Förslag till avgörande av generaladvokat Dámaso Ruiz-Jarabo Colomer föredraget den 15 juni 2000

1 Originalspråk: spanska.

2 Rådets beslut 89/237/EEG av den 14 mars 1989 (EGT L 98, s. 18).

3 I svaromålet hänvisas felaktigt till artikel 1958.1 italienska civillagen i artikel 1458 föreskrivs: Avtalets hävning på grund av avtalsbrott har retroaktiv verkan för parterna, utom i fall som avser avtal som skall fullgöras löpande eller periodiskt, avseende vilka verkningarna av hävningen inte omfattar redan fullgjorda prestationer. Hävningen påverkar inte ens om det uttryckligen har avtalats de rättigheter som har förvärvats av tredje man, med förbehåll för de effekter som följer av registreringen av en hävningsansökan.

4 Dom av Corte suprema di cassazione av den 15 juli 1980, nr 4591.

5 Dom av Corte suprema di cassazione av den 4 oktober 1976, nr 3217, av den 15 juli 1980, nr 4591, och av den 22 februari 1992, nr 1908.

6 Dom av den 27 april 1999 i mål C-69/97, kommissionen mot SNUA (REG 1999, s. I-2363).

7 Detta är inte det enda fall i vilket domstolen har uttalat sig ont krav på återbetalning av belopp samt skadestånd från kommissionens sida, trots att institutionen inte dessförinnan hade begärt fastställelse av avtalets hävning ná grund av motpartens avtalsbrott: se dom av den 10 juni 1999 i mål C-334/97, kommissionen mot Comune di Molitorio al Vomano (REG 1999, s. I-3387), och av den 25 februari 1999 i mål C-65/97, kommissionen mot Cascina Laura och Gariboldi (REG 1999, s. I-1017).

8 Denna artikel föreskriver: Avtalsparterna kan uttryckligen överenskomma att avtalet skall hävas om en viss förpliktelse inte har fullgjorts på föreskrivet sätt. I så fall sker hävningen när den berörda parten meddelar motparten sin avsikt att utnyttja hävningsklausulen.

9 Se exempelvis dom av Corte suprema di cassazione av den 23 maj 1985, nr 3119 (Rep. Giur. it. Obbligazioni e contratti, nr 393), och av den 2 juni 1990, nr 5169 (Rep. Giur. it., Obbligazioni e contratti, nr 447). Den italienska civilrättsliga doktrinen förefaller enig på denna punkt: se exempelvis Mosco, L.: La risoluzione del contratto per inadempimento, Casa editrice Dott. Eugenio Jovene, Nápoles, 1950, s. 196—201 och Sacco, R., och De Nova, G.: Trattato di diritto civile, Unione Tipografico — Editrice Torinese, Turin, s. 624.

10 Min kursivering. Artikel 4.3 i avtalet avsåg de periodiska rapporter som avtalsparten åtog sig att tillställa kommissionen.

11 Domen i målet kommissionen mot SNUA (ovan fotnot 6), punkt 23.

12 Det är i detta avseende intressant att uppmärksamma professor Draettas uppfattning att avtal som gemenskapen mgår med enskilda skall betraktas som internationella avtal, avseende vilka italiensk rättspraxis medger att parterna avtalar bort tillämpningen av bestämmelser, även tvingande, i en av kontrahenternas nationella lag eller i lex fori (som exempelvis bestämmelserna i artiklarna 1341 och 1342 i italienska civillagen om uttryckligt godkännande av oskäliga avtalsvillkor) (Draetta, U.: Corte di Giustizia CILE, e contratti internazionali: l'art. ISI del Trattato ili Roma, Diritto del commercio internazionale, Giuffrè, Milano, 1989). Det avtal som ingicks mellan kommissionen och TVR, och särskilt bilagan till avtalet, uppvisar ile facto alla kännetecken på det som inom internationell handel betecknas som ett self-regulatory contract, där parterna detaljerat reglerar vilka bestämmelser som skall vara tillämpliga på avtalets fullgörande ocb hävning (termination by default) (se Bianchi, M., och Saluzzo, D.: I contratti internazionali, Il Sole 24 Ore, Milano, 1997).

13 I mitt förslag till avgörande i mål C-40/98 (REG 2001, s. I-307 och I-308), där kommissionen och TVR är parter i en tvist avseende fullgörandet av ett annat avtal, påpekade jag att kommissionens ensidiga hävning av det avtalet kunde anses giltig, även enligt artikel 1454 i den italienska civillagen (se fotnot 14 i mitt förslag till avgörande). I förevarande mål är det däremot inte uppenbart att kraven för att detta skall vara fallet är uppfyllda. I synnerhet skall, enligt Corte suprema di cassaziones rättspraxis avseende artikel 1454, den frist som medges den felande parten för att avhjälpa avtalsbrottet vara tillräcklig, och under inga omständigheter kortare än två veckor. Som kommissionen själv medger var det dock omöjligt för TVR att avhjälpa de avtalsbrott det anklagades för — nämligen förseningar i fråga om att avge periodiska rapporter och bristfällig administration av projektet — inom den frist på en månad som sökanden medgav. Jag finner därför att avtalets ensidiga hävning, i förevarande mål, endast kunde äga rum med tillämpning av hävningsklausulen i avtalstexten.

14 I svaromålet vitsordade TVR uttryckligen att kommissionens skrivelse av den 25 mars 1992 utgjorde den anmodan som föreskrivs i hävningsklausulen. Emellertid tog svaranden i dupliken tillbaka detta, genom att förklara att denna skrivelse inte uppfyller de minimikrav som föreskrivs i artikel 1454 i italienska civillagen på en anmodan avseende ett avtalsbrott: en uppmaning att fullgöra en viss prestation, inom en bestämd frist vid äventyr att avtalet annars hävs. Oberoende av om detta argument, som framfördes i dupliken och som motsäger vad som angavs i svaromålet, kan tas upp till prövning, räcker det att konstatera att artikel 1456 i den italienska civillagen är tillämplig i förevarande mål, inte artikel 1454 (ovan fotnot 13).

15 Skälen var följande: total avsaknad av samordning mellan avtalsparten och dennes samarbetspartners; fortsättningsvis dåligt definierade mål; oberättigade förseningar avseende arbetenas slutförande; buvudavtalspartens oförmåga att administrera den industriella forskningsverksamheten; de arbeten som utförts dittills (efter två år) bestod huvudsakligen i en genomgång av vetenskaplig litteratur och utvecklingen av en produkt (bobbinspohnaskin i full skala) av tveksamt värde (som inte har samband med undersökningen och som inte har något framtida industriellt värde); fullständig frånvaro av, ens preliminära, driftsplaner; total okunskap om Brite-Euram-programmets omfattning och mål och de regler som styr detta; inget resultat presenterades vid utvärderingsmötet efter halva projekttiden.

16 Punkt e avser fall där avtalsparten i syfte att erhålla finansiering från kommissionen lämnar in falska eller ofullständiga rapporter. Punkt f avser fall där avtalsparten inte inleder sitt arbete vid den tidpunkt som anges i avtalet och när kommissionen inte godtar det nya datum som föreslagits. Punkt g avser fall när ett hinder grundat på force majeure varar längre än fyra månader.

17 Likaså har TVR till dupliken fogat en skrivelse av den 6 januari 1992 frän kommissionen till den externa experten, med en kopia till svaranden, där denna informeras om att utvärderingsmötet efter halva projekttiden hade bestämts till den 4 februari samma år. Enligt TVR visar denna skrivelse, som motsäger skrivelserna av den 20respektive den 23 januari 1992. i vilka det krävdes att TVR skulle iaktta en frist som kommissionen själv hade förlängt, att förseningarna var överspelade och hade godtagits. Enligt min uppfattning rättfärdigar inte denna skrivelse, bortsett från att det är för sent att lägga fram den i duplikcn, på något sätt svarandens försening. Dels godtog inte kommissionen TVR:s försening genom att meddela experten att ... mötet avseende projektet har senarelagts och den nya tidpunkten är satt till den 4 februari 1992, utan tog helt enkelt konsekvenserna av denna. Dels finner jag inte att det föreligger en motsägelse mellan denna skrivelse och skrivelserna av den 20 respektive 23 januari, eftersom det är fråga om två skilda saker: den första avser utvärderingsmötet efter halva projekttiden och de två andra avser den delrapport som TVR skulle avge.

18 Det krav som omnämns i punkt 48 i detta förslag till avgörande.

19 Det tycks inte finnas någon skriftlig dokumentation av det andra utlåtandet.

20 Vilket, enligt TVR, framgår av det faktum att TVR skickade två handlingar den 30 januari 1992 och att utvärderingsmötet efter halva projekttiden ägde rum den 2 februari samma år, varför det enligt dess uppfattning inte var möjligt för experten att, på sex handskrivna rader, avge ett negativt utlåtande om handlingar omfattande flera hundra sidor.

21 Revisorerna fann följande avvikelser:— TVR har beräknat arbetstiden med utgångspunkt frän den tariff som gällde året innan arbetena utfördes, varför det kan antas att de faktiska utgifterna bar varit liögre än de som anges i kostnadsredovisningen. — Avtalsparten bar som materialkostnad tagit upp 64586000 ITL avseende totalkostnaden för ett CAD-systcm, som enligt vår uppfattning skall anses mycket varaktigt. — De utgifter som inledningsvis togs upp som varaktiga konsumtionsvaror bar för avtalsparten höjts med 47253997 ITL för att beakta utnyttjandet av det ovannämnda CAD-systemet. Detta belopp omfattar dock kostnaderna för internt bruk av materiel och arbetskraft avseende vilka avtalsparten inte bar styrkt en kostnad på 28153779 ITL. — Aven om vi anser att de utgifter som nämns i ovanstående punkt är godtagbara) är utgifterna för bruk av varaktiga konsumtionsvaror, enligt våra beräkningar, omkring 22 miljoner ITL lägre än de som angivits av avtalsparten. — TVR nar ännu inte betalat en faktura på 8100000 ITL från en extern konsult. — Pä grund av ett administrativt misstag har TVR utelämnat ett belopp på 9635000 ITL avseende allmänna utgifter.

22 Med undantag för utgifterna för bruket av varaktiga konsumtionsvaror som avser år 1991, avser samtliga dessa utgifter år 1992.

23 På grund av ett räknefel har kommissionen angivit att de godtagbara utgifterna uppgår till 510862,40 ecu, och att skillnaden i förhållande till de gjorda utbetalningarna uppgår till 77558,80 ecu.

24 Med tillämpning av artikel 2.1 i rådets förordning (EG) nr 1103/97 av (len 17 juni 1997 om vissa bestämmelser som har samband med införandet av euron (EGT L 162, s. 1) skall, i fraga om huvudfordrans och räntornas belopp, varje hänvisning till ecun ersättas med en hänvisning till euron till en kurs av en euro för en ecu.

25 Kommissionen räknar med att TVR mottog förskottet två månader och nio dagar efter betalningsordern (som är daterad den 21 september 1989).

26 På en fråga som jag ställde vid sammanträdet förklarade svarandens ombud att denne delade kommissionens tolkning att artikel 8.4 andra stycket i bilaga II till avtalet föreskriver en fast räntesats i händelse av avtalets hävning. Eftersom avtalsparterna är eniga på denna punkt, är det inte nödvändigt att granska frågan närmare, även ont klausulens avrättning, enligt mm uppfattning, kanske skulle ge utrymme för en annan tolkning.

27 Kommissionen har angivit att 37 timmar/tjänsteman gick förlorade av detta skäl. Till en kostnad av 52 ecu/timme ger detta ett belopp av 1924 ecu (även om siffran 1950 ecu felaktigt anges i ansökan).

28 Domen i målet kommissionen mot Comune di Montorio al Vomano (ovan fotnot 7), punkt 54.