Kommissionens rekommendation av den 11 juni 2013 om gemensamma principer för kollektiv prövning av ansökningar om förbudsföreläggande och av ersättningsanspråk vid åsidosättande av rättigheter som garanteras enligt unionsrätten (2013/396/EU)
EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR ANTAGIT DENNA REKOMMENDATION
med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 292, och
(1) Unionen har satt som mål att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, bland annat genom att underlätta tillgången till rättslig prövning, samt att trygga en hög konsumentskyddsnivå.
(2) Den moderna ekonomin ger ibland upphov till situationer där ett stort antal personer lider skada av samma olagliga förfaranden i och med att en eller flera näringsidkare eller andra personer åsidosätter rättigheter som garanteras enligt unionslagstiftningen (kollektiv skada). De skadelidande kan i sådana fall ha skäl att kräva att bruket i fråga ska upphöra eller att begära ersättning.
(3) Kommissionen antog 2005 en grönbok om skadeståndstalan vid brott mot EG:s antitrustregler. Under 2008 antogs en vitbok med förslag rörande kollektiv prövning i antitrustsammanhang. År 2008 offentliggjorde kommissionen också en grönbok om kollektiva prövningsmöjligheter för konsumenter. Under 2011 genomförde kommissionen ett offentligt samråd under rubriken Mot en enhetlig EU-strategi för kollektiv prövning.
(4) Den 2 februari 2012 antog Europaparlamentet resolutionen Mot en enhetlig EU-strategi för kollektiv prövning, där parlamentet framhåller att varje förslag på området för kollektiv prövning bör vara utformat som en övergripande ram. Denna ram bör omfatta en gemensam uppsättning principer som ger enhetlig tillgång till kollektiv rättslig prövning inom unionen, särskilt i situationer som rör åsidosättande av konsumenters rättigheter. Parlamentet betonade också behovet av att ta vederbörlig hänsyn till de enskilda medlemsstaternas rättstraditioner och rättssystem och förbättra samordningen av god praxis mellan medlemsstaterna.
(5) Den 11 juni 2013 utfärdade kommissionen ett meddelande med titeln Mot en europeisk övergripande ram för kollektiv prövning, där man redogör för vilka åtgärder som har vidtagits hittills och för de berörda aktörernas och Europaparlamentets synpunkter i denna fråga. Dessutom presenteras kommissionens syn på vissa centrala frågor när det gäller kollektiv prövning.
(6) Det är en central uppgift för den offentliga tillämpningen att förhindra och bestraffa kränkningar av rättigheter som garanteras enligt unionsrätten. Möjligheten för privatpersoner att väcka skadeståndstalan avseende kränkning av sådana rättigheter fungerar som ett komplement till den offentliga tillämpningen. Även om denna rekommendation rör åsidosättandet av rättigheter som garanteras enligt unionsrätten, omfattar den alla situationer där överträdelser av regler som fastställts på unionsnivå har orsakat, eller sannolikt kommer att orsaka, skada för fysiska och juridiska personer.
(7) Till de områden där kompletterande privat tillämpning i syfte att skydda fördragsstadgade rättigheter genom kollektiv prövning fyller en viktig funktion hör konsumentskydd, konkurrens, miljöskydd, skydd av personuppgifter, lagstiftningen om finansiella tjänster och investerarskydd. De principer som tas upp i denna rekommendation bör tillämpas övergripande och på lika villkor inom dessa områden, men även inom andra områden där kollektiv talan om förbudsföreläggande eller skadestånd vid åsidosättande av de rättigheter som garanteras enligt unionsrätten kan bli aktuell.
(8) Individuella åtgärder, till exempel småmålsförfarandet för konsumenttvister, är de normala verktygen för att hantera tvister i syfte att förebygga skada och kräva ersättning.
(9) Utöver möjligheterna att vidta individuella åtgärder har alla medlemsstater infört olika typer av mekanismer för kollektiv prövning. Dessa åtgärder syftar till att förebygga och hindra olagliga metoder och se till att ersättning kan utverkas i situationer där ett helt kollektiv har lidit skada. Möjlighet att lägga samman yrkanden och föra talan kollektivt kan ge bättre möjligheter till rättslig prövning, särskilt i sådana fall där kostnaderna för individuella åtgärder avskräcker enskilda från att föra sin sak till domstol.
(10) Syftet med denna rekommendation är att förbättra förutsättningarna till rättslig prövning vid åsidosättande av rättigheter enligt unionsrätten och i detta syfte rekommendera att alla medlemsstater inför system för kollektiv prövning på nationell nivå som följer samma grundläggande principer i hela unionen, med hänsyn till medlemsstaternas rättstraditioner och utan att avvika från kraven på skydd mot missbruk.
(11) När det gäller talan om förbudsföreläggande har Europaparlamentet och rådet redan antagit direktiv 2009/22/EG om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen. Det förfarande som införs genom direktivet ger dock ingen möjlighet för den som anser sig ha lidit skada till följd av olagliga metoder att erhålla ersättning.
(12) Förfaranden att väcka kollektiv talan om skadestånd har i olika omfattning införts i vissa medlemsstater. De befintliga förfarandena för kollektiv prövning varierar dock kraftigt mellan dessa.
(13) I denna rekommendation föreslås en uppsättning principer för kollektiv prövning i och utanför domstol. Dessa principer bör vara gemensamma i hela unionen, samtidigt som de respekterar medlemsstaternas rättstraditioner. De bör garantera att parternas grundläggande processuella rättigheter respekteras och förebygga missbruk genom lämpliga skyddsåtgärder.
(14) Rekommendationen behandlar både kollektiv skadeståndstalan och – i den utsträckning det är lämpligt och relevant med avseende på de principerna i fråga – kollektiv talan om förbudsföreläggande. Den påverkar inte befintliga sektoriella mekanismer för prövning av ansökningar om förbudsföreläggande som regleras i unionsrätten.
(15) Kollektiva prövningsmöjligheter bör omfatta sådana rättssäkerhetsgarantier som gäller för parter i civilrättsliga mål. För att undvika att det utvecklas en kultur av rättegångsmissbruk i masskadesituationer, bör de nationella systemen för kollektiv prövning omfatta de grundläggande garantier som anges i denna rekommendation. Inslag som straffskadestånd, ingripande krav på att lämna ut handlingar inför rättegången (pre-trial discovery) och ersättning tilldelad av jury (jury awards), av vilka de flesta är främmande för flertalet medlemsstaters rättstraditioner, bör generellt sett undvikas.
(16) Förfaranden för alternativ tvistlösning kan vara ett ändamålsenligt sätt att få en prövning till stånd i masskadesituationer. Sådana förfaranden bör alltid finnas tillgängliga vid sidan av, eller som en frivillig del av kollektiva prövningsmöjligheter i domstol.
(17) Rätten att väcka kollektiv talan i medlemsstaterna är beroende av vilken typ av mekanism för kollektiv prövning det är fråga om. I vissa typer av kollektiva åtgärder, t.ex. grupptalan där talan kan väckas gemensamt av de som anser sig ha lidit skada, är frågan om talerätt enklare än när det gäller företrädartalan. I det senare fallet bör således frågan om talerätt klargöras.
(18) När det gäller företrädartalan bör talerätten begränsas till enheter som tillfälligt bemyndigats för ändamålet, till särskilt utsedda företrädarorganisationer som uppfyller vissa kriterier enligt lag och till offentliga myndigheter. Den företrädande enheten bör åläggas att bevisa sin administrativa och finansiella förmåga att företräda kärandenas intressen på lämpligt sätt.
(19) Tillgången till finansiering för kollektiv prövning bör vara utformad på ett sådant sätt att det inte kan leda till missbruk av systemet eller intressekonflikter.
(20) För att förebygga missbruk av systemet och främja en sund rättskipning bör kollektiv prövning inför domstol endast få äga rum under förutsättning att lagstadgade villkor för prövning är uppfyllda.
(21) Domstolarna bör ha en avgörande roll när det gäller att skydda rättigheter och intressen för alla parter som är involverade i mål med kollektiv prövning och se till att förfarandena fortlöper på ett ändamålsenligt sätt.
(22) På rättsområden där en offentlig myndighet har befogenhet att fatta beslut om att det har skett en överträdelse av unionslagstiftningen, är det viktigt att garantera förenlighet mellan det slutliga beslutet om den överträdelsen och resultatet av förfarandet för kollektiv prövning. Vid kollektiv talan som väcks efter ett beslut av en offentlig myndighet (uppföljningsåtgärder), kan man utgå från att den offentliga myndigheten i samband med att den konstaterat en överträdelse av unionsrätten redan har beaktat allmänintresset och behovet av att undvika missbruk.
(23) När det gäller miljölagstiftning är denna rekommendation utformad med hänsyn till bestämmelserna i artiklarna 9.3–5 i Uneces konvention om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (Århuskonventionen), som uppmuntrar bred tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor, fastställer kriterier som förfarandena bör uppfylla, inbegripet kriterier om att förfarandena bör vara snabba och inte oöverkomligt kostsamma, samt tar upp information till allmänheten och frågan om stödmekanismer.
(24) Medlemsstaterna bör vidta nödvändiga åtgärder för att genomföra de principer som anges i denna rekommendation senast två år efter dess offentliggörande.
(25) Medlemsstaterna bör rapportera till kommissionen om genomförandet av denna rekommendation. På grundval av denna rapportering bör kommissionen övervaka och bedöma de åtgärder som vidtagits av medlemsstaterna.
(26) Inom fyra år från offentliggörandet av denna rekommendation bör kommissionen bedöma om det krävs några ytterligare åtgärder, däribland lagstiftningsåtgärder, för att se till att målen för denna rekommendation är helt uppfyllda. Kommissionen bör särskilt utvärdera genomförandet av denna rekommendation och dess inverkan på möjligheterna till rättslig prövning, rätten till ersättning, behovet att förebygga rättegångsmissbruk samt på den inre marknadens funktion, Europeiska unionens ekonomi och konsumenternas förtroende.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
1 KOM(2005) 672, 19.12.2005.
2 KOM(2008) 165, 2.4.2008.
3 KOM(2008) 794, 27.11.2008.
4 KOM(2010) 135 slutlig, 31.3.2010.
5 (2011/2089(INI)).
6 COM(2013) 401 final.
7 EUT L 110, 1.5.2009, s. 30.
8 EUT L 136, 24.5.2008, s. 3.