksdagen avslår motion 1988/89:N209.
res. (vpk, mp)
1989/90:NU13
9 Stockholm den 15 maj 1990 På näringsutskottets vägnar
Lennart Pettersson
Närvarande: Lennart Pettersson (s), Rune Jonsson (s), Åke Wictorsson (s), Per-Ola Eriksson (c), Birgitta Johansson (s), Nic Grönvall (m), Inga-Britt Johansson (s), Bo Finnkvist (s), Roland Larsson (c), Rolf L Nilson (vpk), Leif Marklund (s), Sven-Åke Nygårds (s), Christer Eirefelt (fp), Bertil Danielsson (m), Lars De Geer (fp) och Loui Bernal (mp).
Reservation
o
Åtgärder mot bankernas medverkan i skatteplanering (mom. 4)
Rolf L Nilson (vpk) och Loui Bernal (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med "Utskottet noterar" och slutar med "nu sagda" bort ha följande lydelse:
Aven om förutsättningarna för skatteplanering minskar genom den omläggning av skattesystemet som har inletts, saknas ingalunda möjligheter till transaktioner på detta område som kräver aktiva motåtgärder från statens sida. Mycket angeläget är att bankerna avhålls från att lämna sin medverkan till skatteplaneringsåtgärder. Detta kräver målmedvetna och energiska rådgivnings- och tillsynsinsatser från bankinspektionens sida. Det råd från hösten 1989 som utskottet nyss har nämnt ter sig alltför uddlöst. Riksdagen bör genom ett uttalande till regeringen ta initiativ till att mera effektiva regler för att förhindra skatteplanering kommer till stånd. Utskottet tillstyrker sålunda yrkandet härom i motion 1988/89:N209 (s).
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande åtgärder mot bankernas medverkan i skatteplanering att
riksdagen med bifall till motion 1988/89:N209 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.