Socialavgifter

1990/91 SfU2

I betänkandet behandlas vissa under den allmänna motionstiden 1990 väckta motioner rörande de sociala avgifterna. I särskilda avsnitt behandlas frågor om överensstämmelsen mellan förmåner och avgifter inom socialförsäkringssystemet, om rätten till kvittning mellan förvärvskällor vid beräkning av pensionsgrundande inkomst och motsvarande avgiftsunderlag, om arbets- och uppdragstagarbegreppen och om idrottsutövares försäkringsskydd. Utskottet avstyrker samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats tre reservationer och ett särskilt yttrande.

1989/90:Sf206 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring av arbetsgivarbegreppet i enlighet med vad i motionen anförts. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sk802.

1989/90:Sf239 av Lars De Geer (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att av riksskatteverket utfärdade direktiv om beläggandet av hela milersättningen med sociala avgifter, om ersättningen överstiger 25 kr. per körd mil, bör ändras till att omfatta endast den del av ersättningen som överstiger 25 kr. per körd mil.

1989/90:Sf257 av Martin Olsson (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av kvittningsrätt mellan olika förvärvskällor vid beräkning av pensionsgrundande inkomst m.m.

1989/90:Sf266 av Kjell Johansson m.fl. (fp, m, c) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till ändring av lagen om uppbörd av socialavgifter, så att ansökan kan göras av ena parten i ett avtalat eller tänkt avtalsförhållande i enlighet med vad som i motionen anförts, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett snabbt införande av s.k. F-skattebevis -- Företagarregistrering.

1989/90:Sf281 av Martin Olsson och Stina Eliasson (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag syftande till överensstämmelse mellan egenavgifter och förmåner inom sjukförsäkringen och ATP för företagare med låga inkomster.

1989/90:Sf298 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrade regler för debitering av socialförsäkringsavgifter i enlighet med vad som anförts i motionen. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Kr509.

1989/90:Sf321 av Gullan Lindblad och Karl-Gösta Svenson (båda m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett nytt socialavgiftssystem för egenföretagare som ger bättre överensstämmelse mellan avgifter och förmåner än det nuvarande.

1989/90:Sf376 av Börje Hörnlund m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om en omfördelning av uttaget av arbetsgivaravgifter innebärande att egenföretagare befrias från alla egenavgifter för en inkomst motsvarande ett basbelopp i enlighet med vad som anförts i motionen. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:A758.

Inledning

Den allmänna försäkringen och vissa andra sociala ändamål finansieras helt eller delvis med socialavgifter. De grundläggande bestämmelserna om dessa avgifter finns i lagen (1981:691) om socialavgifter. Socialavgifter betalas dels i form av arbetsgivaravgifter, dels i form av egenavgifter för den som har inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Allmän löneavgift betalas enligt lagen (1982:423) om allmän löneavgift. Också denna avgift betalas som arbetsgivaravgift eller egenavgift. Därtill skall arbetsgivare under perioden september 1989--december 1990 utge arbetsmiljöavgift.

Arbetsgivaravgifterna enligt socialavgiftslagen utgörs av sjukförsäkringsavgift, folkpensionsavgift, tilläggspensionsavgift, delpensionsavgift, barnomsorgsavgift, arbetsskadeavgift, arbetsmarknadsavgift, arbetarskyddsavgift, vuxenutbildningsavgift och lönegarantiavgift. Avgiftsuttaget utgör för år 1990 37,13% av avgiftsunderlaget, vartill kommer den allmänna löneavgiften med 0,34%. Den största delen av avgiftsuttaget hänför sig till sjukförsäkringsavgiften som är 10,10%, folkpensionsavgiften som är 7,45% och tilläggspensionsavgiften som är 13,00% av avgiftsunderlaget.

Underlaget för beräkning av avgifterna är vad arbetsgivaren har gett ut som lön eller annan ersättning för utfört arbete. Vid bestämmandet av underlaget skall bortses bl.a. från ersättning till en och samma arbetstagare som inte uppgått till 1000 kr.

Arbetsgivaravgifterna beräknas och uppbärs enligt bestämmelser i lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare.

Egenavgifterna enligt socialavgiftslagen utgörs av sjukförsäkringsavgift, folkpensionsavgift, tilläggspensionsavgift, delpensionsavgift, barnomsorgsavgift, arbetsskadeavgift och arbetarskyddsavgift. Avgiftsuttaget utgör för år 1990 33,85% av avgiftsunderlaget, vartill kommer den allmänna löneavgiften med 0,34%. Den största delen av avgiftsuttaget hänför sig till sjukförsäkringsavgiften som är 9,60% samt till folkpensions- och tilläggspensionsavgifterna som är desamma som för arbetsgivare. Procentsatsen för uttaget av sjukförsäkringsavgift är något lägre för försäkrade som valt sjukförsäkring med karenstid.

Avgifterna beräknas i regel på den vid taxeringen fastställda nettoinkomsten av rörelse och jordbruk. Avgift beräknas inte för inkomst under 1000 kr. Någon övre inkomstgräns för uttag av egenavgifter finns inte.

Egenavgifter beräknas och uppbärs som skatt enligt bestämmelser i uppbördslagen (1953:272).

Särskilda bestämmelser finns i lagen (1983:1055) om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift i Norrbottens län.

Riksdagen fattade under föregående års riksmöte beslut om reformerad inkomst- och företagsbeskattning (prop. 1989/90:110, SkU30, rskr. 356). Nya regler trädde i kraft den 1 juli 1990 och skall tillämpas huvudsakligen fr.o.m. 1992 års taxering. Bl.a. har inkomstslagen jordbruksfastighet, annan fastighet och rörelse slagits samman till inkomstslaget näringsverksamhet. Sådan verksamhet kan vara aktiv eller passiv. Som aktiv betraktas näringsverksamhet där den skattskyldige arbetat i inte oväsentlig omfattning. Annan näringsverksamhet anses passiv. Vidare har de förvärvsinkomster som inte är förmånsgrundande belagts med en särskild löneskatt. De nya reglerna berör fr.o.m. år 1991 även skyldigheten att betala socialavgifter.

Förhållandet mellan förmåner och avgifter

Vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst (SGI) bortses från inkomst som överstiger sju och ett halvt basbelopp. För en egenföretagare gäller dessutom att den sjukpenninggrundande inkomsten inte får beräknas högre än vad som motsvarar skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning. För rätt till sjukpenning krävs att den sjukpenninggrundande inkomsten uppgår till minst 6000 kr. Den som saknar eller har låg sjukpenninggrundande inkomst kan frivilligt försäkra sig för en sjukpenning om högst garantibeloppet inom föräldraförsäkringen, för närvarande 60kr.

Pensionsgrundande inkomst (PGI) beräknas endast på inkomstdelar mellan ett och sju och ett halvt basbelopp.

Motsvarande begränsning finns -- som framgår av föregående avsnitt -- inte vid avgiftsberäkningen.

Fr.o.m. år 1988 har gällt att en jordbruksfastighet vid beräkning av pensionsgrundande inkomst inte skall anses brukad av en försäkrad om intäkter hänförliga till egenverksamhet på fastigheten uppgår till högst 15000 kr. Inkomsten skall då inte heller ingå i avgiftsunderlaget till pensioneringen. I samband med skattereformen har denna specialregel avskaffats. Indelningen i aktiv och passiv näringsverksamhet blir avgörande för om fulla avgifter eller särskild löneskatt tas ut (prop. 1989/90:110 s.753).

I tre motioner tas upp problem som sammanhänger med bristande överensstämmelse mellan egenföretagares sociala avgifter och förmåner.

Således anför Gullan Lindblad och Karl-Gösta Svenson i motion 1989/90:Sf321 att företagare med låga inkomster tvingas betala egenavgifter för dessa inkomster utan att få några motsvarande förmåner från sjukförsäkringen och tilläggspensioneringen. Makar som gemensamt driver jordbruk eller rörelse kan i inkomstlägen upp till två basbelopp helt mista ATP-skyddet. Motionärerna kritiserar vidare att sjukpenningen för en egenföretagare maximeras till vad som motsvarar lönen för en anställd. De anser att frågor rörande egenföretagares sociala avgifter och förmåner inom socialförsäkringen bör bli föremål för en utredning som utmynnar i nya bestämmelser för uttag av egenavgifter som ger bättre överensstämmelse mellan avgifter och förmåner. Därvid bör även utredas frågan om bättre möjligheter för egenföretagare att teckna frivillig sjukförsäkring. Motionärerna pekar på att det undantag som gjorts för vissa jordbruksintäkter visar att det är administrativt möjligt att göra en särreglering för att undvika negativa effekter av avgiftssystemet. Även Martin Olsson och Stina Eliasson kritiserar i motion 1989/90:Sf281 den bristande överensstämmelsen mellan egenavgifter och förmåner inom sjukförsäkringen och ATP för företagare med små inkomster samt hemställer att riksdagen hos regeringen begär förslag syftande till en bättre sådan överensstämmelse. Börje Hörnlund m.fl. påpekar i motion 1989/90:Sf376 att avgift till tilläggspensioneringen tas ut på hela lönesumman medan inkomster under ett basbelopp inte ger pensionspoäng. Motionärerna föreslår att alla egenavgifter slopas på inkomster upp till ett basbelopp och att åtgärden finansieras genom en höjning av avgiftsuttaget i övrigt. De anser att regeringen bör lägga fram förslag till omfördelning av avgiftsuttaget.

Riksdagen har tidigare på förslag av utskottet avslagit motionsyrkanden om en bättre överensstämmelse mellan avgifter och förmåner. Utskottet erinrade senast i sitt betänkande 1989/90:SfU4 om att den bristande överensstämmelsen har sin grund i bl.a. den allmänna försäkringens solidariska och obligatoriska karaktär och om att de olika försäkringsgrenarna bör betraktas som delar av ett sammanhängande socialförsäkringssystem. Utskottet framhöll också att, även om den bristande överensstämmelsen under senare år förstärkts genom den nya lagen om socialavgifter, det nya avgiftssystemet samtidigt hade inneburit betydande administrativa lättnader för såväl myndigheter som arbetsgivare och egenföretagare. Utskottet var därför inte berett att förorda en återgång till en differentiering av avgifterna för att få bättre överensstämmelse med förmånerna. Utskottet påpekade vidare att särregleringen av vissa jordbruksintäkter hade tillkommit för att lösa ett speciellt problem. Utskottet vidhöll sin tidigare principiella uppfattning om fördelarna med det gällande avgiftssystemet och ville samtidigt erinra om att vid slopandet av basbelopps- och maximeringsregeln den då fastställda tilläggspensionsavgiften sänkts med drygt 3 procentenheter. Utskottet erinrade också om att frågan om förmåner och avgifter inom pensionssystemet utreddes av pensionsberedningen samt utgick från att även de särskilda problem beträffande egenföretagares pensionsskydd och avgiftsuttag som berörts i föreliggande motioner skulle komma att diskuteras av beredningen. Utskottet påpekade vidare att riksförsäkringsverket i juni 1989 till regeringen överlämnat sin rapport (RFV anser 1989:5) Sjukpenningförsäkring för egenföretagare -- utredning och förslag.

I rapporten föreslår riksförsäkringsverket en förändrad sjukförsäkring för egenföretagarna som skall bestå av en grundsjukpenning och en tilläggssjukpenning. Grundsjukpenningen föreslås beräknas på den inkomst som i dag utgör underlag för debitering av preliminär B-skatt. Samtliga egenföretagare bör omfattas av denna del av försäkringen. Utöver grundsjukpenningen bör det finnas möjligheter för egenföretagare att teckna en försäkring för tilläggssjukpenning ovanför den obligatoriska grundnivån. Avgiften bör beräknas efter den valda sjukpenningnivån. Den sammanlagda sjukpenningnivån bör dock inte tillåtas överstiga sju och ett halvt basbelopp. De föreslagna reglerna har anknytning till införande av nya regler om företagarregistrering, och införandetidpunkten bör därför enligt verket samordnas.

Pensionsberedningen väntas inom kort lägga fram sitt slutbetänkande.

Utskottet, som vidhåller sin tidigare principiella uppfattning om fördelarna med det gällande avgiftssystemet, anser att resultatet av pensionsberedningens arbete och beredningen av riksförsäkringsverkets förslag till nytt sjukpenningsystem för egenföretagare bör avvaktas. Något uttalande från riksdagens sida är därför inte påkallat med anledning av motionerna 1989/90:Sf281, 1989/90:Sf321 och 1989/90:Sf376.

Avgifter på viss reseersättning

Ett första steg i genomförandet av en reformerad inkomst- och företagsbeskattning togs genom beslut i december 1989 om inkomstskatten för år 1990, m.m. (prop. 1989/90:50, SkU10, rskr. 96). Därvid behandlades bl.a. frågan om beskattningen av ersättning för resa med egen bil i tjänsten. Mot bakgrund av bedömningen att tidigare regler om obeskattad statlig bilersättning (20 kr. per mil) innebar en överkompensation bestämdes att vid beskattningen avdrag på ersättning för resa med egen bil i tjänsten skall få göras med 12 kr. per mil (punkt 3 femte stycket av anvisningarna till 33§ kommunalskattelagen). På ersättning överstigande detta belopp skall preliminär skatt alltid beräknas (10§ uppbördslagen).

I fråga om beräkning av socialavgifter beslöts inte i det sammanhanget några motsvarande regler. I en skrivelse 1990-01-04 till länsskattemyndigheterna och de lokala skattemyndigheterna uttalade riksskatteverket (RSV), som är central förvaltningsmyndighet för frågor om socialavgifter, uppfattningen att arbetsgivaren, om bilkostnadsersättningen översteg 25 kr. per mil, skulle betala arbetsgivaravgift på hela beloppet. Som grund för sin uppfattning anförde verket att samma regler borde tillämpas som hittills gällt för avgiftsskyldighet vid överkompensation av kostnader i tjänsten. Verket hänvisade till att regeringsrätten under åren 1986--87 avkunnat ett antal domar angående avgifter på traktamenten överstigande verkets normalbelopp och på fasta bilersättningar. I dessa hade regeringsrätten med hänvisning till förarbetena till lagen om allmän försäkring (prop. 1959:100) uttalat att kostnadsersättningar inte skulle ingå i avgiftsunderlaget även om ersättningen avvägts så att den utgjorde en förtäckt löneförmån. Ersättningen skulle dock ha haft funktionen av kostnadsersättning. Verket påpekade att regeringsrätten inte i sina domar diskuterat när en överkompensation blev så stor att ersättningen i stället blev lön. I ett av målen hade godtagits en överkompensation på drygt 40%, i ett annat hade regeringsrätten yttrat att, då det saknades utredning som visade att de anställda inte haft kostnader som i huvudsak svarade mot ersättningarna, skulle beloppen anses ha utgått till täckande av kostnader. Verket framhöll att någon fast gräns mellan avgiftspliktig och icke avgiftspliktig överkompensation alltså inte kunde sättas med stöd av dessa domar men uttalade som sin egen mening att en överkompensation på ca 100% torde kunna accepteras utan avgiftskonsekvenser. Med en utgångspunkt i avdragsnivån 12 kr. per mil ansåg verket att en milersättning som översteg 24--25 kr. förlorat sin funktion av kostnadsersättning och rekommenderade att en ersättning som översteg 25 kr. skulle behandlas som lön, vilket medförde att arbetsgivaren skulle betala arbetsgivaravgifter på hela ersättningsbeloppet.

I motion 1989/90:Sf239 av Lars De Geer kritiseras riksskatteverkets tolkning av avgiftsskyldighetens omfattning. Motionären anser att socialavgifter bör utgå endast för den del av milersättningen som överstiger 25 kr. och begär ett tillkännagivande härom.

I samband med riksdagens senaste beslut om reformerad inkomst- och företagsbeskattning (prop. 1989/90:110, SkU30, rskr. 356) förtydligades bestämmelsen i 10§ uppbördslagen att preliminär A-skatt på ersättning för resa med egen bil i tjänsten skall beräknas endast till den del ersättningen överstiger det avdragsgilla beloppet. Samtidigt angavs uttryckligen i 2 kap. 3§ första stycket sista meningen socialavgiftslagen att med lön likställs även kostnadsersättning som inte enligt 10§ uppbördslagen undantas vid beräkning av preliminär A-skatt. I bestämmelserna om sjukpenninggrundande resp. pensionsgrundande inkomst angavs också att sådan med lön likställd kostnadsersättning är förmånsgrundande.

I specialmotiveringen till den nya lydelsen av 2 kap. 3§ socialavgiftslagen anges (nämnda prop. s. 752) bl.a. följande.

Kostnadsersättning är en särskild ersättning som betalas ut vid sidan av lönen för att täcka kostnader som arbetstagaren har i tjänsten. Traktaments- och resekostnadsersättning utgör exempel på detta. Kostnadsersättningar skall avskiljas från lön och ingår inte i underlaget för beräkning av arbetsgivaravgifter.

Någon anledning att förändra denna princip kan inte anses föreligga. Vad som gett upphov till problem är emellertid ett uttalande i förarbetena till lagstiftningen, prop. 1959:100 s. 86, enligt vilket kostnadsersättningar inte avsågs grunda pensionsrätt även om de avvägts så att de innefattade en förtäckt löneförmån. Detta innebär att först när ersättningen i så hög grad avviker från vad som kan anses som en rimlig kostnad att man klart kan tala om en felaktig rubricering så kan den komma att betraktas som lön. Regeringsrätten har i några avgöranden tolkat uttalandet så att om ersättningen haft funktion av kostnadsersättning (traktamente) skall beloppet inte grunda avgiftsplikt för arbetsgivaren om arbetsgivarens beräkningsgrunder utgått från gällande kollektivavtal men varit gynnsammare än vad som följer av RSVs föreskrifter i ämnet.

1959 års uttalande tillkom när avgiftsnivån var väsentligt lägre. Efterhand som denna stigit har arbetstagare och arbetsgivare haft ett gemensamt intresse av en utveckling som bl.a. inneburit en förskjutning från lön till andra ersättningar. Det vore naturligtvis önskvärt om detta förhållande kunde bringas att upphöra.

Även med beaktande av de nya reglerna för avdrag för ökade levnadskostnader och resekostnader i tjänsten torde man få räkna med att förhållandet med ersättningar som utgör förtäckta löneförmåner kvarstår till viss del. I en ny sista mening i första stycket har därför gjorts en koppling till bestämmelserna i 10§ uppbördslagen som medför att med lön i förevarande avseende skall likställas kostnadsersättning som inte enligt nämnda lagrum skall undantas vid beräkningen av preliminär A-skatt.

I riksskatteverkets uppgifter ingår enligt förordningen (1988:832) med instruktion för skatteförvaltningen både att meddela föreskrifter om verkställighet av lag enligt särskilda bemyndiganden och att genom allmänna råd och uttalanden verka för lagenlighet, följdriktighet och enhetlighet vid rättstillämpningen inom verksamhetsområdet. Den här aktuella skrivelsen från verket innefattar endast en rekommendation till skatteförvaltningens övriga myndigheter om tolkningen av vid tidpunkten för rekommendationen gällande rätt i fråga om avgiftsskyldighet för viss ersättning. Frågan om riktigheten av verkets tolkning kan endast avgöras av domstol. Den lagstiftande makten -- riksdagen -- har i frågan om framtida avgiftsskyldighet redan tagit ställning genom ovan återgivna bestämmelse i 2 kap. 3§ första stycket sista meningen socialavgiftslagen. Enligt utskottets uppfattning är motion 1989/90:Sf239 härigenom tillgodosedd, och den bör därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Kvittning mellan förvärvskällor

Fr.o.m. år 1982 (se prop. 1981/82:10, SkU 9, rskr. 51) har kvittningsrätten vid beräkning av inkomst av annat förvärvsarbete än anställning slopats, vilket påverkar beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten och därmed även avgiftsunderlaget. Sålunda får underskott i en förvärvskälla inom inkomstslaget rörelse inte kvittas mot överskott i en annan förvärvskälla inom detta inkomstslag och inte heller underskott i en jordbruksfastighet mot överskott i en annan jordbruksfastighet. Redan tidigare gällde att kvittning inte fick ske mellan förvärvskällor i de olika inkomstslagen.

Frågan om att återinföra kvittningsrätt vid beräkning av pensionsgrundande inkomst tas upp i motion 1989/90:Sf257 av Martin Olsson. Motionären anför att förbudet mot kvittning gör det oförmånligt för en person att samtidigt driva flera verksamheter, t.ex. ett mindre jordbruk i kombination med en mindre rörelse. För att möjliggöra kombinationssysselsättning på landsbygden bör enligt motionären regeringen lägga fram förslag om införande av kvittningsrätt mellan olika förvärvskällor vid beräkning av pensionsgrundande inkomst. Någon skyldighet att utnyttja denna rätt skall dock inte föreligga.

Som ovan nämnts har de tre inkomstslagen jordbruksfastighet, annan fastighet och rörelse genom den beslutade skattereformen slagits samman till inkomstslaget näringsverksamhet. Näringsverksamhet indelas i förvärvskällor, och vid indelningen tas hänsyn till om den skattskyldige i inte oväsentlig omfattning arbetat i verksamheten (aktiv verksamhet) eller ej (passiv verksamhet). Aktiva verksamheter bildar en förvärvskälla även om de är av sinsemellan olikartat slag. Passiva verksamheter kan däremot bilda skilda förvärvskällor.

I motionen har särskilt framhållits problemet med avgifter vid kombinationssysselsättning. Genom att all aktiv näringsverksamhet i fortsättningen anses som en förvärvskälla bör det påtalade problemet ha fått sin lösning, och motion 1989/90:Sf257 bör därför enligt utskottets uppfattning anses tillgodosedd.

Arbets- och uppdragstagarbegreppen

Sociallagstiftningens bestämmelser om skyldighet att betala arbetsgivaravgifter är knutna till begreppet arbetstagare med den innebörd begreppet ges i denna lagstiftning. Skyldighet att betala arbetsgivaravgifter föreligger dessutom när den som utför arbetet enligt sociallagstiftningen är att anse som uppdragstagare.

För att en person skall anses som arbetstagare gäller att ett anställningsförhållande skall föreligga. Bedömningen sker i varje enskilt fall, varvid hänsyn tas till samtliga omständigheter i samband med arbetsavtalet. En person kan anses som arbetstagare även om han eller hon har inregistrerad firma och betalar B-skatt. Arbetsgivare som under ett år utgivit minst 1000 kr. i lön till en arbetstagare är skyldig att erlägga arbetsgivaravgifter.

Såsom uppdragstagare anses den som utför arbete för annans räkning utan att anställningsförhållande föreligger. Ersättning för uppdrag anses som inkomst av anställning om ersättningen under ett år uppgått till minst 1000 kr. från en och samma uppdragsgivare. Ett undantag från nämnda regel är dock om uppdraget ingår i en rörelse eller ett jordbruk som uppdragstagaren bedriver. Motsvarande undantag gäller inom den reformerade inkomstbeskattningen för inkomst av näringsverksamhet. Uppdragsgivaren är då avgiftsskyldig endast om överenskommelse har träffats att ersättningen för uppdraget skall anses som inkomst av anställning. Även här görs en bedömning av varje enskilt fall.

Bedömningen av vem som är att anse som arbetstagare resp. uppdragstagare görs i efterhand av lokala skattemyndigheten. Efter en ändring år 1986 i lagen om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare kan emellertid myndigheten lämna förhandsbesked angående skyldigheten att betala socialavgifter. Sådant besked lämnas efter gemensam ansökan av uppdragsgivaren och uppdragstagaren (se prop. 1986/87:16, SfU 4, rskr. 66).

Två motioner rör arbetstagar- och uppdragstagarbegreppen. I motion 1989/90:Sf206 av Bo Lundgren m.fl. kritiseras lagstiftningen inom detta område för bristfällighet. Motionärerna anser att en uppdragsgivare inte skall kunna åläggas betalningsansvar för sociala avgifter om uppdragstagaren vid avtalets ingående är registrerad för betalning av preliminär B-skatt eller för redovisning av mervärdeskatt eller om det är uppenbart att ersättningen utgör intäkt av jordbruksfastighet eller av rörelse, och de begär att regeringen lägger fram förslag om ändring av arbetsgivarbegreppet i enlighet härmed. I motion 1989/90:Sf266 av Kjell Johansson m.fl. hemställs i yrkande 1 att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen om uppbörd av socialavgifter så att ansökan om förhandsbesked skall kunna lämnas på ansökan av endast en part. I yrkande 2 begär motionärerna ett tillkännagivande om behovet av ett snabbt införande av s.k. F-skattebevis.

I promemorian (Ds S 1985:1) Företagarregistrering -- klarare regler för socialavgifter, som låg till grund för införandet av möjligheten till förhandsbesked, föreslogs en huvudregel som innebar att en fysisk person som var registrerad för betalning av preliminär B-skatt och redovisning av mervärdeskatt automatiskt skulle få en s.k. företagarregistrering. Sådan registrering skulle också under vissa förutsättningar kunna ske efter ansökan. Arbetsgivaravgifter skulle därefter inte betalas för ersättningar som utges till den som registrerats innan avtal om arbete träffats.

Utredningsförslaget mötte vissa invändningar vid remissbehandlingen och har därför vidareutvecklats inom regeringskansliet. Resultatet av detta arbete har redovisats i promemorian (Ds 1988:59) F-skattebevis -- nya regler för skatteavdrag och socialavgifter. I denna promemoria föreslås att skyldigheten att betala socialavgifter i form av arbetsgivaravgifter resp. egenavgifter knyts till skattsedlarna för preliminär skatt. En särskild skattsedel benämnd F-skattesedel tilldelas den som har inkomster för vilka socialavgifter skall betalas i form av egenavgifter. F-skattesedeln blir ett bevis på att innehavaren är företagarregistrerad och därför själv skall betala sin preliminära skatt och socialavgifter i form av egenavgifter. Förutsättningen för en företagarregistrering och därmed för F-skattesedel skall i princip vara att den skattskyldige har inkomster för vilka socialavgifter skall betalas i form av egenavgifter. I promemorian anges vidare att behovet av att kunna få ett förhandsbesked angående avgiftsskyldigheten torde minska väsentligt med den föreslagna ordningen men att det inte kan uteslutas att situationer kan uppstå där det är tveksamt hur avgifterna skall betalas. Någon ändring av bestämmelserna om förhandsbesked föreslås därför inte.

Promemorian har remissbehandlats. Frågan om F-skattebevis övervägs för närvarande inom regeringskansliet. Enligt uppgift i den nyligen lämnade lagrådsremissen om nya omprövningsregler vid uppbörd av inkomstskatter och socialavgifter m.m. avser vederbörande statsråd att så snart det blir möjligt återkomma till riksdagen med ett förslag i ämnet.

Utskottet anser att det är angeläget att klara regler om avgiftsskyldigheten snarast kan införas. Med hänsyn till att arbetet härmed pågår inom regeringskansliet och till den uttalade avsikten hos vederbörande statsråd att så snart det blir möjligt återkomma i ämnet behöver dock enligt utskottets uppfattning motionerna 1989/90:Sf206 och 1989/90:Sf266 yrkande 2 inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Beträffande ansökan om förhandsbesked har utskottet tidigare (se senast 1989/90:SfU4) uttalat att en gemensam ansökan ger det bästa underlaget för en konkret bedömning av omständigheterna och ökar förutsättningarna för en snabb handläggning samt noterat att behovet av förhandsbesked kan komma att minska i betydelse vid införandet av en företagarregistrering. Utskottet har för närvarande ingen anledning att frångå denna inställning och avstyrker därför bifall till motion 1989/90:Sf266 yrkande1.

Försäkringsskydd för idrottsutövare

Regeringsrätten fann i en dom i juni 1985 (RÅ85 1:39) att en ersättning på ca 40000 kr. som en idrottsförening under år 1978 betalat ut till en ishockeyspelare för dennes medverkan i föreningens ishockeylag var att jämställa med ersättning för förvärvsarbete på grund av anställning. Föreningen var därför enligt domen att anse som arbetsgivare i förhållande till spelaren, och den utbetalda ersättningen skulle läggas till grund för debitering av tillkommande arbetsgivaravgifter för föreningen.

Sveriges riksidrottsförbund överlämnade i september 1986 en utredning om arbetsgivaravgifter till regeringen. Utredningen hade utarbetats av en inom riksidrottsstyrelsen tillsatt grupp. I utredningen presenterades tre alternativ för att tillgodose behovet av socialt skydd för idrottsutövare. Alternativ 1 innebar att idrottsutövare erhåller lagstadgade sociala förmåner utan att avgifter behöver erläggas. Alternativ 2 innebar att idrottsutövare erhåller skydd genom en privat försäkring som föreningen tvingas teckna enligt lag. Alternativ 3 slutligen innebar att idrottsrörelsen erlägger avgifter för sådana idrottsutövare som uppbär en årlig idrottsersättning överstigande två basbelopp medan övriga idrottsutövares skydd upprätthålls enligt alternativ2.

I motion 1989/90:Sf298 av Bo Lundgren m.fl. tas frågan om idrottsföreningarnas skyldighet att betala arbetsgivaravgifter upp. Motionärerna anser att en grundprincip bör vara att den som har idrottsutövning som sin huvudsakliga inkomstkälla skall ha samma sociala förmåner som andra arbetstagare, varav följer att arbetsgivaravgifter också måste erläggas. I de fall däremot då idrottsutövaren har en annan huvudinkomst anser motionärerna att parterna bör få välja om sociala förmåner skall utgå och därvid avgifter erläggas. Motionärerna begär ett förslag om ändrade regler i enlighet härmed.

Utskottet behandlade senast frågan om idrottsrörelsens skyldigheter att betala socialavgifter i sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU4. Utskottet uttalade därvid den principiella uppfattningen att inkomster i samband med idrottsutövning i likhet med andra inkomster bör grunda rätt till socialförsäkringsförmåner och föranleda att socialavgifter erläggs. En lösning på idrottsföreningarnas ekonomiska problem fick därför enligt utskottet sökas på annat sätt än genom att man gav avkall på det skydd som socialförsäkringarna erbjuder. Regeringen hade på olika sätt, bl.a. genom den utredning om arbetsgivaravgifter som Riksidrottsförbundet överlämnat, redan fått ett underlag för en bedömning av idrottsrörelsens behov av statligt stöd. Utskottet fann mot denna bakgrund inte anledning att förorda någon ytterligare utredning i syfte att helt eller delvis befria idrottsrörelsen från skyldighet att erlägga arbetsgivaravgifter för utgivna ersättningar eller att göra några uttalanden om behovet av fortsatta statsbidrag för att täcka sådana avgifter.

I propositionen om reformerad inkomst- och företagsbeskattning uttalas (prop. 1989/90:110 s. 641) att det är väsentligt att reformen följs upp och att dess effekter analyseras ingående. Vidare framhålls att reformen också har särskilda effekter inom vissa avgränsade sektorer av samhällslivet, t.ex. de ideella folkrörelserna såsom idrottsrörelsen och handikapprörelsen, och att dessa effekter därför bör följas upp med särskild uppmärksamhet och -- om det vid en sådan genomgång skulle visa sig att icke avsedda effekter uppkommer -- motverkande åtgärder självfallet vidtas. Även skatteutskottet har framhållit det angelägna i att reformens effekter för idrottsrörelsen noga beaktas i uppföljningen av reformen (SkU30 s. 78).

Utskottet anser mot denna bakgrund inte att det finns skäl att ändra den ovan redovisade inställningen och avstyrker bifall till motion 1989/90:Sf298.

Utskottet hemställer

1. beträffande överensstämmelse mellan förmåner och avgifter

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf281, 1989/90:Sf321 och 1989/90:Sf376, res. 1 (m, c, mp)

2. beträffande avgifter på reseersättning att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf239,

3. beträffande kvittning mellan förvärvskällor att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf257,

4. beträffande arbets- och uppdragstagarbegreppen att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf206 och 1989/90:Sf266, res. 2 (m, fp, c)

5. beträffande försäkringsskydd för idrottsutövare att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf298. res. 3 (m)

Stockholm den 23 oktober 1990

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Doris Håvik

Närvarande: Doris Håvik (s), Gullan Lindblad (m), Ulla Johansson (s), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s), Margit Gennser (m), Nils-Olof Gustafsson (s), Ingegerd Elm (s), Margareta Persson (s), Barbro Sandberg (fp), Rune Backlund (c), Margó Ingvardsson (v), Ragnhild Pohanka (mp), Maud Björnemalm (s), Christina Pettersson (s) och Bertil Persson (m).

1. Överensstämmelse mellan förmåner och avgifter (mom. 1)

Gullan Lindblad (m), Karin Israelsson (c), Margit Gennser (m), Rune Backlund (c), Ragnhild Pohanka (mp) och Bertil Persson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med "Riksdagen har" och på s. 5 slutar med "och 1989/90:Sf376." bort ha följande lydelse:

Den bristande överensstämmelsen mellan förmåner och avgifter ger i många fall ett för den enskilde helt orimligt resultat. Såsom framhållits i motionerna debiteras socialavgifter för inkomster som är så små att de inte ger någon rätt till ersättning från sjukpenningförsäkringen och tilläggspensioneringen. Genom att ATP-avgift tas ut på egenföretagares hela nettoinkomst medan pensionspoäng inte räknas för inkomster under ett basbelopp tvingas många småföretagare betala ATP-avgift utan att få någon motsvarande pensionsförmån. Härtill kommer att makar, som båda deltar i arbetet inom ett jordbruk eller en rörelse, även i inkomstlägen mellan ett och två basbelopp kan mista ATP-skyddet om en inkomstuppdelning sker.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser utskottet att det finns skäl att göra en utredning i syfte att få fram ett förslag till avgiftsuttag som innebär bättre överensstämmelse mellan förmåner och avgifter för egenföretagare.

Det anförda bör med bifall till motionerna 1989/90:Sf281, 1989/90:Sf321 och 1989/90:Sf376 ges regeringen till känna.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

1. beträffande överensstämmelse mellan förmåner och avgifter att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf281, 1989/90:Sf321 och 1989/90:Sf376 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Arbets- och uppdragstagarbegreppen (mom. 4)

Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Margit Gennser (m), Barbro Sandberg (fp), Rune Backlund (c) och Bertil Persson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande 1." bort ha följande lydelse:

Lagstiftningen i fråga om uppbörd av socialavgifter är enligt utskottets mening bristfällig. Entydiga och generella bestämmelser saknas om när en uppdragsgivare blir ansvarig för avgifter för ersättningen till en uppdragstagare. De nya regler om företagarregistrering som lades fram i promemorian (Ds 1988:59) F-skattebevis -- nya regler för skatteavdrag och socialavgifter, och som utskottet ovan redogjort för i korthet, är av avgörande betydelse för rättssäkerheten. Det är därför enligt utskottets uppfattning ytterst angeläget att systemet förbättras genom att regler om företagarregistrering skyndsamt genomförs. Förslag om sådana regler bör därför med det snaraste föreläggas riksdagen.

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till motion 1989/90:Sf266 yrkande 2. Härigenom torde också syftet med motion 1989/90:Sf206 vara tillgodosett.

Enligt utskottets mening har några tillräckligt vägande skäl inte anförts mot att låta endast en av parterna i ett uppdragsförhållande ansöka om förhandsbesked. Även om de flesta ansökningarna sannolikt skulle vara gemensamma för parterna kan det finnas situationer då endast ena parten kan behöva göra en ansökan. En sådan möjlighet bör därför införas i enlighet med vad som begärts i motion 1989/90:Sf266 yrkande 1. Regeringen bör snarast lägga fram förslag härom.

dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

4. beträffande arbets- och uppdragstagarbegreppen att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Sf206 och 1989/90:Sf266 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Försäkringsskydd för idrottsutövare (mom. 5)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med "Utskottet behandlade" och slutar med "motion 1989/90:Sf298." bort ha följande lydelse:

Genom regeringsrättsdomen år 1985 om avgiftsskyldighet fick många idrottsföreningar en kraftigt ökad ekonomisk belastning med därav följande svårigheter. Enligt utskottets uppfattning måste åtgärder vidtas för att lindra effekterna härav. Den grundläggande principen måste därvid, såsom anförs i motion Sf298, vara att en idrottsutövare eller annan som är verksam inom idrottsrörelsen skall ha samma förmåner som vid normala anställningar om idrottsverksamheten är den huvudsakliga inkomstkällan och att i sådana fall arbetsgivaravgifter skall erläggas. I de fall en annan huvudinkomst föreligger bör idrottsutövaren och föreningen ges möjlighet att träffa en överenskommelse om huruvida sociala förmåner skall utgå. I de fall överenskommelsen innebär att förmåner skall utgå, skall självfallet avgifter också erläggas. Regeringen bör därför förelägga riksdagen förslag enligt de nämnda riktlinjerna.

Det anförda bör med bifall till motion 1989/90:Sf298 ges regeringen till känna.

dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

5. beträffande försäkringsskydd för idrottsutövare att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf298 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilt yttrande

Försäkringsskydd för idrottsutövare (mom. 5)

Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Barbro Sandberg (fp) och Rune Backlund (c) anför:

Som framhölls i en gemensam fp- och c-reservation till betänkande 1989/90:SfU4 är idrottsrörelsens viktiga funktion som folkrörelse välkänd och uppskattad. Särskilt stor betydelse anser vi att den har i sin roll som fostrare av barn och ungdom. Idrottsföreningarnas skyldighet att betala arbetsgivaravgifter för ersättningar till idrottsmän har blivit ett hot mot många föreningars existens, eftersom nya inkomster inte kan förväntas i den utsträckning som motsvarar utgiftsökningen. Det skulle enligt vår mening underlätta för många idrottsföreningar att bedriva fortsatt värdefull bredd- och ungdomsidrott om föreningarnas skyldighet att erlägga arbetsgivaravgifter reducerades samtidigt som idrottsutövarna måste garanteras ett fullgott försäkringsskydd. I den nämnda reservationen begärdes därför att regeringen skulle låta göra en snabb översyn och lägga fram förslag till lösning av frågan. Eftersom vi inte är beredda att förorda den lösning som förespråkas i motion 1989/90:Sf298 avstår vi emellertid nu från att reservera oss.

Sammanfattning1 Motioner1 Utskottet2 Inledning2 Förhållandet mellan förmåner och avgifter3 Avgifter på viss reseersättning5 Kvittning mellan förvärvskällor7 Arbets- och uppdragstagarbegreppen8 Försäkringsskydd för idrottsutövare10 Hemställan11 Reservationer 1. Överensstämmelse mellan förmåner och avgifter (m, c, mp)12 2. Arbets- och uppdragstagarbegreppen (m, fp, c)13 3. Försäkringsskydd för idrottsutövare (m)13 Särskilt yttrande Försäkringsskydd för idrottsutövare (fp, c)14