Oljeutvinning i Östersjön

Näringsutskottets betänkande

1989/90:NU6

Oljeutvinning i Östersjön

1989/90

NU6

Ärendet

I detta betänkande behandlas tre motioner om oljeprospektering i Östersjön; i två av motionerna krävs förbud mot och i den tredje höga miljökrav vid sådan verksamhet.

Sammanfattning

Utskottet avstyrker de tre motionerna (m; mp). Enligt utskottets mening är det önskvärt att det klargörs vilka fyndigheter som finns på den svenska kontinentalsockeln. Med hänsyn till att Östersjön är starkt förorenad anser utskottet att oljeprospektering i detta hav kan tillåtas endast under förutsättning att den är förenad med höga miljökrav och strikta säkerhetsbestämmelser. Utskottet förutsätter att regeringen vid sin tillståndsprövning beaktar den allvarliga föroreningssituationen i Östersjön och detta innanhavs speciella känslighet för utsläpp och att säkerhetskraven utformas i enlighet härmed. 1 en reservation (vpk, mp) yrkas på förbud mot prospektering efter och utvinning av olja och gas i Östersjön.

I två av motionerna (m; mp) begärs också att regeringen skall kontakta övriga Östersjöstater i saken. Dessa yrkanden avstyrks av utskottet med hänvisning till arbetet inom ramen för den s.k. Helsingforskonventionen, som syftar till att alla former av havsföroreningar i Östersjöområdet skall förhindras. Också i denna fråga har en reservation (vpk, mp) avgivits.

1 Riksdagen 1989190.17sami. Nr 6

1 Motionerna

1989/90 :NU6

Yrkanden

De motioner som behandlas här är följande:

1988/89:N343 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen 1.

som sin mening ger regeringen till känna att oljeprospektering inom svenskt vatten i Östersjön ej får ske,

2. ger regeringen i uppdrag att uppta förhandlingar med övriga Östersjöstater om avtal att inte utvinna olja i Östersjön.

1988/89:N371 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari — med motivering i motion 1988/89:Jo968 — yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att oljeborrning och prospektering inte bör tillåtas i Östersjön.

1988/89:N456 av Jens Eriksson (m) och Hans Dau (m) vari yrkas att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att, om oljeutvinning skall förekomma i svensk zon i Östersjön, det skall ställas höga krav på säkerhet,

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kontakt skall tas med övriga Östersjöstater för gemensamma bestämmelser och kontroll.

Motivering

Man har inte kunnat undgå att märka vad oljeutvinningen i Nordsjön har betytt för havsmiljön, anförs det i motion 1988/89:N456 (m). Det finns stora områden med sterila bottnar, där oljeavfall tar bort möjligheterna för fiskreproduktion och där livsbetingelserna för bottenlevande fiskar har förstörts. Därför finns det all anledning att tänka sig för både en och två gånger innan man påbörjar oljeutvinning i Östersjön, menar motionärerna. De framhåller att intresset för sådan verksamhet har ökat genom uppgörelsen med Sovjetunionen om gränsdragningen i den s.k. vita zonen. Oljeutvinning till havs är dock alltid riskabel; en olycka får katastrofala följder. Stränder och öar blir förstörda för lång tid och kan inte utnyttjas för fritid och rekreation. Fisket slås ut. Om oljeborrning skall tillåtas, sägs det i motionen, måste säkerhetsbestämmelserna vara omfattande och kontrollen effektiv. Övriga Östersjöstater borde kontaktas med syfte att det i dessa stater skall uppställas liknande regler. Det ligger i alla berörda länders intresse att Östersjön bevaras som ett levande hav, påpekar motionärerna avslutningsvis.

2 Liknande resonemang ligger till grund för kraven i motionerna 1989/90:NU6 1988/89:N371 (mp) och 1988/89:N343 (mp) på att oljeprospektering och oljeutvinning inte skall tillåtas i Östersjön. Motionärerna bakom förstnämnda motion framhåller att Östersjön är speciellt känslig för oljeutsläpp då den är ett innanhav med begränsat vattenutbyte med Atlanten. Östersjön är redan drabbat av miljöskador och tål inte ytterligare påfrestning, hävdas det i motion 1988/89:N343 (mp). Från miljösynpunkt är det därför olämpligt med oljeutvinning i detta hav.

En fortsatt oljeexploatering skulle vidare enligt motionärerna försena satsningen på alternativa energikällor och bidra till den s.k. växthuseffekten. I framtidens samhälle, anförs det, måste oljan som bränsle vara avvecklad.

Uppgifter i anslutning till motionerna

Meddelade tillstånd för prospektering efter olja och gas

För prospektering efter och utvinning av olja och gas på den svenska kontinentalsockeln krävs tillstånd enligt lagen (1966:314) om kontinentalsockeln. Tillstånd meddelas av regeringen. I samband med tillståndsprövningen inhämtas regelmässigt yttranden från bl.a. fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, Sveriges geologiska undersökning, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut samt berörda länsstyrelser och kommuner.

Regeringen meddelade under år 1988 fem tillstånd till prospektering efter olja och gas på kontinentalsockeln i Östersjön eller dess närhet.

De fem tillstånden innehas för närvarande av följande företag:

1. Oljeprospektering AB och Amoco Sweden Petroleum Company,

2. Oljeprospektering AB och Swedish Exploration Consortium AB,

3. Oljeprospektering AB, Shell Litorina AB och Svenska Statoil AB,

4. Swedish Exploration Consortium AB, International Petroleum Corporation och Sydkraft AB,

5. Satellite Exploration AB, Gotlandsolja AB och International Petroleum Limited.

De fyra första tillstånden omfattar undersökningar genom geofysiska och andra mätningar och gäller i två eller tre år. Påvisas under denna period borrvärda indikationer, som tillståndshavarna avser att undersöka genom borrning, förlängs efter anmälan tillståndstiden med två år.

Tillstånd nr 5 omfattar enbart geofysiska och andra mätningar och gäller i två år. Företagen i fråga har att följa de säkerhetsföreskrifter som Sveriges geologiska undersökning i samråd med andra berörda myndigheter meddelar för verksamheten.

1* Riksdagen 1989190.17sami. Nr 6

3 I de fyra undersökningstillstånd som ger möjlighet till borrning 1989/90: föreskrivs att fast eller flytande anläggning för borrning i havsbottnen inte får inrättas på kontinentalsockeln utan att regeringen efter framställan från tillståndshavarna har lämnat särskilt medgivande därtill.

Helsingforskonventionen

Sverige och övriga Östersjöstater undertecknade år 1974 i Helsingfors konventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö — den s.k. Helsingforskonventionen. År 1980 trädde konventionen i kraft sedan den hade ratificerats av de berörda staterna. Konventionen omfattar Östersjön, Bottniska viken, Finska viken, Öresund, Stora och Lilla Bält samt Kattegatt upp till en linje mellan Skagen och Göteborg.

Syftet med konventionen är att alla former av havsföroreningar i Östersjöområdet skall förhindras. Det gäller utsläpp från landbaserade källor, utsläpp från fartyg, atmosfäriskt nedfall, dumpning samt föroreningar som orsakas av att havsbottnen utforskas och/eller exploateras.

De fördragsslutande parterna har i konventionen åtagit sig bl.a. (artikel 10) att vidta alla lämpliga åtgärder för att förhindra sådan förorening av Östersjöområdets marina miljö som orsakas av utforskning av eller utvinning från resp. stats del av havsbottnen eller av annan därmed sammanhängande verksamhet.

Arbetet kring konventionen leds av den s.k. Helsingforskommissionen (HELCOM), där varje land har en röst. Kommissionens sekretariat är stationerat i Helsingfors. Kommissionen möts en gång per år.

Närmare preciseringar av vad de olika staterna bör göra för att förhindra vissa föroreningar finns angivna i de rekommendationer som HELCOM beslutar om. Varje år brukar ett flertal sådana rekommendationer antas.

År 1988 antog HELCOM en rekommendation om vad som bör iakttas vid utforskning av eller utvinning från havsbottnen (rekommendation 9/5). Där stadgas bl.a. att en miljökonsekvensutredning skall genomföras innan borrningar påbörjas. Utredningen skall avse borrområdet och omfatta kemiska undersökningar av vatten och bottensediment samt undersökningar av flora och fauna. Efter avslutad borrning och under utvinningsfasen skall undersökningarna upprepas.

Vidare anges i rekommendationen förbud mot vissa utsläpp av borrvätskor, förbud mot användning av dieseloljebaserade borrvätskor och förbud mot utsläpp av vatten som innehåller 15 mg olja per liter eller mer. Det sägs också att sjö- och flygtrafiken till och från plattformar skall regleras så att djurlivet inte störs. Detaljerade uppgifter om pågående offchore-verksamheter skall årligen lämnas in till HELCOM, som sedan vidarebefordrar informationen till övriga konventionsstater.

I februari 1989 antogs en rekommendation om de åtgärder som bör 1989/90: NU6 vidtas för att minimera föroreningar från offshore-anläggningar (rekommendation 10/10). Enligt denna skall staterna innan anläggningarna tas i drift upprätta planer för hur sådana föroreningar skall bekämpas. I rekommendationen anges också de krav som utrustningarna för mekanisk och kemisk bekämpning av oljeföroreningar skall uppfylla.

Så snart en rekommendation har antagits av HELCOM åligger det konventionsstaterna att påbörja arbetet med att införa bestämmelserna i rekommendationen. Under hösten 1990 skall länderna redovisa hur de två nu nämnda rekommendationerna har omsatts i resp. stat.

Interpellationssvar

Industriminister Ivar Nordberg besvarade i mars 1989 (RD 1988/89:84 s. 104) en interpellation (1988/89:135) av Carl Frick (mp) om oljeprospekteringen i Östersjön. Interpellationen hade väckts med anledning av de under år 1988 meddelade undersökningstillstånden. Frågorna i interpellationen gällde dels vilka avvägningar som regeringen vid tillståndsprövningen hade gjort mellan behovet av olja och de skador som följer med oljehanteringen, dels varför regeringen tillåter oljeprospektering i ett så känsligt hav som Östersjön, dels varför regeringen inte arbetar för att förhindra vidare nedsmutsning av Östersjön, dels varför regeringen genom att ge tillstånd till oljeprospektering inleder en process som gör att riksdagsbeslutet om begränsning av koldioxidutsläppen (jfr JoU 1987/88:23 s. 83) inte kan klaras.

I svaret framhölls att det är ett nationellt intresse att fa kännedom om de naturresurser som kan finnas inom landet. Behovet av kunskap om olje- och gasförekomster i Sverige sades ha tillmätts stor betydelse vid regeringens tillståndsprövning. Men, fortsatte statsrådet, en annan minst lika betydelsefull faktor som har beaktats är de risker som är förenade med oljeborrning i ett vattenområde som kännetecknas av stor känslighet för miljöstörningar. De berörda företagens ekonomiska och tekniska kompetens hade också vägts in, bl.a. som grund för bedömningen av om de kunde tänkas leva upp till de krav som ställs på verksamheten till skydd för den marina miljön.

Vid en sammanvägning av de olika faktorerna hade regeringen i likhet med statens naturvårdsverk och flertalet andra remissinstanser funnit att de begärda tillstånden borde ges, dock förenade med vissa villkor och föreskrifter. Det erinrades om att tillståndshavarna var ålagda att följa de säkerhetsbestämmelser som Sveriges geologiska undersökning i samråd med naturvårdsverket och andra berörda myndigheter meddelar för verksamheten. Vidare påpekades i svaret att, med hänsyn till risken för de skadeverkningar som provborrningar i Östersjön kan medföra, anläggningar för borrning i havsbottnen inte får inrättas utan att regeringen har lämnat särskilt medgivande till detta.

För att en påvisad fyndighet skall få utvinnas krävs på motsvarande sätt tillstånd av regeringen. Industriministern framhöll att Sverige tillsammans med övriga Östersjöstater arbetar för en förbättrad marin miljö i 5

Östersjön inom ramen för den s.k. Helsingforskonventionen (se föregående avsnitt). Han betonade avslutningsvis att en eventuell utvinning av olja eller naturgas inte i sig behöver medföra en ökad inhemsk förbrukning. Den utvunna oljan eller gasen kan i stället komma att ersätta en viss del av nuvarande import.

Utskottet

Frågan om oljeutvinning i Östersjön har tagits upp i tre motioner. 1 två av dessa, 1988/89:N343 (mp) och 1988/89:N371 (mp), yrkas på förbud mot prospektering efter och utvinning av olja i Östersjön. Detta hav är redan drabbat av miljöskador och tål inga ytterligare påfrestningar, säger motionärerna. En fortsatt oljeexploatering skulle vidare motverka satsningen på alternativa energikällor och bidra till växthuseffekten, anförs det i förstnämnda motion. Där begärs också att Sverige genom förhandlingar skall söka påverka övriga Östersjöstater att inte bedriva oljeutvinning i Östersjön. I motion 1988/89:N456 (m) föreslås riksdagen ge regeringen till känna som sin mening dels att höga krav på säkerhet bör ställas vid oljeutvinning i Östersjön, dels att övriga Östersjöstater bör kontaktas i syfte att de skall införa motsvarande säkerhetsbestämmelser.

Regeringen meddelade under år 1988 fem tillstånd för prospektering efter olja och gas på den svenska kontinentalsockeln (se s. 3). Fyra av de lämnade tillstånden omfattar undersökningar genom geofysiska och andra mätningar och gäller i två eller tre år. Om det under denna period påvisas borrvärd struktur, som tillståndshavarna avser att undersöka genom borrning, förlängs efter anmälan tillståndstiden med två år. Med hänsyn till den risk för skilda skadeverkningar som borrningar till havs kan medföra har regeringen i de aktuella tillstånden föreskrivit att det krävs särskilt medgivande av regeringen innan provborrningar får inledas. Ytterligare tillstånd av regeringen erfordras i ett senare skede om någon vill utvinna en påvisad fyndighet. De aktuella företagen har vidare, framgår det av tillstånden, att följa de säkerhetsföreskrifter som med stöd av kontinentalsockellagstiftningen meddelas av Sveriges geologiska undersökning i samråd med andra berörda myndigheter.

Som framgår av det föregående (s. 4) arbetar Sverige tillsammans med övriga Östersjöstater för en förbättrad miljö i Östersjön med utgångspunkt i den s.k. Helsingforskonventionen. Enligt konventionen (artikel 10) åtar sig varje stat att vidta alla lämpliga åtgärder för att föroreningar av Östersjöområdets marina miljö som orsakas av utforskning av eller utvinning från resp. stats del av havsbottnen skall förhindras. År 1988 antog konventionens beslutande församling — den s.k. Helsingforskommissionen — en rekommendation om vilka krav som bör uppställas vid offehore-verksamhet, och i februari år 1989 antogs en rekommendation om vilka beredskapsåtgärder som bör vidtas i samband därmed. I förstnämnda rekommendation (se s. 4) sägs

1989/90 :NU6

bl.a. att en miljökonsekvensutredning skall genomföras för området 1989/90:NU6

runt borrplatsen innan borrningen får påbörjas. Vidare anges förbud

mot utsläpp av vissa borrvätskor och mot utsläpp av vatten som

innehåller 15 mg olja per liter eller mer. I rekommendationen stadgas

också att sjö- och flygtrafiken till och från plattformar skall regleras så

att djurlivet inte störs.

Sedan början av 1970-talet har Oljeprospektering AB (OPAB) bedrivit provborrningar efter olja och gas i bl.a. Östersjön. Under åren 1973— 1987 har OPAB enligt uppgift utfört totalt 17 provborrningar i Östersjön.

Enligt utskottets mening är det önskvärt att det klargörs vilka fyndigheter av olika slag som finns på den svenska kontinentalsockeln.

För att man skall kunna påvisa förekomster av metaller eller av olja och gas och för att man skall kunna bedöma värdet på den eventuella förekomsten krävs prospekteringsinsatser. Prospektering efter olja och gas inom vårt kontinentalsockelområde är som nyss har beskrivits ingen ny företeelse. OPAB:s borrningar i Östersjön har kunnat genomföras utan påtagliga skadeverkningar på den marina miljön.

Intresset för prospektering efter olja i Östersjön har ökat efter uppgörelsen med Sovjetunionen om gränsdragningen i den s.k. vita zonen. Samtidigt måste en avvägning göras mot de risker från miljösynpunkt som en oljeprospektering i Östersjön är förenad med. Östersjön är allvarligt förorenad, och utsläppen av olika slag måste snarast begränsas. Prospektering efter olja i detta hav kan därför, menar utskottet, tillåtas endast under förutsättning att den är förenad med höga miljökrav och strikta säkerhetsbestämmelser.

Som tidigare har redovisats har regeringen i lämnade tillstånd ålagt tillståndshavarna att följa de säkerhetsföreskrifter för verksamheten som meddelas av Sveriges geologiska undersökning i samråd med andra berörda myndigheter. Vidare gäller att regeringen har lämnat tillstånd enbart för geofysiska och andra mätningar. För att provborrningar skall få genomföras krävs nytt tillstånd av regeringen. Utskottet förutsätter att om en sådan tillståndsprövning blir aktuell regeringen även då prövar frågan med utgångspunkt i kravet på skydd av den marina miljön i Östersjön. Detta har också Sverige åtagit sig att göra genom ratificeringen av Helsingforskonventionen. Utskottet utgår vidare ifrån att regeringen vid sin prövning beaktar den allvarliga föroreningssituationen i Östersjön och detta innanhavs speciella känslighet för utsläpp. Säkerhetskraven bör utformas i enlighet härmed.

Av det sagda följer att utskottet avstyrker kraven i motionerna 1988/89:N343 (mp) och 1988/89:N371 (mp) på ett förbud mot prospektering efter och utvinning av olja i Östersjön. Utskottet har vidare inte funnit något skäl för riksdagen att ta initiativ till en ändring av de säkerhetskrav som gäller för den berörda verksamheten. Motion 1988/89:N456 (m) i nu aktuell del får anses vara tillgodosedd med hänsyn till det anförda och avstyrks därför.

De två resterande yrkandena i motionerna 1988/89:N343 (mp) och 1989/90:NU6 1988/89:N456 (m) gäller kontakter med övriga Östersjöstater. Som tidigare har nämnts är alla staterna runt Östersjön engagerade inom ramen för Helsingforskonventionen i arbetet med att skapa en förbättrad miljö i detta hav. Helsingforskommissionen möts en gång varje år.

Genom de rekommendationer som antogs av kommissionen åren 1988 och 1989 om vilka krav som bör uppställas vid offshore-verksamhet och om vilka beredskapsåtgärder som bör vidtas i samband därmed har goda förutsättningar skapats för att det i Östersjöstaterna skall införas liknande säkerhetsbestämmelser för den aktuella verksamheten.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att motion 1988/89:N456 (m) inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet har i det föregående avstyrkt kraven på förbud mot oljeprospektering i den svenska delen av Östersjön. Av detta följer att utskottet avstyrker yrkandet i motion 1988/89:N343 (mp) om att regeringen skall verka för förbud i övriga Östersjöstater.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande oljeutvinning i Östersjön

att riksdagen avslår motion 1988/89:N343 yrkande 1, motion 1988/89:N371 och motion 1988/89:N456 yrkande 1,

res. I (vpk, mp)

2. beträffande kontakter med övriga Östersjöstater

att riksdagen avslår motion 1988/89:N343 yrkande 2 och motion 1988/89:N456 yrkande 2.

res. 2 (vpk, mp)

Stockholm den 24 oktober 1989 På näringsutskottets vägnar

Lennart Pettersson

Närvarande: Lennart Pettersson (s). Per Westerberg (m), Åke Wictorsson (s), Per-Ola Eriksson (c), Birgitta Johansson (s), Nic Grönvall (m), Inga-Britt Johansson (s), Bo Finnkvist (s), Gudrun Norberg (fp), Roland Larsson (c), Rolf L Nilson (vpk), Lars Norberg (mp), Leif Marklund (s), Mats Lindberg (s), Sven-Åke Nygårds (s), Karin Falkmer (m) och Isa Halvarsson (fp).

8 Reservationer

1989/90 :NU6

1. Oljeutvinning i Östersjön (mom. 1)

Rolf L Nilson (vpk) och Lars Norberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:

Varje nation har ett självklart intresse av att undersöka förekomster av olika fyndigheter inom sitt kontinentalsockelområde. En fortlöpande prospekteringsverksamhet är en viktig förutsättning för att gruvoch mineralindustrin skall kunna upprätthålla sin långsiktiga konkurrensförmåga.

Enligt utskottets mening bör dock inte prospektering efter olja i Östersjön tillåtas. Detta hav är så drabbat av miljöskador att det inte tål ytterligare påfrestningar. Östersjön är speciellt känslig för utsläpp eftersom den är ett innanhav med begränsat vattenutbyte med Atlanten. Även om omfattande säkerhetskrav uppställs är en prospektering efter olja i Östersjön förenad med stora miljörisker. Om man sedan vid prospekteringen finner utvinningsbara volymer kommer regeringen med all sannolikhet att bevilja ansökningar om oljeutvinning; något annat är inte troligt med hänsyn till tidigare meddelade prospekteringstillstånd och till de investeringar som företagen har gjort för att finna olja. Utvinning leder ofelbart till utsläpp av olja i varierande mängder, vilket skulle vara förödande för Östersjön, som redan nu är ett svårt sargat hav.

En oljeprospektering i Östersjön skulle vidare, som anförs i motion 1988/89:N343 (mp), motverka övergången från olja till inhemska och förnybara energikällor. Vidare skulle en ökad användning av olja leda till ökat utsläpp av koldioxid och sålunda stå i strid mot riksdagens beslut i frågan. Enligt Förenta nationernas miljöexpertis bör utsläppen av koldioxid från förbränningen av fossila bränslen nedbringas till 15 % av nuvarande nivå. Öppnande av nya oljekällor skulle med hänsyn härtill vara ett direkt sabotage mot en ansvarsfull energipolitik.

Utskottet anser alltså att prospektering efter och utvinning av olja och även av gas inte bör tillåtas i Östersjön. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till erforderliga lagändringar med detta syfte såvitt gäller den svenska delen av Östersjön. Innan dessa lagändringar har trätt i kraft bör regeringen självfallet inte lämna tillstånd till borrning efter olja eller gas.

Med det anförda tillstyrker utskottet motionerna 1988/89:N343 (mp) och 1988/89:N371 (mp), den förstnämnda i ifrågavarande del. Av det sagda följer att utskottet avstyrker det nu berörda yrkandet i motion 1988/89:N456 (m).

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande oljeutvinning i Östersjön

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:N343 yrkande 1 och motion 1988/89:N371 och med avslag på motion 1988/89:N456 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Kontakter med övriga Östersjöstater (mom. 2)

Rolf L Nilson (vpk) och Lars Norberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "De två" och slutar med "övriga Östersjöstater" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser vidare att regeringen, i enlighet med vad som föreslås i motion 1988/89:N343 (mp), bör ta upp förhandlingar med övriga Östersjöstater i syfte att det även i dessa stater skall införas förbud mot prospektering av och utvinning av olja och gas i Östersjön. Arbetet för att förbättra den marina miljön i Östersjöområdet måste bedrivas i alla stater runt detta hav. Den tidigare nämnda rekommendationen från FN:s miljöexperter, om att utsläppen av koldioxid från förbränningen av fossila bränslen bör reduceras avsevärt, berör självfallet inte bara Sverige. De aktuella förhandlingarna bör lämpligen kunna föras inom ramen för arbetet kring Helsingforskonventionen.

Genom ett uttalande av riksdagen enligt vad utskottet här har förordat tillgodoses ifrågavarande yrkande i nämnda motion. Kravet i motion 1988/89:N456 (m) med syfte att Östersjöstaterna skall införa gemensamma säkerhetsbestämmelser för den berörda verksamheten är vällovligt men, som framgår av det sagda, inte nog långtgående. Det avstyrks följaktligen.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande kontakter med övriga Östersjöstater

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:N343 yrkande 2 och med avslag på motion 1988/89:N456 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

1989/90:NU6