Referensränta vid konsumentkrediter

1993/94 LU6

I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition 1993/94:55 om referensränta vid konsumentkrediter. I propositionen föreslås ett tillägg till konsumentkreditlagen som gör det möjligt för parterna i ett kreditavtal att knyta räntan till en referensränta. Som referensränta skall väljas en ränta som kreditgivaren inte har något betydande inflytande över.

Utskottet tillstyrker -- med vissa justeringar -- bifall till propositionen.

I proposition 1993/94:55 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) efter hörande av Lagrådet att riksdagen antar i propositionen framlagt förslag till

lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830).

Regeringens lagförslag framgår av bilagan till betänkandet.

En ny konsumentkreditlag trädde i kraft den 1 januari 1993 (prop. 1991/92:83, bet. LU28, rskr. 319, SFS 1992:830). Genom den nya lagen har svensk rätt anpassats till EG:s regelsystem om konsumentkrediter. Denna anpassning har medfört ett förstärkt skydd för konsumenterna när det gäller de s.k. fristående krediterna, dvs. lån och andra krediter som saknar direkt samband med ett särskilt köp eller en viss tjänst. Genom den nya konsumentkreditlagen har också kreditgivarens rätt att höja räntan under löpande avtalsperiod begränsats. Enligt 11 § första stycket skall förutsättningarna för ändringar i räntesatsen anges i avtalet. Vidare får räntan enligt 11 § andra stycket höjas endast som en följd av vissa i lagen angivna händelser, nämligen kreditpolitiska beslut, ökade upplåningskostnader för kreditgivaren eller andra kostnadsökningar som kreditgivaren inte skäligen kunde förutse när avtalet ingicks.

Utskottet behandlade under våren 1993 åter frågan om ränteändring i konsumentkreditlagen med anledning av en motion. I betänkandet 1992/93:LU38 förordade utskottet att riksdagen skulle anta ett av utskottet föreslaget tillägg i 11 § andra stycket konsumentkreditlagen av innebörd att bostadsinstituten ges möjlighet att bestämma räntan för vissa långfristiga krediter på villkorsändringsdagarna till motsvarande nyutlåningsränta. Vidare förordade utskottet ett tillkännagivande om att möjligheten att använda referensränta -- en ränta som kreditgivaren saknar inflytande över -- borde ökas. En sådan möjlighet skulle enligt utskottets mening kunna medföra ett ökat utbud av krediter till rörlig ränta och således öka konkurrensen på kreditmarknaden samt också snarare innebära fördelar än nackdelar ur konsumentsynpunkt. Vidare framhöll utskottet att det för exempelvis försäkringsbolag, som saknar egentliga upplåningskostnader, kan finnas skäl att knyta sin utlåning till en referensränta. Enligt utskottet måste dock möjligheten för kreditgivare att erbjuda rörliga krediter där räntan knyts till en referensränta också innefatta en möjlighet att ändra räntan på krediten i samband med ändringar i referensräntan. Den nuvarande bestämmelsen i 11 § torde emellertid, framhöll utskottet, begränsa möjligheten till sådan ränteändring på krediten. Enligt utskottets mening fanns det dock skäl att ytterligare överväga huruvida en uttrycklig regel om rätt till ränteändring vid användning av referensränta bör införas. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan (rskr. 1992/93:260). Ändringen i 11 § andra stycket trädde i kraft den 1 juni 1993 (SFS 1993:214).

I den föreliggande propositionen föreslås att en regel införs -- genom ett nytt tredje stycke i 11 § konsumentkreditlagen -- om att räntan för krediten får ändras genom att den knyts till en referensränta. När det gäller val av referensränta innebär förslaget att varje ränta som kreditgivaren inte har något betydande inflytande över kan användas. Det är enligt propositionen inte erforderligt att i lagen närmare ange hur räntan för krediten skall knytas till referensräntan. En räntesats, som knutits till en referensränta, föreslås kunna ändras också på grundval av förändringar i kreditgivarens kostnader. Detta får dock endast ske om förutsättningarna för ändringarna anges i kreditavtalet och om konsumenten därvid inte missgynnas. Gällande bestämmelser om ränteändring i 11 § andra stycket skall iakttas.

Beträffande underrättelse om ändring av räntan föreslås att -- i de fall ändringen sker enbart till följd av ändringar i referensräntan -- konsumenten skall underrättas senast i samband med nästa avisering eller kontoutdrag (13 §). Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1994 och skall gälla endast beträffande avtal som träffas efter ikraftträdandet.

Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att möjligheten att erbjuda krediter med anknytning till en referensränta nu utökas. Den i propositionen föreslagna lagregleringen synes enligt utskottet väl avvägd. I förtydligande syfte förordar dock utskottet en språklig justering i regeringens förslag till 11 § tredje stycket. Med hänsyn härtill och till att en formell ändring bör vidtas i ingressen till lagförslaget lägger utskottet i bilaga till betänkandet fram ett eget lagförslag, vilket dock med nämnda justeringar innebär att utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Utskottet hemställer

beträffande referensränta vid konsumentkrediter att riksdagen med bifall till regeringens förslag antar det av utskottet i bilaga framlagda förslaget till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830).

Stockholm den 9 november 1993

På lagutskottets vägnar Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Per Erik Granström (s) och Stina Eliasson (c).

Av utskottet framlagt lagförslag

Förslag till Lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830)

Regeringens förslag Utskottets förslag

Härigenom föreskrivs att 11 § konsumentkreditlagen (1992:830) skall ha följande lydelse.

Härigenom föreskrivs att 11 och 13 §§ konsumentkreditlagen (1992:830) skall ha följande lydelse.

11 §1

Förutsättningarna för ändringar i räntesatsen skall anges i avtalet. Räntesatsen får ändras till konsumentens nackdel endast i den utsträckning som det motiveras av kreditpolitiska beslut, ökade upplåningskostnader för kreditgivaren eller andra kostnadsökningar som kreditgivaren inte skäligen kunde förutse när avtalet ingicks. Vid kredit för bostadsändamål med en sammanlagd löptid om minst 30 år och med en ränta som är bunden under viss del av avtalstiden, minst tre månader, har dock kreditgivaren, om han har gjort förbehåll om det i avtalet, rätt att vid utgången av en sådan del av avtalstiden ändra räntan så att den motsvarar den ränta som kreditgivaren vid den tidpunkten allmänt tillämpar för nya krediter av motsvarande slag.

Utan hinder av andra stycket Utan hinder av andra stycket får räntesatsen får räntesatsen ändras på visst sätt ändras på visst sätt i anslutning till ändringar i anslutning till ändringar i en referensränta som i en referensränta som kreditgivaren inte har kreditgivaren inte har något betydande inflytande något betydande inflytande över. Ett avtalsvillkor om över. Ett avtalsvillkor det får förenas med ett härom får förenas med undantag om att räntesatsen ett undantag om att under särskilda räntesatsen under förutsättningar skall särskilda ändras mer eller mindre förutsättningar skall än som följer av ändras mer eller mindre anknytningen till än som följer av referensräntan. Undantaget anknytningen till skall bestämmas så att referensräntan. Undantaget det inte blir mindre skall bestämmas så att förmånligt för det inte blir mindre konsumenten än för förmånligt för kreditgivaren. Det skall konsumenten än för uppfylla kraven i andra kreditgivaren. Det skall stycket. uppfylla kraven i andra stycket.

Kreditgivaren är skyldig att tillämpa ett avtalsvillkor om ränteändringar på samma sätt till konsumentens förmån som till hans nackdel.

1 Senaste lydelse 1993:214.

Regeringens förslag Utskottets förslag

13 §

Kreditgivaren skall underrätta konsumenten om ränteändringar och avgiftsändringar. Utom vid ränteändringar som beror enbart på ändringar i en referensränta skall underrättelse lämnas senast när ändringen börjar gälla, antingen genom ett särskilt meddelande till konsumenten eller genom annonsering i dagspressen. Sker underrättelsen genom annonsering, skall meddelande om ändringen också lämnas när nästa avisering eller kontoutdrag sänds till konsumenten. Vid ränteändringar som beror enbart på ändringar i en referensränta skall underrättelse lämnas genom ett meddelande till konsumenten senast i samband med nästa avisering eller kontoutdrag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Äldre föreskrifter gäller dock i fråga om kreditavtal som har ingåtts före ikraftträdandet.