Domstolens dom av den 2 juni 1976

Förenade målen 56-60/74

DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden R. Lecourt, avdelningsordförandena H. Kutscher och A. O'Keeffe samt domarna A. M. Donner, J. Mertens de Wilmars, M. Sarensen och A. J. Mackenzie Stuart, generaladvokat: G. Reischl, justitiesekreterare: A. Van Houtte,

meddelar följande

dom

DOMSKÄL

Upptagande till sakprövning

Saken

Rättegångskostnader

1. Genom talan som väcktes i juli 1974 har sökandena begärt att få fastställt att gemenskapen är skyldig att ersätta den skada som de lidit under regleringsåret för spannmål 1974/75 på grund av bestämmelserna om priser på och stöd till durumvete i rådets förordningar 1126/74, 1128/74, 1427/74 och 1524/74 av den 29 april samt den 4 och 17 juni 1974 (EGT nr L 128, s. 14 och 17, nr L 151, s. 1 och nr L 164, s. 6, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå.).

2. Rådet och kommissionen, som är svarande, har i inlagor som inkom den 1 oktober 1974 i enlighet med artikel 91 i rättegångsreglerna invänt att ovan angivna talan inte kan tas upp till sakprövning.

3. Sökandena har i sina yttranden över invändningen om rättegångshinder närmare utvecklat sina ursprungliga yrkanden och utöver kravet på fastställelse begärt att gemenskapen skall dömas att till dem betala vissa specificerade belopp som motsvarar den förlust som var och en lidit sedan början av regleringsåret 1974/75, vilket under tiden inletts.

4. Rådet och kommissionen har invänt att denna ändring av yrkandena utgör en sådan ändring av talan som inte är tillåten enligt artikel 42 i rättegångsreglerna.

5. Eftersom domstolen i beslut av den 20 november 1974 beslutade att förena invändningen om rättegångshinder med talan i sak, måste först övervägas om talan kan tas upp till sakprövning.

6. Artikel 215 i fördraget utgör inget hinder mot att väcka talan vid domstolen för att få fastställt gemenskapens ansvar för en omedelbart förestående skada som kan förutses med tillräcklig säkerhet, även om skadans storlek ännu inte kan bedömas exakt.

7. Vad gäller svarandenas påstående att det inte är klarlagt att sökandena lidit någon skada genom de bestämmelser som antagits för regleringsåret för spannmål 1974/75 redan därför att priserna på världsmarknaden i hög grad översteg priserna på den gemensamma marknaden, kan sökandena dels stödja sig på domen av den 13 november 1973 mellan samma parter i förenade målen 63-69/72 (Rec. 1973, s. 1229), av vilken det framgår att gemenskapsbestämmelserna, som för regleringsåret för spannmål 1971/72 var i stort sett desamma som för regleringsåret 1974/75, var sådana att de kunnat orsaka dem skada utan att för den skull medföra ansvar för gemenskapen, dels stödja sig på sina beräkningar, vilka i början av 1975 visat sig vara riktiga, nämligen att världsmarknadspriserna på durumvete skulle falla under gemenskapens prisnivå före slutet av regleringsåret.

8. Under dessa omständigheter var det motiverat att sökandena så snart de berörda gemenskapsbestämmelserna offentliggjorts och innan de trädde i kraft till domstolen hänsköt frågan om huruvida och i vilken utsträckning dessa bestämmelser kunde missgynna dem i förhållande till deras franska konkurrenter och, om så var fallet, om dessa bestämmelser av det skälet var oförenliga med principen om likabehandling.

9. Invändningen om rättegångshinder skall alltså lämnas utan avseende.

10. Enligt rådets förordning nr 120/67 av den 13 juni 1967 om den gemensamma organisationen av marknaden för spannmål skall ett garanterat minimipris fastställas för durumvete för att inom den gemensamma marknaden främja odlingen av detta vete, som det till skillnad från vanligt vete finns en klar brist på.

11. Till följd av detta stöd har odlingen av durumvete ökat kraftigt inom vissa områden där detta vete kan odlas, särskilt i Beauce i Sydfrankrike och i Syditalien, varför den franska och italienska kvarnindustrins behov i stort sett är täckt.

12. Sökandena har gjort gällande att rådet och kommissionen är ansvariga för den skada som de på grund av den beskrivna situationen lidit till följd av det sätt på vilket dessa institutioner tillämpat och genomfört bestämmelserna i förordning nr 120/67.

13. Eftersom det är fråga om en normativ rättsakt som innebär ett ställningstagande av ekonomiskpolitisk karaktär är gemenskapen i enlighet med artikel 215 andra stycket i fördraget endast ansvarig för skada som enskilda kan ha lidit till följd av denna rättsakt, om denna inneburit en tillräckligt klar överträdelse av en överordnad rättsregel till skydd för den enskilde.

14. Det skall dock prövas om rådets förordning vid utformningen av denna stödpolitik, som de sökande hävdat, på ett egenmäktigt sätt missgynnat den tyska kvarnindustrin i förhållande till dess franska konkurrenter.

15. Under de regleringsår som föregick 1974/75 salufördes det durumvete som skördats i Frankrike till priser som hela tiden låg nära interventionspriset utan att någonsin närma sig priset på importerat durumvete.

16. Från och med hösten 1973 steg dock världsmarknadspriserna på durumvete över gemenskapens riktpriser och tröskelpriser och denna ökning slog efter en tid igenom på gemenskapens priser på durumvete.

17. Vidare var det med tanke på de extraordinära omständigheter som påverkade prisutvecklingen på det durumvete som skördats i Frankrike under regleringsåret 1974/75 inte säkert att stödsystemet och bibehållandet av den tidigare nivån kunde ha haft någon inverkan på denna utveckling, jämförbar med den som konstaterats för den tidigare perioden.

18. Sökandena har vidare, liksom tidigare i förenade målen 63-69/72, påtalat att gemenskapsinstitutionerna inte minskat skillnaden mellan interventionspriset och tröskelpriset på durumvete.

19. Under regleringsåret 1974/75 minskades skillnaden mellan interventions- och tröskelpriserna i förhållande till skillnaden regleringsåret 1973/74 procentuellt och, åtminstone fram till den 7 oktober 1974, även i absoluta tal.

20. Med hänsyn till utsikterna för regleringsåret 1974/75 såsom dessa framstod för rådet då den hithörande förordningen antogs, kunde dessutom frågan om en sänkning av tröskelpriset i förhållande till interventionspriset endast vara av akademiskt intresse, eftersom världsmarknadspriserna vida översteg den nivå som fastställts i gemenskapsbestämmelserna.

21. På liknande grunder som de som redovisats ovan kan man inte heller klandra gemenskapsinstitutionerna för att de inte övervägt de eventuella utvägar som sökandena föreslagit, t. ex. återbetalning till den tyska kvarnindustrin av importavgifter på durumvete från tredje land.

22. Sökandena har vidare åberopat förekomsten av en princip som skulle ge dem ett ersättningsanspråk vid ett rättsstridigt expropriationsliknande ingripande från en myndighets sida.

24. Eftersom sökandena tappat målet borde de i enlighet med artikel 69.2 i rättegångsreglerna ersätta rättegångskostnaderna i målet.

På desa grunder beslutar DOMSTOLEN följande:

1) Sökandenas talan ogillas.

2) Vardera parten skall bära sin kostnad.

3) Kostnaderna för hörandet av vittnena skall bäras med hälften av sökandena och med hälften av svarandena.

1 Rättegångsspråk: tyska.