Förslag till avgörande av generaladvokat

I — Föremålet för den aktuella talan, parternas argument och den rättsliga bedömningen

1. Europeiska gemenskapernas kommission (nedan kallad kommissionen) har yrkat att domstolen, med hänsyn till innebörden av och syftet med artikel 171 i EG-fördraget (nedan kallat fördraget), skall fastställa att Irland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 189 tredje stycket i fördraget och artikel 13.1 i rådets direktiv 93/103/EG av den 23 november 1993 om minimikrav avseende säkerhet och hälsa för arbete ombord på fiskefartyg (trettonde särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG, nedan kallat direktivet).

2. Det framgår av artikel 13 i direktivet att medlemsstaterna före den 23 november 1995 skulle ha antagit de lagar och andra författningar som var nödvändiga för att följa direktivet i fråga och att de omedelbart skulle ha meddelat kommissionen om de åtgärder som vidtagits i detta hänseende. Då den inte hade fått något meddelande om att direktivet hade införlivats och inte förfogade över någon uppgift som gjorde det möjligt för den att kontrollera att Irland faktiskt hade uppfyllt sin skyldighet, inledde kommissionen det i artikel 169 i fördraget föreskrivna förfarandet genom att den 27 februari 1996 sända den irländska regeringen en formell underrättelse genom vilken regeringen anmodades att inkomma med yttrande inom två månader. Då kommissionen inte fick något formellt svar på sin skrivelse, riktade den ett motiverat yttrande, av den 23 december 1996, till de irländska myndigheterna och uppmanade dem att inom två månader från delgivningen vidta de åtgärder som var nödvändiga för att följa direktivet.

3. Då den irländska regeringen fortfarande inte hade reagerat, väckte kommissionen förevarande talan. Irland har inte bestritt påståendet om fördragsbrott. Den irländska regeringen har dock begärt att målet skall vilandeförklaras under en period av tre månader, varvid regeringen har försäkrat att den står i begrepp att anta förordningar för införlivande.

4. Även om det fanns uppgifter som visade att direktivet kan komma att införlivas under förfarandets gång, skulle detta enligt min mening inte betyda att kommissionens talan i förevarande mål är ogrundad eller har förlorat sitt ändamål. Av domstolens fasta rättspraxis framgår nämligen att påstådda fördragsbrott skall bedömas mot bakgrund av läget i medlemsstaten vid utgången av den frist som har angetts i det motiverade yttrandet och att förändringar som har skett därefter inte kan beaktas av domstolen. Det enda som har betydelse är således den omständigheten att direktivet vid utgången av den tidsfrist som kommissionen hade fastställt i det motiverade yttrandet ännu inte hade införlivats med den irländska rättsordningen.

II — Förslag till avgörande

Mot denna bakgrund föreslår jag domstolen att

bifalla talan, genom att fastställa att Irland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 13.1 i rådets direktiv 93/103/EG av den 23 november 1993 om minimikrav avseende säkerhet och hälsa för arbete ombord på fiskefartyg (trettonde särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391 /EEG) genom att inte inom den föreskrivna fristen anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv, och förplikta Irland att ersätta rättegångskostnaderna.

1 Originalspråk: italienska.

2 EGT L 307, s. 1. I sjunde övervägandet i direktivet erinras om att bestämmelserna i rådets direktiv 89/391/EEG av den 12 juni 1989 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet (EGT L 183, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 4, s. 146) skall tillämpas fullt ut på arbetet ombord på fiskefartyg dock utan att det hindrar tillämpningen av strängare och/eller mer detaljerade bestämmelser i det direktiv som är i fråga i förevarande mål, vilket har en status som särdirektiv, såsom framgår av dess titel.

3 Se dom av den 27 november 1990 i mål C-200/88, kommissionen mot Grekland (REG 1990. s. I-1299), punkt 13, av den 18 december 1997 i mål C-361/95, kommissionen mot Spanien (REG 1997, s. I-7351), punkterna 13 och 14, och, senast, dom av den 16 juli 1998 i mål C-285/97, kommissionen mot Portu gal (REG 1998, s. I-4895), punkt 8.