Förslag till avgörande av generaladvokat Antonio La Pergola föredraget den 18 maj 1995

1 Originalspråk: italienska.

2 Dom av den 17 maj 1983, kommissionen mot Belgien (132/82, Rec. s. 1649, punkt 13—15), och kommissionen mot Luxemburg (133/82, Rec. s. 1669, punkt 14—16).

3 Dom av den 25 januari 1977 (46/76, Rec. s. 5, punkt 9).

4 Dom av den 12 juli 1990, Foster m. fl. (C-18S/89, Rec. s. I-3313, punkt 20). Det framgår vidare av domstolens fasta rättspraxis att även ett privat bolag t princip kan hänföras till staten, och detta med hänsyn till olika kriterier som exempelvis den kontroll som staten rent faktiskt utövar, statens avgörande inflytande och möilighet för att ge bindande påbud, egendomsförhållanden eller finansiellt deltagande, beroendeställning — administrativt eller genom lag — under offentliga myndigheter eller utnämning av styrelsemedlemmar av offentliga organ. Vid sådana tillfällen kan ett organ oavsett sin form och karaktär anses som att hänföra under staten eller organets verksamhet kan i vart fall tillskrivas staten. Jag hänvisar härvid till dom av den 24 november 1982, kommissionen mot Irland (249/81, Rec. s. 4005, punkt 15), av den 2 februari 1982, Van der Kooy m. fl. (67/85, 68/85 och 70/85, Rec. s. 219, punkt 36—38), och av den 20 september 1988, Beentjes (31/87, Rec. s. 4635, punkterna 11 och 12).

5 Se dom av den 30 maj 1989, kommissionen mot Italien (340/87, Rec. s. 1483, punkt 17), där domstolen ansåg att Italienska republiken inte följt sina åligganden när den lagt kostnaden för kontroller och administrativa formaliteter som hade utförts under tullens normala öppettider på de ekonomiska aktörerna. Se även dom av den 5 februari 1976, Bresciani (87/75, Rec. s. 129, punkt 10), i vilken domstolen, beträffande myndigheternas verksamhet i syfte att i samhällets intresse inrätta sanitetskontroller, ansåg att samhället skall stå för de kostnader som förorsakas (genom dessa sanitetskontroller), eftersom det som helhet får dra nytta av den fria rörligheten av varor inom gemenskapen.

6 De i fotnot 1 ovan nämnda domarna, kommissionen mot Belgien och kommissionen mot Luxemburg, i vilka domstolen fastslog att de fördelar som uppkommer på grund av möjligheten att utföra tullklarering inne i landet hör samman med utförandet av tullformaliteterna, som alltid är en skyldighet oavsett var den genomförs. Sådana fördelar ges i syfte att främja rörligheten av varor och förenkla transporten inom gemenskapen. De förenklingar i tullklareringen som är införda i den gemensamma marknadens intresse kan därför inte belastas med nägon form av avgift.

7 Se fotnoterna 1 och 4.

8 Denna funktion av artikel 5 andra stycket har redan framhävts av generaladvokaterna Mancini och Tesauro i deras respektive förslag till avgörande i dom av den 30 januari 1985, kommissionen mot Frankrike (290/83, Rec. s. 439, och i synnerhet s. 442), respektive dom av den 11 mars 1992, Compagnie commerciale del l'Ouest m. fl. (C-78/90 — C-83/90, Rec. s. I-1847, och i synnerhet s. I-1864). Den ovan nämnda domen kommissionen mot Frankrike bör särskilt omnämnas. Kommissionen gjorde där gällande att det var möjligt att ingripa mot den franska statens beteende med tillämpning av artikel 5 andra stycket, eftersom även om det formellt sett var omöjligt att hänföra detta beteende till begreppet statsstöd, hade det pä grund av sin effekt samma verkan som ett sädant stöd. Generaladvokaten och domstolen har helt korrekt underkänt en sädan tolkning. Lydelsen av artikel 92 (är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är... oförenligt med den gemensamma marknaden) är tillräckligt omfattande för att inbegripa varje beteende av staten som får ett sädant resultat som strider mot bestämmelsen. Det var därför inte nödvändigt att använda den allmänna och subsidiära bestämmelsen i artikel 5 andra stycket.

9 Dom av den 8 juni 1971, Deutsche Grammophon (78/70, Rec. s. 487, punkt 5). Nödvändigheten av att läsa och tillämpa artikel 5 i förening med andra bestämmelser i fördraget framgår för övrigt klart av domstolens rättspraxis. Domstolen har med stöd av artiklarna 5, 3 f, 85 och 86 i förening ingripit mot statliga åtgärder som riskerade att hindra konkurrensreglernas genomslagskraft. Se till exempel dom av den 16 november 1977, GB-INNO-BM (13/77, Rec. s. 2115, purit 29—31); av den 3 december 1987, Aubert (136/86, Rec. s. 4789, punkterna 22 och 23); av den 11 april 1989, Ahmed Saeed Flugreisen och Silver Line Reisebüro (66/86, Rec. s. 803, punkterna 48 och 49), och av den 17 november 1993, Meng (C-2/91, Rec. s. I-5751, punkt 14).

10 Dom av den 18 mars 1986, (85/85, Rec. s. 1149, punkt 22).