Förstainstansrättens dom (tredje avdelningen) den 24 september 1996

I mål T-491/93,

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (tredje avdelningen) sammansatt av ordföranden C. P. Briët samt domarna B. Vesterdorf och A. Potocki, justitiesekreterare: byrådirektören J. Palacio González,

med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter det muntliga förfarandet den 25 april 1996,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Bakgrunden till tvisten

Förfarandet och parternas yrkanden

Förutsättningar för sakprövning av yrkandet om ogiltigförklaring

Parternas argument

Förstainstansrättens bedömning

Förutsättningar för sakprövning av yrkandet om ersättning

Parternas argument

Förstainstansrättens bedömning

Rättegångskostnader

1. Efter att ha konstaterat behovet av att lämna livsmedelsbistånd och medicinskt bistånd till Sovjetunionen och dess delrepubliker, antog rådet den 16 december 1991 beslut 91/658/EEG om beviljande av ett medelfristigt lån till Sovjetunionen och dess delrepubliker (EGT 1991 nr L 362, s. 89, nedan kallat beslut 91/658 [vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå]) i vilket följande föreskrivs:

2. Den 9 juli 1992 antog kommissionen förordning (EEG) nr 1897/92 om genomförandebestämmelser för ett medelfristigt lån till Sovjetunionen och dess delrepubliker (EGT nr L 191, s. 22, nedan kallad förordning nr 1897/92 [vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå]), i vilken följande föreskrivs:

3. Den 9 december 1992 undertecknade EEG, Ryska federationen och dess finansiella ombud Vnesheconombank (nedan kallad VEB) i enlighet med förordning nr 1897/92 ett Memorandum of Understanding (nedan kallat samförståndsförklaring), enligt vilket Europeiska gemenskaperna skulle bevilja Ryssland det lån som hade fastslagits genom beslut 91/658. Det föreskrevs således att EEG, i egenskap av långivare, skulle bevilja VEB, i egenskap av låntagare och med garantier från Ryska federationen, ett medelfristigt lån på ett maximibelopp på 349 miljoner ecu med en längsta lånetid på tre år. I samförståndsförklaringen fastslås följande:

4. Den 9 december 1992 undertecknade kommissionen och VEB det låneavtal (nedan kallat låneavtalet) som angavs i förordning nr 1897/92 och i samförståndsförklaringen. I avtalet beskrevs detaljerat formerna för utbetalning av lånet. Genom avtalet inrättades en kreditmöjlighet som kunde tas i anspråk under den föreskrivna period under vilken krediten kunde utnyttjas (15 januari 1993 — 15 juli 1993) och som syftade till att i förskott utbetala de belopp som godkänts för betalning av varorna.

5. Formerna för utbetalning, som bygger på klassiska arrangemang som är allmänt vedertagna vid internationell handel, beskrivs i del III i låneavtalet på följande sätt:

6. Det föreskrivna förfarandet med oåterkallelig remburs överensstämmer med den sedvana och handelsbruk som har utarbetats av Internationella Handelskammaren i Paris och som gemenskapen har antagit som standardmodell för remburser som skall användas av utställande banker.

7. Den 15 januari 1993 ingick kommissionen, i enlighet med artikel 2 i beslut 91/658, i egenskap av låntagare ett låneavtal för gemenskapens räkning med ett bankkonsortium under ledning av Crédit lyonnais.

8. Sökanden, som är ett internationellt handelsföretag, kontaktades tillsammans med andra företag inom ramen för en informell anbudsinfordran som organiserades av företaget Exportkhleb, ett statligt företag som Ryska federationen givit i uppdrag att förhandla om inköp av vete.

9. Den 28 november 1992 undertecknade sökanden ett kontrakt med Exportkhleb om försäljning av vanligt vete. Enligt kontraktet åtog sig sökanden att leverera 700000 ton vanligt vete till ett pris av 140 USD per ton, CIF Free Out — östersjöhamn. I kontraktet angavs att varorna skulle lastas före den 28 februari 1993.

10. Efter att låneavtalet hade undertecknats (se punkt 4 ovan), begärde VEB att kommissionen skulle godkänna de kontrakt som hade slutits mellan Exportkhleb och exportföretagen, däribland det kontrakt som hade slutits med sökanden.

11. Efter att kommissionen erhållit viss nödvändig kompletterande information från sökanden, bland annat angående växelkursen ecu/USD som inte hade fastställts i kontraktet, gav institutionen slutligen sitt godkännande den 27 januari 1993 i form av ett meddelande om bekräftelse riktat till VEB. Enligt sökanden ändrades kontraktet på två punkter i meddelandet om bekräftelse, närmare bestämt lastningsperioden, som kommissionen ensidigt utsträckte till den 31 mars 1993, och växelkursen ecu/USD. Genom tillägg nr 2, som undertecknades den 28 januari 1993, enades Exportkhleb och sökanden slutligen om att fastställa växelkursen på grundval av den officiella växelkursen av den 15 januari 1993, genom vilket priset kom att bli 115,86 ecu/ton.

12. Enligt sökanden kunde rembursen inte tas i anspråk före den 22 februari 1993, det vill säga en vecka före slutet av den i kontraktet föreskrivna lastningsperioden (28 februari 1993).

13. Även om en betydande del av varorna hade levererats eller höll på att lastas, var det enligt sökanden uppenbart att samtliga varor inte kunde levereras före den 28 februari 1993.

14. Företaget Exportkhleb kallade den 19 februari 1993 samtliga exportörer till ett möte i Bryssel, vilket ägde rum den 22 och den 23 februari 1993. Under mötet begärde Exportkhleb att exportörerna skulle avge nya anbud avseende priset för leveransen av det som företaget kallade den förutsägbara återstoden, det vill säga de kvantiteter som skäligen kunde förutsättas inte skulle komma att levereras före den 28 februari 1993. Enligt sökanden skall världsmarknadspriset på vete ha ökat betydligt under perioden mellan november 1992, då försäljningskontraktet slöts, och februari 1993, då de nya förhandlingarna hölls.

15. Efter en förhandling, under vilken företagen tvingades att anpassa sig efter det lägsta anbudet, det vill säga 155 USD per ton, vilket enligt sökanden återspeglade världsmarknadspriset vid den tidpunkten, nåddes en överenskommelse mellan Exportkhleb och dess medkontrahenter i fråga om fördelningen av de nya kvantiteter som varje företag skulle leverera. Företaget Richco Commodities fann sig tilldelat ett kontrakt omfattande 450000 ton vanligt vete för leverans under perioden mars—april 1993. Med tillämpning av den nya växelkursen som parterna hade fastställt blev det överenskomna priset 132 ecu.

16. Med anledning av det behov av skyndsamhet som föranleddes av den svåra försörjningssituationen i Ryssland och på begäran av Exportkhleb, beslutades enligt sökanden att ändringarna skulle formaliseras genom ett enkelt tillägg till det ursprungliga kontraktet (tillägg nr 3) som daterades till den 23 februari 1993. När tillägget utformades enades parterna om att minska den mängd vete som skulle levereras till 430200 ton för att, enligt sökanden, undvika att det nya totala priset skulle överstiga det tidigare överenskomna totala priset.

17. Den 9 mars 1993 informerade företaget Exportkhleb kommissionen om att det kontrakt som hade slutits med sökanden hade ändrats.

18. Den 12 mars 1993 svarade generaldirektören för generaldirektoratet för jordbruk (DG VI), G Legras, företaget Exportkhleb att han önskade fästa dess uppmärksamhet på det faktum att, eftersom kontraktens maximivärde redan hade fastställts genom kommissionens meddelande om bekräftelse och eftersom hela den lånesumma som hade anslagits för vete redan hade tagits i anspråk, skulle kommissionen inte kunna godkänna en sådan begäran annat än om det totala värdet av kontrakten bibehölls, vilket kunde uppnås genom en motsvarande minskning av de kvantiteter som skulle levereras. Han tillade att begäran om godkännande av ändringarna enbart kunde beaktas av kommissionen under förutsättning att den framfördes officiellt av VEB.

19. Enligt sökanden tolkades dessa uppgifter som en bekräftelse från kommissionens sida av överenskommelsen.

20. Enligt sökanden överlämnade VEB officiellt de akter som innehöll de nya anbuden samt ändringarna i kontraktet till kommissionen den 23 och den 26 mars 1993. Sökanden har hävdat att den blev informerad av Exportkhleb om kommissionens vägran att godkänna ändringarna av det ursprungliga kontraktet den 7 april 1993. Avslaget meddelades genom en skrivelse ställd till VEB den 1 april från den ledamot av kommissionen som var ansvarig för jordbruksfrågor.

21. Sammanfattningsvis meddelade ledamoten av kommissionen Steichen, i sin skrivelse av den 1 april 1993 att efter att ha granskat ändringarna av de kontrakt som hade slutits mellan Exportkhleb och vissa leverantörer, kunde kommissionen godkänna de ändringar som gällde framflyttandet av förfallodagarna för leverans och betalning. Däremot hävdade han att omfattningen av prisökningarna är sådan att vi inte kan anse att de utgör en nödvändig anpassning utan en betydande ändring av de ursprungligen överenskomna kontrakten. Han fortsatte: I själva verket är världsmarknadsprisernas nuvarande nivå (slutet av mars 1993) inte väsentligt olik den som gällde när priserna ursprungligen avtalades (slutet av november 1992). Ledamoten av kommissionen påminde om att nödvändigheten av att säkerställa såväl fri konkurrens mellan möjliga leverantörer som förmånligast möjliga inköpsvillkor var en av de tyngst vägande faktorerna när kommissionen godkände kontrakt. Efter att ha konstaterat att ändringarna i det föreliggande fallet hade överenskommas direkt med de berörda företagen, utan konkurrens från andra leverantörer, drog han följande slutsats: Kommissionen kan inte godkänna att så viktiga ändringar sker genom enkla ändringar av föreliggande kontrakt. Kommissionären sade sig vara beredd att ge tillstånd till ändringarna i fråga om senareläggning av leveranser och betalning, med förbehåll för att det sedvanliga förfarandet iakttogs. Däremot förklarade han att om det bedöms vara nödvändigt att ändra priser eller kvantiteter, borde nya kontrakt förhandlas fram och dessa tillställas kommissionen för godkännande i enlighet med det normala förfarandet i sin helhet (som inbegriper att minst tre anbud läggs fram).

22. Under dessa omständigheter väckte sökanden genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 5 juli 1993, föreliggande talan som registrerades under målnummer C-343/93.

23. Med tillämpning av rådets beslut 93/350/Euratom, EKSG, EEG av den 8 juni 1993 om ändring av beslut 88/591/EKSG, EEG, Euratom om upprättandet av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt (EGT nr L 144, s. 21) hänsköt domstolen genom beslut av den 27 september 1993 målet till Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt.

24. Målet registrerades vid förstainstansrättens kansli under målnummer T-491/93. Genom en skrivelse som inkom till förstainstansrättens kansli den 30 september 1993 har kommissionen framställt en invändning om rättegångshinder.

25. Med beaktande av referentens rapport har förstainstansrätten (tredje avdelningen) beslutat att inleda det muntliga förfarandet utan att besluta om föregående åtgärder för bevisupptagning.

26. Parterna har vid offentlig förhandling den 25 april 1996 hållit sina pläderingar och svarat på förstainstansrättens frågor.

27. Sökanden har yrkat att förstainstansrätten skall

28. I sin invändning om rättegångshinder har kommissionen yrkat att förstainstansrätten skall

29. I sitt yttrande angående invändningen om rättegångshinder har sökanden yrkat att förstainstansrätten skall

30. Kommissionen har framställt en invändning om rättegångshinder med motiveringen att sökanden inte berörs direkt av den omtvistade rättsakten i den mening som avses i artikel 173 fjärde stycket i fördraget.

31. Inledningsvis har kommissionen lämnat en utförlig redogörelse för att beskriva för fallet relevanta lagstiftnings-och avtalsförfaranden. Institutionen har påpekat att det är de ingångna överenskommelsernas art som gör att talan om ogiltigförklaring inte kan tas upp till sakprövning i enlighet med artikel 173 i fördraget.

32. Vad samförståndsförklaringen beträffar, har kommissionen understrukit att den utgör grunden för avtalet mellan gemenskapen och Ryska federationen om beviljande av lånet. I samförståndsförklaringen fastställs lånebeloppet (349 miljoner ecu) och fastslås villkoren för att kontrakten skall godkännas.

33. Vad låneavtalet beträffar, har kommissionen låtit förstå dels att det saknas anledning att anse att den i avtalet föreskrivna kreditmöjligheten skulle vara tillgänglig från och med den 15 januari 1993, eftersom det i klausul nr 4 fastslås att ett antal villkor skall vara uppfyllda för att den skall kunna tillämpas, dels att institutionen genom klausulen inte tilldelas någon roll vad beträffar slutandet av leveranskontrakt utan endast skall kontrollera att dessa berättigar till gemenskapslån.

34. Vad remburstransaktionen i egentlig mening beträffar, har kommissionen konstaterat att även om den oåterkalleliga rembursen ger upphov till ett rättsligt bindande avtal mellan den bank som utställer rembursen och gäldenären, innehåller däremot inte det avtalet någon förbindelse från gemenskapens sida av innebörd att leverantörens betalningsanspråk kommer att honoreras av gemenskapsmyndigheterna. Som varje obekräftad remburs ger dessutom inte den remburs som har ställts ut av den utställande banken upphov till annat än ett eventuellt ansvar för bankens räkning i förhållande till leverantören, eftersom dennes rätt att erhålla betalning inte uppkommer innan företaget har uppvisat de nödvändiga handlingar som visar att de transaktioner som är en förutsättning för betalning har utförts, exempelvis uppvisande av lastningsfakturor. Av detta har kommissionen dragit slutsatsen att gemenskapen därför inte åtar sig något ansvar gentemot leverantören eller dennes bank. Institutionen har påpekat att om gemenskapen i praktiken tillställer banken eller leverantören en utfästelse om utbetalning när den mottagit en tillfredsställande begäran om utbetalning, är denna utfästelse i vilket fall som helst även fortsättningsvis villkorad av de nödvändiga uppgifter som återges i meddelandet om bekräftelse. I synnerhet gäller utfästelsen inte annat än i förhållande till leverantörens bank, gentemot vilken gemenskapen endast förbinder sig att säkerställa att den utställande bankens åtagande kommer att honoreras i enlighet med rembursen. Kommissionen har understrukit att en obekräftad remburs enbart ger leverantören rätt till betalning av den bank som har ställt rembursen, i föreliggande fall VEB.

35. Vad det med Exportkhleb ingångna försäljningskontraktet beträffar, har kommissionen gjort gällande att kontraktet undertecknades innan samförståndsförklaringen och låneavtalet ingicks och att sökanden saknade inflytande såväl på det ryska lånet som på det datum som den utställande banken skulle uppfylla de nödvändiga villkoren för att lånet skulle bli tillgängligt.

36. Vad meddelandet om bekräftelse beträffar, har kommissionen konstaterat att den undersökte det kontrakt som hade ingivits till institutionen av VEB med avseende på bestämmelserna i låneavtalet och upprättade sitt meddelande den 27 januari 1993, det vill säga innan kontraktet ändrades.

37. Kommissionen har inledningsvis även understrukit de likheter som finns mellan systemet i fråga och det system som reglerar finansieringen av utvecklingsprojekt inom ramen för Lomé-konventionen. Såsom domstolen har klargjort i sin dom av den 10 juli 1984 i målet STS mot kommissionen (126/83, Rec. s. 2769) fastslås i artikel 120 i Lomé-konventionen som princip att staterna har det fulla ansvaret för genomförandet av projekt och handlingsprogram. Av den anledningen ansvarar de för att förbereda, förhandla om och sluta de kontrakt som är nödvändiga för att transaktionerna i fråga skall genomföras. Kommissionen har gjort gällande att samma sak gäller inom det system som har upprättats för att finansiera veteimport, eftersom det i samförståndsförklaringen föreskrivs att lånet beviljas för att täcka oåterkalleliga remburser som låntagaren har godtagit för att genomföra leveranskontrakten. Institutionen har hävdat att dess roll inom Lomé-systemet till och med är viktigare än i det system som reglerar det ryska lånet, eftersom den i det senare fallet inte ingriper när kontrakt tilldelas.

38. Kommissionen anser att sökanden inte kan anses beröras direkt av den omtvistade skrivelsen av den 1 april 1993 i den mening som avses i artikel 173 fjärde stycket i fördraget. Enligt kommissionen har sökanden fullständigt blandat ihop kommissionens roll, som endast består i att ge tillstånd till utbetalning av det ryska lånet, och det kontraktsförhållande som sökanden har med Exportkhleb. Kommissionens vägran skulle således inte få någon rättsverkan på detta kontraktsförhållande. Oberoende av kommissionens beslut skulle Exportkhleb skulle erlägga det ökade priset. Kommissionens skrivelse skulle endast ha fått till följd att lånet inte längre kunde tas i anspråk för att betala veteleveranserna enligt de ändrade villkoren i kontraktet.

39. Kommissionen har i detta hänseende hänvisat till ovannämnda dom i mål STS mot kommissionen som enligt institutionen rörde liknande problem inom ramen för Lomé-konventionen, vars lösning skulle kunna överföras på föreliggande fall.

40. Kommissionen har slutligen hävdat att på samma sätt som institutionen är tredje man i förhållande till försäljningsavtalet mellan Exportkhleb och sökanden, är den sistnämnda tredje man i förhållande till låneavtalet. Mot den bakgrunden kan sökanden inte anses vara direkt berörd i den mening som avses i artikel 173 fjärde stycket i fördraget.

41. Sökanden, som anser sig vara personligen berörd av skrivelsen av den 1 april 1993, har dessutom anfört ett flertal anledningar till varför skrivelsen även berör sökanden direkt.

42. För det första skulle domstolen i dom av den 1 juli 1965 i målet Toepfer och Getreide-Import mot kommissionen (106/63 och 107/63, Rec. s. 525) ha fastslagit att en enskild är direkt berörd av en institutions beslut när beslutet i fråga ersätter ett beslut från en nationell myndighet. Denna lösning skulle kunna överföras på föreliggande fall, eftersom kommissionens beslut om godkännande skulle ersätta ett beslut av Ryska federationen, VEB eller Exportkhleb om huruvida inköpen av vete skulle fortsätta eller inte. I själva verket skulle kontraktets genomförande vara helt beroende av att gemenskapskrediter beviljades, vilket för övrigt även skulle framgå av hävningsklausulen som ingår i försäljningskontraktet.

43. För det andra skulle VEB, till vilken kommissionens beslut är riktat, inte ha något handlingsutrymme om kommissionen vägrar att godkänna kontraktet. Mot bakgrund av domstolens resonemang i domen av den 13 maj 1971, International Fruit Company m. fl. mot kommissionen (41/70, 42/70, 43/70 och 44/70, Rec. s. 411) är det således kommissionens beslut som berör sökanden direkt.

44. För det tredje skulle kommissionen inte förfoga över något handlingsutrymme i fråga om tillämpningen av villkoren enligt förordning nr 1897/92, vilken har direkt effekt. De avtalsslutande företagen skulle således ha rätt att kräva att kommissionen fattar ett beslut, vare sig detta är till deras förmån eller inte, i fråga om godkännande av kontraktet. Om de berövas den rätten åsidosätts deras intressen, varför de av den anledningen berörs direkt.

45. För det fjärde skulle kommissionsbeslutets art och räckvidd vara sådana att det bör fastslås att sökanden berörs direkt (domstolens dom av den 18 november 1975, CAM mot kommissionen, 100/74, Rec. s. 1393). Beslutet syftar i själva verket till att göra det möjligt för Ryska federationen att införskaffa nödvändighetsartiklar till normala anskaffningsvillkor. Ett beslut om avslag kan medföra att kontraktet går om intet eller, som i föreliggande fall, att en leverantör tvingas att leverera till priser som inte överensstämmer med reglerna på marknaden.

46. För det femte skulle domstolens rättspraxis inom ramen för Lomé-konventionen inte vara tillämplig på föreliggande fall, eftersom kommissionen skall ha ingripit vid utformningen och genomförandet av detta kontrakt och ett antal andra kontrakt som sökanden har slutit med Exportkhleb.

47. Enligt artikel 173 fjärde stycket i fördraget kan varje fysisk eller juridisk person väcka talan mot ett beslut som, även om det har utfärdats i form av en förordning eller ett beslut riktat till en annan person, direkt och personligen berör honom.

48. Det skall således avgöras huruvida sökanden berörs direkt och personligen av kommissionens till VEB ställda skrivelse av den 1 april 1993.

49. Inledningsvis konstaterar förstainstansrätten att kommissionen inte har bestritt att sökanden berörs personligen. Mot bakgrund av omständigheterna i föreliggande fall anser förstainstansrätten att det endast finns skäl att pröva frågan huruvida sökanden berörs direkt av det omtvistade beslutet.

50. Det bör i det hänseendet konstateras att det i gemenskapens rättsakter och de avtal som har ingåtts mellan gemenskapen och Ryska federationen fastslås en kompetensfördelning mellan kommissionen och det ombud som av Ryska federationen har givits fullmakt för inköp av vete. Det är i själva verket detta ombud, i föreliggande fall Exportkhleb, som har att genom anbudsinfordran välja medkontrahent, att förhandla om villkoren i kontraktet och att sluta detta. Kommissionens roll består uteslutande i att kontrollera att villkoren för gemenskapsfinansiering är uppfyllda och att i förekommande fall, i syfte att betala ut lånet, godkänna kontrakten såsom överensstämmande med bestämmelserna i beslut 91/658 och i de avtal som har slutits med Ryska federationen. Kommissionen får således inte bedöma handelsavtalet utifrån andra kriterier än dessa.

51. Härav följer att det företag som tilldelas ett kontrakt inte står i avtalsförhållande med någon annan än sin medkontrahent, Exportkhleb, som av Ryska federationen har bemyndigats att sluta inköpskontrakt avseende vete. Kommissionen står för sin del inte i avtalsförhållande till någon annan än låntagaren, det vill säga Ryska federationens finansiella ombud, VEB, som meddelar institutionen om handelsavtalen för att få dessa godkända och som kommissionens beslut härom riktas till.

52. Som en följd därav påverkar inte kommissionens ingripande varken den rättsliga giltigheten av det handelsavtal som har slutits mellan sökanden och Exportkhleb eller villkoren i kontraktet, exempelvis de av parterna avtalade priserna. Oaktat kommissionens beslut att inte fastslå att överenskommelserna överensstämde med de tillämpliga bestämmelserna, är ändringen av kontraktet av den 28 november 1992, som parterna vidtog den 23 februari 1993, bindande för parterna enligt de villkor som dessa har enats om.

53. Det faktum att kommissionen har haft kontakt med sökanden eller Exportkhleb är inte av sådan art att det förändrar ovanstående bedömning av de rättigheter och skyldigheter som följer för var och en av de berörda parterna av tillämpliga rättsakter och avtal. Vad beträffar huruvida talan om ogiltigförklaring kan tas upp till sakprövning, påpekar förstainstansrätten dessutom att det inte framgår av de kontakter som sökanden har åberopat att kommissionen har agerat på ett sätt som är oförenligt med den roll som institutionen har tilldelats, det vill säga att godkänna det ursprungliga kontraktets eller tilläggens överensstämmelse med de tillämpliga bestämmelserna. Således hade de åberopade kontakterna mellan kommissionen och sökanden i januari 1993 endast till syfte att få parterna att i sina kontrakt inkludera ett villkor som var nödvändigt för att kontrakten skulle godkännas såsom överensstämmande, samtidigt som det även fortsättningsvis var upp till parterna att ändra kontrakten om de önskade komma i åtnjutande av den föreskrivna finansieringen. Det faktum att sökanden informerats om ärendets utveckling av kommissionens tjänstemän, närmare bestämt genom att erhålla en kopia av det meddelande om godkännande som hade ställts till VEB, är heller inte av sådan art att det kan fastställas att sökanden berörs direkt av beslutet i fråga.

54. Förstainstansrätten anser dessutom att även om det är riktigt att VEB inte kan ställa en remburs som kan komma i åtnjutande av gemenskapsgarantin när den erhåller ett beslut från kommissionen i vilket det konstateras att kontraktet inte står i överensstämmelse med tillämpliga bestämmelser, förhåller det sig icke desto mindre så, som påpekats ovan, att varken giltigheten av det kontrakt som slutits mellan sökanden och Exportkhleb eller dess villkor påverkas av beslutet. Det bör i det hänseendet understrykas att kommissionens beslut inte ersätter ett beslut fattat av de ryska myndigheterna, eftersom kommissionen endast har befogenhet att undersöka kontraktens överensstämmelse med avseende på gemenskapsfinansieringen.

55. Vad för övrigt beträffar den direkta tillämpligheten av förordning nr 1897/92 som sökanden har åberopat, påpekar förstainstansrätten att villkoren som skall vara uppfyllda för att kontrakten skall kunna åtnjuta gemenskapsfinansiering uppräknas på ett icke uttömmande sätt i artikel 5 i förordningen, vilket framgår av användningen av uttrycket bland annat. Dessutom hänvisas i artikel 4.1 i förordningen uttryckligen till bestämmelserna i de avtal som har ingåtts mellan Ryska federationen och kommissionen. Vad beträffar låneavtalet, i vilket formerna för beviljande av gemenskapsfinansiering anges med exakthet, hänvisas i artikel 5.1 hänsyn till kommissionens absoluta utrymme för skönsmässig bedömning. Under dessa omständigheter förefaller det saknas fog för sökandens argument.

56. Slutligen bör det tilläggas att sökanden, för att bevisa att han är direkt berörd av det omtvistade beslutet, inte kan åberopa förekomsten av en hänvisningsklausul i handelsavtalen som gör genomförandet av kontraktet och betalningen av priset beroende av om kommissionen fastslår att villkoren för utbetalande av gemenskapslånet är uppfyllda. En sådan klausul utgör nämligen en koppling som de avtalsslutande parterna inför mellan det kontrakt som de sluter och en framtida, osäker händelse som gör att deras avtal blir bindande endast om händelsen i fråga inträffar. Förstainstansrätten anser inte att möjligheten att ta upp en talan enligt artikel 173 fjärde stycket i fördraget till sakprövning kan göras beroende av parternas avsikt. Sökandens argument kan således inte godtas.

57. Med beaktande av dessa omständigheter, anser förstainstansrätten att sökanden inte berörs direkt, i den mening som avses i artikel 173 fjärde stycket i fördraget, av kommissionens beslut av den 1 april 1993 som riktades till VEB. Således skall det fastställas att den mot beslutet väckta talan om ogiltigförklaring inte kan tas upp till sakprövning.

58. Kommissionen har inledningsvis hävdat att bestämmelserna i det låneavtal som har ingåtts med Ryska federationen inte åsidosattes genom skrivelsen av den 1 april 1993 och att institutionen därför inte kan göras ansvarig för ett rättsstridigt handlande av sådan art att det medför skadeståndsansvar. I än högre grad gäller detta när det är fråga om en person som inte berörs direkt av beslutet.

59. Kommissionen har därefter hävdat att även om domstolen har fastslagit principen att en skadeståndstalan är fristående i förhållande till en talan om ogiltigförklaring (domstolens dom av den 28 april 1971, Lütticke, 4/69, Rec. s. 325, punkt 6, i vilken hänvisas till lösningen i domstolens dom av den 15 juli 1963, Plaumann mot kommissionen, 25/62, Rec. s. 197, domstolens dom av den 10 juli 1985, CMC mot kommissionen, 118/83, Rec. s. 2325, punkt 31), kan en skadeståndstalan likväl inte tas upp till sakprövning när den verkliga tvisten inte gäller yrkandet om skadestånd, utan frågan om rättsaktens giltighet. I föreliggande fall skulle sökanden inte ha något annat syfte än att genom skadeståndet erhålla samma pris som den skulle ha erhållit om kommissionen hade godkänt ändringarna av kontraktet, varför skadeståndsyrkandet framstår som ett försök att kringgå kraven i artikel 173 i fördraget.

60. Kommissionen har slutligen erinrat om att en stor del av de leveranser för vilka sökanden har begärt ersättning utfördes redan innan VEB begärde kommissionens godkännande av ändringarna i kontraktet. Det är endast med stöd av de skyldigheter som har avtalats med Exportkhleb som sökanden skulle kunna uppnå att den sistnämnda erlade ett belopp motsvarande den begärda prisskillnaden. Kommissionen kan inte göras ansvarig för ett kontraktsbrott som Exportkhleb eller VEB har gjort sig skyldiga till då rembursen ännu inte ens har blivit föremål för ett åtagande från gemenskapens sida.

61. Sökanden har påpekat att skadeståndstalan utgör ett fristående rättsligt förfarande. Sökandens talan enligt artikel 215 i fördraget skulle skilja sig från den i övrigt väckta talan om ogiltigförklaring genom att den förstnämnda inte syftar till att få beslutet ogiltigförklarat utan till att erhålla skadestånd för den skada som har åsamkats av gemenskapen (domstolens dom av den 26 februari 1986, Krohn mot kommissionen, 175/84, Rec. s. 753). Skadeståndstalan skulle inte syfta till att erhålla betalning för det med Exportkhleb överenskomna ändrade priset, utan till att erhålla skadestånd för den skada som har orsakats av kommissionen genom dess vägran — en rättsstridig vägran som dessutom strider mot principen om berättigade förväntningar — att godkänna det avtalade priset.

62. Förstainstansrätten konstaterar att kommissionen sammanfattningsvis har anfört tre argument till stöd för avvisning av yrkandet om skadestånd för den ekonomiska skada som sökanden påstår sig ha åsamkats av beslutet av den 1 april 1993. För det första skulle beslutet vara fullständigt rättsenligt. För det andra har kommissionen hävdat att den inte kan hållas ansvarig för ett kontraktsbrott som begåtts av Exportkhleb eller VEB då den ännu inte har gjort något åtagande. För det tredje skulle skadeståndstalan i föreliggande fall inte vara fristående i förhållande till talan om ogiltigförklaring.

63. Förstainstansrätten konstaterar för det första att såväl det argument som hänför sig till beslutets påstådda rättsenlighet som det argument som berör frågan om någon av de ryska avtalsparterna har gjort sig skyldig till kontraktsbrott hänför sig till bedömningen av målet i sak och kan således inte utgöra en grund för avvisning.

64. För det andra erinrar förstainstansrätten om att enligt en fast rättspraxis har skadeståndstalan enligt artiklarna 178 och 215 andra stycket i fördraget inrättats som ett fristående förfarande med ett särskilt syfte inom ramen för rättsmedelssystemet (domstolens ovannämnda dom i målet Krohn mot kommissionen, punkt 26). Därav följer att den omständigheten att en talan om ogiltigförklaring skall avvisas i princip inte får till följd att även en talan som syftar till att erhålla skadestånd för en påstådd skada skall avvisas.

65. Det har emellertid fastställts, med avvikelse från den ovannämnda principen, att avvisning av talan om ogiltigförklaring även medför att skadeståndstalan skall avvisas om skadeståndstalan i själva verket syftar till att ett enskilt slutgiltigt beslut skall undanröjas (domstolens ovannämnda dom i målet Krohn mot kommissionen, punkt 33, samt förstainstansrättens dom av den 15 mars 1995, Cobrecaf m. fl. mot kommissionen, T-514/93, REG s. II-621, punkt 59) och att denna således utgör rättegångsmissbruk. Bevisbördan för rättegångsmissbruk åligger den part som har åberopat missbruket.

66. I föreliggande fall anser förstainstansrätten att kommissionen inte har uppfyllt denna skyldighet. I själva verket har institutionen nöjt sig med att hävda att sökanden inte avser annat än att uppnå samma pris som den skulle ha erhållit om kommissionen hade fastställt att ändringen av kontraktet var överensstämmande med relevanta bestämmelser. Som domstolen för övrigt har konstaterat med avseende på anbudsinfordran inom ramen för Lomé-konventionen i sin ovannämnda dom i målet CMC mot kommissionen, kan det inte i ett fall som det föreliggande uteslutas att det finns en risk för att det förekommer rättsakter eller ageranden från kommissionen, dess enheter eller enskilda tjänstemän, som kan vålla skada för tredje man. Alla som anser sig ha lidit skada av sådana rättsakter eller uppträdande skall således ha möjligheten att väcka talan under förutsättning att de kan visa att det föreligger ansvarsgrundande omständigheter, det vill säga att det finns en skada, som har orsakats av en rättsstridig rättsakt eller ett rättsstridigt uppträdande, som kan tillskrivas gemenskapen (domstolens ovannämnda dom i målet CMC mot kommissionen, punkt 31).

67. Mot bakgrund av ovannämnda faktorer följer att sökandens yrkande om skadestånd för den materiella skada som denne påstår sig ha åsamkats av kommissionens beslut kan tas upp till sakprövning.

68. Enligt artikel 87.1 i rättegångsreglerna skall beslut om kostnader meddelas i den slutliga domen eller i det beslut genom vilket förfarandet avslutas.

På dessa grunder beslutar FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (tredje avdelningen) följande dom:

1) Talan om ogiltigförklaring avvisas.

2) Invändningen om rättegångshinder lämnas utan bifall i den del den avser yrkandet om ersättning för den skada som sökanden anser sig ha åsamkats.

3) Förfarandet avseende ovannämnda skadeståndsyrkanden skall fortsättas med avseende på sakprövningen.

4) Beslut om rättegångskostnader kommer att meddelas senare.

1 Rättegångsspråk: nederländska.