Förslag till avgörande av generaladvokat Antonio La Pergola föredraget den 4 juli 1996

1 Originalspråk: italienska.

2 Rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, i dess uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 (EGT nr L 230, s. 86).

3 I den belgiska rättsordningen erhålls rätten till ålderspension vid fyllda 65 år — för så vitt inte villkoren för förtidspension är uppfyllda (vilket inte är aktuellt i det föreliggande fallet, eftersom Michel Picard hade arbetat som egenföretagare i Belgien under fem kalenderår). I Frankrike erhålls emellertid rätten till pension vid fyllda 60 år. Det är av den anledningen som Michel Picard, som är född den 24 december 1931 och som således nyligen hade fyllt 60 år vid tiden för händelserna i målet, först hänvändc sig till den behöriga franska myndigheten.

4 Citatet är hämtat ur Inastis yttrande som har lämnats in under detta förfarande (s. 2). Hänvisningen till gemenskapsförordningarna återfinns dessutom i Inastis beslut av den 27 januari 1993. Vad beträffar fastställclscn av den sociala trygghetsförmånens faktiska belopp bör det understrykas att Michel Picard arbetade i Belgien mellan den 1 januari 1981 och den 30 juni 1982 samt mellan den 1 januari 1985 och den 31 mars 1988. Det pensionsbelopp han har rätt till från den belgiska institutionen har således räknats ut i relation till den sammanlagda tid han var yrkesverksam i Frankrike och i Belgien.

5 Den bestämmelse som avser tidsfrister anges i artikel 3.3 i kunglig förordning nr 72 av den 10 november 1967 om åldcrs-och efterlevandepension för egenföretagare. Den bestämmelse i vilken fastslås att pensionsansöknmgar skall lämnas in till borgmästaren i den kommun där sökanden är bosatt är artikel 120.1 i kunglig förordning av den 22 december 1967 om allmänna bestämmelser för åldcrs-och efterlevandepensioner för egenföretagare. För en ordagrann åter- -givning av den nationella lagstiftningen hänvisas till del II (De nationella bestämmelserna) i referentens rapport.

6 Det rör sie om bestämmelserna i artikel 44— 51 i förordningen. Vad invalidpensionerna beträffar skall dessa bestämmelser tillämpas i enlighet med den hänvisning som återfinns i artikel 40.1 i sagda förordning.

7 I artikel 36.3 föreskrivs slutligen en ytterligare möjlighet som skall tillämpas när arbetstagaren är bosatt inom en ickcmcdlcmsstats territorium. I detta fall skall han lämna in sin ansökan till den behöriga institutionen i den medlemsstat vars Iagsuft-ning han senast har omfattats av (min kursivering).

8 Eftersom Michel Picard har omfattats av den belgiska lagstiftningen under den tid han har varit yrkesverksam, kan han ã andra sidan inte åberopa den rätt som ges i artikel 36.2.

9 A andra sidan utgör enligt Inasti bestämmelsen i artikel 36.4 i förordning nr 574/72 alls inte en autonom regel, i stället anges i den bestämmelsen verkan av en ansökan om förmåner som har lämnats in i enlighet med de förfaranden som fastslås i artikel 36.1— 36.3.

10 Se femte övervägandet i ingressen till förordning nr 1408/71.

11 Se sjätte övervägandet i ingressen till förordning nr 1408/71.

12 Se dom av den 9 mars 1976, Balsamo (108/75, Rec. s. 375, punkt 9), och av den 9 november 1977, Warry (41/77, Ree. s. 2085, punkt 28).

13 Sc dom av den 11 juni 1991, Athanasopoulos m. fl. (C-251/89, Rec. s. I-2797, punkt 57). Se dessutom de bestämmelser som anges i artikel 84 i förordning nr 1408/71 (Samarbete mellan behöriga myndigheter), särskilt i punkt 1— 3.

14 Dom av den 3 februari 1993 (C-275/91, Rcc. s. I-523, punkt 13).

15 Till stöd för en sådan tolkning skall för övrigt framhållas att det i regelverket i fråga inte föreskrivs åtgärder för att bestraffa den arbetstagare som inte håller sig tul de förfaranden för inlämnande av ansökan som föreskrivs i artikel 36.1—36.3.

16 Slutsatsen skulle vara densamma om arbetstagarens rättighet — som i det fall den hänskjutandc domstolen beskriver i sin andra fråga — fastställs av en institution i en medlemsstat uteslutande på grundval av att en pension utbetalas av en institution i en annan medlemsstat. Det logiska samband som ligger till grund för arbetstagarens rättighet gentemot den första institutionen leder nämligen till att det framstår som nödvändigt att förmånerna utbetalas samtidigt, även för att undvika oberättigade luckor i den behandling den berörde erhåller i fråga om social trygghet. Och det är inte allt. I ett sådant fall förefaller det nödvändigt, återigen med anledning av att handläggningsförfarandct skall förenklas, att tillåta arbetstagaren att vända sig direkt till den institution som är behörig att utbetala huvudförmåncn som utgör en förutsättning för de eventuella förmåner som utbetalas av behöriga institutioner i andra medlemsstater.