Utgiftsramar och beräkning av statsinkomsterna (prop. 2004/05:1)

2004/05:FiU1

2004/05:FiU1

BILAGA 4

Skatteutskottets yttrande 2004/05:SkU1y

2004/05:FiU 4 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 4 SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y

SKATTEUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SKU1Y BILAGA 4 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1

BILAGA 5

Justitieutskottets protokollsutdrag 2004/05:2.7

2004/05:FiU1

BILAGA 6

Lagutskottets yttrande 2004/05:LU1y

2004/05:FiU1 BILAGA 6 LAGUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:LU1Y

LAGUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:LU1Y BILAGA 6 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 6 LAGUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:LU1Y

LAGUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:LU1Y BILAGA 6 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 6 LAGUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:LU1Y

LAGUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:LU1Y BILAGA 6 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 6 LAGUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:LU1Y

LAGUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:LU1Y BILAGA 6 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 6 LAGUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:LU1Y

LAGUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:LU1Y BILAGA 6 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 6 LAGUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:LU1Y

2004/05:FiU1

BILAGA 7

Försvarsutskottets yttrande 2004/05:FöU1y

2004/05:FiU1 BILAGA 7 FÖRSVARSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:FÖU1Y

FÖRSVARSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:FÖU1Y BILAGA 7 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 7 FÖRSVARSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:FÖU1Y

FÖRSVARSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:FÖU1Y BILAGA 7 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1

BILAGA 8

Socialförsäkringsutskottets yttrande 2004/05:

SfU1y

SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SFU1Y BILAGA 8 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 8 SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SFU1Y

SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SFU1Y BILAGA 8 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 8 SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SFU1Y

SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SFU1Y BILAGA 8 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 8 SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SFU1Y

SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SFU1Y BILAGA 8 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 8 SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SFU1Y

SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SFU1Y BILAGA 8 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 8 SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SFU1Y

SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SFU1Y BILAGA 8 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 8 SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SFU1Y

SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SFU1Y BILAGA 8 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 8 SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SFU1Y

SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SFU1Y BILAGA 8 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 8 SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SFU1Y

SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SFU1Y BILAGA 8 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 8 SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SFU1Y

SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SFU1Y BILAGA 8 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 8 SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SFU1Y

SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SFU1Y BILAGA 8 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 8 SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SFU1Y

SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SFU1Y BILAGA 8 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 8 SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SFU1Y

SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SFU1Y BILAGA 8 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 8 SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SFU1Y

SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SFU1Y BILAGA 8 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 8 SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SFU1Y

SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SFU1Y BILAGA 8 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 8 SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SFU1Y

SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SFU1Y BILAGA 8 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 8 SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SFU1Y

SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SFU1Y BILAGA 8 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 8 SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SFU1Y

SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SFU1Y BILAGA 8 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 8 SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SFU1Y

SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SFU1Y BILAGA 8 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1

BILAGA 9

Socialutskottets yttrande 2004/05:SoU1y

SOCIALUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SOU1Y BILAGA 9 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 9 SOCIALUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SOU1Y

SOCIALUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SOU1Y BILAGA 9 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 9 SOCIALUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SOU1Y

SOCIALUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SOU1Y BILAGA 9 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 9 SOCIALUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SOU1Y

SOCIALUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SOU1Y BILAGA 9 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 9 SOCIALUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SOU1Y

SOCIALUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SOU1Y BILAGA 9 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 9 SOCIALUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SOU1Y

SOCIALUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:SOU1Y BILAGA 9 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1

BILAGA 10

Kulturutskottets yttrande 2004/05:KrU1y

KULTURUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:KRU1Y BILAGA 10 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 10 KULTURUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:KRU1Y

2004/05:FiU1

BILAGA 11

Trafikutskottets protokollsutdrag 2004/05:5.4

2004/05:FiU1 BILAGA 11 TRAFIKUTSKOTTETS PROTOKOLLSUTDRAG 2004/05:5.4

2004/05:FiU1 BILAGA 12 Miljö- och jordbruksutskottets yttrande 2004/05:MJU1y

2004/05:FiU1 BILAGA 12 MILJÖ- OCH JORDBRUKSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:MJU1Y

MILJÖ- OCH JORDBRUKSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:MJU1Y BILAGA 12 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 12 MILJÖ- OCH JORDBRUKSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:MJU1Y

MILJÖ- OCH JORDBRUKSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:MJU1Y BILAGA 12 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 12 MILJÖ- OCH JORDBRUKSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:MJU1Y

MILJÖ- OCH JORDBRUKSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:MJU1Y BILAGA 12 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 12 MILJÖ- OCH JORDBRUKSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:MJU1Y

MILJÖ- OCH JORDBRUKSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:MJU1Y BILAGA 12 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 12 MILJÖ- OCH JORDBRUKSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:MJU1Y

MILJÖ- OCH JORDBRUKSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:MJU1Y BILAGA 12 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 12 MILJÖ- OCH JORDBRUKSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:MJU1Y

MILJÖ- OCH JORDBRUKSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:MJU1Y BILAGA 12 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 12 MILJÖ- OCH JORDBRUKSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:MJU1Y

MILJÖ- OCH JORDBRUKSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:MJU1Y BILAGA 12 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1

BILAGA 13

Näringsutskottets protokollsutdrag

2004/05:3.4

NÄRINGSUTSKOTTETS PROTOKOLLSUTDRAG 2004/05:3.4 BILAGA 13 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1

BILAGA 14

Arbetsmarknadsutskottets yttrande 2004/05:

AU1y

ARBETSMARKNADSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:AU1Y BILAGA 14 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 14 ARBETSMARKNADSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:AU1Y

ARBETSMARKNADSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:AU1Y BILAGA 14 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 14 ARBETSMARKNADSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:AU1Y

ARBETSMARKNADSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:AU1Y BILAGA 14 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 14 ARBETSMARKNADSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:AU1Y

ARBETSMARKNADSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:AU1Y BILAGA 14 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 14 ARBETSMARKNADSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:AU1Y

ARBETSMARKNADSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:AU1Y BILAGA 14 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 14 ARBETSMARKNADSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:AU1Y

ARBETSMARKNADSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:AU1Y BILAGA 14 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 14 ARBETSMARKNADSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:AU1Y

ARBETSMARKNADSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:AU1Y BILAGA 14 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 14 ARBETSMARKNADSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:AU1Y

ARBETSMARKNADSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:AU1Y BILAGA 14 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 14 ARBETSMARKNADSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:AU1Y

ARBETSMARKNADSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:AU1Y BILAGA 14 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 14 ARBETSMARKNADSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:AU1Y

ARBETSMARKNADSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:AU1Y BILAGA 14 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 14 ARBETSMARKNADSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:AU1Y

ARBETSMARKNADSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:AU1Y BILAGA 14 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1

BILAGA 15

Bostadsutskottets yttrande 2004/05:BoU1y

BOSTADSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:BOU1Y BILAGA 15 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 15 BOSTADSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:BOU1Y

BOSTADSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:BOU1Y BILAGA 15 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 15 BOSTADSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:BOU1Y

BOSTADSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:BOU1Y BILAGA 15 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 15 BOSTADSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:BOU1Y

BOSTADSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:BOU1Y BILAGA 15 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 15 BOSTADSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:BOU1Y

BOSTADSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:BOU1Y BILAGA 15 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 15 BOSTADSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:BOU1Y

BOSTADSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:BOU1Y BILAGA 15 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 15 BOSTADSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:BOU1Y

BOSTADSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:BOU1Y BILAGA 15 2004/05:FiU1

2004/05:FiU1 BILAGA 15 BOSTADSUTSKOTTETS YTTRANDE 2004/05:BOU1Y

2004/05:FiU1

BILAGA 16

Finansutskottets offentliga utfrågning

Den aktuella penningpolitiken

Tid: Torsdagen den 14 oktober kl. 09.00–11.30 Lokal: Skandiasalen i Neptunus

Inbjuden

Riksbankschefen Lars Heikensten

Deltagare

Mikael Odenberg (m) ordförande Katrin Pilsäter (fp) Mats Odell (kd) Lars Bäckström (v) Bo Bernhardsson (s) Christer Nylander (fp) Roger Tiefensee (c) Agneta Gille (s) Yvonne Ruwaida (mp) Cecilia Widegren (m)

2004/05:FiU1 BILAGA 16 FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING

Finansutskottets offentliga utfrågning om den aktuella penningpolitiken

Ordföranden: Jag ber att få hälsa er välkomna till detta offentliga möte med riksdagens finansutskott, som därmed är öppnat.

Riksbanken offentliggör i dag sin inflationsrapport. Med anledning därav har vi i gammal god tradition bett riksbankschef Lars Heikensten att komma hit för att frågas ut av utskottet om den aktuella penningpolitiken.

Den offentliga hearingen med riksbankschefen sänds över webb-TV och även av SVT. Tiden är utsatt från kl. 9.00 till kl. 12.00. Erfarenheten är att vi inte brukar behöva ta i anspråk fullt tre timmar. Eftersom kammaren påbörjar en aktuell debatt om säkerhetsläget inom kriminalvården kl. 11.00 är min avsikt att till skillnad från föregående gång vi hade motsvarande utfrågning köra mötet utan någon kaffepaus efter riksbankschefens presentation. Det skulle möjligen kunna leda till att vi kommer att kunna sluta kl. 11.00 eller strax därefter.

Först får riksbankschefen inleda med sin presentation. Sedan kommer jag att lämna ordet till utskottets ledamöter och till partierna i storleksordning att ställa frågor och göra kommentarer till det som riksbankschefen har haft att meddela.

Riksbankschef Lars Heikensten: Jag tycker att det är trevligt att få komma hit och tala om hur vi ser på läget i ekonomin, om inflationsförutsättningarna och om hur jag ser på penningpolitiken.

I dag hade jag tänkt att jag skulle börja med att göra en tillbakablick. Vi noterade när vi förberedde det här anförandet att det faktiskt är tio år sedan en riksbankschef för första gången uppträdde på det här sättet i en öppen utskottsdiskussion. Jag tänkte att jag skulle titta tillbaka lite på de tio åren.

När man gör det ser man att väldigt mycket faktiskt har gått bra i svensk ekonomi. Men på ett område finns det ju tydliga bekymmer. Det är sysselsättningen. Därför tänkte jag att jag skulle fördjupa mig lite i frågor som har att göra med penningpolitikens möjligheter att påverka sysselsättningen. Jag fick också frågor om det när jag var här förra gången, i våras, och tycker att det känns angeläget att återkomma till de frågorna.

Slutligen ska jag, som sagt, gå igenom hur vi ser på läget i dag.

Om jag börjar med tillbakablicken kan jag konstatera att vi i samband med krisen i början av 90-talet fick vad man skulle kunna kalla för en omläggning av stabiliseringspolitiken, en ny regim för politiken i Sverige med en tydligare rollfördelning mellan finanspolitik och penningpolitik. Det gjordes klart att penningpolitikens uppgift, när vi nu har en rörlig växelkurs, är att koncentrera sig på att uppnå ett inflationsmål, medan finanspolitikens fokus mer sätts på att åstadkomma långsiktigt stabila statsfinanser.

Låt mig lägga på en OH-bild som ger en känsla för resultatet av den här politiken.

FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING BILAGA 16 2004/05:FiU1

Genomsnitt för perioderna 1970–1989 och 1995–2003

1970-1989 1995-2003

5 5

4 4

3 3

2 2

1 1

0 0

Inflation BNP-tillväxt Reallöneökning, hela Produktivitetsförändring, hela ekonomin ekonomin

Källa: SCB

Det är, naturligtvis, höll jag på att säga, väldigt stora avvikelser när det gäller inflationen, därför att vi nu har inriktat politiken på att den ska vara låg. Möjligen lite mer överraskande är att vi den här perioden – och här har jag börjat redovisningen 1995 för att ta bort de allra första åren efter krisen då det fortfarande var ganska turbulent – kan se att BNP-tillväxten också har blivit högre. Framför allt, och det kanske är ännu intressantare, har reallöneutvecklingen i Sverige blivit dramatiskt mycket bättre än den var under den gamla ordningen. Till slut har vi produktivitetstillväxten som även den har utvecklats betydligt bättre.

Jag ska naturligtvis göra klart att det inte är min uppfattning att det enbart är genom den stabiliseringspolitiska omläggningen som vi har nått de här resultaten, utan det finns självklart fler faktorer som har inverkat. Det har varit en i grunden bra internationell ekonomisk utveckling under den här tiden. Vi har haft IT- och kommunikationsrevolutionen som alldeles säkert har påverkat en del av de här siffrorna. Vi har haft en situation där den offentliga sektorn har krympt som andel av den totala ekonomin, vilket i sig tenderar att ge högre reallöneökningar, t.ex. Vi har också haft en del avregleringar, en ökad utrikeshandel och ökad konkurrens. En del av det sammanhänger med EU-medlemskapet. Man kan se många tänkbara förklaringar till den goda utvecklingen. Men jag tycker ändå att det är viktigt att notera att det har skett en rejäl förändring till det bättre.

Förändringen är även, vilket också är intressant att se, påtaglig om man jämför utvecklingen i Sverige med utvecklingen i andra länder. Vi hade två decennier tidigare då vi gjorde sämre ifrån oss än de europeiska länderna i allmänhet. Nu har vi haft nästan ett decennium då vi i många avseenden har gjort bättre ifrån oss än vad andra länder har gjort.

2004/05:FiU1 BILAGA 16 FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING

Men, som jag sade redan inledningsvis, när det gäller sysselsättningen har resultaten kanske inte helt levt upp till de förhoppningar som man skulle kunna ha. Den öppna arbetslösheten har bara enstaka år kommit under 4 % och den är nu uppe i ca 5 ½ %. Antalet sysselsatta är faktiskt lägre än det var före krisen. Vi har ungefär 1,2 miljoner personer i arbetsför ålder som står utanför arbetskraften.

Mot den här bakgrunden kan man säga att det inte är så förvånande att vi har en livlig diskussion om arbetslösheten och vad man kan göra åt den. En sådan diskussion är oerhört väsentlig. Möjligen kan man vara lite mer överraskad över att det alltjämt i debatten förekommer antydningar om att det är just omläggningen av stabiliseringspolitiken som ligger bakom de bekymmer vi har. Man antyder att hade vi bara varit beredda att gå tillbaka till 70- och 80-talens höginflationspolitik skulle det mesta ha kunnat bli bättre.

Det finns mycket man kan säga om den saken. Först och främst är det på ett allmänt plan ganska svårt att förstå att en mer stabil ekonomisk utveckling i sig skulle vara någonting negativt för sysselsättningen. Tvärtom är det på det sättet att en mer stabil ekonomisk utveckling med all säkerhet i det långa loppet leder till en bättre sysselsättningsutveckling också.

Man kan också konstatera att enkla jämförelser mellan arbetslöshetstalen perioden före omläggningen och perioden efter är missvisande. De är missvisande primärt därför att den politik som bedrevs dessförinnan inte var långsiktigt hållbar. Det var delvis därför en omläggning framtvingades.

Ett grundläggande inslag i den politik som fördes tidigare var att när inflationen hade accelererat till en viss punkt och industrin inte längre kunde bära sina kostnader devalverades kronan. Då löste man kostnadsproblemen. Men eftersom vi befann oss i en process där löner och priser jagade varandra vidare var det bara ett tillfälligt sätt att hantera problemen. Snart var man där igen, och då fick man devalvera igen. På så vis sjönk reallönerna undan för undan för svenska folket.

Ett annat inslag var att den offentliga sektorn växte kontinuerligt. Den växte kanske från 15–20 % av antalet anställda under 60-talet till drygt 30 % i slutet av 80-talet. Inte heller detta var naturligtvis en möjlig utveckling i längden, eftersom den här verksamheten måste betalas med skatter på dem som arbetade.

Man skulle kunna uttrycka det som att vi med devalveringarna och ökningen av antalet anställda i den offentliga sektorn sköt sysselsättningsproblemen framför oss under den här perioden.

Den avgörande insikten när man diskuterar arbetslöshet och sysselsättning, som också har grundmurat stöd i senare decenniers ekonomiska forskning och praktiska erfarenheter i väldigt många länder, är att en expansiv penningpolitik inte kan användas som ett medel för att varaktigt höja sysselsättningsnivån i ett land. Vad man i bästa fall kan göra är att mildra svängningarna i den konjunkturellt betingade delen av arbetslösheten.

FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING BILAGA 16 2004/05:FiU1

Det går alltså inte att skapa beständiga jobb genom att systematiskt hålla räntorna låga, försvaga växelkursen eller släppa upp inflationen. Därför finns det inte heller något motsatsförhållande mellan ett mål för inflationen på den nivå som de flesta centralbanker nu arbetar med och en politik för hög sysselsättning.

Om man varaktigt vill sänka arbetslösheten måste man i stället försöka påverka den strukturella delen av arbetslösheten, det vill säga den del som inte beror på att efterfrågan på varor och tjänster i ekonomin fluktuerar upp och ned. Då är det helt andra saker än penningpolitik som måste till. Det handlar framför allt om åtgärder som berör arbetsmarknadens funktionssätt.

För att åskådliggöra detta tänkte jag ganska hastigt visa två bilder som ger en känsla för detta. Jag tror att jag visade dem när jag var här förra gången. Den ena visar spridningen av antalet öppet arbetslösa i olika arbetslöshetskassor. Den andra bilden visar spridningen av arbetslöshet i olika län i landet. Ni behöver inte titta på detaljerna, men båda bilderna ger en klar bild av att det är väldigt stora skillnader mellan olika områden, och de här skillnaderna är permanenta. De synes inte påverkas av konjunkturen. Det går så att säga upp och ned på alla håll med konjunkturen, och det antyder vad man skulle kunna åstadkomma med en bättre fungerande arbetsmarknad.

Andel öppet arbetslösa medlemmar i olika arbetslöshetskassor

Procent av medlemsantalet

10 10

9 2002 9

8 2003 8

7 7

6 6

5 5

4 4

3 3

2 2

1 1

0 s s s s r 0

as ns Fs Fs O as sor nen rn nas rna SI na lld ngra ta HT ar asso as ra än iker änne SEK et rk tä rk au as Lä m rbe rb ta ns ta st ld em te la ta sa äl stem ns be el be st än kad jä una por ar ar o re tj A lt m ri ds l- an ns st and el ats du H ot St una omK Tra In H m yggna B omK

Anm. HTF = Tjänstemannaförbund inom handel, transport och service. SIF = Svenska industritjänstemannaförbundet. SEKO = Facket för service och kommunikation. Byggnadsarbetarkassorna består av Byggnadsarbetarnas och Målarnas arbetslöshetskassor. Industriarbetarkassorna består av Metallindustriarbetarnas, Skogsoch träfackets, Livsmedelsarbetarnas, Pappersindustriarbetarnas, Grafiska arbetarnas och Industrifackets arbetslöshetskassor. Antalet medlemmar i de arbetslöshetskassor som ingår i diagrammet utgjorde 2003 ca 88 procent av det totala antalet kassamedlemmar i Sverige. Källa: AMS

2004/05:FiU1 BILAGA 16 FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING

Öppen arbetslöshet i olika län

Procent av arbetskraften i respektive län

8 8

7 7

2002

6 6

2003

5 5

4 4

3 3

2 2

1 1

0 s e s 0 a s ns s ar ro e ns ngs rgs m te nd nd nds nds ng nds ands na te be sal lm la la ands ands la ar eb borgs öpi pp khol alla ala Ka ot rl leki anl Ör Skån le U rbot H öt G göt anl B ärm Dal rbot rono oc te G er rm rnor V tm äv or Jönk K St äs st te äs G N V ra Ö V st Söde äs V Vä

Källa: SCB

Problemen på arbetsmarknaden understryks också av att den öppna arbetslösheten bara nätt och jämt kom ned till 4 % under de år vi hade som allra högst resursutnyttjande i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet.

Även om penningpolitiken inte kan få några påtagliga effekter på längre sikt kan den ha effekter på sysselsättningen på kort sikt. Det handlar om att en politik som är inriktad på att nå inflationsmålet kan innebära förändringar i räntorna som tillfälligt får effekter på sysselsättningen, gör att den ökar eller minskar, beroende på hur man rör räntan. Gränsen för hur mycket penningpolitiken kan höja sysselsättningen sätts i praktiken av ekonomins långsiktiga tillväxtförmåga, som i sin tur i hög grad hänger ihop med hur arbetsmarknaden fungerar.

När vi bedriver penningpolitik med inflationsmål innebär det under normala omständigheter att vi kan bidra till att stabilisera den faktiska tillväxten kring den bana som ekonomin långsiktigt klarar av. Förutsättningen för det är dock att alla ekonomins aktörer, företag, hushåll, litar på att vi håller fast vid inflationsmålet. Det är en väldigt tydlig lärdom från 70- och 80talen, då man försökte stimulera ekonomin gång på gång men alla var övertygade om att det inte skulle hålla i det långa loppet.

Vårt redskap när vi försöker uppnå inflationsmålet är som ni alla vet i huvudsak reporäntan. Det som komplicerar det här är att när vi sätter reporäntan måste vi göra det med ledning av prognoser ett par år fram i tiden. Självfallet hinner mycket ändra sig under de här två åren, så de prognoser vi gjort från början slår inte alltid in. I viss mån kan vi kompensera det genom att vi kan ändra räntan löpande i ljuset av ny information. Men helt går inte det. Ibland händer det saker som påverkar inflationen ganska kraftigt med mycket kort varsel. Vi har flera exempel på det under senare år. Kraftiga elprishöjningar är kanske det bästa exemplet. En aktiebubbla som

FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING BILAGA 16 2004/05:FiU1

spricker. Även om många hade väntat sig att den skulle spricka visste ingen när. Sedan spricker den, och då får det påtagliga effekter med en gång. Eller ett krig som ökar oron i världen och som man inte kunde förutsäga. Det dämpar efterfrågan.

I sådana situationer går det inte att förhindra att inflationen hamnar vid sidan om målet. Och även om det ibland kanske skulle kunna gå att minska målavvikelserna kan man göra bedömningen att man inte är beredd att betala priset för detta genom att dra upp räntorna eller dra ned räntorna radikalt. Det är bättre att acceptera en viss målavvikelse och i gengäld få en något stabilare ränteutveckling och en något stabilare utveckling i ekonomin som helhet.

När vi i Sverige, som ett av de första länderna, valde att formulera målet för penningpolitiken i termer av en tydlig siffra gjorde vi det av skäl som har att göra med att politiken skulle kunna göras begriplig, att man skulle kunna förankra förväntningarna, att man skulle kunna ha meningsfulla diskussioner om huruvida vi hade lyckats uppnå vårt mål eller inte. Vi gjorde det här väl medvetna om att det naturligtvis inte skulle gå att uppnå målet exakt vid alla tidpunkter. Men det skulle ändå, trodde vi, kunna bidra till en bättre diskussion om penningpolitiken.

Frågan är hur vi har lyckats med att uppnå vårt mål under den här tiden. Man kan börja med att titta på de genomsnittliga siffrorna. Då ser man att sedan inflationsmålet infördes 1993 har inflationen enligt konsumentprisindex uppgått till 1,8 % i genomsnitt, medan det mått på den underliggande inflationen som vi under en stor del av perioden i praktiken har jobbat med har uppgått till 2,1 %. Gör vi i stället jämförelsen från 1995, som är det år då politiken började verka fullt ut, är motsvarande siffror 1,4 % respektive 1,9 %.

Olika inflationsmått

Årlig procentuell förändring

1993 1995 1997 1999 2001 2003

Källa: SCB

2004/05:FiU1 BILAGA 16 FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING

Sedan kan man notera att även med en politik som har lett till en inflation som ligger relativt nära målet, och det tycker jag ändå att man får säga att de här siffrorna gör, kan man naturligtvis tänka sig att man från tid till annan har rätt stora avvikelser från inflationsmålet. Det har det varit under den här tiden.

I det här sammanhanget är det kanske också en poäng att titta på inflationsförväntningarna. Har de påverkats mycket, kan man fråga sig, av att inflationen har gått upp och ned och att vi har missat målen vid en del tillfällen. I väldigt liten utsträckning är svaret. Även om inflationsförväntningar kan mätas på olika vis är den sammantagna bilden tydlig. Från 1996– 1997 har förväntningarna legat rätt väl i linje med vårt mål. Jag har ett diagram som visar förväntningar för olika grupper, inköpschefer, arbetsmarknadens parter och penningmarknadens aktörer. Vi gör sådana här undersökningar regelbundet för olika grupper. Det här är en mycket bättre utveckling än vad jag tror att nästan någon hade räknat med när politiken lades om.

Olika aktörers inflationsförväntningar på två års sikt

Procent

Inköpschefer

Arbetsmarknadens parter

-1 Penningmarknadens aktörer -1

1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003

Källa: Prospera

En liten randanmärkning i det här sammanhanget. Ibland hör man i debatten att Riksbanken skulle agera asymmetriskt, att vi skulle föredra en lägre inflation framför en högre inflation. Det är intressant att se att den uppfattningen inte har något stöd i mätningarna. Det är inte så att folk i allmänhet har den uppfattningen. Folk i allmänhet har uppfattningen att vi strävar efter 2 % inflation, det vill säga precis det vi gör.

FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING BILAGA 16 2004/05:FiU1

Vad är det då som har orsakat de målavvikelser som jag var inne på för en stund sedan? Jag ska visa diagrammet om olika inflationsmått en gång till och ha den som utgångspunkt för ett resonemang om det, tänkte jag. Det är fyra faktorer, tycker jag att man kan säga, som har varit särskilt betydelsefulla.

I början av perioden hade vi en mycket påtaglig nedgång i inflationen. Den hängde i första hand när det gällde KPI-utvecklingen samman med att vi gick från en situation med ett mycket högt ränteläge i Sverige till en situation med ganska låga räntor. Det hade att göra med att vi efter krisen äntligen fick ordning på ekonomin. Det är det som gör att KPI avviker så mycket, för det är i mycket hög grad bostadskostnaderna som har fallit under den perioden.

Sedan har vi ett par episoder då vi hade snabbt stigande energipriser. Vid det senare tillfället var det framför allt elpriset. Vid de tidigare tillfällena var det också livsmedelspriser av olika slag som pressade upp inflationen. De här uppgångarna var i allt väsentligt relaterade till utbudsförhållanden. Det var den bedömning vi gjorde, och vi såg därför inte heller ett behov av att då motverka dem i någon större utsträckning med räntepolitiken. Vi bedömde att de skulle vara tillfälliga. Och det blev de också.

Under vissa perioder, inte minst under den senaste tiden men också under senare delen av 90-talet, påverkades inflationen mycket av en lägre internationell inflation, en lägre importerad inflation, än vi hade räknat med. Under samma period, slutet av 1990-talet och början av 2000-talet, har också produktiviteten utvecklats bättre än vi och andra hade räknat med.

När man funderar kring penningpolitiken och sysselsättningen tycker jag att det är intressant att notera att under de perioder 199x–200x och i år när vi har kommit under målet har vi med alla mått mätt bedrivit en mycket expansiv penningpolitik. Vi hade också vid dessa tillfällen en mycket kraftig BNP-tillväxt. Trots det har alltså inflationen blivit låg. Det som inträffat är just att det skett förändringar på ekonomins utbudssida. De har inträffat inom landet, men vi har också påverkats av motsvarande eller liknande förändringar utomlands. I stor utsträckning är det här ett globalt fenomen. Det kan också vara intressant att notera.

Med facit i hand, när man tittar tillbaka på de här tio åren, kan man se att vi inte alltid har lyckats att på ett korrekt sätt förutsäga inflationen och att penningpolitiken därför hade kunnat läggas upp på ett lite annorlunda sätt. Det kan till exempel gälla 1995. Det kanske också skulle kunna gälla 1999–2000, även om det vid det senare tillfället aldrig blev något problem eftersom vi fick en annan utveckling än den vi hade räknat med i den meningen att uppgången bröts av aktieprisbubblan. I själva verket kom ekonomin att gå in i en svagare konjunktur, medan diskussionen dessförinnan egentligen gick ut på om vi skulle behöva höja räntorna ytterligare eller inte.

2004/05:FiU1 BILAGA 16 FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING

Sedan andra halvan av 2003, det vill säga på senare tid, har också inflationen legat under målet. Det är troligt att så fortsätter att vara fallet något halvår till enligt de bedömningar vi gör, vilket talar för att ränteläget kunde ha varit lägre under i första hand 2002 och 2003 om vi hade vetat allt vi vet i dag.

Jag tycker att det är svårt att dra andra slutsatser av detta för vår del än att vi naturligtvis ska göra vad vi kan för att fördjupa vår förståelse av produktiviteten, av hur det internationella prisläget utvecklas. Sannolikt är drivande faktorer utvecklingen i Asien och liknande, men även t.ex. handelsavregleringar.

I det här avseendet sitter vi i allt väsentligt i samma båt som andra bedömare. Det finns inga andra svenska bedömare som på ett påtagligt sätt har avvikit i sin syn på de här sakerna under de senaste åren. Jag har för övrigt vid samtal med kolleger utomlands under senare tid diskuterat det här. Då visar det sig att alla har blivit överraskade av den låga globala inflationstakten och många för övrigt också av en bättre produktivitetsutveckling. Även om det senare inte gällt i Centraleuropa.

En annan sak, för övrigt, som verkar vara gemensam är att många också har blivit överraskade av löneutvecklingen som har blivit lägre än vad historiska statistiska samband antyder. Det hänger antagligen något ihop med bl.a. integrationen av arbetsmarknaden över gränserna.

När den här typen av störningar inträffar, när det snabbt sker förändringar i prognosbilden, vare sig det handlar om en lägre eller en högre inflation, är det som jag var inne på tidigare också rimligt att, och det har gällt även under den här perioden, fundera över om man ska låta effekterna klinga av gradvis eller om man ska agera starkt med räntevapnet för att kompensera de avvikelser som finns.

Ett inslag i den debatt som vi har haft har ju varit mer eller mindre fantasifulla bedömningar av hur mycket högre sysselsättningen skulle ha kunnat vara om Riksbanken hade agerat klokare. De bud jag har sett har varierat, från 20 000 till 75 000 jobb. Det är svårt att göra den här typen av kontrafaktiska beräkningar, det ska medges. Det krävs en del ganska djärva antaganden för att göra dem. De förutsätter inte bara att vi skulle ha varit påtagligt mer framgångsrika än de flesta andra bedömare av vart ekonomin var på väg. Det förutsätter också att vi skulle ha kunnat övertyga omvärlden om att det var rimliga bedömningar. I början av den här perioden var inflationen runt 3 %, och det tror jag också är värt att påminna sig i sammanhanget.

För att få en känsla för vilka effekterna på sysselsättningen skulle ha kunnat vara av en annorlunda räntepolitik har vi själva gjort några experiment. De visar att det hade varit svårt att få sysselsättningseffekter som överstiger 10 000 personer, även om man hade sänkt reporäntan med en hel procentenhet mer under det senaste året. För att få perspektiv på den siffran kan man erinra om att det finns ungefär 200 000 personer som är öppet arbetslösa och nästan 400 000 personer som är sjukskrivna i Sverige. Jag

FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING BILAGA 16 2004/05:FiU1

kanske för säkerhets skull ska betona, för det förekommer missförstånd också på den punkten, att det då inte handlar om för all framtid förlorade jobb utan om en tidsförskjutning; det tar lite längre tid i den här uppgången innan jobben kommer i gång igen.

Låt mig runda av den här diskussionen. Min bild är att skiftet till låg inflation på det hela taget har fungerat bra, bättre än de flesta trodde. Det hindrar inte att politiken vid olika tidpunkter kan förtjäna kritik. Det är den typen av diskussion jag egentligen vill bjuda in till genom att nu ta upp de här sakerna. Vi har, och det har jag också varit inne på, skjutit under tvåprocentsmålet. För vår del är detta någonting som sporrar oss att fördjupa analysen och vår förståelse ytterligare. En del av den kritik som har riktats mot oss tycker jag dock har saknat proportioner och inte varit särskilt väl underbyggd. Arbetslöshetsproblemet är så allvarligt att det förtjänar en bättre och mer seriös diskussion.

I och med detta tänkte jag gå över till den aktuella bedömningen, hur vi ser på läget i dag. Grunden för den presentationen är den inflationsrapport som jag utgår från att ni har fått.

Det är inte så, kanske jag ska börja med att säga, att vi har gjort några dramatiska förändringar jämfört med förra gången vi presenterade vår rapport. Det är det sällan. Men det är vissa förskjutningar i bilden som man kan notera. Jag tänkte att jag skulle börja med att säga ett par ord om den internationella utvecklingen.

Vi tror att den internationella konjunkturen kommer att fortsätta att förstärkas. Se diagram nedan. Tillväxten har nu kommit i gång ganska rejält i USA, Sverige och euroområdet. Vi räknar med att den fortsätter att vara hög, om än inte fullt lika hög som tidigare. Men det är det normala mönstret i konjunkturuppgångar. Det accelererar i början och sedan hamnar man på fortsatt goda, men kanske inte fullt lika höga tillväxttal.

2004/05:FiU1 BILAGA 16 FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING

BNP-tillväxt i euroområdet, USA och Sverige

Årlig procentuell förändring

6 6

5 USA 5

Sverige euroområdet

96 97 98 99 00 01 02 03 04 05 06

Anm. Dagkorrigerade värden för Sverige. Källor: Eurostat, US Department of Commerce, NiESR, SCB och Riksbanken

Uppgången har överraskat något, och det beror mycket på utvecklingen i Asien, Latinamerika och Östeuropa. Den har varit bättre än vi och de flesta andra räknat med. Det kompenserar det faktum att vi nu drar ned vår bedömning en aning för Förenta staterna, som det finns en viss oro för i den allmänna diskussionen, kan man väl säga. Det är också en risk som vi tar upp i vår diskussion framöver.

Den lite högre tillväxten i kombination med något högre oljepriser gör att vi tror att det blir ett något högre internationellt pristryck än vad vi tidigare hade räknat med.

När det gäller den svenska tillväxten har vi gjort en något större förändring av vår bedömning.

Vi tror nu att tillväxten kan bli 3,6 % under 2004 och ungefär 3,2 % under 2005 och 2006.

FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING BILAGA 16 2004/05:FiU1

Försörjningsbalans i huvudscenariot

Årlig procentuell förändring

2003 2004 2005 2006

Hushållens konsumtion 1,9 2,5 (2,6) 2,9 (2,4) 3,0 (2,6)

Off. konsumtion 0,6 1,0 (1,1) 1,3 (0,7) 1,4 (1,3)

Fasta bruttoinvesteringar -2,0 3,5 (3,2) 8,0 (7,7) 6,3 (6,4)

Lagerförändring 0,2 -0,1 (-0,1) 0,0 (0,0) 0,0 (0,0)

Export 5,5 9,6 (7,0) 6,3 (6,1) 6,5 (6,5)

Import 5,0 6,8 (5,7) 7,2 (6,6) 6,9 (6,8)

BNP till marknadspris 1,6 3,6 (2,9) 3,2 (2,8) 3,2 (3,1)

Källor: SCB och Riksbanken

Inom parentes ser ni siffrorna från den förra rapporten.

Att tillväxten beräknas bli högre beror delvis på att vi räknar med att den internationella efterfrågan blir lite större än vad vi trodde, men det beror också på att exporten har gått lite bättre än vad vi räknat med, även sedan man beaktat den internationella efterfrågan. Det har delvis med branschsammansättningen att göra. IT och telecom har t.ex. återhämtat sig.

Det finns nu siffror, som inte fanns i maj, som visar att investeringarna har vänt upp. Vi trodde på en uppgång men var lite osäkra eftersom vi ännu inte hade sett den i statistiken.

Vi räknar med en stabil tillväxt av den privata konsumtionen. Det är inga dramatiska förändringar. Den drivs ju på av en förhållandevis expansiv politik.

När det gäller finanspolitiken har den information som finns i den budget som presenterades i september tillkommit. Det har påverkat tillväxten. Det är nog den viktigaste förklaringen till att tillväxten 2005 har reviderats upp en aning, men det har även påverkat 2006 en del. Det innebär ett något högre resursnyttjande i ekonomin. Tillsammans med de något högre internationella priserna innebär det att inflationstrycket i den svenska ekonomin beräknas tillta en aning.

Bilden av resursnyttjandet är dock inte alldeles entydig. Det är den sällan. Man kan säga att det fortfarande spretar ovanligt mycket. Tittar vi på arbetsmarknaden ser vi att siffrorna fortfarande är ganska svaga, men det finns andra indikationer på att resursnyttjandet ändå är på väg att stiga en del.

2004/05:FiU1 BILAGA 16 FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING

44. Andel företag i tillverkningsindustrin med maskin- och anläggningskapaciteten respektive tillgången på arbetskraft som primär begränsning

Procent, säsongrensad

1980 1983 1986 1989 1992 1995 1998 2001 2004

Källa: Konjunkturinstitutet

Vi har landat i bedömningen att inflationen, trots den här upprevideringen, i slutet av vår prognosperiod kommer att vara i linje med vårt mål.

Jag ska nu ägna lite extra tid åt två frågor som jag tror är särskilt viktiga att ta upp i det här sammanhanget.

Den ena gäller oljepriserna. Här har det varit en dramatisk utveckling under det senaste året, och inte minst under sommaren. Vi räknar med, och det gör de flesta bedömare och även terminsmarknaden på olja, att oljepriset kommer att sjunka tillbaka under de kommande åren. Vi har ändå reviderat upp vår bana. Vi räknar med ett högre oljepris i slutet av perioden. Det är också i linje med vad de som jobbar med detta på heltid vanligtvis anser.

Oljeprisuppgången förefaller den här gången i huvudsak vara en följd av ökad efterfrågan på olja. En indikation på detta är att den lediga kapaciteten inom OPEC har gått ned under perioden. Se diagram nedan. Det beror naturligtvis på att tillväxten i världsekonomin har accelererat. Den var högre i år än vad den har varit i mannaminne. En stor del i tillväxten sker i de nya tillväxtekonomierna som använder en högre andel olja i sin produktion än vad våra äldre industriländer gör. Det påverkar också bilden.

FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING BILAGA 16 2004/05:FiU1

24. OPECs lediga kapacitet

Miljoner fat per dag

dec-01 apr-02 aug-02 dec-02 apr-03 aug-03 dec-03 apr-04

Källa: International Energy Agency

När oljepriserna stiger till följd av en stark konjunktur talar det i sig för att effekterna på konjunkturen skulle bli mindre än om de stiger till följd av störningar på utbudssidan.

Under senare år har också en stigande oro för terrordåd drivit upp priserna. Jag tror att många räknar med att de ska falla tillbaka om den oron lägger sig. Man räknar också med att de ska falla tillbaka helt enkelt av den anledningen att med de priser som nu råder finns det mycket olja i världen som det nu lönar sig att plocka upp, men som det inte tidigare lönade sig att plocka upp med de priser som rådde. Det senare är också en viktig bakgrund till att vi och andra räknar med att oljepriset faller tillbaka. Det tar ett par år innan man lyckas få i gång produktionen.

Något som är glädjande för oss – och det är direkt relaterat till det jag talade om i början – är att med den inriktning som politiken i västvärlden har haft på låg inflation under det senaste decenniet har det varit möjligt att hittills begränsa genomslaget av oljeprisstegringar i den allmänna inflationen. Det får man en ganska tydlig bild av om man tittar på det här diagrammet. Här ser man hur oljeprisstegringarna på 1970- och 1980-talen påtagligt drog upp den allmänna inflationsnivån.

2004/05:FiU1 BILAGA 16 FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING

R4. Oljepris och inflation i USA och OECD-området 1970–2004

USD respektive årlig procentuell förändring

50 15

Råoljepris (vänster skala)

USA, KPI exkl energi och livsmedel (höger skala)

40 OECD, KPI exkl energi och livsmedel (höger skala) 12

30 9

20 6

10 3

0 0

70 75 80 85 90 95 00

Källor: International Petroleum Exchange och OECD

Det är inte givet att detta kommer att gälla i all framtid. Om priserna ligger kvar och det uppstår något slags misstroende mot vår möjlighet att hantera inflationen kan situationen bli en annan. I grunden är vi ändå optimistiska på den här punkten.

Detta har, som ni förstår, varit ett ledande tema vid alla internationella möten jag har haft anledning att vara med på under den senaste månaden, i Washington och Basel bl.a. Den bild vi har stämmer väl överens med den som mina kolleger i de större industriländerna har. Man ser mycket små tecken på att inflationsförväntningarna hittills har påverkats av utvecklingen.

Den andra frågan jag tänkte ta upp är hur inflationen hittills har kunnat bli så låg trots att tillväxten har varit förhållandevis hög. Jag har redan vidrört detta när jag gick igenom historien kring målavvikelsen.

En av de viktiga aspekterna på detta är produktivitetsutvecklingen. Den här bilden ger en känsla för den förändring som skett. Mellan 1981 och 1990 var den i genomsnitt 1,7 %. Mellan 1991 och andra kvartalet 2004 var den i genomsnitt 2,9 %.

FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING BILAGA 16 2004/05:FiU1

41. Produktivitetstillväxt i näringslivet sedan 1980 samt HP-trend

Årlig procentuell förändring

1980 1983 1986 1989 1992 1995 1998 2001 2004

Källor: SCB och Riksbanken

Diagrammet påverkas naturligtvis till viss del av var man bryter perioderna. Men vi har brutit dem på alla möjliga olika sätt och man kommer inte ifrån slutsatsen att något har förändrats. Vi har haft en ganska annorlunda utveckling under senare år.

Trots att vi, med de erfarenheter vi gjorde i slutet av 1990-talet, blev en aning mer optimistiska om produktivitetsutvecklingen har det blivit ännu bättre i den nedåtgående konjunkturen än vi räknat med. Vi trodde att den bättre produktiviteten i hög grad hängde ihop med IT och liknande under senare delen av 1990-talet. Då växte IT- och telekombranschen med en hög produktivitetstillväxt snabbt. Men det kan ju inte vara förklaringen under 2002 och 2003 och in på 2004, när dessa sektorer har krympt så mycket i svensk ekonomi som de har gjort. Det måste finnas även andra förklaringar till detta.

Vi har haft förhållandevis låga löneökningar, ungefär i linje med vad vi hade räknat med. Det har också bidragit till att kostnadstrycket är lägre i den svenska ekonomin.

Jag talade tidigare om den importerade inflationen. Här ska sägas att det finns stora svagheter i statistiken. Det bidrar till att det är svårt att göra prognoser på det här området. Det är ändå svårt att undgå intrycket av att vi har haft en nedgång i de internationella priserna, i vilken det kanske finns ett mer trendmässigt inslag.

2004/05:FiU1 BILAGA 16 FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING

26. Internationella producentpriser på bearbetade varor, utfall och prognos

Årlig procentuell förändring

Inflationsrapport 2004:3 Inflationsrapport 2004:2

81 83 85 87 89 91 93 95 97 99 01 03 05

Källor: OECD och Riksbanken

En annan sak är hur långsiktigt detta kan vara. Man kan ju tänka sig perioder när handeln avregleras och när nya industriländer etableras. Då pressas priserna. Man kanske tar bort olika typer av stöd, avreglerar och så vidare. Men detta kan förstås inte ske permanent – så småningom är det ju gjort, så att säga. Under den period då man gör det – och den kan vara ganska lång – kan man få den här typen av nedpressande effekt.

De här frågorna hänger ihop med en annan fråga, nämligen hur det kan komma sig att vi räknar med att inflationen, nu när vi tittar framåt, kommer att förbli relativt låg trots att vi har reviderat upp vår prognos för tillväxten.

Den viktigaste förklaringen är att vi har låtit oss påverkas av de nya produktivitetssiffrorna och av de lägre löneutfallen och den fortsatt svaga situationen på arbetsmarknaden. I den bedömning vi nu gör skulle vi antagligen ha haft en aning högre inflation – en tiondel eller två – om vi inte hade låtit oss påverkas av den nya information som har inkommit.

Sammanfattningsvis är prognosen i huvudscenariot, som jag var inne på, att den ger en tillväxt runt 3 % eller 3½ % under de närmaste åren. Inflationen väntas uppgå till 1,4 % på ett års sikt, till 2 % på två års sikt. Motsvarande siffror för KPI bedöms bli 1,6 % respektive 2,5 %.

Vi redovisar också som vanligt en riskbild. Den här gången har vi bedömt den vara balanserad. Vi ser risker både hemma och internationellt som kan dra den här prognosen både upp och ned. Internationellt kanske uppåtrisken i första hand hänger ihop med oljeutvecklingen, det vill säga om oljepriserna skulle bita sig kvar och om de skulle sprida sig. Risken är alltid att den bild som fortfarande finns av att inflationen inte kommer att stiga i större utsträckning skulle ruckas på något sätt.

FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING BILAGA 16 2004/05:FiU1

För att det kan bli en svagare utveckling internationellt, med konsekvenser för inflationen, talar i första hand olika problem som har att göra med finansiella obalanser i världsekonomin. Det är främst underskottet i de offentliga finanserna i Förenta staterna i kombination med det stora bytesbalansunderskottet där, som har sin spegelbild i stora överskott i Asien, som utgör en potentiell risk. Det finns också i många länder tendenser till starkt stigande priser på hus som möjligen skulle kunna påverka utvecklingen i kombination med sparandebrist i hushållssektorn.

När det gäller den inhemska utvecklingen handlar det om produktiviteten. Där är det bara att konstatera att vi och andra inte vet tillräckligt mycket om vad det är som pågår för att vi ska kunna göra prognoser med någon större säkerhet. Jag kan se möjligheter eller risker både med en högre och en lägre produktivitetsutveckling än vad vi har räknat med. Att vi lyfter fram den här beror på att produktiviteten är en så central variabel. Produktivitetsutvecklingen spelar en avgörande roll för hur man ska värdera inflationen.

Det huvudscenario för inflationen jag gav alldeles nyss står sig även när man har tittat på riskbilden.

Därmed återkommer jag till det som jag sade på ett tidigt stadium, nämligen att vår bedömning är att inflationen blir ungefär i linje med målet under senare delen av den här perioden. Mot den bakgrunden beslöt vi vid vårt sammanträde i går att lämna reporäntan oförändrad.

I takt med att konjunkturuppgången fortgår och att resursutnyttjandet ökar ytterligare i ekonomin är det rimligt att räkna med att vi gradvis kommer att behöva strama åt penningpolitiken. Den behöver bli mindre expansiv.

Jag tror att det är viktigt att understryka att det inte ligger någon dramatik i detta. Det är i själva verket helt naturligt. Det är vad som behövs i en uppåtgående konjunktur för att säkra inflationsmålet. Det är vad som behövs för att vi ska få en god och stabil ekonomisk utveckling i Sverige framöver.

Det är också vad flertalet bedömare som följer oss räknar med.

Det förtjänar dock att understrykas att det i dag inte går att exakt ange när det kan bli aktuellt att göra en första anpassning av ränteläget. Det beror som vanligt på hur vi bedömer inflationsbilden i stort, och det beror på vilken ny information vi får in framöver.

Ordföranden: Tack för den genomgången. Jag lämnar först ordet till Bo Bernhardsson, Socialdemokraterna. Bo Bernhardsson (s): Jag vill börja med att tacka för en, som vanligt, intressant och stimulerande genomgång.

Jag har två frågor. Den första handlar om oljepriset och en vidgning av den problematik som hänger samman med det. Den andra frågan rör den inbjudan till samtal om Riksbankens ansvar för sysselsättningen som vi fick för en stund sedan.

2004/05:FiU1 BILAGA 16 FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING

Den som har följt debatten i medierna under de senaste veckorna om möjligheten för en räntehöjning har sett att det till stor del har handlat om oljeprisökningarnas roll och att oljeprisökningarna skulle kunna leda till stigande priser i allmänhet och inflation som i sig driver fram en räntehöjning.

Det har skrivits och talats om ett penningpolitiskt dilemma av det skälet, vilket Lars Heikensten har berört, att redan oljeprishöjningarna är avkylande på ekonomin. Om man till det skulle lägga en räntehöjning lägger man sten på bördan. Det är det som är dilemmat.

Jag skulle kunna ta många exempel ur debatten, men det ska jag inte göra. Men ekonomerna vid Swedebank Markets antog för ett par veckor sedan att Riksbanken skulle tvingas höja räntan kraftigt fram emot jul någon gång, kanske med en halv procent, drivet av i huvudsak stigande oljepriser.

Lars Heikensten beskriver inte oljeprisets inverkan som något särskilt dramatiskt. Jag har tillsammans med några kolleger varit i Kina och fått inblick i vad som händer där. Det kan vara en utgångspunkt för att vidga den här diskussionen och dilemmat.

Om man blickar in i framtiden kan man tänka sig att inte bara oljepriset utan även andra råvarupriser, priser på metall och så vidare, drivs upp därför att vi har en väldigt snabb tillväxt och förmodligen lite högre inflation i stora ekonomier i världen som Kina, Indien och USA – men det kanske är av andra skäl. Även jämfört med länder i vårt närområde har vi en mycket snabbare tillväxt. Man har också en lite högre inflation än vad vi har.

Detta kan leda till allmänna prisökningar som slår på svensk ekonomi och driver inflationen mycket mer än vad arbetsmarknaden och löneutvecklingen gör.

Jag skulle vilja ha några reflexioner över detta. Den första frågan är: Hur sannolikt är detta? Det är väl svårt att svara på.

Jag hoppar nu över några led i den logiska kedjan. Detta kan leda till att vi tvingas möta en sådan utveckling med att driva ned sysselsättningen ännu mer och driva upp arbetslösheten.

Jag skulle vilja höra mer om hur Riksbanken resonerar kring det här dilemmat, om man resonerar kring det, om det finns och om det skulle kunna tänkas leda till att vi har en annan syn på inflationsbekämpning i framtiden. Vi kanske till och med tvingas omvärdera inflationsmålet.

Det skulle vara intressant att höra några reflexioner kring detta. Jag återkommer till min andra fråga.

Riksbankschef Lars Heikensten: Vi kan titta på en bild som åskådliggör problemen med oljepriset. Ni ser här vad terminsmarknaden räknar med för pris framöver. Ni ser att det är framför allt på kortare sikt som marknaden räknar med att det blir högre oljepriser. När vi kommer längre fram i tiden har de senare uppgångarna inte påverkat bilden. Det hänger säkert primärt ihop med det jag var inne på tidigare, att det finns rätt mycket oljereserver som kan börja exploateras.

FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING BILAGA 16 2004/05:FiU1

Oljepris, utfall och prognos enligt terminsprissättning

USD

Källor: IMF och NYMEX

Nu vidgar du perspektivet och säger att det finns en bredare problematik. Det gör det och den gäller andra råvaror också.

Det finns också en annan frågeställning. I dessa länder kommer man säkert att gradvis ha en process liknande den vi har, där man blir mindre oljeintensiv och mindre råvaruintensiv. Hur dynamiken kan se ut på längre sikt kan man fundera på. I Kina är man nog delvis inne i den fasen redan, gissar jag. Å andra sidan har tillväxten börjat stiga dramatiskt i Indien. Det finns alltså många länder som kan gå igenom denna utveckling. Därmed får vi nog räkna med en ganska stark råvaruefterfrågan många år framöver om den positiva utvecklingen i tillväxtekonomierna fortsätter.

Låt oss nu titta på importpriserna. Exklusive oljeprodukter har de utvecklats väldigt förmånligt. Den process du pratar om har alltså två sidor. Å ena sidan stiger råvarupriserna – som du är inne på – mer. Men å andra sidan har vi den förändrade globala arbetsfördelningen. Produktion flyttar nu i ökad utsträckning ut till länder som betalar betydligt lägre löner. I Kinas fall handlar det om många hundra miljoner människor som man räknar med att ta in på arbetsmarknaden under de närmaste åren. Detta bidrar i hög grad till att pressa importpriserna på importerade varor.

2004/05:FiU1 BILAGA 16 FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING

R7. UNDINHX exklusive el och UNDIMPX exklusive oljeprodukter

Årlig procentuell förändring

5 5

UNDIM PX exkl. oljeprodukter UNDINHX exklusive el

1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004

Källor: SCB och Riksbanken

Det är oklart vilken av effekterna som kommer att dominera. Hittills har dock den prispressande effekten på bearbetade råvaror lyckligtvis varit dominerande.

Det leder över till fortsättningen av din fråga: Hur ska man tänka kring detta när det gäller penningpolitiken?

När vi i Riksbanken tidigare pratade om detta har det handlat inte om höga råvarupriser utan om de låga importpriserna på bearbetade varor. Hur ska man se på detta att vi år efter år har låga importpriser? Hur långt motiverar det att vi sänker räntan i Sverige?

Hittills har vi haft uppfattningen att vi ska försöka sänka räntan så långt det är möjligt i förhållande till inflationsmålet. Man kan naturligtvis tänka sig en situation där man hamnar i ett läge där man stimulerar den inhemska efterfrågan så våldsamt, för att kompensera att man har en långsam internationell prisutveckling, att det börjar bli farligt från andra synpunkter. Det är alltså spegelbilden av den problematik du tog upp.

Exakt hur man löser detta får man reflektera över i varje enskild situation. Det avgörande och viktiga för oss är att se till att vi inte ändrar bilden av våra långsiktiga ambitioner när det gäller prisstabiliteten. Så länge inte inflationsförväntningarna påverkas har man en handlingsfrihet i båda de här situationerna.

Bo Bernhardsson (s): Jag vill också säga något om inbjudan till samtal om Riksbankens ansvar för sysselsättningsläget.

FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING BILAGA 16 2004/05:FiU1

Jag konstaterade att svensk ekonomi i alla avseenden ser väldigt bra ut. Det gäller tillväxten, exporten och investeringarna. De som är optimister säger att jobben kommer så småningom, även om det, som Riksbanken också konstaterar i sin rapport, har dröjt lite för länge – eller i alla fall ovanligt länge – innan vi ser uppgången i sysselsättningen.

Det är skälet till att budgeten ser ut som den gör. Vi vill stimulera sysselsättningen ytterligare därför att situationen är för dålig på det området.

När Lars Heikensten ska bemöta sina kritiker handlar det först om dem som hävdar att hela omläggningen av penningpolitiken var fel. Det behöver vi egentligen inte orda så mycket om. Det är lite för lätt att bemöta.

Den andra kritiken, som vi hade uppe förra gången vi träffades, säger att Riksbanken har varit för sen att sänka räntan och för snabb att höja den. Den kritiken riktas av Konjunkturinstitutet och en hel del andra. Det handlar just om den asymmetri som uppstår, det vill säga att det finns en tendens att ligga i den nedre delen av intervallet betydligt mer än i den övre delen.

Lars Heikensten säger till sitt försvar – jag tycker att det låter som ett bra försvar – att långsiktigt över tiden är det svårt att med penningpolitiken hålla sysselsättningsnivån uppe. Det är andra insatser som måste till.

Om man inte tar de chanser som finns att snabbt lyfta och få en uppgång till stånd – det handlar då om det korta perspektivet – bidrar man inte då till att låsa in arbetskraft i arbetslöshet? Vi vet ju hur arbetslösheten fungerar; om man får gå arbetslös för länge är det svårare att ta sig ur.

Jag vill nog ändå bolla tillbaka frågan. Jag inser att det finns en poäng i försvaret att det långsiktigt är andra instrument som ska till. Men jag tror ändå att den kortsiktiga politiken och penningpolitiken har en väldigt viktig roll. Man måste ta de chanser som ges att hjälpa till och driva upp sysselsättningen och få ned arbetslösheten, annars riskerar man inlåsningseffekten.

Det var det jag ville ha en kommentar till.

Riksbankschef Lars Heikensten: För att vi ska ha klarat av den delen vill jag börja med att säga att det ligger något i att det kanske kan vara lätt att bemöta den typ av kritik som jag bemötte först. Men jag tycker att jag fortfarande ofta möter en sammanblandning av de här två perspektiven: det som handlar om synen på inflationsmålspolitiken i stort och det som rör mer kortsiktiga frågor om hur den tillämpas. Många som tar en debatt med Riksbanken blandar ihop de här två perspektiven.

Det är oerhört väsentligt att det skapas en bred samsyn om att det här sättet att jobba med dessa frågor, som vi kom överens om i Sverige i början av 1990-talet, är någonting som vi gemensamt ska vårda och bevara. Här spelar riksdagen en oerhört central roll. Det är därför jag valt att understryka hur väl den nya regimen trots allt har fungerat.

Jag håller med om att det ändå är en stor skillnad i diskussionen nu jämfört med för fem sex år sedan. Det är betydligt färre som öppet ifrågasätter låginflationspolitiken. Ibland känner jag dock att det ligger lite under ytan. Det var därför jag ville ta upp det.

2004/05:FiU1 BILAGA 16 FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING

Så till frågan om Riksbankens eventuella asymmetri i tillämpningen. Min bild av hur det har fungerat under de här åren är att under några år i början hade vi helt naturligt inte så mycket erfarenhet av hur ekonomin skulle bete sig under låg inflation. Det var då naturligtvis svårare att göra bedömningar. Inflationen kom, som jag var inne på, av olika skäl att utfalla bättre. Inflationsförväntningarna kom ned snabbare, räntorna föll och så vidare.

Därutöver har två väsentliga saker inträffat. Det är den annorlunda globala miljö som vi har varit i – med ett lågt pristryck – och att produktiviteten i Sverige har överraskat. Jag kan försäkra att det inte har funnits någon önskan att underskrida målet. Vi har vid flera tillfällen, i likhet med andra länders centralbanker, blivit överraskade av utvecklingen. Så enkelt är det.

Du tar också upp den svåra frågan om avvägningar i räntepolitiken och vilka effekter man kan tänka sig att det får på kort sikt för bl.a. sysselsättningen.

I början av 80-talet, innan jag började syssla med sådana här frågor, ägnade jag mig åt arbetsmarknadsfrågor. Mot den bakgrunden är jag beredd att hålla med dig om att det kan finnas effekter av den art du nämner.

Om inte arbetsmarknaden fungerar väl kan arbetslösheten bita sig fast. Då måste man fundera på hur man får arbetsmarknaden att fungera så att de som blir arbetslösa inte stannar i arbetslöshet.

Även om det är vi som har huvudansvar för stabiliseringspolitikens inriktning i den här regimen kan vi ändå inte med räntan på riktigt kort sikt kompensera alla andra möjliga förändringar med effekter på inflationen eller sysselsättningen. Om det fattas beslut, som jag har för mig att man gjorde i fjol, om att reducera antalet arbetsmarknadspolitiska insatser med 10 000 eller 15 000 – jag minns inte exakt, men i den storleksordningen – har vi ingen möjlighet att på kort sikt motverka detta.

Jag kan bara försäkra att med det system vi har är vi intresserade av att ta de chanser vi kan – vi ska enligt lagen ta till vara de möjligheter som finns – att ta hänsyn till andra mål för den ekonomiska politiken, om inflationen medger detta. Sysselsättningen är självklart ett annat mål för den ekonomiska politiken.

Det finns situationer som jag har varit med om under de här åren när vi har agerat väldigt snabbt och kraftfullt. Våren 1996 sänkte vi räntan med 5 %. Det var världsrekord, vill jag minnas, i räntesänkningar på ett halvår, i alla fall bland industriländer. Hösten 1998 sänkte vi räntorna ganska snabbt i en situation när det fanns oro kring det globala finansiella systemet.

Jag tycker inte att man kan säga att Riksbanken inte har velat agera snabbt. Hade vi vetat att produktiviteten skulle bli så pass mycket bättre hade vi med all sannolikhet sänkt räntan. Ordföranden: Den första halvan av riksbankschefens presentation var ju egentligen ett flammande försvarstal för den ändrade penningpolitiska regimen under den gångna tioårsperioden och i viss mån också för Riksbankens agerande under den tiden.

FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING BILAGA 16 2004/05:FiU1

Jag ska inte ge mig in i den diskussionen främst av det skälet att jag i huvudsak kan hålla med Lars Heikensten om det som han sade.

Jag skulle i stället vilja ta upp två andra saker. Den ena är hur vi ska se på den konjunkturfas vi befinner oss i just nu. Du nämnde själv den starka utvecklingen i Asien, Latinamerika och Östeuropa. Det är den starka exporten och den, sett över tiden, starka tillväxt vi nu har. Det adderades till någon tiondel efter det att budgetpropositionen blev offentlig. Men uppjusteringarna var i allt väsentligt gjorda redan innan.

Jag skulle vilja att du gjorde några kommentarer kring hur du ser på det förhållandet att vi ändå i den här starka konjunkturfasen har en så pass expansiv finanspolitik som vi har, och hur du ser på förutsättningarna att nå det saldomål på ett tvåprocentigt överskott i de konsoliderade offentliga finanserna som riksdagen har satt upp.

Sedan skulle jag möjligen vilja ha ytterligare någon kommentar när det gäller situationen på arbetsmarknaden. I din inledande exposé pekade du på bl.a. den uppseendeväckande omständigheten att vi i dag har färre sysselsatta än före den ekonomiska krisen i början av 1990-talet. Nu ser vi en eftersläpning i uppgången på arbetsmarknaden, och vi vet inte hur lång den blir. Den är redan nu avsevärt längre – tre gånger längre – än vad man hade haft anledning att förvänta sig. Samtidigt noterar jag att Konjunkturinstitutet prognostiserar att arbetsutbudet och antalet arbetade timmar kommer att sjunka under åren framöver i förhållande till den totala befolkningen. KI pekar på olika möjligheter att få en ökning av arbetsutbudet till stånd, t.ex. bättre integration av invandrare till vårt land, effektivare studier som ger tidigare arbetsmarknadsinträde och senare pensionsavgångar. Samtidigt har vi inte sett många förslag som pekar i den riktningen och som skulle indikera att det går att åstadkomma detta. Mot den bakgrunden skulle jag önska att du kunde göra ytterligare någon kommentar kring framtidsutsikterna kring arbetsmarknadsläget och de implikationer de kan ha för banken.

Riksbankschef Lars Heikensten: Låt mig börja med frågan om konjunkturen.

Frågan anknyter till den riskdiskussion jag förde. Vi har, som jag var inne på inledningsvis, sett en ganska dramatisk upprevidering av synen på en del av tillväxtekonomierna. Diagrammet visar prognoser från Consensus forecast för år 2004. Vi kan se hur prognoserna har utvecklats från januari 2003 och framåt. Det är ett genomsnitt av bedömningar som har gjorts i världen. Den tydligt bättre tillväxten i Asien, Latinamerika och Östeuropa har räckt till för att kompensera den ökade oron som finns kring den amerikanska ekonomin.

2004/05:FiU1 BILAGA 16 FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING

19. Consensus Forecasts under 2004 för Latinamerika, Östeuropa och Asien

Årlig procentuell förändring

7 7

6 Latinamerika, 2004 6

Asien, 2004 Östeuropa, 2004

jan-03 apr-03 jul-03 okt-03 jan-04 apr-04 jul-04

Källa: Consensus Economics Inc.

Det finns dock ett problem som hänger ihop med att det är USA som har varit loket i den här uppgången. Om det verkligen skulle vackla påtagligt i USA – vilket inte är vår bild – om huruvida tillväxten som har kommit i gång i Europa är självgenererande eller inte.

Vi tycker att de största riskerna för konjunkturen i det nuvarande läget hänger ihop med den internationella utvecklingen. I Sverige finns det en stabil grund för en fortsatt uppgång om den internationella utvecklingen fortsätter att rulla på.

Du frågade om den expansiva finanspolitiken. Låt mig lägga på en bild som jag hade tänkt att visa redan inledningsvis. Den här bilden visar hur finanspolitiken har fungerat bakåt sett. Det handlar om finanspolitikens bidrag till hushållens disponibla inkomster. Egentligen har politiken fungerat förvånansvärt bra i ett historiskt perspektiv. Under perioden 1994 till 1999 hade vi en kraftigt kontraktiv finanspolitik, som naturligtvis var nödvändig mot bakgrund av hur det såg ut i Sverige med statsfinanserna i början av 1990-talet. Det var oundvikligt.

FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING BILAGA 16 2004/05:FiU1

Finanspolitikens bidrag till real disponibel inkomst samt konsumtionstillväxt

Konsumtionstillväxt Finanspolitikens bidrag till real disponibel inkomst

-6 -6

1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003

Källa: SCB

Utvecklingen under de här åren är inte bara ett uttryck för de aktiva åtgärder som har vidtagits. Det hände andra saker i ekonomin som fick effekter både på de offentliga finanserna och på hushållens inkomster. Jag tar ett handfast exempel: Många människor sålde aktier i slutet av 1990-talet. Det ledde till ökade skatteintäkter från reavinsterna. Det registreras i detta sammanhang som ett negativt bidrag från finanspolitiken.

Sedan fattades beslut i slutet av 1900-talet och i början av 2000-talet om att lägga om politiken i vad som de facto var en mer expansiv riktning. Det handlade i och för sig om åtgärder som snarare var långsiktigt motiverade, det vill säga skattesänkningar och liknande. Jag minns att jag vid den tidpunkten var rätt orolig för detta därför att detta skedde i ett läge när konjunkturen fortfarande var stark. Sedan visade det sig att när aktiebubblan sprack gick luften ur uppgången. Därför visade sig denna omläggning komma väl i tiden. Ni ser här att finanspolitiken har haft en expansiv effekt i det läge när konjunkturen vek.

Hur ska man se på detta framöver? Det är bra att du frågar. Jag har uttryckt en del oro. Det blir lätt så att det jag säger tolkas som att jag tycker att man inte ska ägna sig åt en politik som spär på i uppgångar – att det orsakar problem för oss. Det är egentligen inte det som är mitt problem. Mitt problem är hur jag ser på de offentliga finanserna på längre sikt. Jag vill gärna göra den distinktionen.

Det ingår i vårt jobb att sätta räntan utifrån de förutsättningar vi har. I de förutsättningarna ingår den internationella utvecklingen, den finanspolitik riksdagen lägger fast och vad det nu kan vara. Det kan vi hantera. I det här läget blev politiken mer expansiv, och då fick vi antagligen som följd av detta ha ett något annat ränteläge än om politiken varit mindre expansiv – och tvärtom. Det kan vi förhoppningsvis klara av.

2004/05:FiU1 BILAGA 16 FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING

Skälet till att jag kommenterade de offentliga finanserna i juni i en tidningsartikel – i själva verket innan de nuvarande förslagen låg på bordet – var att jag såg en risk för att finanspolitiken med den inriktning den redan då hade skulle leda till att det skulle bli svårt att uppnå målet om 2 % överskott över konjunkturcykeln. Det är ett väsentligt mål, av precis de skäl riksdag och regering har lagt fast, nämligen att det skapar en bättre handlingsfrihet i framtiden och att vi får en allt äldre befolkning som ställer stora krav på de offentliga finanserna framöver – större i Sverige än på många andra håll.

Budgetreglerna har varit en grundbult i det ekonomisk-politiska system vi har haft de senaste tio åren. Jag vill därför understryka betydelsen av att vi inte ger upp dem. Och det kände jag en oro för i somras. Den oron kvarstår förstås eftersom politiken har blivit mer expansiv än vad jag då hade möjlighet att förutse.

Slutligen har vi frågan om arbetsmarknaden. Jag är osäker på var fokus i din fråga ligger. Vi tror att det ska ske en uppgång i antalet arbetade timmar och antalet sysselsatta framöver. Det är svårt att tro att så inte skulle ske om konjunkturuppgången rullar på. Vi ser redan tecken på att antalet arbetade timmar har ökat. Man har uppenbarligen inte kommit dithän att man anställer fler personer, ännu räcker det med att låta dem som jobbar jobba mer. Det hänger också ihop med att sjukfrånvaron har minskat en aning, såvitt jag förstår. Nu såg jag nyligen också att antalet tillfälligt anställda har ökat. Det förefaller alltså i högsta grad rimligt att tro att sysselsättningen kommer att öka. Vi har räknat med att detta sker i grova drag runt årsskiftet. Det framgår av det jag sade tidigare att det inte hindrar att det finns ett bredare problem kring arbetslösheten som hänger ihop med olika strukturella aspekter på hur arbetsmarknaden fungerar.

38. BNP, arbetade timmar och sysselsättning

Årlig procentuell förändring, tre kvartals glidande medelvärde

81 83 85 87 89 91 93 95 97 99 01 03 05

Källor: SCB och Riksbanken

FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING BILAGA 16 2004/05:FiU1

Karin Pilsäter (fp): Jag ska be att få tacka för den inledande genomgången. Den var mycket intressant. Det är där du slutar som vår diskussion börjar i det här huset. Inte minst gårdagens partiledardebatt visar att vi politiker har mycket att hantera här som, hur mycket ni än skulle vilja, Riksbanken inte kan göra mycket åt. Jag tänkte ta upp frågorna kring effekten av konjunkturpolitiken.

Penningpolitikens utformning handlar om att bedöma hur det ser ut 12– 18–24 månader framöver och justera räntan nu utifrån det. Då är det alltid mycket lättare att efteråt säga hur man borde ha gjort än att göra det innan.

Det har hänt ganska mycket de senaste åren. För några år sedan fick ni kritik för att ni inte var tillräckligt mycket inne på den nya ekonomin där allt skulle gå på räls. Sedan har kritiken kommit från andra håll. Tror ni att mekanismerna är stabila över tiden eller att även effekten av en ränteförändring slår igenom snabbare eller långsammare nu än tidigare i och med att ekonomins funktionssätt förändras?

Sedan var det frågan om stabiliseringspolitiken. Du visade alldeles nyss att det var mer slump än skicklighet att den finanspolitiska stimulansen 2002 visade sig vara vältajmad, när i själva verket den verkade vara dåligt tajmad då beslutet fattades. Sedan blev det en snabb konjunkturförsvagning. Det var kanske andra konjunkturer än de ekonomiska som avgjorde. Har du någon fundering på utväxlingen mellan finans- och penningpolitiken? Är det meningsfullt att bedriva finanspolitisk fine tuning på det sättet, är det över huvud taget möjligt, även om det där är kortare handläggningstider, att få de utjämnande effekterna, eller om man lika gärna skapar instabilitet? Riksbankschef Lars Heikensten: Jag går först till frågan om effekter av ränteförändringar. Det finns goda skäl att tro att det sker förändringar i detta avseende över tiden. En uppenbar möjlig sådan effekt hänger ihop med hur hushållens skuldsituation har förändrats. Låt mig visa ett diagram som jag visat tidigare här i utskottet. Den övre kurvan visar hushållens skulder som andel av hushållens inkomster. Den nedre kurvan visar hushållens räntekostnader som andel av hushållens inkomster. Att den senare kurvan avviker från den första hänger ihop med att ränteläget nu är så mycket lägre. Man har större skulder men man betalar ändå lägre räntor.

2004/05:FiU1 BILAGA 16 FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING

32. Hushållens skuldkvot och räntekvot

Procent av disponibel inkomst

Skuldkvot (vänster skala)

Räntekvot efter skatt (höger skala)

0 0

1981 1983 1985 1987 1989 1991 1993 1995 1997 1999 2001 2003

Källor: SCB och Riksbanken

Hushållen har i dag i betydligt större utsträckning än tidigare rörliga lån. Det innebär att ränteförändringar slår mer direkt på hushållens plånböcker. Det får i sin tur effekter på den allmänna efterfrågan. Sådana skillnader har länge funnits mellan länder. Vissa länder, t.ex. Tyskland, har haft betydligt fler bundna lån, medan England har haft betydligt fler rörliga. Det påverkar stabiliseringspolitikens effekter.

Låt mig ge ett exempel till. Det hittillsvarande handlar om kopplingen mellan ränteläget och allmänna efterfrågan – egentligen kopplingen mellan ränteläget och hushållens konsumtion. Nästa led: Hur påverkar det här i sin tur sysselsättningen? Jag drar mig till minnes ett samtal jag hade med min brittiska kollega för en tid sedan. Det handlade om att de gång på gång har trott att de skulle få mer uppdrivna löner. Den höga efterfrågetillväxten skulle leda till att de fick så många människor i arbete att lönerna skulle drivas upp. Men det som synes inträffa i Storbritanniens fall är att den ökande efterfrågan i hög grad tillgodoses med arbetskraftsimport. De traditionella siffrorna på arbetslöshetsutvecklingen i Storbritannien påverkas däremot inte så mycket. De har gått ned långt redan, medan det som nu händer när tillväxten skjuter fart är att man i stället utnyttjar arbetskraft som kommer in i landet. Jag nämner detta som ett exempel på en strukturell förändring som kan påverka effekterna mellan efterfrågan och sysselsättning.

Hur ser jag på finanspolitiken och möjligheterna till fine tuning? Synen på finanspolitiken förändrades gradvis under 1960- och 70-talen. Det blev tydligare att en finjusterad finanspolitik inte fungerade särskilt väl. Ibland blev det bra, som det har blivit nu i början av 2000-talet. Ibland blev det dåligt. Det var väl ungefär fifty-fifty. Det var en huvudorsak till att man lämnade den uppläggningen av den ekonomiska politiken.

FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING BILAGA 16 2004/05:FiU1

Med den regim vi har i dag med ett ansvar för inflationsutvecklingen kommer vi ofta i praktiken att kunna bidra till att utjämna konjunktursvängningar. Men vår kunskap om vart ekonomin är på väg 1–2 år framåt är inte sådan att vi får sätta ambitionen alltför högt.

Att försöka finjustera den allmänna efterfrågenivån i landet med hjälp av finanspolitiken känner jag mig mycket skeptisk till. Det behöver dock inte hindra att man kan vidta åtgärder som inriktar sig på speciella områden, speciella delar av landet, speciella yrkeskategorier eller speciella sektorer. Sådana åtgärder får snarare ställas mot vad alternativet vore i de fallen för att åstadkomma de önskade effekterna.

Jag tog tidigare exemplet att man drog tillbaka arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det hade vi ingen möjlighet att kompensera. Det är klart att det går att vända på kuttingen och att snabbt sätta in arbetsmarknadspolitiska åtgärder och på det viset göra någonting åt arbetslösheten på kort sikt. Men då handlar det alltså inte om att stimulera den allmänna efterfrågan.

Karin Pilsäter (fp): Jag tänkte fråga just om att stimulera den allmänna konsumtionen. Det pågår en samhällsdiskussion om detta, även i det här huset, om att det är den vägen man ska följa upp.

De krav du kommenterade tidigare var att man ville att ni först skulle sänka räntan och sedan vänta längre med höjningarna. Det innebär, såvitt jag förstår, att effekten skulle vara att räntepolitiken blir mer slagig. Vilken utväxling får man i så fall på den långsiktiga samhällsekonomiska utvecklingen av en mer slagig ränta i förhållande till att något fler personer befinner sig i arbete för att man har gått ur senare eller kommit in något tidigare?

Riksbankschef Lars Heikensten: Vi gör prognoserna. Vi tittar normalt sett ett till två år framåt. Och vi följer förutbestämda mötesplaner. Vi tror att man då åstadkommer en rimlig, stabil penningpolitik. Men ibland kan det finnas skäl att agera snabbt. Jag nämnde hösten 1998 som ett exempel. Jag kunde ha nämnt 11 september som ett annat. Vi valde då att agera snabbt eftersom det fanns skäl till detta. Det är vad jag kan säga om slagigheten.

Det finns en föreställning som man ibland stöter på i debatten om att vi arbetar annorlunda än Federal Reserve, att de är känsligare på något vis och flyttar räntorna upp och ned i större utsträckning än vi. Det är inte min föreställning. De har av olika skäl inte ett lagstadgat inflationsmål. Det ligger långt tillbaka i deras historia. Men de arbetar i huvudsak som om de hade ett inflationsmål. Det är dock sant att man kan se att deras räntor har svängt mer. Men då ska man komma ihåg att mycket av det vi gör gör vi mot bakgrund av vad de har gjort. Amerika är så dominerande i sammanhanget att när de ändrar räntorna dramatiskt för att kompensera konjunkturen är det ingångsvärde för oss. Vår konjunktur blir helt enkelt stabilare. Vi behöver ändra mindre därför att de redan gjort en del av jobbet.

2004/05:FiU1 BILAGA 16 FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING

Mats Odell (kd): Jag vill också tacka för din intressanta exposé över tio lyckosamma år med ett tydligt och alltmer trovärdigt fast inflationsmål.

Det är två saker jag gärna vill ta upp i anslutning till detta. Nyckelfaktorer är produktivitetsutvecklingen, som har varit mycket lyckosam, arbetsmarknadens funktionssätt, sysselsättningen, som har varit mindre lyckosam. Jag var med på samma delegationsresa som Bosse Bernhardsson till Kina. Vi kunde där konstatera att mycket av svenska företags investeringar sker där.

Jag vill också säga lite grann omkring det stora bytesbalansöverskottet, till skillnad från det amerikanska stora underskottet, och importpriserna, som till dels är import från svenska företag, dotterbolag, där numera produktionen ligger. Sysselsättningen ökar i länder i Sydostasien och länder i Östeuropa.

Angående produktiviteten: Det står på s. 38 i inflationsrapporten om produktiviteten att en del kan vara av övergående karaktär. Men till en del bedöms den starka produktivitetstillväxten också avspegla mer långsiktiga faktorer. Det skulle vara intressant om du utvecklade detta.

Arbetsmarknadens funktionssätt är intressant även i dag. Vi ska se hur de som har ansvaret för arbetsmarknaden och dess misslyckanden skjuter på Riksbanken och penningpolitiken för eventuella marginella skillnader i sysselsättning. Problemen med arbetsmarknadens funktionssätt har inte åtgärdats. Du har själv pekat på vilken enorm potential – det gör alla, OECD, IMF, EU-kommissionen – som finns och att åtgärderna ska sättas in där. Det kan vi lämna därhän i dag.

Exporten har överraskat positivt, och importpriserna utvecklas förmånligt. Kan det ligga ett element av den ökade ”outsourcingen” i den ökade produktiviteten, det vill säga att produktionen i praktiken är en del av den svenska exporten som går som tåget, där sysselsättningen sjunker och vinsterna ökar i de svenska exportföretagen? Låga importpriser för insatsvaror ligger i den svenska exporten och sysselsättningen är långsiktigt på väg från landet, men vi sätter samman produkter som går på export härifrån och det lyfter exportsiffrorna, dock inte sysselsättningen.

Bytesbalansöverskottet har en annan sida. Vi ser att Sverige trendmässigt har lägre investeringar än EU totalt sett, men även de 15 gamla länderna. Det avspeglar sig i det stora bytesbalansöverskottet. Det är allvarligt på längre sikt om vi inte investerar här utan i andra länder. Det skulle vara intressant om du kunde kommentera de faktorerna.

Riksbankschef Lars Heikensten: Vi har haft en ganska förmånlig utveckling under senare år också när det gäller inhemska priser, förutom att vi har haft det när det gäller importpriserna. Precis som jag har varit inne på är produktivitetsutvecklingen en viktig aspekt på detta. När man reser i landet och pratar med företagare, fackliga företrädare, länsarbetsnämnder och liknande ser man många konkreta exempel på den process du talar om.

FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING BILAGA 16 2004/05:FiU1

Jag besökte i vintras en såg vid Indalsälven. Ägaren berättade att han hade lagt 10-procentiga produktivitetskrav per år i tre år framåt på sin verksamhet. Det var nödvändigt därför att han räknade med att konkurrensen från Ryssland skulle komma att utvecklas på ett sådant sätt. Det påverkar i sin tur köpare av byggmaterial, de kan bygga billigare och så vidare. I det fallet var det inte utflyttning utan en produktivitetsförbättring inom landet som blev resultatet av den skarpare konkurrensen. Ett annat företag jag besökt nyligen övervägde att flytta ut en verksamhet till Estland. Företaget var mer lågproduktivt, och man klarade inte de nuvarande lönerelationerna.

Man behöver alltså inte dra in Kina för att se att något pågår. Samtidigt känner jag ibland en viss osäkerhet för hur unikt och dramatiskt detta är i ett svenskt historiskt perspektiv. Vi har haft en fantastisk strukturomvandling över århundraden.

Jag hörde Alan Greenspan säga att man i Förenta staterna har haft samma sysselsättningsgrad i 100 år, men man håller i stort sett inte på med någonting man höll på med för 100 år sedan. Det är i huvudsak sant också hos oss. Ekonomin förändras hela tiden. Sysselsättningsnivån bestäms egentligen av något annat. Den bestäms av institutionerna i övrigt i ekonomin.

Konkret handlar det om att när arbetsplatser försvinner – av vilket skäl det nu är – gäller det att det kommer nya arbetsplatser till stånd. Det har att göra med investeringsklimatet. Det hänger också ihop med rörlighet och utbildning och den typen av faktorer. Egentligen har Sverige goda traditioner på området. Strukturomvandlingen under 1950- och 1960-talen fungerade väl i landet utifrån det perspektivet. Det här är alltså problem som går att hantera, det vill jag betona. Ibland kan man få känslan av att alla jobben försvinner till Asien, men själva poängen är att de jobb som inte kan försvara de höga löner vi har i landet försvinner. Då gäller det att se till att politiken bedrivs så att vi får nya jobb som kan klara våra lönenivåer och som ger oss ett fortsatt högt välstånd.

Mats Odell (kd): Jag besökte för någon månad sedan Volvokoncernens mest lönsamma företag, Volvo Aero i Trollhättan. Där tillverkas delar till flygmotorer. Jag undrade varför detta fortfarande sker i Sverige med hög lönsamhet. Det var för att vi fortfarande har ett litet försprång vad gäller metallurgi, det vill säga de olika värmezoner som finns i en jetmotor och som kan hantera detta metallurgiskt. Det är nu en utveckling som är på väg till Kina, Indien eller vart du vill. Vår komparativa fördel hänger på sköra trådar, det vill säga att vi fortfarande kan ta ut så pass höga priser för spetskompetens. Det stora bytesbalansöverskottet – som många tycker är positivt men som faktiskt avspeglar en misstro mot investeringsklimatet i Sverige, till skillnad från USA, det är dit kapitalsummorna går, det är därför de klarar sig – är inte Riksbankens uppgift. Men exporten överraskar uppåt och importpriserna minskar, och det ligger där allvarliga långsiktiga tendenser som vi behöver fundera på. Jag är glad för de svar du har gett, men hemläxan är i det här huset och inte vid Brunkebergs torg.

2004/05:FiU1 BILAGA 16 FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING

Riksbankschef Lars Heikensten: Jag talade om produktivitetsförändringar på Nationalekonomiska Föreningen i februari förra året. Där finns det en del långsiktiga resonemang kring hur man kan se på detta.

Lars Bäckström (v): Vi har väl läxor att göra på alla torg. Det är ett delat ansvar. Jag är gammal lärare!

Jag vill först tacka riksbankschefen i någon mån för föredraget men ett än större tack för beslutet om räntan. Jag är mycket tillfreds att den inte gick uppåt.

När ett sådant beslut ska fattas i Riksbanken tittar ni på mycket. Jag har försökt att läsa på under morgonen, men såvitt jag förstår – jag väljer det enklaste, trubbigaste måttet, KPI, det som människor i landet förstår – ligger KPI i Sverige lägre, det folk i gemen kallar inflation, än i de flesta andra länder. Det är en retorisk fråga. Jag tror mig veta svaret. Jag påstår mig veta att det är så. Men jag kan ha fel. Det förekommer. Jag vill att en riksbankschef som vet mer än vad jag gör berättar hur det är. Om det är så, varför är det så? Jag tänker på euroområdet.

Jag har en mer knepig fråga. Om jag var riksbankschef – jag tror ni gör så – skulle jag titta på vad som i ekonomkretsar kallas för BNP-gap. Ni tittar på hur bruttonationalprodukten växer. Sedan hittar ni på en annan bruttonationalprodukttillväxt, något som kallas för potentiell BNP. Det är något som ingen riktigt vet vad det är. Sedan säger ni att de är lika. Då är det risk för inflation och räntan måste höjas.

Det där är lite knepigt. Det är något som liksom finns och inte finns som bestämmer hur något ska ske som påverkar människors vardag.

På s. 38 konstaterar ni att ni egentligen inte vet vad den potentiella BNP: n är. Det finns tre metoder. Beroende på vilken det är fråga om kommer man fram till helt olika resultat.

Jag tror att det är viktigt att utveckla detta för allmänheten eftersom det är så oerhört styrande – detta för klarhetens och den allmänna debattens skull. Jag har en kommentar som jag tycker tyder på att det är väldigt långt tills gapet sluts. Av diagrammet på s. 38 att döma är väl gapet snart slutet, och då finns risken för en räntehöjning.

Jag ska ta ett väldigt handfast exempel, och nu talar jag inte om att vi kan få ut dem i arbetskraften som t.ex. är sjukskrivna eller förtidspensionerade. I stället gäller det en väldigt enkel och mera handfast sak, nämligen unga kvinnor och män i åldern 25–30 år som är högutbildade akademiker. De är, får vi förutsätta, välutbildade och kunniga. Samtidigt är det rekordarbetslöshet bland dessa. Vi har ju hört om unga civilekonomer, såväl kvinnor som män, med magisterexamen och toppbetyg i alla ämnen som gått arbetslösa i två och ett halvt år.

Jag har kontrollerat detta med vänner jag har. Sådana människor som jag nyss nämnde får i Storbritannien jobb på studs. Man anställer till och med människor med filosofie examen på banker eftersom de sägs vara välutbildade och ha bevisat att de kan lära sig något. Biologer anställs på banker

FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING BILAGA 16 2004/05:FiU1

därför att de kan räkna. Men i Sverige är det rekordarbetslöshet bland topputbildade unga akademiker. Tyder inte detta på att vi har ett stort BNPgap som kan slutas?

Riksbankschef Lars Heikensten: Jag väljer nog att nu suga åt mig av ditt inledande beröm. Det gör jag i trygg förvissning om att jag inte alltid kommer att kunna glädja dig.

När det gäller konsumentprisindex har du rätt. Det kan hända att det finns länder som har ännu lägre siffror än vi. Bland annat har man i Norge på senare tid haft en mycket låg inflation. Nu har den gått upp lite grann så jag vågar dock inte uttala mig exakt. Men fram till den allra senaste tiden har inflationen legat lägre där.

Låt mig visa ett diagram. Som du ser har vi under senare tid kommit påtagligt under euroområdet. Så var det också, vill jag minnas, runt åren 1999 och 2000. Jag tänker då på den diskussion som Karin refererade till om den nya ekonomin och sådant.

R10. Inflation i Sverige, euroområdet och USA

Årlig procentuell förändring

Sverige USA 0,5 Euroområdet 0,5

0,0 0,0

2002 2003 2004

Källor: Bureau of Labor Statistics, Eurostat och SCB

En första naturlig sak att titta på är arbetskraftskostnadsutvecklingen, för den spelar en mycket stor roll, eller egentligen enhetsarbetskraftskostnaden där man tittar på produktiviteten och på lönekostnaderna. Under senare tid har vi kommit ned även under USA i det här fallet, och vi har redan tidigare legat under euroområdet. Det har varit en väsentlig faktor. Detta beror inte på att vi på det hela taget har haft en lägre löneökningstakt. Det är möjligt att vi för närvarande ligger i nivå med euroområdet, möjligen till och med lite lägre. Jag minns inte exakt. Men generellt under de här åren har det inte varit så, utan det är produktiviteten som har överraskat positivt, vilket jag tidigare var inne på. Det är det som är det avgörande.

2004/05:FiU1 BILAGA 16 FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING

R11. Arbetskraftskostnad per producerad enhet, Sverige, USA och euroområdet

Årlig procentuell förändring

4 4

USA, (näringslivet)

Sverige, (näringslivet)

Källor: Bureau of Labor Statistics, Eurostat, SCB och Riksbanken

Varför har den gjort det? Tyvärr är det inte en fråga som jag, som jag också tidigare varit inne på, har ett riktigt bra svar på. Min enda tröst är att det har ingen annan heller. Jag skulle gissa att en viktig skillnad mellan Sverige och euroområdet är att vår ekonomi är betydligt mer öppen. Vi påverkas mycket mer av konkurrens från omvärlden än vad många av de här länderna gör. Det tror jag är en starkt drivande faktor för vår utveckling. Men det är mycket möjligt att det också finns andra förklaringar. Det kan exempelvis handla om att vi sektorsmässigt har legat ganska väl till. Möjligen kan det förklaras med att svenskt näringsliv har varit bättre på att omorientera sig kring växande sektorer, IT och annat. Det kan också vara så att vi har haft lite tur och legat i de rätta sektorerna vid den här tidpunkten. Rimligen är det lite av båda.

Italien har t.ex., på tvärs med vad alla trott, både vad gäller produktiviteten och tillväxten överraskat väldigt negativt under senare år. En faktor i sammanhanget tror jag är att Italien i allt väsentligt exporterar till länder som också haft en svag utveckling, medan vi har lyckats ganska väl med att omorientera vår export till Förenta staterna och till flera av de tillväxtländer som har vuxit betydligt bättre.

Du reser sedan frågan om produktionsgapet. Som du säger har vi olika beräkningar på detta. Att vi har valt att redovisa flera stycken är just för att tydliggöra vad du säger: att det finns en stor osäkerhet kring produktionsgapen. Ibland övertolkas de där beräkningarna – att det så att säga är det här diagrammet som i sig ger hela historien. Så är det inte, utan vi får försöka titta på alla möjliga indikatorer på resursutnyttjandet i ekonomin. Jag visade tidigare en bild över arbetsmarknadsläget och bristen på maskinoch anläggningskapacitet; den här bilden visar olika branscher där man kan

FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING BILAGA 16 2004/05:FiU1

se att det i något fall råder brist på arbetskraft. Men i stort sett är det inte så i svensk ekonomi, vilket dina exempel bekräftar. Det är alltså många sektorer där det i det här läget inte råder brist på arbetskraft.

45. Andelen företag med brist på personal

Procent, säsongrensad

110 110

Åkerier Dagligvaruhandel Uppdragsverksamhet

1991 1993 1995 1997 1999 2001 2003

Källa: Konjunkturinstitutet

Samtidigt ska det väl sägas att för att få en bra utveckling kan vi inte vänta tills det är en situation där vi har överhettning och alla är anställda fullt ut, utan vi måste agera med räntepolitiken i god tid och dämpa försiktigt innan vi är inne i nämnda situation. Det är naturligtvis fråga om en avvägning – om hur snabbt man ska gå fram i uppåtgående konjunkturer. När vi fattar de besluten tittar vi på en mängd olika indikatorer.

Du undrade vad potentiell tillväxt är för något. Ja, det är naturligtvis en bedömning av tillgängliga arbetstimmar och hur effektivt de kan användas. Det är det som avgör den potentiella tillväxten.

Storbritannien har under en följd av år haft en hög tillväxt. Det är en viktig förklaring, men de har också en arbetsmarknad som i många olika avseenden fungerar annorlunda än vår – säkert på gott och ont, men alltså annorlunda – och som inte har ett dugg med det allmänna efterfrågeläget att göra.

Jag har för mig att du hade ytterligare en fråga.

Lars Bäckström (v): Jag tycker att riksbankschefen har besvarat mina frågor på ett fullt nöjaktigt sätt i den delen. Men jag har en kompletterande fråga: Tyder inte den höga arbetslösheten bland unga akademiker på att vi har ett väsentligt produktionsgap att sluta? Snarare handlar det om en fördjupning i den frågan.

2004/05:FiU1 BILAGA 16 FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING

Möjligen har jag också en till kompletterande fråga. Man ska liksom inte bedöma dagen vid morgon eller lunch utan först vid dagens slut; det är sant. Vi har inte stått utanför EMU så väldigt länge; det är också sant. Men hittills har det inte, tycker jag, medfört några negativa konsekvenser att stå utanför EMU. Tvärtom har det, tycker jag, medfört positiva konsekvenser. Vad tycker riksbankschefen så långt?

Riksbankschef Lars Heikensten: På sätt och vis var det tur att du ställde den senare frågan. Den skulle jag kunna utveckla hur mycket som helst. Men när det gäller den första frågan vet jag inte om jag kan tillägga så mycket utöver vad jag redan sagt.

Vi kan gå tillbaka och titta ytterligare på just unga akademiker. Men det är uppenbart att det inte är det enda som är väsentligt i sammanhanget, utan vi måste se brett på detta – se på olika delar av landet och på olika yrkeskategorier. Vi gör också aggregerade bedömningar som kommer till uttryck i form av de produktionsgap som du talat om. Jag är dock inte omedveten om det som du tog upp. Jag rör mig ju också i sammanhang där jag träffar en hel del unga akademiker som just har kommit ut på arbetsmarknaden.

När det gäller EMU och den diskussion du tar upp har alla möjliga argument förekommit. Jag har ingen anledning att egentligen vare sig recensera det ena eller andra argument som förekommit. För egen del har jag aldrig föreställt mig att ett medlemskap i EMU under normala omständigheter, om inte landet på något sätt befinner sig i en krissituation när det sker, skulle få dramatiska effekter på kort sikt. De positiva effekter som jag tycker att man har kunnat se har att göra med vinsterna av långsiktig ekonomisk integration på olika sätt. Det blir billigare att växla, och det blir en större säkerhet i samband med investeringar. Den typen av aspekter handlar det om. Därför hade jag inte heller väntat mig att man efter ett eller två år skulle se några positiva effekter.

Roger Tiefensee (c): Jag vill börja med att tacka riksbankschefen för en väldigt intressant inledning.

Jag har två spår i egentligen en och samma fråga. I rapporten beskriver ni att arbetslösheten förväntas minska i takt med att konjunkturen stärks. Samtidigt pekade riksbankschefen i sin inledning på de brister, på de strukturproblem, som ändå finns på arbetsmarknaden. Det är viktigt att ha med båda de perspektiven när man talar om möjliga lösningar.

Min första fråga gäller Riksbankens bedömning av jämviktsarbetslösheten. Konjunkturinstitutet kom ju i går med en rapport om lönebildningen där jämviktsarbetslösheten bedöms ligga på ungefär 4,2 %. Man pekar också på strukturproblem som man skulle behöva åtgärda för att ändå kunna ha låg inflation och låg arbetslöshet. Frågan är egentligen om Riksbanken delar denna bedömning och hur stora bidragen av ett bristande funktionssätt på arbetsmarknaden i så fall är till de inflationstendenser som ni ändå pekar på.

FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING BILAGA 16 2004/05:FiU1

Den andra delen av frågan gäller att ni också skriver att prisutvecklingen på fastigheter samt ökad skuldsättning har viss stimulerande effekt på den privata konsumtionen. Som jag bedömer det ligger det en väldig risk i detta eftersom många nu har rörliga lån, samtidigt som man kan se att reporäntan kommer att höjas och att marknadsräntorna kommer att höjas. Vilken bedömning gör Riksbanken i det avseendet – detta dessutom kopplat till att man för en expansiv finanspolitik som kan tidigarelägga en räntehöjning? Vad finns det för risk i fråga om att räntehöjningen kommer att bryta den privata konsumtionen?

Riksbankschef Lars Heikensten: När det gäller den första frågan är det kanske klokt att gå tillbaka till det som Lars Bäckström tog upp om den potentiella tillväxten och produktionsgapet. Det är alltså tillgänglig arbetskraft i timmar och produktionsutvecklingen som avgör den potentiella tillväxten och som därmed i grunden avgör hur mycket av efterfrågan vi kan släppa fram utan att riskera att inflationen accelererar. Då är det klart att olika typer av åtgärder som bidrar till att fler människor finns tillgängliga på arbetsmarknaden eller till att produktiviteten förbättras, allt annat lika, gör att vi kan släppa fram en högre efterfrågan i ekonomin.

I själva verket är det väl så – för att gå tillbaka till diskussionen inledningsvis – att hade ni frågat mig och kanske de flesta andra svenskar som följde svensk ekonomisk utveckling under 70- och 80-talen, om vi skulle ha kunnat ha haft en så hög efterfrågan som vi haft under de här åren, så skulle nästan alla ha sagt: Nej, det kommer inte att gå. Då kommer inflationen att accelerera.

Det faktum att produktionsutvecklingen har blivit bättre än vi räknat med har alltså varit oerhört väsentligt för resultatet, i form av reallöner och annat som jag här talat om. Man ska således inte misströsta när det gäller detta. Den typ av stabiliseringspolitisk regim som vi har innebär möjligheter att beakta effekterna av de reformer som eventuellt sker och de effekter dessa får på arbetsmarknad och produktivitet. Sedan är det en annan sak om man alltid ser förändringarna i tid och om man uppskattar effekterna på ett korrekt sätt. Risken finns alltid, som vi tidigare var inne på, att man kan missa i bedömningen. Men i grund och botten finns det över tiden all anledning att tro att åtgärder som på olika sätt gör att ekonomin fungerar bättre också kommer att kunna resultera i lägre räntor, en högre efterfrågan och en bättre välståndsutveckling i landet.

När det gäller jämviktsarbetslösheten brukar vi inte ge oss in på specificeringar. Vi skulle bara få hålla på med revideringar en gång per halvår, just av de skäl jag nämnt: Det sker ju hela tiden förändringar på det här området.

Jag kommer ihåg vad alla trodde att jämviktsarbetslösheten var 1993. Synen bland många ekonomer var då att den var 7 %. Hade vi bedrivit politiken efter det skulle vi inte ha kunnat ta till vara de möjligheter som fanns att förbättra läget. Jag tror att man ska förhålla sig en aning skeptisk till enskilda siffror på detta område. Frågeställningen är för komplex. Men

2004/05:FiU1 BILAGA 16 FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING

det innebär inte att vi inte använder oss av begreppet som sådant och av många andra liknande begrepp när vi försöker hantera de avvägningar det här handlar om. Det gör vi ju. Men en speciell siffra skulle jag inte vilja låsa mig för.

Sedan har vi huspriserna. Jag presenterade tidigare en bild som visade att skulderna har gått upp och att räntekostnaderna har gått ned. Av det resonemanget framgick att det naturligtvis innebär att hushållen i någon mening är mer exponerade än de annars skulle ha varit. Ränteläget är lågt, så i procentenheter räknat krävs det inte särskilt stora förändringar i ränteläget för att det ska få ganska stora effekter på hushållens kostnader. En 2procentig höjning av räntan – och då hamnar man på nivåer som historiskt sett inte varit extraordinära – skulle innebära en ganska påtaglig förändring av hushållens kostnader för räntor.

Internationella huspriser

Index1991=100

250 250

200 USA 200

Storbritannien Sverige

1983 1985 1987 1989 1991 1993 1995 1997 1999 2001 2003

Källor: Ecowin, Lantmäteriet, SCB och Internationella centralbanker

När vi tittar på priserna på egnahem i Sverige tycker vi att det går att förklara dem med någorlunda rimliga ekonomiska samband. Man kan göra modeller där man frågar: Vad borde förklara huspriserna? Ja, de borde förklaras av inkomstutvecklingen, av ränteutvecklingen och av demografin.

Om man gör några sådana experiment visar det sig att det går att förklara de nuvarande prisnivåerna ganska väl. Som en jämförelse kan följande nämnas. Vid aktieprisuppgången i slutet av 90-talet gick det inte att på samma vis förklara priserna med rimliga modeller. För varje år som gick stoppade de så kallade analytikerna på området in nya argument i de sambanden som blev mer och mer fantasifulla för att kunna förklara den prisutveckling vi hade. Man behöver inte ägna sig åt den typen av övningar för att förklara priserna på egnahem, i varje fall inte än så länge.

FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING BILAGA 16 2004/05:FiU1

Det är alltså inte så att vi hyser en stor oro. Men samtidigt, givet den exponering som hushållssektorn har för en ränteuppgång, finns det, tycker jag, anledning att i stort sett i alla sammanhang ändå påpeka att ränteläget har varit lågt under senare tid och att det är osannolikt att det i längden kan fortsätta att vara så lågt. Därför bör alla se om sitt hus. När bankerna lånar ut pengar bör de vara noga med att kontrollera att de som de lånar ut till klarar ett högre ränteläge. Också hushållen själva behöver naturligtvis pröva ytterligare lån noga.

Det kan ju hända saker som ingen förutsett. Under en period på 70talet hade vi, för att ta ett exempel, hög inflation och låg tillväxt på samma gång. Om vi mot förmodan skulle hamna i en sådan situation – jag väntar mig inte det, men om vi mot förmodan hamnar i en sådan situation – kan det kullkasta en hel del kalkyler. Det är för alla viktigt att beakta att utvecklingen kanske inte kommer att följa samma banor som under de senaste tio åren.

Yvonne Ruwaida (mp): Också jag vill tacka för en intressant diskussion här. Många frågeställningar har varit uppe. Men en sak som jag reflekterade över i det här föredraget gäller just den information som vi har om vad som händer internationellt, t.ex. vad det är som påverkar det internationella prisläget. Du visade en overheadbild och sade att statistiken när det gäller importerad inflation inte är bra. Du hänvisade också i ditt tal här till att det behövs en ökad förståelse för vad det är som påverkar det internationella prisläget.

Mats Odell tog upp en frågeställning här. Vi i Sverige är väldigt duktiga på statistik. Men många länder tittar bara nationellt på statistik, inte lika mycket på flöden mellan länder eller på den globala utvecklingen. Det är kanske viktigt att försöka initiera och jobba för att det tas fram mer internationell statistik på det här området, så att man har bättre underlag för att kunna fatta politiska beslut och göra olika typer av bedömningar. Det var den ena av mina reflexioner.

En annan reflexion är hur man ska tolka vårt beroende av olja. Det är nu inte lika stort som under 80-talet. Men som jag tolkar dig här säger du att oljeprisuppgången inte har fått de konsekvenser som den skulle ha kunnat få dels beroende på det låga internationella prisläget, dels beroende på det gynnsamma inflationsläget nationellt. De båda faktorerna har egentligen motarbetat att vi haft de konsekvenser som kan påminna om det som skedde under 70-talet. Egentligen finns beroendet av olja kvar, även om det nu är mindre. Men vi har kunnat hantera det på grund av ett ekonomiskt gynnsamt läge. Det hade ju kunnat vara ganska så annorlunda om det internationella prisläget hade varit högre t.ex. eller om vi hade haft en lägre produktivitet i Sverige. Är detta rätt tolkat?

Riksbankschef Lars Heikensten: Ja, det är rätt tolkat som jag uppfattade dig. Vi har ett oljeberoende, men det är betydligt mindre än det varit historiskt i Sverige. Det är dock tillräckligt stort för att det skulle ha kunnat få betyd-

2004/05:FiU1 BILAGA 16 FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING

ligt större effekter om vi inte hade haft den typ av ”etablerad regim” kring inflationen som vi nu har. Annorlunda uttryckt: Hade det här tillstött åren 1993–1994 t.ex. hade det säkert varit mycket mer komplicerat att hantera än vad som nu är fallet. Det åskådliggör betydelsen av de förändringar av den stabiliseringspolitiska regimen som jag tidigare talade om. Men visst finns oljeberoendet kvar.

Den här frågan var uppe när jag för någon vecka sedan var på Internationella valutafondens årsmöte i Washington. Flera tog i sina inlägg upp att det behövs ytterligare åtgärder i världen för att minska oljeberoendet. Det kan man, som du förstår bättre än jag, göra med lite olika förtecken. Man kan argumentera för olika typer av alternativ, sätt att hantera dessa problem. Det fanns självklart också i det en udd riktad mot Förenta staterna. Jag lärde mig att 11 %, eller något sådant, av världens oljeförbrukning förbrukas av bilarna i USA. Men det diskuterades också en del hur man skulle kunna hjälpa Kina, Indien och andra länder som nu har en snabb tillväxt, så att de kan hantera sitt stora oljeberoende snabbare. Det ligger i allas gemensamma intresse. Förutom växthusgaser och andra aspekter som kan finnas med finns det starka ekonomiska skäl för detta – av mer medelsiktig karaktär, kan man säga.

När det gäller statistiken får jag kanske vidga frågeställningen lite grann. Vi blir på alla möjliga vis alltmer beroende av varandra. Det är själva innebörden av globaliseringen, som jag uppfattar det. På det ekonomiska området innebär detta att vi handlar mer med varandra. Det blir också större kapitalrörelser mellan länderna. Vi investerar i andra länder på ett annat sätt, och andra länder investerar hos oss. Allt detta är en del av den ekonomiska integrationen.

Det är klart att detta på alla möjliga sätt ökar behovet av att vi förstår vad som händer i andra länder; det blir allt viktigare. Mot den bakgrunden vill jag i det här sammanhanget gärna slå ett slag för multilateralt samarbete i största allmänhet. Det är en paradox i diskussionen i dag att det multilaterala samarbetet ifrågasätts i alla möjliga sammanhang, samtidigt som behovet av det har ökat alltmer – inte minst på det ekonomiska området.

Jag touchade tidigare vid att de amerikanska bytesbalansunderskotten har sin spegelbild i stora överskott i Asien, men det kan man inte tala om ifall inte asiaterna finns med vid bordet. Vi måste alltså finna nya former för att diskutera den internationella ekonomiska utvecklingen.

Rent konkret kan jag säga att jag i sju år satt med i Ekonomiska och finansiella kommittén, ursprungligen Monetära kommittén, i Bryssel. Statistikfrågor var ofta på dagordningen. Där pågick ett kontinuerligt arbete inom EU med att förbättra den ekonomiska statistiken.

Ordföranden: Härmed har vi gått igenom en frågerunda. Ordet lämnas fritt om någon utskottsledamot har kompletterande frågor.

Agneta Gille (s): Herr ordförande! Först vill jag tacka för två intressanta timmar här.

FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING BILAGA 16 2004/05:FiU1

Jag vill återgå till min fråga senast vi träffade riksbankschefen. Det var då en intern utfrågning som vi hade i finansutskottet och som handlade om kontanthanteringen. I den frågan har vi följt utvecklingen för Riksbanken eftersom den tidigare varit ett problem för Riksbanken. Jag vill nu höra, riksbankschefen, vad som hänt sedan senast vi träffades. Då var det ju fortfarande bekymmersamt. Riksbankschef Lars Heikensten: För att göra en mycket kort rekapitulering kan jag säga att vi år 1998 hade 350 personer som jobbade i Riksbanken med de här frågorna. Under åren bakåt hade vi försökt dra ned den här verksamheten en del, men fortfarande var en ganska stor del av Riksbankens personal sysselsatt i denna verksamhet.

Vi hade en föreställning om att vi själva kunde spara pengar. Men det var inte det allra viktigaste, utan viktigast var att den rådande strukturen innebar att kontanthanteringen skedde på villkor som vi dikterade och subventionerade. Vi trodde att de samhällsekonomiska kostnaderna kunde bli lägre om man hade en ordning där de som berördes av detta själva var med och på ett eller annat sätt styrde utvecklingen och bar kostnaderna. Samtidigt är det, vill jag säga, en ganska snabb teknologisk utveckling på det här området. Också mycket annat sker nu som rör säkerhetsaspekter och liknande. Även detta måste strukturen anpassas till.

År 1999 bildade vi ett bolag för att hantera de här frågorna. Det blev problem på olika vis. Bolaget kritiserades av konkurrensskäl och liknande. Vi delade därför bolaget år 2002. I början av förra året arbetade 550 personer i bolaget, som gick med 10–15 miljoner kronor i förlust varje månad.

Sedan dess har vi försökt att dels dra ned på verksamheten, dels avyttra den. Det visade sig under processen när vi skulle sälja bolaget att det bara fanns en intresserad köpare. Den köparen var inte intresserad av att köpa bolaget utan av att köpa inkråmet i bolaget. Det var Securitas. Men alla andra tänkbara intressenter var självfallet inbjudna. Från en del synpunkter hade vi nog också föredragit en annan köpare, framför allt visste vi att Securitas hade en väldigt stark ställning på marknaden. Personligen gjorde jag flera försök att övertyga cheferna för andra bolag inom branschen att engagera sig i frågan. Jag talade även med cheferna i banksektorn för att man där skulle engagera sig eftersom kontanthanteringen onekligen nära ansluter till deras verksamhet.

Hur det nu var så återstod ingenting annat än att antingen lägga ned eller sälja till Securitas. Vi valde att sälja till Securitas. Som vi talade om här i våras kunde Konkurrensverket inte på tre fyra månader samla sig till ett beslut i frågan. När så inte skedde gjorde vi bedömningen att vi inte kunde försvara att det här bolaget arbetade vidare och fortsatte att göra förluster. Vi hade inte råd att vänta på att Konkurrensverket möjligen skulle kunna samla sig till ett beslut. Det var inte ett realistiskt handlingsalternativ.

2004/05:FiU1 BILAGA 16 FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING

Konkurrensverket visste att vi, om vi inte fick deras godkännande, inte kunde göra någonting annat än att bjuda ut bolaget till försäljning i ett fritt anbudsförfarande. Eftersom vi tidigare hade gjort allt vi kunde för att få med andra parter var det inte sannolikt att vi till slut i alla fall skulle få så många andra köpare än Securitas.

Jag minns inte exakt när jag var här senast, men jag tror att det var i slutet av maj. Det som sedan inträffade var att Securitas självt valde att säga upp det överlåtelseavtal som vi hade när vi inte fick något besked från Konkurrensverket. Hade inte de gjort det hade vi själva hur som helst tvingats överväga detsamma.

Eftersom vi inte hade något annat alternativ sade vi upp de anställda i bolaget och ordnade ett auktionsförfarande där vi bjöd in alla tänkbara intressenter. Securitas Värde lämnade det bästa anbudet. Det var ett antal tiotal miljoner lägre än vad vi skulle ha fått betalt för samma saker om vi kunnat sälja det i den ordning vi tänkt oss. Vi har senare informerat Konkurrensverket om att affären nu genomförs, och de har inte haft några synpunkter på detta. De valde att inte ta upp anmälan från vår sida.

Vi har nu kommit långt när det gäller att avveckla verksamheten. PSAB har endast några anställda kvar, och SKAB, som var det andra mer Riksbanksnära bolaget, är vi på väg att ta tillbaka in i Riksbanken. Låt mig visa en bild som ger en känsla för sysselsättningskonsekvenserna av de åtgärder vi vidtagit.

Anställda över åren

Början Slutet av av

1995 2000 2003 2004

Riksbanken 756 424 437 420*

- varav betalningsmedelsavdelningen 386 - -

Riksbankens bolag 381 579 844 3 Totalt 1137 1003 1281 423

* exkl. de som tillkommit när SKAB införlivats Det framgår att vi radikalt har reducerat antalet anställda i Riksbanken med bolag under senare år. De förändringar som varit på gång några år kan nu sägas vara genomförda i allt väsentligt.

Jag kanske också ska nämna att ett inslag i den här förändringen är att vi fattat beslut om att erbjuda banker att äga depåer – eller egentligen att äga pengar som ligger i depåer som de i och för sig kan överlåta åt andra att driva – på de ställen i landet där de så önskar. I så fall får de ta upp en diskussion med oss, och sedan får vi försöka hitta lämpliga ställen för depåerna. Det är upp till dem själva att driva saken. Vi kommer bara att jobba på två ställen, men med depåer öppnar vi en möjlighet för banksystemet att vara med och bygga upp en struktur på fler ställen i landet om de, tillsam-

FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING BILAGA 16 2004/05:FiU1

mans med de kommersiella kontakter de har inom handeln och på andra håll, bedömer att det är motiverat. Såvitt jag förstår finns ett intresse för detta, och jag hoppas att det ska kunna utvecklas väl.

Låt mig säga en sista sak, nämligen att det i olika sammanhang i våras figurerade siffror om vad allt detta kostat. Det handlade om belopp på över 1 miljard. Då bortsåg man emellertid från det faktum att det hade kostat att driva den här verksamheten under senare år även om vi inte försökt vidtaga några förändringar. Därför räknade vi lite grovt på detta och kom fram till att om vi hade drivit verksamheten fram till den här tidpunkten och sedan lagt ned allt – det kostar ganska mycket även att lägga ned en verksamhet – skulle kostnaderna varit i storleksordningen 600–700 miljoner. Detta bör man dra bort från den dryga miljard kontanthanteringen har kostat under de senaste 5–6 årens förändringsarbete. Det innebär självfallet inte att vi inte i dag med den kunskapsnivå vi har inser att det hade varit önskvärt att hantera omställningarna på ett annat sätt. Men den dryga miljarden, som figurerat i debatten, är inte en riktigt rättvisande siffra.

Ordföranden: Tack för detta. Frågorna om Pengar i Sverige AB och Svensk Kontantförsörjning AB är förvisso viktiga men ligger helt vid sidan av ämnet för dagens utfrågning, som är inflationsrapporten och den aktuella penningpolitiken. Jag föreslår därför att vi fortsätter den diskussionen i ett annat sammanhang – möjligen där även Konkurrensverket och andra är med.

Cecilia Widegren (m): Tack för genomgången. Det kan i ett slutskede vara svårt att inte återupprepa en del frågor, men jag skulle ändå vilja ha riksbankschefens bild av det eventuella globala inslag vi i dag har i Sveriges ekonomi.

I dag står 20 000–25 000 människor i och omkring Trollhättan och darrar tillsammans med familjer och anhöriga i väntan på det eventuella beslut som kan komma att drabba dem och den regionen av Sverige. Jag skulle därför vilja höra lite grann om det globala inslaget och de snabba penseldrag som kan påverka vår ekonomi oerhört starkt. Det gäller inte minst den region av Sverige som nu direkt påverkas.

Precis som riksbankschefen konstaterat är antalet sysselsatta i dag lägre än före krisen. Ungefär 1,2 miljoner människor i arbetsför ålder står i dag utanför arbetsmarknaden. Det har tidigare i diskussionen också påvisats att det kanske framför allt är yngre som i saknad av arbetsmoral i framtiden kommer att ha ännu större problem att ta sig in på en arbetsmarknad, vilket trots allt är nödvändigt.

Offentlig sektor spelar relativt sett en mindre roll i dag än tidigare, t.ex. när det gäller att kompensera den typen av globala penseldrag som nu drabbar oss i Sverige. I stället måste vi fundera på andra åtgärder. Riksbankschefen har också pekat på de strukturella problemen och arbetsmarknadens funktionssätt.

2004/05:FiU1 BILAGA 16 FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING

Vi har en fortsatt svag situation på arbetsmarknaden, och inom olika block har vi funderat över anställningsformerna. Det kanske är för dyrt att anställa i dag, det kanske är för krångligt, man kanske mer än tidigare behöver fundera på de icke-traditionella arbetsmarknadssektorerna. Jag vet sedan tidigare att riksbankschefen inte gärna vill kommentera formerna för strukturella problem, men det kanske kan finnas läge för det en sådan här dag.

Hur påverkar den globala ekonomin, ett sådant här penseldrag, oss? Det som eventuellt kommer att ske i dag är ju förödande. Det har skett tidigare på olika håll. Det kan mycket väl komma att ske igen. Inte minst bör vi inför framtiden beakta detta och den oro som det medför. Jag skulle vilja ha en kort kommentar om detta.

Riksbankschef Lars Heikensten: Jag tror att det är viktigt att få rätt fokus i den där diskussionen, och då är det centralt att också komma ihåg att vårt land mer än kanske något annat land i världen genom århundradena tjänat på den internationella arbetsfördelningen. När förändringar av det slag du talat om händer gäller det att inrikta sig på att hantera det och se till att det kan växa fram nya arbetsplatser, vilket du också är inne på. Detta har ju hänt förr i dina hemtrakter – på 50- och 60-talen var det hela textilindustrin, senare varven och så vidare. Det gäller även att se till att arbetskraften har en tillräcklig utbildningsnivå, att det finns motiv för att byta bransch, att röra på sig och dylikt.

Som vi var inne på tidigare har vi fått ett internationellt erkännande för att vi på många sätt hanterade detta ovanligt bra under 50- och 60-talen. En del av dessa problem tror jag att vi fortfarande hanterar bra. Vi har mer av fungerande omställningsstöd och andra åtgärder av den typen. Men jag tror att det finns mer att göra, vilket bl.a. har att göra med hur socialförsäkringssystem och liknande fungerar i den här typen av situationer. Det har också att göra med hur man på olika sätt uppmuntrar till nya investeringar. De är nyckelfrågor. Längre än så brukar jag inte vilja gå, som du själv var inne på.

Mats Odell (kd): Jag har en kort kompletterande fråga om hushållens skuldsättning. Vi har av statistiken sett att andra kvartalet i år var ett rekord. Jag tror att skuldsättningen ökade med nästan 45 miljarder.

Jag skulle vilja höra hur du ser på ett alternativt förslag till att Riksbanken måste höja räntan för att dämpa en eventuell fastighetsboom och stor skuldsättning bland hushållen, något som framförts av Svenskt Näringslivs skatteexpert Krister Andersson. Vi har i dag en kapitalinkomstbeskattning på 30 %, och spegelbilden av den är en avdragsrätt för räntor på 30 %. Det innebär att staten därigenom så att säga subventionerar en skulduppbyggnad. Krister Andersson har gjort ett räkneexperiment, som jag läste häromdagen, nämligen att om man sänkte kapitalinkomstskatten, och därmed stärkte konkurrensläget för att ha kapital i Sverige, till 25 % skulle avdragsrätten minska med det motsvarande. Men med dagens låga ränteläge

FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING BILAGA 16 2004/05:FiU1

motsvarar det en höjning av reporäntan med enbart 0,25 %. Hur ser du på att göra den typen av växlingar, som skulle lätta trycket på en höjning av räntan för all verksamhet i Sverige?

Christer Nylander (fp): I inflationsprognosen står: När det gäller risker med denna utveckling tycks det inte finnas några uppenbara tendenser till allvarliga obalanser som skulle kunna leda till kraftigt fallande huspriser.

Att därifrån gå till en situation när det är lugnt på marknaden kan ju vara ett stort steg. I samband med den förra utfrågningen diskuterade vi de här frågorna väldigt mycket. Samtidigt vet vi, sägs det i inflationsprognosen, att småhuspriserna stigit med 11 % under sommaren jämfört med förra sommaren. Läget torde alltså vara värre nu än det var senast vi diskuterade frågan.

Jag vill egentligen bara ställa ett par korta frågor: Åt vilket håll har utvecklingen gått det senaste halvåret? Har situationen på den marknaden blivit värre eller har den blivit lite lugnare?

Riksbankschef Lars Heikensten: Jag ska börja med Mats fråga. Jag har en del problem med ordet ”växling” eftersom det, som jag var inne på tidigare, i slutändan blir så att vi får sätta de räntor som vi bedömer är rimliga — givet de institutioner vi har i landet. Samtidigt tycker jag att det är bra att du tar upp just det exemplet. Det åskådliggör nämligen hur vårt handlingsutrymme påverkas av institutionerna, av skattesystem och andra regler. Jag minns inte om vi pratade om det i våras, men i t.ex. Australien har man haft mycket kraftiga prisökningar på egnahem, mycket kraftigare än vi. Det är uppenbart att ett inslag där är att de, i en utsträckning som inte riktigt är fallet hos oss, tillåter ägande av bostadslägenheter som man inte bor i. Det innebär att bostadslägenheter blivit ett investeringsobjekt, och att privatpersoner sitter med många lägenheter. Det i sin tur har bidragit till ett starkare spekulativt inslag på den marknaden.

Men skattesystemet är också väsentligt. Jag minns att den frågeställning som du nämner, där du refererar till Krister Andersson, var uppe på tapeten i samband med den stora skattereformen i början av 90-talet. Det handlade då om att man helt skulle avskaffa avdragsrätten och göra den här typen av utbyte.

Jag vill inte kommentera huruvida det är klokt eller inte att nu genomföra den förändring du talar om eftersom det också har att göra med en mängd andra aspekter. Men du har rätt i att om man gjorde på det sättet skulle det, allt annat lika, bidra till att dämpa benägenheten att med lånade pengar köpa bostäder. Så är det.

När det gäller Christers fråga har det förvisso blivit värre i den meningen att prisutvecklingen och skuldsättningen fortsatt. Samtidigt vill jag göra klart att vi inte har några mål för skuldsättning och husprisutveckling, utan vi har ett inflationsmål som väglett vårt agerande.

2004/05:FiU1 BILAGA 16 FINANSUTSKOTTETS OFFENTLIGA UTFRÅGNING

Vi har tidigare haft en diskussion här som gått ut på att vi inte haft tillräckligt låga räntor. Om vi hade haft ännu lägre räntor skulle utvecklingen på dessa marknader ha varit ännu snabbare. Det är hela tiden fråga om en avvägning. Det vi emellertid kan göra – för vi har ju bara ett medel som direkt påverkar utvecklingen, nämligen reporäntan – det är att vi kan prata om saken. Det har vi också gjort. I många olika sammanhang har vi tagit till vara de tillfällen vi haft för att göra klart att hushållen bör vara vaksamma.

Ordföranden: Med detta har vi kommit till slutet av denna förmiddag. Jag ber att få tacka riksbankschefen Lars Heikensten med medarbetare och förklarar härmed finansutskottets offentliga utfrågning om den aktuella penningpolitiken avslutad.

260 Elanders Gotab, Stockholm 2004