Bevarande av kulturmiljöer

1990/91 KrU5

I betänkandet behandlas fem motioner som samtliga rör kulturmiljöfrågor. Förslagen i motionerna gäller stöd för att bevara vallonbruken i Uppland och andra industrimiljöer samt Sala silvergruva och den omgivande miljön. Vidare föreslås statliga insatser för att göra det möjligt att genomföra dokumentation och presentation av verksamheten vid Kockums varv. Frågor om bevarande av unika stadsmiljöer tas upp i en motion.

Utskottet avstyrker samtliga motionsförslag.

En reservation har fogats till betänkandet.

1989/90:Kr203 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att aktivt stödja en verksamhet som syftar till att dokumentera svensk varvsindustri. 1989/90:Kr218 av Barbro Andersson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skapande av särskilda fonder för vallonbrukens bevarande.

1989/90:Kr352 av Birger Andersson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om särskilda statliga medel för bevarande av den kulturhistoriskt värdefulla Sala silvergruva med omgivningar.

1989/90:Kr368 av Gullan Lindblad och Göthe Knutson (m) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om särskilda åtgärder för industrimiljövården.

1989/90:Kr374 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bevarande av unika stadsmiljöer. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Bo250.

Pågående utredningsarbete

I enlighet med riksdagens beslut (bet. KrU 1985/86:8, rskr. 47) tillkallades år 1988 en särskild utredare (U1988:14) för att göra en utredning av möjligheterna att skapa förbättrade förutsättningar för förvaltningen av vissa kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer, särskilt herrgårdar och industriminnen.

I direktiven (dir. 1988:51) anges att arbetet bör utgå från en kartläggning av vilka behov som finns inom olika förvaltarkategorier -- enskilda, organisationer, stat och kommuner -- av att finna nya former för förvaltning och hantering av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer.

Vidare anförs följande.

Utredaren bör i detta avseende ha frihet att lämna förslag över hela det kulturmiljövårdande fältet, men strävan bör vara att samordna gemensamma behov hos de olika intressenterna och finna lösningar som kan bygga på samverkan och gemensamt ansvarstagande från dem som förvaltar det byggda kulturarvet.

Som ett huvudalternativ för sådana samverkanslösningar bör utredaren i enlighet med riksdagens uttalande studera förutsättningarna för att skapa en särskild stiftelse för kulturmiljöförvaltning.

Ett förslag om en sådan stiftelse bör utgå från bedömningar om en sådan stiftelse skulle kunna sköta vissa kulturmiljövårdande förvaltningsuppgifter mer effektivt än befintliga förvaltningsorganisationer när det gäller vård och insatser för levandegörande av kulturvärden.

Enligt direktiven bör utredaren studera möjligheterna att bygga upp resurser, t.ex. i form av en stiftelseanknuten fond, genom donationer eller intressentbidrag.

Vidare framhålls i direktiven att särskild uppmärksamhet bör ägnas frågor om den allmänna tillgängligheten till kulturmiljöerna liksom förutsättningarna för deras utnyttjande i turistsammanhang. Målet bör här vara både att stärka svensk turistnäring genom ett förbättrat utbud för besökare och att tillföra byggnadsvården resurser.

Jämsides med övervägandena rörande en stiftelse bör enligt direktiven utredaren uppmärksamma om det finns hinder eller mindre gynnsamma effekter för vården av värdefulla byggnader och miljöer som kan hänföras till gällande regler om fastighetstaxering och beskattning samt arvsregler.

Riksdagsbehandlingen under senare år av förslag om stöd till kulturmiljövård och regionala kultursatsningar

I 1990 års budgetproposition (prop. 1989/90:100, bil. 10) föreslogs med utgångspunkt i de förslag som lagts fram i rapporten (Ds 1989:36) Kultur i hela landet en förstärkning av anslaget till kulturmiljövård om sammanlagt 11 milj.kr. Av förstärkningen avsåg 5 milj.kr. vård och levandegörande av kulturmiljöer och kulturminnen. I propositionen angavs att dessa medel borde ges till projekt där förutsättningarna finns för ett fortsatt engagemang hos enskilda, konsumenter och organisationer i uppgifter att levandegöra kulturmiljön.

Riksdagen beslöt i enlighet med regeringens förslag (bet. 1989/90:KrU21, rskr. 224).

Förslag om en ökning med 50 grundbelopp till regionala museer lades även fram i budgetpropositionen. På förslag av kulturutskottet (bet. 1989/90:KrU21) beslöt riksdagen att beräkna medel för bidrag till ytterligare 50 grundbelopp, dock först fr.o.m. den 1 januari 1990.

Riksdagens beslut om regionalpolitik för 90-talet (prop. 1989/90:76, bet. AU13, rskr. 346) innebär bl.a. att länsstyrelserna har fått möjligheter att delta i finansieringen av kultursatsningar med medel ur anslaget för regionala utvecklingsinsatser.

Dokumentation av svensk varvsindustri (Kr203)

I motion Kr203 (s) lämnas en utförlig redogörelse för projektet Kockums och Sjöfartens Hus. Syftet med projektet är att dokumentera verksamheten vid Kockums varv i Malmö.

Motionärerna lämnar bl.a. följande redovisning för projektet.

Kockums historia är "arkiverad" i heltäckande bilder, ritningar, skisser, planer, modeller, dokument, filmer, autentiska verktyg, maskiner, hjälpmedel, mallar, bandinspelningar o.d. Dessutom arbetar 13 f.d. "Kockumiter" på heltid med Kockums historia. Det förekommer också täta och intensiva kontakter med sjöfartsintressenter, sjöfartsutbildningen, fackliga organisationer och pensionärsgrupper från varvet. Ingen annan varvsort i Sverige har dessa möjligheter och resurser att bygga ut och dokumentera de stora varvens historia och spegla deras stora betydelse för Sverige när det gäller den tekniska utvecklingen, de arbetssociala förhållandena, skyddsfrågorna och den fackliga verksamheten.

Motionärerna hävdar att man från Malmö kommuns sida har en mycket positiv inställning till projektet Kockums och Sjöfartens Hus. Möjligheterna för en enskild kommun att ensam klara det intresse och de förväntningar som finns om att dokumentera och levandegöra epoken "Svensk Varvsindustri" är enligt motionen begränsade. Motionärerna anser att det med tanke på den betydelse som varvsindustrin haft för utvecklingen i Sverige är rimligt att staten genom t.ex. statens kulturråd aktivt bidrar till genomförandet av detta projekt.

Vissa upplysningar i anslutning till motionen

Kockumsprojektet bedrivs i samarbete med Tekniska Museet/Sjöfartsmuseet i Malmö vilket administrativt är knutet till Malmö museum. Tekniska museiföreningen, en stödförening för Tekniska museet, har åtagit sig att vara arbetsgivare för de 13 personer som ingår i Kockumsprojektet. Dessa personer lönefinansieras med 90% från länsarbetsnämnden och med 10% från Malmö kommun.

Gruppen har under två och ett halvt år samlat, registrerat och för utställningsändamål förberett materialet från Kockums och gör dessutom insatser av bevarandekaraktär, just nu främst på den vid museet befintliga u-båten U 3. Dokumentationsarbetet är omfattande.

Malmö kommunfullmäktige har beslutat utse en arbetsgrupp med företrädare för berörda kommunala förvaltningar (museer, fastighetsförvaltning, stadskansli, personalnämnd) samt organisationer inom skeppsbyggnad och sjöfart med uppgift att undersöka möjligheterna att inrätta ett särskilt Sjöfartens Hus/Kockums hus.

Det planerade projektet avses få den bredd som karaktäriserar ett "arbetslivsmuseum". Det skall täcka ett spektrum från industri- och teknikhistoria via sociala och fackliga förhållanden till framtidsutveckling.

Tidigare riksdagsbehandling

I samband med behandlingen av regeringsförslag om de centrala museernas uppgifter och ansvar (prop. 1986/87:97) tog utskottet våren 1987 (bet. KrU 1986/87:21) även upp förslag om inrättande av ett varvsmuseum i Malmö. Museet skulle i första hand dokumentera verksamheten vid Kockums varv. Utskottet avstyrkte motionen med hänvisning till sitt principiella ställningstagande att det inte är motiverat att fler statliga museer eller med dem jämställda museer inrättas. Utskottet framhöll att i den mån insatser behöver göras på ett insamlingsområde som inte i tillräcklig grad uppmärksammats eller helt förbisetts, detta i första hand får ske inom den nuvarande museiorganisationens ram, exempelvis genom riktade insatser. Utskottet underströk att ställningstagandet inte fick leda till att den nuvarande statliga museistrukturen helt låses fast i sin nuvarande form.

Vallonbruken i Uppsala län (Kr218)

Motionärerna erinrar om att det i de norra delarna av Uppsala län finns ett tjugotal bruks- och gruvmiljöer -- vallonbruken. Några av dem skyddas som byggnadsminne och flertalet är klassade som riksintresse i den fysiska riksplaneringen. Vallonbruken representerar kulturmiljöer där såväl högreståndsarkitektur som svensk industrihistoria och dagligt arbetsliv är sammansmälta. Trots insatser från riksantikvarieämbetet och arbetsmarknadspolitiska medel finns det enligt motionärerna i dag ett mycket stort behov av medel för att stoppa pågående eller riskerat förfall.

De anser att det är angeläget att finna andra finansieringskällor än de statliga för att bevara våra kulturskatter och förordar att särskilda fonder av riks- eller regional omfattning bildas. Dessa fonder bör utformas så att de kan attrahera kapital från såväl privata som offentliga källor, för att föra samman resurserna från alla som är reella intressenter i brukens bevarande för att därigenom klara underhållet av de här värdefulla miljöerna.

Vissa upplysningar i anslutning till motionen

Länsstyrelsen i Upplands län tog under våren 1989 initiativ till bildandet av en arbetsgrupp med uppgift att finna former för att de uppländska vallonbruken skall kunna leva vidare. I arbetsgruppen ingår representanter för länsstyrelsen, landstinget, Upplandsmuseet och Upplandsstiftelsen/Uppresor samt för Tierps och Östhammars kommuner. Arbetsgruppen har bl.a. i uppdrag att genomföra ett projekt rörande vallonbrukens framtida användning. Projektet omfattar primärt fyra vallonbruk, nämligen Österbybruk, Lövstabruk, Forsmark samt Söderfors. Syftet med projektet är att föreslå åtgärder som kan göra det möjligt att säkerställa och utnyttja vallonbrukens kulturella värden utan att samhället måste ge kontinuerliga bidrag. Arbetsgruppen skall lämna slutrapport under december 1990.

Länsstyrelsen har under budgetåret 1989/90 anslagit 200000 kr. för genomförande av projektet.

Statens kulturråd och Sveriges turistråd har våren 1990 anslagit vardera 150000 kr. för utveckling av vallonbruken i norra Uppland.

Interpellationssvar

Utbildningsministern besvarade den 12 januari 1990 en interpellation (1989/90:93) om upprustning av vallonbruken i Uppsala län. I sitt svar hänvisade utbildningsministern till pågående arbete inom utredningen om förvaltningen av vissa kulturmiljöer och erinrade om att statliga medel använts för vårdinsatser på bruken. Han sade sig dela interpellantens mening att det inte är möjligt att klara de ekonomiska behoven inom ramen för sysselsättningspolitiken.

I svaret anfördes bl.a. följande.

Vallonbruken representerar mycket stora värden för Sverige i allmänhet och norra Uppland i synnerhet. De är kulturhistoriskt intressanta och ger identitet och karaktär åt området. Bruken är därmed betydelsefulla inte bara som grund för en utvecklad turism utan ytterst för allt näringsliv och alla som bor i området.

Avgifterna från enskilda besökare -- även om de blev väsentligt fler än i dag -- räcker dock inte till för de vård- och underhållskostnader som en gång bars med lätthet av de blomstrande bruksföretagen. Kanske kan grundproblemet när det gäller vallonbruken sammanfattas med att det gäller att hitta former för att föra samman resurserna från alla som är reella intressenter i brukens bevarande.

Sala silvergruva (Kr352)

Motionären (c) erinrar om att gruvdrift har pågått i Sala silvergruva från 1500-talet fram till år 1908.

År 1988 förvärvade Sala kommun gruvområdet av Avesta AB. För att säkerställa visningsrätten har kommunen träffat avtal med Boliden Mineral AB om rätt till utnyttjande av vissa markområden och underjordiska gruvhål och schakt som Boliden förvärvat av Avesta AB.

I motionen anförs vidare bl.a. följande.

Sala silvergruvas olika byggnader är i stort behov av underhåll för att kunna bevaras. Arkeologiska utgrävningar av den gamla gruvbyn har utförts vid flera tillfällen. Gruvmuseet håller på att ytterligare utvecklas och utvidgas. Det komplicerade vatten- och fördämningssystemet behöver restaureras. Att musealt rekonstruera tillmakningsmetoden i sin rätta miljö framstår som ett angeläget projekt liksom att i övrigt göra arbetsmiljöerna från svunna sekler förståeliga för nutidens människor.

-- -- --

Riksantikvarieämbetet (RAÄ) har förklarat Sala silvergruva jämte damm- och kanalsystem liksom den ännu bevarade rutnätsplanen från tidigt 1600-tal i Sala innerstad som riksintresse för kulturminnesvården. En plan för bevarandeåtgärder håller på att tas fram i samarbete med länsstyrelsen och RAÄ. Det är ytterst angeläget att staten tar ett stort kostnadsansvar för bevarandet av denna riksklenod.

Vissa uppgifter med anledning av motionen

Inom riksantikvarieämbetet håller en samlad plan för att bevara och levandegöra gruvområdet på att utarbetas. I beskrivningen av hur detta arbete skall bedrivas påpekas bl.a. följande.

Sala silvergruva utgör en rik historisk industrimiljö av ett synnerligen stort kulturhistoriskt värde med inslag av såväl den forna gruvdriften i form av brott, gångar, varphögar och industriella byggnadsverk som det sociala livet på platsen med början i gruvbyn från 1500-talets första decennier.

Kommunen har i dag också satsat på gruvområdet med den dubbla målsättningen att de kulturhistoriska värdena både skall vårdas och "levandegöras". Som en basinsats har området inköpts och ett särskilt bolag bildats för dess förvaltning.

För områdets vård och disposition är en samlad plan under utarbetande, en plan som skall vara vägledande för vården av området som helhet och av enskildheter. Samtidigt som de kulturhistoriska värdena på så sätt säkras är det också angeläget att göra en samlad plan för integrerande åtgärder som syftar till att besökaren skall kunna tillgodogöra sig kulturmiljön. Målsättningen bör vara att både ge saklig information och upplevelse. En första åtgärd är att kartlägga och analysera det som en gång varit liksom den bild av detta man får av kvarvarande gruvhål, slagghögar och bebyggelserester m.m. Vilken kompletterande information och andra insatser -- kanske rekonstruktioner och dramatiserande inslag -- behövs för att områdets historia skall göra intryck?

Åtgärder för industrimiljövården (Kr368)

Motionärerna (m) framhåller att vårt kulturarv i form av lämningar från vår industriella historia hotas i dag.

I motionen anförs bl.a. följande.

Svårigheterna med dessa objekt eller miljöer är att de endast i undantagsfall kan -- till skillnad från vanliga byggnader -- återanvändas så att en kontinuerlig vårdinsats kan göras. Miljöerna är ofta större och omfattar t.ex. flottningsrännor, stånggångar, gruvhål och slaggvarpar vid sidan av de egentliga industribyggnaderna.

Motionärerna menar att det är viktigt att utredningen om förvaltningen av vissa kulturmiljöer leder fram till att ett tydligare och mer direkt riktat stöd till industrilämningarna än nuvarande stödkonstruktion, antingen i form av ett industriminnesvårdsanslag eller i form av att en bestämd andel av byggnadsvårdsanslaget, avsätts för detta ändamål.

Unika stadsmiljöer (Kr374)

I den motivering till förslaget i motion Kr374 (c) som lämnas i motion Bo250 anförs följande.

Städer förändras och utvecklas ständigt. Detta är en del av stadsmiljöns charm. Förändringarna måste emellertid ske successivt och med stor varsamhet. Det är viktigt att människor känner igen sin stad både vad gäller stadsbild och sociala miljöer. Invanda och unika stadsmiljöer måste så långt möjligt bevaras.

Vissa uppgifter i anslutning till motionen

Riksantikvarieämbetet (RAÄ) framhöll i anslagsframställningen för 1990/91 att ämbetet prioriterade det fortsatta arbetet med att integrera kulturmiljövården i samhällsplaneringen och därmed öka medvetenheten om behovet av ett långsiktigt perspektiv i miljöplaneringen inte minst på kommunal nivå, så att planeringen i naturresurslagens anda tillförs ett långsiktigt perspektiv på kulturmiljöns värden.

Vidare avsåg ämbetet att ägna stor uppmärksamhet åt formerna för beslut om kulturminnen och miljöer -- förvaltning, förvandling och förhandling. Ämbetet sade sig ha iakttagit att med den tilltagande uppskattningen av kulturmiljöns värden följer tendenser till stark exploatering av just dessa värden.

I sitt fortsatta arbete planerade ämbetet att söka finna former för samverkan mellan stat, kommun, organisationer och enskilda för gemensamma insatser till skydd och vård av kulturminnen och kulturmiljöer. Ämbetet framhöll att ansvaret för kulturmiljövården har länge -- alltför länge -- uppfattats som en ensidig statlig angelägenhet. Ämbetet avsåg därför att ta fasta på att de reformer som följer av att naturresurslagen och plan- och byggnadslagen har lyft fram kommunernas ansvar och möjligheter. Ämbetet sade sig dock vara medvetet om att det kommunala arbetet behöver stödjas aktivt.

I anslagsframställningen anförde ämbetet bl.a. följande.

Vidgningen av kulturmiljövårdens arbetsfält sammanhänger i hög grad med den snabba förändringsprocess som pågår i det svenska samhället. Strukturförändringarna inom industrin och tjänstesektorn, rationaliseringarna inom jord- och skogsbruket, trafikutvecklingen, tätortsutbyggnaden och landsbygdens utglesning är starkt miljöpåverkande. Nedläggning och nyetablering av industri, utbyggnad av infrastrukturen, igenplantering av jordbruksmark och kontors- och bostadsbyggande i stadskärnorna innebär i regel hot mot kulturella och miljömässiga värden som kulturmiljövården förväntas försvara.

RAÄ vill särskilt peka på de negativa konsekvenserna av en hårt driven omställning inom jordbruksnäringen som radikalt kan förändra den öppna och omväxlande kulturlandskapsbilden, det starkt rationaliserade byggandet som leder till en förflackning av byggnadskulturen i landets olika delar, nybyggandet i städernas centrum som flerstädes sker i en form och skala som avslöjar bristande respekt för värdena i den historiskt framvuxna stadsbilden samt den ökade bilismen som orsakar accelererande skador på byggnader och kulturföremål.

För att möta dessa hot behövs ett utvidgat ansvarstagande och ett utvecklat samarbete mellan myndigheter, förvaltningar och fastighetsägare. Av stat och kommun krävs omfattande och kraftfulla insatser i form av information, tidiga samråd i planeringen, regleringsåtgärder och ekonomiska satsningar.

Riksdagens forskningspolitiska beslut våren 1990 (prop. 1989/90:90, bet. KrU23, rskr. 334) innebär bl.a. att de särskilda medel till kulturmiljövårdsforskning som disponeras av riksantikvarieämbetet räknades upp med 2 milj.kr. för budgetåret 1990/91 och med 4 milj.kr. för vardera budgetåren 1991/92 och 1992/93. Bland de tre områden som enligt forskningspropositionen borde komma i förgrunden för satsningarna var forskning om bebyggelsemiljöns förändring. I detta sammanhang betonades även den del av ansvaret för kulturmiljöforskningen som tillkommer bl.a. statens råd för byggnadsforskning.

I detta betänkande tar utskottet upp fem under allmänna motionstiden 1990 väckta motioner vari föreslås olika åtgärder för att bevara och dokumentera vissa unika kulturmiljöer.

Enligt motion Kr218 (s) bör särskilda fonder skapas för att säkerställa att bruks- och gruvmiljöerna i norra Uppland kan bevaras. I motion Kr368 (m) förordas att ett speciellt stöd för bevarande av industrimiljöer inrättas i form av antingen ett särskilt industriminnesanslag eller genom att en bestämd andel av byggnadsvårdsanslaget avsätts för detta ändamål (yrkande 2).

Utskottet har i det föregående redovisat att en särskild arbetsgrupp med företrädare för länsstyrelsen i Upplands län, berörda kommuner och organisationer söker finna former för att de uppländska vallonbruken -- i första hand Lövstabruk, Österbybruk, Forsmark och Söderfors -- skall kunna leva vidare utan kontinuerliga samhälleliga bidrag.

Med anledning av motionsförslagen vill utskottet erinra om att utredningen om förvaltningen av vissa kulturmiljöer (U 1988:14) har i uppgift att bl.a. undersöka möjligheterna att skapa förbättrade förutsättningar för förvaltningen av vissa kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer, särskilt herrgårdar och industriminnen. Målet bör enligt direktiven vara att både stärka svensk turistnäring och tillföra byggnadsvården resurser. I utredningsuppdraget ingår även att studera möjligheterna att bygga upp resurser t.ex. i form av en stiftelseanknuten fond genom donationer eller intressentbidrag. Enligt vad utskottet inhämtat avser utredningen att slutföra sitt arbete under innevarande år.

Utskottet anser att resultatet av pågående utredningsarbete inte bör föregripas. Motion Kr218 och motion Kr368 i här aktuell del (yrkande 2) avstyrks således.

Förslag som syftar till att statligt stöd skall lämnas till två regionala projekt förs fram i motionerna Kr203 (s) och Kr352 (c). I den sist nämnda motionen framhålls att om Sala silvergruva med tillhörande gruvmiljö skall kunna bevaras krävs särskilda statliga bidrag. Förslaget i motion Kr203 syftar till att statligt stöd skall lämnas för genomförande av ett projekt i vilket verksamheten vid Kockums varv och dess betydelse för utvecklingen i Malmöregionen skall dokumenteras. Avsikten är att få till stånd ett särskilt Sjöfartens Hus/Kockums hus.

I ett föregående avsnitt i betänkandet har utskottet redovisat motionärernas motivering. Utskottet har vidare lämnat vissa upplysningar om de åtgärder som vidtas regionalt.

Utskottet vill med anledning av motionerna först erinra om att statligt driftbidrag utgår dels till tio centrala museer, dels till den regionala museiorganisationen. Sådant statligt driftbidrag utgår inte till lokala museer. I den regionala museiverksamheten förekommer det att lokala museer till viss del ingår som en avdelning eller motsvarande i den regionala museiorganisationen och därmed kan få del av det statliga driftbidraget. Riksdagen eller regeringen bestämmer emellertid inte hur den regionala museiverksamheten skall organiseras. Inte heller är frågan om inrättande av lokala museer en fråga för riksdag och regering. Detta är frågor för den regionala museiorganisationen resp. huvudmän för lokala museer.

En mindre del av de medel som disponeras av statens kulturråd under anslaget Bidrag till utvecklingsverksamhet inom kulturområdet m.m. får användas för stöd till arbetslivsmuseer (SFS 1984:460).

Vidare vill utskottet peka på att riksdagen vid förra riksmötet beslöt att anslaget till kulturmiljövård skulle förstärkas med sammanlagt 11 milj.kr. varav 5 milj.kr. skulle avse vård och levandegörande av kulturmiljöer och kulturminnen. Dessa medel bör enligt vad som angavs i budgetpropositionen ges till projekt där förutsättningarna finns för ett fortsatt engagemang hos enskilda, konsumenter och organisationer i uppgiften att levandegöra kulturmiljön. Riksdagsbeslutet innebar även en kraftig ökning av statsbidraget till de regionala museerna för budgetåret 1990/91. Utskottet framhöll i detta sammanhang att en fördelningsgrund för grundbeloppen som bör tillmätas särskild vikt är det regionala ansvarstagandet, vilket innefattar ansvar för det som är utmärkande och särpräglat för den egna regionen och för en verksamhet ute i länet.

För Sala silvergruva och dess miljö håller som redovisats i det föregående en plan på att utarbetas inom riksantikvarieämbetet i samråd med Sala kommun. Med hänvisning härtill samt till att resultatet av pågående utredningsarbete bör avvaktas avstyrker utskottet motion Kr352.

I fråga om det s.k. Kockumsprojektet har utskottet i det föregående redovisat att Malmö kommun tillsatt en särskild arbetsgrupp med uppgift att undersöka möjligheterna att genomföra detta projekt. I sammanhanget kan nämnas att statens kulturråd vid fördelningen av grundbelopp för innevarande budgetår tilldelat Malmö museer 35 grundbelopp, vilket innebär en ökning med åtta belopp jämfört med föregående budgetår. Ökningen gäller fr.o.m. den 1 januari 1991.

Motionsförslag om statligt stöd till dokumentation av verksamheten vid Kockums varv i Malmö har utskottet avstyrkt våren 1987. I sitt av riksdagen godkända betänkande KrU 1986/87:21 framhöll utskottet att i den mån insatser behöver göras på ett insamlingsområde som inte i tillräcklig grad uppmärksammats eller helt förbisetts, detta i första hand får ske inom den nuvarande museiorganisationens ram exempelvis genom riktade insatser. Med hänvisning härtill och med beaktande av det planeringsarbete som pågår i Malmö avstyrker utskottet motion Kr203.

I motion Kr374 (c) föreslås att riksdagen skall göra ett uttalande om vikten av att unika stadsmiljöer bevaras. Med anledning av motionen vill utskottet anföra följande.

Riksantikvarieämbetet tog i anslagsframställningen för budgetåret 1990/91 upp frågan om hur det fortsatta arbetet med att integrera kulturmiljövården i samhällsplaneringen borde bedrivas. Myndigheten framhöll att detta arbete bl.a. skulle inriktas på att finna former för samverkan mellan stat, kommun, organisationer och enskilda för gemensamma insatser till skydd för kulturminnen och kulturmiljöer. Vidgningen av kulturmiljövårdens arbetsfält sammanhänger enligt ämbetet i hög grad med den snabba förändringsprocess som pågår i det svenska samhället. Myndigheten pekade bl.a. på att nybyggandet i städernas centrum på många håll sker i en form och skala som avslöjar bristande respekt för värdena i den historiskt framvuxna stadsbilden.

Utskottet vill även erinra om att riksdagens beslut om forskning våren 1990 innebär bl.a. en väsentlig höjning av de särskilda medel till kulturmiljöforskning som riksantikvarieämbetet disponerar. I forskningspropositionen angavs forskning om bebyggelsemiljöns förändring som ett av de tre områden som borde komma i förgrunden för satsningar.

Enligt vad utskottet inhämtat avser riksantikvarieämbetet att genomföra ett projekt om samhällsplanering, stadsbyggande och de ekonomiska villkoren för bevarande. Projektet syftar till att finna en form för att budgetera och finansiera en verksamhet för bevarandeplanering. Projektet skall genomföras under 1991 och 1992 i nära samverkan med de myndigheter och organisationer som berörs av problemen.

Mot här angiven bakgrund konstaterar utskottet att den av motionärerna aktualiserade frågan uppmärksammas av ansvariga myndigheter. En framställning från riksdagens sida till regeringen enligt yrkande 2 i motion Kr374 är alltså inte erforderlig.

Utskottet hemställer

1. beträffande vallonbruken i Uppland

att riksdagen avslår motion 1989/90:Kr218,

2. beträffande industrimiljövården

att riksdagen avslår motion 1989/90:Kr368 yrkande 2,

3. beträffande Sala silvergruva

att riksdagen avslår motion 1989/90:Kr352,

4. beträffande dokumentation av svensk varvsindustri

att riksdagen avslår motion 1989/90:Kr203,

5. beträffande bevarande av unika stadsmiljöer

att riksdagen avslår motion 1989/90:Kr374 yrkande 2. res. (c)

Stockholm den 25 oktober 1990

På kulturutskottets vägnar

Ingrid Sundberg

Närvarande: Ingrid Sundberg (m), Åke Gustavsson (s), Berit Oscarsson (s), Lars Ernestam (fp), Jan Hyttring (c), Anders Nilsson (s), Lars Ahlmark (m), Sylvia Pettersson (s), Erkki Tammenoksa (s), Lars Ahlström (m), Ingegerd Sahlström (s), Ulla Berg (s), Lola Björkquist (fp), Ulla Johansson (s), Stina Eliasson (c), Elisabeth Persson (v) och Ragnhild Pohanka (mp).

Bevarande av unika stadsmiljöer (mom. 5)

Jan Hyttring och Stina Eliasson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med "Mot här" och slutar med "inte erforderlig" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser liksom motionärerna att det är viktigt att unika stadsmiljöer så långt möjligt skyddas och bevaras. Förändringar i stadsmiljön bör ske successivt och med stor varsamhet. Det finns risk för att den omdaning av städernas centrala delar som på många håll nu sker medför att kulturella och miljömässiga värden hotas. För att motverka denna utveckling behövs ett utvidgat ansvarstagande och ett utvecklat samarbete mellan myndigheter, förvaltningar och fastighetsägare.

dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

5. beträffande bevarande av unika stadsmiljöer

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Kr374 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.