Förslag till avgörande av generaladvokat Giuseppe Tesauro föredraget den 4 december 1997

1 Originalspråk: italienska.

2 EGT L 158, s. 59; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 53.

3 Rescbyråförsäkringsförordningen (nedan kallad RFF), BGBl. nr 881 av den 15 november 1994, s. 6501.

4 Dom av den 8 oktober 1996 i de förenade målen C-178/94, C-179/94, C-188/94, C-189/94 och C-190/94, Dillenkofer m. fl. (REG 1996, s. I-4845), punkt 42.

5 Se särskilt åttonde till elfte övervägandena i ingressen, där det till exempel visas att [s]killnaderna mellan de regler som skyddar konsumenterna i olika medlemsstater avhåller konsumenterna från att köpa resepaket i ett annat medlemsland och att [k]onsumenten bör åtnjuta fördelarna av det skydd som detta direktiv medför samt de sista övervägandena som särskilt rör skyddet för konsumenten för det fall researrangören kommer på obestånd eller går i konkurs.

6 I detta avseende sörs i domen i målet Dillcnkofcr m. fl. (se ovan fotnot 3) vissa förtydliganden då domstolen fastslog följande: Det skydd som konsumenterna tillförsäkras genom artikel 7 skulle nämligen kunna äventyras om konsumenterna vore tvungna att göra gällande kredithandlingar gentemot tredje man som under alla omständigheter inte är skyldig att godta dessa och som dessutom också riskerar att försättas i konkurs (punkt 64).

7 Se fotnot 3, punkt 71.

8 Idem, punkt 72.

9 I detta fall hade makarna Hofbauer, enligt sökanden, handgripligen hindrats från att lämna hotellet. Med utgångspunkt från förutsättningen att det rör sig om en faktisk omständighet som det ankommer på den nationella domstolen att bedöma, anser jag att handlingen att hindra inte nödvändigtvis behöver vara handgriplig, utan att det räcker att det föreligger en viss hotfull stämning som vid ett sådant tillfälle kan pressa konsumenten att tappa behärskningen, exempelvis att avbcställa eller skicka tillbaka de taxibilar som skulle göra det möjligt för konsumenterna att ta sig till flygplatsen eller att beslagta bagaget. I förevarande fall är det tillräckligt att ännu en gång erinra om att den fråga som den nationella domstolen har ställt uttryckligen utgår från förutsättningen att hotcllinnchavaren, om han inte hade fått betalt, hade hindrat turisterna från att lämna hotellet. Det har föga betydelse med vilka medel detta skett.

10 Se punkt 8.

11 På denna punkt skall det tilläggas att om resenären hade garanterats återbetalning av de Belopp som utgivits av researrangören för hotellkostnadcr, hade förfarandet vid den nationella domstolen aldrig inletts.