Samarbete mellan medlemsstaterna när det gäller insatser som utförs av fartyg som ägs eller används av privata enheter för sök- och räddningsverksamhet
EUROPEISKA KOMMISSIONEN UTFÄRDAR FÖLJANDE REKOMMENDATION
med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 292, och
(1) Att bistå personer som påträffas i sjönöd är en rättslig skyldighet för medlemsstaterna enligt internationell sedvanerätt och konventionsrätt, i synnerhet den internationella konventionen om säkerheten för människoliv till sjöss (Solas-konventionen från 1974), Förenta nationernas havsrättskonvention (Unclos från 1979) och den internationella sjöräddningskonventionen (SAR-konventionen från 1979), samt unionsrätten. Europeiska unionen är avtalsslutande part i Unclos.
(2) Sedan 2014 har tusentals människor försökt korsa Medelhavet för att nå Europa, vilket kräver mångfasetterade åtgärder från Europeiska unionens och dess medlemsstaters sida i syfte att förhindra att människoliv går förlorade, förbättra migrationshanteringen, ta itu med de bakomliggande orsakerna till irreguljär migration och motarbeta organiserade kriminella grupper av migrantsmugglare och människohandlare.
(3) Även om den irreguljära migrationen till EU har minskat under de två senaste åren och färre liv har gått förlorade till havs är den riskabla användningen av små, sjöodugliga fartyg i Medelhavet fortfarande ett inslag i migrationssituationen som fortsätter att underblåsa den organiserade brottsligheten och orsaka oacceptabla dödsfall. Enligt Internationella organisationen för migration har över 500 personer omkommit i Medelhavet hittills under 2020, med över 1880 dödsfall 2019 och över 20300 totalt sedan 2014, vilket gör framför allt den centrala Medelhavsrutten till Europa till den dödligaste i hela världen.
(4) Sedan 2015 har sök- och räddningsverksamhetens kapacitet, samordning och effektivitet i Medelhavsområdet utökats avsevärt för att hantera migrationskrisen, bland annat genom betydande bidrag från kuststater och ökat deltagande av privata och kommersiella fartyg. EU och medlemsstaterna har stärkt sin kapacitet i Medelhavet, bland annat genom nationella insatser och insatser som leds av Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån (Frontex), såsom Themis (tidigare Triton), Poseidon och Indalo samt tidigare även EU:s marina insats Eunavfor MED Sophia, som har hjälpt till att rädda över 600000 människor till havs sedan 2015.
(5) I detta sammanhang har flera icke-statliga organisationer också använt privata fartyg, främst i centrala Medelhavsområdet, och avsevärt bidragit till att rädda personer till sjöss, som sedan förs in till EU:s territorium för säker landstigning. Som poängterades redan i EU:s handlingsplan mot smuggling av migranter (2015–2020) och förtydligas ytterligare i kommissionens vägledning om paketet för att motverka hjälp till olaglig inresa, transitering och vistelse (C(2020) 6470) behöver man undvika att kriminalisera dem som ger humanitärt stöd till människor i sjönöd, samtidigt som lämpliga straffrättsliga påföljder måste kunna tillgripas mot smugglare.
(6) I sin resolution av den 18 april 2018 om framstegen när det gäller FN:s globala pakter för säker, ordnad och reguljär migration samt om flyktingar (2018/2642(RSP)) efterlyste Europaparlamentet ökad kapacitet i samband med sök- och räddningsinsatser för personer i nöd samt att alla länder måste öka sin kapacitet och erkänna det stöd som privata aktörer och icke-statliga organisationer ger vid räddningsinsatser till havs och på land.
(7) Sök- och räddningsinsatser i nödsituationer kräver samordning och snabb landsättning på en säker plats, och respekt för undsatta personers grundläggande rättigheter, i enlighet med skyldigheterna enligt EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, bland annat principen om non-refoulement, och med sedvanerätt och traktatbaserad internationell människorätt och sjörätt, inklusive riktlinjerna för behandling av personer som räddats till sjöss från Internationella sjöfartsorganisationens (IMO) sjösäkerhetskommitté.
(8) Under de senaste åren har en ny form av sök- och räddningsinsatser framträtt i det europeiska marina landskapet, då fartyg som används av icke-statliga organisationer i centrala Medelhavet haft som huvudverksamhet att utföra sök- och räddningsinsatser, under samordning av nationella samordningscentraler för sjöräddning eller på eget initiativ. I många fall har dessa fartyg genomfört flera räddningsinsatser efter varandra innan de landsatt de undsatta på en säker plats.
(9) Smuggling av migranter till sjöss är ett brott som kan äventyra människors liv och är straffbart både enligt europeisk och internationell rätt. Europeiska unionen och dess medlemsstater är avtalsslutande parter i Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (Palermokonventionen) och dess protokoll, inbegripet tilläggsprotokollet mot människosmuggling land-, luft- och sjövägen. I detta sammanhang är det viktigt att undvika en situation där nätverk som sysslar med smuggling av migranter eller människohandel, inklusive kriminella organisationer som bedriver människohandel eller ägnar sig åt former av utnyttjande som likställs med slaveri, drar nytta av räddningsinsatser som genomförs av privata fartyg i Medelhavet.
(10) Det ska påpekas att SAR-konventionen ålägger de avtalsslutande parterna att delta i utvecklingen av sök- och räddningstjänster och att vidta brådskande åtgärder för att se till att nödvändigt bistånd ges till varje person som befinner sig eller förefaller befinna sig i sjönöd. De berörda parterna bör samordna sig och samarbeta så att de som bistås landsätts från det bistående fartyget och når en säker plats så snart det är praktiskt möjligt. I enlighet med IMO:s riktlinjer för behandling av personer som räddats till sjöss bör man vid valet av en säker plats för landsättning ta hänsyn till en rad viktiga faktorer och de särskilda omständigheterna i varje fall. När det gäller asylsökande och flyktingar som undsätts till havs bör hänsyn till exempel tas till behovet av att undvika landsättning i territorier där personer som hävdar sig ha en välgrundad fruktan för förföljelse skulle riskera sitt liv och sin frihet. Dessutom kräver IMO:s riktlinjer att de ansvariga statliga myndigheterna gör allt de kan för att påskynda arrangemangen för att landsätta överlevande från fartyget, men det understryks att den nödvändiga samordningen i vissa fall kan leda till oundvikliga förseningar.
(11) Den regelmässiga närvaron av icke-statliga organisationers fartyg som bedriver sök- och räddningsverksamhet i Medelhavet leder till särskilda operativa behov av bättre samordning och samarbete mellan fartyg som transporterar undsatta personer och nationella myndigheter, och berör medlemsstaterna på olika sätt – vissa samordnar sök- och räddningsinsatserna, vissa tar emot de undsatta personerna som landsätts på deras territorium, vissa är stater där de icke-statliga organisationerna har sitt officiella säte och andra är flaggstater för de fartyg som används i sök- och räddningsverksamheten.
(12) Privata fartyg som utför räddningsinsatser i Medelhavet deltar i komplexa och ofta återkommande sök- och räddningsinsatser, som kan beröra ett stort antal människor i förhållande till fartygets kapacitet och involvera många olika aktörer, från räddning till landsättning. Det är därför en fråga om allmän ordning, inklusive säkerhet, att dessa fartyg är korrekt registrerade och utrustade i enlighet med de relevanta säkerhets- och hälsokraven för denna verksamhet, så att de inte utgör en fara för besättningen eller de undsatta personerna. Denna verksamhet måste ske inom en samordnad ram, genom förstärkt samarbete och samordning mellan privata aktörer och nationella myndigheter.
(13) De fortsatta landsättningarna av undsatta personer i kustmedlemsstaterna får direkta konsekvenser för deras system för migrationshantering och sätter ökat och omedelbart tryck på deras migrations- och asylsystem, inbegripet på mottagnings- och handläggningskapaciteten.
(14) Utöver andra initiativ antog kommissionen den 4 juli 2017 en Handlingsplan för åtgärder för att stödja Italien, minska trycket längs den centrala Medelhavsrutten och öka solidariteten, som bland annat omfattade planer på att Italien skulle utarbeta en uppförandekod för icke-statliga organisationer som bedriver sök- och räddningsverksamhet i Medelhavet, i samråd med kommissionen och på grundval av en dialog med de icke-statliga organisationerna.
(15) Utöver de samordningsinsatser som hittills gjorts, bland annat inom ramen för forumet Shared Awareness and De-confliction in the Mediterranean (SHADE MED) som inrättats av EU:s marina insats Sophia, finns det fortfarande ett behov av att ta itu med specifikt den sök- och räddningspraxis som har uppstått i Medelhavet under de senaste åren genom att inrätta en mer strukturell, tillförlitlig och hållbar ram, i enlighet med EU:s befogenheter och relevanta internationella normer. Denna ram bör fastställa specifika regler för solidaritet mellan medlemsstaterna och tillgodose behovet av stärkt samarbete mellan framför allt flagg- och kustmedlemsstaterna. Samarbete med privata enheter som äger eller använder fartyg för att bedriva sök- och räddningsverksamhet och föra in undsatta människor till EU:s territorium är också nödvändigt. En sådan ram bör också syfta till att tillhandahålla lämplig information om dessa enheters insatser och administrativa struktur, i enlighet med proportionalitetsprincipen och EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, och öka säkerheten, i enlighet med tillämplig internationell lagstiftning, i alla ombordvarandes intresse.
(16) Kommissionen kommer att inrätta en sektorsövergripande kontaktgrupp där medlemsstaterna kan samarbeta och samordna verksamhet för att genomföra denna rekommendation. Gruppen kommer att sammanställa en översikt över nationella regler och nationell praxis, kartlägga lärdomar, bedöma möjligheten att skapa bättre metoder för samarbete mellan flagg- och kuststaterna när det gäller deras uppgifter och ansvarsområden samt utveckla bästa praxis som återspeglar de behov som följer av sök- och räddningsinsatserna såsom de har utvecklats under de senaste åren. Den kommer att ha regelbundna kontakter med berörda parter, däribland EU-byråer, framför allt Frontex, och, när så är lämpligt, icke-statliga organisationer som bedriver sök- och räddningsverksamhet i Medelhavet, akademiker och internationella organisationer, såsom IMO, för att utbyta kunskap och se till att verksamheten stämmer överens med den internationella rättsliga och operativa ramen. Medlemsstaterna bör ge kommissionen all relevant information om genomförandet av denna rekommendation. Kontaktgruppen kommer att övervaka genomförandet av rekommendationen och en gång om året utfärda en rapport till kommissionen.
(17) Kommissionen kommer att beakta kontaktgruppens arbete och genomförandet av denna rekommendation vid utarbetandet av den europeiska strategi för asyl- och migrationshantering och de årliga rapporter om migrationshantering som föreskrivs i förordningen om asyl- och migrationshantering, när så är lämpligt. På grundval av detta kommer kommissionen också att bedöma och vid behov rekommendera framtida initiativ.
(18) Denna rekommendation påverkar inte samarbetsskyldigheter eller andra skyldigheter som följer av relevant internationell rätt och unionsrätt.
HÄRIGENOM REKOMMENDERAS FÖLJANDE.