Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2020/2223 av den 23 december 2020 om ändring av förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 vad gäller samarbete med Europeiska åklagarmyndigheten och effektiviteten i utredningar vid Europeiska byrån för bedrägeribekämpning

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 325,

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen, särskilt artikel 106a,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av revisionsrättens yttrande,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, och

1 Antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1371 och rådets förordning (EU) 2017/1939 förstärkte avsevärt unionens medel för att skydda sina finansiella intressen genom straffrättsliga bestämmelser. Inrättandet av Europeiska åklagarmyndigheten (myndigheten) är en central prioritering på områdena straffrätt och bedrägeribekämpning, eftersom den har befogenhet att utföra brottsutredningar och väcka åtal för brott som riktar sig mot unionens finansiella intressen, i den mening som avses i direktiv (EU) 2017/1371, i de deltagande medlemsstaterna.

2 För att skydda unionens ekonomiska intressen utför Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) administrativa utredningar av administrativa oegentligheter och brottsliga handlingar. När utredningarna avslutats får Olaf lämna rättsliga rekommendationer till nationella åklagarmyndigheter, för att göra det möjligt för dem att fullfölja åtal och lagföring i medlemsstater. I de medlemsstater som deltar i myndigheten kommer Olaf att rapportera misstänkta brott till myndigheten och samarbeta med den i samband med i myndighetens utredningar.

3 Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 bör ändras och anpassas till följd av antagandet av förordning (EU) 2017/1939. Bestämmelserna i förordning (EU) 2017/1939 som reglerar förbindelserna mellan Olaf och myndigheten bör återspeglas i, och kompletteras med, bestämmelserna i förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 för att säkerställa högsta möjliga nivå på skyddet av unionens ekonomiska intressen genom synergieffekter mellan dem, samtidigt som man säkerställer ett nära samarbete, informationsutbyte och komplementaritet samt att dubbelarbete undviks.

4 Med beaktande av sitt gemensamma mål att bevara integriteten i unionens budget bör Olaf och myndigheten upprätta och upprätthålla en nära förbindelse, som grundas på principen om lojalt samarbete och som syftar till att säkerställa att deras respektive mandat kompletterar varandra, och samordning av deras åtgärder, i synnerhet vad gäller omfattningen av det fördjupade samarbetet angående inrättandet av myndigheten. Förbindelsen mellan Olaf och myndigheten bör bidra till att säkerställa att alla medel används för att skydda unionens finansiella intressen.

5 Enligt förordning (EU) 2017/1939 ska Olaf, samt institutionerna, organen och byråerna inom unionen och behöriga myndigheter i medlemsstaterna, till myndigheten, utan onödigt dröjsmål, rapportera misstänkta brottsliga handlingar i fråga om vilka myndigheten kan utöva sin befogenhet. Eftersom Olafs uppdrag är att utföra administrativa utredningar för att bekämpa bedrägeri, korruption och annan olaglig verksamhet som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen är den bäst lämpad och utrustad för att fungera som en partner och privilegierad informationskälla för myndigheten.

6 Uppgifter som tyder på brottsliga handlingar som faller inom myndighetens befogenhet kan förekomma i de ursprungliga påståenden som inkommit till Olaf eller som framkommer först i samband med en administrativ utredning som inletts av Olaf på grund av en misstanke om administrativa oriktigheter. För att uppfylla sin skyldighet att rapportera till myndigheten bör Olaf därför rapportera misstänkta brottsliga handlingar när som helst före eller under sina utredningar.

7 I förordning (EU) 2017/1939 fastställs vilka uppgifter rapporterna minst ska innehålla. Olaf kan behöva utföra en preliminär utvärdering av påståenden för att kontrollera uppgifterna och för att samla in nödvändig information. Olaf bör utföra en sådan utvärdering skyndsamt och på ett sätt som inte innebär en risk för att en eventuell framtida brottsutredning äventyras. När utvärderingen slutförts bör Olaf rapportera till myndigheten om en misstanke om ett brott, som faller inom dess befogenhet, har konstaterats.

8 Med hänsyn till Olafs sakkunskap bör institutioner, organ och byråer som inrättats genom, eller på grundval av, fördragen (institutionerna, organen och byråerna) ha möjlighet att utnyttja Olaf för att utföra en sådan preliminär utvärdering av anklagelser som rapporteras till dem.

9 I enlighet med förordning (EU) 2017/1939 bör Olaf i princip inte inleda en administrativ utredning parallellt med en utredning som utförs av myndigheten av samma sakförhållanden. I vissa fall kan dock skyddet av unionens finansiella intressen kräva att Olaf utför en kompletterande administrativ utredning innan de straffrättsliga förfaranden som inletts av myndigheten avslutats, i syfte att fastställa huruvida säkerhetsåtgärder är nödvändiga eller huruvida finansiella, disciplinära eller administrativa åtgärder bör vidtas. En sådan kompletterande utredning kan vara lämplig bland annat för att återkräva belopp som ska inbetalas till unionens budget och som omfattas av preskription, när de riskutsatta beloppen är mycket höga eller om det är nödvändigt att undvika ytterligare utgifter i risksituationer genom administrativa åtgärder.

10 Vid tillämpning av kravet att undvika dubbelarbete vid utredningar bör begreppet samma sakförhållanden betraktas mot bakgrund av rättspraxis från Europeiska unionens domstol (domstolen) inom ramen för principen ne bis in idem, och anses innebära att sakförhållandena är identiska eller huvudsakligen desamma och förstås som att det föreligger en uppsättning konkreta omständigheter som är oupplösligt sammankopplade i tid och rum.

11 I förordning (EU) 2017/1939 föreskrivs att myndigheten får begära att Olaf utför kompletterande administrativa utredningar. I avsaknad av en sådan begäran bör sådana kompletterande utredningar på särskilda villkor också vara möjliga på Olafs eget initiativ, efter samråd med myndigheten. I synnerhet bör myndigheten kunna invända mot att Olaf inleder eller fortsätter en utredning eller att Olaf utför vissa åtgärder som hänför sig till en av dess utredningar, särskilt i syfte att bevara effektiviteten i dess utredningar och befogenheter. Olaf bör avstå från att utföra en åtgärd som myndigheten gjort invändningar mot. När Olaf inleder en utredning i avsaknad av en sådan invändning bör Olaf utföra den utredningen och fortlöpande samråda med myndigheten.

12 Olaf bör aktivt stödja myndigheten i utredningar. I detta avseende bör myndigheten ha möjlighet att begära att Olaf stöder eller kompletterar dess brottsutredningar genom utövande av sina befogenheter enligt förordning (EU, Euratom) nr 883/2013. Olaf bör tillhandahålla sådant stöd inom gränserna för sina befogenheter och inom den ram som anges i den förordningen.

13 För att säkerställa effektiv samordning, verkningsfullt samarbete och reell transparens bör Olaf och myndigheten utbyta information kontinuerligt. Det informationsutbyte som föregår inledningen av de utredningar som utförs av Olaf eller myndigheten är särskilt viktigt, så att en god samordning mellan deras respektive åtgärder kan säkerställas i syfte att garantera komplementaritet och undvika dubbelarbete. Därför bör Olaf och myndigheten utnyttja träff-/icke träff-funktionerna i sina respektive ärendehanteringssystem. Olaf och myndigheten bör fastställa förfarandet och villkoren för detta informationsutbyte i sina praktiska överenskommelser. För att säkerställa att regler som syftar till att undvika dubbelarbete och att säkerställa komplementaritet tillämpas korrekt bör Olaf och myndigheten enas om särskilda tidsgränser för sina informationsutbyten.

14 I kommissionens rapport om utvärdering av tillämpningen av förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 av den 2 oktober 2017 (kommissionens utvärderingsrapport), drogs slutsatsen att 2013 års ändringar av regelverket medfört tydliga förbättringar när det gäller genomförandet av utredningar, samarbete med partner och berörda personers rättigheter. I kommissionens utvärderingsrapport belystes samtidigt vissa brister som påverkar utredningarnas ändamålsenlighet och effektivitet.

15 Det är nödvändigt att ta itu med de tydligaste resultaten i kommissionens utvärderingsrapport genom ändringar av förordning (EU, Euratom) nr 883/2013. Dessa ändringar är nödvändiga på kort sikt för att stärka ramen för Olafs utredningar så att ett starkt och väl fungerande Olaf kan upprätthållas och att Olaf kompletterar myndighetens straffrättsliga lösningar med administrativa utredningar, utan att ändra Olafs uppdrag eller befogenheter. Dessa ändringar rör främst områden där bristen på tydlighet i förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 kan hindra effektivt genomförande av Olafs utredningar, t.ex. genomförande av kontroller och inspektioner på plats, möjlighet till tillgång till uppgifter om bankkonton och erkännande av de ärenderapporter som Olaf utarbetar som tillåten bevisning i administrativa och rättsliga förfaranden på unionsnivå.

16 Ändringarna av förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 påverkar inte de rättssäkerhetsgarantier som tillämpas i samband med utredningar. Olaf är bunden av rättssäkerhetsgarantierna i förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 och rådets förordning (Euratom, EG) nr 2185/96 och de som ingår i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Den ramen innebär ett krav på Olaf att genomföra sina utredningar på ett objektivt, opartiskt och konfidentiellt sätt, söka bevis för och emot de berörda personerna samt genomföra utredningsåtgärder på grundval av ett skriftligt bemyndigande och efter en lagenlighetskontroll. Olaf har en skyldighet att säkerställa att rättigheterna för de personer som berörs av dess utredningar iakttas, däribland oskuldspresumtionen och rätten att inte röja sig själv. När de berörda personerna intervjuas har de bland annat rätt att biträdas av en person enligt eget val, att godkänna intervjuprotokollet och att använda något av de officiella språken i unionens institutioner. De berörda personerna har också rätt att yttra sig om sakförhållandena i ärendet innan några slutsatser dras.

17 Personer som anmäler bedrägeri, korruption och annan olaglig verksamhet som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen bör omfattas av det skydd som Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1937 erbjuder.

18 I de fall då Olaf inom ramen för sitt mandat vidtar stödåtgärder på begäran av myndigheten, bör Olaf och myndigheten i nära samarbete säkerställa att de tillämpliga rättssäkerhetsgarantierna i kapitel VI i förordning (EU) 2017/1939 iakttas, för att skydda tillåtligheten av bevis och de grundläggande rättigheterna och rättssäkerhetsgarantierna, samtidigt som dubbelarbete vid utredningar undviks och ett effektivt och kompletterande samarbete möjliggörs.

19 Olaf har befogenhet att genomföra kontroller och inspektioner på plats, som gör det möjligt för Olaf att få tillgång till ekonomiska aktörers lokaler och dokumentation inom ramen för sina utredningar av misstänkt bedrägeri, korruption eller annan olaglig verksamhet som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen. Sådana kontroller och inspektioner på plats utförs i enlighet med förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 och förordning (Euratom, EG) nr 2185/96, enligt vilka tillämpningen av dessa befogenheter i vissa fall underställs villkoren i nationell rätt. Kommissionens utvärderingsrapport har visat att det inte är helt tydligt i vilken utsträckning nationell rätt tillämpas, och detta inskränker därför effektiviteten i Olafs utredningsverksamhet.

20 Det är därför lämpligt att förtydliga i vilka fall nationell rätt ska tillämpas under Olafs utredningar, utan att ändra Olafs befogenheter eller hur förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 fungerar i förhållande till medlemsstaterna, och därmed återspegla tribunalens dom av den 3 maj 2018 i mål T-48/16, Sigma Orionis SA mot Europeiska kommissionen.

21 Olafs genomförande av kontroller och inspektioner på plats i situationer där den berörda ekonomiska aktören underkastar sig kontrollen eller inspektionen bör enbart omfattas av unionsrätten. Detta skulle göra det möjligt för Olaf att utöva sina utredningsbefogenheter på ett effektivt och enhetligt sätt i alla medlemsstater och därigenom bidra till en hög skyddsnivå för unionens ekonomiska intressen i hela unionen i enlighet med artikel 325 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

22 I situationer där Olaf måste förlita sig på bistånd från de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna, i synnerhet när en ekonomisk aktör motsätter sig en kontroll och inspektion på plats, bör medlemsstaterna säkerställa att Olafs verksamhet är effektiv och bör tillhandahålla nödvändigt bistånd i enlighet med de relevanta nationella processrättsliga reglerna. För att skydda unionens ekonomiska intressen bör kommissionen ta varje medlemsstats åsidosättande av sin skyldighet att samarbeta med Olaf i beaktande när den överväger huruvida den ska återkräva de berörda beloppen genom att tillämpa finansiella korrigeringar för medlemsstaterna i enlighet med tillämplig unionsrätt.

23 Olaf har enligt förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 möjlighet att ingå administrativa överenskommelser med de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna, till exempel sambandscentraler för bedrägeribekämpning, och med unionens institutioner, organ och byråer, för att fastställa formerna för samarbetet inom ramen för denna förordning, särskilt vad gäller överlämnandet av information och genomförandet av utredningar och eventuella uppföljningsåtgärder.

24 Förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 bör ändras för att införa en skyldighet för ekonomiska aktörer att samarbeta med Olaf i enlighet med deras skyldigheter enligt förordning (Euratom, EG) nr 2185/96 att bevilja tillgång för utförandet av kontroller och inspektioner på plats av lokaler, markområden, transportmedel och andra platser som används yrkesmässigt, och med kravet som anges i artikel 129 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 att varje person eller enhet som mottar medel från unionen ska samarbeta till fullo för att skydda unionens ekonomiska intressen, också i samband med Olafs utredningar.

25 Som en del av denna samarbetsskyldighet bör Olaf kunna kräva att ekonomiska aktörer lämnar relevant information när de kan ha varit inblandade i det ärende som utreds eller kan förfoga över sådan information. När ekonomiska aktörer uppfyller sådana krav bör de inte vara skyldiga att lämna utsagor som innebär att de röjer sig själva, men de bör vara skyldiga att besvara frågor om sakförhållanden och tillhandahålla handlingar, även om denna information kan komma att användas mot dem eller mot en annan ekonomisk aktör för att fastställa förekomsten av olaglig verksamhet. För att säkerställa att utredningarna är effektiva mot bakgrund av rådande arbetsrutiner bör Olaf ha rätt att begära tillgång till information i privatägda enheter som används i arbetssyfte. Vad gäller Olaf bör tillgång ges på samma villkor och i samma omfattning som gäller för nationella kontrollmyndigheter, och endast om Olaf har rimliga skäl att anta att innehållet i dessa enheter kan vara relevant för utredningen, i enlighet med principerna om nödvändighet och proportionalitet, och bör endast omfatta information som är relevant för utredningen.

26 Ekonomiska aktörer bör ha möjlighet att använda något av de officiella språken i den medlemsstat där kontrollen äger rum och bör ha rätt att biträdas av en person enligt eget val, bland annat av externa juridiska ombud, vid kontroller och inspektioner på plats. Närvaro av ett juridiskt ombud bör dock inte utgöra ett rättsligt villkor för att kontroller och inspektioner på plats ska vara giltiga. För att säkerställa att kontrollerna och inspektionerna på plats är effektiva, särskilt när det gäller risken för att bevismaterial försvinner, bör Olaf kunna få tillgång till lokaler, markområden, transportmedel eller andra platser som används yrkesmässigt, utan att invänta att den ekonomiska aktören rådgör med sitt juridiska ombud. Olaf bör endast godta en kort rimlig försening i avvaktan på att det juridiska ombudet rådfrågas innan kontrollen och inspektionen på plats inleds. Alla sådana dröjsmål måste begränsas till ett strikt minimum.

27 För att säkerställa transparens vid genomförandet av kontroller och inspektioner på plats bör Olaf ge ekonomiska aktörer lämplig information om deras samarbetsskyldighet och konsekvenserna av en vägran att samarbeta, och det förfarande som är tillämpligt, inbegripet förfarandegarantier.

28 Vid interna och, vid behov, externa utredningar har Olaf tillgång till all relevant information som innehas av institutionerna, organen och byråerna. För att återspegla hur tekniken utvecklas är det, såsom föreslogs i kommissionens utvärderingsrapport, nödvändigt att förtydliga att sådan tillgång bör vara möjlig oavsett i vilken typ av medium den informationen eller datan lagras. Vid interna utredningar bör Olaf ha rätt att begära tillgång till information som innehas på privatägda enheter som används i arbetssyfte i situationer där Olaf har rimliga skäl att anta att innehållet kan vara relevant för utredningen. Det bör vara möjligt att villkora Olafs tillgång med särskilda villkor från den relevanta institutionen, organet eller byråerna. Sådan tillgång bör erhållas i enlighet med principerna om nödvändighet och proportionalitet och bör endast omfatta information som är relevant för utredningen. För att garantera en effektiv och konsekvent nivå på Olafs tillgång och en hög skyddsnivå vad gäller de berörda personernas grundläggande rättigheter bör unionens institutioner, organ och byråer säkerställa enhetlighet i de regler om tillgång till privatägda enheter som de olika institutionerna, organen och byråerna antar, i syfte att säkerställa likvärdiga villkor i enlighet med det interinstitutionella avtalet av den 25 maj 1999 mellan Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och europeiska gemenskapernas kommission om interna utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf).

29 För en mer sammanhängande ram för Olafs utredningar bör de regler som är tillämpliga på interna och externa utredningar samordnas ytterligare, för att därigenom åtgärda vissa brister som identifierats i kommissionens utvärderingsrapport, där det inte är motiverat med avvikande regler. Exempelvis bör rapporter och rekommendationer som upprättas efter en extern utredning vid behov skickas till den institution, det organ eller den byrå som berörs så att organet eller byrån kan vidta lämpliga åtgärder, på samma sätt som vid interna utredningar. Om möjligt bör Olaf i enlighet med sitt uppdrag stödja den institution, det organ eller den byrå som berörs av uppföljningen av dess rekommendationer. Om Olaf inte inleder en extern utredning, bör Olaf kunna sända relevant information till medlemsstaternas myndigheter eller till institutioner, organ eller byråer, så att lämpliga åtgärder kan vidtas. Olaf bör sända sådan information där det beslutar att inte inleda en utredning trots att det föreligger skälig misstanke om bedrägeri, korruption eller annan olaglig verksamhet som påverkar unionens ekonomiska intressen. Innan detta görs bör Olaf ta vederbörlig hänsyn till om detta kan hindra myndighetens pågående utredningar.

30 På grund av den stora mångfalden inom nationella institutionella ramverk bör medlemsstaterna, baserat på principen om lojalt samarbete, ha möjlighet att informera Olaf om vilka myndigheter som är behöriga att vidta åtgärder på rekommendation av Olaf, samt vilka myndigheter som behöver informeras, såsom av ekonomi-, statistik- eller övervakningsskäl, för att kunna utföra sina relevanta uppgifter. Sådana myndigheter kan inkludera nationella sambandscentraler för bedrägeribekämpning. I enlighet med domstolens fasta rättspraxis har de rekommendationer från Olaf som ingår i dess rapporter ingen bindande rättslig verkan på sådana myndigheter i medlemsstaterna eller på unionens institutioner, organ och byråer.

31 Olaf bör tilldelas de medel som krävs för att följa pengarnas väg, i syfte att avslöja det tillvägagångssätt som är typiskt för en stor del bedrägliga beteenden. Olaf kan erhålla bankkontouppgifter som är relevanta för dess utredningsverksamhet och som innehas av kreditinstitut i ett antal medlemsstater genom samarbete med och bistånd från de nationella myndigheterna. För att säkerställa en effektiv strategi i unionen, bör det i förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 anges en skyldighet för de behöriga nationella myndigheterna att lämna uppgifter om bankkontouppgifter till Olaf, som en del av deras allmänna skyldighet att bistå Olaf. Medlemsstaterna bör anmäla de behöriga myndigheter genom vilka ett sådant samarbete ska äga rum till kommissionen. De nationella myndigheterna bör när de lämnar sådant bistånd till Olaf agera i enlighet med de villkor som gäller för de behöriga nationella myndigheterna i den berörda medlemsstaten.

32 För att skydda och efterleva rättssäkerhetsgarantier och grundläggande rättigheter bör kommissionen skapa en intern funktion i form av en tillsynsansvarig för rättssäkerhetsgarantier (den tillsynsansvarige), som med hänsyn till effektiv resursanvändning administrativt bör tillhöra övervakningskommittén och förses med tillräckliga resurser. Den tillsynsansvarige bör under fullständigt oberoende hantera klagomål, inbegripet från övervakningskommittén och Olaf och bör få tillgång till all den information som krävs för att genomföra sitt uppdrag.

33 En berörd person bör ha möjlighet att inge ett klagomål till den tillsynsansvarige avseende Olafs efterlevnad av rättssäkerhetsgarantier och även på grund av ett åsidosättande av de regler som är tillämpliga på Olafs utredningar, särskilt åsidosättanden av förfarandekrav och grundläggande rättigheter. I detta syfte bör en mekanism för klagomål inrättas. Den tillsynsansvarige bör vara ansvarig för att utfärda rekommendationer med anledning av sådana klagomål och, vid behov, föreslå lösningar på de frågor som tagits upp i klagomålet. Den tillsynsansvarige bör behandla klagomålet genom ett skyndsamt och kontradiktoriskt förfarande och samtidigt ge Olaf möjlighet att fortsätta den pågående utredningen. Den tillsynsansvarige bör ge klaganden och Olaf möjlighet att inkomma med synpunkter på, eller lösa, de frågor som tagits upp i klagomålet. Generaldirektören bör vidta lämpliga åtgärder som är motiverade med anledning av den tillsynsansvariges rekommendation. Generaldirektören bör i vederbörligen motiverade fall ha möjlighet att avvika från den tillsynsansvariges rekommendationer. Skälen för detta bör fogas till den slutliga utredningsrapporten.

34 För att öka insynen och möjligheterna att utkräva ansvar bör den tillsynsansvarige rapportera om klagomålsmekanismen i sin årliga rapport. Den årliga rapporten bör särskilt inbegripa antalet inkomna klagomål, vilka typer av överträdelser av förfarandekrav och grundläggande rättigheter som de gäller, vilka verksamheter som berörs och, om möjligt, de uppföljningsåtgärder som Olaf vidtagit.

35 Tidig överföring av information från Olaf i syfte att anta säkerhetsåtgärder är ett viktigt verktyg för att skydda unionens ekonomiska intressen. För att säkerställa ett nära samarbete på detta område mellan Olaf och institutioner, organ och byråer är det lämpligt att den sistnämnda har möjlighet att när som helst samråda med Olaf för att besluta om eventuella lämpliga säkerhetsåtgärder, inbegripet åtgärder för att säkra bevis.

36 Olafs rapporter utgör tillåten bevisning i administrativa eller rättsliga förfaranden på samma sätt och på samma villkor som administrativa rapporter som utformats av nationella administrativa inspektörer. Enligt kommissionens utvärderingsrapport säkerställer denna regel inte i tillräcklig utsträckning effektiviteten i Olafs verksamhet i vissa medlemsstater. För att öka ändamålsenligheten och enhetligheten i användningen av rapporter från Olaf, bör förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 föreskriva att sådana rapporter är tillåtliga i rättsliga förfaranden som inte är av straffrättslig karaktär inför nationella domstolar samt i administrativa förfaranden i medlemsstaterna. Regeln om likvärdighet med nationella administrativa inspektörers rapporter bör fortsättningsvis vara tillämplig i fråga om nationella rättsliga förfaranden av straffrättslig karaktär. Förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 bör också föreskriva att Olafs rapporter är tillåtliga i administrativa och rättsliga förfaranden på unionsnivå.

37 Sambandscentraler för bedrägeribekämpning i medlemsstaterna infördes genom förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 för att underlätta ett effektivt samarbete och utbyte av information, inbegripet utbyte av operativ information mellan Olaf och medlemsstaterna. Kommissionens utvärderingsrapport visade att sambandscentralerna på ett positivt sätt har bidragit till Olafs arbete. I kommissionens utvärderingsrapport fastställdes också behovet av att ytterligare klargöra rollen för dessa sambandscentraler för bedrägeribekämpning för att säkerställa att Olaf ges nödvändigt bistånd för att säkerställa att dess utredningar är effektiva, samtidigt som sambandscentralernas organisation och befogenheter överlämnas till respektive medlemsstat. I detta avseende bör sambandscentralerna för bedrägeribekämpning kunna ge eller samordna det bistånd som behövs för att Olaf ska kunna utföra sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt före, under eller i slutet av en extern eller intern utredning.

38 Olafs skyldighet att ge medlemsstater bistånd så att de kan samordna sina åtgärder för att skydda unionens ekonomiska intressen är en central del av dess uppdrag att stödja gränsöverskridande samarbete mellan medlemsstater. Närmare regler bör fastställas för att underlätta Olafs samordningsverksamhet och dess samarbete på detta område med medlemsstaternas myndigheter, tredjeländer och internationella organisationer. Dessa regler bör inte påverka Olafs utövande av befogenheter som tilldelats kommissionen genom särskilda bestämmelser om ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaternas administrativa myndigheter och om samarbete mellan dessa myndigheter och kommissionen, särskilt rådets förordning (EG) nr 515/97 och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 608/2013, samt samordningsverksamhet vad gäller de europeiska struktur- och investeringsfonderna.

39 Det bör förtydligas att när medlemsstaternas behöriga myndigheter, inbegripet sambandscentraler för bedrägeribekämpning, samarbetar med Olaf eller andra behöriga myndigheter i syfte att skydda unionens ekonomiska intressen, omfattas de alltjämt av nationell rätt.

40 Det bör vara möjligt för sambandscentralerna för bedrägeribekämpning att i samband med samordningsverksamheten bistå Olaf, samt för sambandscentralerna för bedrägeribekämpning att samarbeta sinsemellan för att ytterligare stärka de tillgängliga samarbetsmekanismerna för att motverka bedrägerier.

41 Medlemsstaternas behöriga myndigheter, samt institutioner, organ och byråer, bör vidta de åtgärder som motiveras av en rekommendation från Olaf. I syfte att ge Olaf möjlighet att följa upp hur ärendena utvecklas bör medlemsstaterna, i de fall där Olaf har lämnat rättsliga rekommendationer till de nationella åklagarmyndigheterna i en medlemsstat, på Olafs begäran sända Olaf den nationella domstolens lagakraftvunna beslut. I syfte att till fullo upprätthålla rättsväsendets oberoende bör ett sådant översändande ske först när de relevanta rättsliga förfarandena slutgiltigt har avslutats och domstolens lagakraftvunna beslut har offentliggjorts.

42 För att komplettera de förfaranderegler för genomförandet av utredningar som fastställs i förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 bör Olaf utarbeta riktlinjer för de utredningsförfaranden som Olafs personal ska följa.

43 Det bör klargöras att Olaf får delta i gemensamma utredningsgrupper som inrättats i enlighet med unionsrätten och att Olaf har rätt att utbyta operativ information som erhålls i det sammanhanget. Användningen av sådan information ska omfattas av de villkor och skyddsåtgärder som föreskrivs i den unionsrätt som ligger till grund för inrättandet av de gemensamma utredningsgrupperna. När Olaf deltar i sådana gemensamma utredningsgrupper har Olaf en stödjande roll och intar rollen som partner, med förbehåll för de rättsliga begränsningar som kan finnas inom unionsrätten och nationell rätt.

44 Senast fem år efter den dag som fastställs i enlighet med artikel 120.2 andra stycket i förordning (EU) 2017/1939 bör kommissionen utvärdera tillämpningen av förordning (EU, Euratom) nr 883/2013, och särskilt effektiviteten i samarbetet mellan Olaf och myndigheten, i syfte att avgöra om ändringar är påkallade mot bakgrund av erfarenheterna från det samarbetet och kommissionen bör, vid behov, lägga fram ett nytt och omfattande lagstiftningsförslag senast två år efter utvärderingen.

45 Eftersom målet för denna förordning, nämligen att stärka skyddet av unionens ekonomiska intressen genom att anpassa Olafs verksamhet till inrättandet av myndigheten och genom att öka effektiviteten i Olafs utredningar, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, utan snarare kan uppnås bättre på unionsnivå genom antagande av regler som reglerar förbindelserna mellan Olaf och myndigheten för att öka effektiviteten i Olafs utredningar i unionen, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

46 Denna förordning innebär inte någon inskränkning av medlemsstaternas befogenheter och ansvar att vidta åtgärder för att bekämpa bedrägeri, korruption och annan olaglig verksamhet som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen.

47 Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 28.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 och avgav formella synpunkter den 23 juli 2018.

48 Förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 bör därför ändras i enlighet med detta.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1 – Externa utredningar

Förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 ska ändras på följande sätt:

1 Artikel 1 ska ändras på följande sätt:

2 Artikel 2 ska ändras på följande sätt:

3 Artikel 3 ska ersättas med följande:

4 Artikel 4 ska ändras på följande sätt:

5 Artikel 5 ska ändras på följande sätt:

6 Artikel 7 ska ändras på följande sätt:

7 Artikel 8 ska ersättas med följande:

8 Artikel 9 ska ändras på följande sätt:

9 Följande artiklar ska införas:

10 Artikel 10 ska ändras på följande sätt:

11 Artikel 11 ska ändras på följande sätt:

12 Artikel 12 ska ändras på följande sätt:

13 Följande artiklar ska införas:

14 I artikel 13.1 ska första stycket ersättas med följande:

15 Artikel 15 ska ändras på följande sätt:

16 I artikel 16 ska punkterna 1 och 2 ersättas med följande:

17 Artikel 17 ska ändras på följande sätt:

18 Artikel 19 ska ersättas med följande:

Artikel 2

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artiklarna 12c–12f i förordning (EU, Euratom) nr 883/2013, som införs genom i artikel 1.13 i den här förordningen, ska dock tillämpas från och med en dag som fastställs i enlighet med artikel 120.2 andra stycket i förordning (EU) 2017/1939.

1 EUT C 42, 1.2.2019, s. 1.

2 Europaparlamentets ståndpunkt av den 16 april 2019 (ännu inte offentliggjord i EUT) och rådets ståndpunkt vid första behandlingen av den 4 december 2020 (ännu inte offentliggjord i EUT). Europaparlamentets ståndpunkt av den 17 december 2020 (ännu inte offentliggjord i EUT).

3 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1371 av den 5 juli 2017 om bekämpande genom straffrättsliga bestämmelser av bedrägeri som riktar sig mot unionens finansiella intressen (EUT L 198, 28.7.2017, s. 29).

4 Rådets förordning (EU) 2017/1939 av den 12 oktober 2017 om genomförande av fördjupat samarbete om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten (EUT L 283, 31.10.2017, s. 1).

5 Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 av den 11 september 2013 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/1999 och rådets förordning (Euratom) nr 1074/1999 (EUT L 248, 18.9.2013, s. 1).

6 Rådets förordning (Euratom, EG) nr 2185/96 av den 11 november 1996 om de kontroller och inspektioner på platsen som kommissionen utför för att skydda Europeiska gemenskapernas finansiella intressen mot bedrägerier och andra oegentligheter (EGT L 292, 15.11.1996, s. 2).

7 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1937 av den 23 oktober 2019 om skydd för personer som rapporterar om överträdelser av unionsrätten (EUT L 305, 26.11.2019, s. 17).

8 Tribunalens dom (första kammaren) av den 3 maj 2018, Sigma Orionis SA mot Europeiska kommissionen, T-48/16, ECLI:EU:T:2018:245.

9 Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 av den 18 juli 2018 om finansiella regler för unionens allmänna budget, om ändring av förordningarna (EU) nr 1296/2013, (EU) nr 1301/2013, (EU) nr 1303/2013, (EU) nr 1304/2013, (EU) nr 1309/2013, (EU) nr 1316/2013, (EU) nr 223/2014, (EU) nr 283/2014 och beslut nr 541/2014/EU samt om upphävande av förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 (EUT L 193, 30.7.2018, s. 1).

10 EGT L 136, 31.5.1999, s. 15.

11 Rådets förordning (EG) nr 515/97 av den 13 mars 1997 om ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaternas administrativa myndigheter och om samarbete mellan dessa och kommissionen för att säkerställa en korrekt tillämpning av tull- och jordbrukslagstiftningen (EGT L 82, 22.3.1997, s. 1).

12 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 608/2013 av den 12 juni 2013 om tullens säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter och upphävande av rådets förordning (EG) nr 1383/2003 (EUT L 181, 29.6.2013, s. 15).

13 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (EGT L 8, 12.1.2001, s. 1).

14 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 4.5.2016, s. 1).

15 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 av den 23 oktober 2018 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter som utförs av unionens institutioner, organ och byråer och om det fria flödet av sådana uppgifter samt om upphävande av förordning (EG) nr 45/2001 och beslut nr 1247/2002/EG (EUT L 295, 21.11.2018, s. 39).

16 Rådets förordning (EU) 2017/1939 av den 12 oktober 2017 om genomförande av fördjupat samarbete om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten (EUT L 283, 31.10.2017, s. 1).

17 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG (EUT L 141, 5.6.2015, s. 73).

18 Rådets förordning (EU) nr 904/2010 av den 7 oktober 2010 om administrativt samarbete och kampen mot mervärdesskattebedrägeri (EUT L 268, 12.10.2010, s. 1).

19 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1937 av den 23 oktober 2019 om skydd för personer som rapporterar om överträdelser av unionsrätten (EUT L 305, 26.11.2019, s. 17).