Förslag till avgörande av generaladvokat Georgios Cosmas föredraget den 28 september 1995

1 Originalspråk: grekiska.

2 Rädcts förordning (EEG) nr 804/68 av den 27 juni 1968 om den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk och mjölkprodukter (EGT nr L 148, s. 13).

3 Rädets förordning (EEG) nr 856/84 av den 31 mars 1984 om ändring av förordning (EEG) nr 804/68 om den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk och mjölkprodukter (EGT nr L 90, s. 10).

4 Tilläggsavgiften infördes ursprungligen för fem tolvmanadersperiodcr (frän den 1 april 1984) som slutligen ökades till nio perioder (se artikel 1.1 i rådets förordning (EEG) nr 816/92 av den 31 mars 1992 om ändring av förordning (EEG) nr 804/68 om den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk och mjölkprodukter (EGT nr L 86, s. 83). Således reglerades tilläggsavgiftssystemet till den 31 mars 1993 av artikel 5c i förordning nr 804/68 med senare ändringar och tillägg. Genom artikel 1.3 i rådets förordning (EEG) nr 2071/92 av den 30 juni 1992 om ändring av förordning nr 804/68 (EGT nr L 215, s. 64), som har varit i kraft sedan den 1 april 1993, har artikel 5c i förordning nr 804/68 ändrats genom en bestämmelse som blott lyder: Prissystemet fastställs utan att detta pävcrkar tillämpningen av tilläggsavgiften. Detta system regleras sedan den 1 april 1993 av rädcts förordning (EEG) nr 3950/92 av den 28 december 1992 om en tilläggsavgift pa mjölk och mejeriprodukter (EGT nr L 405, s. 1) som sisal! gälla i sju pa varandra följande tolvmänadcrspcriodcr.

5 Rådets förordning (EEG) nr 857/84 av den 31 mars 1984 om allmänna tillämpningsföreskrifter för den avgift som avses i artikel 5c i förordning (EEG) nr S04/68 inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter (EGT nr L 90, s. 13). Denna förordning har sedermera, med verkan från den 1 april 1993, upphävts genom artiklarna 12 och 13 i förordning nr 3950/92 (som omnämnts i fotnot 3 ovan).

6 Rådets förordning nr 590/85 av den 26 februari 1985 om ändring av förordning (EEG) nr 857/84 om allmänna till— lämpningsförcskriftcr för den avgift som avses i artikel 5c i förordning (EEG) nr 804/68 inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter (EGT nr L 68, s. 1).

7 Rådets förordning (EEG) nr 1298/85 av den 23 maj 1935 om ändring av förordning (EEG) nr 804/68 om den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk och mjölkprodukter (EGT nr L 137, s. 5)

8 Även om det — i det på franska avfattade — beslutet talas om stycke (alinéa) 7, framgår det klart att begäran om förhandsavgörande avser punkt (paragraphe) 7 i artikel 5c i förordning nr 804/68.

9 Se dom av den 17 maj 1988, Erpclding (84/87, Rec. s. 2647, punkt 26), dom av den 27 maj 1993, Peter (C-290/91, Rcc. s. I-2981, punkt 13), ocli av den 14 juli 1994, Graff (C-351/92, Rec. s. I-3361, punkt 26).

10 Se den i föregående fotnot omnämnda domen i målet Erpclding, punkt 26.

11 Som omnämnts i fotnot 5 ovan. Bestämmelsen i artikel 4a i förordning nr 857/84, som ursprungligen endast infördes för den första tolvmånadersperiod under vilken tilläggsavgiftssystemet tillämpades, var, efter det att dess giltighet hade förlängts flera gånger, i kraft till den 31 mars 1993 (se artikel 1.1 i rådets förordning (EEG) nr 817/92 av den 31 mars 1992 om ändring av förordning (EEG) nr 857/84 (EGT nr L 86, s. 85).

12 Se i detta avseende dom av den 28 april 1988, Mulder (120/86, Rec. s. 2321, punkt 18).

13 I det tolfte övervägandet i begäran om förhandsavgörande uppges att den totala tilldelade kvantiteten för leveranser inte hade överskridits i Luxemburg för produktionsåret 1991/1992, men att detta hade varit fallet beträffande den totala tilldelade kvantiteten för direktförsäljning, och att de lantbrukare som hade överskridit sina uppköparkvoter [därför] inte hade ålagts några sanktioner till skillnad från dem som hade överskridit sina direktförsäljningskvoter. Eftersom — såsom anförts ovan i förslaget till avgörande — en avgiftsplikt uppkommer för den som har överskridit sin individuella referenskvantitet, även om den motsvarande totala kvantiteten inte har överskridits, kan detta avsnitt i begäran om förhandsavgörande endast förstås på så sätt att de avgiftsskyldiga, som under den aktuella perioden hade överskridit den individuella referenskvantitet som de hade blivit tilldelade för leveranser, till sist inte betalade någon avgift, eftersom den behöriga nationella myndigheten i enlighet med artikel 4a i förordning nr 857/84 tilldelade dem de referenskvantiteter som andra ekonomiska aktörer inte hade utnyttjat.

14 Rådets förordning (EEG) nr 1305/85 av den 23 maj 1985 om ändring av förordning (EEG) nr 857/84 (EGT nr 137, s. 12).

15 Se artikel 1.4 i förordning nr 817/92.

16 Också av artikel 4a.3a i förordning nr 857/84 framgår au avgiftsplikten uppkommer vid ett överskridande av den individuella referenskvantiteten, oberoende av om den motsvarande totala kvantiteten har överskridits. Genom artikel 4a.1 och 4a.3 bemyndigas — såsom nämnts ovan — medlemsstaterna att tilldela producenter eller uppköpare inom samma region eller inom andra regioner de refcrenskvantitcter som vissa producenter eller uppköpare inte har utnyttjat. Enligt artikel 4a.3a (punkt 3a infördes genom artikel 1.2 andra strecksatsen i rådets förordning (EEG) nr 774/87 av den 16 mars 1987 om ändring av förordning (EEG) nr 857/84 (EGT nr 78, s. 3) och utökades genom artikel 1.2 i rådets förordning (EEG) nr 764/89 av den 20 mars 1989 om ändring av förordning (EEG) nr 857/84 (EGT nr L 84, s. 2)) uppbärs avgiften för alla de kvantiteter som överstiger de individuella refcrenskvantiteterna efter en eventuell korrigering av dessa. För tilläggsavgiftssystemets första tva tillämpningsperiodcr i varje medlemsstat, är det avgiftsbelopp som skall betalas till gemenskapen emellertid begränsat till överskridandet av den totala garantimängden enligt artikel 5c.3 i förordning (EEG) nr 804/68 och/eller den totala garantikvantiteten enligt artikel 6.2 i samma förordning(min kursivering).

17 Enligt artikel 4a i förordning nr 857/84, som jag har nämnt flera gånger ovan, kan en tilldelning av outnyttjade referenskvantiteter endast ske inom ramen för denna mekanism för kontroll av produktionen. Ordalydelsen av artikel 4a.l och 4a.3 ger, enligt min mening, inte stöd för en tolkning enligt vilken en producent, för att höja sin tilldelade referenskvantitet för till exempel direktförsäljning, kan tilldelas en outnyttjad referenskvantitet som ursprungligen har tilldelats för leveranser. Det är betecknande att det i det andra övervägandet till förordning nr 590/85, genom vilken den bestämmelse som här är föremål för tolkning infördes, anges att systemet med tilldelning av outnyttjade referenskvantiteter endast får tillämpas särskilt för leveranser och direktförsäljning.

18 Se även artikel 5.5 och 5.6 i kommissionens förordning (EEG) nr 1546/88 av den 3 juni 1988 om tillämpningsföreskrifter för den avgift som avses i artikel 5c i förordning (EEG) nr 804/68 (EGT nr L 139, s. 12).

19 Det finns en rad fall där de föreskrifter som bildar undantag från de allmänna reglerna om tiiläggsavgiftssystemet har tolkats snävt, nämligen domen i målet Erpelding (som har nämnts i fotnot 8), punkterna 18 och 19, domen i målet Mulder (som har nämnts i fotnot 11), punkt 15, samt i dom av den 27 juni 1989, Leukhardt (C-113/88, Rec. s. 1991, punkt 12—14), dom av den 10 januari 1992, Kühn (C-177/90, Rec. s. I-35, punkt 8—11) och dom av den 27 januari 1994, Le Nan (C-189/92, Rec. s. I-261, punkt 19—21).

20 Vidare föreskrivs i artikel 6 i förordning nr 1546/88 att vid tillämpningen av artikel 5c.7 i förordning nr 804/68 och artikel 6.2 i förordning nr 857/84 skall de kvantiteter som läggs till en ursprungligen fastställd total kvantitet antingen tilldelas de producenter som avses i artikel 5.5 eller 5.6 i forordning nr 1546/88 eller läggas till den reservkvantitet som varje enskild medlemsstat enligt artiklarna 5 och 6.3 i förordning nr 857/84 skall upprätta inom var och en av de båda totala kvantiteter som den förfogar över, för att göra det möjligt att tilldela de grupper av avgiftsskyldiga som nämns i artiklarna 3, 3a och 4 i förordning nr 857/84 särskilda eller extra referenskvantiteter.

21 Beträffande syftet med denna bestämmelse, se dom av den 7 november 1991, Frankrike mot kommissionen (C-22/90, Rec. s. I-5285, särskilt punkt 15).

22 Också de ovan nämnda bestämmelserna (se fotnot 17) i artikel 5.5 och 5.6 i förordning nr 1546/88, som innehåller andra beröringspunkter med de bada.mckanismerna för kontroll av mjölkproduktionen, har karaktären av mycket speciella särregler. Enligt den första av dess bada bestämmelser kan de producenter som har blivit tilldelade en refcrenskvantitet för dircktförsäljning och som helt eller delvis upphör med dircktförsäljning crliaila en refcrenskvantitet för leveranser, om den berörda medlemsstaten kan tilldela dem denna individuella refcrenskvantitet inom ramen för den totala kvantitet som medlemsstaten förfogar över. Den andra av de bada bestämmelserna rör det motsatta fallet, nämligen att de producenter som förfogar över en refcrenskvantitet för leveranser, och som helt eller delvis upphör med sina mjölkleveranscr till uppköpare, kan erhålla en refcrenskvantitet för dircktförsäljning, om den berörda medlemsstaten kan tilldela dem denna individuella refcrenskvantitet utan att motsvarande totala kvantitet överskrids.

23 Se bland annat dom av den 9 juli 1985, Bozzetti (179/84, Rec. s. 2301, punkt 30), dom av den 11 juli 1989, Schräder (265/87, Rec. s. 2237, punkt 22) och dom av den 21 februari 1990, Wuidart m. fl. (C-267/88 — C-285/88, Rec. s. I-435, punkt 14).