Vissa yrkestrafikfrågor
1990/91 TU2
I betänkandet behandlas 14 motionsyrkanden, huvudsakligen i yrkestrafikfrågor, från den allmänna motionstiden vid 1989/90 års riksmöte. Riksdagen beslutade vid 1987/88 års riksmöte om en omfattande avreglering av yrkestrafiken och stiftade i samband därmed en ny yrkestrafiklag. Avregleringen innebär främst en i princip fri konkurrens för taxitrafiken, för beställningstrafiken med bussar och för bussuthyrningsrörelser. Linjetrafiken med buss berörs i begränsad omfattning av avregleringen. Den nya yrkestrafiklagen trädde i kraft den 1 januari 1989. För taxitrafiken trädde dock avregleringen i kraft först den 1 juli innevarande år. I m- och fp-motioner begärs en ytterligare avreglering av yrkestrafiken. Lämplighetsprövningen bör enligt motionärerna inte omfatta sådana faktorer som vilja och förmåga att fullgöra skyldigheter mot det allmänna utan endast vad som är av betydelse för passagerarnas säkerhet och för trafiksäkerheten. Utskottet avstyrker motionsyrkandena. M-, fp- och c-ledamöterna reserverar sig. I de nämnda motionerna begärs vidare att yrkestrafiklagens regler om konkurrensskydd för SJs järnvägstrafik och för trafikhuvudmännens trafik upphävs. Utskottet avstyrker även dessa motionsyrkanden. M- och fp-ledamöterna reserverar sig. Vidare avstyrker utskottet ett yrkande i en m-motion som syftar till att så långt möjligt begränsa att trafikhuvudmännen utför den trafik som de har ansvaret för i egen regi. M- och fp-ledamöterna reserverar sig även i den frågan. M-ledamöterna reserverar sig mot att utskottet avstyrker ett m-yrkande om att landstingen inte bör engagera sig i länstrafiken. M-, c-, v- och mp-ledamöterna reserverar sig mot att utskottet avstyrker motionsyrkanden om dispenser från kravet på att taxibilar från den 1 januari 1991 skall vara försedda med kvittoskrivande och registrerande taxametrar. C-, v- och mp-ledamöterna reserverar sig mot att utskottet avstyrker ett yrkande i en c-motion om att bl.a. endast de som har tillstånd till yrkesmässig trafik bör få tillstånd att hyra ut tunga bussar. Slutligen reserverar sig v- och mp-ledamöterna mot att utskottet avstyrker ett yrkande i en mp-motion om att bussar bör vara försedda med anordningar för att transportera cyklar.
Till betänkandet har förutom de nämnda reservationerna fogats ett särskilt yttrande av c- och mp-ledamöterna om en för de båda Skånelänen gemensam trafikhuvudman.
Motioner framlagda under den allmänna motionstiden i januari 1990
1989/90:T212 av Kenth Skårvik m.fl. (fp) vari yrkas 20. att riksdagen beslutar att endast kontroll av kompetens och säkerhet på trafikområdet skall utgöra grund vid prövning av ansökan om trafiktillstånd.
1989/90:T215 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas 20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den regionala och lokala trafiken, 21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om yrkestrafiken, 22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om trafikhuvudmännens trafik i egen regi, 23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om landstingens engagemang i länstrafikbolagen.
1989/90:T243 av Håkan Hansson m.fl. (c) vari yrkas 1. (delvis) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motion 1989/90:N347 anförts om nödvändigheten av offensiva insatser för att utveckla infrastrukturen i Skåne.
1989/90:T342 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att cyklar skall kunna medföras på bussar i enlighet med vad i motionen anförts.
1989/90:T432 av Hugo Andersson m.fl. (c) vari yrkas 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad säkerhet i busstrafiken.
1989/90:T905 av Göran Ericsson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn i skärpande riktning av brott mot 4 kap. 1 § yrkestrafiklagen.
1989/90:T907 av Lennart Brunander (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behov av dispensmöjligheter från att ha kvittoskrivare i taxi. 1989/90:T923 av Eivor Husing och Britta Sundin (båda s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försöksverksamhet med beställningstrafik under icke ordinarie trafiktider.
1989/90:T924 av Yngve Wernersson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av konkurrens i utbildningen för att erhålla trafiktillstånd.
1989/90:T931 av Hans Nyhage (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om dispenser från kravet på taxameter i fordon, som används i taxitrafik, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tvånget att fr.o.m. den 1 juli 1990 använda kvittoskrivande taxametrar i fordon, som används i taxitrafik.
1988 års riksdagsbeslut om avreglering av yrkestrafiken
Yrkestrafiklagen (1988:263) avser sådan yrkesmässig trafik som innebär att bl.a. personbilar, lastbilar och bussar jämte förare ställs till allmänhetens förfogande för transport av personer och gods. Yrkesmässig trafik kan enligt lagen bedrivas som linjetrafik, taxitrafik och beställningstrafik med buss, såvitt gäller persontransporter, samt såsom godstrafik. 1988 års yrkestrafiklag ingår som ett led i den avreglering av yrkestrafiken som riksdagen beslutade om i samband med behandlingen av 1988 års trafikpolitiska proposition. De viktigaste inslagen i avregleringen är att den s.k. behovsprövningen, som tidigare hade slopats för godstrafiken, avvecklades också för taxitrafiken och för beställningstrafiken med bussar. Dessutom slopades genom 1988 års riksdagsbeslut (prop. 1987/88:50 bil. 1 och prop. 1987/88:78, bet. TU15, rskr. 166) behovsprövningen av bussuthyrningsrörelser enligt lagen (1979:561) om biluthyrning i sin då gällande lydelse. 1988 års riksdagsbeslut innebär sålunda att inte bara godstrafik på väg utan också taxitrafik, beställningstrafik med bussar och bussuthyrning i princip kan bedrivas i fri konkurrens. Den nya yrkestrafiklagen och ändringarna i lagen om biluthyrning trädde i kraft den 1 januari 1989. Avregleringen av taxitrafiken trädde dock i kraft först den 1 juli innevarande år.
Huvuddragen i lagstiftningen om trafikhuvudmän
Enligt lagen (1978:438) om huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik skall det -- för att främja en tillfredsställande trafikförsörjning -- i varje län finnas en huvudman som ansvarar för den lokala och regionala linjetrafiken för persontransporter. Enligt lagen (1985:449) om rätt att driva viss linjetrafik får en trafikhuvudman inom sitt län fr.o.m. den 1 juli 1989 driva linjetrafik enligt yrkestrafiklagen utan linjetrafiktillstånd. Samtidigt upphörde -- i princip -- alla tidigare meddelade trafiktillstånd att gälla.
Lämplighets- och skadlighetsprövning enligt yrkestrafiklagstiftningen
1988 års riksdagsbeslut innebar inte bara en avreglering av yrkestrafiken utan också en skärpning av reglerna om lämplighetsprövning av den som söker trafiktillstånd eller tillstånd till uthyrningsrörelse enligt biluthyrningslagen. Sålunda utvidgades i fråga om juridiska personer den personkrets som skall prövas. Vidare förstärktes den uppföljande prövningen av lämpligheten. Lämplighetsprövningen enligt yrkestrafiklagen innebär främst att trafiktillstånd får ges endast till den som med hänsyn till yrkeskunnande, ekonomiska förhållanden, vilja och förmåga att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna, laglydnad i övrigt samt andra omständigheter av betydelse bedöms vara lämplig att driva verksamheten. I fråga om juridiska personer skall prövningen avse den eller dem som är trafikansvariga. Prövningen skall därutöver, utom när det gäller yrkeskunnande, avse bl.a. verkställande direktör, andra ledande befattningshavare och styrelseledamöter. Trafiktillstånd kan återkallas om det i den yrkesmässiga trafiken eller i övrigt vid driften av trafikrörelsen eller i annan verksamhet som tillståndshavaren driver har förekommit allvarliga missförhållanden eller om annars förutsättningarna för tillstånd inte längre föreligger. Lämplighetsprövningen enligt biluthyrningslagen har en utformning som motsvarar yrkestrafiklagens. I och med att den nya yrkestrafiklagen fullt ut trätt i kraft kan, som nämnts, inte bara godstrafik på väg och beställningstrafik med bussar utan också taxitrafik i princip bedrivas i en fri konkurrens. Tillstånd till linjetrafik får emellertid ges endast om den avsedda trafiken inte kan antas bli till skada för redan etablerad järnvägstrafik eller för den lokala och regionala busstrafik som drivs av trafikhuvudmännen. Undantag från denna bestämmelse gäller så till vida som tillstånd får ges, om sökanden gör sannolikt att en avsevärt bättre trafikförsörjning därigenom skulle uppnås.
1. Fortsatt avreglering av yrkestrafiken
I motion T215 (m) framhålls att lämplighetsprövningen endast bör omfatta faktorer av betydelse för passagerarnas säkerhet och för trafiksäkerheten. Att av bl.a. fiskala skäl ta andra hänsyn vid bedömningen säger sig motionärerna inte kunna godta. Vidare framhåller motionärerna att den lokala och regionala kollektivtrafiken bör avregleras. Bestämmelserna om linjetrafiktillstånd i yrkestrafiklagen innebär enligt motionärerna ett otillbörligt konkurrensskydd för SJ och för trafikhuvudmännen. Dessa bestämmelser bör därför upphävas. Alla innehavare av yrkestrafiktillstånd bör ha samma rätt att driva busslinjetrafik som trafikhuvudmännen har. I motion T212 (fp) yrkas att riksdagen beslutar att endast kontroll av kompetens och säkerhet på trafikområdet skall utgöra grund vid prövning av ansökan om trafiktillstånd.
Utskottet finner det för sin del angeläget att den yrkesmässiga trafiken bedrivs på ett ansvarsmedvetet och lojalt sätt. Som utskottet framhållit i tidigare betänkanden gäller för yrkestrafiksektorn, förutom yrkestrafiklagen, bestämmelser om bl.a. lastvikt, arbetstid, farligt gods och hastighet. Överträdelser av sådana bestämmelser kan innebära risker för trafiksäkerheten och snedvrida konkurrensen inom transportmarknaden. Överlaster medför dessutom kostnader för väghållningen. Vidare har trafikföretagen naturligtvis att följa de regler i fråga om beskattning, ekonomisk redovisning m.m. som gäller för all näringsverksamhet. Även överträdelser av sådana regler innebär en osund konkurrens och ofta betydande svårigheter för seriöst skötta företag. Yrkestrafiklagens regler om lämplighetsprövning har enligt utskottets mening givits en utformning som synes väl ägnad att motverka lagöverträdelser av de nämnda slagen och därmed så långt möjligt säkerställa att yrkestrafiken bedrivs på det sätt som utskottet finner önskvärt. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion T212 (fp) i den del som nu är i fråga och motion T215 (m) yrkande 21.
I motionerna T212 (fp) och T215 (m) aktualiseras även den s.k. skadlighetsprövningen enligt yrkestrafiklagen. I den sistnämnda motionen framhålls att den lokala och regionala kollektivtrafiken bör avregleras. Bestämmelserna om linjetrafiktillstånd i yrkestrafiklagen innebär enligt motionärerna ett otillbörligt konkurrensskydd för SJ och för trafikhuvudmännen. Dessa bestämmelser bör därför upphävas. Alla innehavare av yrkestrafiktillstånd bör ha samma rätt att driva linjetrafik som trafikhuvudmännen har. I motion T212 (fp) yrkas att riksdagen beslutar att endast kontroll av kompetens och säkerhet på trafikområdet skall utgöra grund vid prövning av ansökan om trafiktillstånd. Som utskottet tidigare framhållit skulle en fullständigt fri konkurrens i fråga om linjetrafiken på väg kunna medföra skadeverkningar för den trafik som samhället bedriver. Den trafiken syftar ofta till att upprätthålla ett visst grundläggande trafikutbud och måste drivas även om den går med underskott som täcks via skatterna. Detta är regelmässigt fallet med den trafik som trafikhuvudmännen svarar för. Även SJ bedriver olönsam trafik som finansieras med särskilda medel över statsbudgeten. Av det anförda följer att motionerna T212 (fp) yrkande 20, såvitt nu är i fråga, och T215 (m) yrkande 20 avstyrks.
2. Trafikhuvudmannaskapsfrågor
Som nämnts inledningsvis föreskriver lagen om huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik att det i varje län skall finnas en huvudman som ansvarar för den lokala och regionala linjetrafiken för persontransporter. Huvudman är landstingskommunen och kommunerna i länet gemensamt. I Stockholms län är landstingskommunen huvudman och i Gotlands län kommunen. Landstingskommunen och kommunerna i ett län kan dock överenskomma att antingen landstingskommunen eller kommunerna i länet skall vara huvudman. Till fullgörande av sitt ansvar för trafiken anlitar det stora flertalet trafikhuvudmän entreprenörer. Fyra huvudmän, nämligen de i Stockholms, Södermanlands, Örebro och Västmanlands län, driver emellertid trafiken helt eller så gott som helt i egen regi. Som också nämnts inledningsvis får trafikhuvudmannen inom länet -- fr.o.m. den 1 juli 1989 -- driva linjetrafik enligt yrkestrafiklagen utan linjetrafiktillstånd. Samtidigt upphörde -- i princip -- alla tidigare linjetrafiktillstånd att gälla. Lagen om rätt att driva viss linjetrafik, som ger trafikhuvudmännen nämnda rättighet, motiverades med önskemål om att främja ett bättre resursutnyttjande inom kollektivtrafiken genom ökade möjligheter till en rationell trafikplanering samt till större frihet och ökad konkurrens vid huvudmännens upphandling av transporttjänster. Avsikten var inte -- betonades det -- att försämra förutsättningarna för entreprenadtrafiken utan att skapa ett system där fördelarna med att utnyttja fristående entreprenörer skulle bli större än dittills (prop. 1984/85:168, bet. TU30, rskr. 383).
I motion T215 (m) framhålls att huvudmannatrafik i egen regi innebär risker för att konkurrensen inom busslinjetrafiken snedvrids med hjälp av skattemedel. Entrepenad bör därför uppmuntras. Endast undantagsvis bör trafikhuvudmännen få driva trafik i egen regi. Med det politiska och ekonomiska ansvar som trafikhuvudmännen har för den lokala och regionala linjetrafiken bör de enligt utskottets mening själva bestämma om -- och i vilken utsträckning -- trafiken skall utföras i egen regi eller med hjälp av entreprenörer. Med det sagda avstyrks motionsyrkandet.
I motion T215 (m) framhålls vidare att det är olämpligt att landstingen har ett engagemang i länstrafikbolagen. Lagen har nyligen ändrats -- säger motionärerna -- så att det nu är möjligt för kommunerna i ett län att ta över ansvaret för huvudmannaskapet. Enligt motionen bör en sådan ordning bli obligatorisk och landstingen således frigöras från ansvaret för länstrafiken. Huvudregeln enligt 1978 års huvudmannaskapslag är -- som framgår av vad utskottet anfört i det föregående -- att kommunerna och landstinget i ett län gemensamt svarar för huvudmannaskapet. Av förarbetena till lagen framgår att det bedömdes ändamålsenligt att genom ett och samma organ söka tillgodose såväl lokala som regionala trafikintressen inom länet. I proposition 1987/88:78 om avreglering av yrkestrafiken framhölls att man inom en del kommuner och landsting hade väckt frågan om inte landstingen såsom regionala organ i ökad utsträckning borde kunna ta på sig ansvaret för att garantera den grundläggande trafikförsörjningen för hela länet. Rent allmänt finns det nu hos landstingen -- sades det i propositionen -- en ambition att ägna länets trafikfrågor ett större intresse än vad som tidigare hade varit fallet. I den mån en sådan utveckling kunde främja kollektivtrafiken borde den uppmuntras. 1978 års lag föreslogs därför ändras så att landstinget inte bara i Stockholms län utan i alla län ensamt kunde ta ansvaret för kollektivtrafiken. En förutsättning härför skulle självfallet vara att kommunerna och landstinget var överens. Samtidigt borde möjlighet öppnas för kommunerna i länet att gemensamt utöva huvudmannaskapet utan landstingets medverkan. Även i det fallet skulle krävas att landstinget och kommunerna var överens. Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens förslag (bet. TU 1987/88:15, rskr. 166). Lagändringen trädde i kraft den 1 januari 1989. Den ordning som sålunda gäller synes väl ägnad att tjäna sitt ändamål, varför utskottet för sin del inte vill förorda någon ändring i densamma. Motionsyrkandet avstyrks följaktligen.
I motion T243 (c) framhålls att det bör finnas en för de båda Skånelänen gemensam trafikhuvudman. Utskottet vidhåller sin tidigare uttalade uppfattning (bet. TU 1986/87:17, bet. TU 1987/88:15 och bet. 1989/90:TU3) att ett länsvis avgränsat ansvar för den lokala och regionala kollektivtrafiken synes mest ändamålsenligt. Det förtjänar erinras om den ändring i lagen om rätt att driva viss linjetrafik som riksdagen beslutade om samtidigt med den nya yrkestrafiklagen och som innebär att en trafikhuvudman under vissa förutsättningar kan få driva linjetrafik också i ett angränsande län. Vidare erinras om att regeringen enligt 1978 års huvudmannaskapslag kan meddela föreskrifter om samverkan i fråga om trafik mellan huvudmän i olika län. Slutligen må framhållas att regeringen nyligen tillkallat tre förhandlare -- en för Stockholmsregionen, en för Göteborgsregionen och en för Malmöregionen -- med uppdrag att med berörda parter utarbeta överenskommelser som skall syfta till att genom åtgärder i det samlade trafiksystemet förbättra regionens miljösituation, öka tillgängligheten samt skapa bättre förutsättningar för regionens utveckling. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionsyrkandet i den del som nu är i fråga.
3. Taxifrågor
I motion T905 (m) begärs bestämmelser om skärpt straff för svarttaxiverksamhet. Enligt motionären är det i storstadsområden mycket vanligt att folk ur snart sagt alla samhällsgrupper tar tillfället att genom svarttaxiverksamhet skaffa sig avsevärda inkomster skattefritt. Somliga, säkert de flesta, har den skattefria inkomsten som huvudorsak. Några använder svarttaxiverksamhet som ett sätt att kunna genomföra rån och ibland våldtäkter, och i nästan alla sådana sammanhang förekommer avsevärd misshandel. Utskottet erinrar om att straffet för olaga yrkesmässig trafik är böter eller fängelse i högst sex månader. Påföljden kan sålunda i allvarliga fall bli ganska sträng. Om föraren gjort sig skyldig till annan brottslig gärning kan han naturligtvis straffas även för det brottet. Så kan t.ex. på rån eller våldtäkt följa fängelse i högst sex år eller -- i fall av grovt rån eller grov våldtäkt -- i högst tio år. Dessutom återkallas i regel körkortet. Genom avregleringen av taxitrafiken, som trädde i kraft den 1 juli innevarande år, torde utbudet av taxibilar komma att anpassas till efterfrågan i högre grad än för närvarande. Därmed torde också grunden för svarttaxiverksamheten komma att avsevärt försvagas. Med det anförda avstyrker utskottet motionen.
I motionerna T907 (c) och T931 (m) erinras om att riksdagens trafikpolitiska beslut år 1988 bl.a. innebär att taxibilar från den 1 juli 1990 skall vara utrustade med kvittoskrivande och registrerande taxametrar. I båda motionerna framhålls att ifrågavarande taxametrar är mycket dyra i inköp -- 30 à 40 000 kr. -- och att dispenser från kravet därför måste medges. Enligt c-motionen behövs dispenser särskilt i glesbygd. I m-motionen framhålls att många taxiägare i sina bilar har moderna och tämligen nyinköpta taxametrar, som kan väntas fungera fullgott i ännu ett antal år. Det skulle vara en stor kapitalförstöring -- betonar motionären -- om dessa taxametrar måste kasseras per den 1 juli. I första hand måste gälla att taxametrar, som i dag är godkända, skall få användas även efter den 1 juli 1990. I andra hand bör gälla att utbyte av taxametrar får ske successivt så att byte inte behöver ske förrän de nuvarande är förbrukade. I sitt av riksdagen godkända betänkande TU 1987/88:15 framhöll utskottet att särskilda skäl skall krävas för att dispens skall kunna ges från kravet på en kvittoskrivande och registrerande taxameter. Som ett sådant skäl angavs att fordonet uteslutande används för avtalsbundna skolbarnstransporter. Ifrågavarande taxametrar har -- heter det i betänkandet -- ett påtagligt konsumentintresse inte enbart för dem som har ansvaret för de samhällsbetalda resorna. Av redovisningsskäl m.m. bör vidare ett införande av registrerande taxametrar ligga i branschens eget intresse. Alltmer krävs också en utrustning som på ett praktiskt sätt medger betalning med kreditkort e.d. Med registreringen skapas även möjligheter till skattekontroll, något som i sin tur ökar förutsättningarna för konkurrens på lika villkor. I betänkandet underströk utskottet särskilt den stora omfattning samhällsbetalda uppdrag som taxi har, t.ex. färdtjänst och sjukresor, och som innebär att taxis ställning i Sverige framstår som unik. Mer än hälften av taxis uppdrag härrör från sådana uppdrag där det alltså är någon annan än resenären som står för huvuddelen av kostnaden. Denna omständighet var enligt utskottet ett viktigt motiv för föreskrifter om kvittoskrivande och registrerande taxametrar. Transportrådet har i mars innevarande år utfärdat Föreskrifter om undantag från kravet på att fordon som används i taxitrafik skall vara försett med taxameter (TPRFS 1990:1). Föreskrifterna innebär att en taxibil inte behöver vara försedd med taxameter om 1. den används uteslutande för avtalsbundna skolbarnstransporter och 2. skriftligt avtal om transporterna finns samt 3. ersättningen för transporterna bestäms på annat sätt än genom användning av taxameter och erläggs mot faktura. Regeringen har den 26 april 1990 -- efter framställning från Svenska Taxiförbundet -- meddelat ett beslut med innebörden att ikraftträdandet av bestämmelserna om krav på kvittoskrivande och registrerande taxametrar uppskjuts till den 1 januari 1991. Utskottet finner det för sin del inte motiverat att ompröva 1988 års riksdagsbeslut och avstyrker därför de båda motionerna.
4. Busstrafikfrågor
I motion T432 (c) framhålls att trafiksäkerhetskraven i flera avseenden ställs högre på yrkesmässig busstrafik än på icke yrkesmässig. De högre kraven avser viss utrustning samt föreskrifter om arbets- och vilotider som saknar motsvarigheter för icke yrkesmässig trafik. Därtill kommer naturligtvis -- fortsätter motionärerna -- att bussarna i den yrkesmässiga trafiken av driftsekonomiska och marknadsmässiga skäl allmänt är föremål för fortlöpande kvalificerat tekniskt underhåll och förnyelse. Till säkerhetsstandarden i yrkesmässig trafik bidrar också det personliga ansvar för trafikutövningen som är förenat med trafiktillstånden. För att höja trafiksäkerheten med buss föreslår motionärerna att endast innehavare av tillstånd till yrkesmässig busstrafik skall få driva uthyrningsrörelse med tyngre bussar. De bussar som används i uthyrningsrörelsen bör uppfylla alla de säkerhets- och utrustningskrav som gäller för bussar i yrkesmässig trafik. Vidare förordar motionärerna att man skärper kontrollen av busstrafik som drivs av personer utan yrkestrafiktillstånd. Effektivt verkande påföljder bör införas när missförhållanden uppdagas som kan äventyra trafiksäkerheten eller innefatta ekonomiska oegentligheter i konkurrensen med den yrkesmässiga trafiken. Utskottet vill med anledning av detta motionsyrkande till en början erinra om att bussuthyrningsrörele enligt lagen om biluthyrning inte får bedrivas utan tillstånd. För tillstånd ställs samma krav på lämplighet som i yrkestrafiklagen. Det innebär bl.a. att krav ställs på yrkeskunnande. Transportrådet meddelar föreskrifter om det yrkeskunnande som krävs för att få tillstånd till uthyrningsrörelse. Den som driver uthyrningsrörelse utan tillstånd döms till böter. I förordningen (1988:1015) om biluthyrning föreskrivs att i uthyrningsrörelse får ett fordon inte lämnas ut till någon annan person som förare än den som kan visa att han har behörighet att föra fordonet. En buss får inte lämnas ut till den som kan antas sakna tillräcklig erfarenhet av busstypen. Kommittén Körkort 2000 (1989:09) har enligt sina direktiv (1989:55) till uppgift bl.a. att se över de behörighetskrav som gäller för förare av tyngre fordon. Utskottet vill också fästa uppmärksamheten på 70 § fordonskungörelsen (1972:595), vari föreskrivs att godkännande vid lämplighetsbesiktning krävs för att bl.a. bussar skall få användas i yrkesmässig trafik för personbefordran. För att bevis om godkännande skall utfärdas skall bussen uppfylla vissa krav -- som fastställs av trafiksäkerhetsverket och transportrådet -- på instegshöjd, kollisionsskydd och handikappanpassning. Kravet på kollisionsskydd avser förstärkning av front- och sidopartier av karossen. Bestämmelser om arbets- och vilotider i vägtrafiken finns i kungörelsen (1972:602) om arbetstid vid vägtransport m.m. Kungörelsen gäller för vägtransporter som utförs inom landet i förvärvsverksamhet. I fråga om internationella transporter gäller förordningen (1973:883) om arbetsförhållanden vid vissa internationella vägtransporter. Förordningen avser -- till skillnad från kungörelsen -- även transporter som inte utförs yrkesmässigt. I proposition 1987/88:78 om avreglering av yrkestrafiken framhölls att alla transporter som utförs med tyngre fordon bör omfattas av arbets- och vilotidsregleringen och att sålunda undantag inte bör gälla för den icke yrkesmässiga trafiken. I en inom kommunikationsdepartementet utarbetad promemoria Körtid, arbetstid och vilotid i vägtrafiken (Ds 1988:50) upprepas detta förslag. Frågan om ny lagstiftning bereds för närvarande inom kommunikationsdepartementet. Bilregistret upptar enligt vad utskottet erfarit 10000--11000 s.k. tunga bussar, dvs. bussar med en totalvikt över 3,5 ton. Ca 70 % av dessa är i offentlig ägo, såsom t.ex. SJs, trafikhuvudmäns och kommuners bussar, medan de övriga är i privat ägo. Ca 200 bussar av dessa 10000--11000 omfattas inte av tillstånd till yrkesmässig trafik. Bland dessa 200 finns ett antal bussar som används för personaltransporter, turnerande orkestrar m.m. Antalet bussar som kan användas för uthyrning och som inte omfattas av tillstånd till yrkesmässig trafik synes sålunda vara förhållandevis mycket litet. Sådana bussar torde också i allmänhet tidigare ha brukats i yrkesmässig trafik och därför ha t.ex. sådant kollisionsskydd som krävs för bussar i sådan trafik. Enligt fordonskungörelsen skall kontrollbesiktning ske årligen bl.a. av registrerade bussar som används i yrkesmässig trafik eller i uthyrningsrörelse. För andra registrerade bussar gäller att kontrollbesiktning skall ske årligen med början under andra året efter det år som anges i modellbeteckningen. Bussar omfattas givetvis också av polisens s.k. flygande besiktningar. Utskottet förutsätter att regeringen samt berörda myndigheter och organisationer med stor uppmärksamhet följer utvecklingen i fråga om omfattningen av bussuthyrning och vidtar åtgärder, om så skulle visa sig erforderligt. Mot bakgrund härav och vad utskottet ytterligare nu anfört avstyrks motionen.
I motion T923 (s) föreslås en försöksverksamhet med beställningstrafik med bussar under icke ordinarie trafiktider. Motionärerna är missnöjda med trafikhuvudmännens utbud av turer kvällstid och under helger. Utbudet bör -- framhåller motionärerna -- förbättras genom att trafikhuvudmännen under kvällar och helger tillhandahåller en beställningstrafik. Turerna skulle finnas upptagna i den ordinarie tidtabellen men kunna förhandsbeställas. Även färdtjänsten skulle inrymmas i förslaget, säger motionärerna. Som framgår av utskottets inledande redogörelse för huvuddragen i lagen om huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik omfattar trafikhuvudmännens ansvar endast linjetrafik. Utskottet är för sin del inte berett att förorda att detta ansvar utvidgas till att omfatta även beställningstrafik och avstyrker därför motionen.
I motion T924 (s) behandlas utbildning av blivande busstrafikföretagare. Som nämnts i det föregående krävs för att trafiktillstånd skall kunna meddelas bl.a. att sökanden ådagalagt ett yrkeskunnande. Med stöd av 17 § yrkestrafikförordningen (1988:1503) har transportrådet meddelat föreskrifter härom. Utbildning av blivande busstrafikföretagare anordnas av Svenska busstrafikförbundet. I motionen framhålls att det vore lämpligt att även andra utbildare fick möjlighet att anordna utbildningen i fråga och att denna bör stå under kontroll av skolöverstyrelsen. Utskottet vill med anledning härav framhålla att Svenska busstrafikförbundet ingalunda har någon ensamrätt att anordna ifrågavarande utbildning. Den konkurrens i utbildningen som motionären vill ha till stånd kan åstadkommas, om någon annan kursanordnare av transportrådet bedöms kunna förmedla det erforderliga yrkeskunnandet. Vidare kan utskottet för sin del inte finna det motiverat att föra över kontrollen av utbildningen från transportrådet till skolöverstyrelsen. Med det sagda avstyrks motionen.
I motion T342 (mp) framhålls att bussar bör förses med cykeltransportställ så att de kan medföra cyklar. Utskottet förutsätter att trafikhuvudmännen och andra busstrafikföretag så långt möjligt söker tillgodose de behov som bussresenärer kan ha av att medföra cyklar. Någon riksdagens åtgärd synes inte böra komma i fråga med anledning av motionsyrkandet, varför detsamma avstyrks.
Utskottet hemställer
1. beträffande lämplighetsprövning att riksdagen avslår motionerna 1989/90:T212 yrkande 20 i denna del och 1989/90:T215 yrkande 21, res. 1 (m, fp, c)
2. beträffande skadlighetsprövning att riksdagen avslår motion 1989/90:T212 yrkande 20 i denna del och 1989/90:T215 yrkande 20, res. 2 (m, fp)
3. beträffande huvudmannatrafik i egen regi att riksdagen avslår motion 1989/90:T215 yrkande 22, res. 3 (m, fp)
4. beträffande landstingens engagemang i länstrafikbolagen att riksdagen avslår motion 1989/90:T215 yrkande 23, res. 4 (m)
5. beträffande en för de båda Skånelänen gemensam trafikhuvudman att riksdagen avslår motion 1989/90:T243 yrkande 1 i denna del,
6. beträffande skärpt straff för svarttaxiverksamhet att riksdagen avslår motion 1989/90:T905,
7. beträffande kvittoskrivande och registrerande taxametrar att riksdagen avslår motionerna 1989/90:T907 och 1989/90:T931, res. 5 (m, c, v, mp)
8. beträffande uthyrningsrörelse med tyngre bussar att riksdagen avslår motion 1989/90:T432 yrkande 5, res. 6 (c, v, mp)
9. beträffande försöksverksamhet med beställningstrafik med bussar att riksdagen avslår motion 1989/90:T923,
10. beträffande utbildning av blivande busstrafikföretagare att riksdagen avslår motion 1989/90:T924,
11. beträffande cykeltransportställ på bussar att riksdagen avslår motion 1989/90:T342 yrkande 4, res. 7 (v, mp)
Stockholm den 25 augusti 1990
På trafikutskottets vägnar
Birger Rosqvist
Närvarande: Birger Rosqvist (s), Olle Östrand (s), Elving Andersson (c), Sven-Gösta Signell (s), Görel Bohlin (m), Margit Sandéhn (s), Rune Johansson (s), Sten-Ove Sundström (s), Sten Andersson i Malmö (m), Hugo Bergdahl (fp), Rune Thorén (c), Viola Claesson (v), Roy Ottosson (mp), Jarl Lander (s), Tom Heyman (m), Anita Jönsson (s) och Anders Castberger (fp).
1. Lämplighetsprövning (mom.1)
Elving Andersson (c), Görel Bohlin (m), Sten Andersson i Malmö (m), Hugo Bergdahl (fp), Rune Thorén (c), Tom Heyman (m) och Anders Castberger (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med "Som utskottet" och slutar med "motion T215 (m) yrkande 21" bort ha följande lydelse: Enligt utskottets mening innebär reglerna om lämplighetsprövning i yrkestrafiklagstiftningen i stor utsträckning oacceptabla inskränkningar i näringsfriheten. Lämplighetsprövningen bör inte omfatta andra faktorer än sådana som är av betydelse för att transporterna skall ske på ett sätt som är så säkert som möjligt för passagerare och gods och för annan trafik. Regeringen bör förelägga riksdagen förslag till erforderliga lagändringar i sådan tid att de kan träda i kraft den 1 januari 1991. Vad utskottet sålunda anfört -- och som torde tillgodose syftet med motionsyrkandena i de delar som nu är i fråga -- bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande lämplighetsprövning att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:T212 yrkande 20 i denna del och 1989/90:T215 yrkande 21 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet härom anfört,
2. Skadlighetsprövning (mom.2)
Görel Bohlin (m), Sten Andersson i Malmö (m), Hugo Bergdahl (fp), Tom Heyman (m) och Anders Castberger (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med "Som utskottet" och slutar med "yrkande 20 avstyrks" bort ha följande lydelse: Skadlighetsprövningen av busslinjetrafik -- och det konkurrensskydd den innebär för järnvägstrafiken och för trafikhuvudmännen -- framstår även enligt utskottets mening som ett otillbörligt ingrepp i näringsfriheten. Yrkestrafiklagens regler härom bör därför upphävas. Regeringen bör förelägga riksdagen förslag till erforderliga lagändringar i sådan tid att de kan träda i kraft den 1 januari 1991. Vad utskottet sålunda anfört -- och som torde tillgodose syftet med motionsyrkandena i de delar som nu är i fråga -- bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande skadlighetsprövning att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:T212 yrkande 20 i denna del och 1989/90:T215 yrkande 20 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet härom anfört,
3. Huvudmannatrafik i egen regi (mom. 3)
Görel Bohlin (m), Sten Andersson i Malmö (m), Hugo Bergdahl (fp), Tom Heyman (m) och Anders Castberger (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med "Med det" och slutar med "avstyrks motionsyrkandet" bort ha följande lydelse: Av förarbetena till 1985 års lag om rätt att driva viss linjetrafik framgår att näringsfrihetsombudsmannen fann det önskvärt att lagen innehöll en regel mot ökad egenregiverksamhet från trafikhuvudmännens sida. Vidare framhöll Svenska transportarbetareförbundet att trafikhuvudmännen i stället för att driva trafiken i egen regi bör lämna ut uppdragen på entreprenad. "All erfarenhet talar nämligen för" -- betonade förbundet -- "att samhällets kostnader i entreprenadfallet vida understiger kostnaderna i den offentligt drivna trafiken." Utskottet ansluter sig för sin del oreserverat till dessa bedömningar och erinrar om sin egen bedömning i sitt av riksdagen godkända betänkande TU 1984/85:30: "Det framstår vidare, även enligt utskottets uppfattning, som osannolikt att huvudmännen i sin upphandling skulle agera på ett sådant sätt att på sikt endast skulle återstå en säljare av busslinjetrafik i området. Som föredraganden framhåller har huvudmännens trafik mot nuvarande koncessionssystem i väsentlig utsträckning tagit sikte på avsaknaden av konkurrens inom busslinjetrafiken." Av citatet framgår att syftet med 1985 års lag var att skapa konkurrens inom busslinjetrafiken. Det syftet får enligt utskottets mening inte äventyras genom att huvudmännen ges rätten att själva bestämma om de vill driva trafiken i egen regi eller ej. Regeringen bör därför förelägga riksdagen förslag om sådan ändring i lagen om rätt att driva viss linjetrafik som kan säkerställa att syftet med lagen nås -- i rikets samtliga län. Vad utskottet sålunda anfört -- och som torde tillgodose syftet med motionsyrkandet -- bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande huvudmannatrafik i egen regi att riksdagen med anledning av motion 1989/90:T215 yrkande 22 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet härom anfört,
4. Landstingens engagemang i länstrafikbolagen (mom. 4)
Görel Bohlin, Sten Andersson i Malmö och Tom Heyman (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med "Huvudregeln enligt" och slutar med "avstyrks följaktligen" bort ha följande lydelse: Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är olämpligt att landstingen har ett engagemang i länstrafikbolagen. Den ordning som nyligen införts och som innebär att det är möjligt för kommunerna i ett län att ta över ansvaret för trafikhuvudmannaskapet bör enligt utskottets mening i fortsättningen bli obligatorisk. Därmed skulle landstingen således frigöras från ansvaret för länstrafiken. Regeringen bör snarast möjligt förelägga riksdagen erforderligt förslag till lagändring i frågan. Vad utskottet sålunda anfört -- och som torde tillgodose syftet med motionsyrkandet -- bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande landstingens engagemang i länstrafikbolagen att riksdagen med anledning av motion 1989/90:T215 yrkande 23 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet härom anfört,
5. Kvittoskrivande och registrerande taxametrar (mom. 7)
Elving Andersson (c), Görel Bohlin (m), Sten Andersson i Malmö (m), Rune Thorén (c), Viola Claesson (v), Roy Ottosson (mp) och Tom Heyman (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "I sitt" och på s. 9 slutar med "båda motionerna" bort ha följande lydelse: Utskottet delar den i de båda motionerna uttalade uppfattningen att dispens från kravet på kvittoskrivande och registrerande taxametrar bör kunna ges i större utsträckning än vad transportrådets föreskrifter medger -- särskilt i glesbygd. Med det sagda tillstyrker utskottet motion T907 (c). Utskottets ställningstagande innebär att syftet med motion T931 (m) torde få anses i väsentlig del tillgodosett. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande kvittoskrivande och registrerande taxametrar att riksdagen med bifall till motion 1989/90:T907 och med anledning av motion 1989/90:T931 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet härom anfört,
6. Uthyrningsrörelse med tyngre bussar (mom. 8)
Elving Andersson (c), Rune Thorén (c), Viola Claesson (v) och Roy Ottosson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med "Utskottet förutsätter att regeringen" och slutar med "anfört avstyrks motionen" bort ha följande lydelse: De regler som sålunda finns för att förhyrda tunga bussar skall framföras i överensstämmelse med trafiksäkerhetens krav bör enligt utskottets mening kompletteras på det sätt som anges i motionen. Utskottet ansluter sig därmed till de överväganden som enligt motionen talar för att tillstånd till uthyrningsrörelse för tunga bussar inte bör få innehas av andra än de som har yrkestrafiktillstånd och att trafiksäkerhetskontrollerna av bussar, som inte omfattas av sådana tillstånd, bör skärpas. Vidare delar utskottet motionärernas uppfattning att effektivt verkande påföljder bör införas när missförhållanden som gäller uthyrning av bussar uppdagas och som kan äventyra trafiksäkerheten eller innefatta ekonomiska oegentligheter i konkurrens med den yrkesmässiga trafiken. Vad utskottet sålunda anfört -- och som innebär att motionsyrkandet tillstyrks -- bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande uthyrningsrörelse med tyngre bussar att riksdagen med bifall till motion 1989/90:T432 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet härom anfört,
7. Cykeltransportställ på bussar (mom. 11)
Viola Claesson (v) och Roy Ottosson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med "Utskottet förutsätter att trafikhuvudmännen" och slutar med "detsamma avstyrks" bort ha följande lydelse: Utskottet delar motionärernas uppfattning att det krävs förbättrade möjligheter att ta med cyklar på kollektiva transportmedel. Om cykeln skall bli ett reellt alternativ måste samutnyttjande mellan de olika transportslagen vara möjligt. Bussar bör därför förses med cykeltransportställ så att de kan medföra cyklar. Regeringen bör verka härför. Med det anförda tillstyrker utskottet motionsyrkandet. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande cykeltransportställ på bussar att riksdagen med bifall till motion 1989/90:T342 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet härom anfört,
Särskilt yttrande
En för de båda Skånelänen gemensam trafikhuvudman (mom.5)
Elving Andersson (c), Rune Thorén (c) och Roy Ottosson (mp) anför:
Om de båda skånska trafikhuvudmännen själva är ense om att en gemensam huvudman skulle vara en bättre lösning än den nuvarande, bör enligt vår mening lagstiftningen eller statsmakterna inte stå hindrande i vägen.